En adress till shinbuddhistiska vänner på Hawaii

A Christian is an

1 — empathetic person

2 — who experiences his (or her) oneness with everyone he (or she) meets,

3 — and a person of wisdom who experiences one-ness with the timeless cosmic reality in Jesus Christ, the universal Saviour.

Jesus admonishes us to find those experiences also, in order that we may become sons and daughters of God.

How may we do this?

We ourselves are responsible for the realization of the son- and daughtership of God. This is our universal endowment through the timeless, ongoing fulfillment of God’s promise to His creation. We must see, feel, and deeply understand the teaching of Jesus to carry out that responsibility. We must become deeply aware of the dynamic, transforming power of God’s promise, which assures universal salvation to all.

No matter who we are, young or old, male or female, rich or poor, Christians, Jews, Hindus, Buddhists, we are all followers of Christ, because we all seek to experience what is true and real. We live to become sons and daughters of God the Father.

We wrongly assume we can achieve this without changing our present interests and habits, without opening ourselves to inner change. We should ask ourselves whether we want to settle for a human existence in which discrimination, bigotry and ignorance abound, where hate, racism, sexism and selfishness flourish, where we live as if we believe that we will never die.

Or, whether, instead, we would rather feel an all-embracing love and respect for all of our fellow beings including ourselves – “Love thy neighbour as yourself” – , where we live in a daily awareness of the transient nature of life, living fully each precious unrepeatable moment. We cannot possibly settle for a blind, hateful existence, for we would be surrendering the ideal of what we know we can become if we become manifestations of Christ.

When we are willing to remove all prejudice from our thinking, and when we are willing to see the truth, to love to be both free and responsible at the same time, listening to the Gospels and the apostolic letters of the New Testament can contribute to the realization of our ideals.

Since the NT was originally written in the Middle East during the early part of the first century, the gist of what the authors meant became more and more obscure with time. This was due partly to the result of the changes in words' meanings, partly the result of translation, and partly that of having been copied innumerable times and partly through doctrinal conflicts and the splitting up of Christian churches. And though we may smile away the ancient world view, we somehow cannot dismiss the NT itself. Its power to move us persists. What remains constant as we read it here and now is the profound power of the story and teaching of Jesus Christ.

Jesus vowed that all human beings would experience their one-ness with Him. Our (human) wishes are only desires unaccompanied by action, but his vow is a desire expressed in the successful effort of saving us all. He is infinite Light and Eternal Life, He is the Way and the Truth. His Kingdom is the Land of Bliss, and the Name of of Jesus is the means by which we can understand the true human ideal. God the Father, the Kingdom and the saving Name are symbols applicable to the human condition as it exists everywhere and at all times.

So, today, we read the NT not as a historical description of how Jesus became the Saviour of mankind and established his Kingdom of God, His land of bliss, but as the work of the Saviour and Teacher, through various apostolic authors, who help us become conscious of our finitude in our inward, forward movement towards the achievement of our true, authentic, infinite selves with total unconditional freedom as sons and daughters of God.

In this process of dynamic growth and change we become thoroughly aware of ourselves and our situation. We are awakened to the reality that each of us is both sinner and, surprisingly, at the vary same instant, Christ living us as our own savior.

If we approach the NT in this light it ceases to be a "dead" classic and becomes a spirited book that reminds us we are able to encounter Jesus Christ only because we are Him. It is in the inward flight towards our true selves that we discover Him. But even then we cannot discover Him as an object, an 'it' since He is a Divine Person. We become aware of Jesus Christ not by some mystical or supernatural experience, but only in the authentic exercise of our freedom, in being persons. As one with Him we are truly and wholly what we are.

If those who have been alienated from their true selves want to drive to find their way home, the NT can illuminate the way for Jesus the Saviour vowed through the Cross and the Resurrection to those who are in need of help and guidance, who are lost and confused, that they will be enabled to restore their confidence, to awaken to their identity, their one-ness with He who is the Light and the Life.

Koranbränningar och och metafysiken

Jag läste filosofi i Uppsala och möttes av en tradition av antimetafysik, kallad Uppsala-skolan. Metafysik, särskilt den religiösa varianten, är en sorts nonsens, fick vi lära oss men klart ett efterhängset nonsens, ungefär som en smitta genom seklerna. Analytisk filosofi var medicinen.

Metafysiken måste dock tjäna något syfte, tänkte man, annars skulle den inte ha funnits så länge och varit så smittsam. Jag frågade vid ett tillfälle min lärare (I. Hedenius) varför han hade Kierkegaards böcker i bokhyllan bakom sig och han svarade något om att det också behövs vaggvisor i livet.

Men vaggvisor kan också bli slagord. Ord som “Koranen” är just nu, återigen, hett och till och med flammande när tokar söker tillstånd att få bränna papper med ord på. Varför behöver vi dessa heta ord? En förklaring är att människan finner sig vara hjälplös i en främmande värld, en vars yttersta grund är obekant, ja inte bara okänd, men också omöjlig att känna. Detta det okändas mörker stör det mänskliga sinnet oerhört. På något sätt måste folk trösta sig. Min lärare hade skrivit en text med titel “Vårt behov av tröst”. Det behovet var gigantiskt, menade han.

På något sätt måste människan skapa kunskap. Även om den kunskapen inte är sann kunskap, kommer den att ge ett intryck av att man är grundad. Den kommer att ge ett intryck av att du inte är absolut hjälplös. Du kan genom att demonstrera din kunskap låtsas att du inte är en främling i den här världen - en tillfällighet, en slump - utan en som vet. Åtminstone kan du leka med ord eller allvarligt hantera ord och göra vad du vill med ord. Vilken frihet ! Och kan skapa en falsk illusion av din makt och säkerhet.

Detta är vad metafysiken alltid har gjort. Den ger dig en känsla av makt där faktiskt ingen som helst makt eller kraft finns i dig. Det ger dig en illusion av kunskap där ingen kunskap verkligen existerar. För i grunden är alltihop på ett heligt sätt ovetbart. Själva ordet "Gud" eller “en gud” blir påtagligt genom metafysiken. Bara genom att använda ordet 'Gud' känner du dig som om du gör något väsentligt, som om du förhåller dig till tillvaron, som om du inte är ensam, inte är ett hjälplöst barn på jorden, utan har en Far som tar hand både här och i himlen -- ständigt medveten i dig, ständigt älskande dig, ständigt ljus för dig.

Detta är en mycket barnslig attityd -- men människan är hjälplös. Och det är väldigt få som verkligen blir medvetna om detta. De förblir barnsliga.

Men Jesus lyfte fram barnet ! Han prisade dem och sa att vi alla måste vara som dem för att erfara det himmelska. Ja, men kom ihåg skillnaden mellan barnslighet och barns oskuld. Han talade om oskulden. Att vara enbart barnslig är att sitta fast någonstans. Jag känner en 17-åring som fortfarande måste ha sängen full av gosedjur. Han sitter fast i något. Att vara som det barn Jesus talar om och lyfter fram är att helt enkelt vara oskyldig, flytande, ren, utan blockeringar i din varelse. Då är himmelriket nära. Folk förblir barnsliga genom livet. Få mognar och tar emot den oskyldiga barnsligheten. Den psykologiska åldern ligger kvar runt omkring tolv; det går aldrig längre. Du kan bli sextio, sjuttio, åttio -- din fysiska kropp fortsätter att röra sig i tiden - men sinnet har fastnat någonstans runt omkring tio eller högst tolv. Vissa ord är heliga, man får absolut inte bränna dem offentligt. Jag vet zenmästare som befallt att buddhistiska skrifter ska brännas och som låtit allt de själva skrivit brännas efter sin död. Metafysiska ord finns på papper, inte i verkligheten. I väst kallar vi detta en ikonoklastisk inställning. Vi skulle också kunna säga: orden är Babel, en metafysisk förvirring.

Metafysiska ord som ‘essens’, ‘väsen’, ‘urgrund’, ’gud’, ‘skapare’, ’frälsare’, ’nirvana’, ‘upplysning’ blir nästan som påtagliga ting. Du börja tro på ord. Om någon plötsligt ropar, 'Eld!', uppstår en rädsla i dig; du börjar springa. Du kan skapa panik på vilken biograf som helst. I mörkret ropar du plötsligt: “Det brinner !” och folk kommer att börja springa mot utgångarna. Själva ordet 'eld' skapar illusionen som om det finns eld och livet är i fara. Själva ordet "mandarin" tänk på det, meditera på det och saliv börjar flöda i munnen. Själva ordet "mandarin"? Det finns inget i detta ord. Men människan har blivit beroende av ord.

Det finns en skola av lingvister som heter The General Semantics Group, grundad av Alfred Korzybski. De har en liten sång; den är relevant. Deras låt, fritt översatt säger: Åh, ordet är inte grejen, ordet är inte grejen. Hej hej den derry-o ordet är inte grejen.

Det är deras väsentliga undervisning. Jag minns många seminarier på Villagatan i Uppsala som kretsade kring orden och tingen. Det var lustbetonat, kändes som ett spel. Jag hittade Wittgenstein och lämnade så småningom semantikens filosofi. Naturligtvis kan ingen brännas av ordet "eld", och du kan inte bli blöt av ordet "vatten". Men ordet 'gud', ordet ‘koran’ ordet 'religion', ordet 'Kristus', ordet 'Buddha'? Hur många människor har inte blivit brända själva och offrat sina liv för dessa ord? I en turkisk tidning stod häromdagen att de svenska koranbränningarna ökade på hatet i världen. Det stämmer gott. Metafysiska ord bränns. Någon förolämpar islam eller kristendomen -- vad gör han eller hon? “Islam” och “Kristendom” är ord – men det kommer att bli blodsutgjutelse, förr eller senare. Det är ingenting nytt. Mänskligheten har kämpat länge för ord som "land", "frihet", “socialism”, "flaggan", “nationen” -- och miljontals människor har dött. Ord har blivit viktigare än livet självt. Det här är en sorts galenskap. En ord-galenskap, det urgamla Babel.

Så metafysik är inte bara nonsens, kom vi fram till i seminarierummen på Villagatan. Det är också galenskap -- naturligtvis med en metod i galenskapen. Metafysikerna är mycket metodologiska. De fortsätter att bygga skyskrapor av ord – ja, Babels torn. Det pågår nu, detta byggande.

När du väl är fångad i orden drar verkligheten sig längre bort från dig. Du börjar leva bakom en vägg av ord. Och en vägg av ord är starkare än vilken annan vägg som helst. Starkare än en mur av betong. Ordens styrka ligger i att de är transparenta: du kan fortsätta titta på allt genom dem och dig du kommer aldrig att bli medveten om att du tittar genom ord. De är nästan osynliga, genomskinliga — som rent glas. Du kan stå nära ett fönster. Om glaset är riktigt rent är du inte medveten om det. Du tror att fönstret är öppet och du ser himlen och träden och solen som går upp. Du kommer aldrig att bli medveten om att det finns ett glas mellan dig och verkligheten. Metafysiken är ett glas. Glaset fortsätter att dölja verkligheten, och det fortsätter att förvränga – på sitt sätt gestalta – verkligheten.

Människor håller fast vid ord för att de inte vet vad verkligheten är. Så de börjar tro på ord – det är ett låtsasliv. Vi kan inse detta och misströsta en smula. Det ger ju åtminstone en känsla att du vet, du kan föra en konversation på en av P1’s många poddar. När du använder ord som “sanning”, “verklighet”, "Gud", känner du dig plötsligt som en som känner Gud. Du vet ingenting om Gud, som är ovetbar, men du känner till ordet 'Gud' och använder det.

Men det är förstås inte endast användandet av ordet “Gud” som avgör vad en troende är för något i världen. En holländsk poet och tänkare, Huub Oosterhuis, har skrivit:

”What being a believer is and how it works becomes clear in the way people call, pray and livet with each other. There are different ways of believing, just as there are very many different generations and types of people. There are people who believe very positively: I believen in……, in……., in….and out comes all the twelve articles of the creed, a hundred and one feelings and ideas, venerable because they have been lived for centuries.” (s 82 Prayes, poems & songs)

Ingen lever utan tro, inte ens de som tror att det kräver ett enormt mod att leva utan tro. Du fortsätter välja och tro på det du väljer. Även tystnaden är ett trosval. Den kan vara en stor förtröstansfull vila. Ibland när du går på en mörk och ensam gata i en främmande stad börjar du sjunga och vissla. Vad gör du? Det är metafysik. Du skapar en känsla av att du och ditt enskilda person är inte ensam. Att vissla, lyssna på din egen röst kan ge en känsla av att någon annan är där också. Det värmer dig. Men att vila i Gud ger något djupare: du behöver inte vissla, inte sjunga, inte göra någonting som skapar en illusion av värme. Istället är själva Närvaron där, verkligheten, manifestationen av det gudomliga. Du glömmer att du är något separat existerande, att natten är mörk, och att gatan är tom och att det kanske finns faror överallt. Du är en med allt som finns.

Den enskilda individen känner dödens hot. På grund av döden fortsätter människan att vissla. Det visslande är metafysik. Man fortsätter att undvika faktum att du är ett med allt i Gud och att döden inte är. Man fortsätter att undvika det faktum att liv aldrig är “ditt” eller “mitt”, vilket endast kan vara en tillfällighet, ett fragment, en illusion. För den separata och falska illusionen finns inte någon Skapare. Endast när du ger upp denna privata föreställning blir det gudomliga skapandet själv den pågående verkligheten. Fénelons beskrivning av växtliv och djurliv och mänskligt liv kommer osökt till oss: alltihop är mirakulösa händelser i en dynamik vi endast kan beundra och fyllas av tacksamhet inför. Den intelligens som styr syns i varje del av skapelsen. Hur underbar ska inte då själva källan vara? Som Wallins skev i sin psalm:

“Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!”

När du väl förstår det där, att du ingen kontroll har, kommer du inte ens på tanken att klaga. Det finns ingenting att klaga på. Du lämnar över. Psykologer har blivit medvetna om ett visst tillstånd som varje barn måste passera. Har du hur små barn blir beroende av vissa saker - en trasdocka eller en filt, eller vad som helst kommer att göra — saken är oväsentlig. Vad som än används blir nästan heligt, religiöst. Du kan inte ta bort det där föremålet utan att skada barnet. Barnet ska gå och lägga sig med trasdockan eller snuttefilt. Varje barn är en Linus med sin filt. Det ger trygghet. Hela metafysiken är barnets nalle, trasdocka eller snuttefilt. Om du tar bort föremålet kan barnet inte somna; något saknas. Det är barnets enskilda persons värld, detta lilla jag är barnets Gud. För betraktaren verkar förstås den där nallen, trasdockan, snuttefilten, vara externa ting. För barnet är det inte så. Det är en del av hans innersta varelse. Den där gosedockan finns någonstans på gränsen mellan insidan och utsidan. Utsidan är föremålens värld och insidan är känslovärlden, och snuttefilten finns på gränsen mellan båda. På sätt och vis är den en del av världen; på sätt och vis en del av barnets inre, ungefär som ett totem. Det är märkligt — men det ger trygghet, det skyddar dig. Den enskilda föreställningen om sig själv lugnas och känner sig inte ensam. Ändå är det just denna separata föreställning som måste ges upp när vi mognar som människor, såsom Jesus säger med kraftorden: “Den som kommer till mig utan att hata sina föräldrar och sin hustru eller man och barn och syskon, ja till och med sitt eget liv, kan inte vara min lärjunge.” (Luk 14:26-35)

Så radikal är vägen bort från snuttefiltar och trygghetssymboler. Vi ska älska vår nästa, alltså också våra föräldrar och syskon – men inte göra dem till nallar och trasdockor och gosedjur. Sådan familjekultur blir en ritual. Vi förstärker det falska enskilda jagets genom att använda familj och vänner som trygghetsankare. Världen är stor och barnet är impotent, det kan inte styra över världen, men han kan styra över nallen eller dockan. Detsamma med metafysiska ord. Med dessa blir han en mästare. Men världen är för stor och för obegriplig. Med metafysiska ord är människan inte längre ett litet barn utan en stor varelse, en chef. Hon kan göra vad som helst han vill med trasdockan: hon kan kasta den, han kan vara arg på den, han kan slå den. Då kan hon berömma den och övertala den och älska den och krama den och kyssa den.

All metafysik är av samma kvalitet som gosedjuren. Om du verkligen vill veta vad livet är måste alla dockor och nallar släppas, krossas. “Kill your darlings” är ett gammal ordspråk, jag hörde bl a Leonard Cohen använda det. Som Jesus säger måste alla jag-illusioner bli krossade så att du kan bli kapabel att veta vad som verkligen ÄR och lära känna JAG ÄR. Alla låtsasbilder metafysiken producerar måste släppas.

Folk kommer att fortsätta gömma sig bakom sina låtsade föreställningar. De är deras grottor. Inget ljus kommer in, ingen frisk luft kommer in — men de känner dig skyddade. Deras övertygelser, politiska, livsåskådningsmässiga, ideologiska, moraliska, metafysiska, blir nästan deras död -- men ändå känner de sig skyddade. Metafysik är som ett gift. Gift är skadligt: men det kan också vara nyttigt, när det kan användas medicinskt. Det beror på hur du använder giftet.

Metafysik finns bara som ord. Men det mänskliga sinnet tenderar att tro på ord. Det glömmer helt att verkligheten inte ligger i orden; den är bortom orden. Den ordlösa bönen är den renaste, många mystiker kan intyga detta. Gud närmar man sig bäst genom tystnad. Bön och meditation är vägen, inte åsikter om ord genom det verbala sinnet. Om sinnet får fortsätta att fritt skapa fler och fler rader av ord i sociala medier och i texter, kommer vi ständigt att vara upptagna av en meningslös aktivitet — mycket väsen för ingenting. Men varför håller människor fast vid sina metafysiska attityder? De klamrar sig fast, för om de tappar dem är de plötsligt nakna. Det är just det korset handlar om. Du ger bort alla dina låtsasspel och blir naken på ett kors. Först när vi släpper de metafysiska attityderna vet vi va vi inte är. Och så öppnar sig porten Han knackat på länge. Du förlorar din falska identitet och en Annan tar plats, börjar leva och röra sig.

Livet är ständigt i dödens händer. Slösa inte tid på ord och gåtor ! Många runt omkring dig fortsätter att slösa bort din tid på att lösa gåtor som inte har med verkligheten att göra. I buddhistisk tradition finns en liknelse: “Du har blivit sårad av en giftig pil och ligger halvdöd på marken. En fältläkare kommer och vill dra pilen ut ur såret. Mannen är en stor metafysiker och ropar: ”Vänta. Först måste jag komma underfund med om pilen är verklig eller illusorisk, om världen är verklig eller illusorisk, om kunskapen är enbart subjektiv eller har en objektiv komponent. Sedan behöver jag förstå etiken i detta, alltså om pilen har kastats på mig av misstag, eller om någon har gjort det medvetet. Jag behöver också övertyga mig med rationella argument huruvida livet är värt att spara eller inte."

Det inbillade jag-livet. Varför samla i detta jag-livs lador? Som Jesus säger: Du dåre ! Inatt kan du dö ! Och du försöker lösa metafysiska pussel och samla insikter? Folk fortsätter att ständigt diskutera, debattera, utveckla konversationer i radions många poddar. Det verkar precis som om de undviker något mycket viktigt genom dessa verbala konster. De undviker den Verkliga existensen. Jesus ger dig ingen metafysik. Fariséerna försöker ibland snärja honom i metafysik, som Han skickligt undgår Han dem. Hans lära är att vara verklig genom Honom, ingenting annat. Det finns ingen doktrin här. Alla doktriner är farliga, eftersom de blir dogmer. Och alla doktriner är farliga eftersom de blir yrken, ämbeten och officiella tjänster. Släpp alla doktriner och öppna porten Han knackar på varje stund, lär dig lyssna till Hans röst. Då blir du intelligent.

Intelligens är inte intellekt. Intellekt är ackumulerad kunskap. Intelligens är din troende nakenhet, ditt bortgivande av allt, din fräschör av Levande vara, oskulden i Hans väsen, vilket är oskulden i ditt väsen. Som Huub Osterhuis säger:

“Believing in God is being drawn by Him. It is grace. That is a vertical word. It is not popular. It is usually handled too quickly and too easily. Faith is grace. A person can experience faith in himself as a wonder that happens by chance. He has not bred it himself and he cannot cherish it and preserve it. It is suggested to him. He says, I believe in God. I cannot help it and I do not know how it came about. No one can believe, Jesus says, unless the Father draws him to faith.” (s 41 Prayers, poems and songs)

En troende intelligent person är en som möter livet i nåd utan ord; som dras till liv i ett naket tillstånd, från alla metafysiska övertygelser, som ser Hans liv i sitt, direkt och omedelbart, pågående nåd utan moln på himlen i sitt sinne. Inget att bevisa, vare sig med ord eller gester. Ingenting bestämt i förväg. Liv i det gudomliga Nuet.

Bön och meditation innebär att släppa sinnet, släppa metafysiken, släppa åsikter och doktriner om andra eller om verkligheten så att Gud själv kan penetrera dig och komma in i dig i rörelse och liv. När du väl blir beroende av en doktrin, då är det intellektet som fungerar, inte mer omfattande intelligensen. En intelligent person är alltid fri; intellektet är aldrig fritt. Intellektet försöker alltid vara konsekvent med det förflutna genom att hålla minnen. Intelligens däremot försöker alltid svara med nuet. En intellektuell kommer att vara konsekvent, minnesförledd och minnestrogen. En intelligent person kommer att vara väldigt paradoxal. Hon eller han kommer att se båda sidor av en sak och gå emellan dem. En intellektuell kommer att vara logisk, faktisk, följdriktig, glad i att behärska hårklyveri, stolt över sitt logikhackande. En intelligent person är inte logisk; han är helt enkelt verklig – och verkligheten är paradoxal. Hon eller han har inga fasta idéer att tvinga på verkligheten, inga fasta lägen att låsa verkligheten, utan är flexibel, flytande, som vatten, redo att följa med verkligheten. Vilken form verkligheten än avslöjar för henne eller honom, är hon eller han tillgänglig. Den intelligenta personen säger aldrig nej. En intellektuell förblir alltid redo med sina nej, de är ramarna. En intelligent person lever med ja i alla lägen. Hon eller han har inget att invända mot verkligheten utan är en del av den. Att vara intelligent är helt annorlunda än att vara metafysisk och intellektuell. Att vara intellektuell är egentligen att försöka, låtsas, att du är intelligent. Det är ett falskt substitut. Och när du blir intellektuell kommer du att bli egoistisk. När du blir egoistisk är du stängd, innesluten.

Om du är en intellektuell och försöker beskriva verkligheten eller lösa verklighetens gåtor så bär du på några inlärda doktriner som enligt dig är nyckeln till allt. Men den nyckeln kommer att vara själva barriären för dig — eftersom låset aldrig har funnits där. Dörrarna är öppna. Om det inte finns något lås kan du naturligtvis inte öppna det. Jesus säger: “Knacka på, så skall dörren öppnas för er.” Den grundläggande innebörden är att du upptäcker att dörren alltid varit öppen. Och förblir öppen. Detta är dåliga nyheter för metafysikern. Intellektet försöker skapa nycklar. Och på grund av alla skapade nycklar fortsätter många att sakna den frälsande verkligheten som Jesus själv ÄR.

Människor håller desperat fast vid sin tro på sin egen visdom, sitt eget intellekt. Ändå är det bara genom att ge upp denna själv-position som den där räddningen Jesus talar om kan inträffa. Men ofta söker de i öst och väst efter någon guru som verkar imponerade. Efter år i någon sekt märker det hur allt flyter ut i sanden. Det hjälpte inte. Ändå gör många enorma ansträngningar för att försvara sig. De fortsätter att tro på sig själva, för om den tron förloras, är de rädda att de kommer att falla ner i en bottenlös avgrund, ungefär som Brian McLaren skildrar sin rädsla i “A New Kind of Christian”. Hans kloka fru invänder då något i stil med: “Är du säker på att du inte istället kommer att falla ner i Guds famn?”

Men den där bottenlösa avgrunden är verklig. Det är den “le néant” som filosofen Fénelon talade om, den vi ser när vår fria vilja väljer sig själv och sina ord istället för det stora mysteriet som tron vilar på. När du väl accepterar detta försvinner all rädsla. När du accepterar att livet är ett gudomligt mysterium och kan inte lösas på metafysisk och intellektuell nivå, när du väl accepterar att livet i grunden är okänt för mänsklig begränsning, att allt sker såsom Faderns vilja, ogripbar för oss, då försvinner all rädsla. Alla försök att veta, och alla ansträngningar att formulera doktriner, upphör. Nu är du återigen en del av verkligheten; splittringen, synden, är inte längre där. Sökaren och den Sökte är ett. “Förbliv i Mig så förblir Jag i er” (Joh 15:4) är nu ett faktum. Tänkaren och tanken är ett. Observatören och den observerade är ett. Siaren och den Sedda är Ett. Plötsligt finns inte splittringen längre. Uppdelningen skapas av valet av ett falskt själv med sina ord och doktriner. Lev utan dem ! Lev i verkligheten !

Folk som lever för sig själva och tror på sin egen visdom, kanske stödda av en självupptagen guru, lever vidare i splittringen och är alltid rädda. Guds son i Jesus Kristus var räddningen för dess okunniga: “Om du ser mig, ser du Fadern” säger han. Men för metafysikern är det svårt att lita på detta ord. Han föredrar sitt eget intellekt.

Samma sak hände när Kopernikus bevisade att jorden inte längre är centrum; solen är centrum. På samma sätt är Fadern centrum, så “om du ser Mig så ser du Fadern”. Men den intellektuella metafysikern förnekar att något annat än han själv och sitt intellekt är centrum. Man måste alltså för att nås av frälsningen bli av med alla doktriner, skrifter, teorier, för i grund och botten måste man bli av med sina eget ego. Som den hawaiianska ho’oponopono måste vi ser vad som pågår inom oss själva som hindrar föreningen och sedan tvätta bort det. Det metafysiska minnet måste tvättas rent. Dessa döda data måste raderas. Man måste göra sig av med alla metafysiska och intellektuella självförsvar för att vara fri i Guds inspiration. Man måste bli av med alla teorier för att stå ansikte mot ansikte med den frälsande sanningen.

Metafysiken och den intellektuella själv-visdomen är som den gamla judiska tempelkulten. Jesus kritiserade ständigt fariséerna för sin tempelkult. Han säger Matt 23:13 ff: “Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som stänger till himmelriket för människorna. Ni går inte själva in, och dem som vill komma dit in släpper ni inte in. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som far över land och hav för att vinna en enda proselyt, och när någon har blivit det gör ni honom till ett helvetets barn, dubbelt värre än ni själva.Ve er, ni blinda ledare som säger: Svär man vid templet betyder det ingenting, men svär man vid guldet i templet är eden bindande. – Ni blinda dårar, vilket är förmer, guldet eller templet som har gjort guldet heligt? Ni säger: Svär man vid offeraltaret betyder det ingenting, men svär man vid gåvan som ligger på det är eden bindande. – Ni blinda, vilket är förmer, gåvan eller altaret som gör gåvan helig? Den som svär vid altaret svär både vid det och vid allt som ligger på det. Den som svär vid templet svär både vid det och vid honom som bor i det. Och den som svär vid himlen, han svär både vid Guds tron och vid honom som sitter på den. Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra. Ni blinda ledare, som silar mygg men sväljer kameler! Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare som rengör utsidan av bägaren och skålen, medan de inuti är fulla av vinningslystnad och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först bägaren ren inuti, så blir också utsidan ren.”

Ren inuti ! Väldigt svårt att förstå, men sådan är den upplysning Jesus ger oss. Vi måste tvätta undan alla minnesdata om vårt dyrbara själviska liv. Om du har blivit medveten och ren inuti – renhjärtad – då håller du inte fast vid metafysiska saker. Om du har trons medvetande, då är den frimodiga inspirationen i Fadern det enda av värde; då är allt annat värdelöst. För i princip är hela frälsningen att man kommer ut ur självillusionen som håller fast vid dogmer, hur man slipper klamra sig fast vid metafysiska ord. Närhelst du klamrar dig fast vid en doktrin, eller din själv-visdom, klamrar du dig fast vid döda minnesdata. När Jesus får leva som ditt liv lösgörs alla dessa försök att klamra sig fast.

När vi går i mässan säger vi en rad ord, bekännelser och böner enligt ordningen. Vad menar vi? Det ser väldigt paradoxalt ut, men om du kan se poängen är det enkelt. Vi bedriver inte metafysik. Vi respekterar Den Upplyste Guds Son för att han har visat vägen till Sig som vårt eget liv. Man känner sig tacksam för att han har visat vägen i mörkret, han har blivit ett ljus i mörkret -- men vi håller aldrig fast vid honom. Snarare håller Han fast oss, tack och lov !

En lärjunge lämnade sin lärares hus en mörk natt. Han var rädd. “Vänta, var inte rädd. Jag ska ge dig en lampa som det står i psalm 119:105, en som lyser upp för dina fötter i mörkret”. Han gav honom en lampa. Lärjungen var mycket tacksam; han var nu mer självsäker. När han skulle gå nerför trappan kallade läraren tillbaka honom och blåste ut lampan. Han sa “Guds Ord är det ljus som visar vägen, men du måste resa ensam -- så att Guds ljus blir ditt eget ljus. På så sätt kan du vara ett ljus för dig själv, eller hur?

Oroa dig inte för meningslösa saker, alla koncept och konversationer och teorier. Alla ord och minnen. Lägg alla ord åt sidan så att du omedelbart kan stå inför Honom som är Guds Ord, alltså verkligheten.

Hängivenhetens praktik

Om en människa tänker och betraktar saker från Guds synvinkel, vilket sker i den tjänande kärleken, finns det inte längre någon relation till det som inte är evigt. Det finita slukas i den infinita kärleken. Då blir sådana tankar som synd och frälsning, bundenhet och befrielse, mörker och ljus, befriade så att endast Enhet i Gud är allt.

För kristen kärlekstjänst är det i det perspektivet fullkomligt ointressant att sträva efter lycka för sig själv, i vilken form det än sker – kroppsligt, socialt, religiöst. Vår kärlek till Honom väntar sig ingen belöning, varken i ett fint andligt tillstånd i bönen eller i ett gott mänskligt och jordiskt liv. När Bibeln talar om Guds vilja och om att följa det Nya Förbundet genom tron på Jesus Kristus handlar det om att hjälpa den hängivne att skifta från den antropocentriska religionen till den teocentriska. Det är inte jag-för-mig och inte heller Gud-för-mig utan Gud-för-Sig genom oss.

Tro handlar inte om det jordiska. Tro handlar om vad Gud är för sig Själv och i sig Själv, utan hänsyn till alla ändlösa världssystem. Tron befriar oss den dåraktiga uppfattningen att Gud skulle syssla med att tillfredsställa andliga, mentala och psykologiska behov, eller fysiska och biologiska behov hos alla människor som föga intresserar sig för tjänande kärlek till Honom, ja som inte ens anar att något sådant kan vara sant och verkligt.

All tänkbar godhet har visats människorna genom att Gud i Toran, i Profeterna, Visdomslitteraturen och särskilt det vi kallar det Nya Testamentet uppenbarat den tjänande kärleken som centrum för allt liv. Dessutom finns det människor, de som lever i pågående direkt inspiration av Anden, som överlåter sina liv åt viljan i Gud, lusten i Gud, glädjen i Gud. Dessa människor är de hängivna, de som dedicerar sin inre identitet till tjänande kärlek till Gud.

Att möta sådana hängivna, även de som endast i ringa grad hör dit, sådana som dagligen tjänar Herrens Namn, ger oss insikten om det relativt värdelösa i att tjäna något annat än själva Verkligheten själv. Dessutom har den Högste under sin gudomliga lek med synlig materia uppenbarat sig själv under en kort vistelse på jorden där Han givit oss den avslutande gåvan av Anden som är tänkt att fylla oss direkt och i pågående operativt och dynamiskt liv. Han har dessförinnan undervisat och genom sitt offer på korset befriat oss från hela perspektivet med brist och fullhet, mörker och ljus, ont och gott. Istället har han visat hängivenheten och den tjänande kärleken som sitt eget väsen.

Den tjänande kärleken är en sorts kunskap, en absolut kunskap. I hängivenhetens praktik vet vi, vill vi och väljer vi denna tjänande kärlek. Herrens godhet består inte i att styrka människor i deras felaktiga uppfattningar kring lycka eller olycka, frälsning och synd, renhet och orenhet, rättfärdighet och orättfärdighet. Den avslöjar hela vår världsuppfattning som ett syndens misstag, en okunnighet. Vi vänder oss bort från misstaget genom vetande och hängivenhet i Hans kärleks dynamik. Många tror att Jesus på ett fördunklat sätt är Gud och att han efter vedermödor och lidanden till slut inser det. Men Gud kan självklart inte glömma sig själv för att genom att företa en livsvandring genom okunskapen till sist komma på hur sanningen var. Ändå är detta vad många tror är kristendom. Sådana idéer tilltalar vissa människors självgodhet och inbilskhet. Det är lika tanklöst som att tro att vi kan dra in Gud i våra individuella livsangelägenheter. Många psalmböcker visar upp ett panorama på denna sorts antropiska illusion av relationen mellan Gud och människa.

Det första budet: gudskärlek

Kristen kärlekstjänst bygger på vårt ärliga behov av gudskärleken – den kärlek som riktas till oss i Kristus. När vi sjunger Kyrie eleison, Christe eleison, eller ber Jesusbönen utan många uppehåll, är det av nödvändighet för att vi ska orka leva vårt liv. Utan Guds förbarmande och försyn är livet ingenting, vi går förlorade av törst och hunger i en öken av okunskap och självtjänande, i en meningslös värdslighet där vi endast lever för oss själva. Kärlekstjänstens liv, även om den verkar föga religiös, är det väsentliga för Herren. Det är när vi på knä ber om att få tjäna Herren som kristen bhakti börjar fungera.

Gud skänker oss ett perspektiv där Han själv är i centrum och våra motiv för handlingar blir alla förlåtna när vi riktar all vår uppmärksamhet till Hans inre lek, Hans inre kärleksliv. Gud är kärlek – men det betyder att allt annat endast tjänar sitt syfte om det löser upp sig i denna kärlek. All begränsning upphör i den tjänande kärleken till Herren. När vi sedan märker alla begränsningar i vardagen kan vi se dem som det ena instrumentet efter det andra att spela med, på ett begränsat sätt, när vi sjunger Guds Namn.Vi utnyttjar skamlöst alla begränsningar för tjänandet i vår inre fröjd.

Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap. Vi får låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet. Om vi läser Bibeln genom att öppna oss i bedjande sinneshållning kan vi fokusera på Herrens kraft av intelligens och kärlek, alltså Guds egen hållning. Herren vet nämligen själv vad Han är. Genom läsningen tar vi emot hängiven kraft till att förstå något av Herrens Självkunskap.

I Markus 12:28-34 ser vi Guds självkunskap uttryckas i det viktigaste budet. Jesus säger där: Älska Herren din Gud med hela hjärtat, hela förståndet, hela din kraft. Detta bud skulle kunna sändas ut med högtalare över hela jorden alla timmar på dygnet och det skulle inte hjälpa – endast några få lyssnar på rätt sätt. Först när det andra budet: älska din nästa såsom dig själv, får vi en större skara intresserade därför att de kan översätta detta bud i pragmatiska humana handlingar, i sociala regler, etik och moral, samhällsansvar, samhällsbygge. Det första budet går förlorat och en allmän utilitarism etablerar sig. Så ser utvecklingen ut både i Väst och i Öst.

Bibeln handlar om tjänande gudskärlek. Denna tjänande kärlek är inte endast att tro på en levande Gud eller tro på de skrifter som uppenbarar den. Det handlar mer om en tillit och ett viljans beslut att tjäna Gud med den sortens kärlek som uppstår när detta beslut tas av en människa. Denna speciella sorts kärlek tar sin utgångspunkt i att det är för Hans skull, inte vår egen, som tjänandet utförs. Livets mening är att vilja rikta sin kärlek till just Honom för Hans egen skull. Att vara vänd till Gud med avsikten att ge Honom sitt liv med alla till buds stående medel är verklig befrielse. Ingen känd världslig aktivitet kan komma i närheten av denna frihet.

Det spelar ingen roll i vilket hörn av världen eller universum den tjänande befinner sig – hon eller han är upptagen av kärleken. Det gör den hängivne lycklig att när som helst och var som helst få den största nåden: förmågan att tänka, vilja, känna, andas, arbeta, leva och dö för den Högste.

Man ser genast på bibelläsningen vem som är i kristen kärlekstjänst – det enda som intresserar henne eller honom är Herren själv, inte regler, historiska fakta, berättelser och beskrivningar som bara har ett sekundärt intresse. Och de saker som angår människornas värld är inte i centrum utan Herren själv. De som inte ägnar sig åt denna tjänst fäster sig däremot oftare vid läropunkter, historiska fakta, tolkningar i det oändliga av uttalanden och metaforer.

Den hängivna tjänsten är speciell. Vad menas med orden ”att tjäna Herren”? Det är en gradvis invigning, först med hela kroppen och det medvetna tänkandet, senare med viljan. I början är det sökande, senare blir det enkel intention och vilja. I början är det att följa bud, senare är det insikten om vad Kristus gjort i det han födde den Nya Skapelsen inom oss. Detta är Guds kraft som gör den hängivnes hjärta och tänkande istånd att tjäna, älska och förstå. Det blir mindre att fullborda Guds bud och mer att högst personligt tjäna Herren. Hängivenheten består i en spontan längtan att tjäna i kärlek.

Allteftersom hängivna blir alltmer absorberade av att i kärlek tjäna Gud be Hans Namn, tänker de mindre eller inte alls på andliga uppvaknanden eller förening med Gud. Populär mystik får ofta för sig att föreningen med Gud är något som själen bör eftersträva. Men i tjänandet glöms hela tanken på att jaget ska upplösas i Gud bort. Att nå en viss nivå av andlig utveckling är inte längre intressant. Blicken är alltid lockad till det mest attraktiva som finns, Herren själv.

Motivet eller drivkraften i vårt religiösa liv är inte att erfara glädjen av att se Gud, utan att tjäna Honom på det sätt som Han anbefaller. Om Herren väljer att hålla en människa kvar i världen, ser vi det som Hans välsignelse, Hans försyn. Det innebär en tillåtelse att tjäna Honom här i världen, i de omständigheter vi har.

Allt vi säger om kristen kärlekstjänst är naturligtvis bristfälligt. Endast om vi hade Hans egen kraft av Självkunskap skulle vi verkligen veta vad vi säger. Sanningar om det kärleksfulla tjänandet är svårbegripliga för oss eftersom det står i motsats till det vi i vår själviskhet väntar oss av teologi, religion och filosofi. Alltså måste vi låta Skriften locka oss till rätt hängivenhet och leva i ständig bön av Namnet över alla namn.

Tjänande kärlek till Gud

Det är så främmande för människor idag – att vara tjänande istället för självförverkligande. Nästan alla som deltar i den moderna själv-kulturens konversationer ser med misstänksamhet på tjänande. Det är något som förminskar dem, något som sätter dem under annan auktoritet, något som gör oss slavar och inte alls självförverkligar oss.

Så kristen kärlekstjänst till Gud passar inte in. Inte ens i kyrkorna är den populär jämfört med en positiv psykologiskt korrekt kristendom där vi mår bra av tron och förverkligar våra möjligheter genom tron. Den ursprunliga kristna religionen som inte ens kallades kristen utan var en messianism samlade kring den uppståndne Messias, var inriktad på tjänst hos den Uppståndne. Det var inte ett intresse för privat lycka eller ett spännande utforskande av sitt ”verkliga själv” eller försökt att kanske hitta en fri ”tomhet” eller en kärleksfylld ”rymd” eller ett mysigt ”icke-vetande”. Det var tjänande kärlek, en tjänst för Herren som räddat oss.

Varför detta tjänande ter sig så overkligt idag, beror kanske på gamla välkända faktorer som bara fått nya kläder. Några av dem är de följande.

1 Vi vill helst syssla med det som syns och känns verkligt. — Detta innebär att erfarenheten av nuet sätts i centrum, det synliga nuet. Där finns naturligtvis inte Kristus, han är inte ens synlig för oss. Endast genom ord, böner, symboler och sakrament möter vi Honom som något yttre. Allra viktigast där är bönens ord i hjärtat. Dessa bönens ord riktar oss till den osynlige Kristus inom oss, den uppståndne som lovat vara med oss till tidens ände. Vi vänder oss alltså från det som syns här och nu. Vi tjänar den Uppståndne i den osynliga kyrkan och vi tänker som Paulus "Evighetens konung, oförgänglig, osynlig, den ende Guden -- hans är äran och härligheten i verigheters evighet, amen".(1 Tim 1:17)

2 Vi tror att det naturliga människans erfarenhet kan göras fri och lycklig. — Detta leder oss till frenetiskt sökande efter upplysning eller visdom i den naturliga och synliga människans erfarenhet. Somliga finner att även sökandet är futilt och ger upp inför en sorts meditativ självklarhet i den naturliga erfarenheten "här och nu", med allt vad det innebär, och denna självklarhet förs fram som ett önskvärt tillstånd av ataraxi. Detta är den urgamla hedniska och mänskliga cynismen som via grekiska kyniker och stoiker kan kännas fri och klar och som blir en kall ”smart” attityd till sist. Spinoza feltolkas ibland såsom just i denna resignerade anda.

Tjänande kärlek till Gud är inte intresserad av den naturliga människans erfarenhet i första hand. Herren är bortom och över denna naturliga människa liksom kärleken är bortom och över alla erfarenheter som görs av den naturliga människan. Hon räddas av denna gudskärlek snarare än nedlugnas.

Just att tillsammans med andra hängivna vända sig bort och upp mot det himmelska visar den äkta trons rörelse. Det naturliga livets uppmärksamhet, vaksamhet och lugnt iakttagande, fördöms förstås inte men lämnas i sin begränsning för det övernaturliga livet i Herren Jesus. Genom denna tjänande tro helgas det naturliga livet utan att bli naturlig visdom eller upplysning med någon sorts rationell evidens. Begränsningen i den naturliga människan består dessutom till det vi kallar Herrens återkomst och etablerande av Gudsriket.

3 Vi tror att vår moderna beskrivning av verkligheten och den mänskliga hjärnan förändrar villkoren för tjänandet av Gud. — Det stora problemet här är att att den mänskliga kunskapen får en dyrkansvärd roll, alltså bildas en hednisk religion. Att säga saker om kosmos, naturen eller den mänskliga hjärnan och hävda att man kan verifiera dessa påståenden är emellertid något helt annat än att tjäna Herren Jesus Kristus i hängivenhet. Sådana påståenden handlar alltid om objekt och rationell evidens. Detta är spännande i sig, men inte hängivenhet. Hängivenheten till Gud riktar sig till upphovet och källan till alla objekt. Herren är det osynliga upphovet till allt synligt och osynligt i universum, såsom vi säger i trosbekännelsen. Vi tjänar skapelsens Herre, inte skapelsen, honom för vilken och genom vilken allting är till (Heb 2:10). Alla påståenden som handlar om skapelsen eller dess historia faller utanför intresset i själva det kärleksfulla tjänandet.

4 Vi vågar inte låta Gud förföra oss. — De flesta människor med utbildnng idag skäms inför möjligheten att låta den osynlige övernaturlige Herren Jesus Kristus förföra oss i medkänsla och kärlek. Det känns som om vi säljer ut vår naturliga rätt till självständighet, vår egen kontroll och självkänsla. Både i vår ensamhet men särskilt tillsammans med andra, blygs vi för att falla på knä och be i tjänande kärlek. Genom sociala medier och skolverksamhet har en bild av den starka och insiktsfulla naturliga människan fått sådant genomslag att allt annat verkar ganska vidskepligt och nästan svagsint. Man är rädd för att bli identifierad som en person som låtit sig förföras av Gud.

