Boström uppläst i början av sjuttiotalet

I början av sjuttiotalet diskuterades ofta straffets innebörd på våra filosofiseminarier på Villagatan i Uppsala. En gång när Hedenius var med vill jag minnas, läste en student upp ett genmäle på uppfattningen att straff alltid är vedergällning. För mig som ung och obeläst var texten han läste helt främmande men jag tilltalades starkt av vissa delar i den. Den lät så här:

"Att utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ont för ont är att utöva en sinnlig och förnuftsstridig hämd, vilket för människan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode själv inte en gång möjligt, såsom redan är nämnt. De förra kunna väl få tillfoga en människa vissa lidanden, när det är oundgängligen nödvändigt för hennes högre och högsta väl, t ex den opererande läkaren för att rädda den skadades timliga liv och hälsa, och det straffande samhället befordran av den brottsliges eviga liv och salighet. Samhället åsyftar nämligen med straffet närmast ingenting annat än att betaga den brottslige lusten, eller om detta inte är tillräckligt, förmågan att yttra sin sinnliga vilja i rättskränkande handlingar, med vilka han likaså mycket motverkar sitt eget förnuftiga ändamål, som han motverkar samhällets och dess medlemmars, emedan det ena icke är möjligt utan det andra. Men att det därmed endast befordrar hans sanna bästa, ja att det till och med icke gör annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid livet, dvs när det blott befriar honom från sinnlighet, över vilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt, och med vilken han därför endast kan skada sig själv och alla andra, det kan inte sättas i fråga eller förnekas av någon, som inte är alltför okunnig om varuti människans sanna och högsta goda består. Då nämligen samhällets övriga medlemmar inte vidare hindras genom den brottsliges förnuftsstridiga sinnlighet, så kan de inte nuvarande livet lättare utveckla sig till högre fullkomlighet, vilket medför den viktiga förmånen för honom själv att han åtefår dem såsom fullkomligare i nästa livsform, varigenom där hans egen högre fullkomlighet måste befrämjas. Han förhindras således inte av det straffande samhället att bättre uppnå sitt sanna och högsta ändamål, utan han tvärtom verkligen understöds och förhjälps därtill, på sätt det kan och bör ske grenom detta, när det är givet att han inte själv kan hjälpa sig. Härvid förutsätts visserligen att människans själ är odödlig och att vi alla måste gemensamt fortgå till vårt mål genom allt högre och högre livsformer. Men utan dessa förutsättningare vore ju också hela det mänskliga livet rent ändamålslöst och i själva verket en ren orimlighet."

För den som inte alls känner igen texten, handlar det om Boström, ur hans kritik av Helvetesläran. Jag läste denna uppsats några år senare och efter att ha läst Hedenius kritik av helvetesläran. Jag fann tveklöst Boströms mer givande på vissa punkter för min egen själsliga hälsa.

- Ja men det är ju rent ändamålslöst? Eller hur? avslutade någon seminariet den gången. Ja, i själva verket en ren orimlighet !

Bra kritik av katekesen

En elev påpekade att vi humaniserar kyrkan allt mer och mer. Han hade jämfört några katekeser från olika tidpunkter och tyckts sig lägga märker till hur våra katoslak kyrka, liksom andra, har tagit avstånd från det himmelska genom humanistiska mellanled och blivit fariseriska i den mening som Jesus varnade starkt för. Ett bra exempel är 2565 i den senaste versionen av katolska kyrkans katekes där det sägs att vår enhet med Kristus sker genom våra kyrkobruk, genom dopet som genomförs av en präst på ett visst sätt. Det mänskliga dopet blir villkor för Gud ! Detta är just humanisering, vi sätter Gud på plats. Naturligtvis är vi ett med Kristus långt före någon präst utför ett dop.

