Såg nyligen i den svenska pastorsbloggosfären hur katolicismen lagt sig som en blöt filt över Sverige de senaste åren. Men jag tror det är den kontemplativa strömmen som lockar allt fler svenska präster till djupare källor än de vi fick genom Gustav Vasas och Olaus Petersons nedrivning av katolsk kultur i landet. Till exempel liturgins kontemplativa karaktär. Att sjunga sig genom mässan, som Don Riccardo i Gävle alltid gjorde, är en form av meditation. Att sjunga sig genom psalmerna, gärna på latinet, är att som Jakob finna platsen där en port till himlen öppnar sig. Istället för en evangelisk predikant som springer som Mick Jagger fram och tillbaka på en scen, finner vi stillhet, djup, klarhet i psalmerna.
Många har glömt varför de gamla liturgiska formerna för bön och psalmsång kom till. Det är ett helande av våra många passioner och inre krav på tillfredsställelse, det är en sorts kosmisk gudomlig terapi i själva sjungande av bönerna -- och mässan är en destillat av denna terapi. Att prästen får säga några ord i en predikan ibland är väl ok, men som Gregorio Lopez sa i 1600-talets Spanien: bättre tystnaden och friheten från "el ruido de la palabras". Katolsk liturgi, både den i mässan och den i öknens ensamhet (kanske mitt i stan) är en sjukstuga där alla mänskliga känslor och mentala yrväder kan iakttas, läkas, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar