Vad handlar julen om? En ovanlig födelse? Feliz Navidad!
Enligt Luigi Giussani är det detta: en man som sa att han var Gud.
”Then his friends, those who knew where he was from, knew his mother, would go with him almost every day (by this time, they would go along with him almost every day), were often at home with him, terrified, were asking each other, “Who is this man?”
What did they mean, who is he? You know his father, you know his mother, you visit him at home, you know very well who he is! But he was so extraordinarily exceptional, that all they knew of him faded away; it didn’t answer. He was truly mysterious, he was a mystery.”
Och mer:
"But it’s not just the miracles that the Gospels are full of; there was another miracle that he carried, that he had brought to Zacchaeus, that he brought to the sinful woman: forgiveness–because man is incapable of forgiveness; there is no mother or father who is able to forgive.
For us to forgive is to forget, for us to forgive is to cover up, for us to forgive is to let things go, for us forgiveness is trying to forget. Here, forgiveness was bringing to rebirth–transformation...
An event, a man, who called himself God: “I am the way, the truth and the life.”
I am God, I am the Mystery who makes all things; I am the principle and the aim of everything; I am the meaning of the aspiration to happiness, to truth, to justice, and to love that constitute the nucleus of your “I,” the nature of your “I,” your heart.
Our natural religiosity comes across an event of history in which a man, born in the womb of a young girl of fourteen or sixteen, once grown up, says, “I am God.”
fredag, december 28, 2007
Att nå upp
Att älska Gud är som att åka skidor upp till en våffelstuga i fjällen. Mitt i backen står skylten: Våffelstuga 2km. Lätt tänker man. Jag är lite trött men 2 km är ju ingenting.
Tio minuter senare i den branta backen är man slut. En oändlighet senare står skylten: Våffelstugan 500m.
En sak vet man i det läget: det här går aldrig…
Det är Herren som kan älska, inte vi.
”Christianity holds that man, no matter how hard he tries, cannot reach God.” (Dinesh D’Souza)
Tio minuter senare i den branta backen är man slut. En oändlighet senare står skylten: Våffelstugan 500m.
En sak vet man i det läget: det här går aldrig…
Det är Herren som kan älska, inte vi.
”Christianity holds that man, no matter how hard he tries, cannot reach God.” (Dinesh D’Souza)
Termen "sodomi" uppgraderad
Många invandrare blir upprörda redan av förslag till äktenskapsliknande ceremonier för människor med attraktion för samma kön. Både kristna och muslimer känner samma sak: upprörande och emot både natur och samhälle och familjeliv. Och emot religionen. Den nigerianska kyrkan som är näst störst inom anglikanismen har t ex helt brutit med moderkyrkan och strukit alla referenser till dess liberalism inför homosexualitet. Och det är den afrikanska kristendomen som växer snabbast, det är morgondagens kristendom.
Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.
En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.
Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.
Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.
Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?
Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.
En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.
Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.
Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.
Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?
Välkommen till världen
En ung flicka spyr i snön utanför den lilla fjällkyrkan, strax innan midnattsmässan ska börja. Även andra i kyrkan är runda under fötterna. En ölburk smäller upp efter en stund. Stjärnhimlen gnistrar, fjällen lyser i månskenet och Gud ska strax födas till jorden, denna heliga natt. En märklig blandning.
Det är till en värld där folk spyr som Guds Son beger sig. Det är en värld där man firar jul genom att köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka…Och ibland spy eftersom det blir för mycket. Julen är en jobbig tid. I det sekulära samhället finns ingen undertext, ingen kod som ger mening åt det jobbiga.
Allsmäktige Gud du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återtällt din bild i henne. (Tidegärden på juldagen.)
Jodå.
Det är till en värld där folk spyr som Guds Son beger sig. Det är en värld där man firar jul genom att köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka…Och ibland spy eftersom det blir för mycket. Julen är en jobbig tid. I det sekulära samhället finns ingen undertext, ingen kod som ger mening åt det jobbiga.
Allsmäktige Gud du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återtällt din bild i henne. (Tidegärden på juldagen.)
Jodå.
måndag, december 17, 2007
Dietrich von Hildebrand
Hittade vid ett besök på Ad Nukums undervisningsblogg dessa intressanta rader om den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand, vars hustru Agnes von Hildebrand fortfarande är aktiv inom katolsk filosofi i USA:
Värdeområdet för tjänande kärlek
I västerländsk filosofi behandlas sällan hängivenheten till Gud men hos Dietrich von Hildebrand finns en fenomenologi som är värdefull. Vi kan ta lite från den.
På vanlig icke-filosofisk svenska kan vi säga att den välkända behovspyramiden är ett lån från Bibelns syn på människans behov, men man har skurit bort den översta delen av pyramiden. Socialismen och senare kommunismen satte den välanpassade medborgaren högst i pyramiden. Men Bibeln sätter detta behov i den första delen av pyramiden.
Om vi tänker oss tre värdeområden så handlar det första om mat, värme sexualitet och social gemenskap. Där är vi alla ganska lika och Bibeln talar ofta om tacksamhet till Gud som den riktiga responsen för dessa goda gåvor.
Det andra värdeområdet är de aktiviteter vi utövar när vi bygger upp en civilisation: sådant som infrastruktur, kunskap, yrkesaktivitet, samhällsorganisation, ekonomi och militär.
Det tredje området är former av kärlek som går utöver den sociala gemenskapen. Vänskap, äktenskap och gudskärlek är det tre viktigaste här. Den högsta är gudskärleken som sprider sig till alla de andra områdena när den en gång är aktiverad. Till och med de basala behoven som mat och sexualitet färgas på olika sätt av denna högsta värde form.
Men vi måste se pyramidformen framför oss. Den högsta spetsen är den tjänande gudskärleken men det är inte många människor som når den eller lyckas aktivera den. Den förblir abstrakt för de flesta. Mammor och pappor har i alla tider sökt sig till himmelen för den renhet och godhet de ville ge sina barn. När mänskliga förebilder sviker, blir helgonen viktiga. Men oftast tjänade föräldrarna i allt sina barn, inte den Herre de fått barnen av. På liknande sätt söker sig människor i stor fara till Gud men när faran är över är de inte så intresserade av att tjänande älska Gud.
Von Hildebrand säger också att denna kärlek förekommer sällan därför att den inte kan grundas i något annat värdeområde. Du kan inte direkt från mat eller sexualitet gå till gudshängivenhet. Du kan inte göra medborgaren till en utgångspunkt för denna kärlek. En statlig kyrka som rekommenderar kyrklighet hos medborgarna fungerar således inte som aktivator av tjänande gudskärlek.
Von Hildebrand menar att tjänande gudshängivenhet är möjlig endast i det högsta värdeområdet. Den liknar mest den äktenskapliga kärleken. Men inte ens i denna kan den grundas. Den måste stå alldeles fri för själens rop efter Herren. Oavsett vilken situation en människa befinner sig i kan denna hängivenhet vakna och grundas då i den oberäkneliga nåden från Gud.
Det är alltså enklast att tänka sig Gud som initiativtagaren till den hängivna relationen, medan alla andra värdeområden i någon mening alltid följder av varandra. När mat och värme och sexualitet är aktiva kommer behovet att bygga familj och samhälle. Därefter kommer tendensen till ett mer väl fungerade samhälle och en kulturell civilisation. Men det högsta värdeområdet väcker Gud själv till liv i den enskilda själen.
Detta är nog inte så goda nyheter för många demokratiskt lagda. Det är så lätt att tänka sig Gud som en rättighet för varje person att utöva. Många lagstiftare tänker sig saken så. Den som vill ska få utöva sin religion och sin tro. Men i själva verket aktiveras det högsta värdeområdet på annat sätt, ett utväljande nådegivande sätt. Ingen kan äga något i detta högsta värdeområde, för Han är Ägaren. Ingen kan ta sig rätten att njuta av detta högsta värde för Han är Njutaren. Ingen kan på ett spontant sätt få en kärleksfull relation till Gud för Han är Älskaren. Ingen kan bjuda in sig själv till gudsgemenskapen för Han är den som inbjuder till Festen.
söndag, december 16, 2007
Sociologiska trick
Bland sociologer som intresserar sig professionellt för religion förekommer en del kategorier som kan förvåna. En är till exempel att tala om sekulära värderingar som ett alternativ till religiösa. Sannolikt finns förstås inga "sekulära värden", däremot människor som använder kristna värden fast de inte tror på dem egentligen. Eller människor som lånar värden och värderingar men förnekar eller betvivlar grunden för dem. Själva termen "sekulärt värde" eller "sekulär värdering" blir alltså ett akademiskt trick.
Ett annat trick jag skymtade i en av uppsatserna i Ungdomsstyrelsen nya antologi om ungdomar och nätkulturer är följande: man delar in religion i tre former. Först en "skillnads-religion" som har stark betoning på skillnaden mellan det gudomliga och det mänskliga och respekt för traditionella auktoriteter. Sedan en "humanistisk religion" som utgår från människans värde och håller tolerans och mänskliga rättigheter i fokus. Och slutligen en spirituell religion som fokuserar på individens jag som källa till det heliga.
Detta är en märklig och djupt missvisande kategorisering. På vanlig svenska står väl de tre formerna för troende, halvtroende och flummare. Men det låter som den första gruppen är mycket för att diskriminera medan den andra gruppen är hygglig och vidsynt. Att antyda större tolerans hos de som inte längre tror på Gud eller kyrkan, är ett vanligt grepp i sekulära sammanhang. Själva idén om en "humanistisk religion" är naturligtvis självmotsägande - religion är ju att INTE utgå från människans intressen och begär eftersom de leder käpprätt. Jesus och apostlarna blir självklart "skillnads-religiösa". Och Svenska Kyrkan blir "humanistisk". Eller?
Notera också det absurda i att första gruppen ser skillnader medan den andra gruppen fokuserar på människovärdet ! Här antyds att människovärdet dyker upp när man inte längre respekterar traditionella auktoriteter. Varifrån känner vi igen detta? Jo från upplysningstidens sekularisering och upproret mot auktoriteter, och ungefär som i filmen Guldkompassen. Sanningen är ju att människorvärdet bara finns i kristet tänkande, Gud skapar oss till sin avbild. Lösryckt från den äldsta och godaste auktoriteten blir människorvärdet i stort sett en politisk term, en slogan och en klyscha. Vi vet också genom 1900-talets blodiga historia hur det sekulära människovärdet fungerar. Den här delen av sociologens kategorisering blir alltså tämligen hycklande.
Dessutom är termen "skillnad" alldeles avgörande för all filosofisk grund för tron. Så fort en människa säger eller tänker att Gud existerar, lever, vill och har ett vetande om alla processer i universum, så måste vi alltid tillägga: men INTE på det sätt människan lever, vill och vet -- själva skillnaden är ytterst avgörande för all religiös tro. Annars tillämpas termerna leva, existera osv på en univokt sätt och vi reducerar Gud till att finnas på samma villkor som vi själva och alla tidsbegänsade ting. Vilket är ett sekulärt fenomen, just det. Filosoferna Maimonides och Thomas Aquinas visar tydligt redan på medeltiden hur detta logiskt hänger ihop.
Det är också skumt att låta en "spirituell" religion få upptäcka det heliga i oss själva, i vårt jag. Den vaga andligheten, inspirerad av New Age, får en egen sociologisk form. Att vara Guds barn är emellertid enligt den gamla kyrkan att igenkänna sig som delaktig i Guds väsen och ta emot nåd i ett pågående gudomliggörande, theosis. Så har det varit sedan kyrkan grundades av Jesus Kristus, omvittnat av en lång skara kyrkofäder, ökenfäder och helgon. Denna delaktighet förutsätter och sitter intimt ihop med skillnaden mellan gudomligt och mänskligt. Sociologen tycks alldeles ha missat detta sammanhang.
Det är synd att den här typen av akademiska kategoriseringar används t ex när ungdomars tro undersöks. Genom att använda en djupt förvirrande indelning av religiösa former, försvåras en vettig tolkning av det ungdomar säger. Dessutom antyds en progression från tradtionell tro (läs kristen höger) till en mer människotillvänd tro som gärna får bli lite mer "spirituell". Kategoriseringen blir här budskap, ett sekulärt budskap.
Det goda i livet, de goda värderna och den goda respekten är just de traditionella auktoriteter som bygger upp det religiösa livet. Omvändelse är just den skillnad som avgör livets kvalitet.
Ett annat trick jag skymtade i en av uppsatserna i Ungdomsstyrelsen nya antologi om ungdomar och nätkulturer är följande: man delar in religion i tre former. Först en "skillnads-religion" som har stark betoning på skillnaden mellan det gudomliga och det mänskliga och respekt för traditionella auktoriteter. Sedan en "humanistisk religion" som utgår från människans värde och håller tolerans och mänskliga rättigheter i fokus. Och slutligen en spirituell religion som fokuserar på individens jag som källa till det heliga.
Detta är en märklig och djupt missvisande kategorisering. På vanlig svenska står väl de tre formerna för troende, halvtroende och flummare. Men det låter som den första gruppen är mycket för att diskriminera medan den andra gruppen är hygglig och vidsynt. Att antyda större tolerans hos de som inte längre tror på Gud eller kyrkan, är ett vanligt grepp i sekulära sammanhang. Själva idén om en "humanistisk religion" är naturligtvis självmotsägande - religion är ju att INTE utgå från människans intressen och begär eftersom de leder käpprätt. Jesus och apostlarna blir självklart "skillnads-religiösa". Och Svenska Kyrkan blir "humanistisk". Eller?
Notera också det absurda i att första gruppen ser skillnader medan den andra gruppen fokuserar på människovärdet ! Här antyds att människovärdet dyker upp när man inte längre respekterar traditionella auktoriteter. Varifrån känner vi igen detta? Jo från upplysningstidens sekularisering och upproret mot auktoriteter, och ungefär som i filmen Guldkompassen. Sanningen är ju att människorvärdet bara finns i kristet tänkande, Gud skapar oss till sin avbild. Lösryckt från den äldsta och godaste auktoriteten blir människorvärdet i stort sett en politisk term, en slogan och en klyscha. Vi vet också genom 1900-talets blodiga historia hur det sekulära människovärdet fungerar. Den här delen av sociologens kategorisering blir alltså tämligen hycklande.
Dessutom är termen "skillnad" alldeles avgörande för all filosofisk grund för tron. Så fort en människa säger eller tänker att Gud existerar, lever, vill och har ett vetande om alla processer i universum, så måste vi alltid tillägga: men INTE på det sätt människan lever, vill och vet -- själva skillnaden är ytterst avgörande för all religiös tro. Annars tillämpas termerna leva, existera osv på en univokt sätt och vi reducerar Gud till att finnas på samma villkor som vi själva och alla tidsbegänsade ting. Vilket är ett sekulärt fenomen, just det. Filosoferna Maimonides och Thomas Aquinas visar tydligt redan på medeltiden hur detta logiskt hänger ihop.
Det är också skumt att låta en "spirituell" religion få upptäcka det heliga i oss själva, i vårt jag. Den vaga andligheten, inspirerad av New Age, får en egen sociologisk form. Att vara Guds barn är emellertid enligt den gamla kyrkan att igenkänna sig som delaktig i Guds väsen och ta emot nåd i ett pågående gudomliggörande, theosis. Så har det varit sedan kyrkan grundades av Jesus Kristus, omvittnat av en lång skara kyrkofäder, ökenfäder och helgon. Denna delaktighet förutsätter och sitter intimt ihop med skillnaden mellan gudomligt och mänskligt. Sociologen tycks alldeles ha missat detta sammanhang.
Det är synd att den här typen av akademiska kategoriseringar används t ex när ungdomars tro undersöks. Genom att använda en djupt förvirrande indelning av religiösa former, försvåras en vettig tolkning av det ungdomar säger. Dessutom antyds en progression från tradtionell tro (läs kristen höger) till en mer människotillvänd tro som gärna får bli lite mer "spirituell". Kategoriseringen blir här budskap, ett sekulärt budskap.
Det goda i livet, de goda värderna och den goda respekten är just de traditionella auktoriteter som bygger upp det religiösa livet. Omvändelse är just den skillnad som avgör livets kvalitet.
onsdag, december 12, 2007
Var är männen?
Ny bok i brevlådan. Den frågar:hur kan en kyrka grundad av en man och hans manliga apostlar tilltala så många kvinnor idag men så ytterst få män? Det första århundradets kyrka var en magnet för män. Jesus starka ledarskap, hans rättframma yttranden och modiga handlingar fångade mäns uppmärksamhet och djupa intresse. En predikan av Petrus på cirka fem minuter fixade tretusen personer som döpte sig, de flesta män.
Idag fångar inte kyrkan uppmärksamheten hos några större flockar av män. De har testat, men återkommer inte. Snarare känns kyrkan ovärdig, motbjudande eller bara irrelevant, de män som går till gudstjänst eller mässa eller till gudomlig liturgi gör det för andras skull, för familjen. I USA går så få som 35% av männen till kyrkan en gång i veckan, i Europa knappt 5%. Det låter knappast som en patriarkal och mansdominerad religion.
Ännu märkligare är att ingen bryr sig. Har vi någonsin hört en predikan om varför så få män sitter och lyssnar? Har någon i kyrkan tagit upp denna sneda könsfördelning? Talar överhuvudtaget någon om varför så få män finns på bibelkurser, på retreater, på väckelsemöten, i kyrkan? Varför talas det inte om männens frånvaro?
Detta säger alltså boken Why Men Hate Going to Church, av David Murrow.
Jag räknade antalet män en söndag i mässan: ungefär 20 av drygt 200. Jag räknade männen på en gudstjänst i Svenska Kyrkan: ungefär 10 av 70. Jag räknade männen en kvällsmässa i katolska domkyrkan i Stockholm: tre av 25.
Jo det stämmer. Vi män är inte där. Nuförtiden.
Ska fundera vad det beror på.
Idag fångar inte kyrkan uppmärksamheten hos några större flockar av män. De har testat, men återkommer inte. Snarare känns kyrkan ovärdig, motbjudande eller bara irrelevant, de män som går till gudstjänst eller mässa eller till gudomlig liturgi gör det för andras skull, för familjen. I USA går så få som 35% av männen till kyrkan en gång i veckan, i Europa knappt 5%. Det låter knappast som en patriarkal och mansdominerad religion.
Ännu märkligare är att ingen bryr sig. Har vi någonsin hört en predikan om varför så få män sitter och lyssnar? Har någon i kyrkan tagit upp denna sneda könsfördelning? Talar överhuvudtaget någon om varför så få män finns på bibelkurser, på retreater, på väckelsemöten, i kyrkan? Varför talas det inte om männens frånvaro?
Detta säger alltså boken Why Men Hate Going to Church, av David Murrow.
Jag räknade antalet män en söndag i mässan: ungefär 20 av drygt 200. Jag räknade männen på en gudstjänst i Svenska Kyrkan: ungefär 10 av 70. Jag räknade männen en kvällsmässa i katolska domkyrkan i Stockholm: tre av 25.
Jo det stämmer. Vi män är inte där. Nuförtiden.
Ska fundera vad det beror på.
fredag, december 07, 2007
Rosenkransens biokemi
En god vän sänder mig en bok där det står:
"Biokemiskt sett kan din kropp inte förstå skillnaden mellan en injektion av kemikalier som en objektiv hotsituation framkallar - till exempel att du blir jagad av en fiende med spjut - och en subjektiv hotsituation - till exempel ilska mot ledningen på ditt företag. Den biokemiska och genetiska effekten är vad kroppen beträffar, densamma. Din kropp kan inte förstå att det ena handlar om ett fysiskt hot och det andra om en mental repetition av en abstrakt idé. Båda skapar en kemisk miljö runt dina celler som är full av signaler till dina gener, bland vilka finns ett flertal grupper av gener som aktiverar proteiner som helar oss."
OK ! Nu förstår jag varför Rosenkransen alltid ger mig lycka när jag lämnar en hysterisk miljö på jobbet för en cykeltur och ave maria gratia plena dominus tecum benedicta tu in mulieribus....Genom Rosenkransens heliga bilder (verkliga) byggs en miljö upp på några sekunder kring mina gener, kortisolet minskar radikalt, adrenalinet likaså, och de helande generna får chans att läka - så vist Gud ändå har inrättat sin kroppens teologi och sin bönens livsväg!
Den nya intentionella neurobiologin får stjärna i kanten! Den gamla genetiska determinismen svettas...(Boken hette The Genie in your Genes av Dawson Church)
"Biokemiskt sett kan din kropp inte förstå skillnaden mellan en injektion av kemikalier som en objektiv hotsituation framkallar - till exempel att du blir jagad av en fiende med spjut - och en subjektiv hotsituation - till exempel ilska mot ledningen på ditt företag. Den biokemiska och genetiska effekten är vad kroppen beträffar, densamma. Din kropp kan inte förstå att det ena handlar om ett fysiskt hot och det andra om en mental repetition av en abstrakt idé. Båda skapar en kemisk miljö runt dina celler som är full av signaler till dina gener, bland vilka finns ett flertal grupper av gener som aktiverar proteiner som helar oss."
OK ! Nu förstår jag varför Rosenkransen alltid ger mig lycka när jag lämnar en hysterisk miljö på jobbet för en cykeltur och ave maria gratia plena dominus tecum benedicta tu in mulieribus....Genom Rosenkransens heliga bilder (verkliga) byggs en miljö upp på några sekunder kring mina gener, kortisolet minskar radikalt, adrenalinet likaså, och de helande generna får chans att läka - så vist Gud ändå har inrättat sin kroppens teologi och sin bönens livsväg!
Den nya intentionella neurobiologin får stjärna i kanten! Den gamla genetiska determinismen svettas...(Boken hette The Genie in your Genes av Dawson Church)
tisdag, december 04, 2007
Guldkompassen och Hans mörka materia
Guldkompassen och Hans mörka materia
I dagarna har filmen Guldkompassen (The Golden Compass) premiär internationellt och en ny våg av entusiaster för fantasygenren väntas vakna. Om filmen går riktigt bra gör man film av de båda följande delarna i trilogin av Philip Pullman. Trilogins namn är Hans mörka materia. Premiären i USA har dragit in ungefär hälften av vad Narnia tjänade in den första dagen.
Det handlar om en kontroversiell film och många kyrkor har reagerat. Det är gammal gnosticism som dyker upp igen för att locka barn och ungdom till sig, menar några. Andra säger att det handlar om en aggressiv ateism där budskapet är en djup misstro mot den kristna världskyrkan. Men åter andra, även katoliker, menar att filmen bara handlar om ett äventyr mellan ont och gott där det onda är en auktoritär och lydnadskrävande kyrka - ordet kyrka nämns sällan i filmen, till skillnad från böckerna där det används ymnigt.
Men vad handlar egentligen filmen och böckerna om? Bakgrunden är denna. En god Gud har (kanske?) skapat universum med ett oändligt antal världar, men en mäktig ängel har tagit makten och kallar sig nu Jahve, Gud, Herren. Märkligt nog sägs aldrig vem eller vad som skapat änglarna. Kring sig har denna onda ängel byggt en kyrka som är lik den romerskt katolska, med avdelningar som t ex Oblatbyrån eller Konsistoriella diciplinnämnden.
En engelsk lord, lord Asriel, vill nu samla till uppror mot denna ängel som kallar sig Jahve och han lyckas vinna många anhängare. Deras mål är att avsätta denna onda ängel från makten. Men den Himmelsrepublik som ska upprättas istället får läsaren inte veta så mycket om. Lorden har fru och barn men de lever i ett spänningsfyllt särboförhållande och barnet har uppfostrats på ett engelsk college. En rad komplicerade relationer mellan barnet och de vuxna, mellan de vuxna själva och omvärlden upptar många sidor i böckerna. Familjesynen är splittrad och osammanhängande. Lycka är något tillfälligt individualistiskt.
Frun allierar sig tidigt med den mäktige ängelns egen kyrka och blir så vis motståndare till sin man, men på ett personligt plan tycks de inte ha så mycket emnot varandra. Barnet, flickan Lyra, får först i pubertetsåren veta vem mor och far är och tvingas ta ställning för endera parten, först modern, sedan fadern. Denna flicka blir så trilogins huvudperson får vi följa hennes äventyr uti hemlösheten fram till en förälskelse.
Så långt kan allting tyckas någorlunda enkelt att förstå. Men en stor kvantitet av förvecklingar äger rum, det mesta bestående av fysiska krig och allehanda strapatser i nordlig miljö - det mesta av trilogin "Den mörka materian" utspelas på Nordkalotten. Finska och svenska namn dyker upp på olika gestalter, det kan vara änglar, häxor eller schamaner och våra skogar och fjäll bildar bakgrund till många av färderna hit och dit. Huvudpersonerna rör sig mellan en rad olika världar, ungefär som hos författarna George MacDonald eller CS Lewis. För många biobesökare är säkert dessa helikopterfilmningar över Nordkalotten det finaste i filmen. Mycket snö och mycket is får man sig till livs och det tycker väl de flesta av oss svenskar känns hemtamt.
En speciell funktion ger Pullman åt djur av alla slag. Varje människa i en av världarna har ett eget djur med sig och man kan inte skilja dem åt. Det blir som en husdjur som fäster sig personligen till en enda människa. Av detta har reklamen för filmen gjort mycket: man kan på http://goldencompassmovie.com svara på tjugo frågor och få ett djur utvalt till sig. Pullman kallar djuren, något märkligt, för daemon, men det kan knappast syfta vare sig på det grekiska daemno eller det svenska ordet demon. Olyckligt val. Men säkerligen med avsikt: Pullman vill vända på begreppet, demoner ska vara goda, liksom häxor och den mäktigaste ängeln ska vara ond, liksom djävulen på Guds plats. Vi känner igen det.
För en troende läsarkrests förbryllar trilogin eftersom en mängd kristna referenser används både som inledande citat till kapitlen och som idématerial i berättelserna, men saknar djupare innebörd innehållsmässigt. Då och då förutsätts läsaren känna till Gamla Testamentet, t ex när det hänvisas till änglar och jättar som faller för människornas döttrar. Ordet "kyrka" används i stort sett hela tiden som ett negatvt laddat ord och sådana viktiga bibliska ord som "löfte" eller "förbund" undviks helt. Men läsaren förväntas sedan vända upp och ner på begreppen, riktigt hur det ska gå till är oklart. Pullman är beläst och använder en rad hedniska och bibliska referenser. Det finns redan en bok ute som reder ut begreppen: Pied Piper of Atheism: Philip Pullman and Children's Fantasy. Intressant läsning för alla teologiskt intresserade.
Hur ser man att kyrkan attackeras i filmen? Ofta är det endast ganska vagt i yttre design. Magisteriet avbildas med gotiska byggnader, endast vagt kyrkliga, de anställda på Magisteriet har kläder en smula i stil med prästers, i någras scener ser ornamentala bägare och en vapenrock har ett stort "M" på sig för Magiesteriet, men kanske också syftande på påven Johannes Paulus vapenrock som hade ett "M" för Maria. Mest uttalat kyrkligt är helgonbilder utanför en prästbostad som påminner om en ortodox ikonostas. En isbjörn krossar denna vägg i en av striderna när han skall återta sin rustning som kyrkan tagit från honom.
Referenser till Jesus saknas i stort sett utom vid en oproportioneligt lång passage om en nunna som vill gå isäng med en äldre karl - märklig passage i en bok för ungdomar. Vid detta tillfälle lyssnar den nyss pubertetsmogna flickan Lyra och tar till sig nunnans sexuella bekännelser. Man undrar vilken stor visdom flickan kan få sig till livs genom detta. I filmen talas det om ett hemligt "stoft" eller "dust" på engelska. Det tycks vara den sexuella energin som Pullman vill föra fram som något värt att dyrka - och förbjuda för en elak kyrka. Trilogin avslutas med att den tolvåriga flickan, som är huvudperson, blir upptänd av detta stoft. Återigen märklig barnboksmaterial.
Kristen godhet motiverar dock den unga flickan att försöka rädda en kamrat som kidnappats av den hemska kyrkan. Men att det är kristet inspirerad kärlek talas det tyst om. Kyrkans kärlek, som Nicole Kidman, får ge uttryck för, är lismande och falsk och djupt förvirrad innerst inne. Det sägs också någonstans att "materian älskar stoftet" där stoftet åter tycks syfta på den sexuella lusten. Lyras mor, spelad av Nicole Kidman, har perioder av någon form av kärlek till sitt barn, vilket inte hindrar henne från att söva ner henne. Däremot citeras Johannes evangelium, William Blake och John Milton flitigt. Men någon motsvarande kristen mystik eller skönhetslängtan saknas helt i berättelserna. Citaten hänger luften.
Det är kort sagt problematiskt att säga något definitivt om den teologiska nivån på trilogin. Vid filmningen av den första delen avgick den första regissören eftersom New Line Cinema krävde att det antikyrkliga budskapet skulle tonas ner. Så har också skett. Eller rättare sagt: korten har blandats om rejälrt. Ibland är det nämligen kristna dygder som mod och uthållighet som framhålls, ibland betraktas kristendom som fiende till god moral, ibland framhålls någon sorts nominalistisk uppfattning där "gott" och "ont" bara är namn utan real grund. Man kan bara spekulera i Pullmans förhållande till religion. Det handlar knappast om en rationell ateism utan påminner mer om en pubertetsrevolt mot en förvanskad bild av en moralisk auktoritet. Pullamn lär själv ha deklarerat sitt förakt för C.S. Lewis och Narnia-serien, så det handlar kanske om någon sorts revolt.
Motsättningen mellan Lewis och Pullman har kanske blivit ett vanligt tema. Både är Oxford-akademiker och författare till fantasyböcker. Båda använder talande djur, häxor och vintriga landskap där religiösa teman beskrivs på ett levande konkret sätt. Lejonet i Narnia och Auktoriteten i Hans mörka materia är inte bara gudsfigurer, de är avsedda som fiktiga representationer för Gud såsom vi ser honom i den judiskt-kristna traditionen. Problemet i den här motsättningen mellan Pullman och Lewis är att Aslan hos Lewis är allsmäktig och god och till slut triumferande medan Auktoriteten hos Pullman är en bluffmakare, en mäktig ängel som felaktigt åberopar den högsta makten men som alltså ljuger om sig själv. Han dör också i sista delen av trilogin - vilken gud!
De flesta ungdomar som läser böckerna - de saluförs ju ofta som ungdomsböcker - bryr sig föga om teologin. De elever jag haft kan knappast minnas att en mäktig ängel tagit makten från Gud och etablerat sig som Javhe med egen kyrka. Vuxna som läser böckerna och är orienterade i kristendomen finner troligen resonemangen förvirrande, teologiskt sett. Filmen Guldkompassen upplevs av några äldre elever som mer äventyr än Narnia-filmen.
Men moralen i Hans mörka materia? Vi är ju vana vid Tolkien och CS Lewis där moralen är vår egen traditionella och ibland tämligen tydlig dessutom. I Pullmans epik är allt otydligt och varierat, betydligt mer är i Harry Potter-serien. Häxor är goda, präster är onda - en mördarpräst lik den i Da Vincikoden, fader Gomez, kan mörda genom att han får syndaförlåtelse i förtid...Barn är i regel goda och vissa djur, särskilt isbjörnar. Akademiker är ofta onda men en viss kärlek till gamla college och bibliotek ges uttryck för i första delen Den Gyllene Kompassen. Detta kommer dock inte fram i filmen som tämligen snabbt lämnar collgemiljön för norra Arktis.
Det är tveksamt om det är särskilt god litteratur för ungdomar eller vuxna. De dramatiska partierna har en konkretism som säkert gör överförandet till film relativt tacksamt. Men relationerna mellan splittrade egoistiska föräldrar och hemlösa barn, mellan människan och naturen, och relationerna mellan alla de talande djuren, häxorna och änglarna, är trubbiga och föga nyanserade. Efter alla kontroverser hade jag hoppats på en spännande teologisk epik, men budskapet är alltför ensidigt och utan djupare relevans.
Det mest roande i böckerna är dock isbjörnarna, eller pansarbjörnarna som de kallas; de är både listiga och inte utan en viss vilja till civilisation. Isbjörnarnas kung har ett norsktklingande namn dessutom: Iorek Byrnison. I filmen skildras detta bra och vi får vara med om en häftig uppgörelse mellan två ledande isbjörnar.
Det mest roande i filmen är huvudpersonen Lyras värld. Den är i sig mer intressant än händelsförloppet och kanske mer intressant än hon själv är. Filmen Guldkompassen liknar sin huvudfigur: kvick och fartfylld men utan inre sammanhang, kompetent men inte så engagerande. Lyra är brådmogen och modig, lite mer beslutsam än något av barnen i Narnia. Men någon inre riktning har hon inte och det känns i filmen. Action får ersätta motiv.
I kontrast till Narnia måste man säga att filmskaparna av Guldkompassen är ärligare än den undvikande och timida pesoner som skapade film av C.S. Lewis böcker. Regiössren Weitz har hållit tillbaka budskapet i denna första film men tänker vara trogen Pullmans böcker i fortsättningen, om det blir en fortsättning. Den agressiva ateismen och kyrkofientligeheten kommer alltså att synas tydligare om bara ekonomin tillåter det. Tänk om man varit lika motiverad med Narnia och gått på djupet med Lewis budskap!
I dagarna har filmen Guldkompassen (The Golden Compass) premiär internationellt och en ny våg av entusiaster för fantasygenren väntas vakna. Om filmen går riktigt bra gör man film av de båda följande delarna i trilogin av Philip Pullman. Trilogins namn är Hans mörka materia. Premiären i USA har dragit in ungefär hälften av vad Narnia tjänade in den första dagen.
Det handlar om en kontroversiell film och många kyrkor har reagerat. Det är gammal gnosticism som dyker upp igen för att locka barn och ungdom till sig, menar några. Andra säger att det handlar om en aggressiv ateism där budskapet är en djup misstro mot den kristna världskyrkan. Men åter andra, även katoliker, menar att filmen bara handlar om ett äventyr mellan ont och gott där det onda är en auktoritär och lydnadskrävande kyrka - ordet kyrka nämns sällan i filmen, till skillnad från böckerna där det används ymnigt.
Men vad handlar egentligen filmen och böckerna om? Bakgrunden är denna. En god Gud har (kanske?) skapat universum med ett oändligt antal världar, men en mäktig ängel har tagit makten och kallar sig nu Jahve, Gud, Herren. Märkligt nog sägs aldrig vem eller vad som skapat änglarna. Kring sig har denna onda ängel byggt en kyrka som är lik den romerskt katolska, med avdelningar som t ex Oblatbyrån eller Konsistoriella diciplinnämnden.
En engelsk lord, lord Asriel, vill nu samla till uppror mot denna ängel som kallar sig Jahve och han lyckas vinna många anhängare. Deras mål är att avsätta denna onda ängel från makten. Men den Himmelsrepublik som ska upprättas istället får läsaren inte veta så mycket om. Lorden har fru och barn men de lever i ett spänningsfyllt särboförhållande och barnet har uppfostrats på ett engelsk college. En rad komplicerade relationer mellan barnet och de vuxna, mellan de vuxna själva och omvärlden upptar många sidor i böckerna. Familjesynen är splittrad och osammanhängande. Lycka är något tillfälligt individualistiskt.
Frun allierar sig tidigt med den mäktige ängelns egen kyrka och blir så vis motståndare till sin man, men på ett personligt plan tycks de inte ha så mycket emnot varandra. Barnet, flickan Lyra, får först i pubertetsåren veta vem mor och far är och tvingas ta ställning för endera parten, först modern, sedan fadern. Denna flicka blir så trilogins huvudperson får vi följa hennes äventyr uti hemlösheten fram till en förälskelse.
