Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
onsdag, december 31, 2008
torsdag, december 25, 2008
Johannes om att tvätta öronen
Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Kristmässa
Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
tisdag, december 23, 2008
Medicin mot känslan av ovärdighet
- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
söndag, december 21, 2008
Att läsa bibeln som en häst tuggar havre
I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
onsdag, december 17, 2008
Språket och Europas rötter
Språkfilosofi är alltid intressant. När en elev råkar heta Nitsche lägger han sig genast till med "språket är alltid vilseledande" i sin msn-signatur. "Det är ju kung!" säger han förtjust vid förfrågan. Ja, språkfilosofi är kung.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
fredag, december 12, 2008
O Helga Natt i katakomberna
Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
torsdag, december 11, 2008
Metanarrativen och de heliggörande episoderna
På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
tisdag, december 09, 2008
Personen som vill tala med oss
Kosmos är en Person som vill tala med oss, skrev Hjalmar Sundén på sin tid. Det är så sant som det är sagt. Det är lusfyllt att se reaktionerna hos mången elev som för första gången inser vad de orden betyder.
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
måndag, december 01, 2008
Guds placebo
Undersökningar av engelska småstäder visar att kyrkans kristendom går tillbaka under hela 90-talet och holistisk spiritualitet går starkt framåt. Folk mår bättre av det stora smörgåsbordet New Age och Healing och olika kognitiva varianter av häftigt tänkande.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
fredag, november 28, 2008
Ljus i mörkret
En elev sitter i en kall aula och skriver NP i Svenska. Stolarna är hårda, luften syrefattig, tidspressen tydlig, skrivmedlen ålderdomliga (blyertspenna och papper) - och ändå kan världen fyra timmar senare få läsa följande:
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
tisdag, november 18, 2008
Jesus - hybriden framför alla andra?
Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
torsdag, oktober 30, 2008
Jesus Christ Superstar på Malmöoperan
Ola Salo hänger på korset i slutscenen av Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. Han ropar orden:
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
måndag, oktober 20, 2008
Den stora förödmjukelsen och dess kritiker
När Gibsons film The Passion visas (och den visas uppenbarligen titt som tätt bland kristna och i skolorna)är det ofta några som reagerar: så ytterst förödmjukande ! Så fruktansvärt !
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
söndag, september 28, 2008
Irriterande tradition
Vi studerar kvinnliga präster under romarrikets tid och kvinnlig tempeltjänst i de
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
måndag, september 22, 2008
Välsignad stad och mark
Det är älgjakt. Just när jag ligger i en kväll i husvagnen, ute i markerna vid en jämtländsk sjö och söker i Deuteronomium efter något som Herren sagt om älgjakten, eller jakt över huvud taget, ringer det från Vatikanen i Rom. Man har hittat något jag skrivit och vill använda det i Vatikanradion. Jag blir glad och vi pratar en stund. Vi borde träffas och göra något mer för Gud. Anden är med oss, det känns.
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Plocka lingonen
Polska bärplockare är en teologisk tillgång! Bland lingonröda tuvor kan man få sig en äkta polsk-katolsk predikan till livs. Ungefär så här lät det:
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
torsdag, september 04, 2008
Handboken och böket i historien
På svenska radion diskuteras (märkligt nog) om Bibeln kan vara sann från pärm till pärm? Ska den inte tolkas enligt vår tid som de liberala biskoparna gör? Kan den verkligen vara en realistisk handbok för hur vi ska leva? Ja, säger en röst med glädje i rösten, den är bättre och tydligare än Volvos handböcker och det vill inte säga lite.
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
torsdag, augusti 28, 2008
Ateister förr och nu
Mark Brumley på Catholic Answer får en ateist på linjen och kommer nästan av sig. Ateisten säger egentligen bara att han inte hittar några tecken på att Gud finns och undrar också varför de troende ändå tror. Brumley börjar gå igenom naturlig teologi och uppenbarelse och är rätt ordentligt upprörd.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
fredag, augusti 15, 2008
Festa augusti 15
Assumpta est Maria in coelum, gaudent Angeli.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
fredag, augusti 08, 2008
Värdighet i evolutionen
Många elever är oroade av genteknologin. Att ändra på kroppar och ändra på den egna genetiken - är det i sig en synd? Mina romantiker och de Gröna tenderar idealisera det "naturliga" och demoniserar gärna all bioteknologi. Traditionalisterna och de allmänt konservativa brukar tvivla på vetenskapen över huvud taget. De som är åt vänster eller extremt jämlikhetsivrande oroar sig i regel över den konkurrens som måste uppstå på den biotekniska och gentekniska marknaden.
Rätt många har en allmän äckelkänsla inför att manipulera med DNA, men flera kristna har argumenterat att Gud skapar själen fritt i det genmaterial som finns tillhanda. Vi måste kommer över äcklet. President Bush har ett etiskt råd som försöker tolka en allmänn "disquiet" bland forskare i USA. Begreppet värdighet står i centrum. Det är häftigt att sätta begreppet värdighet som det väsentligaste i hela bioetiken. Varifrån kommer värdighet? Finns det redan i evolutionens tidigaste stadier? Är värdighet en transcendental egenskap i den kraft som orsakar evolutionen?
En allmän upplevelse bland elever är att den nya teknologin förbättrar livet. Men trots detta bör den avvisas eller till och med förbjudas om den kränker värdigheten.
Filosofiskt sett på denna Edith Steins dag: vad är värdighet? Ska vi söka den via fenomenologin, som Edith Stein försökte först under Edmund Husserl?
Rätt många har en allmän äckelkänsla inför att manipulera med DNA, men flera kristna har argumenterat att Gud skapar själen fritt i det genmaterial som finns tillhanda. Vi måste kommer över äcklet. President Bush har ett etiskt råd som försöker tolka en allmänn "disquiet" bland forskare i USA. Begreppet värdighet står i centrum. Det är häftigt att sätta begreppet värdighet som det väsentligaste i hela bioetiken. Varifrån kommer värdighet? Finns det redan i evolutionens tidigaste stadier? Är värdighet en transcendental egenskap i den kraft som orsakar evolutionen?
En allmän upplevelse bland elever är att den nya teknologin förbättrar livet. Men trots detta bör den avvisas eller till och med förbjudas om den kränker värdigheten.
Filosofiskt sett på denna Edith Steins dag: vad är värdighet? Ska vi söka den via fenomenologin, som Edith Stein försökte först under Edmund Husserl?
onsdag, augusti 06, 2008
Nytänkande är att komma hem
Att besöka gamla katolska kyrkor som räddats på sent 1800-tal och restuarerats hör till glädjeämnena i svenska semestertider. Trots snålöppet.
Vi besöker Ytterlännäs fantastiska gamla kyrka och försvinner i de underbara valven som inte vitmålats och därför ger en glädje inför skönhet som de vitmålade protestantiska väggarna ville förbjuda. Även de gullessonska mariorna har tagits fram från skrubbarna och gömslena och ger kyrkan en inre högtid som är katolsk.
Problemet är guiderna och representanterna för Svenska Kyrkan. Min fru beklagar ärligt hur hemsk tanken på övermålning är. Genast försvarar guiden med att det var ett fint nytänkande. I den broschyr vi får i handen står också att man har föreställningar som skildrar dels den katolska tiden, dels nytänkandet som reformationen kom med.
Vi skakar på huvudet. Nytänkande?
Läs på historien innan du bli guide, tänker vi och går därifrån. Det var en katastrof med politiska förtecken och två sidor. Dels en kulturell tillbakagång på tvåhundra år, delvis mot folkets vilja och definitivt till skada för bygdekulturerna. Dels en teologisk urvattning där mer än halva den sakramentala teologin skrotades, vilket ledde till att den egendomliga dogmen om sola scriptura infördes – kanske under påverkan från Islam, där skriften ersätter Gud. Det är bara att läsa skriften Svenska Kyrkans Bekännelsekrifter för att se detta.
Idag vill varje svensk präst förstås vara mer katolsk än den andre och alla skrymslen genomsöks på marior och helgon och ställs upp i det vitmenade kyrkorna så att två helt olika tänkanden krockar och det ser ut som ett tillfälligt museum. Men det gör ju att katoliker gärna kommer på gudstjänst! Utmärkt.
För många lutheraner är det katolska inte så långt bort. Marcus Grodi hade senast som gäst i sitt program The Journey Home en lutheran som var så hemtam vid den katolska liturgin att han trodde det gick bra att bara byta på egen hand. Först efter flera år råkade en präst fråga om han verkligen var upptagen i katolska kyrkan. Han förstod först då att det fanns en skillnad. Själv har jag hört flera svenska präster tro att de har apostolisk succesion och alltså är en variant på katolska kyrkan. Det är fint på sitt sätt.
Nu när avkristningen av Europa pågår i full fart är det kanske läge för att skippa ”nytänkandet” och komma hem på riktigt. Då kunde vi börja måla på alla de vita tomma fasaderna runt om i landet. Och inte ha snålöppet längre.
Vi besöker Ytterlännäs fantastiska gamla kyrka och försvinner i de underbara valven som inte vitmålats och därför ger en glädje inför skönhet som de vitmålade protestantiska väggarna ville förbjuda. Även de gullessonska mariorna har tagits fram från skrubbarna och gömslena och ger kyrkan en inre högtid som är katolsk.
Problemet är guiderna och representanterna för Svenska Kyrkan. Min fru beklagar ärligt hur hemsk tanken på övermålning är. Genast försvarar guiden med att det var ett fint nytänkande. I den broschyr vi får i handen står också att man har föreställningar som skildrar dels den katolska tiden, dels nytänkandet som reformationen kom med.
Vi skakar på huvudet. Nytänkande?
Läs på historien innan du bli guide, tänker vi och går därifrån. Det var en katastrof med politiska förtecken och två sidor. Dels en kulturell tillbakagång på tvåhundra år, delvis mot folkets vilja och definitivt till skada för bygdekulturerna. Dels en teologisk urvattning där mer än halva den sakramentala teologin skrotades, vilket ledde till att den egendomliga dogmen om sola scriptura infördes – kanske under påverkan från Islam, där skriften ersätter Gud. Det är bara att läsa skriften Svenska Kyrkans Bekännelsekrifter för att se detta.
Idag vill varje svensk präst förstås vara mer katolsk än den andre och alla skrymslen genomsöks på marior och helgon och ställs upp i det vitmenade kyrkorna så att två helt olika tänkanden krockar och det ser ut som ett tillfälligt museum. Men det gör ju att katoliker gärna kommer på gudstjänst! Utmärkt.
För många lutheraner är det katolska inte så långt bort. Marcus Grodi hade senast som gäst i sitt program The Journey Home en lutheran som var så hemtam vid den katolska liturgin att han trodde det gick bra att bara byta på egen hand. Först efter flera år råkade en präst fråga om han verkligen var upptagen i katolska kyrkan. Han förstod först då att det fanns en skillnad. Själv har jag hört flera svenska präster tro att de har apostolisk succesion och alltså är en variant på katolska kyrkan. Det är fint på sitt sätt.
Nu när avkristningen av Europa pågår i full fart är det kanske läge för att skippa ”nytänkandet” och komma hem på riktigt. Då kunde vi börja måla på alla de vita tomma fasaderna runt om i landet. Och inte ha snålöppet längre.
söndag, augusti 03, 2008
Humanae Vitae 40 år
Några roliga repliker om preventivmedel avfyras i den brokiga och lite virriga texten "Anteckningar från en liten Fiat" (Zbigniew Kuklarz,2008):
"Och vad vet du om fortplantning? Har du skrivit avhandlingar och böcker om sexualdriften kanske? Nej, just det. Knip då käften, för det har nämligen påven gjort. Den mannen har mer koll och är långt coolare än du vill föreställa dig honom. Redan på sextiotalet visste han mer om ämnet än du någonsin kommer att lära dig. Börja med att läsa hans böcker så får du se vad han har att berätta om coitus interruptus till exempel, eller om kvinnans libido. Bara för att du gökat några gånger tror du att du förstår dig på ämnet. Sexualdriften är en gåva från Gud, men du använder den som en burk med såpbubblor som du bara blåser ut för vinden.....Menar du verkligen att kondomer och p-piller är frihet? Kallar du preventivmedel för frihet? Vet du överhuvudtaget vad preventiv betyder? Nej, just det. Det betyder att man förebygger livet. Att man skyddar sig mot livet. Fängslar, kapslar in både livet och den personliga frihet som alla levande varelser har rätt till och som du själv så ivrigt förespråkar. Eller menar du kanske att ett foster i trettonde veckan ändå inte är en person? Wow, smart ass! Kära beskyddare av individualismen, när i så fall blir man en individ? I nittonde veckan kvart över två?"
Huvudpersonen tänker bara detta, han vågar inte säga det högt. Han tappar sin tro i det sekulära invandrarsverige. Man kan ju hoppas på en re-version i nästa roman då grabben är äldre...
Men romanen kommer rätt lägligt. Det är 40-års-jubileum i sommar för det märkliga och skönt provocerande dokumentet Humanae Vitae som kom den 25 juli 1968, mitt i sommaren som var fylld av studentuppror, demonstrationer, anti-USA-rörelser och många hippiefestivaler runt om i Europa. Själv var jag i Paris, om jag minns rätt, och fick höra av en katolsk flicka om det nya dokumentet. Jag hade lång väg kvar till katolicismen men minns att jag tyckte det var intressant och väldigt inopportunt att varna för vad som händer om preventivmedel accepteras. Det var också modigt av Paul VI att göra en sådan skrivning mitt i den sexuella frigörelsens tid. Även präster i kyrkan tyckte det var dags att få en ny teologi för sex, inte upprepa den klassiska som Humanae Vitae envist gör. Alla förutsägelser i dokumentet har emellertid slagit in och respekten för livet har gått all världens väg. Preventivmedlet har verkligen varit dödsbringande på flera nivåer.
Men det är rätt lustigt att de som samlat in empiriska data på preventivmedlens förödande verkan på samhället, har inte varit katoliker utan snarare sekulära sociologer. Alla de fyra trender som varnades för i Humanae Vitae, alltså högre otrohet, mindre respekt för kvinnor, tvingande bruk av reproduktiv teknik och en allmän sänkning av moralen i samhället, har belagts flera gånger under de fyrtio år som gått.
Nobelpristagaren Georg Akerlof, pappan är svensk, visar till exempel i Quarterly Journal of Economics 1996 hur den sexuella revolutionen ledde till fler illegitima barn och fler aborter. Han har också empiriskt belagt sambandet mellan färre vigslar till äktenskap och ökad brottslighet och droganvändning hos män. Sex utanför äktenskapet visar sig leda till ökad fattigdom och social misär. Även barnen har tagit skada. Daniel Patrick Moynihan har tillsammans med Judith Wallerstein visat hur barn skadas av skilsmässor. Sara McLanahan och Gary Sandefurs bok Growing up with a single parent visar detsamma. Listan på forskare och data som konfirmerar Humanae Vitae kan göras lång. Se mer i Mary Eberstadts artikel i First Things!
Väldigt kortfattat gäller alltså ekvationen preventivmedel=trasig familj och sämre samhälle. Låter som en rejäl synd. I sociobiologen Lionel Tigers The Decline of Males görs det också empiriskt sannolikt att preventivmedlen dels ruckat negativt på relationen man-kvinna (isolerat barnfrågan till kvinnan) och inneburit FLER aborter, inte färre, vilket man argumenterade för.
En annan sak man argumenterade för 1968 var att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl redan under 1970- och 1980-talet på grund av befolkningsexplosionen, se t ex Ehrlich, The Population Bomb. Om vi ska rädda planeten måste vi få ha preventivmedel, menade man. Det handlade naturligtvis inte om att ha lite friare sex. Neeeej då...
Det där hade passat bra i Fiaten.
"Och vad vet du om fortplantning? Har du skrivit avhandlingar och böcker om sexualdriften kanske? Nej, just det. Knip då käften, för det har nämligen påven gjort. Den mannen har mer koll och är långt coolare än du vill föreställa dig honom. Redan på sextiotalet visste han mer om ämnet än du någonsin kommer att lära dig. Börja med att läsa hans böcker så får du se vad han har att berätta om coitus interruptus till exempel, eller om kvinnans libido. Bara för att du gökat några gånger tror du att du förstår dig på ämnet. Sexualdriften är en gåva från Gud, men du använder den som en burk med såpbubblor som du bara blåser ut för vinden.....Menar du verkligen att kondomer och p-piller är frihet? Kallar du preventivmedel för frihet? Vet du överhuvudtaget vad preventiv betyder? Nej, just det. Det betyder att man förebygger livet. Att man skyddar sig mot livet. Fängslar, kapslar in både livet och den personliga frihet som alla levande varelser har rätt till och som du själv så ivrigt förespråkar. Eller menar du kanske att ett foster i trettonde veckan ändå inte är en person? Wow, smart ass! Kära beskyddare av individualismen, när i så fall blir man en individ? I nittonde veckan kvart över två?"
Huvudpersonen tänker bara detta, han vågar inte säga det högt. Han tappar sin tro i det sekulära invandrarsverige. Man kan ju hoppas på en re-version i nästa roman då grabben är äldre...
Men romanen kommer rätt lägligt. Det är 40-års-jubileum i sommar för det märkliga och skönt provocerande dokumentet Humanae Vitae som kom den 25 juli 1968, mitt i sommaren som var fylld av studentuppror, demonstrationer, anti-USA-rörelser och många hippiefestivaler runt om i Europa. Själv var jag i Paris, om jag minns rätt, och fick höra av en katolsk flicka om det nya dokumentet. Jag hade lång väg kvar till katolicismen men minns att jag tyckte det var intressant och väldigt inopportunt att varna för vad som händer om preventivmedel accepteras. Det var också modigt av Paul VI att göra en sådan skrivning mitt i den sexuella frigörelsens tid. Även präster i kyrkan tyckte det var dags att få en ny teologi för sex, inte upprepa den klassiska som Humanae Vitae envist gör. Alla förutsägelser i dokumentet har emellertid slagit in och respekten för livet har gått all världens väg. Preventivmedlet har verkligen varit dödsbringande på flera nivåer.
Men det är rätt lustigt att de som samlat in empiriska data på preventivmedlens förödande verkan på samhället, har inte varit katoliker utan snarare sekulära sociologer. Alla de fyra trender som varnades för i Humanae Vitae, alltså högre otrohet, mindre respekt för kvinnor, tvingande bruk av reproduktiv teknik och en allmän sänkning av moralen i samhället, har belagts flera gånger under de fyrtio år som gått.
Nobelpristagaren Georg Akerlof, pappan är svensk, visar till exempel i Quarterly Journal of Economics 1996 hur den sexuella revolutionen ledde till fler illegitima barn och fler aborter. Han har också empiriskt belagt sambandet mellan färre vigslar till äktenskap och ökad brottslighet och droganvändning hos män. Sex utanför äktenskapet visar sig leda till ökad fattigdom och social misär. Även barnen har tagit skada. Daniel Patrick Moynihan har tillsammans med Judith Wallerstein visat hur barn skadas av skilsmässor. Sara McLanahan och Gary Sandefurs bok Growing up with a single parent visar detsamma. Listan på forskare och data som konfirmerar Humanae Vitae kan göras lång. Se mer i Mary Eberstadts artikel i First Things!
Väldigt kortfattat gäller alltså ekvationen preventivmedel=trasig familj och sämre samhälle. Låter som en rejäl synd. I sociobiologen Lionel Tigers The Decline of Males görs det också empiriskt sannolikt att preventivmedlen dels ruckat negativt på relationen man-kvinna (isolerat barnfrågan till kvinnan) och inneburit FLER aborter, inte färre, vilket man argumenterade för.
En annan sak man argumenterade för 1968 var att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl redan under 1970- och 1980-talet på grund av befolkningsexplosionen, se t ex Ehrlich, The Population Bomb. Om vi ska rädda planeten måste vi få ha preventivmedel, menade man. Det handlade naturligtvis inte om att ha lite friare sex. Neeeej då...
Det där hade passat bra i Fiaten.
måndag, juli 14, 2008
Realism?
- Jag gillar Bibeln för att den alltid är så realistisk! sa en äldre elev.
- Hur då menar du?
- Ja det handlar om folk och vanliga vardagliga situationer. Till exempel när Jesus som tolvårig grabb försvinner ett tag i storstaden och förldrarna får leta efter honom.
- Ok, då ska du få en tolkning som heter duga. Lyssna.
Och så förklarade jag (med ett spjuveraktigt leende) att det handlar om oss själva. Vi är föräldrarna som söker efter barnet - det gudomliga barnet förstås, inte vilket som helst. Och detta vårt inre gudomliga barn har vi tappat bort där vi vandrar så tryggt bland släktingar och vänner och pratar om världen och oss själva.
Det är detta bibeltexten handlar om. Vi måste vända om som Josef och Maria för vi kan aldrig finna vårt verkliga jag bland släktingar, vänner och bekanta. Vi måste söka någon annanstans. I vårt daliga realistiska liv fortsätter vi bara inordna allt i våra bekanta och normala former med välkända omständigheter, där vi blandar lett med ljuvt, skratt med vemod, fanatism med tvivel. Men vårt Jesusbarn har sökt sig till sin Faderns hus istället. Och där förblir barnet tills dess vi söker och finner det.
Hur ska vi som Josef och Maria finna Jesus? Vi måste lämna det inordnade livet med dess sinnesintryck, minnen, viljehandlingar och intellektuella övertygelser. Alla dessa kan bara diversifiera oss och göra oss till skenbart toleranta pluralister. I själva verket har vi bara tappat bort Gud.
I det läget frågar sig vän av ordning: kan vi verkligen inte lita på Guds ord och teologin och kyrkan som säger så mycket till vägledning? Nej bibeltexten säger oss faktiskt att Josef och Maria trots alla varor, alla släktingar och vänner, och allt de talar om, ändå saknade sitt gudomliga barn. Alltså kan vi påstå en rad saker om Gud utan att finna honom. Vi kan tänka och vilja en rad goda och religiösa ting men ändå inte se det gudomliga barnet i vårt liv. Vi kan tillhöra kultureliten och skriva en bok om året. Vi kan inneha ämbeten. Vi tror att allt är ordnat men vi har förlorat det viktigaste.
Vänd alltså om! Gör som Josef och Maria.
Åh javisst - det är verkligen en realistisk bibeltext !!
- Hur då menar du?
- Ja det handlar om folk och vanliga vardagliga situationer. Till exempel när Jesus som tolvårig grabb försvinner ett tag i storstaden och förldrarna får leta efter honom.
- Ok, då ska du få en tolkning som heter duga. Lyssna.
Och så förklarade jag (med ett spjuveraktigt leende) att det handlar om oss själva. Vi är föräldrarna som söker efter barnet - det gudomliga barnet förstås, inte vilket som helst. Och detta vårt inre gudomliga barn har vi tappat bort där vi vandrar så tryggt bland släktingar och vänner och pratar om världen och oss själva.
Det är detta bibeltexten handlar om. Vi måste vända om som Josef och Maria för vi kan aldrig finna vårt verkliga jag bland släktingar, vänner och bekanta. Vi måste söka någon annanstans. I vårt daliga realistiska liv fortsätter vi bara inordna allt i våra bekanta och normala former med välkända omständigheter, där vi blandar lett med ljuvt, skratt med vemod, fanatism med tvivel. Men vårt Jesusbarn har sökt sig till sin Faderns hus istället. Och där förblir barnet tills dess vi söker och finner det.
Hur ska vi som Josef och Maria finna Jesus? Vi måste lämna det inordnade livet med dess sinnesintryck, minnen, viljehandlingar och intellektuella övertygelser. Alla dessa kan bara diversifiera oss och göra oss till skenbart toleranta pluralister. I själva verket har vi bara tappat bort Gud.
I det läget frågar sig vän av ordning: kan vi verkligen inte lita på Guds ord och teologin och kyrkan som säger så mycket till vägledning? Nej bibeltexten säger oss faktiskt att Josef och Maria trots alla varor, alla släktingar och vänner, och allt de talar om, ändå saknade sitt gudomliga barn. Alltså kan vi påstå en rad saker om Gud utan att finna honom. Vi kan tänka och vilja en rad goda och religiösa ting men ändå inte se det gudomliga barnet i vårt liv. Vi kan tillhöra kultureliten och skriva en bok om året. Vi kan inneha ämbeten. Vi tror att allt är ordnat men vi har förlorat det viktigaste.
Vänd alltså om! Gör som Josef och Maria.
Åh javisst - det är verkligen en realistisk bibeltext !!
tisdag, juli 08, 2008
Leendet hos Gud
Gubben Judkins säger till sig själv (i romanen Nickelberget av John Gardner):
Det kan ju hända att det finns en himmel och ett helvete. I så fall har man rätt att komma dit som man har gjort upp om. Jag skulle inte ha något emot att komma till helvetet, om jag tyckte jag hade förtjänat det. Det skulle vara bättre än att få nåd i sista sekunden, precis som om allt man gjorde bara var ett skämt."
Ja den kristna guden är jobbig på det sättet. Det är som det leende hos Kristus som Chesterton tänker på i sin sista mening i hans märkliga bok Orthodoxy
Det kan ju hända att det finns en himmel och ett helvete. I så fall har man rätt att komma dit som man har gjort upp om. Jag skulle inte ha något emot att komma till helvetet, om jag tyckte jag hade förtjänat det. Det skulle vara bättre än att få nåd i sista sekunden, precis som om allt man gjorde bara var ett skämt."
Ja den kristna guden är jobbig på det sättet. Det är som det leende hos Kristus som Chesterton tänker på i sin sista mening i hans märkliga bok Orthodoxy
torsdag, juli 03, 2008
Varde ljus !
Om vi hade Oscars-gala på de bästa exemplen på Intelligent Design sedan universum startade, skulle jag nog ge en oscar för bästa manus till det lilla elektrokemiska nätet som fångar fotoner i flykten.
Detta nät är verkligen revolutionerande. Det är en genialisk mutation som skapar ett nät av molekyler som för första gången lyckas med mästerstycket att fånga in solpartiklar i flykten. Därmed konverteras partikeln som kommer med ljusets hastighet genom atmosfären till - MAT ! Och i en första prokaryotisk cell hade en intimitet mellan jorden och solen åstadkommits. Klart bästa manus! Att äta ljus. Ljusets nya betydelse.
Framträdandet av detta manus innebar en interaktion mellan sol och jord och utgör ännu ett exempel på en vild sorts gudomlig visdom i evolutuinsprocessen. Gud är verkligen vild i sitt skapelsearbete, vildare än lejonet i Prins Caspian. Och rent vetenskaplig ser vi en elegans utan motstycke, särskilt när man ser till omgivningen. Mutationer sker till synes slumpmässigt i en ocean av tidigt cellulärt liv. En stor familj celler är på väg att dö på grund av brist på föda. Ingen utväg verkar finnas för alla dessa tidiga celler. Plötsligt kastas detta nya manus in och solens ljus går att använda som föda.
Konsekvensen blir miljarder nya celler som får delta i det Stora Äventyret, som Chesterton kallar universum. Varde ljus!
Detta nät är verkligen revolutionerande. Det är en genialisk mutation som skapar ett nät av molekyler som för första gången lyckas med mästerstycket att fånga in solpartiklar i flykten. Därmed konverteras partikeln som kommer med ljusets hastighet genom atmosfären till - MAT ! Och i en första prokaryotisk cell hade en intimitet mellan jorden och solen åstadkommits. Klart bästa manus! Att äta ljus. Ljusets nya betydelse.
Framträdandet av detta manus innebar en interaktion mellan sol och jord och utgör ännu ett exempel på en vild sorts gudomlig visdom i evolutuinsprocessen. Gud är verkligen vild i sitt skapelsearbete, vildare än lejonet i Prins Caspian. Och rent vetenskaplig ser vi en elegans utan motstycke, särskilt när man ser till omgivningen. Mutationer sker till synes slumpmässigt i en ocean av tidigt cellulärt liv. En stor familj celler är på väg att dö på grund av brist på föda. Ingen utväg verkar finnas för alla dessa tidiga celler. Plötsligt kastas detta nya manus in och solens ljus går att använda som föda.
Konsekvensen blir miljarder nya celler som får delta i det Stora Äventyret, som Chesterton kallar universum. Varde ljus!
onsdag, juni 25, 2008
Kommunion
Kommunion är ett underbart begrepp, användbart på många sätt. Kosmogenesen - alltså på bibliska Guds skapande - är från första början organiserad genom en sorts kommunion. I universums första sekunder befann sig varje primitiv partikel i kommunion med alla de andra, hur bråttom de än hade. Alla partiklar i det dåvarande universat var i kommunion.
Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.
Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.
Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.
Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.
Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.
Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.
tisdag, juni 24, 2008
Ordet "jag"
Man kommer ju alltid på i efterhand vad man skulle säga. Så här femton år efteråt kommer jag på vad jag skulle ha svarat på ett brev från en av lärarna på zen-utbildningen.
Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.
Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:
"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)
Åtminstone ett ärligt försök till svar.
Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.
Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:
"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)
Åtminstone ett ärligt försök till svar.
onsdag, juni 18, 2008
Inspirerande Meister Eckhart
Meister Eckhart använder ju ofta metaforer och bilder som kan vara näst intill obegripliga - men alltid inspirerande.
Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."
Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.
Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.
Men foten och ögat?
Som sagt, alltid inspirerande.
Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."
Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.
Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.
Men foten och ögat?
Som sagt, alltid inspirerande.
fredag, juni 13, 2008
Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden
Det är underbart med den nya Earth Science som äntligen börjar ge upp mekanistisk och reduktionistisk envishet och se allt som sker i universum som levande.
Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)
Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."
Evokativ var alltså det nya modus - gott.
Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)
Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."
Evokativ var alltså det nya modus - gott.
torsdag, juni 12, 2008
Munkarna i Varnhem
Man har gjort nya utgrävningar i Varnhem och hittat fru Sigrids första kapell. Hon skänkte marken åt cistersiensermunkar år 1250. Munkarna kom till Västergötland och bad, undervisade, anlade trädgårdar, byggde Sverige, anlade värdegrunden (den eviga).
Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.
Nja.
Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:
"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."
Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.
Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.
Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.
Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.
Nja.
Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:
"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."
Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.
Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.
Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.
torsdag, maj 15, 2008
Gitarrspel utan ackord - analytisk filosofi
En elev som insett att den s.k. analytiska filosofiskolan var rent akademisk, kom med en belysande bild - efter att ha studerat ett antal texter från den analytiska skolan:
"Det är som att spela gitarr men inte få ta ackord! Och inte tillåta övertoner på de lösa strängarna."
Jag var tvungen att instämma. Det finns ett asketiskt drag i de analytiska filosofernas texter, inte utan en egen charm (se Frege eller vår svenska Phalén). Rädslan för metafysik ledde emellertid många ner till en reducerad filosofi under förra seklet. Metafysiken, som finns som grund till psykologi, antropologi, teologi, sociologi och även till naturvetenskaplig metodik, tar bara andra vägar om man försöker låsa den ute eller rynka på näsan åt den.
Idag är den tillbaka även inom akademiska institutioners väggar. Filosofin lever igen. Tills nästa reduktiva våg kommer...
"Det är som att spela gitarr men inte få ta ackord! Och inte tillåta övertoner på de lösa strängarna."
Jag var tvungen att instämma. Det finns ett asketiskt drag i de analytiska filosofernas texter, inte utan en egen charm (se Frege eller vår svenska Phalén). Rädslan för metafysik ledde emellertid många ner till en reducerad filosofi under förra seklet. Metafysiken, som finns som grund till psykologi, antropologi, teologi, sociologi och även till naturvetenskaplig metodik, tar bara andra vägar om man försöker låsa den ute eller rynka på näsan åt den.
Idag är den tillbaka även inom akademiska institutioners väggar. Filosofin lever igen. Tills nästa reduktiva våg kommer...
onsdag, maj 14, 2008
Pingsten som räddningsplanka
-Jag har svårt att förstå Pingsten, sa en god vän häromdagen under en promenad i kall försommar. Kristus är påtaglig, hans passion är medryckande. Men pingsten? Vad handlar det egentligen om?
- Pingsten är min räddningsplanka, svarade jag.
Skrattande undrade vännen hurså. Jo, medan en handfast teologi går att bygga kring Sonen, kring Jesu verksamhet och lidande och offerdöd, och dess fortsättning i sakramenten, särskilt eukaristin, så avslutas ändå alltihop med Andens ankomst, den andliga elden, Anden som kommer och går som den vill, alldeles utan vår handfasta teologi och utan tydliga drag. Det är frihet. Det är räddningsplankan för alla som går egna vägar utanför den bestämda teologin, den som får visioner och hör musik och följer tonerna för att Gud lockar och ler åt själen. Anden är landskapet för den själ som förförs av Gud.
- Låter som estetiska programmet, sa min vän som är lärare.
- Visst, sa jag, och kursen Teodramatik.
- Pingsten är min räddningsplanka, svarade jag.
Skrattande undrade vännen hurså. Jo, medan en handfast teologi går att bygga kring Sonen, kring Jesu verksamhet och lidande och offerdöd, och dess fortsättning i sakramenten, särskilt eukaristin, så avslutas ändå alltihop med Andens ankomst, den andliga elden, Anden som kommer och går som den vill, alldeles utan vår handfasta teologi och utan tydliga drag. Det är frihet. Det är räddningsplankan för alla som går egna vägar utanför den bestämda teologin, den som får visioner och hör musik och följer tonerna för att Gud lockar och ler åt själen. Anden är landskapet för den själ som förförs av Gud.
- Låter som estetiska programmet, sa min vän som är lärare.
- Visst, sa jag, och kursen Teodramatik.
onsdag, april 23, 2008
Benedikt XVI och den döda tron
Vi satt och såg på Benedikt XVI och den härliga mässan på Yankee Stadium. Amerika omfamnar verkligen den katolska kyrkan och Petri ämbete, efter vad det verkar. "Vad ser ni i påvens ansikte?" President Bush svarade: "Gud". Detta i en invervju med Raymond Arroyo. Om människor kom för att se Johannes Paulus II kommer de för att höra Benedikt XVI. Han är läraren som undervisar FN om dess grunder i föreställningen om mänskliga rättigheter. Och han tas emot. Även i Europa pågår stillsamt en Vatikanens revolution: förnuft och tro går hand i hand. Bara så kan vi möta Islam och relativismen, två fronter för kristendomen.
Efter en stunds tittande säger min laestadianske vän: den döda tron har många uttrycksformer, den är rik och generös.
Och jag föll i funderingar: kan han ha rätt, Lars Levi Laestadius, prästen i Pajala, vars namn jag ofta ser i aulans fris på Landgrenskolan i Härnösand. Kan tron, som utvecklar kultur och kyrka, skapa en god kristen civilisation byggd på förnuft och fromhet men ändå förbli död tro? Kan "The Papacy of Reason" som mer än någonsin försöker finna en gemenskap mellan katolicism och ortodoxi, mellan kristendom och sekulär livsstil, fortfarande vara dominerad av människor med död tro?
För visst är det så Laestadius ser det? Den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den bygger och talar förnuftigt, den startar det ena universitetet efter det andra. Den är glad och sorglös och klagar sällan över Djävulens frestelser. Det beror på att Fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är riktigt i hans våld. Väckta själar däremot kokar han i onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt tvivel. De känner mest bedrövelse. Samvetet är levande genom anklagelser, inte genom säkerhet.
Jag kom ingenstans i mina funderingar. Försökte endast se Lars Levi som åhörare till Regensburgstalet som Benedikt XVI höll i september 2006. Skulle han säga: Nådetjuv !??
Så svarade jag laestadianen: "Du ska få en årsprenumeration på First Things av mig i julklapp. Så att du ser lite av den döda trons rikedom och lär dig något!"
Efter en stunds tittande säger min laestadianske vän: den döda tron har många uttrycksformer, den är rik och generös.
Och jag föll i funderingar: kan han ha rätt, Lars Levi Laestadius, prästen i Pajala, vars namn jag ofta ser i aulans fris på Landgrenskolan i Härnösand. Kan tron, som utvecklar kultur och kyrka, skapa en god kristen civilisation byggd på förnuft och fromhet men ändå förbli död tro? Kan "The Papacy of Reason" som mer än någonsin försöker finna en gemenskap mellan katolicism och ortodoxi, mellan kristendom och sekulär livsstil, fortfarande vara dominerad av människor med död tro?
