Några vänner pratade om Keynes barnbarn - boken och problemet som Christer Sanne tar upp - och vi undrade varför alla ska arbeta mer ju bättre vi får det och ju effektivare vi organiserar arbetet. Det verkar vansinnigt.
I början av 1980-talet såg vi en framtid där tre-fyra timmars arbete skulle "räcka" för ett gott liv i vår del av världen. Istället höjer vi pensionsåldern och jobbar 10-12 timmar och skryter med det.
Aldous Huxley hade rätt. Framtidens tyranni kommer att vara subtilt - och vi kommer att uppfatta slaveriet som "ett behov av ökad effektivitet". Richard John Neuhaus citerar i en artikel Huxleys brev till George Orwell:
"Within the next generation I believe that the worlds rulers will discover that infant conditioning and narco-hypnosis are more efficient, as instruments of governement, than clubs and prisons and the lust for power can be just as compeltely satisfied by suggesting people into loving the servitude as by shoving and kickin them into obedience....the change will be brought about as a result of a felt need for increased efficiency."
Jag fastnar för ordet "narco-hypnosis" och kommer att tänka på Herrens ord om denna världen prins. Han behöver inte styra med grov kommunism/sadism som i romanen 1984 eller i det gamla Sovjet, han behöver bara få oss att känna behovet av effektivitet. "Att känna sig nyttig" är den nya djävulska piskan. Den hedniska utilitarismen kör i medvind.
Påven Johannes Paulus II kallade detta en "tunt maskerad totalitarism" i sin encyklika Centesimus Annus.
tisdag, februari 24, 2009
lördag, februari 21, 2009
Makarios guidade tur i hjärtat
Förr i tiden - innan den exklusiva humanismen etablerade sig, för att använda Charlie Taylors term i sin A Secular Age - såg de kristna bönelärarna hela universum i människans hjärta.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Makarios (eller pseduo-Makarios) ber oss ta en guidad tur i detta hjärta, så litet det nu ter sig. Där ser vi odjur och demoner, farliga stigar och bråddjupa klyftor, ohyggliga scener och sjuka handlingar överallt. Men följer vi stigen runt en höjd ser vi snart en ljuvlig dalgång där Jesus med sina apostlar kommer gående, vi ser änglar som sjunger i natten, vi ser den himmelska staden lysa där framme i horistonten, vi hör jubel, vi finner lyckan.
Allt detta finns i människans hjärta. Universum är ett stort stenfält där vi kan fara omkring med våra rymdskepp som kostar mycket pengar. Men i hjärtat finns oändliga äventyr, dramatiska förlopp, ångest och omvändelse, salighet utan gräns. Det stora stenfältet har inte så mycket mening - att vara stenfält - men i människans hjärta dallrar luften av mening och intention där allt står på spel.
Nu kan man ju tänka sig tiden runt omkring oss, inte bakom eller framför oss, och följa filosofen McTaggart i hans kritik av indelningen av "förr i tiden" och "i framtiden". Då är våra fäders tänkande kring hjärtats makrokosmos alldeles intill oss - om vi vill ta emot perspektivet.
Bönen och det livslånga lärandet
Jag betonade för en grupp elever som inte gjort så mycket på kursen, att ändå inte jaga upp sig, att det viktiga är det Livslånga Lärandet på samma sätt som bönen är det viktiga i livet. Allt vi gör inför en deadline är liksom halm. Den verkliga Studenten tar man i himlen, inte på jorden. När man hittar Gud skrivs alla ens IG om till MVG beroende på Guds kärlek till oss, inte vårt eget arbete.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
Svår och förbryllande läxa att stava på för dagens sönderstressade elever. Vi lever i en tid av sekulära demoner.
En elev frågade beklämd: Känns det inte hemskt för dig också att vi gjort så lite?
Men det finns ett kristet sätt att se på studier. Det skiljer sig från det hedniska. Skillnaden på en hedning och en kristen, säger Lactantius (lärjunge till Arnobius den äldre och retor och språklärare i Bitynien, senare efter 317 lärare åt Konstantin den stores son Crispus) är att den kristne hela tiden vet eller anar på ett hemligt sätt att han älskas av Gud, medan hedningen är utelämnad åt sig själv.
Man ser en skillnad på de få elever som anar Guds kärlek - de får perspektiv på sina studier. Resten jagas av demoner som inget lov fixar.
söndag, februari 08, 2009
Det buffrade självet
Charlie Taylor berättar i sin A Secular Age en historia om hur vi i väst gått från en förtrollad värld med änglar och demoner till en modern värld med en exklusiv humanism och värdeneutral materialism. Som exempel ger han AIDS-epidmenin - förr i tiden skulle de flesta av oss sett synden som orsak medan idag frikopplar vi synden från det rent medicinska.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
Det är något fel med Taylors berättelse, hur charmig den än kan verka. Byter man ut perfekt mot presens i hans text får man en religiös och levande värld framställd för sig. Att en kemisk kausalitet finns för medicinering och förklaring ändrar inte det goda i den förtrollade världen. Man kan väl be till medicinska skyddshelgon? Eller som Pasteur själv gjorde, be rosenkransen i arbetspauserna på labbet. Eller som Francis Collins, ledaren för HUGO-projektet, se på Guds eget genetiska språk med adoration.
Taylor får det svårt med att skilja det gamla "porösa" självet från det moderna "buffrade" självet eftersom detta självsäkra buffrade själv, som inte behöver förväxla det yttre med det inre, egentligen bara liknar det gamla egocentriska självet, den "gamle Adam" som Rosenius ofta sa. Taylor vill få oss att gå med på att en modern människan faktiskt inte kan ha det gamla porösa självet längre, att alla i princip måste vara exklusiva humanister om de inte ska skämmas ögonen ur sig i vanligt upplyst sällskap och skylla all sjukdom på syndigt leverne.
Men tvärtom kan man väl säga att det buffrade självet är just vad Moses och de andra profeterna kämpat mot och precis vad vi kämpar emot idag, trots att det fått växa sig ohämmat fritt i våra dagar - det har hänt förr. Nu finns förstås trösten att religion och tro kan få vara kreativa projekt för det annars buffrade självet. Att religion i modern tappning kan få vara medvetna språkspel som påminner nostalgiskt om "the old time religion".
Men, sorry - den där leken har också utförts många gånger i historien, även om modern protestantism gjort den mer rumsren idag. Det brukar sluta med kraftlös och meningslös teater, hur "kreativt" det än verkar. Hur många gånger har man inte mött bildade personer som tycker "det här med religion" verkar intressant och lite kittlande och något man borde studera lite och ta på allvar. Och hur kreativt är New Age där man leker och skapar sin religion på den nya tidens sätt? "Narcissus reborn as drag" som någon sa.
onsdag, februari 04, 2009
Kristen upplysning
En del newageare, särskilt de med buddhistisk läggning, brukar sätta insikt eller upplysning i centrum för sin övningsreligion och säger sig sakna något liknande element i kristendomen - den verkar handla endast om tro och krånglig teologi, mindre om en erfarenhetsmässig upplysning.
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Här finns emellertid goda nyheter: kristendomen handlar verkligen om upplysning, en radikal sådan. Studera noga följande ord av Kyrillos av Jerusalem:
1. ALREADY there is an odour of blessedness upon you, O ye who are soon to be enlightened1: already ye are gathering the spiritual flowers, to weave heavenly crowns: already the fragrance of the Holy Spirit has breathed upon you: already ye have gathered round the vestibule of the King's palace; may ye be led in also by the King! For blossoms now have appeared upon the trees; may the fruit also be found perfect! Thus far there has been an inscription of your names, and a call to service, and torches of the bridal train, and a longing for heavenly citizenship, and a good purpose, and hope attendant thereon. For he lieth not who said, that to them that love God all things work together for good. God is lavish in beneficence, yet He waits for each man's genuine will: therefore the Apostle added and said, to them that are called according to a purpose. The honesty of purpose makes thee called: for if thy body be here but not thy mind, it profiteth thee nothing.
2. Even Simon Magus once came to the Laver: he was baptized, but was not enlightened; and though he dipped his body in water, he enlightened not his heart with the Spirit: his body went down and came up, but his soul was not buried with Christ, nor raised with Him. Now I mention the statements of (men's) falls, that thou mayest not fall: for these things happened to them by way of example, and they are written for the admonition of those who to this day draw near. Let none of you be found tempting His grace, lest any root of bitterness spring up and trouble you. Let none of you enter saying, Let us see what the faithful are doing: let me go in and see, that I may learn what is being done. Dost thou expect to see, and not expect to be seen? And thinkest thou, that whilst thou art searching out what is going on, God is not searching thy heart?
Och detta är för nybörjarna, de som ännu inte trängt in i katekesen som alla tidiga kristna behövde genomgå. Inte saknas elementet upplysning inte!
Postmodern Jesus
Den som till äventyrs läser genom A Secular Age av Charlie Taylor, en bok som fader Magnus Nyman rekommenderade mig att läsa, måste fundera på den utgångspunkt Taylor har: att kristen tro förr i tiden var alldeles självklar som extern bakgrund för allt annat man tänkte. Taylor skriver t ex: "We have moved from a world in which the place of fullness was understood as unproblematically outside or "beyond" human life, to a conflicted age in which this construal is challenged by others which place it (in a wide range of different ways) "whithin" human life." (s.15)
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
Hmm...det är inte säkert. Folk förr hade alla möjliga sorts newage-liknande gnostiska saker för sig som verkligen "placerade" livets fullhet inom oss. Och våra egna öken-fäder, så "helleniserade" de nu är kan tyckas vara, placerade Kristus inom oss så gott det går. De skulle alla kunna ha John Mains titel "Inner Christ" som samlingsmotto.
Sedan är Taylors grundkoncept "construal" rätt så intressant. Kan vi tänka oss Jesus presentera en "construal" för Petrus och apostlarna? Kan Jesus tänkas vara en postmodern representant för en alternativ "construal"?
Just den brokighet och konfliktfyllda intellektuella historia som utgör kristendomens utveckling, verkar förstås göra "construal" - begreppet rätt så passande. Men detta blir i sig en ny förståelse: världen är språklig, den består av språkliga konstruktioner, varav den kristna tron är en.
Men daglig läsning av Skriften ger oss ett annat vittnesbörd: alla ord som sägs måste klinga ut i den tystnad som magiskt och kraftullt inträffar när vi står inför Hans ansikte. Då tar vi emot något bortom och hitom alla "construals".
lördag, januari 24, 2009
Barnets lag
En barndomsvän skriver: "Kommer du ihåg hur enkelt livet var i den lilla byn? Varför flyttade vi någonsin därifrån? Inget i världen var lättare än godhet, ingenting svårare än ondska. Godhet innebar ett lugnt sinne, ostört av stadens alla begär - och vuxenlivets. Vi var nöjda med livets enkla behov, vi hade fantasislott i skogen bakom byn, vi visste var fågelbona fanns för att samla ägg. Vi hade en liten skidbacke och en backe för bob och en översvämmad äng för skridsko, de där skridskorna man satte på pjäxan. Vi var främmande för världens onödiga förlustelser, vi lockades inte av några förvirrande frestelser. Vi följde barnets lag i våra sinnen och bevarade våra själar ganska rena utan några inre strider. Jesus på den stora tavlan i söndagsskolan var en stark och god Vän, en som ställde upp när det gällde. Det var lätt att vara god. Att storma stadsmurar, klättra på karriärstegar, stjäla idéer och attityder och pengar, att göra uppror, begå mord, förfalska med ord eller siffror, ljuga och bära falskt vittnesbörd i kollegierum och korridorer, att ha många önskningar - allt detta var emot vår natur. Det var svårt att vara ond."
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
Jodå.
Men var det så kul egentligen?
tisdag, januari 13, 2009
Messianiskt
På uppdrag av vissa energiska och entusiastiska elever lyssnar jag på olika messianska grupper. Internet är fullt av dem.
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Visionen är förstås ganska protestantisk. En kristifiering – eller messianisering – pågår sedan Abrahams tid. I sinom tid ska hela planeten vara ett enda guds folk kring Messias. Judarna måste emellertid vara med som främsta exponent, utan dem kan inte Herren komma åter. Alla vi andra som tror, tillhör då det verkliga Israel.
Låter väl bra. Kristusprojektet är det häftigaste som hänt i världshistorien. Och att konvertera hedningar, särskilt de som är utsatta, är väl en bagatell jämfört med att konvertera en bildad jude som är väl grundad i modern pluralism och stolt över sitt judiska arv och sin moderna stat. Guds kraft och andens vind behövs verkligen för att driva en så tokig idé som att denne gallilé Yeshua skulle vara den Messias Toran och profterna talar om. Någon enkel pingstvän eller norrländsk läsare räcker nog inte till intellektuellt för den missionen; knappast heller sprida messianska grupper. Behövs nog en rikt utrustad katolsk kyrka för det uppdraget. =)
Men messianismen har en betänklig historieuppattning. Om vi tänker oss Jakob och Petrus som företrädare för det första Palestinaprojektet i Jerusalem, åren strax efter Kristi himmelsfärd och pingstundret, så inser vi snart att denna första form av kristen messianism skulle dött fortare än kvickt. Fas 2 krävdes, uppdelat på en hel serie andliga, filosofiska och teologiska projekt: det Antiokenska, det Alexandrinska, det Grekiska, det Romerska och Konstatinopelska. Åtminstone fem stora intellektuella kulturinsatser behövdes som utvecklare av det messianska projektet i kristendomens form.
Messianismen tycks vilja hoppa över dessa fem nödvändiga projekt under antiken. Och sedan entusiastiskt hoppa över hela medeltiden, både den ortodoxa och den latinska. Och sedan åter hoppa över renässansen och den protestantiska ortodoxins framväxt – den grund som modern messianism vilar på i sitt sätt att läsa Bibeln och leva sig in i familjetänkandet, folktänkandet och förbundstänkandet alltifrån Abraham och framöver till Jesus.
Det blir att såga av sin egen gren. Rätt naivt om man så säger. Det är som att förstöra poängen i en bra historia.
Så till mina entusiastiska elever blir det tills vidare: Bra ! Studera Toran ! Men studera sedan Origines och kyrkofäderna!
Stifling distinctions
Krister Stendahl som somnade in förra året i april, skriver så klokt om livet, teologin och bibeln, något som man kanske måste ha åren bakom sig för att kunna instämma med:
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
”For the longer I live, the less adequate and less useful become all those stifling distinctions between academy and church, faith and reason, the intellectual and the spiritual. There is such an interplay between those fabricated distinctions that one cannot live without the other. So here is the story, the story of my love relationship with the scriptures.” (http://www.hds.harvard.edu/news/bulletin_mag/articles/35-1_stendahl.html)
När man möter gamla vänner som stannade på akademin, lockad av någon ära eller kollokvium, ser man hur de kvävande distinktionerna finns kvar, väl inövade.
– Hur är det?
– Ja hur menar du – med tjänsten eller privat?
Sitter man på ett kafé i anslutning till ett universitetsbibliotek händer det ofta att reminiscenta samtal äger rum – man talar om vem som skrev vad eller vem som blev bortvald, förbigången, vem som konverterat till katolicismen (det roligaste skvallret), vilka trender som är gångbara just nu, vilken dålig ekonomi man har med så få föreläsningar. Och lite episoder kring den eller den.
Som defekterad norrlänning längtar man hem till berg och hav och enheten av andligt, intellektuellt, förnuft och tro, kyrka och akademi. Det är som det lokala och universella hör mer intimt ihop med Gud än någonsin akademins klimatburar. Kanske var det därför Paulus ständigt var på resa? Tittade bara in i Aten och i Jerusalem på vägen.
måndag, januari 12, 2009
Fader John Neuhaus in memoriam
Fr. Richard John Neuhaus somnade in torsdag 8 januari, 72 år gammal, i effekterna av sin cancer, efter att ha legat på sjukhus sedan annandagen. Med honom tystnade en röst som för mig i nästan ett decennium hört till de glädjerika. När jag satt på motorgräsklipparen med hörlurar på var det nästan alltid Neuhaus' röst som bäst trängde fram under bullret - han hade en mörk men mycket mjuk diktion; i allt han hade han en förmåga att skapa tankarna medan rösten rullade på, en sorts jamesisk förtjusning i att formulera och få med nyanser under gång. I hans åsikter var jag inte alltid med. Men i hans vilja till klarhet och kärlek till Kristi kyrka var han stor och varm mentor för många kristna i vår tid.
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
Hans tidskrift First Things startades som en ekumenisk kulturtidskrift och har förblivit så. Under tiden konverterade Neuhaus från den lutherska till den katolska kyrkan. Men hans medarbetare från starten förblev lutheran. First Things upplevs av många som romersk-katolsk och väl amerikansk men bland dess många viktiga artiklar finns evangeliska, judiska och ortodoxa röster som inte begränsas av en snäv amerikanism. Områdena är också en blandad bukett: ekonomi, politik, litteratur (allt mer efter Jospeh Bottums tillträde som redaktör), Europa-kritik (nyttig), teologi och filosofi - allt ur ett ekumeniskt kristet och någorlunda skarptänkt perspektiv. Tidskriften är en av de få kristna som inte kollapsar i akademiskt eller denominellt frimärkssamlande, vilket är vanligt bland katolska och ortodoxa blad.
Det vi kommer att sakna är naturligtvis den sektion som avslutade varje nummer: The Public Square och notiserna i While we're at it. Ofta är det till dessa Neuhaus' egna avdelningar man bläddrade först när First Things landat i brevlådan för de som ännu vill ha papper att hålla i. Nätupplagan är förstås smidigare i dessa netbooksdagar.
Framtiden för First Things efter detta?
torsdag, januari 08, 2009
Kristendom utan Kristus?
Ibland imponeras jag av hur underliga vägar missionen av Kristi rike tar sig.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
En New-Age-kanal på nätet presenterar en serie på sex böcker om visdomstraditioner, om visa män och kvinnor. Författarinan, Mirabi Starr, har skrivit alla sex. Men det visar sig att dessa universella visdomsgestalter alla är KRISTNA: Johannes av Korset, Hildegard av Bingen, Ärkeängel Mikael (!), Teresa av Avila, Vår Fru av Guadelupe, St Franciskus. De ingår i serien Sounds True och området är inte kristendom utan "traditions of wisdom".
Det viktiga för Starr är att alla dessa sökte "universell visdom", inte Kristus. Under en timmes intervju nämn aldrig namnet Jesus eller Kristus !! Hon är inte kristen och tänker inte konvertera, men det finns visdom att hämta överallt, hävdar hon. Särskilt i modergudinnan som Juan Diego mötte, som bara råkade se ut som Maria Jesu moder, gravid och allt.
Det är fantastiskt. Genomgående i Starrs behandling av de kristna mystikerna är: kristendom - nej, visdom - ja, Kristus - nej nej, det Absoluta - ja ja. Mätstocken tycks vara den persiske poeten Rumioch allt som kommer nära är värdefullt - spirituellt. Hon tycks helt glömma att Jesus Kristus och den kristna kyrkan stod i centrum för de alla - även ärkeängeln Mikael. Kanske är detta att slita den heliga klädnaden i stycken nedanför korset?!
I extremt sött tonläge.
Men det goda är att Starr säger sig ha tappat intresset för den egna upplysningen, nirvana eller det egna andliga tillståndet under sin research i de kristna mystikerna och blivit mer intresserad av ett socialt-karitativt perspektiv på världen. Det är alltid något.
När man reflekterar över detta "spirituella fenomen" med att klä av kristendomen och göra den newage-spirituell, framträder en intressant spänning. En kristen skulle kalla hela newageperspektivet hedniskt, en tillbakagång, ett återfall i en form av gnosticism eller marcionism eller doectism eller frimuraretro, lite beroende på vilken smaksättning man har gjort av sin "visdom".
Men samtidigt når man här en relativt stor publik av läsare som nu får läsa om Franciskus, vår Fru av Guadelupe, ja till och med ärkeängeln Mikael - kanske för första gången. Är det inte bra? Om någon efter läsningen av Vår Fru av Guadelupe-boken sitter och mediterar på modergudinna så där i största allmänhet? Inte bra?
Jag minns ett besök i Assisi där den drivande kraften bakom några besökares stora entusiasm var en hippie-variant av Franciskus hämtad från Sefirellis film. Naturligtvis blev chocken i mötet med en katolsk tro på Kristus ganska obehaglig, men kanske bra det också. Också Starr blev konfunderad när hon såg hur mycket lidande som ingick i "visdomen" hos Franciskus liv. Men hon vände det raskt till att det var den stygga kyrkans fel. Kyrkan förstörde allt och byggde en basilika.
Johannes av Korset, som var föremålet för hennes första bok i serien, visade sig snart vara en sufisk mystiker. Starr förklarade att den spanska mystikens närvaro i Spanien gick igen i den visdom Juan de la Cruz förmedlar; det hela har föga med Jesus Kristus att göra. Även Teresa av Avila, får vi veta i inledningen till boken om henne, var mer intresserad av sina visioner och sina exstaser än av en inkarnerad kroppslig Kristus.
Programledaren på radiokanalen försökte ibland inskjuta att Johannes Paulus, alltså en kristen påve, hyste stor vördnad för Vår Fru av Guadelupe, att han alltid hade hennes bild i närheten av sig, att aztekerna i stor mängd konverterade till katolicismen efter uppenbarelserna.
Detta med påven var ju roligt att höra förklarade Mirabi Starr, men den spanska inkvisitionen lurade aztekerna med religiösa medel och rensade ut den gamla genuina kulten till en modergudinna. Det var nog därför Juan Diego fick sin uppenbarelse av en modergudinna som så att säga lånade kristendomen för att få komma tillbaka till folket. Juan Diego var också på väg till ett traditionellt modergudinnetempel när han fick sin uppenbarelse, enligt Starr.
Ärkeängeln Mikael har inte heller direkt med Kristus att göra utan är en andlig krigare lik Manjusri inom buddhismen, som söker helheten och självförverkligandet. Han hjälper oss människor med samma strävan inom oss själva. Hans svärd är egentligen meditationens svärd och det finns inga andra fiender än våra egna demoner. Det har inte med Uppenbarelseboken eller Jesu Kristi kyrka att göra.
Vi hör väl här en modern paganisering i en atmosfär av flower power där det ändå finns en gnagande underliggande fientlighet mot Kristus och kristendomen, en form av new age som anar att det går att inkorporera den kristna traditionen i ett spirituellt paket - som säljer. Man både ler och förtvivlar inför fenomenet.
Kanske vi får se kyrkofäderna utsatta för samma behandling i nästa vända? Eller vår egen heliga Birgitta? Nej, knappast, hon är alltför tydlig i att det är Kristus det gäller, gudskelov.
måndag, januari 05, 2009
Martin Koch om vad abort handlar om
Innan det blev modernt och medicinskt fräscht att döda foster - och ha laglig frihet att välja det - kunde en arbetarförfattare som Martin Koch skriva så här år 1916 och ge oss ett intressant perspektiv:
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Kvinnan i cellen bredvid är i precis samma kasus [som mördaren i cellen bredvid]. Hon har fördrivit sitt foster. Hon har endast den svagaste känsla av att detta i och för sig skulle vara något orätt. Oändligt starkare är hennes indignerade undran, varför just hon skulle straffas, när naturligtvis varenda kvinna gör detsamma som hon. Det är inte bara i hennes egen föreställningsvärld som kvinnor handla så. I hela hennes bekantskapskrets gick det faktiskt till på det sättet.
I grå stadens [Stockholm] skugga går en bred trafik till den hemlighetsfulla frun. Gråtögda flickor strömma till stans kirurgiska instrumenthandlare och fråga skyggt efter det där instrumentet, som de kanske första gången inte ens veta namnet på - när de få veta, att det där hemlighetsfulla instrumentet är gjort för herrar och inte för damer, springa de ut förtvivlade, komma igen om några timmar med bleknade läppar, som lärt sig hemligheten. Var ha de varit?
Kvinnan, som sitter här inne i cellen, har råkat ut för en obehaglig olycka. Hon är gift och har två barn. Mer får det inte bli. Därför gick hon till frun, så snart hon märkte nya förebud. Efter en veckas illamående var hon fri. De där promenaderna blevo med tiden rätt många, äktenskapet blev ganska dyrbart i alla fall. Det blev mycket dyrbart! Ty det hände något besynnerligt med kvinnan. Hon förråades. Först knappast märkbart, men hastigt nog allt mer. Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
Hennes man begrep det inte! Hon var ju frisk, skötsam, absolutist, gjorde rakt ingenting emot naturen, endast skötte sig enligt sunt förnuft utan att bry sig om gammal vidskepelse och moralförgiftad lagfruktan. Och ändå kunde hon inte behålla sin kvinnlighet!
Det blev ändå dyrare! Hennes föreställningsvärld anpassade sig efter hennes levnadssätt därhän, att hon inte kunde tänka sig verkligt förståndiga kvinnor, som handlade annorlunda, även om ännu den svagaste känsla av orätt levde kvar i hennes instinkt.
Och hon hade så till vida goda skäl att föreställa sig detta som alla hennes bekanta tänkte, talade och handlade som hon. De pladdrade öppet, högröstat och med en manhaftig sakkunskap ont allt till könslivet hörande, även om de små promenaderna till frun, vilka dock ännu åtminstone av den enklaste försiktighet borde ha hållits hemliga.
De förlorade känslan av att det var farligt, när det var så allmänt och självklart. Första bästa främmande flicka, som ängsligt bad om adressen till frun, fick den genast. Stackars liten, det var ju något alldeles särskilt upprörande med hennes olycka. Det var alltid så alldeles särskilt upprörande.
En vacker dag röjde sig den här kvinnan naturligtvis själv. Polisen kom och hämtade henne. Den får lätt mun ur led, som ska äta upp sina egna ord, och nu angav hon ilsket hela sin bekantskapskrets! I denna ilska blommade hennes rättsmedvetande: ska jag lida, så ska de andra också lida!
Det är det säregna för all mänsklig boskap, att individuell ansvarighet för dem är en obegriplighet.
Det var emellertid lättare för henne att påstå än att bevisa - hon ensam var och förblev ett offer! Förgäves använde hennes man tio gånger mer tid och besvär för att få andra fast än för att hjälpa henne! Vilken orättvisa!
Hon är även i allmänhetens ögon en stackars olycklig varelse. Rättsmedvetandet reagerar inte starkare mot dessa brott, som äro till den grad vanliga, att en obarmhärtig och klarsynt undersökning, skulle avslöja fler skyldiga människor än fängelserna kunde ta emot.
Det hände sig som så om en lördagskväll,
hon födde ett foster, det mördade hon själv
hon trodde det var ingen som såg'et
och därför tog hon livet utå'vet.
Sen gångar hon sig på kyrkogården in
och tårarna, de runno så stritt på hennes kind.
Ja, de var väl ett stort under att hon tordes
en sådan gärning göra som hon gjorde...
(s.224, Guds vackra värld)
En rad jag fäster mig vid:
Hon förlorade i sina unga år all känsla för mjuka och ömtåliga värden.
fredag, januari 02, 2009
St Basilius och det Gud säger
På den helige Basilius dag läser jag några ord av kyrkofadern: "Vi kan inte tvivla eller tveka när det gäller de ord Gud säger..."
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
Och på ett överraskande sätt stämmer dagens läsning med detta. Ormen säger till Eva: " sa verkligen Gud att ni inte skulle äta av något träd i trädgården....?"
Sa han verkligen det.....
onsdag, december 31, 2008
Nyårslöfte inför 2009
Som nyårslöfte inför 2009 kan jag - återigen!! - tänka mig att försöka hålla tanke, vilja, moral och ande i en enda helhet. Tanken vill och håller kontemplativ andlig kontakt med Herren och handlar därefter.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
Problemet med att läsa Skriften är ju annars att vi skiljer på dessa delar av vårt liv. Vi tänker på vilja som en separat aktivitet, helt skild från intellektet. Vi tänker på moral i en mening som dyker upp på 1600-talet, separerad från förnuftet (Alistair MacIntyre analyserar detta utmärkt i After Virtue). Konsekvensen blir att vi tenderar uppfatta ord som "kunskap", "förståelse", "tro", "medvetande" och "förnuft" på ett trångt intellektuellt sätt, något som alltid leder till tokigheter som Hedeni Tro och Vetande. Ingenting kan vara mer missvisande än dessa separationer när vi läser bibeln eller kyrkofäderna.
Vår själ eller vårt medvetande innefattar inte bara de intellektuella aktiviteterna utan även de moraliska och andliga. Nåden ges till alla på en gång får vi hoppas. De tre kristna livsaspekterna - den moraliska, den intellektuella, den kontemplativa/andliga - måste hållas samman i en enda levande enhet. Detta gör oss för övrigt mer öppna för den enorma skatt av kristen filosofi som finns i Europa innan goterna kom 410.
torsdag, december 25, 2008
Johannes om att tvätta öronen
Johannes från Apameia säger att det finns ingen poäng i att klaga på att Gud inte visar oss ljuset när vi själva gör oss blinda för det. Det finns ingen poäng i att först proppa igen öronen och sen klaga på att vi inte hör några Guds befriande ord när vi har det svårt.
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Det är ett gammalt syriskt skämt som kyrkofadern använder och det passar utmärkt på en julklappsbok jag fått där en känd författare skriver en bok om sitt liv och sin alkoholism och där utbrister: Gud sa aldrig nånting som kunde befria mig; jag blev bara förbannad på honom.
Det är som när en otränad kille öppnar en ny Bechstein-flygel och spelar en kort stund för att konstatera hur dåligt pianot var och förbannar tillverkaren. Ett tankeled saknas: man börjar som Johannes säger med att lära sig be, inte prata eller skriva en massa om tron, AA-rörelsen och troende i allmänhet. Man börjar med att lära sig noter och spela på tangenter, spela enkelt och ödmjukt, gärna på någon enkel from visa. Att bli vred på Gud som plågoande är rätt usel träning i bön. Även om man åberopar Jobs bok.
Att be kräver en viss praktisk övning i renhet, enkel men rejäl renhet, ungefär som muslimer som alltid tvager händer och fötter före inrädet till mosekén, något både judar och kristna också gjorde längre tillbaka. Är man begåvad - drabbad av begåvning - är det framför allt hjärtats tänkande som behöver tvagas menar Johannes från Apameia som skriver för sökare, munkar och författare på 400-talet. Det är människans nous, hennes förnuft i viadre mening, som med tiden kan lysa som brinnande kristall när gudsordet hörs och lyser människan fram i livsmörkret.
Det är ett skämt Johannes från Apameia använder men när vi ser den enorma och tidskrävande frustrationen med Gud som upptar många sekulära beåvningar inom teater, media och litteratur slåss, vrids vårt leende till en bister grimas. Hur svårt ska det vara att be och sluta spela teater? Herre lär oss att be! Hör vi inte ängeln som viskar: Det är inte Guds röst det är fel på! Gack å twätt öran!
Kristmässa
Det är jul och kristmässa - men hedningarna ler och undrar varför vi tror på sagor. Ingen stor skada skedd, för all del, kultur och allt sånt. Men varför?
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
Ibland efterfrågas en rationell förklaring, det är inte bara feghet. Då ska vi väl vara hjälpsamma.
1 I en värld som denna ser vi en komplex ordning i tid och rum. Om det inte finns en gud saknar vi en god förklaring till detta kosmos. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Nu finns det en enkel, ja den enklaste, förklaring i en intelligent Skapare.
2 I värld som denna har inte bara livsformer uppstått utan även medvetande. Vi skulle inte alls vänta oss något sådant, rationellt sett, om det inte fanns en intelligent medveten och personlig gud. När det nu finns för handen saknar vi en god förklaring om inte Gud finns. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". Den enklaste rationella förklaringen finns redan till hands i ett välkänt argument: Gud finns.
3 I denna värld finner vi moraliskt ansvar och lidande. Lidandet blir inte meningslöst eftersom det ofta är en konsekvens av dåligt ansvar under en frihet som i sig är god. Ansvar i sig är alltså något vi uppfattar som gott. Dessutom kan lidandet, som inte i sig är gott, leda oss till en djupare förståelse av det mänskliga livet, vilket är något gott som vi kan se och beskriva, eftersom det äger rum i vår värld. Vi har faktiskt enorma möjligheter att växa genom dessa situationer som ger oss lidande. För en tänkande person duger inte attityden: "det är bara så". En bättre förklaring är en levande Gud som ger oss moralisk och andlig utveckling genom allt som sker.
4 I en värld där så mycket lidande finns som i denna, skulle vi, om Gud fanns, vänta oss att Han blev människa och tog på sig vårt lidande, eftersom kärleken i sin högsta form gestaltar sig så för oss rationella människor. Långt innan Jesusbarnet föddes, förväntade sig många tänkande människor att något sådant skulle ske. Därför är det inte orimligt att det också skedde i Palestina för tvåtusen år sedan. När hedningen ser oss fira jul kan han, om han har en hjärna, tänka sig att det finns en logik i detta: en god gud älskar sin värld så att han sänder sig själv att dela smärtan och skönheten i det mänskliga livet. Och på så sätt befriar den som tror och tar emot kärleken. Om man uppmanar någon annan att gå ut i kriget för att försvara oss bör man själv också göra det om man kan. Om vi inte kan ta oss ur våra synder av egen kraft förväntar vi oss att den gud som kan förlåta oss faktiskt också gör det.
Den välvillige hedningen går artigt med på allt detta men tillfogar: Ok men en kille som uppstår till påsk kan vi väl ändå inte köpa?
Så vi genmäler älskvärt:
5 Om det inte finns en gud är det högst osannolikt att en person uppstår från döden på detta sätt. Men om det finns goda skäl för en gud finns genast en högre sannolikhet att detta undantag från vanliga naturlagar faktiskt kan äga rum. Det är fullständigt naturligt och enkelt för en allsmäktig person att inför något viktigt låta ett förlopp avvika från regelbundna lagar. Och något viktigt fanns ju förhanden: att som människa låta sig födas, lida och dö för oss människor och därigenom ge oss ett uppståndet nytt liv.
Om en god gud nu gör detta en enda gång kan vi förvänta oss att han också låter oss få den informationen på ett sätt som vi tydligt erfar, gärna på ett sensationellt sätt som skakar om oss och som vi måste ta ställning till, inte bara säga: "det är bara så". Det finns ett sådant fall i historien.
Som grädden på moset har vi vittnesempiriska fakta. Historiska rapporter om att flera hundra människor som sett en uppstånden Jesus gör det sannolikt rent historiskt att det också skedde. Det finns inget mer vägande skäl att tro motsatsen. Även judar som inte trodde att Messias hade kommit, rapporterade om en tom grav. Många som sett den uppståndne dog för sanningen i den erfarenheten, vilket ger starkt vittnesempiriskt stöd för antagandet.
Så där kan vi resonera och den sympatiske hedningen ser att allt sitter ihop, dummare än han inte. Men problemet är förstås att man måste förstå de enskilda delarna i detta resonemang. Folk glömmer dessutom rätt snabbt vad vi sa, det händer så mycket annat, sporten, ekonomin, kändisarna. Och kanske det freudianska överjaget inser hur jobbigt det blir om det är sant...så vi förstår åter igen inte.
Varför tror ni på sagor? Jo du förstår att.....
tisdag, december 23, 2008
Medicin mot känslan av ovärdighet
- Jag blir kränkt av kyrkans hierarki, jag känner mig ovärdig inför denna mäktiga institution, och därmed ovärdig inför dess sakrament, känner mig ovärdig i bikten som jag inte vill gå till, känner mig ovärdig inför alla helgon vi ser upp till. Och jag fylls av vrede. Det är systemet som gör mig ovärdig!
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
Har ni hör det förut?
Det finns en ideologisk rörelse emot alla hierarkier, all auktoritet, all kyrklig makt. I C.W. Graves och senare Don Becks termer är det i den gröna värderingsnivåns fundamentalism som denna reaktion återfinns. En bra (humoristisk?) skildring av detta finns i Ken Wilbers roman Boomeritis. Det är 60-talets förvirring där egocentrisk världsbild får kläder av att vara mångkulturell och tolerant och där ingen från kränka någon annan med antyda om hierarkier av något slag.
Även inom katolska kyrkan finns denna intoleranta "tolerans" rätt spridd idag. På 60-talet blev det kränkande att kyrkan la sig i vad vi gjorde i sängkammaren och detta ledde till abortlagstiftningen - det är kränkande att kyrkan lägger sig i vad kvinnan gör med barnet i min mage. Och så får vi katoliker som vill "kunna välja fritt" att avsluta graviditeter och därmed effektivt kunna kränka en möjlighet till liv. "These well-educated Catholics" skriver en bloggare "have gone on to occupy influential positions in education, the media, politics, and even the Church, where they have been able to spread their so-called loyal dissent..." En svensk biskop skrev: "I bibeln finns inget förbud mot abort, men kärleksbudet finns och det skall tillämpas... Att nu från kristet håll slå vakt om en övergiven princip, en princip som driver till kärlekslöshet och orimligheter, det är att svika."
Var hittar vi medicin mot boomeritis eller "loyal dissent"? I norra Norrbotten?
Hos Lars Levi Laestadius, i hans julpredikan från 4 söndagen i advent 1858, finner vi en stram och rejäl behandling av ovärdighet, norrländskt frisk och sund som ett kalfjäll. Det finns två former av ovärdighetskänsla säger psykologen Laestadius. Jakob har den rätta.
Jakob säger: "Jag är ovärdig till all den armhärtighet och all den trohet som du har gjort med din tjänare". (1 Mos 32:10) Han är i nöd och trångmål för sin border Esaus skull, som kommer emot honom med fyra hundra beväpnade män. Han känner sin ovärdighet när han betänker hur stor välsignelse han hade fått av Gud både till kropp och själ. Döden kommer honom nära när Esaus hotar att görgöra honom. Under denna ovrädighetwskönsla brottas Jakob en hel natt med Gud - eller med Messias som moderna messianister tänker sig det.
Dt är rimligt, säger Laestadius, att tänka om Jakobs själstillstånd att han fick den rätta ovärdighetskänslan för det första därför att döden kom honom nära och för det andra därför att han kände och bekände hur stor nåd som hade vederfarits honom. Både känsla av ovärdighet och känsla av nåd får rum i samma människas hjärta, där den rätta ovärdihgeshänsla finns.
Men den falska ovärdighetskänslan och nådens kännedom får inte rum i ett och samma hjärta, tillägger han. Är det denna falska ovärdighet 60-talets syftar på i sin ängslan för att kränkas av kyrkans hierarki? En släkting berättar om en troende italiensk invandrare till Sverige: det bästa är att få leva i ett nytt land där inte den katolska kyrkan genom sin blotta existens kränker individens frihet att få bestämma sitt liv.
Alla GT's heliga har haft en rätt ovärdighetskönsla som är en verkan av Guds Ande men i vår postmoderna tid vill en falsk ovärdighetskänsla förekomma hos många intellektuella och liberala kristna, vilket är en verkan av egenrättfärdigheten enligt Laestadius. Den rätta ovärdighetskänslan driver inte bort från Gud utan den påskynda de botfärdiga till Gud. Den falska ovärdigheten driver bort från Gud, förhindrar deltagande i sakramenten och driver några att kräva rättigheten att "fritt få välja" sexualitet, abort och eutanasi och det sjukaste av allt, en "könsneutral" människosyn.
Under den falska ovärdigheten ligger ett förfärligt högmod som visar att hjärtat inte är förkrossat. Ja själva idén om "det förkrossade hjärtat" är väl en kränkning redan det. Huga så knäckande.
Ändå är det en fin julpredikan för 2008 liksom det var för 1858: vi må tro att den store Stridshjälten som har besegrat helvetet och döden, ännu förmår frälsa våra själar så att vreden över alla kränkningar och hierarkier förvandlas till kärlek, så att de arga (om än lojala) kan gråta igen av tacksamhet liksom hedningen Esau fick gråta vid sin broders hals - fast han med stor vrede och grymhet gått åstad för att förgöra sin broder.
söndag, december 21, 2008
Att läsa bibeln som en häst tuggar havre
I Sven Lidmans "Såsom genom eld" har en hamnbuse vid namn Karlsson blivit hastigt omvänd och vittnar bland sina kamrater, arbetar med nattmissionen i staden inom broarna och läser bibeln som en häst tuggar havre.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
- Välsignad vare broder Karlsson i Jesu dyra namn, säger en fattig och from kvinna om hamnbusen. Som en häst tuggar havre, så skulle också du läsa din bibel och kraften skulle fylla dig!
Hur läser vi bibeln? De allra flesta har en förhandsinställning. Den bestämmer vad de ser i texterna. Krister Stendahl berättar hur han började med principen: det handlar om mig (se hans Harvard-artikel). Origines - en bra guide till bibelläsning i vår bokstavliga tid - hade en föreställning om att den värdefullaste kunskapen finns i Kristus. Denna kunskap kan läsas ut ur de bibliska skrifterna. Min Jesus, min Frälsare, min Herre säger Origines om Kristus. Det är hans förhandinställning.
