Någon hade sett en dokumentär om Plato's Retreat i New York och tyckt sig förstå att det är naturligt och rätt och sunt att alla får ligga med varandra - under samtycke förstås. Så var det väl bland hedningar och vikingar innan den ängsliga och skuldbeläggande kristendomen kom hit !!
Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:
"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."
Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.
lördag, december 26, 2009
måndag, december 21, 2009
Materialismen
Tolstoy framför en märklig synpunkt:
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)
En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?
Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.
I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.
Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...
fredag, december 18, 2009
Arcanabiblioteket bjuder på fynd
När det anrika Arcanabiblioteket i Härnösand plötsligt ger bort sina böcker kan man verkligen tala om att fynda! Jag bar med mig en hel flyttlåda (och fick ont i artritknäna igen...)
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten
Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.
Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.
Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."
Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.
Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."
Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."
Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.
Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."
Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:
"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."
onsdag, oktober 28, 2009
Nazianzen om kyrkan
Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.
Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.
söndag, september 06, 2009
Ovan där
"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.
Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.
Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.
Den gamla vanliga märkliga världen
Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."
Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.
Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.
Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !
söndag, maj 24, 2009
Trons högskola
Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.
Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.
Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?
Brentanos förnyelse
Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".
Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.
Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.
En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.
Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.
Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).
Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.
Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.
lördag, april 25, 2009
Gud som reservdäck
Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.
Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.
Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.
MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.
Jojomen. Gud som reservdäck.
Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.
onsdag, april 22, 2009
Guds överrumplande skönhet
"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.
Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.
Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?
Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.
Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:
"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."
söndag, april 19, 2009
Rigid försvarsinriktad katolicism?
För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)
Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.
Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"
Materialistisk heroism
Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.
Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.
Bibelskafferiet
Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:
"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."
Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.
lördag, april 11, 2009
Kristendomen och den sexuella samtiden
Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)
Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.
Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:
"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."
Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".
Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".
Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.
Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)
Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.
tisdag, april 07, 2009
Albertus Magnus i nutiden
- Man måste ju vara kärnfysiker för att klara den här A-kursen i religion, sa den stora killen som jobbade på en isbrytare i Bottenviken och skulle pröva upp ett betyg. (Vi jobbade via msn och webbstöd).
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?
Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).
Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.
- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.
Sekulärradions monopol
En syrisk kristen ringer in till Täppas Fogelberg en kväll och provocerar honom lite grann med att jämföra Sverige med Turkiet vad gäller att förfölja kristna. I turkiet gjorde man det med buller och bång, i Sverige sker det mer "fisförnämt" säger han.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.
Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.
Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.
onsdag, april 01, 2009
Apolytrosis
Var egyptierna besatta av döden? Nej men de längtade efter himmelriket! Gravbilderna visar präktiga matbord och ett gott liv efter döden. Likaså skildrar koranen häliga njutningar hos Gud efter en positiv dom – en religion för hedonister, säger en elev.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.
Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.
Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.
Den glada vetenskapen
Naturvetenskapliga nördar finns i alla tider. De har snöat in på magin i att observera, ställa upp hypoteser, testa dem och hitta häftiga samband – sen tror de på den absoluta sanningen i detta och går in i nördtillståndet. Verkliga forskare inser att vi endast kan göra smarta gissningar. Allt är endast sannolikheter – vilket är ett ord för vår föreställningsförmåga – och att vi egentligen inte förstår vad verkligheten handlar om. Just därför blir den så stor och alldeles för svår för nörden.
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.
Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.
Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.
Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.
Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”
Ont om tid
De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
Hmm. ”Ont om tid”.
Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.
Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.
Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.
Ond tid. Ont om tid.
Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?
lördag, mars 21, 2009
Stava på läxan
Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.
Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?
Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.
Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!
Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).
Torrt gräs
”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.
Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:
”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”
Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?
Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.
Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.
Emotioner
-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:
”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”
Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.
Amistad
I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.
Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.
onsdag, mars 18, 2009
Av och på
Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.
Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?
Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.
Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).
En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.
Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.
måndag, mars 16, 2009
De facto och realiter
Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.
Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.
Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.
Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.
Wow.
Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.
Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.
måndag, mars 02, 2009
Levande dogmatik
- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?
Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.
Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.
Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.
Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.
tisdag, februari 24, 2009
Denna världens prins
Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
lördag, februari 21, 2009
Makarios guidade tur i hjärtat
Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Bönen och det livslånga lärandet
Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
söndag, februari 08, 2009
Det buffrade självet
Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
onsdag, februari 04, 2009
Kristen upplysning
En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Postmodern Jesus
Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
lördag, januari 24, 2009
Barnets lag
En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
tisdag, januari 13, 2009
Messianiskt
På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Stifling distinctions
Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
måndag, januari 12, 2009
Fader John Neuhaus in memoriam
Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
torsdag, januari 08, 2009
Kristendom utan Kristus?
Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
måndag, januari 05, 2009
Martin Koch om vad abort handlar om
Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.
I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?
Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!
Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt.
Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en manhaftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.
De förlorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.
En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!
Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!
Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.
Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...
(s.224, Guds vackra värld)
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
fredag, januari 02, 2009
St Basilius och det Gud säger
På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)