Det stämde också märkligt bra med Hans Urs von Balthasar när han på 1960-talet talar om tro och dogma. Såklart var vi alla anti-dogmatiker och rebelliska tomtar, fast pacifister. Men kunde den kristna tron göra sig trovärdig i gemenskapstänket? Alla andra religioner, även Islam på den tiden, bjöd på en religiös tolerans. Alla kunde på något sätt förstå varann och vår svenske Nathan Söderlom var en pionjär på området. I hans lägenhet vid Domkyrkotrappan i Uppsala fanns ett rikt bibliotek där vi studenter kunde upptäcka Sri Aurobindo och Shinran Shonin och Bahagavata-purana och Walther Eidlitz i en positiv anda. Men med den katolska tron verkade det omöjligt. Den höll fast vid det unika och egentartade i Kristi undervisning om Guds rike, ej möjligt att ekumeniskt "in-förstå".
Flera hinder förelåg. Dels den johanneiska-paulinska egenarten i tron: just denna människa är Gud. Inte en av avatarerna, en av buddhorna, en av löftesgivarna. Denna att-sats: Jesus från Nasaret är Gud. Dels den katolska grunden i Petrus och apostlarna: här är Guds rike framställt på jorden. Inte en parallell församling till andra religioners församlingar. Inte ett judiskt uttryck för "sanatana dharma", inte en Maitreya från Palestina.
En vän på den tiden sa: kan du inte bara göra "drop out, tune in, turn on" vilken religiös språklig dräkt du än använder? Var ödmjuk ! Alla vägar leder till samma mål vet du väl ! Använd Tim Learys guide till tibetanska dödsboken om du vill !
Men som för många muslimer som idag konverterar till kristendomen, väntar ständigt Kristi kärleksfulla blick på oss. Ändå har dessa muslimer haft en gudstro, en trosiver som inte var att ta miste på. Jesus är mer. Jag är Alfa och Omega. Jag är den Ende, den Unike, som är före Abraham var. Och som för de många miljoner kineser som idag samlas kring Kristus, lagligt eller olagligt, är evangeliet, det skrivna och lästa evangeliet, helt omistligt. Det finns ingenting ekumeniskt i Jesu undervisning -- han pekar med hela handen på Fadern. Guds rike är nära. Vi börjar där evangeliet börjar. Vi börjar inte med globaliseringen, eller ekologin, eller UNICEF eller feminismen eller internets kommunikationsgud.
Och var börjar vi? Jo i omvändelsens glädje. Se Markus 1:14. Vänd om, Guds rike är nära. Se Matteus 3:2 där Döparen får säga orden. Jesus skapar direkt kontinuitet: om ni tror på Moses då tror ni på mig. (Joh 5:31-47). Han lägger några grundstenar -- rättfärdighet (gr. krisis, heb. mischpat) barmhärtighet (gr. eleos, heb. chesed) tilltro (gr. pistis, heb. emeth). Lägg till dessa Bergspredikan och vi har det unika och genomträngande goda, som ingen ekumenik eller allmän tro kan omfatta. Det kan inte enkelt "in-förstås" i det religiös rummet.
Tilltron, pistis, gäller ett absolut "ske din vilja", ett våga-lita-på som inte återfinns i en maklig universell mantra som "all you need is love" eller "the power of now" eller "vill bara väl". Istället det vågade valet att helt lita på den enhet, enkelhet, ja enfald som finns i ske Din vilja, nu och i evighet.
I katolska mässan, innan Vatikanum II och Novus ordo, sa man alltid tre gånger orden "Jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott er ord så blir jag helad", strax före kommunionen. Och man slog sig för bröstet varje gång man sa det för att mena det även kroppsligt. Det kommer av den romerske kaptenen i Matt. 8:8 vars tro Jesus kraftfullt upphöjer: ingenstans i Israel har jag funnit en sådan tro, säger han om den romerske militärens tro. Det är tilltron, pistis. Det är inte allmän religion eller judendom, eller skriven mosaisk lag. Det är inte den sköna rockalans tro som på ett välproddat Hillsongmöte eller förtjusande evangeliskt myspys som på ett möte med Joseph Prince, där man sitter i sköna fåtöljer och trivs. Det är den nakna omvändelsens förtroende, inifrån och ut. Endast: ske din vilja. Om du vill blir jag helad.
I Kristus skapas en identitet mellan Guds allmakt och trons våga-välja. Det är inte individens ansträngning utan Hans omvandling av oss, samtidig med vår omvändelse. Det är en sällsam identitet. Se Matt. 17:20 -- ingenting är omöjligt för den, allt tvivel är undanröjt, det kära mänskliga tvivlet, tillbett i filosofin, förgiftande mångas livssyn. Det är identiteten mellan att bedja om och ha fått det vi bett om. Samtidigheten i att söka och få, törsta och dricka av Guds levande vatten.
Katolsk mystik, säger någon. Nej inte bara, det är kyrkans verksamhet, Guds moders verksamet, kärlekens verksamhet. Som Hjalmar Sundén fick oss att upptäcka: Guds rike är nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar