Många invandrare blir upprörda redan av förslag till äktenskapsliknande ceremonier för människor med attraktion för samma kön. Både kristna och muslimer känner samma sak: upprörande och emot både natur och samhälle och familjeliv. Och emot religionen. Den nigerianska kyrkan som är näst störst inom anglikanismen har t ex helt brutit med moderkyrkan och strukit alla referenser till dess liberalism inför homosexualitet. Och det är den afrikanska kristendomen som växer snabbast, det är morgondagens kristendom.
Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.
En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.
Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.
Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.
Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?
1 kommentar:
Bra inlägg
Skicka en kommentar