Hittade i biblioteket det underbara förordet av Birgitta Trotzig till Härdelins Birgittaöversättningar. Det är stort, detta förord. Birgitta Trotzig skulle kunna vara vår moderna svenska kyrkolärare. Läs bara och läs långsamt denna i bästa mening poetiska teologi:
"Byggnaden
Byggnaden ligger där på marken, tung, ren klar. En hemlighet -- än blågröngrå av sjövattnets skuggor, än askgrå som den hårda fastan.
Klippa, sten, kristall ?
Men fysisk sten är formad av naturens eget liv, den är avtryck av naturens egna rörelser, lagar. Med det väldiga stenväsendet där på jordkanten vid den djupa osäkra sjön förhå1ler det sig på ett annat sätt. Den klara evighetens stentecken är motsats- världen till den djupa sjöns oberäkneligt skimrande rörelse- värld, till tidens vandringar, kroppars födelse och upplösning.
Stenvarelsens obevekliga sublima varande är ett skört segt människoredskaps, en outtröttligt jordisk lidelsefull trettonhundratalsmänniskas idé/utopi/vision i stenkroppen gestaltad.
Hur?
Birgitta fick aldrig i sin livstid se sin vision ta gestalt annat än i de inre synernas värld, i den inre världens drömlika sällsamhet.
Men sedan?
Vem högg stenen? Vem höll i mursleven?
I den fysiska världen blev förverkligandet århundradenas verk. Olika generationer och människor, skikt på skikt av stenarbe-tarbomärken på murarna. Sten för sten, valv för valv, altare för altare, växte Blåkyrkan, Mariakyrkan, fram -- idén/visionen förblev, dominerade, skapade, bemästrade människorna, arbetskollektiven, stenen, murbruket, bjälkarna. Generationer av byggmästare och murare följde den, präglades av den så starkt och tydligt tydligt som om den verkligen varit ett levande viljestarkt, särskilt och säreget väsen. Ur stenarbetarmyllrets dagliga möda steg den enhetliga gestaltningens väsen fram, bönen i sten. Föddes cirstercienser- varandets sträva renhetstyngd, sublimt anonym och på samma gång bild och avtryck av en särskild individs särskilda råmaterial.
Och hon som visionen och uppenbarelserna steg fram ur, Bir-gitta Birgersdotter, hörde till den art av stora mystiker, som medeltidens grymma livsvillkor då och då skulle kalla fram, färglysande i det obarmhärtiga mörkret. Präglade av verklig-hetskänsla, inte av senare epokers vita verklighetsflykt, instru-ment som spände över det mänskligas hela register.
Hildegard av Bingen på 1100-talet såg in i naturens alla mysteries, växter, djur, musik, gav politiska råd åt furstar och påvar -- Birgitta av Sverige öppnade sig utan rädsla för samma slags vidsträckta öde. Med fullkomlig oräddhet, den öppnaste nyfikenhet på allt, medkänsla för allt. Som barn? -- kanske människor som helt enkelt är och förblir vad det verkliga barnet är.
När jag 1äser Birgittas Uppenbarelser eller ser in i Hildegards i verklig mening surrealistiska bildvärld (illustrationerna till Sci Vias) tänker jag ofta att detta är den barnvärld vi har förlorat, underbar, vild, skön. Hildegard och Birgitta, dessa stora gestalter, varken vuxna eller barn, en ny sorts verklighet, para- disiskt förvandlad.
Vad vill då denna själs kropp uttrycka? -- vad är det som byggnaden/idén, det väldiga tecknet, vill förmedla?
Somliga ser världen som kristall -- fulländad, fullbordad. Som syn, vision, kan det vara verklighetsintuition. Som utopi -- kan det bli kristallpalatset.
För andra är världen primärt kaos. (Men inne i kaos finns ändå alltid möjligheten av ordningens begynnelse.) Ser den som tillblivelse, den apokalyptiska. Tillblivelsens början.
Och liksom hela den historiska samtid av kaos som 1300-talsmänniskan Birgitta tillhörde (hundraårskriget, digerdöden, social nöd utan gräns, religionens förfall och kyrkans korruption, påvar och motpåvar) -- bar hon bägge upplevelsesidorna i sig. Det ena jaget: den hårda kristallen, stenjaget, det klara cisterciensiska. Det andra: det nattliga födandet, djurdrömmarna, avgrunderna.