Det här handlar faktiskt om en gigantisk omsvängning från en syn på verkligheten som full av helighet till en syn som koncentrerar blicken på människan och hennes intressen och verksamheter på jorden. Det är en förkrympning som är oerhörd, det verkliga syndafallet som Kristus ger en upprättelse från. Det låter så främmande med kristen gudskärlek, det hängivna tjänandet av Kristus under ständig bön, den värld Filokalia handlar om. Att inom humanismens och intellektualismens postmodernistiska ramar försöka hitta lycka och frihet blir en dramatisk kamp med illusioner. De som i förtvivlan ger upp, ropar på hjälp och låter Gud förföra sig försvinner ofta i beskedlig tystnad och ingen får veta vad som hände. Kanske har detta pågått i alla tider, kanske vår moderna idolatri är legio i alla tider.

5 Frestelsen till en naturlig frälsning via psykologi eller biologi är så stark. — Detta kan kanske sägas vara vår tids kult. Vi startar från något naturligt och för alla tillgängligt. Det kan vara vår hjärna eller det att vi är levande här och nu. Det kan vara sensationerna från våra sinnen. Det kan vara olika tillstånd som finns naturligt hos oss, eller ibland tillstånd inducerade av någon drog. Därefter framställs dessa som mer tillfredsställande än de är. Ungefär som en bildkonstnär talar om ljus och vinklar och färger, talar psykologiska frälsningsläror om den naturliga uppmärksamheten och dess kognitiva möjligheter. Olika metoder för en förändring eller en insikt tas fram och beskrivs som revolutionerande. Det kärleksfulla tjänandet av en osynlig Jesus Kristus framstår i jämförelse med detta som något fjärran, vidskepligt och fantasifullt. Tron kan bara fattas naturligt som en kroppslig och mental händelse och den framstår som onödig, även om julottan är stämningsfull och en kortare kristen retreat nedlugnande för själen.

Som frälsningsläror är dessa egentligen den gamla hedniska materialismen och gudsförnekelsen som omtalas i Psalm 1 i Psaltaren, bara i mer varierade moderna termer som fungerar i den nutida kulturella kontexten. Vad som sätts i centrum är en självtillräcklighet som uppfattas som frihet och lycka. Ibland färgas dessa naturliga frälsningsvägar av religiöst språk och retorik och flera former av kristendom, islam, judendom, buddhism och hinduism går in i dessa psykologiska beskrivningar av den naturliga erfarenheten. Ibland används mystikernas språk för att förstärka denna självtillräcklighet och en entusiasm för karismatiska lärare.

I tjänandet av den osynlige uppståndne Herren är dessa läror praktiskt positiva såtillvida som de får oss att må bra i det naturliga tillståndet. Vi kan t ex lugna ner oss med hjälp av en metod att fokusera på andningen eller några graciösa kroppsrörelser. I yoga missar man då kroppsställningarnas mening för att ta emot den Högste och tar dem som en ovanligt bra gymnastik. Likaledes missar man den mottaglighet för andlig energi som t’ai och qo-gong skapar och får istället en världslig emotionell terapeutisk aktivitet. Vi kan även njuta av ordinära ting genom att lugnt betrakta dem. Men detta är alltihop den skapade världen, inte källan till den, inte den levande gudomliga verkligheten som ger oss evighet och salighet. Det är den verkligheten Herren Jesus Kristus själv är.

De naturliga psykologiska lärorna och diciplinerna är som tröstenappar för de många idag som ännu inte vågat börja tjäna Herren eller fallit offer för självtillräcklighetens lockelser. "Och världen förgås med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt" skriver Johannes med den enkla sanningen i det kristna livet.(1 Joh 2:17) Herren själv säger det än tydligare: "..men världsliga bekymmer och rikedomens lockelser kväver ordet, så att han inte bär frukt."

6. Fascinationen inför denna världens fenomen, särskilt den egna psykologin. — När man lever i Kristus och vill vara hängiven i kärlekstjänst blir alla fenomen inom kroppen och psyket och världen genomskinliga. Det är en stark lycka i denna genomskinlighet men inte för att fenomenen som sådana är huvudsaken. Sålänge vi lever i världen går vår blick alltid rakt genom fenomenet till gudskärleken på andra sidan. Transparens uppstår i alla fenomen för denna trons blick.

Världsligheten misstänkliggör däremot den andliga kärleken och tjänandet. Den anklagas för att vara en pessimism och en osund världsfrånvändhet. Turismen och upplevelse-industrin utlovar istället en direkt positiv upplevelse av den egna kroppen eller den egna perceptionen, äventyret eller kroppsaktiviteten som lyckobringande.

Men vi ser sammanhanget. Om det inte vore för den gamla självtillräckliga erfarenheten i nuet, skulle denna fascination inte fungera. Ingen skulle bry sig om det som utlovas i resereklamen och i annonser för träningsredskap eller aktivitetsformer, terapeutiska retreater eller andliga vandringar till helgedomar.

7. De sociala mediernas självbespegling ökar. — Detta stora intresse för den egna synligheten i media gör att gudskärlek verkar tappa bort den egna individen och blir därigenom misstänkt auktoritär och överordnad det egna personliga livet. Detta kan också förstärkas av yttre religiösa strukturer som finns både i kristna kyrkor liksom i andra religiösa organisationer och hierarkier. Alla som identifierar sig med någon del eller funktion i dessa blir förr eller senare besviken och avvisad eftersom de är mänskliga konstruktioner med mänskliga svagheter.

Att försöka böja tillbaka den tjänande kärlekens blick inemot världen för att skapa en världslig andlighet, kyrka och religion, blir att förråda den. Den tjänande kärleken till Gud upphör därmed och istället får vi ett religiöst bruk, en kyrklig men världslig gest, en världslig sammankomst med ”andlig” atmosfär. Vi får den fariseism som Jesus ständigt provocerar och avslöjar. Han Själv får oss emellertid i en annan riktning: "Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ." (Matt 11:29)

Kärlekens tjänst

Nathan Söderblom uppskattade mycket den indiska bhakti-kulten. Det var genom hans kommentarer jag började läsa om indisk bhakti, faktiskt just i Söderblom gamla bibliotek som nu användes (1969) som seminarierum på Religionhistoriska institutionen i Uppsala. Om vi då skulle tala om "kristen bhakti" är väl det först och främst att presumera gudskärlek, vilket mer eller mindre tar oss bort från allt världsligt öde, alla världsliga och fåfänga omständigheter som ofta oväsentliga och kanske egentligen inte fullt existerande, då de är som hö, endast passerande växlande former som bör älskas bort genom gudskärlekens tjänst.

Adorationen till Gud i bönens aktivitet gör att vi inte längre helt beror på konventionella yttre former såsom kyrka, sakrament, historia, tradition, synd, moral eller personlig fromhet – där Gud i regel anpassas över tid genom mänskliga intressen och konventioner och blir hanterlig för det lilla jaget och det politiska livet som egentligen ser Gud som endast potentiellt närvarande, symboliskt närvarande.

Istället presumerar vi "bhakti" – alltså älskande tjänst i bön och försvinner som öden och egon i den processen. En sådan inre tjänst för Herren går utanför kända former av religion och andlighet och vi behöver inte precisera eller namnge denna kärleksfulla tjänst. Om vi gör den till en känd och konventionell berättelse lurar vi oss själva och distraherar den inre gudstjänsten.

När Kristus på korset redan fullgör offret för vår frihet är all konventionell religiositet omintetgjord i den tjänande kärleken. Vi behöver aldrig gå tillbaka till komplikation och egopresumtion, vilket är vad som ibland sker i traditionella externa religiösa aktiviteter.

Vi fullgör i själva den bedjande adorationen hela det förlopp Kristus är och förblir – en kristen kärlekens tjänst som är primitiv och direkt tjänande. Där är ingen problematik eller historia kvar längre. Fältet är rent för Gud i sjungandet av hans Namn.

Den sjungande eller reciterande bönens hängivna tjäns är tid hos Kristus på tronen, sittande på Guds Faders högra sida – och i hängiven tjänst som vi presumerar (inte förvärvar) lämnar vi all annan tid. Vi ägnar inte andra omständigheter så mycket uppmärksamhet. Istället ber vi för alla omständigheter inför Älskaren av allt.



Gudsgestalten i NT

Om vi vill finna ett perspektiv genom "kristen bhakti" måste vi vända oss till Skriften. Allt vi läser om Jesus Kristus i NT ter sig som en helig lek som Gud utför för vår frälsnings skull. Denna lek sker i Guds egen slöja av tid och rum, bland människor som lever i okunnighet om tjänandets och gudskärlekens sanning. Vi kan aldrig veta hur och med vilken sorts kärlek Gud gör detta frälsningsverk. De flesta personer som skildras i NT, inklusive apostlarna, har en skymd blick för vad Gud är i Jesus Kristus. De har messianska föreställningar, de har föreställningar från Främre Orienten, de har fariseriska judiska tankar om världen och profeterna.

Vi har lärt oss att läsa historiskt och ”verkligt”. Men historia och påståenden som ska dechiffrera ”verkligheten” är endast en framställningsform som Gud leker med i Bibeln. Vi bedrar oss själva om vi försöker tvinga in Gud i våra föreställningar. Att vilja tjäna den Högste i ren gudskärlek, däremot, smälter genast bort alla framställningsformer och får oss att vakna utanför tid och rum. En själ som vaknar utanför tid och rum och alla former för historisk framställning är ett Guds barn. För henne eller honom är Bibeln verkligen Guds ord.

Den naiva realismen har ännu inte infekterat den bibliska texten. Därför är den texten viktig för oss, omistligt viktig. Gud och människan har där inte reducerats till analoga relationer där vissa satser kan visas eller bevisas avkoda en verklighet och bli någon form av "evidens" för oss. För de som på detta sätt tror på en analog Gud är ateismen en bra medicin. De flesta evidensbaserade som "vet" vad Gud är, bör bli ateister. Detta för att sätta punkt och börja på nytt. Göra om och göra rätt.

Först måste en längtan till verkligt tjänande av den Högste uppstå. Därefter måste en insikt om att ingen av oss verkligen kan älska Gud uppstå – så att Gud får en chans att älska oss in i tjänandets livsform. De flesta människor kommer aldrig så långt och ateismen eller en sekulär humanistisk agnosticism passar deras livsform bäst.

När en kristen i kärlekstjänst läser Bibeln är hon eller han redan i Ordets tjänst och de partikulära orden i skrifterna föder hela tiden längtan till Herren. Orden är nu dynamik, inte avkodning av något ”annat”. Skrifterna är uttryck för den lek med slöjan som Älskaren utför i all världshistoria och i all kosmisk tillblivelse och förstörelse. Herren är som en litet förtjust barn som låter gigantiska galaxer uppstå i sina händer en stund för att sedan kastas bort efter att ha räddat de som tjänar Honom. Herren är suverän frihet och skenbar meningslöshet, obegränsad glädje och kärlek.

Gud som detta förtjusta, lite galna barn, kan inte kodifieras i ord eller doktrin, endast utöva attraktion på oss hängivna. Denna Gud pratar hela tiden utan referenser, eftersom allt är Hans egen kärleksnatur, hans egen glädje. Detta barn blir sedam den gode herden, eller som William Temple vill översätta Joh 10:11 : "I am the shepherd, the beautiful one.".

Tidig Messianism hos Paulus

Min personliga uppfattning om att vara katolik bygger på att leva i Kristus, den Smorde, eller Messias som det rättare borde heta. Leva i Messias är inte i modern mening kyrka, inte religion, inte prästerskap, inte lära och katekes, inte koncilier och trosbekännelser. Det är att leva i Messias. Detta är vad som skildras i de sju äkta Paulusbreven, som fortfarande är den bästa urkällan för alla människor som väljer att försöka leva i Messias, leva i Kristus. Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka att den tidiga sanningen med den uppståndne Messias lever ännu.

Transcenderade kärleksreligion och religiös lag.

Paulus skriver sina brev på 40-talet och ofta är dessa brev svar på brev som skickats till honom. De gäller ofta specifika problem hos de grupper som skickat brev till honom. De vill ha råd, de diskuterar saker. Vi har bara svaren från Paulus. Därför är det lite av ett detektivarbete att försöka gissa vad breven innebär.

Katolsk betyder ju "universell" och den ursprungliga rörelsen för att leva i Messias var just universell. Den innebar inte en ny religion eller ett nytt officiellt förbund. Den enda religion Paulus refererar till är judendomen, han använder det judiska språkbruket. Men att leva i Messias transcenderar, går förbi och över, all religion. Också omvärlden uppfattade de tidiga kristna som utan religion. Det stämmer - Paulus skulle avskytt tanken på att hans brev skulle placeras i ett "nytt testamente", en helig skrift vid sidan av Toran, profeterna, psalmerna och visdomsböckerna. Han skapade inte en ny religion, han levde i Messias vilket Paulus framhöll. Detta är viktigt att komma ihåg.

Alla andra skrifter i NT är skrivna på 80- och 90-talen och skrivna delvis för att skapa en ideologi för en ny kyrka. Många kallar denna nya kyrka den katolska kyrkan. Men den är inte katolsk, inte universell. Den är lokal och tar över strukturer från äldre förkristna religioner som det finns gott om i romarriket vid den här tiden. Det är denna kyrka och organisation som sprider det kristna budskapet över världen. Kvar finns hela tiden en kärna om ett liv i Messias, ett liv i Kristus. Organisationer och institutioner förändras med tiden, men inte detta liv i Messias. Några drag finns i detta liv som jag ska försöka beskriva.

1. Att leva i Messias är att leva i Jesu Kropp - så uttrycker Paulus det. Det betyder inte prästerskap för efter Messias uppståndelse finns inga präster längre. Det betyder att vara tillsammans. Det var mer eller mindre fasta husförsamlingar, huskyrkor i en väldigt enkel mening. Folk träffades, mat Herrens måltid tillsammans, men talade om sitt liv i Messias och oftast var det ungefär samma människor som träffades. Så enkel är kyrkan egentligen i början. Potentiellt är detta alla människor som finns, alltså en unversell församling. Ingen väljs in eller ut, ingen kvalificierar sig genom särskilda meriter. Det är en demokratisk och egalitär gemenskap.

Det är också på sätt och vis en revolutionär gemenskap. I stor utsträckning är det gemensamt ägande. I stor utsträckning är det en gemenskap fri från diskrimination genom ras, ställning, ekonomisk nivå, utbildningsnivå, politisk färg. Kvinnor och män är jämlika, med en överrepresentation av kvinnor på viktiga funktioner, särskilt de karismatiska. Språk och nationalitet överskrids också, även om frälsningen kommer från judarna och det är den judiska Messias man bekänner. Det är dock inte en politisk rörelse, för den ser fram emot riket hos den uppståndne, inte ett socialt förbättrad värld på jorden. Om andra levde som denna grupp vore samhället mycket godare, men det är inte en socialpolitisk rörelse.

Finns denna gemenskap idag i katolska kyrkan? Inte generellt eller formellt. Men den kan mycket väl finnas bland gräsrötterna. Den kan finnas mellan människor, innanför eller utanför kyrkan, men den vare sig begränsas av organisationen kyrkan eller definieras av den. Redan på 80- och 90-talet då evangelierna skrivs, har en religion skapats som inte fanns i husförsamlingarna, en hierarkisk ordning och politisk struktur har börjat byggas, något som var nödvändigt för den senare katolska kyrkan men helt främmande för den tidiga ekklesia, den tidiga rörelsen.

Att leva i Messias tillsammans med andra - det är den universella katolska urkyrkan, om vi ska använda ordet kyrka med modern konnotation. Vi kan fråga oss: kan någon vara biskop och inte leva i Messias? Ja. Kan någon vara präst eller påve och inte leva i Messisas? Ja. Och omvänt: kan en påve leva i Messias? Ja, naturligtvis, ingenting hindrar. Kan en präst eller biskop eller diakon leva i Messias? Ja, ingenting hindrar. Nu ser vi klart hur att vara katolik är att leva i Kristus, inte ha en placering inom en organisation. Därvid finns ingen anledning att lämna den nuvarande katolska kyrkan som ju har närmast kontakt med den tidiga Jesus-rörelsen.

2. Att vända sig till livet i Messias gick oftast till så att någon såg Jesus uppstånden, mötte den uppståndne Messias och talade med honom. Paulus gjorde det vid minst två tillfällen, enligt hans egna ord. Omkring ett halvt tusen människor tycks ha gjort det. Alla dessa blev inte anhängare. De valde att inte leva i Messias, trots att de hade sett honom med egna ögon. Men många av dem började ett liv tillsammans i Kristus efter att de hade mött honom uppstånden en eller flera gånger.

Här får vi då ett annat drag i att vara katolik: ha sett den uppståndne och valt ett liv i honom. Det är inte trosföreställningar det gäller nu, inte någon religion eller någon lära, vare sig judisk eller någon annan. Visserligen talar judendomen i metaforiska termer om Messias men nu gäller det att vara vittne, att vara Messias-vittne. Det är en konkret och sinnlig händelse, inte en intellektuell eller traditionellt övertagande roll. Det är heller inte en etisk övertygelse, det är ingen moralisk komponent i detta. Vi kan induktivt försöka skapa en etik byggd på detta möte och på det Paulus skriver i sina sju brev. Han behandlar etiska och moraliska saker i flera av breven. Men detta handlar om en konkret erfarenhet av den uppståndne Messias.

Men redan tidigt finns också människor som inte hann med att se den uppståndne med egna ögon som hörde till rörelsen, som valt att leva i Messias. Det är en viktig sak. Man kan välja att leva i Kristus utan att ha sinnligt erfarit den uppståndne. Men det är inte ett trossystem man övertar, man har inte blivit övertygad om riktigheten i en lära eller en etisk livshållning såsom många grekiska filosofer vid den här tiden föreslår. Istället sätter jag i mitt val att leva i Kristus tilltro till vittnena. Att vända om till denna katolska messianism är att lita på vittnena som sett den uppståndne.

Detta är något helt annat än det som senare började bli det vanliga sättet att konvertera till kristendomen, den nya religionen som på 300-talet blev den officiella statsreligionen. Där gällde att lära sig en lära, att initieras genom ceremonier och riter, de flesta övertagna från tidigare religioner, inte bara judendomen. Längre fram sker massdop utan någon djupare kateketisk verksamhet. Ingenting sådant sker i den ursprungliga rörelsen för liv i Messias som Paulus berättar om i sina brev. I denna rörelse sätter man sin tillit till sanningen i att Messias var Jesus från Nasaret och han är den uppståndne, genom vilken vi får ett nytt liv, ett liv som erbjuds åt alla människor. Att vara katolik innebar och innebär än idag att höra till denna rörelses gemenskap.

3. Att vara katolik är att leva i Messias, den uppståndne. Vi kommer senare till vad detta innebär som kärleksliv. Här är det väsentligt att vi egentligen inte är "kristna" eftersom den termen användes som nedsättande beskrivning och ingen i den tidiga Messisa-rörelsen någonsin kallade sig själva detta. Vad kallade de sig? Alltid "bröder och systrar". Det handlade alltid om gemenskapen för livet i Messias, den uppståndne. Ordet "kristen" kommer av grekiskans "christos" som betyder smord och syftar på Messias. Men som nedsättande term innebar det att rörelsen inte var en riktig religion, den kallades ibland ateistisk och istället hade man gjord en idol av en människa som kallades christos.

Vid denna tid finns nästan inga i rörelsen längre kvar i Palestina. Alla har flytt under och efter det judiska kriget mot Rom. Man finns spridda över Medelhavsområdet och Jerusalem har ingen som helst central betydelse. Det är en senare ideologisk omskrivning, särskilt i det evangelium som en Lukas skulle ha skrivit. Där pressas historien om Jesus in i en ideologisk idé om Jerusalem som centrum. Lukas placerar viktiga människor där, Jakob bland annat, och påstår att ett viktigt koncilium hölls där. Sanningen är att alla som finns i den messianska rörelsen är utanför Palestina och där skrivs också alla evangelierna.

Att vara katolik är alltså att inte anknyta till någon särskild ort i världen, vare sig Rom, Palestina eller Jerusalem. Det är först på 300-talet genom kejsar Konstantins mor som detta intresse för Jerusalem växer och blir officiellt för den nya religionen som antagits som statsreligion. Pilgrimsresor anordnas med statligt skydd, härbärgen och guidningar ordnas på plats i Palestina. En reseverksamhet utvecklas som snart omfattar stora delar av Europa. Det hör snart till den kristna religionen att pilgrimsvandra. Inget av detta finns i den tidiga rörelsen där livet i Messias är det väsentliga, det gemensamma kärlekslivet i Kristus.

Att vara katolik enligt Paulus är att leva i Kristus, leva i Messias utan någon referens till religion eller religiös institution eller ort på jorden. Jesus transcenderar allt detta och erbjuder ett nytt sorts liv i honom, den uppståndne som lever. Det är inte en geografiskt eller historiskt placerad rörelse, den kan befinna sig varhelst människor är intresserade av att välja att leva i Messias den uppståndne. Vi är alltså inte kristna, vi är inte bundna till religion, kyrklig organisation eller någon plats. Det är heller inte en "ny" religion, vi helt enkelt lever där vi är och som vi är, men tillsammans och i Kristus, i ett speciellt kärleksliv.

4. Det gemensamma livet med den uppståndne Messias handlar inte om att tro på vissa föreställningar eller ha en viss bekännelse, såsom det senare blev. Istället visar Paulusbreven en rörelse som inte är teologisk eller filosofisk till sin karaktär, lika lite som den är etisk eller politisk. Det finns gott om rörelser som är filosofiska och etiska vid den här tiden, liksom det fanns polititiskt motiverade grupper. Men de som väljer att leva i Kristus tillsammans har inte något sådant engagemang i centrum Istället är det ett kärleksliv där man älskar Gud och sin medmänniska såsosm sig själv, inte gör motstånd mot det onda och delar allt i en jämlik och demokratisk gemenskap. Denna rörelse är flera tusen år före sin tid. Den förefaller anarkistisk för samtiden.

Den uppståndne Messias ger oss kärlek, frihet och en mening i lidandet. Det är inte som i buddhismen en lära som antas upplösa lidandet. Nej, vi ser en realism som inser att allt liv är utsatt för själviskhetens smärta. Genom döden på korset och uppståndelsen upphävs själviskheten och vi kan åter älska. Vi faller ner i självishet, jag-för-mig-livet, vi reser oss igen och levs av åter av Messias. Det är rörelsens grundtema. Det är inte ett moraliskt system, såsom många senare kom att göra kristendomen till. Det är inte ett försök att komma ur livet och lidandet som buddhismen. Det är att lämna självets bild av verkligheten för den uppståndne Kristus tillsammans med bröder och systrar.

För att förstå det gemensamma livet i Kristus måste vi se hur kontexten ser ut. Genom att Gud i Messias uppstår efter sitt offer på korset, tar en massa saker slut. Det är slut med religionen. Det är slut med självets försök till bättring och etisk höjning. Det är slut med spekulerandet i begrepp och idéer, slut med teologi och filosofi. Även tiden har upphört i den evighet som Messias den uppståndne innebär.

Detta sätt att se livet i Messias innebär för oss katoliker idag att vi både tar han om vår kyrka sådan den ser ut och tar avstånd från den till förmån för det ursprungliga sättet som vi finner i de sju äkta Paulusbreven. Vi får nog tänka oss att det finns människor överallt som skulle välja detta liv om de tydligt såg det som ett alternativ. Vi som litar på att de tidiga vittnena verkligen så den uppståndne Messias kan alltid bli flera. Men kontexten är ofta det som leder oss dit, alltså det lidande som själviskheten ger oss, begären, fasthållandet vid världens krafter och begär. Den uppståndne vill ge oss det nya livet i Honom. Det ska ersätta självlivet. I den mån detta sker får vi kärlek och frihet tillsammans. Vi får också ett evighetsperspektiv som ökar vår glädje de år vi har kvar att leva på jorden.

5. Omvändelse blir för vår tid också en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar utan endast bröder och systrar som möts i hemmen. Uppgiften är inte längre undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. Den ensamme munken eller nunnan med sina bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

6. För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Religionernas tid är snarare förbi nu. Det är snarare en ny sorts passionerad intimitet med den Uppståndne. Det är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och levande i oss.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv.

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive i dessa tidiga husmöten är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro, en dynamik där Jesus Kristus är den levande, den verksamme. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt isolerat liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men då med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en sorts identifikation med den uppståndne, så att jag korsfästs och uppstår med honom så att Han är den som lever mig. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya. Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya. De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrift, "Nya Testamentet", läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare bland flera andra.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet och kyrklig kultur.

7. Att leva i den Uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska och mer världsliga teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga.

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och tidlös universell rörelse som inte, likt en religion, binds till en plats, kultur eller ens en tradition.

8. Hur använder vi katoliker då evangelierna? De centrala Jesus-orden finns hos Paulus, förmodligen i en mer äkta och nära form än i något av evangelierna. T ex nattvardsorden är sannolikt väldigt nära Jesu ord när vi får dem hos Paulus. Under många sekler har man trott att Paulus parafraserar evangelierna när han direkt citerar Herren. Men det är tvärtom, evangelierna är skrivna mycket senare och med andra intentioner än de Paulus har i sina brev.

När uppfattningarna om 'kosher' går isär bland messianisterna i Rom, avgör Paulus saken med citat från Jesus: ingenting är orent i sig, bara när en person antar något för orent blir det orent för denna person (Rom 14:14). På liknande sätt är det på många andra ställen. Vi gör klokt i att använda evangelierna för inspiration men Paulus sju äkta brev som de närmaste upplysningarna om den tidiga katolska messiasrörelsen.

9. Vi kan se att de tidiga messianisterna som i den uppståndne Jesus såg Messias, inte ansågs av omvärlden att ha någon religion. Det normala med att tillhöra en religion var precis som idag att gå i kyrkan, utföra de kyrkliga riterna vid vissa tillfällen, vara en aktiv medlem i en församling. Om man har ett ämbete som diakon, präst eller biskop följer dessutom speciella uppgifter för bibehållandet och utvecklandet av denna institution. Just i dessa avseenden var inte den tidiga messianska Jesus-rörelsen en ny religion och var inte tänkt att bli det heller. Att vänta på Jesu Kristi återkomst skulle inte ske i religiös form. Detta är uppenbart från Pauli sju äkta brev. Men religion har också en annan funktion. När vi känner oss skilda från källan till allt liv, till Gud, skapas ofta religioner för att ge svar och struktur i vårt sökande. Detta är positiva och lockande funktioner hos en religion. Dessutom lovar religioner alltid något gott för de som söker sig till den. Samtidigt binder alla dessa funktioner människan. Re-ligio kan tolkas just som "åter bindas" och detta inser många människor fast de inte kan slita sig från de åtaganden de gjort för religionen de sökt sig till. De sitter fast.

Den tidiga katolska messianismen var inte tänkt att bli ytterligare en religion, ytterligare en åter-bindning. Den uppståndne omöjliggjorde en sådan utveckling som skulle vara en återvändsgränd. Bara om vi förlorar kontakten med Messias kan vi uppleva att vi får något värderfullt i en religion. Bara då får sakramenten den absurda uppgiften att för en kort stund återskapa kontakten med Gud. För religionen är sakramenten något som "tar" endast under vissa villkor, t ex "tar" inte eukaristin om den inte föregåtts av bikt. Detta är religion och den tidiga messianismen hade ingenting med sådan religion att göra, den var tvärtom befrielse från religion.

Detta är svårt att förstå för vår historielösa tid. Men den som tänker sig in i den dåtida situationen kan se det. I Damaskus och Antiokia, Efesos och Korint, Alexandria och Rom var många människor aktiva religiöst. Det fanns kalendrar för årets festdagar och högtiderna kom regelbundet. Det var fester som folk såg fram emot, det var passage-riter med dop och invigning till vuxenlivet, det var befästande av äktenskap, det var begravning och minnesmässor. Sakrala handlingar i templen "försåg" människor med nåd, med gudomlig energi, med inspiration. Under många villkor fungerade den här nåden och andliga energin ibland för hela livet, ibland för en tid av renhet, ibland för en kort epifani. Detta var religiöst liv i medelhavsområdet och alla människor ansågs behöva en eller flera religioner att situera sin liv genom. Det var inte ovanligt för en romersk familj att besöka flera olika tempel vid olika högtider.

Men den messianska rörelse som såg till och litade på den uppståndne Jesus hade upphört höra till någon typisk religion. Alldeles självklart hade man inte för avsikt att skapa en ytterligare sådan religion. Att leva med den uppståndne Messias som centrum för ens liv hade inte en nödvändig utveckling till en konventionell religion. De som inbjöds till den messianska rörelsen som Paulus var en del av inbjöds till att vara utan religion, ha sitt allt och sitt fullödiga liv i endast Kristus, den Uppståndne.

Detsamma gäller idag. Problemet för många kristna är att de inte vet vad de redan han i Jesus Kristus. Det lever med Jesus + någonting. Det är Jesus plus den judiska toran, eller Jesus plus en församlingstro där församlingen har antagit nästan gudomlig gestalt, eller plus en emotionell mystik som odlas på retreater. Det kan vara Jesus plus Skriften där naturligtvis de rätta uttolkarna blir det + som Jesus måste kompletteras med. Eller som vi katoliker gör: Jesus plus katekesen, helst den senaste utgåva av katekesen. Det är aldrig nog med endast Jesus Kristus, den uppståndne Messias. Men i början var det nog och kärnan i katolicismen är att den levande Messias är nog. Han är helt enkelt vårt inre verkliga liv.

10. Jesus Kristus är i den ursprungliga katolska messianismen det Nya Templet. Vad detta ska betyda har diskuterats genom de teologiska seklerna, men hos Paulus är det tämligen enkelt och tydligt: Messias är inom oss och bland oss och just precis detta är det enda Tempel vi ska höra till och ägna oss åt. Detta var radikalt i antikens värld full av tempel för olika religioner, och även radikalt idag. Vi har lärt oss att religioner är något naturligt och nödvändigt för människor att hålla sig till för tröst och trygghet. Vi ser inte direkt någon dygd i att vara utan religion, även om det sekulära samhället också har den tendensen.

Vi får nog tänka oss en rad variationer på detta tema i den ursprungliga rörelsen. Vissa försökte säkerligen vara kvar i sina respektive religioner, judendom, mithraism, grekiska kulter, Serapiskulten osv. och så att säga lägga till kärlekn till den uppståndne Messias. Andra insåg att Gud nu en gång för alla lagt undan det gamla och det nya är helt enkelt Messias som är uppstånden. Som när vi skålar ut det gamla året, lämnar det bakom oss och välkomnar det nya året. Andra åter försökte säkerligen bygga in Kristus i den judiska religionen, såsom dagens messianister gör, alltså se Jesus som den Messias som fullföljer lagen, ja är själva Toran i sin yttersta mening. Vi har samma problematik idag. Många upplever att religionen behövs, vare sig vi upptäcker Kristus som den uppståndne som lever i oss alla eller inte. Gud vill att vi liksom Paulus ska sätta allt på ett enda kort. Det är riskfyllt och det känns säkrare att vara ombord på den stora världsvida kyrkan med alla funktionärer och traditioner. För många är kyrkan en trygghet där gamla vanor gjort livet till en trygg lunk. Ska de behöva ge upp detta? Det är en intressant problematik, där var och en måste be och se till Jesus Kristus för hjälp. Hur gör man för att lämna all religion för Messias skull? Man ber honom om hjälp.

Vi kan också tänka på det faktum att Jesus är jude, inte levit, alltså inte av prästsläkt. Det är inte meningen att någon född av Juda stam ska vara präst eller grundare av en prästtradition. Redan där känner vi att något nytt har hänt genom att Jesus är Messias och uppstår från döden. Tusen år av präster ur Levi stam har nu upphört och en ny era är startad. Ungefär så kan vi tänka oss att många religiösa judar uppfattade det.

De heliga som tillhör den tidiga messianska rörelsen utgör också Kristi kropp. Det är inte en beteckning för medlemskap i en organisation utan ett levande andliga faktum hos den som lever i Kristus. Vi blir hans kropp när vi lever i honom, sådan är tanken. Det andliga begränsas inte till plats, till något fysiskt tempel, till någon kult eller religiöst rituellt bruk, utan till själva levandet i Kristus. Vi blir också en enda enhet i anden då vi låter oss andligt döpas in i Kristus. Vi blir det nya templet.

Judarnas stora tempel revs år 70 och många har trott att talet om det nya templet återspeglar denna händelse i evanglierna. Men Paulus talar på detta sätt tjugo år innan så betydelsen är att det nya templet inte är en religion längre utan liv i Kristus. Vi är alla kroppsdelar i Kristi kropp och delar varandras liv i gemenskap. Det betyder att kärleken till nästan faktiskt är kärleken till sig själv i denna enda enhet i Kristus. Detta är i sin tur rätt långt från det religiösa budet och plikten att älska sin nästa som sig själv.

11. Om man frågar sig: hur ska vi leva i Kristus utan religion finns svaret i Paulus brev - Kristus har upprättat ett nytt förbund. Den som håller förbundet är Gud själv, inte vi genom upprätthållandet av en kyrka eller organisation. I Kristus är vi så att säga kontrakterade till det nya uppståndna livet. Faktum är att detta kontrakt är oändligt bättre än en religion som alltid blir en tvetydig aktivitet där mänsklig pretention blandas med ärlig gudstillit. Bättre med ett rent kontrakt från Messias än den kyrkliga och teologiska jargong vi haft under seklerna och den verksamhet som legat vid sidan av Jesus ända sedan 100-talet och för vilka evangelierna skrevs.

Detta messianska kontrakt är också vida överlägset Israels villkor i Gamla Testamentet. Den enorma iver som folkens ledare tycktes inte hjälpa dem till den nåderika situation vi har i Kristus. Hans död och uppståndelse har givits till oss alldeles gratis, utan att prestera bråkdelen av allt det som Israels folk behövde gå igenom. Det nya livet är vad de alla längtade efter, utan att veta det, utan att ana att Messias skulle utverka denna nåd på detta sätt.

Men tråkigt nog har kristna under historiens gång då och då försökt återvända till Israels position och kyrkan har ofta varit just den gamla lagen upprepad i en kyrklig organisation med makt och kontroll över de troende församlingsmedlemmarna. De har återvänt till den osäkra frälsningen, den som måste erövras på nytt varje dag genom tankar och handlingar. Det nya livet i Kristus är frihet och gratis frälsning, Kristus har dött och uppstått för oss och Messias lever i oss. Det gamla livet var en villkorad frälsning, aldrig säker. Teologer som Jean Calvin återvände till denna uppfattning och så gjorde de flesta reformerta kyrkorna efter honom.

Den tidiga rörelsen uppfattades av omvärlden som vidskepligoch irrationell liknande de orientaliska kulter som spred sig i Medelhavsområdet, såsom dyrkan av Cybele, Mithras, Isis och Serapis. Dessa fanns i Egypten, Syrien, och omgivande länder. När moderna historiker och teologer ska förklara hur även den nya kristna rörelsen fixeras alltmer till att bli en alternativ religon redan under det första seklet, skriver man ofta i stil med hur kardinal Newman formulerade sig på 1840-talet:

"Prophecies were afloat that some new order of things was coming in from the East, which increased the existing unsettlement of the popular mind; pretenders made attempts to satisfy its wants, and old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape, which became an additional point of resemblance to that Truth which was soon visibly to appear." (s 212 Development of Christian Doctrine)

Viktiga ord är här "old Traditions of the Truth, embodied for ages in local or in national religions, gave to these attempts a doctrinal and ritual shape."

Dessa påbyggnader av religionslängtande människor får verka i en pluralistisk miljö och snart finns en mer fixerad kyrka och parallellt med denna verksamhet fortsätter den ursprungliga livet i Messias. När kejsar Hadrianus beskriver den tidiga kristna kyrkan på 100-talet uppfattar han och många andra att det är en form av Serapis-kult. Troligen ser han vita kläder för dopritualen, präster med albor och rakade huvuden, ritualer och mässliturgier. Den tidiga messianska rörelsens fokus på livet i den uppståndne har redan gått upp i en konventionell religiös kult och lever vidare inom denna.

Vi kan föreställa oss situationen under de första seklerna. Bildade hedningar försökte hålla ett öppet sinnelag för alla de blomstrande religionerna, ungefär som idag en tolerant pluralism. En kejsare som Alexander Severus ville väldigt gärna skapa ett stort och imponerande Jesus-tempel, bland alla de andra han omgavs av. Han lät nya synagogor byggas, liksom tempel år de flesta orientaliska kulter. Han gav en gåva till den romerska synagogan, den kända Severus-rullen, en kopia av Toran. I hans eget kapell fanns mycket riktigt statyer av Jesus tillsammans med Orfeus, Appolonius, Pythagoras och Abraham, ungefär som en taxichaufför i New Delhi kan ha de flesta religioner representerade i plaststatyer som gungar vid backspegeln. Det är ett universellt religiösöt beteende.

En annan känd romare, Heliogabalus, kejsare 218-222, besökte tempen för Cybele och deltog i ritualerna där, också i Adoniskultens mysterier och deltog även i de kristna riterna. Hans namn kommer av den gudinna från hans hemby, Bergets Gudinna, som han dyrkade såsom präst i sin ungdom. Denna gudinna uppgick senare i solguden och Heliogabalus lät kalla sig själv solgud, den solgud som även Jesus fick sammanfalla med när juldagen bestämdes till samma festdag, den 25 december. Den nya kristna kyrkan överlevde tack vare sådana anpassningar till konventionell religiositet i romarriket.

Den tidiga messianska rörelsens liv i en uppstånden Messias hade dock för detta samhälle varit obegriplig, inte tett sig som särskilt religiös och i trist avsaknad av riter, ceremonier, invigninar, fastor och asketisk praxis, som nästan alla de andra kulterna hade. Den äkta messianska rörelsen hade inte uppskattats som en "riktig" religion i detta öppna pluralistiska samhälle. Detta är viktigt för oss katoliker att komma ihåg.

Hur lever man alltså utan religion i Herren? Vi kan alltid studera Pauli brev och se hur detta är ett liv tillsammans med andra, ett liv i kärlek och hjälpsamhet. Kristus är uppstånden i oss alla, som oss alla, och vi har det verkliga Templet här och nu i oss själva. Vi kanske går till den mässa eller gudstjänst som vi är vana vid, men vi tillhör inte en världslig religion eller kyrka. Snarare är vi kyrka, vi är den kropp som Messias har sedan han uppstått. För många år sedan skrev jag en artikel för Katolskt Magasin med titeln "Att vara kyrka" och den uppskattades av många församlingsmedlemmar. Det är möjligt att leva i den romersk-katolska kyrkan med den ursprungliga uppmärksamheten på den uppståndne som det verkliga livet för oss alla.

12. Paulus säger i sina brev att kärleken, den sorts kärlek som uppstår i tillit till den uppståndne, är summan av alla bud i Toran, ja själva uppfyllelsen av Toran. Att i ett enda uttryck - älska din nästa såsom dig själv - summera all religion som dittils varit, kan endast fungera om den nya kärleken är något som har Messias den uppståndne i centrum. Därmed lämnar vi också all religion. Det är nämligen just Messias i oss som är denna kärlek. Hans natur är denna kärlek som gör oss förmögna att älska våra bröder och systrar som oss själva. Det är inte gradskillnad mot tidigare gästvänlighet, välvilja, humanism, människokärlek, utan just det nya i den uppståndne Kristus.

Denna kärlek är möjligt därför att frälsningen är given oss, inte uppnådd av oss. Frälsningen i Kristus är inte något som kan uppstå och försvinna, såsom många moderna kristna, även katoliker, tycks tro. Du kan inte förlora frälsningen och inte heller vinna den. Frälsningen är Kristi natur och därmed vår verkliga gestalt efter uppståndelsen. Denna tillit till en given frälsning stöter det religiösa tänkandet som alltid har ett arbete att utföra, en bekännelse att repetera och ritualer att upprätthålla för nådens fortsatta rörelse i oss. Detta tänkande fick sitt avslut i Jesus Kristus.

Att bygga sin tro på en frälsning som är given oss genom det nya kontraktet innebär möjligheten till en sorts kärlek som blev ny för världen. Etiska filosofier och vanligt hyggligt samliv har alltid visat välviljan och barmhärtigheten som pelare att bygga sina liv på. Kristendomen som en ny religion kunde på så sätt vila på äldre etiska attityder. Därför är den nya messianska rörelsen radikal, den är inte religiös längre utan lever i en konkret uppstånden Herre.

Paulus visar oss en gemenskap där man ropar på Herren Jesus för att en helt ny kärlek finns given åt oss, en helt ny sorts frälsning. Denna nya messianska väg eliminerar varje tendens att tro att frälsningen kan förloras. Gud har ett kontrakt med oss som han i evighet håller. Hur sannolikt är det att något skulle kunna bryta detta kontrakt?

De skrämselfyllda predikningar vi hört i den etablerade kristna kyrkan under alla gångna sekel har föga att göra med detta nya liv i Gud. De är typiska för återfall i religiöst tänkande där ett personligt ansvar tänks ligga till grund för frälsning. Redan i evangelierna finns ideologiskt skrivna uttalanden och liknelser av Jesus som kan stöda en sådan religion. Därför bör vi hålla oss till de sju äkta Paulusbreven. Evangelierna skrevs i en situation där en kyrka byggdes på den tidiga messianska rörelsen som Paulus var en del av och som är den äkta urgrunden för Kristi kropp.

I ett brev som inte är skrivet av Paulus finns lite av denna ursprungliga karaktär (Hebreerbrevet) i orden:

“8 Men nu förebrår Gud dem och säger: »Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus; 9 icke ett sådant förbund som det jag gjorde med deras fäder, på den dag då jag tog dem vid handen till att föra dem ut ur Egyptens land. Ty de förblevo icke i mitt förbund, och därför frågade icke heller jag efter dem, säger Herren. 10 Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus i kommande dagar, säger Herren: Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. 11 Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste. 12 Ty jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.» 13 När han säger »ett nytt förbund», har han därmed givit till känna att det förra är föråldrat; men det som föråldras och bliver gammalt, det är nära att försvinna.”

Observera att detta inte kan sägas i en kyrka som utgör en ny religion, baserad på de gamla antika religionerna. I synnerhet orden “Då skall den ene medborgaren aldrig behöva undervisa den andre, icke den ene brodern den andre och säga: 'Lär känna Herren'; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste.” Den historiska kyrkan behövde bygga ut undervisning och skapa en hierarki för utlärande av bekännelser och dessutom betona att frälsning är något du förvärvar genom kyrklig aktivitet.

I den gammaltestamentliga tiden byggde förbundet på att människor är religiöst aktiva - och att människorna inte klarar sin del av detta avtal är inte att förvåna. Under det nya kontraktet med den uppståndne Messias är ansvaret helt Herrens och han bryter det inte under några villkor. Denna villkorslösa kärlek är det som lever i kärleken till nästan som sig själv.

Kärleksbudet är alltså möjligt endast i en tillit till den levande Messias, vilket inte kräver en religiös organisation och en liturgisk ordning. I den tidiga paulinska rörelsen var fokus just på denna tillit till att vi dött i Honom och är uppståndna i Honom. Endast i en sådan radikalt ny och religionsfri gemenskap kan dessa ord få full betydelse:

“1 Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2 Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.3 Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit. 4 Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5 Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6 Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7 Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. 8 Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå. 9 Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad. 10 Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå. 11 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. 12 Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. 13 Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Dessa beundransvärda ord används ofta som ideal för mänsklig kärlek, världslig kärlek. Men de stämmer bäst när de har att göra med Messias och inte med människor under mänskliga betingelser. Paulus talar om kärlek i den messianska gemenskap han är del av, inte om kärlek i största allmänhet.

13. Kan denna tidiga messianism överleva konstruktionen av en världslig kyrka? Följande rader av den irländske St Patrick som skriver nästan tusen år senare kan ge oss god tröst:

Christ be with me, Christ within me, Christ behind me, Christ before me, Christ beside me, Christ to win me, Christ to comfort and restore me, Christ beneath me, Christ above me, Christ in quiet, Christ in danger, Christ in hearts of all that love me, Christ in mouth of friend and stranger.

Om en en munk och missionär kan skriva så och be så åtta sekler efter att den tidiga messianismen byggts in i en religion med liturgier och undervisning, sakrament och en rad olika katekeser, kan vi vara lugna: Paulus skulle inte känna igen sig i vår kyrka men skulle efter en tid av efterforskning och gemenskap ändå upptäcka den tidiga sanningen med den uppståndne Messias.