För visst är det så Laestadius ser det? Den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den bygger och talar förnuftigt, den startar det ena universitetet efter det andra. Den är glad och sorglös och klagar sällan över Djävulens frestelser. Det beror på att Fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är riktigt i hans våld. Väckta själar däremot kokar han i onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt tvivel. De känner mest bedrövelse. Samvetet är levande genom anklagelser, inte genom säkerhet.
Jag kom ingenstans i mina funderingar. Försökte endast se Lars Levi som åhörare till Regensburgstalet som Benedikt XVI höll i september 2006. Skulle han säga: Nådetjuv !??
Så svarade jag laestadianen: "Du ska få en årsprenumeration på First Things av mig i julklapp. Så att du ser lite av den döda trons rikedom och lär dig något!"
söndag, april 13, 2008
Budskap i romaner
Vi pratade om hur subtilt propaganda kan fungera. Det är inte de höga skriken som påverkar effektivast.
Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:
"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.
"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...
Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.
Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."
Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.
Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!
Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:
"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.
"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...
Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.
Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."
Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.
Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!
lördag, april 12, 2008
Återställa perspektivet i hednatider
Morgonteve, för ovanlighetens skull.
Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.
Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!
När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!
Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.
Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.
Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.
Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.
Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.
Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!
När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!
Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.
Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.
Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.
Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.
onsdag, april 09, 2008
Nyheter
Nyheter är ju nästan alltid samma synder som dan innan, berättade med nya detaljer bara, nya exempla. Den dagliga bibelläsningen medför däremot alltid intressanta nya aspekter på tillvaron, riktiga nyheter så att säga.
Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.
Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......
Hmmm. Kära Afrika - lär oss.
Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.
Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......
Hmmm. Kära Afrika - lär oss.
fredag, mars 28, 2008
Tankar - ska de stoppas?
På Second Life kan man gå i meditationsskola. Där får man lära sig att stoppa tankarna.
Varför i all världens namn skulle vi vilja stoppa tankarna? Jo det är mer spirituellt, vi kan till och med nå djupa insikter genom att stoppa tankarna. Entusiasmen är stor och frågestunderna är långa.
Artister, arkitekter, musiker, hantverkare, kemister, entreprenörer, slaktare, bagare, profeter - alla blir kreativa genom att kunna tänka. Vi kanske inte kan skapa galaxer eller ens en liten planet, men vi har den skapande aktiviteten i oss som en gåva från Fadern. Och allt händer i tankarnas domän. Den som vill bli fri tankarna gör något väldigt bakvänt. Tankar och föremål är delar av samma process. Vi kan nästan säga att föremål är aktualiserade tankar. Guds ord skapade universum och den energiska materian.
Detta är lätt att se när vi betraktar en motorcykel. Det är tankar bakom varje detalj. Det är anpassningar till lagar, det är tankar på funktioner. Men trots att det är lite svårare att se på träd, berg, vulkaner, mikrober, hav, djur och människor, är det samma sak där. Tankar bakom varje detalj, anpassningar till lagar, funktioner och finala orsaker. Och en stor magi i komplexiteten. Verkligheten är i hög grad tänkt.
Men just att allt sker i tankarnas värld förklarar också de krig som pågår. Gud inbjuder oss till att tänka Hans tankar, även om Hans tankar aldrig är våra tankar. Han inbjuder oss till att ta strid mot djävulska tankar, avgudadyrkande tankar, tankar som inte behagar Herren. Det sker i tankarnas domän och det är JOBBIGT. Konflikt och konfrontation följer nämligen.
Aha. Det är där skon klämmer. Om det är andligt att stoppa tankarna så är det ok att slippa tänka, för det är jobbigt att tänka. Om du tänker måste du välja. Du hamnar i konflikt. Kulturer hamnar i konflikt. Kulturkamp pågår. En lärare på Second Life betraktade det som outvecklat, omoget. Det är mer sofistikerat och upplyst att inte tänka.
Men är det mer moget att stoppa tankarna? Jesaja säger (55) ”Mina tankar är inte era tankar” och han inbjuder till att tänka Hans tankar: ”Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina tankar och vända om till Herren så skall Han förbarma sig över hon, vänd om till vår Gud för han ska beskära mycken förlåtelse.”
Men hur jobbigt är det inte att ta Jesaja på orden. Ska vi verkligen följa en Gud som har vissa tankar och låter det gå riktigt illa för hela folk som har andra tankar?
Jo för att det finns olika sorters tankar. Vissa tankar ger våld. Andra tankar ger evigt liv. Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.
Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.
Paulus förtydligar vad det gudomliga livet handlar om – tankar och strid. ”Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art, de är tvärtom så mäktiga inför Gud att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankbyggnader och alla slags höga bålverk som man reser upp mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad.” (2 Kor. 10)
Att stoppa tankarna blir väl då att bara blunda och inte delta. Fridfullt? Nja.
Ungefär som att sitta med en gitarr i knät och se fridfull ut. Det hörs inget !
Bibeln säger: Kom igen nu då – spela! Ad Dei Gloriam.
Varför i all världens namn skulle vi vilja stoppa tankarna? Jo det är mer spirituellt, vi kan till och med nå djupa insikter genom att stoppa tankarna. Entusiasmen är stor och frågestunderna är långa.
Artister, arkitekter, musiker, hantverkare, kemister, entreprenörer, slaktare, bagare, profeter - alla blir kreativa genom att kunna tänka. Vi kanske inte kan skapa galaxer eller ens en liten planet, men vi har den skapande aktiviteten i oss som en gåva från Fadern. Och allt händer i tankarnas domän. Den som vill bli fri tankarna gör något väldigt bakvänt. Tankar och föremål är delar av samma process. Vi kan nästan säga att föremål är aktualiserade tankar. Guds ord skapade universum och den energiska materian.
Detta är lätt att se när vi betraktar en motorcykel. Det är tankar bakom varje detalj. Det är anpassningar till lagar, det är tankar på funktioner. Men trots att det är lite svårare att se på träd, berg, vulkaner, mikrober, hav, djur och människor, är det samma sak där. Tankar bakom varje detalj, anpassningar till lagar, funktioner och finala orsaker. Och en stor magi i komplexiteten. Verkligheten är i hög grad tänkt.
Men just att allt sker i tankarnas värld förklarar också de krig som pågår. Gud inbjuder oss till att tänka Hans tankar, även om Hans tankar aldrig är våra tankar. Han inbjuder oss till att ta strid mot djävulska tankar, avgudadyrkande tankar, tankar som inte behagar Herren. Det sker i tankarnas domän och det är JOBBIGT. Konflikt och konfrontation följer nämligen.
Aha. Det är där skon klämmer. Om det är andligt att stoppa tankarna så är det ok att slippa tänka, för det är jobbigt att tänka. Om du tänker måste du välja. Du hamnar i konflikt. Kulturer hamnar i konflikt. Kulturkamp pågår. En lärare på Second Life betraktade det som outvecklat, omoget. Det är mer sofistikerat och upplyst att inte tänka.
Men är det mer moget att stoppa tankarna? Jesaja säger (55) ”Mina tankar är inte era tankar” och han inbjuder till att tänka Hans tankar: ”Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina tankar och vända om till Herren så skall Han förbarma sig över hon, vänd om till vår Gud för han ska beskära mycken förlåtelse.”
Men hur jobbigt är det inte att ta Jesaja på orden. Ska vi verkligen följa en Gud som har vissa tankar och låter det gå riktigt illa för hela folk som har andra tankar?
Jo för att det finns olika sorters tankar. Vissa tankar ger våld. Andra tankar ger evigt liv. Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.
Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.
Paulus förtydligar vad det gudomliga livet handlar om – tankar och strid. ”Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art, de är tvärtom så mäktiga inför Gud att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankbyggnader och alla slags höga bålverk som man reser upp mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad.” (2 Kor. 10)
Att stoppa tankarna blir väl då att bara blunda och inte delta. Fridfullt? Nja.
Ungefär som att sitta med en gitarr i knät och se fridfull ut. Det hörs inget !
Bibeln säger: Kom igen nu då – spela! Ad Dei Gloriam.
onsdag, mars 26, 2008
Det andra livet
En bussväntsal i Indien för många år sen. Det är uppåt 40 grader varmt. En stor indier sitter bredvid mig och pustar i värmen. Han frågar var jag kommer från. - Europa? Wonderful. You have two great men there. Very great.
Jag gissar tyst på...Shakespeare...Newton...Augustinus...nej, inte tänkbart för en vanlig indier.
- Hitler and Jesus !
Full av iver förklarar han för mina stora misstroende ögon att Hitler förstod ariska kulturen och kämpade för den. Synd att han förlorade!
- Och Jesus?
Jo Jesus kom med det nya livet. Det andra livet. Inte detta. Inte dessa miljarder kroppar och öden, detta är bara död och pina. Här gjorde han en gest utåt torget i gamla Delhi, bilträngseln och cykelträngseln och kossorna som gick omkring, ljuden och skriken och dofterna. Jesus kom med något annat. Det nya livet, det andra, det perfekta. Jesus kom med det levande livet, inte det döda.
Har aldrig glömt denna dialog. Bussen till Hardwar anlände. Han vinkade åt mig och nickade när jag satt på bussen och for iväg.
Pratade han om Efesierbrevet 2?
Jag gissar tyst på...Shakespeare...Newton...Augustinus...nej, inte tänkbart för en vanlig indier.
- Hitler and Jesus !
Full av iver förklarar han för mina stora misstroende ögon att Hitler förstod ariska kulturen och kämpade för den. Synd att han förlorade!
- Och Jesus?
Jo Jesus kom med det nya livet. Det andra livet. Inte detta. Inte dessa miljarder kroppar och öden, detta är bara död och pina. Här gjorde han en gest utåt torget i gamla Delhi, bilträngseln och cykelträngseln och kossorna som gick omkring, ljuden och skriken och dofterna. Jesus kom med något annat. Det nya livet, det andra, det perfekta. Jesus kom med det levande livet, inte det döda.
Har aldrig glömt denna dialog. Bussen till Hardwar anlände. Han vinkade åt mig och nickade när jag satt på bussen och for iväg.
Pratade han om Efesierbrevet 2?
fredag, mars 21, 2008
- Kan man vara monist och teist samtidigt?? frågade en intelligent elev efter att vi sett Mel Gibsons The Passion som vanligt innan vi gick på påsklov.
- Hur skulle du då uppleva filmen, frågade jag.
Och så beskrev vi tillsammans på försök hur det skulle gå till. Då skulle Gud och världen egentligen vara samma process. Monismen går ju inte med på dualismen mellan Skapare och skapelse. Då skulle Gud själv genomföra alla händelser, även våra viljebeslut, även våra svek, även judarnas och romarnas tortyr av Jesus och hans avrättning på korset. Allt vi såg på filmen, både det underbara i frälsningen och i Guds kärlek och även allt det ohyggliga i våldet och sveket -- allt sker som som rörelser i Gud, påsken är Guds eget drama. Vi skulle som människor se det objektiva som ett med det subjektiva i Guds medvetande.
- Då skulle ju inget kunna vara direkt FEL i allt som skedde under påsken? sa eleven till slut. Fel och rätt, synd och helighet skulle gå samman i det stora gudsdramat?
- Detta är den gamla indiska visionen, den som fortfarande finns inom shaivaismen. Men det är inte kristendom. För oss gick något väldigt fel och påsken är räddningen ur det felet.
- Hur skulle du då uppleva filmen, frågade jag.
Och så beskrev vi tillsammans på försök hur det skulle gå till. Då skulle Gud och världen egentligen vara samma process. Monismen går ju inte med på dualismen mellan Skapare och skapelse. Då skulle Gud själv genomföra alla händelser, även våra viljebeslut, även våra svek, även judarnas och romarnas tortyr av Jesus och hans avrättning på korset. Allt vi såg på filmen, både det underbara i frälsningen och i Guds kärlek och även allt det ohyggliga i våldet och sveket -- allt sker som som rörelser i Gud, påsken är Guds eget drama. Vi skulle som människor se det objektiva som ett med det subjektiva i Guds medvetande.
- Då skulle ju inget kunna vara direkt FEL i allt som skedde under påsken? sa eleven till slut. Fel och rätt, synd och helighet skulle gå samman i det stora gudsdramat?
- Detta är den gamla indiska visionen, den som fortfarande finns inom shaivaismen. Men det är inte kristendom. För oss gick något väldigt fel och påsken är räddningen ur det felet.
lördag, mars 15, 2008
Den stabila gåvan
Att yttervärlden ter sig stabil framför oss är ett tämligen märkvärdigt faktum. De flesta empiriska metoder visar på ett eller annat sätt att så inte är fallet. Världen försvinner snabbt när sinnesintryck, observationer, samband och hyptoteser fyller vårt medvetande. Men likväl vet varje naiv realist att världen och tingen tycks vara där utanför oss, väldigt stabil dessutom.
Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.
Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.
Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.
Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.
lördag, mars 08, 2008
Första person
En gammal indelning - är det hos Augustinus? - tänker sig verkligheten i tre dimensioner: första person, andra person och tredje person. Ontologin brukar oftast syssla med den trejde dimensionen: det är så här verkligheten ser ut. Man talar om "det". Det är inte du, det är inte jag, det är det.
Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.
Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:
"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."
Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.
Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.
Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:
"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."
Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.
Att föreställa sig verkligheten
Eleven kämpart med fysikläxan och den gamla vanliga frågan tränger sig på med kraft: varför är det så? Varför finns gravitation? Varför finns strålningsenergi som hela tiden beter sig på ett visst sätt? Fysikläraren säger: det är bara så. Lär dig. Men den jobbiga eleven fortsätter med ett halvkvävt: varför? Läraren: för att jag säger det! Tyst frågar sig eleven varför läraren och läroboken föreställer sig verkligheten så?
Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.
Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.
Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.
Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.
Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.
Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.
Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.
Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.
torsdag, mars 06, 2008
Poänglöshetens makt
När poänglöshetens metafysik kom på 1700-talet (inledningen till modernismen) så var det en väldigt befriande kraft, tyckte många. Allt är fenomen, ingenting har intention eller mening i sig. Wow ! Då kan vi göra vad vi vill ! Endast vårt förnuft ska styra !
När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.
För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.
Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.
Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.
Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?
När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.
För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.
Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.
Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.
Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?
lördag, februari 23, 2008
Begär och fokus
Danske Tor Nörretrandes fortsätter forska i medvetandets natur. Idén är rätt klassisk: vårt medvetande är en liten del av all information som styr oss. När vi väljer en handling har vi redan känt begär att utföra den utan att veta om det. Vi kan därför inte kontrollera eller ens bedöma vår natur.
Sankt Benedict var väl medveten om det lilla fält vi fokuserar på, liksom flera av kyrkofäderna och ökenfäderna. Cassianus var en hejare på att beskriva omedvetna begär som sedan rationaliseras kognitivt. För Benedikt var det viktigt att så att säga vara medveten om det omedvetna, det som inte är här. Evigheten är det viktiga. Den är inte här nu. Det vi nu fokuserar på är inte den eviga saligheten. För Cassianus var den stora renheten på liknande sätt det Andra, inte det här. Men det enkla ordets bön kan vi be om nåden att liksom avfokusera detta för att plötsligt vara i Guds rike.
Men för sekularister som Nörretranders blir det viktigt att kristendomen har fel. Åtminstone har Jesus fel. (Nörretranders känns ibland som en modern Kierkegaard med stark calvinistisk inriktning). Varför? Jo Jesus säger att vi kan motstå våra begär efter vår nästas hustru. Det kan vi inte göra enligt Nörretrandes. Vårt medvetna kan inte kontrollera begären efter den vackra hustrun. Alltså har kristendomen och Jesus fel i sak. Nörretranders citerar Walter Kaufmann: Kristendomen har misslyckats, inte därför att folk inte varit kristna nog utan för att kristendomen sakligt sett har fel. (Se boken The User Illusion)
Så ser vi hur kulturkampen för och emot Guds rike fortsätter. St Benedikt och Cassianus vet hur lite vi vet. Sokrates visste det också. Modern neurologisk forskning bekräftar det. Det himmelska är ett större faktum än det jordiska. Det empiriska är en liten ö i den verklighet Gud är medveten om såsom oss. Så kristendomen får så att säga rätt genom att den tar saken ett steg längre: när du begär den vackra kvinnan som är din grannes hustru så leder kärleken till Kristus till ett halleluja: tack för all skönhet du skapar! Fokus utesluter inte utan leder rätt.
Sankt Benedict var väl medveten om det lilla fält vi fokuserar på, liksom flera av kyrkofäderna och ökenfäderna. Cassianus var en hejare på att beskriva omedvetna begär som sedan rationaliseras kognitivt. För Benedikt var det viktigt att så att säga vara medveten om det omedvetna, det som inte är här. Evigheten är det viktiga. Den är inte här nu. Det vi nu fokuserar på är inte den eviga saligheten. För Cassianus var den stora renheten på liknande sätt det Andra, inte det här. Men det enkla ordets bön kan vi be om nåden att liksom avfokusera detta för att plötsligt vara i Guds rike.
Men för sekularister som Nörretranders blir det viktigt att kristendomen har fel. Åtminstone har Jesus fel. (Nörretranders känns ibland som en modern Kierkegaard med stark calvinistisk inriktning). Varför? Jo Jesus säger att vi kan motstå våra begär efter vår nästas hustru. Det kan vi inte göra enligt Nörretrandes. Vårt medvetna kan inte kontrollera begären efter den vackra hustrun. Alltså har kristendomen och Jesus fel i sak. Nörretranders citerar Walter Kaufmann: Kristendomen har misslyckats, inte därför att folk inte varit kristna nog utan för att kristendomen sakligt sett har fel. (Se boken The User Illusion)
Så ser vi hur kulturkampen för och emot Guds rike fortsätter. St Benedikt och Cassianus vet hur lite vi vet. Sokrates visste det också. Modern neurologisk forskning bekräftar det. Det himmelska är ett större faktum än det jordiska. Det empiriska är en liten ö i den verklighet Gud är medveten om såsom oss. Så kristendomen får så att säga rätt genom att den tar saken ett steg längre: när du begär den vackra kvinnan som är din grannes hustru så leder kärleken till Kristus till ett halleluja: tack för all skönhet du skapar! Fokus utesluter inte utan leder rätt.
fredag, februari 22, 2008
Visa mig Gud !
- Visa mig Gud ! säger en ung man trotsigt. Hans blick glöder. Han är uppenbarligen trött på alla påståenden om Gud, på alla traditioner, på alla distinktioner och tolkningar. En stor vanmäktighet hörs i hans röst och kanske till och med ett ursinne långt ner någonstans. Han har mot sin vilja hamnat på en kurs i religion.
Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.
Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.
Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!
Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.
Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.
Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!
måndag, februari 11, 2008
The Secret
Ungdomar kommer med The Secret och menar att nu har en revolution ägt rum. Även några mammor ägnar sig åt "hemligheten". Vad går det ut på? frågar jag. Jo att det du tänker blir verklighet. Ok, jaha. Verkligen? Om jag tänker att jag flyger så flyger jag? Jag vet att Jesus går på vattnet för att han vill det. Men han är då gud och människa medan vi endast är människor. Petrus gick några steg med hjälp från Mästaren.
Aha, där är den springande punkte! Några vill gärna att vi är gudar/människor "egentligen"? Ja vi skapades nästan som gudaväsen, det stämmer. Men biten som är kvar, den som vi får hjälp med, är svår att hoppa över.
Men Moder Teresa är med i filmen om The Secret ! Tillsammans med Emerson och - Buddha? Härligt. Men låt oss då göra som Moder Teresa - fästa blicken vid Den Som Vill Vår Frälsning. Låt oss ta emot Hans intention.
Egentligen är det gammal katolsk bönekunskap. Genom helig ande blir vår böneintention kreativ, den skapar vår verklighet. Det är just därför Rosenkransen är så kraftfull. Vårt medvetande lever i en miljö som är den optimala - i de tjugo mysterierna. Det får effekter på hur vi lever i världen, särskilt hur vi berör andra i vår omgivning.
Det är förstås en härlig "hemlighet".
Aha, där är den springande punkte! Några vill gärna att vi är gudar/människor "egentligen"? Ja vi skapades nästan som gudaväsen, det stämmer. Men biten som är kvar, den som vi får hjälp med, är svår att hoppa över.
Men Moder Teresa är med i filmen om The Secret ! Tillsammans med Emerson och - Buddha? Härligt. Men låt oss då göra som Moder Teresa - fästa blicken vid Den Som Vill Vår Frälsning. Låt oss ta emot Hans intention.
Egentligen är det gammal katolsk bönekunskap. Genom helig ande blir vår böneintention kreativ, den skapar vår verklighet. Det är just därför Rosenkransen är så kraftfull. Vårt medvetande lever i en miljö som är den optimala - i de tjugo mysterierna. Det får effekter på hur vi lever i världen, särskilt hur vi berör andra i vår omgivning.
Det är förstås en härlig "hemlighet".
tisdag, februari 05, 2008
Leve den kristna feminismen !
Idag är det S:ta Agatha!
Å nej säger en elev, tillika feminist och lite anstruken av Wicca. Du tjatar om dina helgon jämt och ständigt. Det går inte en dag utan...
Nu är det fest igen, säger jag. Idag är det den sista av de fyra stora festerna i den kristna feminismen: St:a Agathas fest. Låt oss fira !
De tidigare festerna var som du vet S:ta Cecilia i november, S:ta Lucia i december, S:ta Agnes i januari. Fyra grundjungfrur för den kristna feminismen. Princip: älska Gud ända in i martyriet. (Gör man det i Wicca?) Metod: icke-våld och ståndaktighet. S:ta Agatha lämnade inte cellen hos kastats i, trots att Petrus var där, utsänd av Kristus, för att läka hennes sönderskurna bröst och lämnade dörrarna öppna efter att fångvaktarna sprungit sin väg. Om vi får tro Legenda Aurea.
I Älvros gamla (katolska) kyrka står S:ta Cecilia gömd inne i en skrubb/sakristia bakom altaret. Kanske det är dags att ta fram de stora kristna feministerna igen? Det finns något underbart galet i deras kompromisslöshet, deras jihad. Vilken motkultur!
Här en kampsång av S:ta Agatha för den kristna feminismen:
Jesus Kristus, alla tings Herre!
Du ser mitt hjärta.
Du känner till mina begär.
Äg allt jag är - endast Du.
Jag är ditt får. Gör mig värdig
att besegra djävulen!
Å nej säger en elev, tillika feminist och lite anstruken av Wicca. Du tjatar om dina helgon jämt och ständigt. Det går inte en dag utan...
Nu är det fest igen, säger jag. Idag är det den sista av de fyra stora festerna i den kristna feminismen: St:a Agathas fest. Låt oss fira !
De tidigare festerna var som du vet S:ta Cecilia i november, S:ta Lucia i december, S:ta Agnes i januari. Fyra grundjungfrur för den kristna feminismen. Princip: älska Gud ända in i martyriet. (Gör man det i Wicca?) Metod: icke-våld och ståndaktighet. S:ta Agatha lämnade inte cellen hos kastats i, trots att Petrus var där, utsänd av Kristus, för att läka hennes sönderskurna bröst och lämnade dörrarna öppna efter att fångvaktarna sprungit sin väg. Om vi får tro Legenda Aurea.
I Älvros gamla (katolska) kyrka står S:ta Cecilia gömd inne i en skrubb/sakristia bakom altaret. Kanske det är dags att ta fram de stora kristna feministerna igen? Det finns något underbart galet i deras kompromisslöshet, deras jihad. Vilken motkultur!
Här en kampsång av S:ta Agatha för den kristna feminismen:
Jesus Kristus, alla tings Herre!
Du ser mitt hjärta.
Du känner till mina begär.
Äg allt jag är - endast Du.
Jag är ditt får. Gör mig värdig
att besegra djävulen!
lördag, februari 02, 2008
Den pedagogiska klyftan
"Viktigare än politik och miljöfrågor är problemet med vilka som kommer till himlen!"
Mitt hjärta skuttade till av glädje när en ung man sa detta rakt ut i en diskussion. Vem kunde tro att sekulariseringen skulle gå bet trots en så massiv support under förra seklet. Peter L. Berger har förresten en intressant genomgång av sekulariseringen i februarinumret av First Things.
Men den unge mannen blev genast konfronterad. (Det är bra.) Vilka kommer till himlen? Hur kvalar man in? Kan vi inte tänka oss att alla är välkomna utan krav?
Nej menade han. Det är som att hoppa över en rätt farlig bergsklyfta. Du måste satsa. Du måste ge dig hän, du måste vilja. Och det innebär att en stor del av mänskligheten inte kommer till himlen. De kommer inte att satsa. Av en rad olika skäl kommer de inte att vilja satsa.
Andra försökte konstruera ett alternativ. Varför inte tänka sig klyftan som en pedagogisk klyfta. Det bästa är att satsa. Vi talar därför om en klyfta, Jesus talar därför om rättfärdiga och orättfärdiga, får och getter. Men rent faktiskt är Guds kärlek också hans svaghet, han kan inte stå emot sin egen kärlek. Och det betyder att varje människa blir medveten om himlen när det är dags. Kanske inte medveten på samma sätt, men alla är där.
Alternativet har inte den bibliska texten med sig, det ska erkännas.
Men: vore det typiskt Gud att låta sin Son använda en pedagogisk klyfta mellan agnar och korn, fruktbärande och fruktlösa träd? En kärlekspedagogik? En förlossningskonst?
Mitt hjärta skuttade till av glädje när en ung man sa detta rakt ut i en diskussion. Vem kunde tro att sekulariseringen skulle gå bet trots en så massiv support under förra seklet. Peter L. Berger har förresten en intressant genomgång av sekulariseringen i februarinumret av First Things.
Men den unge mannen blev genast konfronterad. (Det är bra.) Vilka kommer till himlen? Hur kvalar man in? Kan vi inte tänka oss att alla är välkomna utan krav?
Nej menade han. Det är som att hoppa över en rätt farlig bergsklyfta. Du måste satsa. Du måste ge dig hän, du måste vilja. Och det innebär att en stor del av mänskligheten inte kommer till himlen. De kommer inte att satsa. Av en rad olika skäl kommer de inte att vilja satsa.
Andra försökte konstruera ett alternativ. Varför inte tänka sig klyftan som en pedagogisk klyfta. Det bästa är att satsa. Vi talar därför om en klyfta, Jesus talar därför om rättfärdiga och orättfärdiga, får och getter. Men rent faktiskt är Guds kärlek också hans svaghet, han kan inte stå emot sin egen kärlek. Och det betyder att varje människa blir medveten om himlen när det är dags. Kanske inte medveten på samma sätt, men alla är där.
Alternativet har inte den bibliska texten med sig, det ska erkännas.
Men: vore det typiskt Gud att låta sin Son använda en pedagogisk klyfta mellan agnar och korn, fruktbärande och fruktlösa träd? En kärlekspedagogik? En förlossningskonst?
Blogged with Flock
lördag, januari 19, 2008
If I am wrong I win !
Goda filmer är det ont om, men denna vinter finns både Away from her och The Bucket list att njuta av. Välgjorda, gott hjärta i manuset, scener som kan ses om flera gånger. Repliker som är intressanta hållpunkter. Som den här:
- If I am wrong I win.
Pascal skulle tycka om resonemanget bakom. Det här är scenen. Två dödsjuka män med några månader kvar att leva, sitter i ett plan över nordpolen, den ena troende, den andra cyniker som försöker hålla sig borta från alla trosföreställningar, koncentrera sig på att leva och dö och köra loppet så intressant som möjligt. Han förnekar Guds existens och den himmel som väntar på oss. Den troende frågar cynikern: tänk om du har fel? Han svarar:
- I love to be wrong. If I am wrong I win !
Naturligtvis finns det en hake, skulle Pascal säga. Men om vi glömmer den en stund så kan vi medge att repliken är bra. Många cyniker och ängsliga akademiker ("intellektuellt hederliga") är ofta livrädda för att det ska vara så bra som 80-90% av mänskligheten tror. Det är en behjärtansvärd rädsla. En sorts asketism rentav. Hur underbart vore det inte då att upptäcka hur fel man hade !!
- If I am wrong I win.
Pascal skulle tycka om resonemanget bakom. Det här är scenen. Två dödsjuka män med några månader kvar att leva, sitter i ett plan över nordpolen, den ena troende, den andra cyniker som försöker hålla sig borta från alla trosföreställningar, koncentrera sig på att leva och dö och köra loppet så intressant som möjligt. Han förnekar Guds existens och den himmel som väntar på oss. Den troende frågar cynikern: tänk om du har fel? Han svarar:
- I love to be wrong. If I am wrong I win !
Naturligtvis finns det en hake, skulle Pascal säga. Men om vi glömmer den en stund så kan vi medge att repliken är bra. Många cyniker och ängsliga akademiker ("intellektuellt hederliga") är ofta livrädda för att det ska vara så bra som 80-90% av mänskligheten tror. Det är en behjärtansvärd rädsla. En sorts asketism rentav. Hur underbart vore det inte då att upptäcka hur fel man hade !!
Att se uppåt - altartjänsten
En tanke från Chesterton kom flygande denna morgon ute i regnet med hundarna: den hedniska prästen må sakna förbindelse med Kristus men han har dock ett altare. Vid detta altare riktade han blicken uppåt och folket följde honom med sina blickar. Trots alla konstiga offer han förrättar på detta altare (och som i regel decimerar den unga befolkningen då och då) ser vi ändå ett altare och en präst där.
Humanisten och sekularisten tar bort altaret och prästen. Oförlåtligt. Vad får vi istället: en biolog? En sociolog? En föreläsare i zoologi? En lärobok i kemi? En politiker? Naturligtvis tröttnar folk. Det går ju inte att andas till slut. 1900-talet är en provkarta på vilka offer dessa präster erbjöd - betydligt grövre saker än Baals präster, en decimering av befolkningar utan mostycke i historien. Och de pågår nu...
Man förstår den katolske missionären i naturfolksområden. -Ta inte bort altaret säger han. Ta bort djurgudarna och de blodiga människooffren. Men ta inte bort altaret.
En kultur som inte tittar uppåt är en döende kultur.
Humanisten och sekularisten tar bort altaret och prästen. Oförlåtligt. Vad får vi istället: en biolog? En sociolog? En föreläsare i zoologi? En lärobok i kemi? En politiker? Naturligtvis tröttnar folk. Det går ju inte att andas till slut. 1900-talet är en provkarta på vilka offer dessa präster erbjöd - betydligt grövre saker än Baals präster, en decimering av befolkningar utan mostycke i historien. Och de pågår nu...
Man förstår den katolske missionären i naturfolksområden. -Ta inte bort altaret säger han. Ta bort djurgudarna och de blodiga människooffren. Men ta inte bort altaret.
En kultur som inte tittar uppåt är en döende kultur.
onsdag, januari 16, 2008
Moto Boy och Jungfru Marie visthusbod
Yngste sonen släpper äntligen, efter mycket arbete, sin första skiva (Moto Boy) och får fina recensioner i de stora tidningarna för sin sakrala musik som samtidigt har element av rock och pop från den senaste fyra decennierna. Han talar i radio om Maria-mystiken och tar upp den gamla traditionen hos sjömän som kallade havet Jungfru Marie visthusbod.
Kanske detta är den katolska mission vi alla behöver: sången som genom seklerna tränger in i våra hjärtan, utan större hänsyn till genrer, stilar, kändisskap, skivmarknad och kritikerspalter. Inte mossig teologi (pappa) utan scenframträdanden som berör!
Kanske detta är den katolska mission vi alla behöver: sången som genom seklerna tränger in i våra hjärtan, utan större hänsyn till genrer, stilar, kändisskap, skivmarknad och kritikerspalter. Inte mossig teologi (pappa) utan scenframträdanden som berör!
fredag, januari 11, 2008
Du nya sköna fosterfördrivning
En aborthistoria har i dagarna kommit ut i Sverige och med ödets bitska ironi kallas ibland 1930-talets svenska kvinna för den "nya kvinnan" - en parallell till Aldous Huxleys Brave New World, Du nya sköna värld. Det "nya" är då att lagligt få döda mycket små barn, fördriva foster som man sa i dåtiden. Som författaren visar är det naturligtvis en gammal synd, även om den först 1975 fick juridiskt skydd i Sverige.
Att av olika sorters skäl fördriva foster har av tradition, särskilt kristen tradition, ansetts vara kränkande och djupt inom oss känns det väl så fortfarande. Men idén om social hygien, rasism och familjeplanering slog igenom i intellektuella kretsar redan i början av 1900-talet i Europa och USA. Det var ett paket med obehagliga vapen: preventivmedel, sterilisering, fosterfördrivning, ideologi om att "äga sin kropp" och "kärlek utan barn". Sådan rasideologi är inte comme-il-faut idag men rester av paketet lever kvar och tycks vara seglivade. Den "nya kvinnan" fick stå för en dödskultur som visserligen är i blåsväder idag men till och med försvaras av organisationer som RFSU. Eländet är så att säga inte över.
Visst är det märkligt? Margret Sanger, en föregångare i USA för den "nya kvinnan" var helt öppen om raspolitiken i tankarna om preventivmedel, sterilisering och fosterfördrivning. Hon var också öppen om "friheten" till tillfällig sex utan risk för barnalstring. Först efter nazismens nederlag döptes allt om till "familjeplanering". Detsamma skedde i Sverige. Efter en kuppartad kampanj gick så Roe vs. Wade igenom 1973 vilket gjorde aborterandet legalt. Och Sverige hakade på dödstrenden två år senare. En sorts massutrotning följde och offren var rätt oskyldiga.
Mina elever skriver varje år om abort under sina filosofistudier. Allt fler unga flickor är uppriktiga i sin avsky för dubbelmoralens blomsterspråk om "fri kvinna" eller "äga sin kropp" eller "frihet att välja" eller "familjeplanering" och liknande. Var finns kärleken? undrar de. Alltså, den riktiga.
Det verkar som hjärtat ändå kommer att segra med tiden.
För en mer idehistoriskt riktig skildring av fosterfördrivningens bakgrund och historia läs De Marco Architects of the Culture of Death.
Att av olika sorters skäl fördriva foster har av tradition, särskilt kristen tradition, ansetts vara kränkande och djupt inom oss känns det väl så fortfarande. Men idén om social hygien, rasism och familjeplanering slog igenom i intellektuella kretsar redan i början av 1900-talet i Europa och USA. Det var ett paket med obehagliga vapen: preventivmedel, sterilisering, fosterfördrivning, ideologi om att "äga sin kropp" och "kärlek utan barn". Sådan rasideologi är inte comme-il-faut idag men rester av paketet lever kvar och tycks vara seglivade. Den "nya kvinnan" fick stå för en dödskultur som visserligen är i blåsväder idag men till och med försvaras av organisationer som RFSU. Eländet är så att säga inte över.
Visst är det märkligt? Margret Sanger, en föregångare i USA för den "nya kvinnan" var helt öppen om raspolitiken i tankarna om preventivmedel, sterilisering och fosterfördrivning. Hon var också öppen om "friheten" till tillfällig sex utan risk för barnalstring. Först efter nazismens nederlag döptes allt om till "familjeplanering". Detsamma skedde i Sverige. Efter en kuppartad kampanj gick så Roe vs. Wade igenom 1973 vilket gjorde aborterandet legalt. Och Sverige hakade på dödstrenden två år senare. En sorts massutrotning följde och offren var rätt oskyldiga.
Mina elever skriver varje år om abort under sina filosofistudier. Allt fler unga flickor är uppriktiga i sin avsky för dubbelmoralens blomsterspråk om "fri kvinna" eller "äga sin kropp" eller "frihet att välja" eller "familjeplanering" och liknande. Var finns kärleken? undrar de. Alltså, den riktiga.
Det verkar som hjärtat ändå kommer att segra med tiden.
För en mer idehistoriskt riktig skildring av fosterfördrivningens bakgrund och historia läs De Marco Architects of the Culture of Death.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)