Guldkompassen och Hans mörka materia

Guldkompassen och Hans mörka materia
I dagarna har filmen Guldkompassen (The Golden Compass) premiär internationellt och en ny våg av entusiaster för fantasygenren väntas vakna. Om filmen går riktigt bra gör man film av de båda följande delarna i trilogin av Philip Pullman. Trilogins namn är Hans mörka materia. Premiären i USA har dragit in ungefär hälften av vad Narnia tjänade in den första dagen.

Det handlar om en kontroversiell film och många kyrkor har reagerat. Det är gammal gnosticism som dyker upp igen för att locka barn och ungdom till sig, menar några. Andra säger att det handlar om en aggressiv ateism där budskapet är en djup misstro mot den kristna världskyrkan. Men åter andra, även katoliker, menar att filmen bara handlar om ett äventyr mellan ont och gott där det onda är en auktoritär och lydnadskrävande kyrka - ordet kyrka nämns sällan i filmen, till skillnad från böckerna där det används ymnigt.

Men vad handlar egentligen filmen och böckerna om? Bakgrunden är denna. En god Gud har (kanske?) skapat universum med ett oändligt antal världar, men en mäktig ängel har tagit makten och kallar sig nu Jahve, Gud, Herren. Märkligt nog sägs aldrig vem eller vad som skapat änglarna. Kring sig har denna onda ängel byggt en kyrka som är lik den romerskt katolska, med avdelningar som t ex Oblatbyrån eller Konsistoriella diciplinnämnden.

En engelsk lord, lord Asriel, vill nu samla till uppror mot denna ängel som kallar sig Jahve och han lyckas vinna många anhängare. Deras mål är att avsätta denna onda ängel från makten. Men den Himmelsrepublik som ska upprättas istället får läsaren inte veta så mycket om. Lorden har fru och barn men de lever i ett spänningsfyllt särboförhållande och barnet har uppfostrats på ett engelsk college. En rad komplicerade relationer mellan barnet och de vuxna, mellan de vuxna själva och omvärlden upptar många sidor i böckerna. Familjesynen är splittrad och osammanhängande. Lycka är något tillfälligt individualistiskt.

Frun allierar sig tidigt med den mäktige ängelns egen kyrka och blir så vis motståndare till sin man, men på ett personligt plan tycks de inte ha så mycket emnot varandra. Barnet, flickan Lyra, får först i pubertetsåren veta vem mor och far är och tvingas ta ställning för endera parten, först modern, sedan fadern. Denna flicka blir så trilogins huvudperson får vi följa hennes äventyr uti hemlösheten fram till en förälskelse.

Så långt kan allting tyckas någorlunda enkelt att förstå. Men en stor kvantitet av förvecklingar äger rum, det mesta bestående av fysiska krig och allehanda strapatser i nordlig miljö - det mesta av trilogin "Den mörka materian" utspelas på Nordkalotten. Finska och svenska namn dyker upp på olika gestalter, det kan vara änglar, häxor eller schamaner och våra skogar och fjäll bildar bakgrund till många av färderna hit och dit. Huvudpersonerna rör sig mellan en rad olika världar, ungefär som hos författarna George MacDonald eller CS Lewis. För många biobesökare är säkert dessa helikopterfilmningar över Nordkalotten det finaste i filmen. Mycket snö och mycket is får man sig till livs och det tycker väl de flesta av oss svenskar känns hemtamt.

En speciell funktion ger Pullman åt djur av alla slag. Varje människa i en av världarna har ett eget djur med sig och man kan inte skilja dem åt. Det blir som en husdjur som fäster sig personligen till en enda människa. Av detta har reklamen för filmen gjort mycket: man kan på http://goldencompassmovie.com svara på tjugo frågor och få ett djur utvalt till sig. Pullman kallar djuren, något märkligt, för daemon, men det kan knappast syfta vare sig på det grekiska daemno eller det svenska ordet demon. Olyckligt val. Men säkerligen med avsikt: Pullman vill vända på begreppet, demoner ska vara goda, liksom häxor och den mäktigaste ängeln ska vara ond, liksom djävulen på Guds plats. Vi känner igen det.

För en troende läsarkrests förbryllar trilogin eftersom en mängd kristna referenser används både som inledande citat till kapitlen och som idématerial i berättelserna, men saknar djupare innebörd innehållsmässigt. Då och då förutsätts läsaren känna till Gamla Testamentet, t ex när det hänvisas till änglar och jättar som faller för människornas döttrar. Ordet "kyrka" används i stort sett hela tiden som ett negatvt laddat ord och sådana viktiga bibliska ord som "löfte" eller "förbund" undviks helt. Men läsaren förväntas sedan vända upp och ner på begreppen, riktigt hur det ska gå till är oklart. Pullman är beläst och använder en rad hedniska och bibliska referenser. Det finns redan en bok ute som reder ut begreppen: Pied Piper of Atheism: Philip Pullman and Children's Fantasy. Intressant läsning för alla teologiskt intresserade.

Hur ser man att kyrkan attackeras i filmen? Ofta är det endast ganska vagt i yttre design. Magisteriet avbildas med gotiska byggnader, endast vagt kyrkliga, de anställda på Magisteriet har kläder en smula i stil med prästers, i någras scener ser ornamentala bägare och en vapenrock har ett stort "M" på sig för Magiesteriet, men kanske också syftande på påven Johannes Paulus vapenrock som hade ett "M" för Maria. Mest uttalat kyrkligt är helgonbilder utanför en prästbostad som påminner om en ortodox ikonostas. En isbjörn krossar denna vägg i en av striderna när han skall återta sin rustning som kyrkan tagit från honom.

Referenser till Jesus saknas i stort sett utom vid en oproportioneligt lång passage om en nunna som vill gå isäng med en äldre karl - märklig passage i en bok för ungdomar. Vid detta tillfälle lyssnar den nyss pubertetsmogna flickan Lyra och tar till sig nunnans sexuella bekännelser. Man undrar vilken stor visdom flickan kan få sig till livs genom detta. I filmen talas det om ett hemligt "stoft" eller "dust" på engelska. Det tycks vara den sexuella energin som Pullman vill föra fram som något värt att dyrka - och förbjuda för en elak kyrka. Trilogin avslutas med att den tolvåriga flickan, som är huvudperson, blir upptänd av detta stoft. Återigen märklig barnboksmaterial.

Kristen godhet motiverar dock den unga flickan att försöka rädda en kamrat som kidnappats av den hemska kyrkan. Men att det är kristet inspirerad kärlek talas det tyst om. Kyrkans kärlek, som Nicole Kidman, får ge uttryck för, är lismande och falsk och djupt förvirrad innerst inne. Det sägs också någonstans att "materian älskar stoftet" där stoftet åter tycks syfta på den sexuella lusten. Lyras mor, spelad av Nicole Kidman, har perioder av någon form av kärlek till sitt barn, vilket inte hindrar henne från att söva ner henne. Däremot citeras Johannes evangelium, William Blake och John Milton flitigt. Men någon motsvarande kristen mystik eller skönhetslängtan saknas helt i berättelserna. Citaten hänger luften.

Det är kort sagt problematiskt att säga något definitivt om den teologiska nivån på trilogin. Vid filmningen av den första delen avgick den första regissören eftersom New Line Cinema krävde att det antikyrkliga budskapet skulle tonas ner. Så har också skett. Eller rättare sagt: korten har blandats om rejälrt. Ibland är det nämligen kristna dygder som mod och uthållighet som framhålls, ibland betraktas kristendom som fiende till god moral, ibland framhålls någon sorts nominalistisk uppfattning där "gott" och "ont" bara är namn utan real grund. Man kan bara spekulera i Pullmans förhållande till religion. Det handlar knappast om en rationell ateism utan påminner mer om en pubertetsrevolt mot en förvanskad bild av en moralisk auktoritet. Pullamn lär själv ha deklarerat sitt förakt för C.S. Lewis och Narnia-serien, så det handlar kanske om någon sorts revolt.

Motsättningen mellan Lewis och Pullman har kanske blivit ett vanligt tema. Både är Oxford-akademiker och författare till fantasyböcker. Båda använder talande djur, häxor och vintriga landskap där religiösa teman beskrivs på ett levande konkret sätt. Lejonet i Narnia och Auktoriteten i Hans mörka materia är inte bara gudsfigurer, de är avsedda som fiktiga representationer för Gud såsom vi ser honom i den judiskt-kristna traditionen. Problemet i den här motsättningen mellan Pullman och Lewis är att Aslan hos Lewis är allsmäktig och god och till slut triumferande medan Auktoriteten hos Pullman är en bluffmakare, en mäktig ängel som felaktigt åberopar den högsta makten men som alltså ljuger om sig själv. Han dör också i sista delen av trilogin - vilken gud!

De flesta ungdomar som läser böckerna - de saluförs ju ofta som ungdomsböcker - bryr sig föga om teologin. De elever jag haft kan knappast minnas att en mäktig ängel tagit makten från Gud och etablerat sig som Javhe med egen kyrka. Vuxna som läser böckerna och är orienterade i kristendomen finner troligen resonemangen förvirrande, teologiskt sett. Filmen Guldkompassen upplevs av några äldre elever som mer äventyr än Narnia-filmen.

Men moralen i Hans mörka materia? Vi är ju vana vid Tolkien och CS Lewis där moralen är vår egen traditionella och ibland tämligen tydlig dessutom. I Pullmans epik är allt otydligt och varierat, betydligt mer är i Harry Potter-serien. Häxor är goda, präster är onda - en mördarpräst lik den i Da Vincikoden, fader Gomez, kan mörda genom att han får syndaförlåtelse i förtid...Barn är i regel goda och vissa djur, särskilt isbjörnar. Akademiker är ofta onda men en viss kärlek till gamla college och bibliotek ges uttryck för i första delen Den Gyllene Kompassen. Detta kommer dock inte fram i filmen som tämligen snabbt lämnar collgemiljön för norra Arktis.

Det är tveksamt om det är särskilt god litteratur för ungdomar eller vuxna. De dramatiska partierna har en konkretism som säkert gör överförandet till film relativt tacksamt. Men relationerna mellan splittrade egoistiska föräldrar och hemlösa barn, mellan människan och naturen, och relationerna mellan alla de talande djuren, häxorna och änglarna, är trubbiga och föga nyanserade. Efter alla kontroverser hade jag hoppats på en spännande teologisk epik, men budskapet är alltför ensidigt och utan djupare relevans.

Det mest roande i böckerna är dock isbjörnarna, eller pansarbjörnarna som de kallas; de är både listiga och inte utan en viss vilja till civilisation. Isbjörnarnas kung har ett norsktklingande namn dessutom: Iorek Byrnison. I filmen skildras detta bra och vi får vara med om en häftig uppgörelse mellan två ledande isbjörnar.

Det mest roande i filmen är huvudpersonen Lyras värld. Den är i sig mer intressant än händelsförloppet och kanske mer intressant än hon själv är. Filmen Guldkompassen liknar sin huvudfigur: kvick och fartfylld men utan inre sammanhang, kompetent men inte så engagerande. Lyra är brådmogen och modig, lite mer beslutsam än något av barnen i Narnia. Men någon inre riktning har hon inte och det känns i filmen. Action får ersätta motiv.

I kontrast till Narnia måste man säga att filmskaparna av Guldkompassen är ärligare än den undvikande och timida pesoner som skapade film av C.S. Lewis böcker. Regiössren Weitz har hållit tillbaka budskapet i denna första film men tänker vara trogen Pullmans böcker i fortsättningen, om det blir en fortsättning. Den agressiva ateismen och kyrkofientligeheten kommer alltså att synas tydligare om bara ekonomin tillåter det. Tänk om man varit lika motiverad med Narnia och gått på djupet med Lewis budskap!