Den katolska Jesusbönen

Åren 1984-85 hade jag kurs i Jesus-bönen i Eskilstuna. Vi satt i en liten mysig kursgård nära Fors kyrka, med utsikt över den stora ån. Jag såg även huset i vilket jag bodde på andra sidan ån, på den kullersteniga Köpmangatan i gamla stadsdelen. Vi hade Stinnisens bok och Sjögrens bok som stöd. Men deltagarna var få och snart inga alls. Då fortsatte jag ensam. För mig var Jesusbönen den centrala övningen i både västlig och östlig kristendom kring vilken mycket av den traditionella bedjande kristna läran utvecklats. Grundtexterna, förutom Bibeln, var samlade i Filokalia, ökenfäderna och medeltidens begåvade bedjande katoliker, som inte visste av någon uppdelning av den världsvida kyrkan. En sådan uppdelning är förstås en skandal.

Jeesusbönen är den pågående recitationen av hjärtats bön med Jesu heliga Namn i centrum. Den klassiska formen som formellt fastställts, men inte som uteslutande av andra varianter, av den bysantinska spiritualiteten, är på grekiska: "Kyrie Iesou Christe, Yie tou Theou, eleison me, ton amartalon", det vill säga "Herren Jesus Kristus, Guds Son, ha barmhärtighet  med mig, syndare. " Istället för "ha barmhärtighet" kan vi också säga det vanligare "förbarma Dig över mig". 

Det är nödvändigt att betona att denna formel har upplevt variationer genom historien och inte alls begränsas till en enda form, men även om det finns några undantag, till exempel de som väljer att upprepa den traditionella "Kyrie eleison", "Herre, förbarma Dig". Det väsentliga är åkallandet och koncentrationen i det gudomliga Namnet.  Vissa använder till exempel en kortare formel: "Herren Jesus, ha barmhärtighet med mig" eller bara  "Herren Jesus".  Andra föredrar att, efter den äldsta historiska användningen, återgå till den primitiva monologiska bönen genom att bara uttala Jesu namn, såsom Frans Jalics i vår tid. Ibland ges kurser med Johanna Schulenburg från Wien på Bergets kursgård i denna bön.

Men denna bön är framför allt liv, dagligt pågående bön i medvetande om att Jesu Namn är platsen där all kraft finns. Den som läser ens tund i Filocalia märker snart att det inte handlar om fridfull mindfulness. I andra traditioner finns det viss praxis och lära baserad på vetskapen om Guds namn som består, som i fallet med islam, i recitering (dhikr)) eller meditation på de 99 namnen som visar Guds attribut. I den judiska traditionen har vi det oförstörbara namnet på gudomlighet, Tetragrammaton, IHVH.  

Men i kristendomen finner vi en verklighet som är helt annorlunda med tanke på specificiteten i denna  Jesusbön.  För det är namnet som avslöjades för Jungfru Maria av ängeln Gabriel under det stora tillkännagivandet. Det är varken mer eller mindre än det gudomliga namnet, direkt tillgängligt för oss i den mån vi kan känna igen det.

 Således skriver aposteln Paulus:

"Det är därför Gud upphöjde honom över allt annat och gav honom det namn som är över varje namn, så att i Jesu namn ska alla knän böjas i himlen, på jorden och i avgrunden och varje tunga ska förkunna till Gud Faderns ära:

 'Jesus Kristus är Herren'. "

 (Filipperbrevet 2: 9-11)

 I Apostlagärningarna läser vi:

"För det finns ingen frälsning i någon annan, och det finns inte heller något annat namn under himlen som ges till människor, så att vi kan rädda oss själva."

 (Apg. 4: 12)

 Evangeliet enligt Sankt Johannes påminner oss om dessa Jesu ord:

"Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall jag ge er.!"

(Johannes 16: 23-24)

Exemplen i Nya testamentet många. Den ryske pilgrimen söker i sin berättelse någon erfaren som kan visa hur den ständiga bönen fungerar. Han har hört och läst 1 Thessalonikerbrevet 5:17: "Var alltid glada, be ständigt och tacka hela hela tiden Gud". I Filocalia finner vi ibland referens Luk 18:1, liknelsen om änkan och domaren, som Jesus berättar för att "lära dem att alltid be..."

Om själva Namnet. Det är allmänt accepterat att 'Ιησούς är en grekisk översättning av den hebreiska Ieschouah, som kan översättas som "Frälsare" eller, mer exakt, "frälsning av Gud", "Gud räddar" eller "Gud är frälsning". Utifrån den hebreiska stavningen med endast konsonanter och semikonsonanter får vi enligt transkriptionen till det latinska alfabetet 

IHShV '(a), vilket, som vi ser, innehåller det gudomliga namnet IH, uttalat Iah (som i Hallelu Iah), det utgör det första elementet och grunden för det stora gudomliga namnet IHVH.  Denna tolkning verkar helt ok för mig eftersom den sätter människan i en personlig relation till Guds barmhärtighet, det vill säga till det vertikala mottagandet av nåd som främjar vår frälsning.

Om vi ​​nu tittar på den romerska kyrkan, ser man att värderingen av Jesu Namn som andlig verklighet åtminstone under vissa perioder har utvecklats av bedjande skribenter av stor relevans -- Bernard of Clairvaux, Henrik av Suso, Ambrosius , Bernardino de Siena, Juan Capistrano och eventuellt också Franciskus av Asíssi, om vi tror på vittnesmål av flera medlemmar i hans brödraskap.  

Hur som helst är det intressant att notera att medan minnet av dessa andliga insikter i Jesu Namn i östkyrkan har förblivit mer eller mindre levande, har det i väst gradvis försvunnit, även om det inte är helt förlorat. När den franska översättningen av En rysk pilgrims berättelse dyker upp på 1880-talet (den publicerades först i Kazan 1884, baserad på en tidigare berättelse från 1881) upplever många det som en rent österländsk kristen tradition. Så den västliga kunskapen om Jesusbönen och tolkningen av dess djupaste betydelse har uppenbarligen bevarats under jord bland bedjande katoliker. "Anden blåser var den vill", och undantag har alltid funnits, synliga medlemmar i kyrkan som effektivt har trängt in i bönens väsentliga kärna.

John Henry Newman

Glädjande att John Henry Newman ges formell uppmärksamhet, hoppas ceremonierna leder till att folk läser denne skicklige apologet. Hans Apologia har berört mig djupt och många med mig. Men den mest charmiga texten kanske ändå är "romanen" Callista. Smakprov här är kapitel 2 som mästerligt tecknar den kristna trons läge på 200-talet.

