En bekant fick höra att vi bad för alla sekulära humanister i mässan. "Be inte för oss, vi har valt ett liv utan religion!" sa hon.
I kyrkan ber vi alltid för de som inte fått tron eller vågar leva trons liv. För de lider dubbelt. Dels får de lidandet i form av sjukdomar, motgångar, problem i familj och i sitt eget psyke, olyckor i det yttre sammanhanget. Men dels får de ett lidande till: lidandet över att de lider. De bär helt enkelt på dubbla problem hela tiden. De kanske tror att de är fria humanister som inte bryr sig om religion, men vi ber för dem eftersom det är dubbelt så tungt att leva på det sättet.
I den katolska tron blir det annorlunda. Livets motgångar och svårigheter kommer från Gud och visar hela tiden vägen till djupare gudskärlek. Vi lider men gläds i lidandet, vilket är paradoxalt för alla som inte delar tron. Vi möter motgångar men ser glädje och frid växa i dem och genom dem. Vi blir sjuka och dör men tackar Gud för det som alltid sker, vissa om vår verkliga identitet. Vi kanske förföljs och fängslas men växer i tron och ser mer ljus än tidigare.
Även detta verkar orättvist för de som saknar tro. Ska nu de religiösa känna mindre av motgångarna? Höjden av orättvisa. Ja det är faktiskt lite orättvist. De som lider dubbelt har det värre. Somliga religiösa lägger ibland på sig yttre former av lidandet, tuffa bönescheman, dicipliner, för att kanske mildra kontrasten. Men "min frid ger jag er" säger Fridsfursten och det är ändå grunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar