Dietrich von Hildebrand

Hittade vid ett besök på Ad Nukums undervisningsblogg dessa intressanta rader om den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand, vars hustru Agnes von Hildebrand fortfarande är aktiv inom katolsk filosofi i USA:

Värdeområdet för tjänande kärlek

I västerländsk filosofi behandlas sällan hängivenheten till Gud men hos Dietrich von Hildebrand finns en fenomenologi som är värdefull. Vi kan ta lite från den.

På vanlig icke-filosofisk svenska kan vi säga att den välkända behovspyramiden är ett lån från Bibelns syn på människans behov, men man har skurit bort den översta delen av pyramiden. Socialismen och senare kommunismen satte den välanpassade medborgaren högst i pyramiden. Men Bibeln sätter detta behov i den första delen av pyramiden.

Om vi tänker oss tre värdeområden så handlar det första om mat, värme sexualitet och social gemenskap. Där är vi alla ganska lika och Bibeln talar ofta om tacksamhet till Gud som den riktiga responsen för dessa goda gåvor.

Det andra värdeområdet är de aktiviteter vi utövar när vi bygger upp en civilisation: sådant som infrastruktur, kunskap, yrkesaktivitet, samhällsorganisation, ekonomi och militär.

Det tredje området är former av kärlek som går utöver den sociala gemenskapen. Vänskap, äktenskap och gudskärlek är det tre viktigaste här. Den högsta är gudskärleken som sprider sig till alla de andra områdena när den en gång är aktiverad. Till och med de basala behoven som mat och sexualitet färgas på olika sätt av denna högsta värde form.

Men vi måste se pyramidformen framför oss. Den högsta spetsen är den tjänande gudskärleken men det är inte många människor som når den eller lyckas aktivera den. Den förblir abstrakt för de flesta. Mammor och pappor har i alla tider sökt sig till himmelen för den renhet och godhet de ville ge sina barn. När mänskliga förebilder sviker, blir helgonen viktiga. Men oftast tjänade föräldrarna i allt sina barn, inte den Herre de fått barnen av. På liknande sätt söker sig människor i stor fara till Gud men när faran är över är de inte så intresserade av att tjänande älska Gud.

Von Hildebrand säger också att denna kärlek förekommer sällan därför att den inte kan grundas i något annat värdeområde. Du kan inte direkt från mat eller sexualitet gå till gudshängivenhet. Du kan inte göra medborgaren till en utgångspunkt för denna kärlek. En statlig kyrka som rekommenderar kyrklighet hos medborgarna fungerar således inte som aktivator av tjänande gudskärlek.

Von Hildebrand menar att tjänande gudshängivenhet är möjlig endast i det högsta värdeområdet. Den liknar mest den äktenskapliga kärleken. Men inte ens i denna kan den grundas. Den måste stå alldeles fri för själens rop efter Herren. Oavsett vilken situation en människa befinner sig i kan denna hängivenhet vakna och grundas då i den oberäkneliga nåden från Gud.

Det är alltså enklast att tänka sig Gud som initiativtagaren till den hängivna relationen, medan alla andra värdeområden i någon mening alltid följder av varandra. När mat och värme och sexualitet är aktiva kommer behovet att bygga familj och samhälle. Därefter kommer tendensen till ett mer väl fungerade samhälle och en kulturell civilisation. Men det högsta värdeområdet väcker Gud själv till liv i den enskilda själen.

Detta är nog inte så goda nyheter för många demokratiskt lagda. Det är så lätt att tänka sig Gud som en rättighet för varje person att utöva. Många lagstiftare tänker sig saken så. Den som vill ska få utöva sin religion och sin tro. Men i själva verket aktiveras det högsta värdeområdet på annat sätt, ett utväljande nådegivande sätt. Ingen kan äga något i detta högsta värdeområde, för Han är Ägaren. Ingen kan ta sig rätten att njuta av detta högsta värde för Han är Njutaren. Ingen kan på ett spontant sätt få en kärleksfull relation till Gud för Han är Älskaren. Ingen kan bjuda in sig själv till gudsgemenskapen för Han är den som inbjuder till Festen.