{14} THE revellers went on their way; Agellius went on his, and made for his lowly and lonely cottage. He was the elder of the two sons of a Roman legionary of the Secunda Italica, who had settled with them in Sicca, where he lost their mother, and died, having in his old age become a Christian. The fortitude of some confessors at Carthage in the persecution of Severus had been the initial cause of his conversion. He had been posted as one of their guards, and had attended them to the scene of their martyrdom, in addition to the civil force, to whom in the proconsulate the administration of the law was committed. Therefore, happily for him, it could not fall to his duty to be their executioner, a function which, however revolting to his feelings, he might not have had courage to decline. He remained a pagan, though he could not shake off the impression which the martyrs had made upon him; and, after completing his time of service, he retired to the protection of some great friends in Sicca, his brother's home already. Here he took a second wife of the old Numidian stock, and supported himself by the produce of a small piece of land which had been given to him for life by the imperial government. {15} If trial were necessary in order to keep alive the good seed which had been sown in his heart, he found a never-failing supply of that article in the companion of his declining years. In the hey-day of her youth she might have been fitted to throw a sort of sunshine, or rather torchlight, on a military carouse; but now, when poor Strabo, a man well to do in the world, looking for peace, had fallen under her arts, he found he had surrendered his freedom to a malignant, profligate woman, whose passions made her better company for evil spirits than for an invalided soldier. Indeed, as time went on, the popular belief, which she rather encouraged, went to the extent that she actually did hold an intercourse with the unseen world; and certainly she matured in a hatred towards God and man, which would naturally follow, and not unnaturally betoken, such intercourse. The more, then, she inflicted on him her proficiency in these amiable characteristics, the more he looked out for some consolation elsewhere; and the more she involved herself in the guilt or the repute of unlawful arts, the more was he drawn to that religion, where alone to commune with the invisible is to hold intercourse with heaven, not with hell. Whether so great a trial supplied a more human inducement for looking towards Christianity, it is impossible to say. Most men, certainly Roman soldiers, may be considered to act on mixed motives; but so it was in fact, that, on his becoming in his last years a Christian, he found, perhaps discovered, to his great satisfaction, that the {16} Church did not oblige him to continue or renew a tie which bound him to so much misery, and that he might end his days in a tranquillity which his past life required, and his wife's presence would have precluded. He made a good end; he had been allowed to take the blessed sacrament from the altar to his own home on the last time he had been able to attend a synaxis of the faithful, and thus had communicated at least six months within his decease; and the priest who anointed him at the beginning of his last illness also took his confession. He died, begging forgiveness of all whom he had injured, and giving large alms to the poor. This was about the year 286, in the midst of that long peace of the Church, which was broken at length by the Decian persecution.

This peace of well-nigh fifty years had necessarily a peculiar, and not a happy effect upon the Christians of the proconsulate. They multiplied in the greater and the maritime cities, and made their way into positions of importance, whether in trade or the governmental departments; they extended their family connections, and were on good terms with the heathen. Whatever jealousy might be still cherished against the Christian name, nevertheless, individual Christians were treated with civility, and recognised as citizens; though among the populace there would be occasions, at the time of the more solemn pagan feasts, when accidental outbursts might be expected of the antipathy latent in the community, as we have {17} been recording in the foregoing chapter. Men of sense, however, began to understand them better, and to be more just to the reasonableness of their faith. This would lead them to scorn Christianity less, but it would lead them to fear it more. It was no longer a matter merely for the populace to insult, but for government deliberately to put down. The prevailing and still growing unbelief among the lower classes of the population did but make a religion more formidable, which, as heathen statesmen felt, was able to wield the weapons of enthusiasm and zeal with a force and success unknown even to the most fortunate impostors among the Oriental or Egyptian hierophants. The philosophical schools were impressed with similar apprehensions, and had now for fifty years been employed in creating and systematising a new intellectual basis for the received paganism.

But, while the signs of the times led to the anticipation that a struggle was impending between the heads of the state religion and of the new worship which was taking its place, the great body of Christians, laymen and ecclesiastics, were on better and better terms, individually, with the members of society, or what is now called the public; and without losing their faith or those embers of charity which favourable circumstances would promptly rekindle, were, it must be confessed, in a state of considerable relaxation; they often were on the brink of deplorable sins, and sometimes fell over the brink. And many would join the Church on inferior motives as soon as {18} no great temporal disadvantage attached to the act; or the families of Christian parents might grow up with so little of moral or religious education as to make it difficult to say why they called themselves members of a divine religion. Mixed marriages would increase both the scandal and the confusion.

"A long repose," says St. Cyprian, speaking of this very period, "had corrupted the discipline which had come down to us. Every one was applying himself to the increase of wealth; and, forgetting both the conduct of the faithful under the Apostles, and what ought to be their conduct in every age, with insatiable eagerness for gain devoted himself to the multiplying of possessions. The priests were wanting in religious devotedness, the ministers in entireness of faith; there was no mercy in works, no discipline in manners. Men wore their beards disfigured, and woman dyed their faces. Their eyes were changed from what God made them, and a lying colour was passed upon the hair. The hearts of the simple were misled by treacherous artifices, and brethren became entangled in seductive snares. Ties of marriage were formed with unbelievers; members of Christ abandoned to the heathen. Not only rash swearing was heard, but even false; persons in high place were swollen with contemptuousness; poisoned reproaches fell from their mouths, and men were sundered by unabating quarrels. Numerous bishops, who ought to be an encouragement and example to others, despising their sacred calling, engaged themselves {19} in secular vocations, relinquished their sees, deserted their people, strayed among foreign provinces, hunted the markets for mercantile profits, and tried to amass large sums of money, while they had brethren starving within the Church; took possession of estates by fraudulent proceedings, and multiplied their gains by accumulated usuries." [Note]

The relaxation which would extend the profession of Christianity in the larger cities would contract or extinguish it in remote or country places. There would be little zeal to keep up Churches, which could not be served without an effort or without secular loss. Carthage, Utica, Hippo, Milevis, or Curubis, was a more attractive residence than the towns with uncouth African names, which amaze the ecclesiastical student in the Acts of the Councils. Vocations became scarce; sees remained vacant, congregations died out. This was pretty much the case with the Church and see of Sicca. At the time of which we write, history preserves no record of any bishop as exercising his pastoral functions in that city. In matter of fact there was none. The last bishop, an amiable old man, had in the course of years acquired a considerable extent of arable land, and employed himself principally, for lack of more spiritual occupation, in reaping, stacking, selling, and sending off his wheat for the Roman market. His deacon had been celebrated in early youth for his boldness in the chase, and took part in the capture of lions and panthers (an act of charity {20} towards the peasants round Sicca) for the Roman amphitheatre. No priests were to be found, and the bishop became parochus till his death. Afterwards infants and catechumens lost baptism; parents lost faith, or at least love; wanderers lost repentance and conversion. For a while there was a flourishing meeting-house of Tertullianists, who had scared more humble minds by pronouncing the eternal perdition of every Catholic; there had also been various descriptions of Gnostics, who had carried off the clever youths and restless speculators; and then there had been the lapse of time, gradually consuming the generation which had survived the flourishing old days of the African Church. And the result was, that in the year 250 it was difficult to say of whom the Church of Sicca consisted. There was no bishop, no priest, no deacon. There was the old mansionarius or sacristan; there were two or three pious women, married or single, who owed their religion to good mothers; there were some slaves who kept to their faith, no one knew how or why; there were a vast many persons who ought to be Catholics, but were heretics, or nothing at all, or all but pagans, and sure to become pagans on the asking; there were Agellius and his brother Juba, and how far these two had a claim to the Christian name we now proceed to explain.