Det är den döde riddarens värld -- den praktfulle riddaren som när hans rustning öppnas visar ett dött kött, myllrande maskar, ett skrumpnat ansikte, käke och läppar bortfallna, en dürersk dödsvärld. Den förstörda byggnaden, den förstörda kroppen, kyrkans babyloniska fångenskap. Världen som blivit det förödda templet, den skändade brudkammaren.
Motmedlet mot detta: utopin, den renade livsformen. Att skapa bilden av den nya människan. Det himmelska Jerusalem, den nya byggnaden.
Denna arkitektur vill återge det innersta i tillvaron, den för- lossade och verkliga tillvarons innersta struktur i dess nakenhet, i dess väsenliga kärna. En sorts själens funktionalism.
Medlet var enkelhet, avklädnad, lydnad - klosterregelns fattigdom, ödmjukhet, lydnad. Byggnadens lydnad -- vara till efter tillvarons helade och återställda lagar, efter en ödmjukhetens utopi om harmoni, riktighet.
Birgittas ord: »Så att ingenting synes där som inte doftar av ödmjukhet.» Lydnad -- att leva så tätt som möjligt intill strukturcns hårdhet, följa tillvaron som den verkligen är.
Begreppet fattigdom upplevt som både moralisk och estetisk livsprincip utan åtskillnad dem emellan.
Rösten säger till den lyssnande:
>> Jag är alla tings Skapare och av ingen skapad. <<
Denna skapare älskar sin skapade värld, och i den mest av allt människan. Också den varelse som har gjort honom mest sorg.
>> Bland alla varelser finns det ingen som till den grad uppväcker min vrede som människan: alla andra följer mina bud.<<
Och avståndet mellan människovärlden som den nu är, som den har blivit, och en återställd botad värld -- är en avgrund som kräver drastiska åtgärder för att överbryggas. En död.
Frälsarordens, Birgittas ordens klosterregel är en del av denna återförenande död. Tänkt som ett helt kontemplativt kloster, med det monotonas svåra stränghet.
Men utan fanatism, allt inriktat på det möjliga mänskliga. Till exempel -- >> ta hänsyn till sin kropp som till ett svagt arbets-djur. <<
(Och också till det mänskligas skapande möjligheter -- Vad-stena blev under senmedeltiden ett lärdomscentrum, nunnorna också specialister på bildbroderier.)
Angående det gudomliga, två visioner, två aspekter:
Det bortom-mänskliga, bortom-fysiska -- mot det fysiska, mänskliga, i och genom det jordiska uppenbarade;
dvs. det gamla problemet, striden mellan det transcendenta och et immanenta
(som alltför ofta förvandlas till den fanatiska striden mellan det rena och det orena)
Ett är Sinairöstens >> mitt ansikte kan du inte se, ty ingen människa kan se mig och leva.<<
Ett annat -- det är just detta ansikte. >> Och de skola se hans ansikte och hans namn skall vara på deras pannor. <<
Det ena vetter in öknen och tystnaden -- den väsentliga avgrunden, det avklädda transcendentas rena rymd. Det andra är ordet som blir kött. inkarnationens gestalt, nedstigandet i det dödliga föränderliga mänskliga.
Olika epoker, kulturer, olika psyken också, lever sig in i den en ellen andra visionen starkare. Än transcendensens syn av en Gud, som är >> outtalbar, oförklarbar, osynlig, onåbar, evigt varande, ständigt densamme << - än är dominanten inlevelsen i Människosonen, den inkarnerades jordiska historia och fysiska lidande. Alla kristna mystiker, så även Birgitta, spänner över bägge. Det >> cisterciensiska <<, som präglade hennes bakgrund och värld (cistercienserklostren var Sveriges första lärdomscentra), ville det absolute, det Rena, det gudomliga naket. Både den villkorslösa strängheten och Bernhard av Clairvaux' brinnande brudmystik. Kroppen och själen en varelse, en byggnad.
Byggnaden och sjön, den oroliga, samtalar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar