Den naturliga skärselden

En vän skriver om en tragisk bortgång i familjen. Vad säger min tro om de godas gemenskap, de heligas gemenskap, skärselden och livet efter detta? frågar han. Jag hade under en resa berätta för honom att min präst, som upptog mig i kyrkan, sagt: för en katolik finns inte döden ! Och att skärselden är en kärleksmedicin.

Vi är alla med om dödsfall. Men vi tänker olika om de avlidna. Ibland kan jag höra min katolska syn betraktas som lite lättfärdig och orealistisk — att döden egentligen inte finns, att den är en dörr och på andra sidan dörren finns mor och far och förfäder, de nära och kära, syskon, barn som dött och som sannolikt får medicinen skärselden för de vill bi helt goda, helt rena. De finns där alla tillsammans med alla trossyskon som satt sin tro till godheten, sanningen, förlåtelsen, Kristus. 

Ändå tycker de flesta om denna syn. På något sätt faller den sig naturlig. Hur naturligt förtjusande och tröstande är det inte också att lära sig av vår katolska tro? Den lär oss att vi kan erbjuda alla våra släktingar och våra vänner i skärselden samma förbön som vi ber om från dem som är i himlen. Det är en stor glädje. 

Vi på jorden är liksom den förenande länken som bildar de heligas gemenskap, denna apostoliska bekännelse med vilken katoliker förstår de heliga som dröjer sig kvar en stund i skärselden, helgonen som kämpar för oss på jorden. Vi är alla sammanfogade i det ömsesidiga utbytet av vänliga tjänster som vi kan göra varandra. 

Medan vi hedrar de välsignade personerna vi kallar helgon genom vår tro, genom att be om deras förböner och fira minnet av deras förtjänster — ofta uppblandade med olika sorters äventyr, mänskliga svagheter och tillfälligheter — vet vi att alla dygder de uppenbarligen fick under sina jordeliv, endast var gåvor genom Kristus. Av Honom var de belönade trots de vanliga svåra lidandena de gick genom. 

I gengäld erhåller vi genom helgonen från Guds frikostighet en riklig nåd som underlättar kampen vi upplever genom våra passioner, vårt självskapade elände. De som dör i nåd och i vänskap med Gud, oberoende av synd, får genom botens sakrament sin befrielse så snart de transporteras till de välsignade regionerna. De som är där gynnar oss som ännu lever på jorden och vi kan njuta av vissheten om deras böner inför vår Frälsare. 

Detta är det typiskt katolska — vi som lever på hitsidan om graven och de som har gått till den andra är tillsammans i bön med kärleksfulla band av medkänsla och välgörenhet. Vilken underbar uppfattning. Protestanten, som inte har den, vill gärna ha den, var så säker.

Dessa band är genom Gud starkare än döden, alltså ingen död skall mer råda över oss, all död är redan delvis avväpnad sin makt genom Honom som erövrade synd och död på korset. När våra vänner dör är deras kroppar verkligen åtskilda från oss genom att inte ha livet lokaliserat i sig. Men inte deras andar. Jag kände detta starkt min far dog. Jag var 21 och inte klar med mitt sökande. Men jag kände tydligt hur min far levde. Men inte där i denna cancerhärjade kropp. Det var en vilsam tanke. Den var också naturlig. 

Det är sant att kroppens död stjäl något från vår syn, stjäl form och egenskaper. De svaga bilder som minnet allt sämre bevarar av våra nära och kära med åren, kan inte ge ljudet av deras röst till örat, inte ge upplevelse av deras speciella närvaro i rummet, inte ge den konkreta tacksamheten för den godhet vi fick av dem. 

Men i vår tro kan denna stöld inte sträcka sig så långt för den kan inte kan spränga dessa heliga länkar som godheten skapar för att förena oss till en heliga gemenskap. Stölden av den yttre formen kan inte hindra våra själar från samtal i bön med varandra. Vi kan tala med helgonen likaväl som med våra nära och kära. Vi kan vila i ett utbyte av de högre andliga välsignelser som påskynda och säkrar evig lycka tillsamman med de vi älskar. 