They were about the ages of seven and eight when their father died, and they fell under the guardianship of their uncle, whose residence at Sicca had been one {21} of the reasons which determined Strabo to settle there. This man, being possessed of some capital, drove a thriving trade in idols, large and small, amulets, and the like instruments of the established superstition. His father had come to Carthage in the service of one of the assessors of the proconsul of the day; and his son, finding competition ran too high to give him prospect of remuneration in the metropolis, had opened his statue-shop in Sicca. Those modern arts which enable an English town in this day to be so fertile in the production of ware of this description for the markets of the pagan East, were then unknown; and Jucundus depended on certain artists whom he imported, especially on two Greeks, brother and sister, who came from some isle on the Asian coast, for the supply of his trade. He was a good-natured man, self-indulgent, positive, and warmly attached to the reigning paganism, both as being the law of the land and the vital principle of the state; and, while he was really kind to his orphan nephews, he simply abominated, as in duty bound, the idiotic cant and impudent fee-fa-fum, to which, in his infallible judgment, poor old Strabo had betrayed his children. He would have restored them, you may be quite sure, to their country and to their country's gods, had they acquiesced in the restoration: but in different ways these little chaps, and he shook his head as he said it, were difficult to deal with. Agellius had a very positive opinion of his own on the matter; and as for Juba, though he had no opinion at all, yet he had an {22} equally positive aversion to have thrust on him by another any opinion at all, even in favour of paganism. He had remained in his catechumen state since he grew up, because he found himself in it; and though nothing would make him go forward in his profession of Christianity, no earthly power would be able to make him go back. So there he was, like a mule, struck fast in the door of the Church, and feeling a gratification in his independence of mind. However, whatever his profession might be, still, as time went on, he plainly took after his step-mother, renewed his intercourse with her after his father's death, and at length went so far as to avow that he believed in nothing but the devil, if even he believed in him. It was scarcely safe, however, to affirm that the senses of this hopeful lad were his own.

Agellius, on the other hand, when a boy of six years old, had insisted on receiving baptism; had perplexed his father by a manifestation of zeal to which the old man was a stranger; and had made the good bishop lose the corn-fleet which was starting for Italy from his importunity to learn the Catechism. Baptized he was, confirmed, communicated; but a boy's nature is variable, and by the time Agellius had reached adolescence, the gracious impulses of his childhood had in some measure faded away, though he still retained his faith in its first keenness and vigour. But he had no one to keep him up to his duty; no exhortations, no example, no sympathy. His father's friends had taken him up so far as this, that by an extraordinary favour {23} they had got him a lease for some years of the property which Strabo, a veteran soldier, had held of the imperial government. The care of this small property fell upon him, and another and more serious charge was added to it. The long prosperity of the province had increased the opulence and enlarged the upper class of Sicca. Officials, contractors, and servants of the government had made fortunes, and raised villas in the neighbourhood of the city. Natives of the place, returning from Rome, or from provincial service elsewhere, had invested their gains in long leases of state lands, or of the farms belonging to the imperial res privata or privy purse, and had become virtual proprietors of the rich fields or beautiful gardens in which they had played as children. One of such persons, who had had a place in the officium of the quæstor, or rather procurator, as he began to be called, was the employer of Agellius. His property adjoined the cottage of the latter; and, having first employed the youth from recollection of his father, he confided to him the place of under-bailiff from the talents he showed for farm-business.

Such was his position at the early age of twenty-two; but honourable as it was in itself, and from the mode in which it was obtained, no one would consider it adapted, under the circumstances, to counteract the religious languor and coldness which had grown upon him. And in truth he did not know where he stood further than that he was firm in faith, as we have said, and had shrunk from a boy upwards, from the vice {24} and immorality which was the very atmosphere of Sicca. He might any day be betrayed into some fatal inconsistency, which would either lead him into sin, or oblige him abruptly to retrace his steps, and find a truer and safer position. He was not generally known to be a Christian, at least for certain, though he was seen to keep clear of the established religion. It was not that he hid, so much as that the world did not care to know, what he believed. In that day there were many rites and worships which kept to themselves—many forms of moroseness or misanthropy, as they were considered, which withdrew their votaries from the public ceremonial. The Catholic faith seemed to the multitude to be one of these; it was only in critical times, when some idolatrous act was insisted on by the magistrate, that the specific nature of Christianity was tested and detected. Then at length it was seen to differ from all other religious varieties by that irrational and disgusting obstinacy, as it was felt to be, which had rather suffer torments and lose life than submit to some graceful, or touching, or at least trifling observance which the tradition of ages had sanctioned.

Från insidan

Allt du gör, efter att du vet och vill, gör du från insidan. Det är anden som ditt verkliga jag, i enhet med Kristus och med alla andra. I kropp och själ sker en individuell differentiering, oändligt varierad, aldrig exakt detsamma. I anden förenas vi, där är Guds kärlek, gemenskap, frid och enhet. Där är Gud allt i alla, som Paulus säger.

Så Guds vilja sker inte någon annanstans. Vi är Guds vilja redan. Han vill oss och alla de händelser som sker med oss i erfarenhetens centrum. Hans vilja är oss och det som sker med oss. När vi handlar sker det i tro. Denna tro är den faktiska aktiviteten, det vi väljer att göra. Det är i vår ande som vi finner den djupa önskan efter frid och kärlek i Gud. I själ och kropp, utan andens ledning, finns endast förvirring och okloka val, där frestelser blir till långdragna eländen istället för att snabbt försvinna i Kristi blod.

I det nya livet handlar om vad du ser. Det du ser blir ditt liv. Ser du att varje människa är en ande som uttrycker sig kroppsligt? I medvetandet om att Jesus lever som oss, att Gud uttrycker sig som oss, kommer du också att se varje människa som ande. Och du finner den andliga enheten i den enda Personen som är Fadern.

Att se är att tro. Det är seendet som griper oss. I vår konsumtionsvärld förekommer mycket negativ tro. Man tror på yttre ting, yttre symboler. Man tror att man är rik genom pengar. Denna negativa tro finner ingen väg ut. Många skadas av denna negativa tro. Endast den verkliga tron kan läka dem, tron som ser anden i varje varelse, längtande efter gemenskapen med universum som Guds bildverk och uttryck för Hans kärlek.

Den negativa tron får människor att se allting utifrån den obehagliga sidan. Livet blir en enda ström av hot och jobbigheter. Allt blir svårt, tillfällen för vila och andhämtning mycket få. Läkemedel och terapi hjälper sällan på djupet. Anden i varje sådan människa längtar ständigt efter upptäckande tro, kärlekens tro i Faderns ständiga omsorg om oss.

Genom Honom, i Honom

Den lilla kyrkan eller trånga kyrkan syns i bloggen Mariaslamm.se där vi finner en rörande längtan efter "Kristi lag". Läs t ex dessa rader:

”Ett rent hjärta ge oss o Gud”, fritt från tvetydighet. Att tjäna Herren och samtidigt tjäna världen går inte. Världen regeras av dess prins som tjänar sig själv och sitt eget, han har inte skapat någonting förutom osämja och han leder människan till fångenskap och fördömelse."

Håller helt med, världen styrs av jag-för-mig-demonen. Jesus ger oss ett liv där Han lever oss i jag-för-andra-kärlek.

"Men, säger Jesus, vi kan leva i den här världen och använda oss av den för att nå Gud och hans rike, inte genom att bli som den men genom att välja bort dess korrupta värderingar."

Så gott sagt, men det är genom Honom det sker, han väljer i oss.

"Saliga de fattiga, renhjärtade, barmhärtiga, de som sörjer, de som är förföljda…för de använder sig av världen genom att vända sig bort från dess frestelser. Dessa kommer att få riktiga vänner som hjälper dem över tröskeln till evigt liv, och de själva blir dessutom de allra bästa vänner till dem som söker sig igenom världens labyrinter för att nå evigt liv."

Också en god tanke. I evighetens hyddor väntar de som kan hjälpa oss när vi lämnar jordelivet.

"Men evigt liv, är det så svårt att nå? Vi vill nå Gud men vi vill inte göra mycket för att nå Honom."

Här börjar det dra ihop sig. "Göra mycket" lovar en utläggning av "Kristi lag".

"Genom tiderna och allra mest i våra tider, tappar man mer och mer konceptet och innebörden av Jesu lidande, inte bara att man inte längre betänker Hans lidande för oss, men inte heller söker vi finna vår egen plats i Hans stridande och lidande kropp; Kyrkan."

Nu sägs ordet "Kyrkan" som om det gäller en monolitisk institution. Menas den första stora östliga kyrkan, den som spreds till Persien, Indien och Kina de första århundradena? Den som sammanfattar sin lära på en inskription i centrala Kina på 600-talet, innan det finns ett kristet Europa, innan Karl den Store och kristnandet av franker, alemanner eller saxare, en tid då förkristna tempel restaureras i Essex. Den östliga kyrkan talar om Jesus som en ljusets gudomliga gestalt som räddar alla troende till ljusets rike, en tro som tilltalar både indier och kineser under flera sekler. Eller menas kanske den senare romerska medeltida kyrkan i Europa som är djupt delad mellan fraktioner och ordnar och fribrytare, en kyrka som många samtida, t ex. Birgitta från Sverige, djupt misstror och hårt kritiserar.

"Att tala om ett av Guds Gudomliga egenskaper;  Rättvisa, ses som något onödigt, ibland rent av omänskligt, nämner man något om Guds rättvisa anses man kall och hård, ”för Gud är kärlek”.  Så förstår man nu kärlek som något som rättvisa inte har något att göra med, kärlek blir en känsla av ständigt välbefinnande, tolerans blir likvärdigt med kärlek. Men kärlek till ens nästa består först i att älska Gud enligt Kristi lag - för det är bara enligt Hans lag och med Hans nåd, som vi kan älska vår nästa."

Nu är redan framme vid "lag" och det gick undan. Juridiska ord som "rättvisa" ställs emot tolerans. Kärlek ställs emot välbefinnande. Det har blivit smått och trångt. Att leva för andra genom Jesu liv i oss blir nu "enligt Hans lag och med Hans nåd". Vi "har sanningen".

"Att säga att man tror sig ha sanningen - än mindre, att man har sanningen, - anses vara fascistiskt. De flesta Katoliker tror inte längre att den Katolska tron är den enda sanna tron, att enbart Jesus är sann Gud och att enbart Han kan frälsa. De flesta tror inte att Hans - nu gamla - lära går att leva, än mindre lära ut."

Resten av inlägget blir nu välkänd klagan över hur få som följer "lagen", väldigt likt moderna messianister som ser Jesus som Torans stora försvarare. Med stöd från några citat från Basilius den Store blir det en klagan och längtan efter "rätt":

"Så många är det som försöker förnya den och piffa upp den här och där. Att Han skulle vara Vägen, den enda vägen till Fadern, är en oförskämd tanke. Sanning som sådan finns inte, och därmed har Kyrkan haft fel i århundraden efter århundraden.  Följden är att Ecklesiologin och det Kristologiska är förbi, utsuddat, och förkastat. Kyrkan förenar sig nu med världens otåliga suckar över att synden skulle vara något så negativt att det definitivt för oss bort från Gud. Så orättvis är inte Gud!"

Broderskap och enhet med alla människor (och deras religiösa sökande i olika kulturer) som påven Franciskus ofta betonar, blir för löst och oklart, det blir som att sitta till bords med syndare och publikaner:

"Vi uppmanas till en broderlig dialog där  synd inte får nämnas, sanningens ord får  inte sägas, troendes övertygelser får inte delges. Evangelisering får en negativ klang därför att den helt sonika och felaktigt förlikas med  proselytism som ses på med mer förakt än heresier - för såna finns inte längre."

Kommer osökt att tänka på Matthew Fox som tystades av Rom för länge sen, men som idag har det kanske viktigaste kristna budskapet sedan Thomas Merton, Teilhard de Chardin och Henri Lubac. Vi får hoppas på flera sådana otystade missionärer i framtiden! Och att vi får fler påvar som Franciskus.

Gamla frågor och svar (1)

 1

- Finns det något slut på personliga problem och besvär?

 - Om du är nöjd med "Jag är" spelar det ingen roll om det är obehag eller motigheter i livet.  De är precis vad de är.  De blandas i alla fall med mer nöjaktiga erfarenheter.

 - Så, löser detta "Jag är" alla problem?

 - Nej, det enkla och gudomliga "Jag är" gör alla problem exakt vad de är och du bryr dig inte längre.

 - Vi måste ha tålamod, det är vad du säger.

 - Tja, inte riktigt tålamod, bara vara medveten om "Jag är", och utan att dramatisera någon misshällighet eller något obehag.  Alla mentala och emotionella tillstånd går vidare till något annat.  Det slutar aldrig.  "Jag är" är alltid sig Själv hela tiden.

 - Så hur hittar man frid och fred?

 - Du märker exakt hur "Jag är" utgör det aktuella faktum av allt som finns.  Inget mer.

 - Men behöver man inte vara ensam med detta?  Så länge folk pratar med dig, finns det ingen chans att märka "Jag är"?

- Det hjälper att vara ensam.  Men i verkligheten är det ingen skillnad. Jag bor med en bråkig stad runt mig.  Det är ingen skillnad från ett eremitage uppe i bergen. "Jag är" finns där på alla platser.  Observera bara.

 - Men människor förväntar dig att du minskar din medvetenhet till vad som sägs?  Det världsliga pratet.

- Det är sant, men bara älska dem, le och lägg märke till "Jag är". De vänjer sig vid att du tycks vara sådan.  De kan kalla dig lat, men vem bryr sig?

- Kanske.

- De kan till och med upptäcka din enkla livsstil, din avkoppling i Gud.  Det kan bli en gåva, tror du inte det?

 - På något sätt verkar det slöseri med tid att märka att "Jag är".  Jag kan höra min far säga: Gör något, inte bara sitta där!

 - Men du kan göra många saker, medan du ger akt på och inser att "Jag är", eller hur?  Du noterar "jag arbetar" eller "jag är upptagen med det här" och så fort det finns en paus, "Jag är" och inget annat.  Naturligtvis är detta möjligt?

 - Hoppas det.  Jag föredrar att tänka på metafysik kring detta "Jag är", inte bara märka det så där trivialt!

 - Ja, du kan göra det, men notera bara helt enkelt "Jag gör metafysik" och sedan helt enkelt lägga till "Jag är".  Den viktiga saken är att vara nöjd med bara "Jag är". Annars kommer ingen mängd metafysik att få dig att må bra.  Frid kommer inte, inte heller kärlek.

 - Är det här en disciplin?  Lägga märke till och säga mentalt "Jag är"?

 - Nej, nej, du kopplar helt enkelt upp dig med Gud på detta sätt. Ingen disciplin.  Han ger dig liv, "Jag är".  Det är ett sätt att vara tacksam.  Men det blir verkligen också ditt sätt att leva.

 - Men jag tror också att det är ett metafysiskt eller teologiskt uttalande.  Det viktigaste är Varat i sig själv.

 - Ja, och det är Gud, en person, inte bara varat i allmänhet.  Kom ihåg Jesu ord: JAG ÄR INNAN ABRAHAM VAR.  Det är inte metafysik, det är själva verkligheten, för dig och för mig och för alla.

 - Det är en varelse helt enkelt.

 - Ja, men också en process, som Paulus säger: "Eftersom i honom är allting till, det som är i himlen och det som är på jorden, synligt och osynligt."

 - Jag tror dock detta är metafysik!

 - Ja, men närvaron av "Jag är" bekräftar att du är här i den evige "Jag är". Med Paulus ord: ”allt skapades genom honom och för honom.  Och han är före allt, och allt kvarstår i honom...för det behagade Fadern att i honom bodde all fullhet... ”

 - Så vi tackar Gud för att det finns ett "Jag är"?

 - Ja, att vara och tacka blir samma handling, "pistis".

 - Jag hörde några kristna tala om Jesus som levande i oss och som oss.  Hur kan detta verkligen fungera?

 - Detta är den rena sanningen, eller som Paulus säger: ”Jesu liv manifesteras i vår kropp.  Eftersom vi som lever ständigt överlämnas till döds på grund av Jesus, så att Jesu liv också kan manifesteras i vår dödliga kropp. ”(2 Kor 4:11) Detta betyder att "Jag är" gäller oss alla, när som helst.  Den kristne vet helt enkelt detta i hjärtat och lever med den kunskapen, denna "pistis".

 - Men hur är det med lyckan i livet?  Är detta "Jag är" den lycka vi söker?

 - Nej, det är inte lyckligt eller eländigt, bara faktum om den gudomliga verkligheten i ditt liv som det är.  Men naturligtvis kan ingenting i världen ge lycka, bara osäkerhet och att inte veta vad som kommer att hända om en timme.  Vi vet aldrig om vi kommer att leva imorgon.  Vi vet aldrig vad som kommer att hända inom några år.  Det enda säkra är detta "Jag är".  Ingen erfarenhet, ingen relation, ingen attityd till livet kommer att ge lycka.  Guds vilja genomförs kontinuerligt och den stora gåvan för oss är att vara medveten om närvaron av "Jag är".  Och Gud är den enda personen som kan göra det och uppleva det.  Han är då skapare och mottagare på samma gång, den som handlar och den som erfar.

Sjuka universitet

Den nu så populäre Jordan Peterson brukar säga att universiteten är farliga för människor genom att de sprider en sjuk akademisk kultur och att mycket förtvivlan uppstår genom att anpassa sig till denna sjuka kultur. Verkligheten blir förvriden.

Men för oss som kom till universitetet på 1960-talet var det snarare en ofarlig liklukt som mötte oss. Larviga professorer sprang omkring och höll ordning på hur uppsatser skulle se ut för att godkännas. Och innehållet i uppsatserna skulle motsvara borgerskapets diskreta charm, dvs inte säga just någonting. De levande idéerna på 60- och sjuttiotalen var fullständigt frånvarande från seminarierummen. Jag minns ett doktorandseminarium på Teologiska Institutionen i Uppsala: fascinerad upplevde jag ett sorts vaxkabinett med gestalter från anno dazumal. Det var som en riggad dockteater. Intrycket av overklig instängd mental problematik var överväldigande.

Ett friskt undantag från likhusdoften på universitetet var dock när Walter Eidlitz fick tala två timmar på Filosofiska Föreningen på Villavägen i Uppsala. Vi som var unga gjorde stora ögon och fick äntligen höra en levande själ tala om det väsentliga i livet och i filosofin. När Ingmar Hedenius skulle tacka för föredraget brast vi u i skratt. Den lilla världen skulle tacka den stora.

Vi var några unga som frågade Eidlitz efter föredraget varthän man skulle gå med de viktiga frågorna. Han sa: inte till ett universitet, för Guds skull.

Christ Freedom Talk

Flera gamla engelsktalande elever vill ha adressen till gamla notiser om frihet i Jesus Kristus. Här är den:

http://harnostudier.com/christfreedomtalk.html

Östligt och västligt

Den östliga kristendomen, som var av omfattande räckvidd i Persien, Indien och Kina långt innan Karl den Store tog emot missionärer för att kristna gallerna, har en mer genomgripande form av Kristustro. Här en berättelse som lite grann gestaltar detta djup i tron.

En blind man går längs bergspasset. Han är på väg att korsa en klen hängbro av rep över en forsande flod. Med  självförtroende går han rakt fram och slår sin väg med en blindpinne. När han kommer halvvägs vänder sig bryggan upp och ner. Han kastar snabbt pinnen ifrån sig och håller fast sig i stocken med båda händerna. Insikten om hans snara fall ner i forsarna och en säker död skrämmer honom fruktansvärt.

En barmhärtig man med en båt dyker just nu upp, han ser läget och väntar strax under bron redo för att ta emot den stackars blinda mannen. "Släpp stocken!" ropar båtsmanen, "släpp ditt grepp om stocken! Jag är redo att ta dig i båten." Den blinde mannen vägrar dock att lyssna på honom och ropar: "Jag kan inte! Om jag släpper mitt grepp, kommer jag att hamna i forsarna." Båtsmannen insisterar och uppmanar honom att komma ner. Fortfarande obeslutsam försöker han släppa en hand. Slutligen ropar den otåliga båtmanen att om han inte släpper taget kommer han inte vänta med båten längre. I yttersta förtvivlan och med tanken på en säker död låter den blinde båda händerna släppa stocken, och till sin stora glädje befinner han sig strax trygg och bekväm i båten.

