En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
lördag, januari 24, 2009
tisdag, januari 13, 2009
Messianiskt
På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Stifling distinctions
Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
måndag, januari 12, 2009
Fader John Neuhaus in memoriam
Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
torsdag, januari 08, 2009
Kristendom utan Kristus?
Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
måndag, januari 05, 2009
Martin Koch om vad abort handlar om
Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.
I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?
Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!
Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt.
Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en manhaftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.
De förlorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.
En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!
Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!
Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.
Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...
(s.224, Guds vackra värld)
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
fredag, januari 02, 2009
St Basilius och det Gud säger
På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
onsdag, december 31, 2008
Nyårslöfte inför 2009
Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
torsdag, december 25, 2008
Johannes om att tvätta öronen
Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Kristmässa
Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
tisdag, december 23, 2008
Medicin mot känslan av ovärdighet
- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
söndag, december 21, 2008
Att läsa bibeln som en häst tuggar havre
I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
onsdag, december 17, 2008
Språket och Europas rötter
Språkfilosofi är alltid intressant. När en elev råkar heta Nitsche lägger han sig genast till med "språket är alltid vilseledande" i sin msn-signatur. "Det är ju kung!" säger han förtjust vid förfrågan. Ja, språkfilosofi är kung.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
fredag, december 12, 2008
O Helga Natt i katakomberna
Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
torsdag, december 11, 2008
Metanarrativen och de heliggörande episoderna
På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
tisdag, december 09, 2008
Personen som vill tala med oss
Kosmos är en Person som vill tala med oss, skrev Hjalmar Sundén på sin tid. Det är så sant som det är sagt. Det är lusfyllt att se reaktionerna hos mången elev som för första gången inser vad de orden betyder.
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
måndag, december 01, 2008
Guds placebo
Undersökningar av engelska småstäder visar att kyrkans kristendom går tillbaka under hela 90-talet och holistisk spiritualitet går starkt framåt. Folk mår bättre av det stora smörgåsbordet New Age och Healing och olika kognitiva varianter av häftigt tänkande.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
fredag, november 28, 2008
Ljus i mörkret
En elev sitter i en kall aula och skriver NP i Svenska. Stolarna är hårda, luften syrefattig, tidspressen tydlig, skrivmedlen ålderdomliga (blyertspenna och papper) - och ändå kan världen fyra timmar senare få läsa följande:
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
tisdag, november 18, 2008
Jesus - hybriden framför alla andra?
Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
torsdag, oktober 30, 2008
Jesus Christ Superstar på Malmöoperan
Ola Salo hänger på korset i slutscenen av Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. Han ropar orden:
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)