Så långt kan allting tyckas någorlunda enkelt att förstå. Men en stor kvantitet av förvecklingar äger rum, det mesta bestående av fysiska krig och allehanda strapatser i nordlig miljö - det mesta av trilogin "Den mörka materian" utspelas på Nordkalotten. Finska och svenska namn dyker upp på olika gestalter, det kan vara änglar, häxor eller schamaner och våra skogar och fjäll bildar bakgrund till många av färderna hit och dit. Huvudpersonerna rör sig mellan en rad olika världar, ungefär som hos författarna George MacDonald eller CS Lewis. För många biobesökare är säkert dessa helikopterfilmningar över Nordkalotten det finaste i filmen. Mycket snö och mycket is får man sig till livs och det tycker väl de flesta av oss svenskar känns hemtamt.
En speciell funktion ger Pullman åt djur av alla slag. Varje människa i en av världarna har ett eget djur med sig och man kan inte skilja dem åt. Det blir som en husdjur som fäster sig personligen till en enda människa. Av detta har reklamen för filmen gjort mycket: man kan på http://goldencompassmovie.com svara på tjugo frågor och få ett djur utvalt till sig. Pullman kallar djuren, något märkligt, för daemon, men det kan knappast syfta vare sig på det grekiska daemno eller det svenska ordet demon. Olyckligt val. Men säkerligen med avsikt: Pullman vill vända på begreppet, demoner ska vara goda, liksom häxor och den mäktigaste ängeln ska vara ond, liksom djävulen på Guds plats. Vi känner igen det.
För en troende läsarkrests förbryllar trilogin eftersom en mängd kristna referenser används både som inledande citat till kapitlen och som idématerial i berättelserna, men saknar djupare innebörd innehållsmässigt. Då och då förutsätts läsaren känna till Gamla Testamentet, t ex när det hänvisas till änglar och jättar som faller för människornas döttrar. Ordet "kyrka" används i stort sett hela tiden som ett negatvt laddat ord och sådana viktiga bibliska ord som "löfte" eller "förbund" undviks helt. Men läsaren förväntas sedan vända upp och ner på begreppen, riktigt hur det ska gå till är oklart. Pullman är beläst och använder en rad hedniska och bibliska referenser. Det finns redan en bok ute som reder ut begreppen: Pied Piper of Atheism: Philip Pullman and Children's Fantasy. Intressant läsning för alla teologiskt intresserade.
Hur ser man att kyrkan attackeras i filmen? Ofta är det endast ganska vagt i yttre design. Magisteriet avbildas med gotiska byggnader, endast vagt kyrkliga, de anställda på Magisteriet har kläder en smula i stil med prästers, i någras scener ser ornamentala bägare och en vapenrock har ett stort "M" på sig för Magiesteriet, men kanske också syftande på påven Johannes Paulus vapenrock som hade ett "M" för Maria. Mest uttalat kyrkligt är helgonbilder utanför en prästbostad som påminner om en ortodox ikonostas. En isbjörn krossar denna vägg i en av striderna när han skall återta sin rustning som kyrkan tagit från honom.
Referenser till Jesus saknas i stort sett utom vid en oproportioneligt lång passage om en nunna som vill gå isäng med en äldre karl - märklig passage i en bok för ungdomar. Vid detta tillfälle lyssnar den nyss pubertetsmogna flickan Lyra och tar till sig nunnans sexuella bekännelser. Man undrar vilken stor visdom flickan kan få sig till livs genom detta. I filmen talas det om ett hemligt "stoft" eller "dust" på engelska. Det tycks vara den sexuella energin som Pullman vill föra fram som något värt att dyrka - och förbjuda för en elak kyrka. Trilogin avslutas med att den tolvåriga flickan, som är huvudperson, blir upptänd av detta stoft. Återigen märklig barnboksmaterial.
Kristen godhet motiverar dock den unga flickan att försöka rädda en kamrat som kidnappats av den hemska kyrkan. Men att det är kristet inspirerad kärlek talas det tyst om. Kyrkans kärlek, som Nicole Kidman, får ge uttryck för, är lismande och falsk och djupt förvirrad innerst inne. Det sägs också någonstans att "materian älskar stoftet" där stoftet åter tycks syfta på den sexuella lusten. Lyras mor, spelad av Nicole Kidman, har perioder av någon form av kärlek till sitt barn, vilket inte hindrar henne från att söva ner henne. Däremot citeras Johannes evangelium, William Blake och John Milton flitigt. Men någon motsvarande kristen mystik eller skönhetslängtan saknas helt i berättelserna. Citaten hänger luften.
Det är kort sagt problematiskt att säga något definitivt om den teologiska nivån på trilogin. Vid filmningen av den första delen avgick den första regissören eftersom New Line Cinema krävde att det antikyrkliga budskapet skulle tonas ner. Så har också skett. Eller rättare sagt: korten har blandats om rejälrt. Ibland är det nämligen kristna dygder som mod och uthållighet som framhålls, ibland betraktas kristendom som fiende till god moral, ibland framhålls någon sorts nominalistisk uppfattning där "gott" och "ont" bara är namn utan real grund. Man kan bara spekulera i Pullmans förhållande till religion. Det handlar knappast om en rationell ateism utan påminner mer om en pubertetsrevolt mot en förvanskad bild av en moralisk auktoritet. Pullamn lär själv ha deklarerat sitt förakt för C.S. Lewis och Narnia-serien, så det handlar kanske om någon sorts revolt.
Motsättningen mellan Lewis och Pullman har kanske blivit ett vanligt tema. Både är Oxford-akademiker och författare till fantasyböcker. Båda använder talande djur, häxor och vintriga landskap där religiösa teman beskrivs på ett levande konkret sätt. Lejonet i Narnia och Auktoriteten i Hans mörka materia är inte bara gudsfigurer, de är avsedda som fiktiga representationer för Gud såsom vi ser honom i den judiskt-kristna traditionen. Problemet i den här motsättningen mellan Pullman och Lewis är att Aslan hos Lewis är allsmäktig och god och till slut triumferande medan Auktoriteten hos Pullman är en bluffmakare, en mäktig ängel som felaktigt åberopar den högsta makten men som alltså ljuger om sig själv. Han dör också i sista delen av trilogin - vilken gud!
De flesta ungdomar som läser böckerna - de saluförs ju ofta som ungdomsböcker - bryr sig föga om teologin. De elever jag haft kan knappast minnas att en mäktig ängel tagit makten från Gud och etablerat sig som Javhe med egen kyrka. Vuxna som läser böckerna och är orienterade i kristendomen finner troligen resonemangen förvirrande, teologiskt sett. Filmen Guldkompassen upplevs av några äldre elever som mer äventyr än Narnia-filmen.
Men moralen i Hans mörka materia? Vi är ju vana vid Tolkien och CS Lewis där moralen är vår egen traditionella och ibland tämligen tydlig dessutom. I Pullmans epik är allt otydligt och varierat, betydligt mer är i Harry Potter-serien. Häxor är goda, präster är onda - en mördarpräst lik den i Da Vincikoden, fader Gomez, kan mörda genom att han får syndaförlåtelse i förtid...Barn är i regel goda och vissa djur, särskilt isbjörnar. Akademiker är ofta onda men en viss kärlek till gamla college och bibliotek ges uttryck för i första delen Den Gyllene Kompassen. Detta kommer dock inte fram i filmen som tämligen snabbt lämnar collgemiljön för norra Arktis.
Det är tveksamt om det är särskilt god litteratur för ungdomar eller vuxna. De dramatiska partierna har en konkretism som säkert gör överförandet till film relativt tacksamt. Men relationerna mellan splittrade egoistiska föräldrar och hemlösa barn, mellan människan och naturen, och relationerna mellan alla de talande djuren, häxorna och änglarna, är trubbiga och föga nyanserade. Efter alla kontroverser hade jag hoppats på en spännande teologisk epik, men budskapet är alltför ensidigt och utan djupare relevans.
Det mest roande i böckerna är dock isbjörnarna, eller pansarbjörnarna som de kallas; de är både listiga och inte utan en viss vilja till civilisation. Isbjörnarnas kung har ett norsktklingande namn dessutom: Iorek Byrnison. I filmen skildras detta bra och vi får vara med om en häftig uppgörelse mellan två ledande isbjörnar.
Det mest roande i filmen är huvudpersonen Lyras värld. Den är i sig mer intressant än händelsförloppet och kanske mer intressant än hon själv är. Filmen Guldkompassen liknar sin huvudfigur: kvick och fartfylld men utan inre sammanhang, kompetent men inte så engagerande. Lyra är brådmogen och modig, lite mer beslutsam än något av barnen i Narnia. Men någon inre riktning har hon inte och det känns i filmen. Action får ersätta motiv.
I kontrast till Narnia måste man säga att filmskaparna av Guldkompassen är ärligare än den undvikande och timida pesoner som skapade film av C.S. Lewis böcker. Regiössren Weitz har hållit tillbaka budskapet i denna första film men tänker vara trogen Pullmans böcker i fortsättningen, om det blir en fortsättning. Den agressiva ateismen och kyrkofientligeheten kommer alltså att synas tydligare om bara ekonomin tillåter det. Tänk om man varit lika motiverad med Narnia och gått på djupet med Lewis budskap!
Preferensbridge
Vi satt en gång och lyssnade på en opponent inbjuden från USA. Han opponerade på en doktorsavhandling om etik och min vän viskade efter en stund: är det här preferensbridge? Jag log stillsamt och tittade i taket. Svensk filosofi det senaste halvseklet, särskilt den praktiska, har dominerats av emotivism, utilitarism och preferensteorier. Alla etiska utsagor maskerar sig med principer och moraliska värden och handlar egentligen om personliga preferenser på emotiv grund.
This is great silliness of course, som Alasdair MacIntyre skriver i sin After Virtue men vi kan väl idag se emotivismen och även preferensutilitarismen som sofistikerade propagandreliker från ett tragiskt tvivlande skede som kanske startade med Moore i England i början av 1900-talet, men som föregicks av darwinism och nihilistisk nietzscheanism. Bokhyllorna är dock fortfarande fulla av sådan litteratur och det tar tid att hitta mark under all rök och dimma.
Vad det handlar om är två saker: förlust av mänsklig värdighet på det personliga planet och kulturell nedgång på det filosofiska planet. Långsamt är vi förhoppningsvis på väg tillbaka till en moralisk realism. I historien ser vi de här svängningarna: rigorism leder till liberalism leder till skepticism leder till upplösning leder till nedgång leder till holocaust leder till återvändande till en frisk dogmatisk grund.
För varje cykel av detta förlopp lär vi oss något. Guds historiska skola är tuff. De ideologiska nihilismerna på 1900-talet högg rätt häftiga sår i mänskligheten. Hur vi tänker är avgörande.
This is great silliness of course, som Alasdair MacIntyre skriver i sin After Virtue men vi kan väl idag se emotivismen och även preferensutilitarismen som sofistikerade propagandreliker från ett tragiskt tvivlande skede som kanske startade med Moore i England i början av 1900-talet, men som föregicks av darwinism och nihilistisk nietzscheanism. Bokhyllorna är dock fortfarande fulla av sådan litteratur och det tar tid att hitta mark under all rök och dimma.
Vad det handlar om är två saker: förlust av mänsklig värdighet på det personliga planet och kulturell nedgång på det filosofiska planet. Långsamt är vi förhoppningsvis på väg tillbaka till en moralisk realism. I historien ser vi de här svängningarna: rigorism leder till liberalism leder till skepticism leder till upplösning leder till nedgång leder till holocaust leder till återvändande till en frisk dogmatisk grund.
För varje cykel av detta förlopp lär vi oss något. Guds historiska skola är tuff. De ideologiska nihilismerna på 1900-talet högg rätt häftiga sår i mänskligheten. Hur vi tänker är avgörande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)