Hur tröstande är inte den katolska läran ? Den överensstämmer med de finaste känslor människohjärtats erfar. Det finns något — vad vi kallar det — i det naturliga sinnet som älskar att kommunicera med en avliden vän och har ett varmt intresse för vad som händer med dem på andra sidan. Denna känsla följer oss alla bortom de kulturella gränser vi föds in i och bortom de omständigheter som samhällets öppenhet eller slutenhet inför livets viktigaste frågor erbjuder oss. 

Denna känsla gör att vi ber mamma eller pappa om deras hjälp, fast de är avlidna, som om de är i stånd att ge den. Vi ber vår bortgångs hustru eller man eller syster eller bror om tröst som om hon eller han är i ett tillstånd för att kunna ge eller ta emot den. Har jag förlorat en mamma eller en fru som jag ömt älskat, finns det inte något finare för att lugna min sorg för hennes död, än att tro att min ande fortfarande kan följa hennes och vara med henne för att vittna om min kärlek och min tacksamhet för hennes handlingar med deras ovärderliga vänlighet och hjälpsamhet. 

Har du förlorat en kär vän och välgörare vars hjälp du inte kan övervärdera, dämpas din sorg av att relationen inte är över. Du kan i samvaro med honom eller henne lindra bådas  lidande genom den tacksamhet du känner och nu kan visa i ditt eget liv — inte i svarta sorgekläder under lång tid, inte i suckar och tårar som ju inte gynnar din vän på andra sidan. Snarare i vilan och glädjen över att hon eller han lever, att du kan sända böner och be om den andres böner för dig. 

Denna tacksamhet som gör att vi kan glädjas mitt i döden blir till och med mer värdefulla än de som kunde ges under livet i tid och rum. Hur ljuvlig och lugnande är det inte för katoliken på hans dödsbädd genom tron att den egna anden äntligen skall flytta hemöver. Och att få leva vidare i hjärtat hos de nära och kära, särskilt när de kommer att minnas henne eller honom i sina böner, sina tankar, sin inre kommunikation. Innan katoliken löper hemåt, kan hon eller han se på de gråtande kring sängen och citera Job: Be för mig för Herrens hand har berört mig !

Men är det så här för alla kristna? Ibland tänker jag att det kanske är tvärtom för protestanter och evangeliska kristna. Hur mörka och dystra tycks inte utsikterna vara som den klassiska protestantiska tron ger till sina troende? När döden har ryckt vännen från den jordiska samvaron — hur kan de kan hitta något i sin religion som kan lugna sorgen? Död enligt klassisk protestantism är ett ytterst ont, en total separation från min vän. Allt umgänge är avskuret. De kan ringa för de döda i söndagens gudstjänst och visa sin respekt genom dyr pompa och vacker avskedsliturgi. De kan sätta en vacker sten på graven, kanske, som i vissa länder, uppföra ett fint gravmonument. Vilket trosmotiv har de som katoliker, att besöka gravar? Ändå ser vi på alla helgons natt hur tusentals människor tänder ljus på sina anhörigas gravar, som om de visste något annat.

Det man från den protestantiska tron kan säga om den döde, både vid begravningen och senare, kan knappast mildra sorg. Kanske talar prästen om att den bortgångne kära vännen har gått till en avlägsen strand eller ett avlägset land, ”bortom bergen, bortom sången”där de inte mer kan umgås med oss. Detta ger knappast varken tröst eller lättnad när de återvänder till hemmet. 

Men finns det ett känsligt hjärta hos någon, som trots den dystra protestantiska bekännelsen och människosynen, som kan hindra sig själv från att be en innerlig tyst bön till den älskade som hon eller han har förlorat? Tror knappt det. Kommer inte en bön ofrivilligt från hjärtat till nådens flöde hos Gud? Kommer inte fantasin att älska tankar på den bortgångna kära människan? Kommer vi att i anden se mamma fortfarande i soffan, eller lutad över sina sovande barn? Kommer inte känslan av vännens närvaro i rummet bli oändligt viktig? Och orden riktade till henne eller honom, blir inte de fyllda av ärlighet? Kanske förlåtelsens ärlighet !

En vän skriver om en tragisk bortgång i familjen. Vad säger min tro om de godas gemenskap, de heligas gemenskap, skärselden och livet efter detta? frågar han. Jag hade under en resa berätta för honom att min präst, som upptog mig i kyrkan, sagt: för en katolik finns inte döden ! Och att skärselden är en kärleksmedicin.

Vi är alla med om dödsfall. Men vi tänker olika om de avlidna. Ibland kan jag höra min katolska syn betraktas som lite lättfärdig och orealistisk — att döden egentligen inte finns, att den är en dörr och på andra sidan dörren finns mor och far och förfäder, de nära och kära, syskon, barn som dött. De finns där alla tillsammans med alla trossyskon som satt sin tro till godheten, sanningen, förlåtelsen, Kristus. 

Ändå tycker de flesta om denna syn. På något sätt faller den sig naturlig. Hur naturligt förtjusande och tröstande är det inte också att lära sig av vår katolska tro? Den lär oss att vi kan erbjuda alla våra släktingar och våra vänner i skärselden samma förbön som vi ber om från dem som är i himlen. Det är en stor glädje. 

Vi på jorden är liksom den förenande länken som bildar de heligas gemenskap, denna apostoliska bekännelse med vilken katoliker förstår de heliga som dröjer sig kvar en stund i skärselden, helgonen som kämpar för oss på jorden. Vi är alla sammanfogade i det ömsesidiga utbytet av vänliga tjänster som vi kan göra varandra. 

Medan vi hedrar de välsignade personerna vi kallar helgon genom vår tro, genom att be om deras förböner och fira minnet av deras förtjänster — ofta uppblandade med olika sorters äventyr, mänskliga svagheter och tillfälligheter — vet vi att alla dygder de uppenbarligen fick under sina jordeliv, endast var gåvor genom Kristus. Av Honom var de belönade trots de vanliga svåra lidandena de gick genom. 

I gengäld erhåller vi genom helgonen från Guds frikostighet en riklig nåd som underlättar kampen vi upplever genom våra passioner, vårt självskapade elände. De som dör i nåd och i vänskap med Gud, oberoende av synd, får genom botens sakrament sin befrielse så snart de transporteras till de välsignade regionerna. De som är där gynnar oss som ännu lever på jorden och vi kan njuta av vissheten om deras böner inför vår Frälsare. 

Detta är det typiskt katolska — vi som lever på hitsidan om graven och de som har gått till den andra är tillsammans i bön med kärleksfulla band av medkänsla och välgörenhet. Vilken underbar uppfattning. Protestanten, som inte har den, vill gärna ha den, var så säker.

Dessa band är genom Gud starkare än döden, alltså ingen död skall mer råda över oss, all död är redan delvis avväpnad sin makt genom Honom som erövrade synd och död på korset. När våra vänner dör är deras kroppar verkligen åtskilda från oss genom att inte ha livet lokaliserat i sig. Men inte deras andar. Jag kände detta starkt min far dog. Jag var 21 och inte klar med mitt sökande. Men jag kände tydligt hur min far levde. Men inte där i denna cancerhärjade kropp. Det var en vilsam tanke. Den var också naturlig. 

Det är sant att kroppens död stjäl något från vår syn, stjäl form och egenskaper. De svaga bilder som minnet allt sämre bevarar av våra nära och kära med åren, kan inte ge ljudet av deras röst till örat, inte ge upplevelse av deras speciella närvaro i rummet, inte ge den konkreta tacksamheten för den godhet vi fick av dem. 

Men i vår tro kan denna stöld inte sträcka sig så långt för den kan inte kan spränga dessa heliga länkar som godheten skapar för att förena oss till en heliga gemenskap. Stölden av den yttre formen kan inte hindra våra själar från samtal i bön med varandra. Vi kan tala med helgonen likaväl som med våra nära och kära. Vi kan vila i ett utbyte av de högre andliga välsignelser som påskynda och säkrar evig lycka tillsamman med de vi älskar. 

Hur tröstande är inte den katolska läran ? Den överensstämmer med de finaste känslor människohjärtats erfar. Det finns något — vad vi kallar det — i det naturliga sinnet som älskar att kommunicera med en avliden vän och har ett varmt intresse för vad som händer med dem på andra sidan. Denna känsla följer oss alla bortom de kulturella gränser vi föds in i och bortom de omständigheter som samhällets öppenhet eller slutenhet inför livets viktigaste frågor erbjuder oss. 

Denna känsla gör att vi ber mamma eller pappa om deras hjälp, fast de är avlidna, som om de är i stånd att ge den. Vi ber vår bortgångs hustru eller man eller syster eller bror om tröst som om hon eller han är i ett tillstånd för att kunna ge eller ta emot den. Har jag förlorat en mamma eller en fru som jag ömt älskat, finns det inte något finare för att lugna min sorg för hennes död, än att tro att min ande fortfarande kan följa hennes och vara med henne för att vittna om min kärlek och min tacksamhet för hennes handlingar med deras ovärderliga vänlighet och hjälpsamhet. 

Har du förlorat en kär vän och välgörare vars hjälp du inte kan övervärdera, dämpas din sorg av att relationen inte är över. Du kan i samvaro med honom eller henne lindra bådas  lidande genom den tacksamhet du känner och nu kan visa i ditt eget liv — inte i svarta sorgekläder under lång tid, inte i suckar och tårar som ju inte gynnar din vän på andra sidan. Snarare i vilan och glädjen över att hon eller han lever, att du kan sända böner och be om den andres böner för dig. 

Denna tacksamhet som gör att vi kan glädjas mitt i döden blir till och med mer värdefulla än de som kunde ges under livet i tid och rum. Hur ljuvlig och lugnande är det inte för katoliken på hans dödsbädd genom tron att den egna anden äntligen skall flytta hemöver. Och att få leva vidare i hjärtat hos de nära och kära, särskilt när de kommer att minnas henne eller honom i sina böner, sina tankar, sin inre kommunikation. Innan katoliken löper hemåt, kan hon eller han se på de gråtande kring sängen och citera Job: Be för mig för Herrens hand har berört mig !

Men är det så här för alla kristna? Ibland tänker jag att det kanske är tvärtom för protestanter och evangeliska kristna. Hur mörka och dystra tycks inte utsikterna vara som den klassiska protestantiska tron ger till sina troende? När döden har ryckt vännen från den jordiska samvaron — hur kan de kan hitta något i sin religion som kan lugna sorgen? Död enligt klassisk protestantism är ett ytterst ont, en total separation från min vän. Allt umgänge är avskuret. De kan ringa för de döda i söndagens gudstjänst och visa sin respekt genom dyr pompa och vacker avskedsliturgi. De kan sätta en vacker sten på graven, kanske, som i vissa länder, uppföra ett fint gravmonument. Vilket trosmotiv har de som katoliker, att besöka gravar? Ändå ser vi på alla helgons natt hur tusentals människor tänder ljus på sina anhörigas gravar, som om de visste något annat.

Det man från den protestantiska tron kan säga om den döde, både vid begravningen och senare, kan knappast mildra sorg. Kanske talar prästen om att den bortgångne kära vännen har gått till en avlägsen strand eller ett avlägset land, ”bortom bergen, bortom sången”där de inte mer kan umgås med oss. Detta ger knappast varken tröst eller lättnad när de återvänder till hemmet. 

Men finns det ett känsligt hjärta hos någon, som trots den dystra protestantiska bekännelsen och människosynen, som kan hindra sig själv från att be en innerlig tyst bön till den älskade som hon eller han har förlorat? Tror knappt det. Kommer inte en bön ofrivilligt från hjärtat till nådens flöde hos Gud? Kommer inte fantasin att älska tankar på den bortgångna kära människan? Kommer vi att i anden se mamma fortfarande i soffan, eller lutad över sina sovande barn? Kommer inte känslan av vännens närvaro i rummet bli oändligt viktig? Och orden riktade till henne eller honom, blir inte de fyllda av ärlighet? Kanske förlåtelsens ärlighet !

Det är naturen som talar i oss. Vi kan vara säkra på att den undervisning som sann tro ger oss inte kolliderar med de finaste känslor som naturen har inom oss, eftersom Gud som ordinerade både religionens medicin och naturens sanning, avsåg den ena som åt den andra. Det handlar om andlig medicin, som påven Franciskus talar  på sin resa i Mexico. 

Läran om skärselden är den underbara läran för varje tidsålder och varje kultur, varje land och varje religion — eftersom det är läran om naturen. Det är läran om människohjärtat som aldrig kan avyttra den. Den djupa rot som denna lära har utvecklat i nästan alla ”hedniska ”traditioner visar att den är sprungen ur fröet som ingjutits i hjärtats berättelse genom den gudomliga författaren. 

Skärselden är äldre än all hedendom och kristendomen. Den finns redan i naturreligionerna, utformad med olika former av myt och metafor. Medan de flesta andra sanningar med tiden deformerades till egendomliga maktsystem fanns hela tiden detta med ”själens odödlighet ”kvar, det levde vidare i varje kultur och religion. Till och med i ateistiska religioner som buddhismen, finns et Rena Landet och löftet om att komma dit för alla som längtar och tacksamt säger Om Namo Amitabha ! I både mer naturnära traditioner liksom i civiliserade högkulturella former, behöll trösten och skönheten sin form tills den kom att bli förankrad av apostlarna i den kristna koden och berättelsen. 

Skärselden blomstrar odödlig liksom som kyrkan själv. Den återspeglar den tron att varje själ förenas i ömsesidiga utbyten av godhet och hjälpsamhet med både nära och de mest avlägsna goda människor. Vi förenas i godheten och som länkar binder vi samman vår gemenskap som är för stark att söndras av avstånd eller genom någon form av  död.

En religion som antar denna de heligas gemenskap blir något annat än en religion som förkastar den gemenskapen. De ena kan jämföras med en torftig livsform där alla lever i ett tillstånd av tystlåten självständighet, man delar värden och värderingar men kan varken ge hjälp eller stöd eller tjänande bortom graven, de kan inte se till behoven hos varandra inför det eviga. Alla är dömda att skiljas åt, inget att göra åt det. Den andra liknar ett samhälle med hög civilisation som sammanför mest avlägsna regioner och mest olika folk. Man sprider godhet till alla och delar glädjen att vi aldrig kan skiljas åt, vi omfamnas i evighet i den yttersta godheten.

Det är naturen som talar i oss. Vi kan vara säkra på att den undervisning som sann tro ger oss inte kolliderar med de finaste känslor som naturen har inom oss, eftersom Gud som ordinerade både religionens medicin och naturens sanning, avsåg den ena som åt den andra. Det handlar om andlig medicin, som påven Franciskus talar  på sin resa i Mexico. 

Läran om skärselden är den underbara läran för varje tidsålder och varje kultur, varje land och varje religion — eftersom det är läran om naturen. Det är läran om människohjärtat som aldrig kan avyttra den. Den djupa rot som denna lära har utvecklat i nästan alla ”hedniska ”traditioner visar att den är sprungen ur fröet som ingjutits i hjärtats berättelse genom den gudomliga författaren. 

Skärselden är äldre än all hedendom och kristendomen. Den finns redan i naturreligionerna, utformad med olika former av myt och metafor. Medan de flesta andra sanningar med tiden deformerades till egendomliga maktsystem fanns hela tiden detta med ”själens odödlighet ”kvar, det levde vidare i varje kultur och religion. Till och med i ateistiska religioner som buddhismen, finns et Rena Landet och löftet om att komma dit för alla som längtar och tacksamt säger Om Namo Amitabha ! I både mer naturnära traditioner liksom i civiliserade högkulturella former, behöll trösten och skönheten sin form tills den kom att bli förankrad av apostlarna i den kristna koden och berättelsen. 

Skärselden blomstrar odödlig liksom som kyrkan själv. Den återspeglar den tron att varje själ förenas i ömsesidiga utbyten av godhet och hjälpsamhet med både nära och de mest avlägsna goda människor. Vi förenas i godheten och som länkar binder vi samman vår gemenskap som är för stark att söndras av avstånd eller genom någon form av  död.

En religion som antar denna de heligas gemenskap blir något annat än en religion som förkastar den gemenskapen. De ena kan jämföras med en torftig livsform där alla lever i ett tillstånd av tystlåten självständighet, man delar värden och värderingar men kan varken ge hjälp eller stöd eller tjänande bortom graven, de kan inte se till behoven hos varandra inför det eviga. Alla är dömda att skiljas åt, inget att göra åt det. Den andra liknar ett samhälle med hög civilisation som sammanför mest avlägsna regioner och mest olika folk. Man sprider godhet till alla och delar glädjen att vi aldrig kan skiljas åt, vi omfamnas i evighet i den yttersta godheten.