Många undrar hur verklig enhet mellan människor, enhet mellan troende och otroende, mellan kristna av olika denominationer, ska gå till. Ja, hur ska den kunna ske?
Det sker under mässans höjdpunkt: vi ser det konsekrerade brödet och vinet. Det är Jesu kropp och blod, inte oblat och vin. Utanför kyrkan hörs trafik. Därinne hörs människors närvaro och prästens ord. Något barn skriker lite, någon stol skrapar, någon hostar. Med ögonen ser vi som sitter nära nog hur vinet och brödet är där på altaret. Men det är inte bröd och vin. Det är Jesus. Mina ögon ser de tillfälliga egenskaperna, det som normalt är bröd och vin. Min själ ser Jesus. Det är här, i detta ögonblick, i det vi tänker, vill och tror som enhet med Gud uppstår. Kyrkan, historien, alla människor blir en enda enhet med Gud när vi empiriskt erkänner Gud här vid altaret: Jesu kropp och blod är här framför oss. Det är inte en symbolisk rit, det är empirisk närvaro. Renare än så kan det inte bli: maranata !
söndag, november 27, 2005
fredag, november 25, 2005
En-ordsbönen och tre-ordsbönen
Elever som inte tror på Gud brukar jag råda: om du inte absolut måste fortsätta som otroende så pröva en liten kort bön då och då. Bara tre ord, det går fort, ingen behöver se dig, bara säg: Gud säg något ! Om du känner att det är viktigt att du inte tror på Gud, så kanske du ska vänta ett tag. Du kan leva bland människor som inte gärna tolerera att du plötsligt börja tro. Det kan vara andra omständigheter som hindrar. Men om det är någorlunda fritt för dig så gör denna bön. Tre korta ord. Många har märkt stora förändringar i sitt liv efter ett tag. Om Gud finns där och är allsmäktig är det ytterst logiskt att något händer. Klart att du kan vara lite skraj för det. Men pröva!
Bernard Groeschel säger en märklig sak: alla människor utan tro men med många fina saker i sina liv, befinner sig i en märklig situation. De har fått en massa lycka, en stor mängd fina egenskaper, målsättningar, ambitioner och ögonblick - allt från Gud, allförbarmaren. De tackar inte. Otron är kanske mer en otacksamhet än direkt förnekelse. Groeschel menar nu, tycks det, att Jesus sannolikt fortsätter att skänka dem välsignelser också efter kroppens död. Ändå vill jag säga: du som är otroende och tar emot den ena fina stunden efter den andra, försök på prov göra en-ordsbönen. Det går snabbt, du kan göra det lite i skymundan så ingen hör dig. Säg bara: TACK ! Som Catarina Broomé sa en gång: vägen till verklig lycka är tacksamhet.
Jag möter otroende varje dag. Det är märkliga varelser. Vi måste ägna dem omsorg.
Bernard Groeschel säger en märklig sak: alla människor utan tro men med många fina saker i sina liv, befinner sig i en märklig situation. De har fått en massa lycka, en stor mängd fina egenskaper, målsättningar, ambitioner och ögonblick - allt från Gud, allförbarmaren. De tackar inte. Otron är kanske mer en otacksamhet än direkt förnekelse. Groeschel menar nu, tycks det, att Jesus sannolikt fortsätter att skänka dem välsignelser också efter kroppens död. Ändå vill jag säga: du som är otroende och tar emot den ena fina stunden efter den andra, försök på prov göra en-ordsbönen. Det går snabbt, du kan göra det lite i skymundan så ingen hör dig. Säg bara: TACK ! Som Catarina Broomé sa en gång: vägen till verklig lycka är tacksamhet.
Jag möter otroende varje dag. Det är märkliga varelser. Vi måste ägna dem omsorg.
lördag, november 19, 2005
Notify Blogger about objectionable content.
What does this mean?
What does this mean?
En katolsk blogg för älskare av tillvaron som Gud vill ha den
måndag, november 07, 2005
Religion är politik?
Att skilja religion från politisk makt är en modern akademisk handling. Jesus skiljer dem inte åt när han talar om att ge Gud det som tillhör Gud och Caesar det som tillhör Caesar. Det är bara att studera historien: tron ger politisk makt, ibland obetydlig, ibland betydlig. Varje kristen frestas att upprätta ett politisk Gudsrike redan innan Hans Rike är ett faktum. Den frestelsen kan leda till att Henry VIII avrättar Thomas More --- men den kan också ledan till Gregorius den Store som i praktiken ledde en kristen teokrati under några år under en tid som förött hela Italien kulturellt och politiskt.
Så här skrev en anononym kristen till en hedning vid namn Diognetus, troligtvis en lärare till Marcus Aurelius, kejsare på 200-talet.
"De kristna kan nämligen inte urskiljas tydligt från resten av befolkningen, vare sig genom nationalitet, ras eller seder. De lever inte i städer för sig, de talar inte något speciellt sätt, de följer inte någon excentrisk livsform. Deras lära har faktiskt inte upptäckts av nyfikna eller vetgiriga; ändå har de en lära som inte är påhittad av människor och därför inte liknar de läror som andra har. Fast de lever både i grekiska och barbariska städer, allt efter omständigheterna, och följer landets seder vad gäller mat och kläder och annat som hör till det dagliga levernet, ger de ändå prov på en märklig och helt klart extraordinär gemenskap. De lever i olika länder men är egentligen främlingar. De tar del av samhället som andra medborgare men gör det som utlänningar. Varje främmande land är som ett hemland för dem men ändå är varje hemland som ett utland för dem. De gifter sig och får barn som alla andra men de lämnar inte bort sina barn eller offrar dem. De äter vid samma bord som alla andra men ligger inte i samma säng som dem. De lever med mänskliga kroppar men lever inte för dessa kroppar. De är aktiva här på jorden men är medborgare i himmelriket."
Detta skrevs vid en tid av förföljelser. I tider av politisk makt är de kristna också "aktiva på jorden men är medborgare i himmelriket."
tisdag, oktober 25, 2005
Emotivismen källa?
Emotivismen blev filosofisk teori först på 1800-talets mitt....men här är källan, eller hur?
Newman i The Idea of a University:
"Thus if you look into the Anglican Prayer Book, you will find definite credenda, as well as definite agenda; but in proportion as the Lutheran leaven spread, it became fashionable to say that Faith was, not an acceptance of revealed doctrine, not an act of the intellect, but a feeling, an emotion, an affection, an appetency; and, as this view of Faith obtained, so was the connexion of Faith with Truth and Knowledge more and more either forgotten or denied. At length the identity of this (so-called) spirituality of heart and the virtue of Faith was acknowledged on all hands."
lördag, oktober 22, 2005
Cum metu et tremore vestram salutem operamini
Det finns något befriande i realismen. En person som medger den reella möjligheten av det hon inte förstår eller räknat med är fri. Därmed kan en agnostiker som den kvinnliga advokaten i filmen The Excorcism of Emily Rose (utmärkt spelad av Laura Linney) kämpa för en större realism än den låsta åklagaren gör, fast han är trogen kyrkobesökare. Bra poäng där av paret Derrickson och Boardman! Genom realism är personen möjlig att tala med - för både Gud och demoner. Även om det kan bli fråga om att på ett drastiskt sätt arbeta på sin frälsning med fruktan och bävan. Som för Emily Rose.
Dramats världsbild
En elev som absolut inte ville kallas kristen utbrast förvånad: vad kristendomen ger är ett stort drama ! Han fortsatte ungefär så här:
"Vi försöker låtsas som universum är ett faktum men vi går och ser Sagan om Ringen och läser Änglar och Demoner för att bli levande inuti. Är det inte knäppt? Om kristendomen är sann LEVER VI REDAN i detta drama. Vi måste välja vilken makt vi stöder. Det valet är avgörande. I ett äventyr kan det gå illa. Det kan gå riktigt illa. Annars är det inget riktigt äventyr. Vad vi säger och tänker blir plötsligt mycket viktiga saker. Inte som sekulärfundamentalismen säger: det spelar ingen roll bara du är snäll. Eller bara du gör det politiskt korrekta. Kristendomen ger nytt spännande - och hemskt ! - äventyr där dina val spelar enorm roll. I en värld utan kristen tro måste vi ständigt läsa romaner, spela live eller rollspel, se filmer och lyssna på dramatisk musik för att täcka behovet. Varför inte fatta att äventyret är sant? Varför inte delta i det äkta maktspelet?"
Man kan tillägga: det är historien som är filmduken för detta stora drama. Och historien får en fortsättning i det som Dante skildrade: helvete, skärseld, himmel.
torsdag, september 22, 2005
Vill du?
Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.
Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.
Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.
Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.
Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.
Kristendom och indisk bhakti
Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.
Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?
- Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.
- Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.
- Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.
- Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.
- Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.
- Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.
måndag, september 19, 2005
Vad ska jag ha NT till?
En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.
onsdag, september 07, 2005
Robert Louis Stevenson som teolog
Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:
"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."
lördag, september 03, 2005
Tre världar
Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.
De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.
Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.
I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!
Previous Posts
- Religion är politik?
- Emotivismen källa?
- Cum metu et tremore vestram salutem operamini
- Dramats världsbild
- Vill du?
- Kristendom och indisk bhakti
- Vad ska jag ha NT till?
- Robert Louis Stevenson som teolog
- Tre världar
- Det rena och klara Gudsordet: ho kan det fördraga?
Archives
- 2004/08 - 2004/08
- 2004/09 - 2004/09
- 2004/12 - 2004/12
- 2005/05 - 2005/05
- 2005/07 - 2005/07
- 2005/08 - 2005/08
- 2005/09 - 2005/09
- 2005/10 - 2005/10
- 2005/11 - 2005/11
View My Stats