På ett annat plan sker en humanisering när man som i paragraf 2563 påstår att hjärtat är det psykiska livets djupaste grund där människan fattar sina avgöranden, att det är sanningens plats där vi väljer mellan liv och död. Naturligtvis är Sanningen Gud och inte vårt fladdrande hjärta. Det pyskiska livet är det jordiska livet och inte det andliga livet. Här ser vi i katekesen en effekt av att anpassa sig till världen. Kyrkan vill bli lik goda humanistiska terapeuter. Men vår himmelska identitet är något som hör till Gud som så att säga omfamnar oss in i denna enhet som finns där från början. 

Bra kritik av en ung människa som söker. Sök vidare !

En värld utan buddhaskatten - Mappo

I japansk rena-landet-buddhsim dyker ett begrepp om den fallna världen - Mappo tomyoki - upp på 1200-talet, först hos Honen och sedan mycket starkare hos Shinran och Nichiren och andra prominenta lärare i Kamakura. Traditionellt brukar man hänföra begreppet om mappo-världen till Saicho (767-822) men någon stor genomslagskraft har det inte förrän fyrahundra år senare.

Mappo betyder en värld, vår värld närmare bestämt, där sanningen inte är tillgänglig på samma sätt som i en tidigare guldålder. Munkar kan inte längre följa buden, de många buddhistiska föreskrifterna och löftena. Det enda som kan frälsa oss är tillite till Amitabha och sägandet av Namnet. Detta ingår i ett slags försvar av den monastiska gemenskapen inför den kritik av munkarnas och nunnornas dåliga moral och hyckleri kring att ändå vara heliga som kejsaren Kanmu riktade mot klostren. Försvaret går ut på att eftersom sanningen inte längre är tillgänglig och vi lever i en förvirrad tidsålder, så kan vi inte förvänta oss att munkar och nunnor ska kunna hålla sina löften.

I det kristna Europa har vi kanske något liknande. Den heliga Birgitta kritiserade skarpt både påvar och biskopar och enskilda munkar för att hyckla sin fromhet och i själva verket leva med Venus, Mammon och Mars som gudar, inte en Kristus som ger oss sitt uppstånda liv i kärlek och renhet. Men till skillnad från buddhismen kunde kristendomen, med just sådana som Birgitta och Julian av Norwich och Richard Rolle och Henrik Suso och en rad andra, hävda att den verkliga sanningen hela tiden är närvarande och tillgänglig i Jesus Kristus.

Vi har ju syndafallet som en sorts tidig markering av en Mappo-tidsålder men genom korset och uppståndelsens ljus är all synd renad och borttagen av Guds lamm som borttager världens synder. Shinran brukar ju kallas Japans Martin Luther men han vidhöll att den verkliga buddhaskatten faktiskt var borta, vilket vore främmande för både katolska och protestantiska medeltiden.

Hegels återkomst?

Hegel är väl inte på väg tillbaka ännu, men tiden kommer tror jag. Hegel har allt samlat i en enda filosofi, som min filosofilärare på gymnasiet uttryckte det. Först det logiska stadiet universalitet - Gud i sig själv innan någon skapelse finns. Sedan kommer det logiska stadiet partikularitet - Gud skapar världen, evolutionen, historien. Nu förbereds det tredje stadiet. Sedan kommer singulariteten - människan ande förenar genom förstånd och filosofi och teologi det universella och det partikulära. Separationen och konflikten överkomms - negeras - och singulariteten, slutmålet, frälsningen blir ett faktum. Fredsfursten kan komma och det nya Jerusalem kan uppstå.

När man studerar det som skrivs och sägs om Hegel idag, märker man att endast smulor av hans filosofi uppmärksammas. Den franska neo-hegelianismen gör det till en politisk humanism, främmande för den ursprungliga hegelianska filosofin. Postmodernismen finner hegelska gester i metafysiska berättelser men missar att Hegel alltid tänkte i termer av begriplig materialitet som grund för den slutliga negeringen in i singulariteten, konceptet Själv. Det är som om varje filosofisk teknikalitet eller tematisk version av Hegel missar vad han själv var ute efter.

En gammal introduktion till Hegel - Stirlings The Secret of Hegel från 1890-talet - kan nog i sinom tid bli en uppfriskade väg tillbaka till den evigt friska Hegel och då får säkerligen teologin också ett uppsving. (https://archive.org/stream/secrethegelbein02stirgoog#page/n208/mode/2up) Kristendomen har chansen att lämna det psykologiska och humanistiska och åter närma sig Guds koncept för -- allt.

The Law of Attraction -- nytt??

Nu för tiden möter vi law-of-attraction-folk lite överallt. De finns i företagsutbildningar och i alpha-kurser, bland unga predikanter och i samtalsterapi för åldringar.

Det är nya kläder på en gammal visdom. Jesus sa: Knacka och det ska öppnas för dig, be och du ska få. Alla som ber Hans Namn, inte bara på kommando eller under mässan utan som ett eget liv när som helst, vet hur Kristus fyller upp perfektion och stämning och atmosfär och vibrationsläget. Jesus-bönen som praktiserats i över tusen år attraherar Anden och vi får mer och mer ju mer vi sjunger den eller viskar den.

Naturligtivs finns det en aura av reklamjippo över mycken aktivitet som bygger på attraktionslagen och en inte så lite intellektuell självrättfäridgthet i användandet av termen med sina underkategorier. Det är roande att höra hur Esther Hicks menar att hon är "simplistic" när hon i själva verket är avsevärt mer komplicerad och pretentioös i sina resonemang är hon alls behöver vara.

Det är också roande att se hur man inte riktigt vill medge hur gammal denna visdom är. Att Jesus insisterar på din uppmärksamhet, din tro, din vilja till fokusering är något som gärna undviks -- det måste vara mer modernt än så.

Undvikandet är också något vi känner igen i den lagiska mentaliteten. Att förklara saker som "lagar" är ett medgivande till frestelsen om självrättfärdighet. Kristus är nytt liv, befriande från Tora och lag, vare sig i gammal eller moderniserad form. Det blir en kreativ skillnad mellan att låta helig Ande forma vår verklighet och att tro sig själv om att med tanken forma den. Det senare är lite en kantiansk fälla och maskering för "jag-mig-mitt" och det bästa i det läget är att ropa Abba !! Då brukar det lossna.

Vakna upp

Ingrid Michaelson sjunger i en av sina låtar (Soldier, 2009) följande inledande rader:  

I don't believe in anything but myself

I don't believe in anything but myself

but then you opened up the door

but then you opened up the door

and i start to believe in something else

vilket mycket bra anger också vad som händer när Kristus får fokus i oss och lever vårt liv istället för oss. Det finns så att säga två vägar: tro på sig själv eller tro på Honom. Nu är Jesus all skapelses operativa vilja så naturligtvis kommer Han först i vilket fall som helst. Vi kan lugnt konstatera att folk som endast tror på sig själva ändå befinner sig i Kristus. Vi behöver alltså inte skriva det på deras näsor. En dag går det upp för dem. Som Julian of Norwich skrev: All shall be well and all shall be well.

När drömmen om jaget med sitt öde stannar, blir det tidlöst. Vi vilar med Kristus "på Faderns högra sida". I denna rymd som har egenskapen HÄR och egenskapen NÅD vet vi inte just någonting.  Det lever, det är den livgivande Anden.

Frans av Sales' dag idag

St Frans av Sales levde för skönheten hos Gud i en tid av kamp (21 aug. 1567 -- 28 dec. 1622). Han hatade inte protestanter, trots att de kallade honom Satan, utlovade  dödsstraff för honom om han tog sig in i Genéve, där han var faktiskt var katolsk biskop. Han blev dock för både protestanter, kalvinister och katoliker ett ganska fint exempel på kristen mildhet.  Han ville visa att Herrens ok är lätt att bära och hans börda är lätt, vilket lockade många själar från olika läger under 1600-talet, vilket har fortsatt in i vår tid.

Och det är faktiskt en ren vila för själen att begrunda Frans av Sales såsom vi möter honom i hans. Det som främst lyser fram är en egenartade intensitet av kärlek, tålamod och optimism. Källan till denna andliga sötma tycks vara ett stort hopp i Gud.

I sin ungdom levde han en tid i fruktansvärda prövningar när han kände sig avvisad av Gud, förlorad i hoppet om frälsning. Kanske lite smittad av kalvinska tankegångar om godtycklig utvaldhet? Han bad mycket och bönelivet tycks ha lett fram till att han äntligen insåg friheten i Kristus, den som fortfarande av många kristna inte tillåts komma hur som helst till en syndare.

Efter frigörelsen var han beredd och började framhäva det ljuvliga och lätta i sann tro. Oavsett hur  kapabla vi är att gå vilse, är vi alla lovade perfektion, kärlek, frälsning, och denna insikt gjorde honom välkomnande för alla han träffade. Medan omgivande protestanter kunde betona den straffande guden lärde Sales ut den godhet som Herren älskar oss med. Gud "häller ut sin kärlek i våra hjärtan".

Frans av Sales predikade inte, han snarare jublade av glädje när han predikade. Han framhävde ständigt tanken att hela lagen sammanfattas i kärleksbudet. Vi behöver inte frukta något. I en tid då helvetspredikningar var vanliga och skulle fortsätta att vara populära i protestantiska kretsar skriver han en lång avhandling om Guds kärlek: "Introduktion till det fromma livet" (1609). Senare skrev han en uppföljning "Avhandling om Guds kärlek" (1616) Båda är idag älskade klassiker bland många olika olika denominationer. Här finns hans verk på nätet i originalspråket.

Det är intressant (och underbart) att se hur enkelt evangeliet kan framställas, och även med vilken rikedom av bilder han skriver. Gud inte är en uppdragsgivare utan Älskaren par exellence. När denna Fader hittar ett villigt hjärta, fyller Han det med frid. Det är kärnan i Frans av Sales tidlösa budskap.

Han levde ett fysiskt krävande liv i det iskalla alpklimatet, där han kämpade ute på vägarna för att nå de människor som ännu fanns kvar i den katolska kyrkan i området. Dessa vintriga färder tycks ha varit ett av de stora glädjeämnen i hans liv.

Texter och adresser

För de som frågat efter min Kristen i gymnasiet och Katekes för hedningar, så finns de nu i pdf-format.

http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf

http://humlebo.nu/katekes.pdf

Båda är lästa av lektörer i stiftet och si så där gillade. Men jag vet inte...de passade för ungdomar på gymnasiet, kanske lite äldre också. Men ja ja. Skrivna är de i alla fall. Vatikan-radion har använt en del (det som handlar om Gollum....) och en del tidskrifter har använt annat. När man skriver något så har man strax lämnat det...

Sedan jag jag rekommendera kristnabloggar.com som är ett mycket trevlig plats för en brokig samling frispråkiga kristna. Där får vi katoliker veta vilka misstag vi gör :-))

Fastetiden - den sanna tiden

När fastetiden kommer börjar det vårvintras ! De första gassiga soldagarna mitt i snön och isen, kanske de underbaraste dagarna på året ! Det är inte pingstens överflödande blomsternåd utan den försiktiga antydan om våren. Människor som inte lever i Norden missar detta, de har det inte i sina årstider.

Men den inre fastetiden är ännu bättre. Chrysostomos säger goda ord om fastan. Det är inte bara en yttre fasta, att vi undviker kött och festmat. Det är också en inre fasta. Vi låter ögonen fasta genom att inte springa efter lustens bilder. Vi låter öronen fasta genom att inte lyssna på struntprat, vare sig det verkar positivt eller negativt. Vi låter tungan fasta genom att inte kritisera andra eller upphöja sig själv, den gamla onda människan. Vi låter händerna fasta genom att inte jaga efter ting och ägodelar. Vi låter tänkandet fasta genom att inte tänka strunt och ha negativa minnen av något slag. Vem behöver minnas något? Inför det Heliga behöver vi endast vara.

Minoror i julnatten

En religiös institution i Sundsvall lyser i julnatten med inte mindre än 65 minoror, förkunnande att det Heliga inte bara finns i templet utan har kommit till oss i Messias. Det är glädjerikt när man går på hundpromenaden, sista för dagen.

Och namnet är underbart : Mitt Hem. Jag Messias är i Jesus Kristus verkligen vårt hem -- om vi låter det komma till oss. Men vänta nu….de har dragit samman orden till Mitthem. Är inte det ett bostadsföretag?

Hittade en fin text på bloggen Hållplats 2013 som säkert ställde om mina ögon så att jag såg sanningen i den mörka staden:

"Kring advent och jul är vi omgivna av traditioner, kristna traditioner. Men de allra flesta vet inte ens om det. Vi tänder våra adventsljusstakar på bordet och i fönstren, hänger upp stjärnor och inväntar julen. Men hur många vet varför adventsljusstaken egentligen pryder våra fönster? Här kan man verkligen fråga sig hur det kommer sig att kyrkan är så dålig på att berätta. Här finns något som alla har hemma i sin vardag, det borde vara ett guldläge för berättelsen. För den där sjuarmade ljusstaken i våra fönster är ju mer än bara vacker och mysig, den bär en berättelse med sig. Den sjuarmade ljusstaken har sin bakgrund i den ljusstake som fanns i templet i Jerusalem. Den brann där för att vittna om det heligas närvaro i det judiska templet. Den sjuarmade ljusstaken, Menorah, hör hemma i templet och judarna väntar på att få tända den där igen när templet är återuppbyggt och Messias har kommit. Vi som är kristna, vi menar att Messias redan har kommit i Jesus. Därför tänder vi våra ljusstakar i fönstren för att alla ska veta och få del av det glada budskapet. Adventsljusstaken är ju bara en av de saker som bär en berättelse värd att berättas, adventsstjärnan, Lucia, stjärngossarna, tomten är andra exempel."

Ljuset på avstånd

Det verkar som många kristna inom olika denominationer aldrig kommer längre än till en erfarenhet av syndernas förlåtelse och ett hopp om en framtida härlighet i Herren. Men trons löfte gäller mycket mer än så. Kristus vill sätta bo inom oss här och nu och medleva våra liv. Vi ska bli ett såsom Sonen är ett med Fadern och det handlar inte om en enbart intellektuell tro på kateketiska påståenden. Att leva med saknaden av full glädje i Kristus är som att bära med sig ett tomt hål och vänja sig vid denna rätt låga livskänsla. Knappast vad Paulus berättar om i sina brev.

Troligen lär sig människor, som är troende och duktiga kyrkobesökare, att känsla av saknad och framskjutet hopp är ett religiöst liv de vill leva. Naturligtvis är det inte så. De vill leva i stor glädje med Kristus, de vill dela den härlighet som givits åt dem på korset och genom uppståndelsen. Faktum är att många som vet sig helt förlåtna av Kristus, renade och rättfärdiggjorda, ändå lever i elände, andligt sett. Det religiösa livet blir gester och riter som inte ändrar detta elände. Man är inte säker i sin frälsning, man upplever inte att Jesus Kristus är med i livet utan lyser endast på avstånd.

Detta blir ett misstroende emot Herren. Det är som om man säger: Ja tack för allt du gjort Herre, men det räcker inte. Jag är inte nöjd.

Säkerheten i Gud

När vi säger att det finns en Kristi rike som väntar på oss, eftersom Han räddar oss ditt - vad menar vi då? Många judar menar att vi inte ska spekulera för mycket om detta. Andra traditioner spekulerar desto mer, skildringarna av Sukhavati inom Amitabhabuddismen t ex och Bhaktitraditionen med Vrindavan där kärlekslekarna hos Gud skildras med hänförd förtjusning.