Jag kan tänka mig att Origines, liksom hamnbusen Karlsson, faktiskt läser bibeln som en häst tuggar havre - med sin förhandsinställning och med den alexandriska läsartens karaktäristika. Han är öppen och intresserad av matematik och filosofi och alla de vetenskaper som är rationellt grundade. Han är mycket intresserad av språkvetenskap, särskilt jämförande sådan. Han är hermeneutiker av hög klass. Men den högsta kunskapen finns i Kristus.
Hur hittar man den kunskapen? frågar vi Origines. Jo genom att läsa andligt och allegoriskt snarare än bokstavligt.
Men blir inte det bildat hedniskt, alexandrinsk, akademiskt och väldigt högtflygande? Kan det vara något för Lidmans hamnbuse?
Nej men det kräver kunskap, arbete och framför allt avvisande av gnostiska fantasier som var legio i Origines samtid. Och förresten i vår tid också - tänk bara på det nyss visade reportaget kring Judas-evangeliet. Var kanske ändå Jesu kropp en skenkropp?
Origines räddade bibeln och bibelläsningen på två sätt: dels från de gnostiska fantasierna, dels från det bokstavliga läsesättet som ju i alla tider passar gycklarna, de som njuter av att driva med de som älskar Ordet. Som en sorglös studentska sa: Tror du verkligen att Eva sprang omkring där naken i trädgården? Är du knäpp?
Origines lär oss tugga havre med hästens sunda empiriska inställning: vi behöver näringen.
onsdag, december 17, 2008
Språket och Europas rötter
Språkfilosofi är alltid intressant. När en elev råkar heta Nitsche lägger han sig genast till med "språket är alltid vilseledande" i sin msn-signatur. "Det är ju kung!" säger han förtjust vid förfrågan. Ja, språkfilosofi är kung.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
Vad språket gör med oss, vad vi gör med språket. När Benedikt XVI håller ett föredrag i Paris den 12 september i år 2008 så betonar han intimiteten mellan eskatologi och grammatik, mellan att söka Gud och söka sanningen: quarere Deum. Väldigt modernt och väldigt språkfilosofiskt. I begynnelsen var Ordet. Detta ord är Kristus och strax firar vi Kristmässa igen. Språket igen. Grammatiken och teologin ligger nära varandra.
Benedikts föredrag handlar om Europas rötter. Var finns de?
De finns huvudsakligen i de kristna klostren. Där börjar Europa tänka. Kärleken till Gud går hand i hand med kärleken till språket, läsningen, till bibliotek - "L'amour des lettre et le désir de Dieu" som en boktitel av Jeas Leclercq uttrycker det.
Det är så roande att Benedikt XVI mitt i ett hypersekulariserat Paris står och talar om klostren, och platsen är väl vald: Collège des Bernardins som byggdes av elever till St Bernard. Om det är något Paris och Europa inte har så är det den frid som St Bernards klosterregel ville skapa. En stor del av ofriden hänger samman med hanteringen av invandringen. Under klostrens utveckling pågick stora folkvandringsrörelser i Europa och det viktiga var inte nationell enhet utan enhet i Kristus.
Ora et labora - en grundregel för det ursprunliga tänkande Europa, som Benedikt tar upp. Den skiljer sig radikalt från grekiskt synsätt, där tänkaren inte sysslar med något så grovt som manuellt arbete. Även de många gnostiska sekter som gärna vill kalla sig kristna - tänk på det nyupptäckta Judasevangeliet - sysslar inte med kroppslighet utan söker komma ur det kroppsliga fängelset. Kristendomen är annorludna: ordet sark, det grekiska ordet för kropp, är så centralt för den tidiga kyrkan (tänk på Johannes 6)och kyrkofäderna. Gud skapar verkligen en god materiell värld - en gudomlig materialism om man vill. Svåra tankar för antikens filosofi. Gud blir också en verklig kropp. Huga så oandligt enligt alla gnostiker.
När skola och unversitet i Europa och Sverige äntligen förenar kärlek till språket med gudslängtan och äntligen sammanför ora et labora -- först då har vi återvänt till Europas sanna rötter. Dit måste vi förr eller senare. När sekulärkulturen ramlar isär står det gamla "quarere Deum" kvar som den djupaste källan i det kristna filosofiska Europa.
fredag, december 12, 2008
O Helga Natt i katakomberna
Över hela vårt land går skolungdomar i alla åldrar i kyrkorna och firar Lucia genom att under någon timme lyssna till kristna texter och se vitklädda flickor och pojkar i processioner som är uppenbart sakrala till sin karaktär.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
De flesta är barn till sekulariserade föräldrar som på rak fråga skulle svara: "Nej vi är absolut inte troende". I religionsundervisningen som alla dessa ungdomar har i skolan ser vi en förkrossande ateistiskt eller agnostisk majoritet. De få kristna verkar lite efterblivna.
Men i gryningens vintermörker sitter alla i kyrkan, tysta, beskedliga, och lyssnar till det kristna budskapet i en rad olika sånger, gamla och kända, nya och vackra, alla med samma budskap: Jesus är Messias, den vi väntat på, Jungfru Maria "vaggar själva himlen i sin famn" som en nyare melodi uttrycker det.
De "absolut inte troende" ungdomarna sitter i kyrkor där allt fler gamla Marior och Madonnor tagits fram, eftersom man vågar det i vår tid, där stora Damianus-kors hänger med den lidande Kristus, där kyrkofäderna kanske finns på bilder och reliefer uppe i taken, där altartavlorna inte alls är abstrakta och agnostiska utan direkt och kraftfullt kristna. De sitter i ett sakralt sammahang, i en symbolbyggnad där de själva definieras på ett alldeles speciellt sätt - det kristna sättet.
Fredrika Spindler talar om ett "smygkristet Sverige" där vi i själva verket är impregnerade av kristen teologi. Hur kan så många hundra ungdomar sitta i rörande stillhet och vaken uppmärksamhet i gryningsmörkret och till och med se gråtfärdiga ut när O Helga Natt spelas på en bländade trumpet och en stor kör faller ni, ja ni vet var...
Kommer att tänka på Gregorius Nanziansen, då han ser människan som tredelad - med samma struktur som kyrkobyggnaden. En ingångshall, ett nav och det heliga bakom ikonostasen, i tidiga kyrkan en gardin. Ute i hallen kan alla prata om "absolut inte troende", sen tystnar de när de går in i navet och deltar i mysterierna, ser de levande ljusen och hör sången och de heliga orden - de blir något annat än därute i hallen. Och i varje ungdoms hjärta, längst in, darrar det heliga som ingen kan tala om, som är så starkt och underbart att det måste hållas hemligt, trots att tåren hänger lite pinsamt när det är för vackert.
I en sekulär tid sätts det heliga i tryckkammare, det får inte komma ut, det måste gömmas. Det är egentligen en väldigt religiös tid, en undermedveten katakombtillvaro.
torsdag, december 11, 2008
Metanarrativen och de heliggörande episoderna
På sjuttiotalet fick vi lära oss vid akademin att "metanarrativen" var döda. Inga stora berättelser höll längre måttet utan kunde användas endast av personer med lust att förtrycka andra. Och den tiden var förbi när vi kunde "tro" någon sådan berättelse, något sådant "meta-narrativ". Och snart var det en fundamentalism av nytt slag som slog igenom inom kultureliten: du får inte tro ! Och om du ändå trillar dit så ska du skämmas lite men naturligtvis träda fram och beskriva det som skett med dig - gärna i någon tevesoffa.
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
Kanske det var bra med en dekonstruktion av falska motiv - lite som Laestadius gav sig på biskopar och präster med "död tro". För då kan de små berättelserna få liv i oss och orsaka jubel: Marie bebådelse, Jesu födelse, flykten till Egypten, händelsen i templet när Jesus var tolv år. Senare hans dop i Jordan, bröllopet i Kana, undervisningen längs vägarna i Palestina, händelsen på förklaringsberget....hela den underbara Rosenkransens bilder och episoder.
Heliggörande episoder kom istället för de stora mäktiga "metanarrativen" och det är alldeles fritt fram att tro på dem. Maranata !
tisdag, december 09, 2008
Personen som vill tala med oss
Kosmos är en Person som vill tala med oss, skrev Hjalmar Sundén på sin tid. Det är så sant som det är sagt. Det är lusfyllt att se reaktionerna hos mången elev som för första gången inser vad de orden betyder.
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
I rättningen av en lång uppsats om gudsbevis möter jag en 20-årig flicka som "just lämnat kristendomen bakom sig". Hon utforskar gudsbevisen från Anselm och framåt för att se om hon kan hitta Gud utan kopplingar till den kristendom hon vuxit upp i. Hon har alltså hört bibliskt tal sedan barndomen. Och beslutat lämna detta bakom sig. Jag kommer att tänka på Owe Wikströms tidiga undersökning av svensk skönlitteratur - orden som stänger och orden som öppnar. Den här studenten söker sig ur trånga svenska ord till öppnande skolastik. Själen mår bra därvid, andas katolsk luft. Man önskar detsamma åt så många Guds "barnbarn" som finns i vårt land, ofta poeter och författare som får priser och kämpar på men aldrig lyckas komma ut till Stor Kristendom; de blir kvar i "mitt intressanta liv". Om de ändå kunde snubbla på Hjalmar Sundéns enkla ord.
För min forskande elev blev det djupt betydelsfullt att kosmos är en Person som vill tala med henne - genom medeltida gudsbevis!
måndag, december 01, 2008
Guds placebo
Undersökningar av engelska småstäder visar att kyrkans kristendom går tillbaka under hela 90-talet och holistisk spiritualitet går starkt framåt. Folk mår bättre av det stora smörgåsbordet New Age och Healing och olika kognitiva varianter av häftigt tänkande.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
Är allt detta, som Martin Ingvar säger i ett teveprogram, en placebo-effekt? Folk mår så bra av zon-terapi och chakrabehandling.
Får mig att tänka på raderna Ära vare Gud i höjden och frid på jorden åt de som har Hans Välbehag (eller liknande översättning). Välbehag - placer - placebo. Just det.
Guds nåd är den Stora Placebo, den komplicerade process som Martin Ingvar tycker vi ska forska mer på, den process som de facto gör oss lyckligare, friskare, friare.
För naturligtvis, kan man tycka, använder sig Gud av vår kropp och vårt psyke. Varför blir man annars så hiskeligt glad när man slår upp dagens läsning?! Nästan varje gång ger Bibelordet en stark dos helig placebo.
fredag, november 28, 2008
Ljus i mörkret
En elev sitter i en kall aula och skriver NP i Svenska. Stolarna är hårda, luften syrefattig, tidspressen tydlig, skrivmedlen ålderdomliga (blyertspenna och papper) - och ändå kan världen fyra timmar senare få läsa följande:
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
"En solnedgång som sakta övergår från djupt mörkblå ton till härligt blå, till mjukt rosa, till sprakande eldröd, till värmande orange, till guldigt gul, till becksvart mörker. Människans öga; så detaljerat och komplicerat i sin mekanik att man nästan baxnar. En stor fet humla; egentligen alldeles för tung för att kunna flyga enligt tyngdlagarna. En gnistrande vintermorgon i all sin prakt; ren, vit, lekfull pudersnö så långt ögat kan nå och solens varma strålar som lyfter upp varje litet skrymsle.
Allt så bländande vackert och ofattbart att man kommer av sig inte kan göra annat än helt mållöst stå och stirra, som en programledare för När och fjärran en gång uttryckte sig då hon stod högst upp på en bergstopp och beundrade den hisnande utsikten: "Man vill bara säga tack!"
Jag vet inte om man kan kalla dessa exempel för personliga erfarenheter och speciellt då inte vad gäller religiösa traditioner. Men jag vill ändå börja med dessa exempel på stunder av mållöshet som jag emellanåt hamnar i. Tillfällen då jag alltid blir lika tacksam över att jag har en Gud som jag tror på och kan tacka för att han skapat något så fantastiskt och oförklarligt vackert. För jag skulle ändå vilja kalla dessa för mina personliga erfarenheter av kristen tro. Krsitendomen är för mig något att luta sig mot, att falla tillbaka på då allt blir för mycket och jag ställer mig frångan: "Varför?"
Jag är personligen döpt i vuxendop, vilket är ett dop jag själv valt att ta emot som ett bevis på min tro. Jag har flera vänner som är döpta som barn och sedan konfirmerat sig som ett sätt att komplettera och bekräfta barndopet. Jag tror att många ungdomar idag konfirmerar sig utan att de riktigt vet varför de gör det. Kanske gör många det för att de "bör", för att det är tradition, eller för att de flesta av kompisarna gör det. Jag har dock även vänner som faktiskt konfirmerade sig för att de ville ta vara på och veta innebörden av alla dessa kristna traditioner som vårt land står för - ännu. Och då kallar de sig kristna.
Jag tror att det finns olika typer av kristen tro i vårt samhälle, ingen sämre än de andra, bara man kan stå för sina handlingar. Filosofen Fredrika Spindler skriver i artikeln "Sverige är mer kristet än vad vi tror" att hon tycker vi ska ifrågasätta vårt religiösa förhållningssätt för "då har man möjlighet att välja om man vill praktisera kristendomen eller inte". Kristendomen kanske inte behöver vara för alla något "superreligiöst" och något som praktiseras i större utsträckning än att "Ja, jag tror på Gud" vid de stora högtiderna.
Högtider, just det ja. Alla dessa traditioner. Julens sjuarmade ljusstakar i alla fönster, praktfulla julstjärnor hängdes var man än vänder blicken, julsånger om Kristi födelse, julkrubbor och barnens skolavslutning i kkyrkan. Sedan har vi barndop, konfirmation, bröllop, begravningar....Visst, dessa är alla högtidliga kulturella traditioner. Men de är också religiösa riter och symboler. Traditioner som för mig fungerar som påminnelser om min tro. Helgdagar, såsom julen då Jesus föddes i ett primitivt litet stall (grotta) utanför byn Betlehem, för att senare undervisa människor och under påsken dö på ett kors för mänsklighetens synder, Jesu himmelsfärd och Pingsten då lärjungarna fick den Helige Ande som personlig hjälpare. Dessa är alla högtidliga dagar, dagar av påminnelse, betänkande, tacksamhet och glädje. Dagar som gör mig trygg och ger en slags inre frid, jag blir påmind om att jag inte är rotlös.
Denna "låtsassekularisering" som Spindler talar om förstår jag inte riktigt. Jag kan ju i och för sig förstå tankegången - att det finns så många svenskar som följer traditioner de knappt vet historien bakom. Man jag märker inte av det så mycket. Jag kan vara svara utifrån mitt eget liv och perspektiv, då jag säger att jag lever, firar och följer traditioner därför att jag tror på dem.
Jag tror att om det är någonting som är utmärkande för vårt land så är det religionen. Den är en av våra (oftast osynliga) viktigaste grundstenar, som samhället är uppbyggt på. Det är okej att religion och tradition flyter ihop. Bara vi är medvetna om det, för att kunna ta ställning till vad vårt kristna land står för. Om vi skulle skala bort alla kristendomrelaterade traditioner så skulle vi inte ha mycket till kultur kvar.
Det är dock bra att kyrkan numera är skild från staten. Nog för att kristendomen lagt grunden för samhället, men den bör vara något alla människor får välja, inte något som alla tvingas in i.
Jag skulle vilja ställa frågan:
Varför har det blivit så stort och felaktigt att kalla sig kristen?
Varför har kristendomen blivit ett sådant tabu, ett så "känsligt och personligt" samtalsämne att det knappt finns någon som vågar nämna det? Varför får inte Sverige vara ett land med en kultur, en historia, en religion? Vi ska alltid vara så multinationella, så neutrala som möjligt. Kanske är detta på grund av en rädsla för konflikter?
Jag tycker ofta att det känns som om muslimer har lättare att på ett naturligt sätt prata om hur mycket deras religion betyder för dem, än vad kristna svenskar har. Sverige känns ofta som oerhört anti-kristet. Vi välkomnar varmt andra religioner att utvecklas och utövas i Sverige, men vi vill av någon anledning absolut inte förstora eller framhäva vår egen religion.
Att vara "världens modernaste land" tror inte jag behöver innebära att vi måste vara helt neutrala. Det måste ju gå att bevara ett lands religion samtidigt som man är öppen för andras nya. Ett modernt land är för mig ett land med religionsfrihet och en öppenhet för alla kulturer och traditioner.
Att ifråga sätta de traditioner och tankesätt vi har är bra för att slippa smygsekularisering. Men jag tycker ändå att vi ska våga bevara vår religion. Våga vara speciella. Jag vill bo i ett land med en egen personlig prägel, med egna traditioner och med en spännande kultur rotad i en intressant historia. Och för detta behövs religonen."
Dessa unga tankar är lagom till Lucia ett härligt ljus i det intellektuella mörkret. Man kan bara säga tack!
tisdag, november 18, 2008
Jesus - hybriden framför alla andra?
Jochen Hörisch skriver så underbart i volymen "Religionens framtid" (2006):
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
"Människor överskrider systematiskt gränserna mellan arter och kategorier. De är ändliga och drömmer om ändlöshet, de är fulla med skavanker, instinktsstyrda varelser som drömmer om att bli felfria, de har fått ligga i vaggor och kämpa för att lära sig stå upprätt, de är härvor av känslor på jakt efter det rena förnuftet. Människan är en korsning dömd att bära sitt kors. Det är ingen slump att vår kultur som ju utvecklat en särskilt intim relation med hybris fått benämningen "Västerländskt kristen". Jesus Kristus är hybriden framför alla andra. Han överskred gränserna mellan det timliga och det eviga; han är både Guds Son och människosonen. Hur mycket hybris skall det till för en man att hävda att hans far är ingen mindre än Den Ende Guden, och att han själv är vägen, sanningen och ljuset? Även här finns ett uppenbart problem vad gäller osynlighet: i strikt överensstämmelse med det teologiska systemet borde Jesus Kristus bli betraktad som den som offrade sig själv för en hybridartad, syndig mänsklighet och inte som själva inkarnationen av hybris. Det krävs att man (som då man med Goethes hjälp följer Fausts världsliga karriär) slår om till ett diaboliskt, hybridartat iakttagande, för att inse hur övermåttan anspråksfullt det kan vara att utse sig själv."
Ja just det. Var Jesus en övermåttan anspråksfull galning eller kan han faktiskt ha rätt i det han säger? Det är samma fråga C.S. Lewis ställde sig (som ateist) och insåg realismen i själva frågeställningen. Antingen eller. Upp till bekännelse Hörisch!
torsdag, oktober 30, 2008
Jesus Christ Superstar på Malmöoperan
Ola Salo hänger på korset i slutscenen av Jesus Christ Superstar på Malmöoperan. Han ropar orden:
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
Min Gud varför har du övergivit mig?
Det slår mig att människor i över tvåtusen år velat höra dessa ord, begrunda dem, överväldigas av dem. Trots alla högljudda ateister och sekulära humanister vill människor åter och åter igen samlas kring mannen på korset och hans rop till Gud. Jag kan inte låta bli att se mig omkring i operasalongen och fundera över vilka bilder man ser där framme på scenen. Ber någon? Undrar någon oroligt varför Jesus ropar just de orden?
Det är tydligt att Malmöoperans rockiga (utmärkta rockmusiker!) uppsättning av Jesus-dramat vacklar mellan komedi och tragedi på ett trevande sätt. Men den slutar alltså med en ren och vacker och överväldigande korsfästning.
måndag, oktober 20, 2008
Den stora förödmjukelsen och dess kritiker
När Gibsons film The Passion visas (och den visas uppenbarligen titt som tätt bland kristna och i skolorna)är det ofta några som reagerar: så ytterst förödmjukande ! Så fruktansvärt !
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
De menar att just på grund av att Jesus är Guds son är det så otroligt svårt att se lidandet, inte bara det fysiska utan själva det gigantiskt sjuka i att göra så med Gud.
Det är en sund reaktion. Alla blir liksom troende i den.
Men kritiker av filmen, även katolska skribenter, har klagat på att just det mänskliga framträder så starkt i skildringen. Det är på något sätt opassande att skildra det pinsamma. Förmodligen är det lite för magstarkt, lite för smärtsamt att se Gud förödmjukas så som sker i Gibsons film. Och så gör man om det till kritik av filmen. Man missar poängen.
Jag kommer att tänka på Balthasars ord: "The humiliation is precisely the passing over from being in the one actual form to being in the other....which means more than a simple addition of a second nature to a first. It would be no humiliation if, in passing over to the being of a slave, he ceased to be God..."
Den stora förödmjukelsen hos vår Herre och hos själva Inkarnationen skulle försvinna om Gud bibehöll alla sina egenskaper eller förlorade alla sina egenskaper som Gud. Just därför att Gud har en begränsad mänsklig form känner vi så starkt inför det som sker i Herrens Passion.
söndag, september 28, 2008
Irriterande tradition
Vi studerar kvinnliga präster under romarrikets tid och kvinnlig tempeltjänst i de
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
olika kulturerna kring medelhavet och nån elev utbrast: men det var ju jämlikhet mellan könen på den här tiden! Vad bråkar de om idag?
Ja inte bara det. Vissa tempeltjänster var strikt förbehållna endast kvinnor som kände sig kallade till det. Och bakom detta fanns en grundvärdering: kvinnan var gudomlig på ett sätt mannen inte var. Vissa orakel kunde endast vara en kvinna, t ex oraklet i Delfi.
Ja - modergduinnan! ropar de ivriga studenterna. Självklart.
Just det. Modergudinnan. Den mesopotamska kulturen hade en hög uppfattning om henne. Detta avspeglades i många flickors och kvinnors centrala roller i templen. I grekisk kultur och under romarriket spreds en rad intressanta kulter med kvinnliga prästinnor och det var en självklar medborgerlig möjlighet, om än inte lagstiftad rättighet, att låta viga sig till kvinnlig präst. Kvinnor, menade man, vet mer om livet eftersom de är mödrar och därmed mer om det gudomliga.
I Egyptisk kultur kunde kvinnor faktiskt bli Farao, fast endast i vissa speciella omständigheter. I övrigt rådde stor jämlikhet, kvinnor kunde äga på samma villkor, låna pengar, signerna kontrakt, inleda skilsmässa, vittna i domstolar och förstås inneha en rad religiösa ämbeten.
Vi fick delvis tillbaka detta tänkande på 19oo-talet i Nordeuropa och Nordamerika. Somliga kristna kyrkor utanför den katolska och ortodoxa världen har gått tillbaka till den generösa och kvinnouppskattande värderingen. Sedan 1960-talet, då denna värdering verkligen fick vind i seglen, har den växt även inom den anglikanska kyrkan. Det firas i dagarna i Svenska kyrkan. Man skulle kunna kalla det rättvisans återställande efter en lång orättvis tradition.
Det kvinnliga ämbetet och det gudomliga stod nära varandra i medelhavskulturen. De stora folkfesterna kring Isis, Hathor och Maat visar detta. Väldigt avvikande på denna punkt var den judiska och kristna traditionen när den kom. Den lät tydligt och klart Gud Fader använda endast manliga leviter och präster, inte ens Messias och apostlarna tänkte annorlunda, det var en trossak, inte en värdering. Den kristna kyrkan, när den dök upp i det romerska riket, var udda på det sättet. Den liksom kränkte yrkesfriheten och tillgången till tjänst hos Gud. Den satte en strikt monogami i centrum och förbjöd all kvinnlig tempeltjänst, avvisade de kvinnliga förebilderna. Den tänkte på ett annat sätt kring tro. Den var inte tolerant och passade inte in i den toleranta medelhavskulturen, särskilt inte den egyptiska.
Väldigt underlig och inopportun kyrka! Starkt irriterande än idag. Lite envis lydnad där.
måndag, september 22, 2008
Välsignad stad och mark
Det är älgjakt. Just när jag ligger i en kväll i husvagnen, ute i markerna vid en jämtländsk sjö och söker i Deuteronomium efter något som Herren sagt om älgjakten, eller jakt över huvud taget, ringer det från Vatikanen i Rom. Man har hittat något jag skrivit och vill använda det i Vatikanradion. Jag blir glad och vi pratar en stund. Vi borde träffas och göra något mer för Gud. Anden är med oss, det känns.
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Men det fina i kråksången är att världsstaden Rom under samtalet var nära som Ånge eller Svenstavik. Det är väldigt nära på jorden nu för tiden. Vi hittar varandra på Eniro och vi ringer när som helst och var som helst. Det man tänker finns på nätet för andra vandrare att använda, var de än befinner sig. Det är som en av Herrens alla välsignelser i Deuteronomiun 28:3: "Välsignad ska du vara i staden, och välsignad ska du vara på marken."
Om vi hör Herrens röst alltså, och håller hans bud...men vad säger Han om jakt?
Plocka lingonen
Polska bärplockare är en teologisk tillgång! Bland lingonröda tuvor kan man få sig en äkta polsk-katolsk predikan till livs. Ungefär så här lät det:
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
Svenskar är tokiga. De tror att de kan avgöra kristendomens värde med sina privata känslor och åsikter, sina många rättigheter. Man kan inte ha en privat rättighetslista som man stämmer av Bibeln eller den katolska läran med!
Så att man säger: ”Jodå det är mycket i den katolska kristendomen som är bra, den har ju byggt upp Europas kultur under många sekler och så. Men den kränker en del sak jag anser mig ha full rätt till, t ex preventivmedel och valfrihet när det gäller barn och graviditeter. Och alternativa sexuella praktiker. Och lite andra saker också. Därför duger den inte riktigt."
Det är som att inte använda benen när man tar sig fram för man har faktiskt rätt att röra sig benlöst. Eller som att köra omkring med däck utan luft för man har faktiskt rätt att göra det. Kristendomen är den fulla funktionen, den fulla livsglädjen och det är en mystisk idé att vi har rätt att göra det halvdana.
Så varför plockar vi inte våra lingon i skogarna.....
torsdag, september 04, 2008
Handboken och böket i historien
På svenska radion diskuteras (märkligt nog) om Bibeln kan vara sann från pärm till pärm? Ska den inte tolkas enligt vår tid som de liberala biskoparna gör? Kan den verkligen vara en realistisk handbok för hur vi ska leva? Ja, säger en röst med glädje i rösten, den är bättre och tydligare än Volvos handböcker och det vill inte säga lite.
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
För kristna gudsälskande i alla tider (efter ca 390 i alla fall) är många bibliska texter ett problem – de handlar ju om så mycket annat bök och stök. Kan man inte bara lyfta ur de rena och stilla bitarana och samla dem i en andlig skrift istället? Måste vi ha med alla dessa texter om historiska bråk, vapenskrammel och byggnadsverk, missförstånd, hantering av egendom fram och tillbaka, mord och ränker hit och dit, hämnd och vedergällningar i det oändliga? Varför ska all ogudaktighet skildras? Som Job säger: varför går det så bra för de ogudaktiga? Kan vi inte som Marcion skära bort det gamla och arkaiska och bli lite spirituella istället? Och som gnostikerna, vända oss till Lågan och glömma världen. Läsa Rumi och Molinos och endast vara i stillhet? Lämna GT åt hermeneutikerna?
Men saken är den att den innersta cirkeln där själen är tyst med sin Herre, där den enklaste och mest innerliga gudskärleken brinner, inte kan existera utan alla de andra cirklarna utanför. Det är som ett galaktiskt system med ett centrum i själens ljusföreing med sin Älskade. Det är där du bryter bröd med Jesus. Utanför detta tysta centrum finns bråket och kivet, historiens kamp och uppbyggnad, förfall och återerövring, det knökiga dramat på den historiska scenen, tonvis av otro och förfall. Det är som det centrala 80 meter breda järnskiktet i Kirunagruvan – det omges kilometervis av gråberg.