Detta illustrerar vad människor historiskt sett gör. På samma sätt som den blinde mannen, vandrar människor från en ideologi till en annan, från en gud till en annan, från en filosofi till en annan, men klarar sig i långa loppet inte med "självförtroende" och eget sökande. Så kommer de till Kristus: "Jag är vägen, sanningen och livet. Släpp taget och följ mig!". Men de håller sig fast vid denna "väg", denna "kyrka" eller denna "tro" och vägrar att släppa taget. Jesus som väntar under dem med sin båt är redo att ta med dem, han uppmanar dem att ge upp sig själva, sitt sökande, och falla ner i hans omfamning.

Men många ger inte upp, de klamrar sig fast vid ideologin eller religionen och tror på effektiviteten i dessa aktiviteter. När de får höra att kyrkor, religioner eller ideologier inte i sig inte har något att göra med deras frälsning, klamrar de sig nu fast vid tanken att de i alla fall har en tro på något, de är "troende", de tänker "positivt", de har en egen vilja, egen ambition. Detta är som att hålla fast i stocken med en hand. När dock även denna sista ansats av självförtroende-självbegränsning ges upp för gott, blir de verkligen omfamnade  av Frälsaren i båten och i Hans löfte är de försäkrade om födelse i det eviga himmelska landet och de har nu en känsla av fullständig avslappning och obeskrivlig lycka.

Enligt denna  tidiga kristendom betyder tron att helt att förlita sig på Gud, eller att omfamna Honom utan förbehåll och ovillkorligt, att överge all tanke på självständighet och egenvilja. Mer tekniskt uttryckt: "att tro är att inte ha en skugga av tvivel om de ursprungliga löftena i Kristi uppståndelse genom vilken Han absolut försäkrar oss om vår frälsning och födelse i Guds rikes eviga lycka. Denna försäkran är absolut, Jesus fastställer inte några villkor, och förväntar sig inte heller oss av självuppoffrande och meriterande ackumulerande praxis. Hans uppståndelse räcker. För när tron ​väl en gång är född i oss, kommer vårt liv att vara helt till Guds förfogande.

Det är som att ge upp alla våra ägodelar till Hans händer som nu fördelar dem på det sätt som Han tycker är bäst. Vi får från Honom vad vi behöver, och vi är helt nöjda med Honom såväl som med oss ​​själva, såsom vi är. Här ligger den ultimata betydelsen av kristen tro så som den tycks framträda i de tidiga östliga kyrkan. Den västliga fick delvis ett annat utseende, både till det yttre och det inre. Men i t ex Thomas à Kempis eller Gerhard Tersteegen finner vi denna tro bevarad. "Fäst inte någon vikt vid ditt eget hjärta" skriver Tersteegen, "eller vid ditt mod, din styrka, ditt ljus, dina dygder eller din
trofasthet; men gör som jag själv, var som små barn som kommer att förgås utan moderns omsorg. Allt som är vårt eget är värdelöst, allt annat är fri nåd, för vilken vi varje minut måste vänta på och ta emot. Vi kan faktiskt aldrig lita för mycket på vår nådiga Återlösare; till honom kan den mest eländiga person komma på nådens fotsteg...

Om tillstånd, Jesus och Huxley

Är vi våra tillstånd? Eller är tillstånden endast sig själva? Aldous Huxley, under sin skeptiska tid, diskuterar ofta detta. Så här kan det låta när han drar in Jesus i diskussionen:

"Man, according to Blake (and, after him, according to Proust, according to Lawrence), is simply a succession of states. Good and evil can be predicated only of states, not of individuals, who in fact don’t exist, except as the places where the states occur. 

It is the end of personality in the old sense of the word. Is it the beginning of a new kind of personality ? That of the total man, unbowdlerized, unselected, uncanalized, to change the metaphor, down any one particular drainpipe of Weltanschauung — of the man, in a word, who actually is what he may be. 

Such a man is the antithesis of any of the variants on the fundamental Christian man of our history. And yet in a certain sense he is also the realization of that ideal personality conceived by the Jesus of the Gospel. Like Jesus’s ideal personality, the total, unexpurgated, non-canalized man is: 

(i) not pharisaic, 

that is to say, not interested in convention and social position, not puffed up with the pride of being better than other men ; 

(2) humble, 

in his acceptance of himself, in his refusal to exalt himself above his human station ; 

(3) poor in spirit, 

inasmuch as “he” — his ego — lays no lasting claims on anything, is content with what, for a personality of the old type, would seem psychological and philosophical destitution ; 

(4) like a little child, 

in his acceptance of the immediate datum of experience for 

its own sake, in his refusal to take thought for the morrow, in his readiness to let the dead bury their dead ; 

(5) not a hypocrite or a liar, 

since there is no fixed model which individuals must pretend to be like.

(s 145, Eyeless in Gaza)

Under Huxley's ofta häftiga utfall mot kristendomen, eller kyrkan, döljer sig längtan, misstänker jag, att "vända botten uppåt", ett uttryck Anders Frostensson, psalmskrivaren, lärde mig en gång när vi plockade hallon i Torrbo, i Dalarna. 

R.D. Laing i intervju 1985

 På 1970- och 80-talet var R.D Laing en viktig teoretiker inom psykiatri och psykologi. Här är några intressanta delar av en intervju med Laing jag hittade i en tidning från en kultisk organisation i Californien, året är 1984:

Fråga: Du har observerat ditt personliga liv kanske mer intensivt och systematiskt än de flesta. Vad är det mest värdefulla du har upptäckt i detta arbete?

Laing: Att hoppet är försvarbart. I kristendomens språk är tro, hopp och kärlek de högsta värdena -- och kärleken står högst. Men tyvärr kan kärleken fyllas av mörker och till och med försvinna. Vi är inte alltid medvetna om kärlek i våra hjärtan. Vi tror inte alltid att den finns i världen. Att kärlek över huvud taget finns till ter sig mer som en bonus än som något som hör till världens natur.

Men det mänskliga livet är bara damm och aska utan kärlek. Om vi undersöker naturen och världen utan kärlek, finner vi ingenting särskilt värdefullt. Om vi betraktar ett träd, eller en groda, eller något annat utan kärlekens ögon, uppnår vi endast kärlekslös, hjärtlös kunskap. När en sådan kunskap insamlas och tillämpas i vetenskaplig teknologi, blir det den mest destruktiva formen av kunskap vi någonsin har presterat. Inte ens den värsta formen av svart magi kan mäta sig med den kärlekslösa vetenskapens makt. Dess metod är att förstöra det observerade för att få kunskap om dess delar.

När vi börjar tvivla blir hoppet ett ankare som förbinder vår tro med kärleken....Den första engelska översättningen av det vi nu kallar "helig ande" (the holy ghost) översattes av John Wycliffe med "vår hälsosamma ande" (our healthy spirit). Detta är manifestationen av Gudomlighet inom oss och genom oss. Vi är alla genom denna hälsosamma ande gudomliga gnistor i samma eld. Detta förenar oss alla på ett omedelbart sätt. Denna förening är vad jag mer och mer vill stå upp för och bejaka...

Fråga: Skulle du vilja säga att modern psykiatri lider av materialistisk ideologi i sina modeller, sätt att angripa problem och sitt övergripande synsätt på människan?

Laing: Ja på ett grundläggande sätt. Det handlar till och med om en schizoid andlig materialism. Många troende psykiatrer menar samtidigt att tankar är epifenomen av materiella neurologiska processer. Naturligtvis är det ett djupt språkligt problem hur vi ska formulera hjärnans relation till anden. Men generellt sett har vi en materialistisk psykiatri och materialistisk humanism, snarare än ett kosmiskt medvetande. Psykiatrer kan faktiskt inte vara mänskliga om de inte ser människans plats i helheten av tillvaron.

Fråga: Vad föreslår du som motåtgärd mot den vetenskapliga ideologin som naturligtvis dominerar vår kultur, förutom att skriva böcker och hålla föredrag?

Laing: Bön är mycket viktigt. Jag tror den viktigaste av alla böneformer är bedjande väntan, eller uppmärksamhet, där vi inte ber om något specifikt. Moder Teresa rekommenderade vad jag tänker är den mest effektiva bönen. Den består i att helt enkelt lyssna till tystnaden i ens eget hjärta. Jag tror inte någon kan komma högre än detta....

Fråga: Menar du att bönen är effektiv genom att vi förvandlas genom den, eller menar du att bönen förändrar världen?

Laing: Jag tror att den materiella världen finns till innanför den andliga och att Anden har full kontroll över alla situationer som över huvud taget kan uppstå. Jag tror inte något kan ske i materiella processer utan Andens tillåtande av det.

Fråga: Vad är människans högsta potential enligt din mening?

Laing: Människans högsta potential är att förhärliga Anden så att Anden manifesterar sig i oss. Detta sker genom andlig nåd. Själva medaktiviteten mellan människa och Gud är en gåva från Gud. Meningen med vårt liv är att förhärliga Gud och njuta av det livet och detta för evigt...

Exstas är egentligen vårt naturliga tillstånd, men vårt begränsade mentala sinne döljer detta för oss. Det vi tror är vårt ordinära mentala liv är en förvriden avvikelse. Hela världen är magisk. Det vet varje barn tills dess en övertalning sker till något annat.

Fråga: Skulle du vilja säga att exstasen hos barnet nödvändigtvis måste gå förlorad?

Laing: Nej det är inte alls nödvändigt. Det är en avvikelse i vår civilisation som inte är nödvändig....Om vi givit oss själva till Gud har vi inte längre rädsla för döden eller för något som andra kan göra mot oss, vi har frid. I den engelska översättningen av Nya Testamentet finner vi "Saliga är de som är fattiga i anden" ("Blessed are the poor in Spirit") Men i originalet står "Saliga är de andliga tiggarna", alltså de med tomma händer. Denna tomhet är synonym med att ge sitt liv till Gud. I detta bortgivande förlorar du allt. 

När du är bortgiven till Gud finner du inget värde, ingen njutning, ingen tröst, ingen tillfredsställelse förutom i Gud....Alla andliga lärare lär ut: Håll inte fast i mig ! När en kvinna sträckte ut sin hand för att hålla fast i Jesu kläder, svarar han enligt många översättningar "Vidrör mig inte!" Men den ursprungliga innebörden är: "Håll inte fast i mig!"       

Vi har också liknelsen med fåren och den gode herden. Denna herde har som enda uppgift att få oss att inse att vi inte är får utan fria. Att hålla fast i en andlig lärare är av de mer subtila blockeringarna i det andliga livet....Däremot sa Jesus: "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem."

Hur kan du vara katolik? (1)

- Är du katolik? Är det sant?
- Japp, den väääärsta kyrkan. Den har gjort alla misstag som går att göra och det är väldigt förödmjukande att erkänna. Den fortsätter att helt skandalöst utöva pedofili i stor skala, fortsätter skydda brottslingar, fortsätter diskriminera kvinnor. Jag behöver bli mer ödmjuk så katolska kyrkan är bra för mig!

Skillnaden på att vara protestant, evangelisk kristen och vara katolik ligger delvis i att katoliken lever med det han eller hon kallar kyrka och Gud i vardagen på ett annat sätt än de andra som kallar sig kristna. Det handlar inte så mycket om "tro" i speciell mening - vilket är så centralt för dagens evangeliska och protestantiska kristna.

Inte så att tro inte är viktigt. Men den "tro" det oftast är fråga om är egentligen, handen på hjärtat, inte så intensiv som man ofta gör gällande. Den kan vara periodiskt stark och levande men för de flesta människor svalnar trons glöd tämligen snabbt - även för de tror på protestantiska "sola fide" och även för de som vill vara calvinister. Sanningen visar sig då vara att de faktiskt inte tror så mycket. Ofta faller också intresset för Gud fast man kanske vidmakthåller tät kontakt med församling och kyrka. Man måste så att säga prata för att hålla sin tro aktiv. En inre motsägelse finns i deras religiösa liv.

Vad som är viktigare för katoliken är det praktiska och konkreta livet med en Gud som flyttat in i oss och deltar i vår egen vardag. Vi är precis som vi är, inte särskilt "troende" eller "religiösa". Men Kristus är med i det vi gör. Varför är svårt att förstå. Hur kan han älska oss så överdrivet mycket? Då får han faktiskt skylla sig själv - så resonerar en katolik ibland. 
Det handlar inte om tro på något som finns "därute" eller "däruppe", prepositioner som anger sådana placeringar är rätt fattiga symboler, implicerande en bokstavlig dualism. Den dualismen försvann redan med kyrkofäderna. Det är en mer illusionslös, robust och hanterlig verksamhet än min personliga tro. "Min Gud möter alla era behov genom de rikedomar som finns i hans härlighet i Jesus Kristus." Denna praktiska verksamhet beror inte av en känslan av stark tro eller andakt. Inte heller på antalet kyrkobesök eller position i kyrkan. Det liknar mer att vara gift! Men Hans kärlek är klart störst, han står ut även när jag vänder mig bort och ignorerar hans existens.

Lite vinklad religionshistoria à la Huxley

Alla grundare av de stora historiska religionerna har varit solitärer och andliga personer. Men de etablerade religionerna till vilka de har gett sina namn är alla, i stort sett, sociala och formella. Historien om hur den solitära och andliga religion som Jesus praktiserade blev en social religion, bestående av former och koder, riter, traditionella gester med pompa och ståt, är för de flesta bekant.

Men även buddhismen gick igenom samma historiska procedur av-solitarisering och av-andlighet. Gautama hade utvecklat en både metafysisk och praktiskt förenklad livsstil: hans närmaste lärjungar var munkar och nunnor. Efter hans död var hans religion en ofullständigt organiserad asketism. Under det första århundradet av vår tid blev buddhismen en helt ny religion, med ett pantheon av Bodhisattvas, med fantasifull pompa och ståt i en rik och ädel liturgi. Den gamla möteshallen för de asketiska buddhisterna hade redan förlorat mycket av sin primitiva enkelhet. En symbolisk konst hade invaderat möteshallen. De nya buddhistiska templen var nu lika fantastiska och rika på sinnlig skönhet som de hinduiska. Skulpturer, musik och målningar, symboliska ritualer, rökelser, kläder och banderoller - inget saknades. Senare infördes den tantriska reformationen med sakral sexuell dyrkan av gudinnor,  med en rik samling av magiska och erotiska riter. 