Påven Franciskus har en intressant tanke om detta. När vi säger att vi tror på livet hos Gud när döden inträtt, menar vi att vi har säkerhet och trygghet i Gud. Tron är vila i Gud, säkerhet i denna vila. Det är mindre ett teoretiskt teologiskt påstående.

Och så får man intrycket av att Franciskus ser på de flesta av våra viktiga teologiska grunde. Vi menar att vi kan leva i visshet, alltså i Gud. Det är Guds liv i oss i vår tro som är huvudsaken.

Som Gud ser oss

En tanke från påven Franciskus: vad händer med vår värdighet om vi ser oss som Gud ser oss? Gud älskar oss och sätter oss högt i värde. Så ska vi ses oss själva. Franciskus minns hur hans farmor i sin kammare hade en skylt på väggen med dessa ord om att se dig själv såsom Gud ser dig, och att han aldrig glömt de orden.

I våra lutherska nordeuropeiska länder har vi lärt oss något annat. Vi har sett oss identifierade med synden. Även i min kyrka finns ett ganska rättvist rykte om "skuld" som katolikens främsta kännetecken. Därav springandet i biktstolarna för att "bli av" med denna skuld. Men när vi ser oss som Gud ser oss, betänker Hans uppfattning om oss, händer något annat med vår värdighet. Vi erfar den och växer i den.

Franciskus påpekar också att den dom som Kristus ska hålla över oss är en kärleksdom. Vid den domen är det just Guds uppfattning om oss som Hans älskade, som kommer att råda i den kärleksfulle domarens hjärta. Vi kan dö när som helst. Men den kristne som har dessa ord i sinnet kan vara lugn.

Döden som pekare

Gud är liv, inte död, säger påven Franciskus I i skriften "Sobre el cielo y la terra". Det finns ingen död i Guds liv och han ger oss endast liv, inte död. 

Men hur kom då döden in i vår existens? Franciskus säger att det är en reaktion på att vi är perfekta skapelser. Det är mycket intressant - det är själva perfektionen i oss som är orsaken till en reaktion från en avundsjuk demonisk makt. Gud gör oss till sin perfekta avbild och först en demonisk reaktion kan införa döden, fast den från början är besegrad i Kristus.

Sedd så blir döden en pekare på vår perfektion såsom Gud vill ha oss och på vår frihet. Ett väldigt uppfriskande perspektiv från vår biskop i Rom.

Kan inte vara partisk

I dagen bibelläsningar står i Predikaren:  "Herren är en Gud som inte kan vara partisk." (35:12) och det är ett intressant påstående. Det stämmer endast om vi inte externaliserar Gud till en lagledare. Så har människor gjort i alla tider. Gud är på vår sida, eller Gud är med mig i detta känner jag. Gud är med vår kyrka mer än andras, vår tradition mer än andras, jajamen. Det går att bevisa...

Men när Gud flyttar in i ditt liv faller hela frågan om Gud är med oss eller inte, om vi utför Guds vilja eller inte. Hela denna religiösa värld där vi tolkar och utrönar Guds vilja för att i akt och mening utföra den, faller undan som en dimma upplöses i solen, den sanna sol som Kristus är - fint skildrad i påven Franciscos första encyklika Lumen fidei. Gud lever som denna sol i ditt liv och endast kärlek är för handen i alla manifestationer av tillstånd och handlingar. Du tar ansvar för allt som sker genom att låta Herren vara den opartiske Tvättaren av allt som inte är äkta.

Legendernas socialrealism

Katolska kyrkan är historiska kyrkan. Just de här dagarna i oktober innehåller en del intressant helgonhistoria. Legenderna är ju alltid överdrifter men ibland finns en historisk kärna. Den 21 oktober kallades förr Elvatusen Jungfrur och syftar på de kvinnor som under återfärden från Rom under S:ta Ursulas ledning led martyrdöden i Köln omkring år 304.

Legenden har, säger Frithiof Dahlby, historiska rötter. På 100-talet grävde man på "Ursula-åkern" fram ett stort antal martykroppar. Säkerligen är dock siffran 11 000 betydligt överdriven. Det torde vara så att förkortningen XI.M.V. som betyder elva (XI) jungfruliga (Virgines) martyrer (Martyres) av misstag tolkats som XI Milia Virgiinum, dvs elva tusen jungfrur.

Ursula var enligt legenden dotter till en from kristen konung Nothus eller Maurus av Brittanien. En hednisk prins vid namn Ethereus begärde henne till maka och hon svarade att hon kunde tänka sig att trolova sig på tre villkor. Kungen skulle till tröst ge henne tio jungfrur, av vilka var och en i sin tur skulle ha tiotusen jungfrur i följe. Vidare borde man ge henne elva skepp och tre års frist. Och för det tredje måste ynglinge låta gifta sig innan fristen var ute.

Prinsen gick med på villkoren och Ursula begav sig med alla jungfrur sjöledes på väg till Rom. Under färden blev de alla omvända och döpta. När de kom till Köln visade sig en Herrens ängel för Ursula och sa att de alla på återvägen skulle samlas i denna stad där martyrkronan väntade dem.

Anlända till Basel lämnade de fartygen och fortsatte till fots. I Rom blev de mottagna av påven Cyriacus som själv härstammade från Brittanien. Sedan jungfrurna besökt martyrernas gravar i den heliga staden följde påven med dem på återvägen. Men när de kom till Köln hade staden belägrats av hunnerna som med vilda tjut kastade sig över jungfrurna och dödade dem allesammans. Endast Ursula var ännu vid liv. Hunnernas kung Guan beundrade Ursula för hennes skönhet och ville gärna göra henne till sin maka. När hon vägrade la Guan en pil på sin båge och dödade henne med en pil. I samma ögonblick som martyriet var fullbordat jagades hunnerna på flykten av elvatusen änglar. De befriade innevånarna i Kölln jordade martyrerna och byggde en kyrka till deras ära.

S:ta Ursula framställs med pil, korsfana och fartyg. Sin mantel breder hon beskyddande ut över sina jungfrur. Hon är skyddshelgon för ungdom, lärarinnor och äktenskapet samt anropas om en salig död, mot barnsjukdomar och om en mildring av den növdändiga skärselden.

Den 22a oktober firar kyrkan Cordula, det lilla hjärtat, som enligt legenden tillhörde de elva tusen jungfrurna men gömde sig på skeppet över natten. Följande morgon, när hon hört vad som hänt under natten, skämdes hon så över sin feghet och gav sig frivilligt till känna och blev strax dödad av en pil eller en lans. Hon firades dock inte tillsammans med de andra så hon visade sig en tid därefter i en vision för en kvinnlig eremit och kungjorde då att hennes fest skulle firas dagen efter de elva tusen jungfrurna. Hon avbildas med ett litet skepp i handen, där hon gömde sig, och med lans eller pil, krona och palm.

Man kan tänka sig dessa legender som en sorts dramatiserade socialreportage för de som lyssnade till dem under medeltiden. Jag finner dem fortfarande intressanta. Grymheter och svagheter blottas friskt, liksom längtan efter martyriet. Saga och realism blandas. Men det fina är att tron alltid finns med som det innersta i dem.

Vara katolik 7

7. 

Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.

Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.

Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid hade varit en utåtriktad person som bedömde allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 

Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

Den nya kyrkan

Vi ser varje dag lite av påven Franciskus' vision för kyrkan. Vi har anat dem en tid - den primära godheten, miljöengagemanget, kritiken av kapitalismen, hjärtat tro på Kristus snarare än teologins, och den stora evangeliska uppgiften att förnya vår katolska kyrka. I somras kom en lång intervju med La Civilta Cattolica, den italienska jesuitiska tidningen. Den publicerades samtidigt i jesuitiska tidskrifter i 16 länder, inklusive USA magazine i USA.

