Märkligt att på svenska P1 höra ett inlägg (Obs Kulturkvarten?) om att sekularismen som teori håller på att förlora innebörd. Wow. Det lär inte som ironi, det verkade vara på allvar. (Recension av någon bok.)
Som katolik på 1980-talet mötte man många ”sekulära” humanister och filosofer som vänligt överlägset tyckte det var pittoreskt att en intelligent människa kunde sälla sig till den gamla romerska kyrkan, den var ju faktiskt värdekonservativ och stabil, trots Vatikanum II. Och det fanns ju faktiskt några katoliker i Svenska Akademin. Men det måste ju ändå vara efterklanger från en tid som filosofen Charles Taylor kallade ”enchanted”. Eller som en elev, barn till sekulära humanister, uttryckte det apropå kristen tro: ”Det är ju ett lite ålderdomligt sätt att tänka på…”
Det slår mig att redan C.S. Lewis i sin Screwtape låter djävulen lita på ”töntstämpeln” som det verkningsfullaste emot tron och kyrkan. Hur många sekulära värdeförkämpar har man inte mött som aldrig skulle våga visa sig bland töntarna i de kristna församlingarna. Tro kan man väl göra lite privat, om det nu ska vara nödvändigt. Det är en privatsak, som Palme sa. I Kina omfattar idag miljoner nya unga kristna denna tro som deras gemensamma räddning och källa till glädje. Och inte verkar töntstämpeln fungera längre.
Jag har säkert redan refererat till denna artikel i The Atlantic för några år sedan, men den säger på ett mycket uttrycksfullt sätt hur ”the secularist habit” ser ut i daglig verksamhet:
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2003/03/kicking-the-secularist-habit/302680/
Jag minns hur jag själv log medlidande åt en kristen flicka på Västgöta Nation i Uppsala 1969. Hon försökte tappert argumentera mot Hedenius som var där, i egenskap av prefekt. Hon menade att moraliska värden bygger på en andlig tilltro och ett religiöst förtroende. Vi sekulära språkfilosofer tyckte den teorin var pinsam. Precis vad Screwtape sa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar