Brev från en messianist?

En god ungdomsvän från konfirmationslägret, som jag inte hört av på tre decennier, sände mig denna utförliga bekännelse. Jag vet ännu inte om han är en av de allt fler "messianisterna", men anar att det är så. Visst är hans ord intressanta och relevanta? Och provocerande ! Tar gärna emot kommentarer ! Kanske någon rentav känner igen sig?

"Jag har följt  Yeshua (Jesus) från Nasaret sedan jag var tretton år gammal. Jag vigdes till präst 1972, och har tillbringat mer än trettio år i tjänsten. Jag känner därför att jag har en etablerad förståelse av vad kristendomen lär, och jag kan tala öppet om vår tro. Utan minsta tvekan kan jag säga att jag älskar Jesus och respekterar hans undervisning.

Men var Yeshua en "kristen"? Denna fråga väcker förmodligen skratt från några, och andra skulle utropa med förakt: "Det är klart han var ! Den kristna religionen bygger på Jesus och hans lära ! Den katolska kyrkan är den kyrka han grundade - på Kephas ! Och han heter faktiskt Jesus på vårt språk."

Kristendomen som institutionell religion var inte grundad på Yeshua eller hans läror. Han var en judisk snickare eller byggnadsarbetare från Nasaret som aldrig gav minsta tecken på att han avsåg att lämna den judiska tron eller införa en ny religion. Tvärtom följde Yeshua den judiska lagen och uppmuntrade andra att göra det. Han blev omskuren på den åttonde dagen och deltog i judiska högtiderna i Jerusalem. Han skulle i själva verket komma att dö under en påskhögtid i Jerusalem. När han renade spetälska, sa han till dem att gå till templet och göra korrekta religiösa offer enligt den judiska lagen. Även när han var äcklad av hyckleriet hos ledarna för sin religion, sade han till sina anhängare att lyda översteprästen eftersom han '... satt på Moses plats.'

Den enda motivet för Yeshua verkar ha varit en egen autentisk form av den judiska toratron. När han konfronterades med en icke-judisk kvinna som sökte hans välsignelse och helande kraft, säger han henne att han var sänd till Israels förlorade får. NT lär att det var hans vana att närvara vid synagogan på sabbatsdagen ... en vana som han bevarade fram till sin död. För Yeshua var det som psalm 11 säger: Herrren är i sitt heliga tempel.

De människor som följde honom var också judar. När han dog togs hans kropp bort från korset tidigt, eftersom den judiska sabbaten var på väg att börja, en tydlig indikation på att hans närmaste anhängare var fortfarande hängivna judar. Hans anhängare begravde honom i en judisk gravplats, enligt judiska seder. Senare, när apostlarna hade en diskussion med Paulus av Tarsus, var det frågan om omskärelse och hållande av den judiska lagen. Återigen, är väl detta bevis på att apostlarna var mycket ortodoxa judar utan avsikt att lämna sin religion.

Om Yeshua hade tänkt starta en ny religiös sekt, skulle han säkert varit praktisk och ordnat skriftliga dokument, skapat rutiner, byggt upp en troslära. Inga sådana handlingar föreligger. I själva verket finns det inte det minsta tillförlitligt tecken på att Yeshua någonsin skrivit något, även om vi vet att han kunde läsa och skriva, att hans sannolikt utbildades i den judiska lagen såpass att han kunde imponera de lärda i Jerusalem när han var 12 år gammal.

Det fanns ett antal judiska sekter i den region där Yeshua levde. En judisk sekt fungerar som en samfund. Där fanns fariséerna,  saducéerna, esséerna, herodianerna, och ett antal andra. Det är uppenbart, tänker jag, att Yeshua inte hade för avsikt att starta en ny religion. Han sågs uppenbarligen som ledare i sin grupp, men tanken på att inleda en ny religion skild från den judiska tron var otänkbar.

Om så är fallet, måste tre frågor ställas. Först, om Yeshua inte skapade kristendomen, vem gjorde det? För det andra, vilka formulerade teologiskt den centrala tron i den kristna kyrkan? Och för det tredje, vad hade Yeshua för avsikt att lära ut i sin judiska grupp?

För mig är det uppenbart att varje ärlig person som studerar den kristna religionen, måste se Paulus från Tarsos som grundaren av kristendomen. Hans brev är stor andlig och litterär konst, han är en retoriker av djup kvalitet. Han började sitt liv som en stel, hängiven farisé, förmodligen av den mest konservativa sorten. Det finns inte den minsta indikation  NT att Paulus någonsin såg Yeshua eller hörde fysiskt en enda lektion av honom.

Paulus hade däremot en "vision" på vägen till Damaskus om vi får tro Apg. Även i visionen finns inget som tyder på att han faktiskt såg Yeshua, men han såg ett "ljus". Denna vision, likt visionen om mormonkyrkan grundare Joseph Smith, var en viktig vändpunkt i hans liv. Paulus sökte inte upp Yeshuas apostlar efter denna vision, vilket man skulle förvänta sig. Han sökte inte instruktioner i grunderna för Yeshuas undervisning. Han visade inget intresse för denna nya judiska sekt. Istället gav han sig iväg till vildmarken där han tillbringade många år. Sannolik utvecklade han nu sin egen, unika, aldrig tidigare hörda lära om att "vara i Kristus" som blev grunden för en ny religion i hela  Medelhavsområdet.

Många inslag i hans lära var 180 grader bort från Yeshuas förkunnelse, som han ju hade aldrig hört. Han var aldrig utsedd till apostel av någon i Jerusalem, han skröt faktiskt om detta faktum i det första kapitlet i Galaterbrevet. Han hävdade att utnämningen till vara apostel var en handling av Gud, inte av Yeshuas lärjungar.

Baserat enbart på hans rika personliga andliga och psykologiska insikter och hans egen logik, blev han en produktiv författare och en mycket karismatisk talare och förmsamlingsledare. Men han omdefinierade den sekt som Jesus hade lett. Han predikade nu en radikal ny idé om rättfärdighet -- det var inte längre ett krav för frälsning. Han sade att rättfärdighet var nu en fråga om rätt "tänkande" snarare än riktiga "åtgärder." Det handlar om vad du "tror" snarare än vad du "gör." Detta var naturligtvis raka motsatsen till budskapet som Yeshua hade: upprepade gånger uppmanar han folk till praktiska handlingar, medkänsla, kärlek, äkta inre rättfärdighet. Han varnar åhörarna att om deras rättfärdighet inte överstiger de skriftlärdas och fariséerna, de skulle inte "se" himmelriket.

Mest påtagligt är att Paul förordar ett nytt sätt att få sina synder förlåtna. Han predikar att du måste acceptera Yeshua som ingen annan än "Gud" om du vill få dina synder förlåtna. Han hade naturligtvis inte hört Yeshua, eller de som hade stor kännedom om honom, när han gör denna nya definition av syndernas förlåtelse.

Yeshua hade sagt att ingen var god utom "Fadern" i himlen, knappast något som han skulle ha sagt om han tänkte på sig själv som Gud. Han hade aldrig påstått sig ha Guds egenskaper. Han växte i "visdom", precis som andra barn gjorde. Han lärde sig att gå, prata, arbeta, köra häst och vagn och roa sig precis som alla andra barn i Nasaret. Han var tvungen att få "sitta-på-potta-träning" precis som de andra barnen, och hans mor Maria torkade näsan och rumpan på honom. När han var hungrig en dag i Jerusalem, vandrade han över till ett fikonträd för att se om det fanns några fikon på det. Hade han varit Gud, skulle han ha vetat om det hade några fikon. När det inte hade fikon, tappade han tillfälligt humöret precis som du och jag skulle kunna göra.

Paulus nya och attraktiva formel för syndernas förlåtelse var sannolikt helt i strid med Yeshuas undervisning. Yeshua hade sagt att om du vill att din Fader i himlen ska förlåta dig för dig dina syndiga handlingar, måste du helt enkelt förlåta dem som handlar så emot mot dig. Det är ingen metafysisk eller teologisk förlåtese, den är praktisk. När han tillfrågades av en ung man vad som var nödvändigt för att få evigt liv, svarade Yeshua: "Älska Gud av hela ditt hjärta, och älska din nästa som dig själv. Gör det och du kommer att få evigt liv." Denna mycket enkla och judiska inställning hos Yeshua, är i drastisk motsats till den tidiga kristna kyrkans mycket exklusiva trosformel om att bli döpt, gå i katekesundervisning, acceptera Yeshua som "Gud",  bli "bekräftad", alltså konfirmationen, att bli mogen att fira eukaristin, ha rätt trrosformel för denna eukaristi, etc. etc. etc.

Det är uppenbart för var och en som tar sig tid att ärligt studera vad Yeshua säger i de tre synoptiska evangelierna, trots att senare tillägg  förekkommer, att Yeshua och vad han lärde, inte liknar den senare kristendomen och vad den lär i sina många varianter. Paulus religion är attraktiv och spännande, men är fortfarande en primitiv offerbaserad  religion med en gudom som kräver ett bokstavligt "människooffer" på korset. Paul gjorde om rabbin Yeshua till att vara offret i hans teologi.

Frågorna ett och två ovan, kan därför besvaras med ett ord, tänker jag -- Paulus. Han grundade den kristna religionen under sina resor och med sin karisma. Han började predika att dopet ska ta över platsen för omskärelse. Detta koncept var främmande för den officiella gruppen av apostlarna i Jerusalem även om judiska baptister fanns i regionen. Själva det faktum att dessa apostlar fortfarande håller på den judiska omskärelsen, är återigen ett tecken på att de var judar utan avsikt att lämna den judiska tron. De ville däremot ta del i en ny "rörelse" eller ny "sekt" i den bredare judiska kulturen.

För de, som var anhängare av deras Yeshua-rörelse, fanns det inget som hindrade dem från att delta i varje judisk rit, ritual, och fest. Det är ungefär som en baptist idag också är medlem i Lions. Det ena har mycket lite att göra med det andra i deras ögon. Att tillhöra deras Yeshua-sekt skulle bara göra dem till bättre judar och medlemmar av synagogan.

Paul hade dock andra idéer. Han kom till den första kyrkomötet i Jerusalem och hävdade att greker och icke-judar bör ingå i den nya sekten. Han hävdade vidare att dessa nya medlemmar inte ska omskäras eller bli judar. Apostlarna hade inga problem med sina nya medlemmar så länge utomstående blev judar. Paulus, den vältalige karismatikern och lysande debattören vann lätt diskussionen, tror jag. En helt ny religion, utanför den judiska tron, föddes i Jerusalem.

Eftersom Paulus var överlägset en mer utbildad man än fiskarna och hantverkare som utgjorde det apostoliska brödraskapet efter Yeshua, och eftersom Paul var lysande på den retoriska arenan, och framför allt, eftersom Paul var en produktiv författare av brev som spred den nya kristna religionen mer än något annat. Paulus nya religion spred sig som en löpeld, medan den smala judisk sekt som hade hoppats att vara en reformrörelse i judendomen vissnade ner till ingenting. Många av dem flyttade till Pella strax innan det romerska kriget mot judarna som ledde till Jerusalems ödeläggelse år 70.

312 e.Kr. hade Paulus nya religion anhängare i hela riket, främst på grund av de outtröttliga ansträngningarna i att evangelisera från ena änden av riket till den andra. När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion i romarriket, absorberar den nya tron snabbt många av de hedniska seder, ritualer, fester och högtiidsdagar för de olika religionerna i riket och kristendomen vann massiva befolkningsgrupper för sin tor och kyrka.

Den sista frågan: Vad hade Yeshua för avsikt att undervisa om i sin nya judiska sekt?

Jag tycker det självklara svaret  utifrån de flesta av hans uttalanden är detta: han avsåg att lära det enkla budskapet vi ser i början av evangelierna, en väg till frid med Gud som inkluderade endast två delar -- älska Gud och älska varandra. En sak kan fastställas med säkerhet: han hade inte för avsikt att skapa en skriftlig trosbekännelse eller en fixerad troslära. Hade han tänkt detta för sin rörelse, ter det sig uppenbart att han skulle ha skrivit detta själv. Ingen annan möjlighet har någon form av logisk mening.

Han var förmodligen intelligent, skolad, kunde läsa och skriva. Han öppnade rullar i synagogan när det var hans tur att undervisa och han läste skrifterna. Han hade ingen ny trosbekännelse för sin rörelse eftersom han inte skrev eller dikterade någon. Han skrev ingenting eftersom ingenting behövde skrivas. Hans undervisning var om att leva med troende intuition och praktisk godhet, utan skriftliga bud och regler men innanför judendomens kultur.

Yeshuas undervisning sker med exempel. Han levde mycket enkelt. Han sade till sina anhängare att gå ut och sprida sitt budskap utan  stora förberedelser, bara visa enkelt och praktiskt, hjälpa folk i nöd, vara goda, vara ödmjuka. Han sade att medan rävar hade gryt, hade han ingen plats att kalla sitt hem. Han utövade stor enkelhet. När han var hungrig, plockade han korn på fälten för att äta när de gick längs vägen. Detta är inte en romantisk föreställning om den enkla gallileiska profeten utan realism ur NT och vad vi känner till om den tiden.

Detta liv som kringvandrande rabbi i stor enkelhet upprepas i de flessta skildringar i evangelierna. Handling och ödmjukhet i enkelhet.  Yeshua lärde ödmjukhet. Han sa att den minste bland dem bör räknas som störst. Han undervisade genom att tjäna, inte genom att utbilda och kräva gensvar. Det grämde honom när några försökte manövrera sig till positioner med högre myndighet eller känsla.

Kunde han möjligen föreställa sig att en religion ett sekel senare skulle fastställas i hans namn? Vars ledare skulle bo i palats? Och slåss om trosläror? Och utdela bannlysningar? Kunde han har drömt om de stora skatter av rikedom och konst som en dag skulle hamstras i Vatikanens valv? Nej, Yeshua lärde ödmjukhet, fattigdom, enkelhet.

Yeshua lärde enkelt, ja ibland även irrationellt, förtroende för Fadern. Han beskrev detta förtroende som att inte oroa sig för vad de skulle ha på sig eller vad de skulle äta. Han sade till dem att inte förbereda svar på tal, när folk ifrågasatte tro, inte bedriva apologetik. Han beskrev denna tillit till Fadern som inte oroa sig för morgondagen, den har tillräckligt med problem med sig själv. Hur ovanligt detta än är i den kristna kyrkan, talade Yeshua om att bara leva i nuet. Förtroendet för Gud -- den älskande grunden till all existens - är centralt i hans undervisning.

Yeshua lärde att teologisk kunskap utan intuitiv reflektion av tillit till Fadern, var utan värde. Han sa till sina anhängare att begrunda liljorna på marken, fåglarna i luften för att de själva skulle praktisera bekymmersfrhet. På så sätt skulle de leva varje dag. Vi är i Guds ögon klädda i kunglig glans. Ingen av oss behöver kämpa för att vara i Gud, vi bara är -- just såsom blommorna.

Yeshua talade om hur vi kan leva på intuition inför Fadern utan tvång eller medveten diciplin. Han tog även fram ett litet barn framför dem, okunnigt och olärdt, och sa till sina åhörare att de måste vara som barnet för att se himmelriket.

Han såg inget värde i det lärda intellektet, i den teologiska skarpsinnighheten, i den vältaliga karismatiska retoriken. Upprepade gånger lyfter han fram undervisningen genom goda exempel och sunt förnuft, drivet av äkta medlidande. Denna sanning, att de saker som är värda att veta och tro på, är kända intuitivt i djupet av det mänskliga hjärtat. Där finns toran och den kan inte läras ut via skriftlärda eller karismatiska predikanter.

Jesus praktiserade en enkel leva tillit till Fadern. När greker och romare kom fram till honom, har vi inte en enda instans av den typiska kristna inställningen "Du måste vara frälst på det sätt som föreskrivs för att komma till himlen." Det finns inga exempel på att han kräver av någon utanför sin egen tro att de behöver anta hans tro. När en hednisk romersk centurion närmade sig honom, angelägen om sitt sjuka barn, beviljade inte bara Yeshua romarens begäran, utan när han går därifrån utbrister han "Jag har inte sett sådan tro som denna i hela Israel."

Vi finner inte många indikationer på en exklusivitet i fråga om andlighet  och tro hos Yeshua. Han visste, menar jag, att andlig frid inte är en fråga om att rada upp trossatser utanett liv i ödmjuk enkelhet och tjänande av andra.

Att följa Yeshua är således ett liv i ödmjukhet där goda gärningar utförs utan önskan om erkännande eller religiöst beröm. Ett liv i enkelhet där "mindre är bättre", i ett liv i spontanitet där vi litar på Gud Fader för att tillhandahålla och styra loppet av dagens händelser; och slutligen i ett liv i medkänsla mot andra, så att de kan utvecklas andligen i sin egen tid och sätt. Har denna väg låter bekant?

Under större delen av mitt liv har jag levt som präst i den kristna kyrkan, dagligen tvingade jag min mun att säga saker som mitt hjärta inte riktigt trodde. Detta sätt att leva förde med sig mycket elände och även en påverkan på min hälsa. Det läckande fartyg som min kristna och kyrkliga tro är svårt att leva på.

Han var definitivt inte en kristen i den vanliga meningen, min mästare Yeshua. Han levde sitt liv som en judisk rabbi. Han var dock i så stark konflikt med sin kultur att dess ledare slutligen dödade honom för hans krav på reformer. Han säger i Markus 7: "Hur rätt hade inte profeten Jesaja när han skrev om er, era hycklare: 'Dessa människor talar vackert om Gud, men i verkligheten känner de honom inte. Deras tillbedjan är rena skämtet, för de påstår att han kräver att människorna ska lyda deras egna påhittade regler.' Jesaja hade verkligen rätt!"

Det är min mästare, den verklige Yeshua. Fyrtioett år efter att officiellt ha blivit en kristen, gjorde jag ett medvetet beslut att leva livet såsom han undervisar om det. Det är just därför jag inte längre, i mitt hjärta, kan vara en del av den kristna religionen."