Du måste ta det ena med det andra. Så är det också i våra egna liv. Vem kan isolera skönheten? På Grand Chartreuse måste ved huggas, räkningar betalas, biljetter till resor ordnas och rabatter bevakas, reparationer utföras, snö skottas, skjortor sys, hår klippas, tak lagas – världen. Någon minut då och då är det bara Gud framför mig, nåden skänks mer än jag kan ta emot.
Bläddra i GT och mitt i allt nödvändigt stök och bök finner du ofta plötsligt den innersta cirkeln, t ex hos Sakarja: ”Må allt kött vara stilla inför Herren, ty han har stått upp och trätt fram ur sin heliga boning.” Järn i gråberget!
torsdag, augusti 28, 2008
Ateister förr och nu
Mark Brumley på Catholic Answer får en ateist på linjen och kommer nästan av sig. Ateisten säger egentligen bara att han inte hittar några tecken på att Gud finns och undrar också varför de troende ändå tror. Brumley börjar gå igenom naturlig teologi och uppenbarelse och är rätt ordentligt upprörd.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
Men ateisten är vår nästa, vare sig det är Richard Dawkins eller pappa. Det första man bör tackla är just "tecken". Vad menar du med tecken? Vad skulle kunna vara ett tecken på att Gud finns? Eller "bevis" -- vad är bevis? Att du med ögat tycker dig se ett föremål på avstånd? Ska vi titta lite närmare på det här med tecken och bevis? Har det med matematik att göra? Deduktion? Eller antaganden utifrån speciella observationer?
Då hamnar vi inte i en försvarsställning som Brumley gjorde på en gång. Istället får vi en givande diskussion om vad naturlagar, kausalitet, perception och logisk bearbetning av den, visshet, empiriska problem med naturlagar osv. Tron har med alla dessa villkor för kunskap att göra.
Moderna ateister är ju ofta slarvigare än de klassiska och ofta får man återföra dem med varlig hand till Descartes, Hume, Berkeley Kant och Hegel, för att sedan kanske lotsa dem till Bernard Lonergan och filosoferna på St. Andrews. Som Laestadius ofta sa har ateister och fritänkare aldrig kunnat bli martyrer "emedan de alltid ha haft lifvet kärare än den sanning de skolat försvara". Alltså går vi på sanningen när vi diskuterar tron, det blir bäst för alla.
Sen kan det naturligtvis vara så att ateisten mest är uppblåst och högfärdig, så "stolt i hågen att han icke behöver krusa sig så mycket" för vare sig människa eller Gud. Men då blir det mer ett personligt problem, något för skärselden kanske.
fredag, augusti 15, 2008
Festa augusti 15
Assumpta est Maria in coelum, gaudent Angeli.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
Laudantes benedicunt Dominum.
Maria Virgo assumpta est ad aethereum thalamum.
In quo Rex regum stellato sedet solio.
Dignare me laudare te Virgo sacrata.
Da mihi virtutem contra hostes tuos.
Hodie Maria Virgo coelos ascendit: gaude-te,
quia cum Christo regnat in aeternum.
fredag, augusti 08, 2008
Värdighet i evolutionen
Många elever är oroade av genteknologin. Att ändra på kroppar och ändra på den egna genetiken - är det i sig en synd? Mina romantiker och de Gröna tenderar idealisera det "naturliga" och demoniserar gärna all bioteknologi. Traditionalisterna och de allmänt konservativa brukar tvivla på vetenskapen över huvud taget. De som är åt vänster eller extremt jämlikhetsivrande oroar sig i regel över den konkurrens som måste uppstå på den biotekniska och gentekniska marknaden.
Rätt många har en allmän äckelkänsla inför att manipulera med DNA, men flera kristna har argumenterat att Gud skapar själen fritt i det genmaterial som finns tillhanda. Vi måste kommer över äcklet. President Bush har ett etiskt råd som försöker tolka en allmänn "disquiet" bland forskare i USA. Begreppet värdighet står i centrum. Det är häftigt att sätta begreppet värdighet som det väsentligaste i hela bioetiken. Varifrån kommer värdighet? Finns det redan i evolutionens tidigaste stadier? Är värdighet en transcendental egenskap i den kraft som orsakar evolutionen?
En allmän upplevelse bland elever är att den nya teknologin förbättrar livet. Men trots detta bör den avvisas eller till och med förbjudas om den kränker värdigheten.
Filosofiskt sett på denna Edith Steins dag: vad är värdighet? Ska vi söka den via fenomenologin, som Edith Stein försökte först under Edmund Husserl?
Rätt många har en allmän äckelkänsla inför att manipulera med DNA, men flera kristna har argumenterat att Gud skapar själen fritt i det genmaterial som finns tillhanda. Vi måste kommer över äcklet. President Bush har ett etiskt råd som försöker tolka en allmänn "disquiet" bland forskare i USA. Begreppet värdighet står i centrum. Det är häftigt att sätta begreppet värdighet som det väsentligaste i hela bioetiken. Varifrån kommer värdighet? Finns det redan i evolutionens tidigaste stadier? Är värdighet en transcendental egenskap i den kraft som orsakar evolutionen?
En allmän upplevelse bland elever är att den nya teknologin förbättrar livet. Men trots detta bör den avvisas eller till och med förbjudas om den kränker värdigheten.
Filosofiskt sett på denna Edith Steins dag: vad är värdighet? Ska vi söka den via fenomenologin, som Edith Stein försökte först under Edmund Husserl?
onsdag, augusti 06, 2008
Nytänkande är att komma hem
Att besöka gamla katolska kyrkor som räddats på sent 1800-tal och restuarerats hör till glädjeämnena i svenska semestertider. Trots snålöppet.
Vi besöker Ytterlännäs fantastiska gamla kyrka och försvinner i de underbara valven som inte vitmålats och därför ger en glädje inför skönhet som de vitmålade protestantiska väggarna ville förbjuda. Även de gullessonska mariorna har tagits fram från skrubbarna och gömslena och ger kyrkan en inre högtid som är katolsk.
Problemet är guiderna och representanterna för Svenska Kyrkan. Min fru beklagar ärligt hur hemsk tanken på övermålning är. Genast försvarar guiden med att det var ett fint nytänkande. I den broschyr vi får i handen står också att man har föreställningar som skildrar dels den katolska tiden, dels nytänkandet som reformationen kom med.
Vi skakar på huvudet. Nytänkande?
Läs på historien innan du bli guide, tänker vi och går därifrån. Det var en katastrof med politiska förtecken och två sidor. Dels en kulturell tillbakagång på tvåhundra år, delvis mot folkets vilja och definitivt till skada för bygdekulturerna. Dels en teologisk urvattning där mer än halva den sakramentala teologin skrotades, vilket ledde till att den egendomliga dogmen om sola scriptura infördes – kanske under påverkan från Islam, där skriften ersätter Gud. Det är bara att läsa skriften Svenska Kyrkans Bekännelsekrifter för att se detta.
Idag vill varje svensk präst förstås vara mer katolsk än den andre och alla skrymslen genomsöks på marior och helgon och ställs upp i det vitmenade kyrkorna så att två helt olika tänkanden krockar och det ser ut som ett tillfälligt museum. Men det gör ju att katoliker gärna kommer på gudstjänst! Utmärkt.
För många lutheraner är det katolska inte så långt bort. Marcus Grodi hade senast som gäst i sitt program The Journey Home en lutheran som var så hemtam vid den katolska liturgin att han trodde det gick bra att bara byta på egen hand. Först efter flera år råkade en präst fråga om han verkligen var upptagen i katolska kyrkan. Han förstod först då att det fanns en skillnad. Själv har jag hört flera svenska präster tro att de har apostolisk succesion och alltså är en variant på katolska kyrkan. Det är fint på sitt sätt.
Nu när avkristningen av Europa pågår i full fart är det kanske läge för att skippa ”nytänkandet” och komma hem på riktigt. Då kunde vi börja måla på alla de vita tomma fasaderna runt om i landet. Och inte ha snålöppet längre.
Vi besöker Ytterlännäs fantastiska gamla kyrka och försvinner i de underbara valven som inte vitmålats och därför ger en glädje inför skönhet som de vitmålade protestantiska väggarna ville förbjuda. Även de gullessonska mariorna har tagits fram från skrubbarna och gömslena och ger kyrkan en inre högtid som är katolsk.
Problemet är guiderna och representanterna för Svenska Kyrkan. Min fru beklagar ärligt hur hemsk tanken på övermålning är. Genast försvarar guiden med att det var ett fint nytänkande. I den broschyr vi får i handen står också att man har föreställningar som skildrar dels den katolska tiden, dels nytänkandet som reformationen kom med.
Vi skakar på huvudet. Nytänkande?
Läs på historien innan du bli guide, tänker vi och går därifrån. Det var en katastrof med politiska förtecken och två sidor. Dels en kulturell tillbakagång på tvåhundra år, delvis mot folkets vilja och definitivt till skada för bygdekulturerna. Dels en teologisk urvattning där mer än halva den sakramentala teologin skrotades, vilket ledde till att den egendomliga dogmen om sola scriptura infördes – kanske under påverkan från Islam, där skriften ersätter Gud. Det är bara att läsa skriften Svenska Kyrkans Bekännelsekrifter för att se detta.
Idag vill varje svensk präst förstås vara mer katolsk än den andre och alla skrymslen genomsöks på marior och helgon och ställs upp i det vitmenade kyrkorna så att två helt olika tänkanden krockar och det ser ut som ett tillfälligt museum. Men det gör ju att katoliker gärna kommer på gudstjänst! Utmärkt.
För många lutheraner är det katolska inte så långt bort. Marcus Grodi hade senast som gäst i sitt program The Journey Home en lutheran som var så hemtam vid den katolska liturgin att han trodde det gick bra att bara byta på egen hand. Först efter flera år råkade en präst fråga om han verkligen var upptagen i katolska kyrkan. Han förstod först då att det fanns en skillnad. Själv har jag hört flera svenska präster tro att de har apostolisk succesion och alltså är en variant på katolska kyrkan. Det är fint på sitt sätt.
Nu när avkristningen av Europa pågår i full fart är det kanske läge för att skippa ”nytänkandet” och komma hem på riktigt. Då kunde vi börja måla på alla de vita tomma fasaderna runt om i landet. Och inte ha snålöppet längre.
söndag, augusti 03, 2008
Humanae Vitae 40 år
Några roliga repliker om preventivmedel avfyras i den brokiga och lite virriga texten "Anteckningar från en liten Fiat" (Zbigniew Kuklarz,2008):
"Och vad vet du om fortplantning? Har du skrivit avhandlingar och böcker om sexualdriften kanske? Nej, just det. Knip då käften, för det har nämligen påven gjort. Den mannen har mer koll och är långt coolare än du vill föreställa dig honom. Redan på sextiotalet visste han mer om ämnet än du någonsin kommer att lära dig. Börja med att läsa hans böcker så får du se vad han har att berätta om coitus interruptus till exempel, eller om kvinnans libido. Bara för att du gökat några gånger tror du att du förstår dig på ämnet. Sexualdriften är en gåva från Gud, men du använder den som en burk med såpbubblor som du bara blåser ut för vinden.....Menar du verkligen att kondomer och p-piller är frihet? Kallar du preventivmedel för frihet? Vet du överhuvudtaget vad preventiv betyder? Nej, just det. Det betyder att man förebygger livet. Att man skyddar sig mot livet. Fängslar, kapslar in både livet och den personliga frihet som alla levande varelser har rätt till och som du själv så ivrigt förespråkar. Eller menar du kanske att ett foster i trettonde veckan ändå inte är en person? Wow, smart ass! Kära beskyddare av individualismen, när i så fall blir man en individ? I nittonde veckan kvart över två?"
Huvudpersonen tänker bara detta, han vågar inte säga det högt. Han tappar sin tro i det sekulära invandrarsverige. Man kan ju hoppas på en re-version i nästa roman då grabben är äldre...
Men romanen kommer rätt lägligt. Det är 40-års-jubileum i sommar för det märkliga och skönt provocerande dokumentet Humanae Vitae som kom den 25 juli 1968, mitt i sommaren som var fylld av studentuppror, demonstrationer, anti-USA-rörelser och många hippiefestivaler runt om i Europa. Själv var jag i Paris, om jag minns rätt, och fick höra av en katolsk flicka om det nya dokumentet. Jag hade lång väg kvar till katolicismen men minns att jag tyckte det var intressant och väldigt inopportunt att varna för vad som händer om preventivmedel accepteras. Det var också modigt av Paul VI att göra en sådan skrivning mitt i den sexuella frigörelsens tid. Även präster i kyrkan tyckte det var dags att få en ny teologi för sex, inte upprepa den klassiska som Humanae Vitae envist gör. Alla förutsägelser i dokumentet har emellertid slagit in och respekten för livet har gått all världens väg. Preventivmedlet har verkligen varit dödsbringande på flera nivåer.
Men det är rätt lustigt att de som samlat in empiriska data på preventivmedlens förödande verkan på samhället, har inte varit katoliker utan snarare sekulära sociologer. Alla de fyra trender som varnades för i Humanae Vitae, alltså högre otrohet, mindre respekt för kvinnor, tvingande bruk av reproduktiv teknik och en allmän sänkning av moralen i samhället, har belagts flera gånger under de fyrtio år som gått.
Nobelpristagaren Georg Akerlof, pappan är svensk, visar till exempel i Quarterly Journal of Economics 1996 hur den sexuella revolutionen ledde till fler illegitima barn och fler aborter. Han har också empiriskt belagt sambandet mellan färre vigslar till äktenskap och ökad brottslighet och droganvändning hos män. Sex utanför äktenskapet visar sig leda till ökad fattigdom och social misär. Även barnen har tagit skada. Daniel Patrick Moynihan har tillsammans med Judith Wallerstein visat hur barn skadas av skilsmässor. Sara McLanahan och Gary Sandefurs bok Growing up with a single parent visar detsamma. Listan på forskare och data som konfirmerar Humanae Vitae kan göras lång. Se mer i Mary Eberstadts artikel i First Things!
Väldigt kortfattat gäller alltså ekvationen preventivmedel=trasig familj och sämre samhälle. Låter som en rejäl synd. I sociobiologen Lionel Tigers The Decline of Males görs det också empiriskt sannolikt att preventivmedlen dels ruckat negativt på relationen man-kvinna (isolerat barnfrågan till kvinnan) och inneburit FLER aborter, inte färre, vilket man argumenterade för.
En annan sak man argumenterade för 1968 var att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl redan under 1970- och 1980-talet på grund av befolkningsexplosionen, se t ex Ehrlich, The Population Bomb. Om vi ska rädda planeten måste vi få ha preventivmedel, menade man. Det handlade naturligtvis inte om att ha lite friare sex. Neeeej då...
Det där hade passat bra i Fiaten.
"Och vad vet du om fortplantning? Har du skrivit avhandlingar och böcker om sexualdriften kanske? Nej, just det. Knip då käften, för det har nämligen påven gjort. Den mannen har mer koll och är långt coolare än du vill föreställa dig honom. Redan på sextiotalet visste han mer om ämnet än du någonsin kommer att lära dig. Börja med att läsa hans böcker så får du se vad han har att berätta om coitus interruptus till exempel, eller om kvinnans libido. Bara för att du gökat några gånger tror du att du förstår dig på ämnet. Sexualdriften är en gåva från Gud, men du använder den som en burk med såpbubblor som du bara blåser ut för vinden.....Menar du verkligen att kondomer och p-piller är frihet? Kallar du preventivmedel för frihet? Vet du överhuvudtaget vad preventiv betyder? Nej, just det. Det betyder att man förebygger livet. Att man skyddar sig mot livet. Fängslar, kapslar in både livet och den personliga frihet som alla levande varelser har rätt till och som du själv så ivrigt förespråkar. Eller menar du kanske att ett foster i trettonde veckan ändå inte är en person? Wow, smart ass! Kära beskyddare av individualismen, när i så fall blir man en individ? I nittonde veckan kvart över två?"
Huvudpersonen tänker bara detta, han vågar inte säga det högt. Han tappar sin tro i det sekulära invandrarsverige. Man kan ju hoppas på en re-version i nästa roman då grabben är äldre...
Men romanen kommer rätt lägligt. Det är 40-års-jubileum i sommar för det märkliga och skönt provocerande dokumentet Humanae Vitae som kom den 25 juli 1968, mitt i sommaren som var fylld av studentuppror, demonstrationer, anti-USA-rörelser och många hippiefestivaler runt om i Europa. Själv var jag i Paris, om jag minns rätt, och fick höra av en katolsk flicka om det nya dokumentet. Jag hade lång väg kvar till katolicismen men minns att jag tyckte det var intressant och väldigt inopportunt att varna för vad som händer om preventivmedel accepteras. Det var också modigt av Paul VI att göra en sådan skrivning mitt i den sexuella frigörelsens tid. Även präster i kyrkan tyckte det var dags att få en ny teologi för sex, inte upprepa den klassiska som Humanae Vitae envist gör. Alla förutsägelser i dokumentet har emellertid slagit in och respekten för livet har gått all världens väg. Preventivmedlet har verkligen varit dödsbringande på flera nivåer.
Men det är rätt lustigt att de som samlat in empiriska data på preventivmedlens förödande verkan på samhället, har inte varit katoliker utan snarare sekulära sociologer. Alla de fyra trender som varnades för i Humanae Vitae, alltså högre otrohet, mindre respekt för kvinnor, tvingande bruk av reproduktiv teknik och en allmän sänkning av moralen i samhället, har belagts flera gånger under de fyrtio år som gått.
Nobelpristagaren Georg Akerlof, pappan är svensk, visar till exempel i Quarterly Journal of Economics 1996 hur den sexuella revolutionen ledde till fler illegitima barn och fler aborter. Han har också empiriskt belagt sambandet mellan färre vigslar till äktenskap och ökad brottslighet och droganvändning hos män. Sex utanför äktenskapet visar sig leda till ökad fattigdom och social misär. Även barnen har tagit skada. Daniel Patrick Moynihan har tillsammans med Judith Wallerstein visat hur barn skadas av skilsmässor. Sara McLanahan och Gary Sandefurs bok Growing up with a single parent visar detsamma. Listan på forskare och data som konfirmerar Humanae Vitae kan göras lång. Se mer i Mary Eberstadts artikel i First Things!
Väldigt kortfattat gäller alltså ekvationen preventivmedel=trasig familj och sämre samhälle. Låter som en rejäl synd. I sociobiologen Lionel Tigers The Decline of Males görs det också empiriskt sannolikt att preventivmedlen dels ruckat negativt på relationen man-kvinna (isolerat barnfrågan till kvinnan) och inneburit FLER aborter, inte färre, vilket man argumenterade för.
En annan sak man argumenterade för 1968 var att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl redan under 1970- och 1980-talet på grund av befolkningsexplosionen, se t ex Ehrlich, The Population Bomb. Om vi ska rädda planeten måste vi få ha preventivmedel, menade man. Det handlade naturligtvis inte om att ha lite friare sex. Neeeej då...
Det där hade passat bra i Fiaten.
måndag, juli 14, 2008
Realism?
- Jag gillar Bibeln för att den alltid är så realistisk! sa en äldre elev.
- Hur då menar du?
- Ja det handlar om folk och vanliga vardagliga situationer. Till exempel när Jesus som tolvårig grabb försvinner ett tag i storstaden och förldrarna får leta efter honom.
- Ok, då ska du få en tolkning som heter duga. Lyssna.
Och så förklarade jag (med ett spjuveraktigt leende) att det handlar om oss själva. Vi är föräldrarna som söker efter barnet - det gudomliga barnet förstås, inte vilket som helst. Och detta vårt inre gudomliga barn har vi tappat bort där vi vandrar så tryggt bland släktingar och vänner och pratar om världen och oss själva.
Det är detta bibeltexten handlar om. Vi måste vända om som Josef och Maria för vi kan aldrig finna vårt verkliga jag bland släktingar, vänner och bekanta. Vi måste söka någon annanstans. I vårt daliga realistiska liv fortsätter vi bara inordna allt i våra bekanta och normala former med välkända omständigheter, där vi blandar lett med ljuvt, skratt med vemod, fanatism med tvivel. Men vårt Jesusbarn har sökt sig till sin Faderns hus istället. Och där förblir barnet tills dess vi söker och finner det.
Hur ska vi som Josef och Maria finna Jesus? Vi måste lämna det inordnade livet med dess sinnesintryck, minnen, viljehandlingar och intellektuella övertygelser. Alla dessa kan bara diversifiera oss och göra oss till skenbart toleranta pluralister. I själva verket har vi bara tappat bort Gud.
I det läget frågar sig vän av ordning: kan vi verkligen inte lita på Guds ord och teologin och kyrkan som säger så mycket till vägledning? Nej bibeltexten säger oss faktiskt att Josef och Maria trots alla varor, alla släktingar och vänner, och allt de talar om, ändå saknade sitt gudomliga barn. Alltså kan vi påstå en rad saker om Gud utan att finna honom. Vi kan tänka och vilja en rad goda och religiösa ting men ändå inte se det gudomliga barnet i vårt liv. Vi kan tillhöra kultureliten och skriva en bok om året. Vi kan inneha ämbeten. Vi tror att allt är ordnat men vi har förlorat det viktigaste.
Vänd alltså om! Gör som Josef och Maria.
Åh javisst - det är verkligen en realistisk bibeltext !!
- Hur då menar du?
- Ja det handlar om folk och vanliga vardagliga situationer. Till exempel när Jesus som tolvårig grabb försvinner ett tag i storstaden och förldrarna får leta efter honom.
- Ok, då ska du få en tolkning som heter duga. Lyssna.
Och så förklarade jag (med ett spjuveraktigt leende) att det handlar om oss själva. Vi är föräldrarna som söker efter barnet - det gudomliga barnet förstås, inte vilket som helst. Och detta vårt inre gudomliga barn har vi tappat bort där vi vandrar så tryggt bland släktingar och vänner och pratar om världen och oss själva.
Det är detta bibeltexten handlar om. Vi måste vända om som Josef och Maria för vi kan aldrig finna vårt verkliga jag bland släktingar, vänner och bekanta. Vi måste söka någon annanstans. I vårt daliga realistiska liv fortsätter vi bara inordna allt i våra bekanta och normala former med välkända omständigheter, där vi blandar lett med ljuvt, skratt med vemod, fanatism med tvivel. Men vårt Jesusbarn har sökt sig till sin Faderns hus istället. Och där förblir barnet tills dess vi söker och finner det.
Hur ska vi som Josef och Maria finna Jesus? Vi måste lämna det inordnade livet med dess sinnesintryck, minnen, viljehandlingar och intellektuella övertygelser. Alla dessa kan bara diversifiera oss och göra oss till skenbart toleranta pluralister. I själva verket har vi bara tappat bort Gud.
I det läget frågar sig vän av ordning: kan vi verkligen inte lita på Guds ord och teologin och kyrkan som säger så mycket till vägledning? Nej bibeltexten säger oss faktiskt att Josef och Maria trots alla varor, alla släktingar och vänner, och allt de talar om, ändå saknade sitt gudomliga barn. Alltså kan vi påstå en rad saker om Gud utan att finna honom. Vi kan tänka och vilja en rad goda och religiösa ting men ändå inte se det gudomliga barnet i vårt liv. Vi kan tillhöra kultureliten och skriva en bok om året. Vi kan inneha ämbeten. Vi tror att allt är ordnat men vi har förlorat det viktigaste.
Vänd alltså om! Gör som Josef och Maria.
Åh javisst - det är verkligen en realistisk bibeltext !!
tisdag, juli 08, 2008
Leendet hos Gud
Gubben Judkins säger till sig själv (i romanen Nickelberget av John Gardner):
Det kan ju hända att det finns en himmel och ett helvete. I så fall har man rätt att komma dit som man har gjort upp om. Jag skulle inte ha något emot att komma till helvetet, om jag tyckte jag hade förtjänat det. Det skulle vara bättre än att få nåd i sista sekunden, precis som om allt man gjorde bara var ett skämt."
Ja den kristna guden är jobbig på det sättet. Det är som det leende hos Kristus som Chesterton tänker på i sin sista mening i hans märkliga bok Orthodoxy
Det kan ju hända att det finns en himmel och ett helvete. I så fall har man rätt att komma dit som man har gjort upp om. Jag skulle inte ha något emot att komma till helvetet, om jag tyckte jag hade förtjänat det. Det skulle vara bättre än att få nåd i sista sekunden, precis som om allt man gjorde bara var ett skämt."
Ja den kristna guden är jobbig på det sättet. Det är som det leende hos Kristus som Chesterton tänker på i sin sista mening i hans märkliga bok Orthodoxy
torsdag, juli 03, 2008
Varde ljus !
Om vi hade Oscars-gala på de bästa exemplen på Intelligent Design sedan universum startade, skulle jag nog ge en oscar för bästa manus till det lilla elektrokemiska nätet som fångar fotoner i flykten.
Detta nät är verkligen revolutionerande. Det är en genialisk mutation som skapar ett nät av molekyler som för första gången lyckas med mästerstycket att fånga in solpartiklar i flykten. Därmed konverteras partikeln som kommer med ljusets hastighet genom atmosfären till - MAT ! Och i en första prokaryotisk cell hade en intimitet mellan jorden och solen åstadkommits. Klart bästa manus! Att äta ljus. Ljusets nya betydelse.
Framträdandet av detta manus innebar en interaktion mellan sol och jord och utgör ännu ett exempel på en vild sorts gudomlig visdom i evolutuinsprocessen. Gud är verkligen vild i sitt skapelsearbete, vildare än lejonet i Prins Caspian. Och rent vetenskaplig ser vi en elegans utan motstycke, särskilt när man ser till omgivningen. Mutationer sker till synes slumpmässigt i en ocean av tidigt cellulärt liv. En stor familj celler är på väg att dö på grund av brist på föda. Ingen utväg verkar finnas för alla dessa tidiga celler. Plötsligt kastas detta nya manus in och solens ljus går att använda som föda.
Konsekvensen blir miljarder nya celler som får delta i det Stora Äventyret, som Chesterton kallar universum. Varde ljus!
Detta nät är verkligen revolutionerande. Det är en genialisk mutation som skapar ett nät av molekyler som för första gången lyckas med mästerstycket att fånga in solpartiklar i flykten. Därmed konverteras partikeln som kommer med ljusets hastighet genom atmosfären till - MAT ! Och i en första prokaryotisk cell hade en intimitet mellan jorden och solen åstadkommits. Klart bästa manus! Att äta ljus. Ljusets nya betydelse.
Framträdandet av detta manus innebar en interaktion mellan sol och jord och utgör ännu ett exempel på en vild sorts gudomlig visdom i evolutuinsprocessen. Gud är verkligen vild i sitt skapelsearbete, vildare än lejonet i Prins Caspian. Och rent vetenskaplig ser vi en elegans utan motstycke, särskilt när man ser till omgivningen. Mutationer sker till synes slumpmässigt i en ocean av tidigt cellulärt liv. En stor familj celler är på väg att dö på grund av brist på föda. Ingen utväg verkar finnas för alla dessa tidiga celler. Plötsligt kastas detta nya manus in och solens ljus går att använda som föda.
Konsekvensen blir miljarder nya celler som får delta i det Stora Äventyret, som Chesterton kallar universum. Varde ljus!
onsdag, juni 25, 2008
Kommunion
Kommunion är ett underbart begrepp, användbart på många sätt. Kosmogenesen - alltså på bibliska Guds skapande - är från första början organiserad genom en sorts kommunion. I universums första sekunder befann sig varje primitiv partikel i kommunion med alla de andra, hur bråttom de än hade. Alla partiklar i det dåvarande universat var i kommunion.
Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.
Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.
Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.
Inte vid något enda tillfälle sedan dess har någon partikel i universum varit alienerad från de andra. Kommunionen har pågått hela tiden. Att vara alienerad är helt enkelt en omöjlighet på partikelnivå. Att finnas till är att vara i kommunion. Det gäller hela galaxer också. Vår galax är varje stund relaterad till de hundra miljarderna andra galaxer. Kommunion pågår.
Vår sol kom till genom interaktivitet mellan miljoner andra former av vara. De ämnen som fanns i det presolära gasmolnet hade i sin tur skapats av tidigare stjärnonr och av den ursprungliga eldboll som universum tidigt var. Hade inte en galaktisk kommunion pågått hade vår sol inte kommit till. De enorma kärnreaktioner som minut för minut pågår i vår sol var inte en uppfinning som solen gjorde, de uppfanns av andra.
Skapelsen utvecklar varelser som är skilda från varandra och som organiserar sig själva. Men samtidigt utvecklas kommunionen: mer och mer differentierade relationer på allt högre nivåer kommer till stånd. Till slut är det dags för Skaparen att gå in i historisk kommunion - då börjar ett häftigt kapitel i dramat. Och kommunion är nyckeln.
tisdag, juni 24, 2008
Ordet "jag"
Man kommer ju alltid på i efterhand vad man skulle säga. Så här femton år efteråt kommer jag på vad jag skulle ha svarat på ett brev från en av lärarna på zen-utbildningen.
Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.
Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:
"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)
Åtminstone ett ärligt försök till svar.
Han frågade vad jag menade med ordet "jag" som nämndes fjorton gånger i brevet jag sänt till honom.
Jag minns inte vad jag svarade, zen-jargongen är ju som ett schackspel. Svaret borde dock ha varit detta:
"Endast Gud kan med korrekt mening säga ordet "jag". Uttrycket "jag är" (sum) betyder mer eller mindre "något som har Gud i sig". (Eckehart)
Åtminstone ett ärligt försök till svar.
onsdag, juni 18, 2008
Inspirerande Meister Eckhart
Meister Eckhart använder ju ofta metaforer och bilder som kan vara näst intill obegripliga - men alltid inspirerande.
Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."
Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.
Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.
Men foten och ögat?
Som sagt, alltid inspirerande.
Häromdagen sa han till mig (i Sermones 23): "Om foten kunde tala skulle den säga att ögat är MER fotens öga än om det satt på foten."
Vad menar han? Jo att vi är Guds barn. Och vi är det på så sätt att vi inser det rationellt. Vi inser att vår natur inte i sig själv är Gud men har sin rot i Gud.
Och genom att vi har vår rationella rot i Gud är det endast på det sättet vi når evighet och blir Guds barn. Denna rot är inte lika tydlig och väletablerad som t ex våra sinnesintryck och upplevelse av världen. Därför måste vi lämna världen och sinnesintrycken och vända oss till denna lilla låga som är av Gud.
Men foten och ögat?
Som sagt, alltid inspirerande.
fredag, juni 13, 2008
Ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden
Det är underbart med den nya Earth Science som äntligen börjar ge upp mekanistisk och reduktionistisk envishet och se allt som sker i universum som levande.
Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)
Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."
Evokativ var alltså det nya modus - gott.
Så här kan det låta: "Ingen erfarenhet kan förenklat delas upp i inre och yttre aspekter där de yttre aspekterna såsom "position" endast refererar till ett objektivt existerande universum och de inre refererar enbart till subjektiviteten hos en erfarande varelse. De element som bygger upp en erfarenhet kan inte tillskrivas ett enkelt och entydigt ursprung. Subjektiviteten hos en trollslända kan t. ex. inte förenklat skiljas från objektiviteten hos dammen - denna damms storlek och form var avgörande för formandet av trollsländans medvetande. Det är både enklare och mer övertygande se trollsländans erfarenhet som något som uppstår ur hela universum men med den speciella synvinkeln hos en trollslända." (The universe story, Swimme & Barry, s 40)
Jag påminns om farmors gamla psalmbok med de kära skapelsepsalmerna: allt liv är ett i Hans hand, från stjärnstoft till kärleksfulla tankar. Eller som det heter på nyvetenskapliga: "The universe, rather than existing in an inert objective way, is a mutually evocative reality."
Evokativ var alltså det nya modus - gott.
torsdag, juni 12, 2008
Munkarna i Varnhem
Man har gjort nya utgrävningar i Varnhem och hittat fru Sigrids första kapell. Hon skänkte marken åt cistersiensermunkar år 1250. Munkarna kom till Västergötland och bad, undervisade, anlade trädgårdar, byggde Sverige, anlade värdegrunden (den eviga).
Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.
Nja.
Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:
"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."
Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.
Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.
Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.
Ändå står renässansen högre i kurs. Då sker en befrielse, säger man. Kyrkans auktoritet föll, individen uppstod. Fantasin fick vingar.
Nja.
Vem kan uttrycka sig så här om renässansen? Lyssna:
"De monstruösa brott som begicks under renässansen var inte tecken på fantasi; det var, som alla monstruösa ting är, tecken på förlust av fantasi. Det är först när en människa har upphört att se en häst för vad den är, som han uppfinner en kentaur. Det är först när han inte längre har förmågan att bli överraskad av en oxe som han börjar fascineras av djävulsdyrkan."
Fortfarande prisas renässansmänniskan och fortfarande nedvärderas den medeltida människan. Att ha en vild fantasi och våga ta ut svängarna i ondskans rike - wow! Att skriva som Milton! Vilken sympatisk Satan.
Men att förtrollas av Valle härad en tidig junimorgon och känna närheten till Varnhems munkar - så trivialt. Men där hör vi hemma.
Vem som skrev? Chesterton förstås, vem annars.
torsdag, maj 15, 2008
Gitarrspel utan ackord - analytisk filosofi
En elev som insett att den s.k. analytiska filosofiskolan var rent akademisk, kom med en belysande bild - efter att ha studerat ett antal texter från den analytiska skolan:
"Det är som att spela gitarr men inte få ta ackord! Och inte tillåta övertoner på de lösa strängarna."
Jag var tvungen att instämma. Det finns ett asketiskt drag i de analytiska filosofernas texter, inte utan en egen charm (se Frege eller vår svenska Phalén). Rädslan för metafysik ledde emellertid många ner till en reducerad filosofi under förra seklet. Metafysiken, som finns som grund till psykologi, antropologi, teologi, sociologi och även till naturvetenskaplig metodik, tar bara andra vägar om man försöker låsa den ute eller rynka på näsan åt den.
Idag är den tillbaka även inom akademiska institutioners väggar. Filosofin lever igen. Tills nästa reduktiva våg kommer...
"Det är som att spela gitarr men inte få ta ackord! Och inte tillåta övertoner på de lösa strängarna."
Jag var tvungen att instämma. Det finns ett asketiskt drag i de analytiska filosofernas texter, inte utan en egen charm (se Frege eller vår svenska Phalén). Rädslan för metafysik ledde emellertid många ner till en reducerad filosofi under förra seklet. Metafysiken, som finns som grund till psykologi, antropologi, teologi, sociologi och även till naturvetenskaplig metodik, tar bara andra vägar om man försöker låsa den ute eller rynka på näsan åt den.
Idag är den tillbaka även inom akademiska institutioners väggar. Filosofin lever igen. Tills nästa reduktiva våg kommer...
onsdag, maj 14, 2008
Pingsten som räddningsplanka
-Jag har svårt att förstå Pingsten, sa en god vän häromdagen under en promenad i kall försommar. Kristus är påtaglig, hans passion är medryckande. Men pingsten? Vad handlar det egentligen om?
- Pingsten är min räddningsplanka, svarade jag.
Skrattande undrade vännen hurså. Jo, medan en handfast teologi går att bygga kring Sonen, kring Jesu verksamhet och lidande och offerdöd, och dess fortsättning i sakramenten, särskilt eukaristin, så avslutas ändå alltihop med Andens ankomst, den andliga elden, Anden som kommer och går som den vill, alldeles utan vår handfasta teologi och utan tydliga drag. Det är frihet. Det är räddningsplankan för alla som går egna vägar utanför den bestämda teologin, den som får visioner och hör musik och följer tonerna för att Gud lockar och ler åt själen. Anden är landskapet för den själ som förförs av Gud.
- Låter som estetiska programmet, sa min vän som är lärare.
- Visst, sa jag, och kursen Teodramatik.
- Pingsten är min räddningsplanka, svarade jag.
Skrattande undrade vännen hurså. Jo, medan en handfast teologi går att bygga kring Sonen, kring Jesu verksamhet och lidande och offerdöd, och dess fortsättning i sakramenten, särskilt eukaristin, så avslutas ändå alltihop med Andens ankomst, den andliga elden, Anden som kommer och går som den vill, alldeles utan vår handfasta teologi och utan tydliga drag. Det är frihet. Det är räddningsplankan för alla som går egna vägar utanför den bestämda teologin, den som får visioner och hör musik och följer tonerna för att Gud lockar och ler åt själen. Anden är landskapet för den själ som förförs av Gud.
- Låter som estetiska programmet, sa min vän som är lärare.
- Visst, sa jag, och kursen Teodramatik.
onsdag, april 23, 2008
Benedikt XVI och den döda tron
Vi satt och såg på Benedikt XVI och den härliga mässan på Yankee Stadium. Amerika omfamnar verkligen den katolska kyrkan och Petri ämbete, efter vad det verkar. "Vad ser ni i påvens ansikte?" President Bush svarade: "Gud". Detta i en invervju med Raymond Arroyo. Om människor kom för att se Johannes Paulus II kommer de för att höra Benedikt XVI. Han är läraren som undervisar FN om dess grunder i föreställningen om mänskliga rättigheter. Och han tas emot. Även i Europa pågår stillsamt en Vatikanens revolution: förnuft och tro går hand i hand. Bara så kan vi möta Islam och relativismen, två fronter för kristendomen.
Efter en stunds tittande säger min laestadianske vän: den döda tron har många uttrycksformer, den är rik och generös.
Och jag föll i funderingar: kan han ha rätt, Lars Levi Laestadius, prästen i Pajala, vars namn jag ofta ser i aulans fris på Landgrenskolan i Härnösand. Kan tron, som utvecklar kultur och kyrka, skapa en god kristen civilisation byggd på förnuft och fromhet men ändå förbli död tro? Kan "The Papacy of Reason" som mer än någonsin försöker finna en gemenskap mellan katolicism och ortodoxi, mellan kristendom och sekulär livsstil, fortfarande vara dominerad av människor med död tro?
För visst är det så Laestadius ser det? Den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den bygger och talar förnuftigt, den startar det ena universitetet efter det andra. Den är glad och sorglös och klagar sällan över Djävulens frestelser. Det beror på att Fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är riktigt i hans våld. Väckta själar däremot kokar han i onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt tvivel. De känner mest bedrövelse. Samvetet är levande genom anklagelser, inte genom säkerhet.
Jag kom ingenstans i mina funderingar. Försökte endast se Lars Levi som åhörare till Regensburgstalet som Benedikt XVI höll i september 2006. Skulle han säga: Nådetjuv !??
Så svarade jag laestadianen: "Du ska få en årsprenumeration på First Things av mig i julklapp. Så att du ser lite av den döda trons rikedom och lär dig något!"
Efter en stunds tittande säger min laestadianske vän: den döda tron har många uttrycksformer, den är rik och generös.
Och jag föll i funderingar: kan han ha rätt, Lars Levi Laestadius, prästen i Pajala, vars namn jag ofta ser i aulans fris på Landgrenskolan i Härnösand. Kan tron, som utvecklar kultur och kyrka, skapa en god kristen civilisation byggd på förnuft och fromhet men ändå förbli död tro? Kan "The Papacy of Reason" som mer än någonsin försöker finna en gemenskap mellan katolicism och ortodoxi, mellan kristendom och sekulär livsstil, fortfarande vara dominerad av människor med död tro?
För visst är det så Laestadius ser det? Den döda tron ligger varje dag i Frälsarens sköte. Den är Jesu bästa vän. Den bygger och talar förnuftigt, den startar det ena universitetet efter det andra. Den är glad och sorglös och klagar sällan över Djävulens frestelser. Det beror på att Fienden låter dem vara ifred. Inte vill han fresta dem som är riktigt i hans våld. Väckta själar däremot kokar han i onda tankar och mångahanda frestelser och särskilt tvivel. De känner mest bedrövelse. Samvetet är levande genom anklagelser, inte genom säkerhet.
Jag kom ingenstans i mina funderingar. Försökte endast se Lars Levi som åhörare till Regensburgstalet som Benedikt XVI höll i september 2006. Skulle han säga: Nådetjuv !??
Så svarade jag laestadianen: "Du ska få en årsprenumeration på First Things av mig i julklapp. Så att du ser lite av den döda trons rikedom och lär dig något!"
söndag, april 13, 2008
Budskap i romaner
Vi pratade om hur subtilt propaganda kan fungera. Det är inte de höga skriken som påverkar effektivast.
Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:
"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.
"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...
Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.
Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."
Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.
Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!
Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:
"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.
"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...
Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.
Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."
Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.
Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!
lördag, april 12, 2008
Återställa perspektivet i hednatider
Morgonteve, för ovanlighetens skull.
Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.
Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!
När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!
Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.
Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.
Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.
Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.
Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.
Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!
När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!
Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.
Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.
Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.
Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.
onsdag, april 09, 2008
Nyheter
Nyheter är ju nästan alltid samma synder som dan innan, berättade med nya detaljer bara, nya exempla. Den dagliga bibelläsningen medför däremot alltid intressanta nya aspekter på tillvaron, riktiga nyheter så att säga.
Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.
Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......
Hmmm. Kära Afrika - lär oss.
Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.
Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......
Hmmm. Kära Afrika - lär oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)