I en artikel jag skrev då som KM inte ville ta in, tog jag upp några punkter sedan jag läst intervjun.  Jag skrev: 

I den 12.000  ord långa artikeln utvecklar Franciskus I sina banbrytande kommentarer under sommaren om homosexualitet och erkänner några av sina egna fel. Han talar om sina favoritkompositörer, konstnärer, författare och filmer (t ex Mozart, Caravaggio, Dostojevskij och Fellinis " La Strada "). Han talar om bön och säger att han ber även hos tandläkaren!

Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar  mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.

Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.

"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").

På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker !  Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.

Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.

Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet.  Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.

En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.

Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's  tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.

Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet.  Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.

Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.

"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .

"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem"  säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.

"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner  homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"

Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker  inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.

Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.

Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.

Barnprat om Gud

Hittade det här samtalet på en blogg ("herrensamtal") och fann det rätt tänkvärt:


- Herre ska man lära små barn att Du finns?

- Det är ok vilket du än gör. Om du inte gör det mister de 80% av sin historia. Det som är Gud för Sokrates, Moses, Jesus, Franciskus, Kepler, Newton, Linné, Pasteur, Martin Luther King, Ghandi och Moder Teresa för att ta några, är fortfarande Gud för många människor. Om barnen inte lär sig vad Gud är mister de kontakten med mänsklighetens historia.

- Men det räcker väl med nutidshistoria?

- Jodå, det räcker strängt taget med att du är en god far eller mor åt dina barn, du behöver inte lära dem någonting annat om du inte vill. Men de flesta barn frågar förr eller senare om Gud. Ska du inte svara någonting då?

- Jo man kan ju säga att förr i tiden trodde folk på en gud. Precis som man säger vid jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd.

- Och att en del människor fortfarande tror? Eller ska du tiga om det?

- Fast om man berättar det blir det en sådan diskussion förr eller senare. Och då säger jag snart saker jag inte vill säga.

- Och är inte säker på vad du vill eller tänker?

- Precis. Jag är osäker.

- Då säger du till barnet: jag vet inte vad jag själv tänker om Gud, jag är osäker. Vad tänker du?

Fader vår

Under de trettiofem år jag undervisade i kristendom, denna radikala lära som omöjliggör modernism och humanism, använde jag mycket ofta Nicolas av Cusa's utläggningar om bönen, fint översatt av Knut Hagberg, säkerligen med hjälp av Daniel Andrae.

Cusanus börjar med orden:

"En 'fader' är enligt sin natur det första och översta ursprunget och han är ensam upphovet till oss alla. Det visar ordet "vår". Ty 'vår' betecknar inte ental utan 'vår' är flertal. Men mångfalden har ETT ursprung, som talen visar oss: tio eller tjugo är mer än ett och är en mångfald. Men att tio är tio och tjugo är tjugo, det har de från enheten. Tio är ingenting annat än enheten tio gånger och därför kunde tiotalet inte finnas om enheten inte funnes. Och alltså har tiotalet sin tillvaro av enheten och inte av sig självt, och vad det är, det är det genom enheten och ingenting existerar i det annat än enheten.

Därför finns vi alla till genom enheten, hur många vi än är, och av oss själva är vi ingenting. Och vad vi är, det är vi i Fadern, utan vilken vi inte kunde finnas till.

Sålunda ser vi av orden 'Fader vår' att alla skapelser existerar i det ena och i en Fader."

Läst så räcker det med de två första orden i bönen: Fader Vår ! Efter uppståndelsen av Herren är dessutom det mesta obsolet i bönen, som är pre-kors-situerad. Vi har t ex redan blivit förlåtna, redan räddade från det onda. Vi behöver inte skjuta upp livet i Kristus, vi har redan fått vattnet som gör oss helt otörstiga.