Hinduismen gav sedan länge generöst de oandliga och sällskapligt intresserade människorna vad de ville ha. Det var hopplöst för buddhismen att konkurrera om själarna. Buddhismen försökte erbjuda gudar, ritual, magi, sexualla gudinnor och erotik. Men hinduismen, med den lugna självsäkerheten hos en Rockefeller på auktion, bara fördubblade budet. 

Buddhismen försvann i stort sett från Indien. Dess framgångar har varit i länder där rivaliserande religioner har inte varit så formidabelt rika som hinduismen i allt som köper och distraherar människors själar. Vad kan slå Khumb Mela?

Islams historia har varit ganska annorlunda jämfört med kristendomen och buddhismen. Islam har inte drabbats av så radikala förändringar i riktning mot sällskaplighet och oandlighet. Orsaken tycks vara att islam ursprungligen inte var solitär eller särskilt andlig som de andra världsreligionerna. Mohammad verkar har varit framför allt en praktisk psykolog. Den religion som han erbjöd åt alla var inte en ensamhetens eller andlighetens tro. Därav dess bestående framgång som idag fortsätter med kraft. 

Den religion som Jesus, Gautama och Lao-Tze praktiserade, har aldrig tilltalat fler än några få kristna, buddhister, eller taoister. För att tillfredsställa majoriteten av efterföljare har nya och sociala religioner formulerats. Mohammads anhängare har kunnat praktisera utan större modifieringar av den religion han själv utövade. Några mekaniska aktiviteter, som de fem pelarna, upprätthållandet av några få dogmatiska formuleringar, räcker för att göra en person till god muslim. 

Naturligtvis uppstår fraktioner och våldsamma sammanstötningar mellan dem, såsom vi ser bland ivriga och militaristiskt aktiva mordiska drömmare om ett enda kalifat. Årliga pilgrimsfärder framkallar också stora känslomässiga massrörelser vilket ger den nödvändiga psykiska spänningen i relationen till Gud.

Det är värt att lägga märke till att de religioner som föraktar ritual, bilder, musik, pompa och ståt, är särskilt benägna till utbrott av väckelse och revival. Väckelserörelser är mycket vanligare i strängt protestantiska områden än i katolska länder. Oregelbundna känslomässiga stimuli verkar behöva ta platsen istället för regelbundna återkommande kyrkoårliga stimuli som tillhandahålls av ritualkalendern.

Den totala mängden känslor som tillhandahålls av olika religioner kan vara samma; men dosen i vilken den ges är annorlunda. Som en vän av ordning och älskare av den europeiska bildkonsten och gregorianska sången, föredrar jag då den katolska metoden.

Den sociala och oandliga formen av religion är av enorm historisk betydelse. All religionshistoria, som någon sa under ett seminarium med Carl-Martin Edsman i Uppsala, verkar undervisa oss i en och samma läxa: att den ursprungliga solitära och rent andliga tron, omfattas av en liten minoritet av hela befolkningen i även de högst utvecklade och skolade samhällena på jorden. Religion i sin sanna mening kan aldrig

bli universell religion. Den måste genomgå radikala transformationer innan mänskligheten kommer att acceptera den. 

Protestantismens historia visar hur svårt det är är för en religion, som syftar till att vara övervägande andlig, att få allmän acceptans bland folk som inte dras till det andliga solitära livet. Kväkarna har t ex varit begränsade till relativt få troende. De andra protestantiska religionerna har antingen förfallit eller, om de har hållit sig kvar i sina egna spår,  gjort avsevärda eftergifter till oandlig sällskaplighet med kul musik och massor av aktiviteter som distraherar både kropp och själ.

De mest blomstrande protestantiska sekterna är de som satsar på väckelsemetoder och de som, i stil med Svenska Kyrkan, inför ett visst mått katolsk ritual. Just nu verkar det som om kleriker i Svenska Kyrkan inte är helt nöjda med sitt begränsade modicum av ritual. Inom Anglikanska kyrkan har en stor och aktiv sektion “anglokatoliker” sedan länge bett om mer och fått det. Vid ett besök i Church House i London på 1990-talet förklarade en tjänsteman att “the House is practically anglo-catholic”. 

I alla fall kan vi nog känna oss säkra på att den anglokatolska anglikanismen inte delar lutheranernas och calvinisternas öde. Alltför respektabel för att göra en vana av väckelse, alltför traditionellt protestantisk för att tillåta särskilt mycket utsmyckning av "bara praxis"  förfaller man till obetydlighet. Anhängare har antingen tagit avsked och gått till Rom eller har förfallit till nominell icke-religion, typ mindfulness eller zen coaching som ersättare för deras religiösa känsloutveckling.

Den senaste enorma kristna tillväxten i Afrika och Kina  behöver ingen med kunskap om mänsklig natur finna överraskande. Inte heller att 70 000 troende i Kairo sjunger Yeshua tillsammans (finns på youtube.com)  Denna tillväxt gäller även katolicismen i Kina och Afrika. Katolicismen är förmodligen den mest realistiska av alla västerländska religioner. Dess utövning bygger på en djup kunskap om mänsklig natur i alla dess variationer och graderingar från tillbedjan av fetisch till thomistisk metafysik, från de trötta affärsmännen med eller utan maffiarelation, till mystiken från Augustinus och framåt, från sentimentalism och sensualism till den rena intellektualismen (respekterad till och med av min lärare Hedenius i Uppsala). 

Varje typ av människa kan i katolska kyrkan hitta exakt den andliga näring som han eller hon kräver. För de sällskapliga, oandliga pratande personerna är katolicismen vederbörligen sällskaplig och oandlig. För de solitära och andliga personerna ger kyrkan ett veritabelt  eremitage för de grundligaste modeller av religiös meditation ( t ex Jesus-bönen hos Franz Jalicz, SJ). Kyrkan ger klostrets tystnad (t ex Grand Chartreux och kartusianerna) erbjuder den hängivna introspektion (hos t ex Thomas A Kempis och Johannes av Korset), likaså filosofiska subtiliteter ( hos t ex Pascal och kardinal Newman). Kyrkan är som en Moder Maria som ger åt alla barnen vad de tror de absolut måste ha. 

Oskuld

I romanen The Feathered Serpent skildrar D.H. Lawrence en engelsk kvinna som efter ett hektiskt liv återfinner sin oskuld i Mexico. Det är en väldigt krånglig väg dit, genom europeiska fördomar om andra raser och kulturer, en virrig väg genom mexikansk mytologi. Men slutändan är oskulden. Om denna oskuld handlar naturligtvis Maria i den katolska världen. Hon är den oskuld vi alla får som Guds barn men först när Kristus får återleva oss, leva som oss och med oss. Vi igenkänner i det som just nu händer Hans oskuld genom att Han är den Frälsare som Maria blev havande med. Därför blev hon havande med Oskulden, kanske vi kan säga.

“How else, she said to herself, is one to begin again, save by re-finding one’s virginity? And when one finds one’s viriginity, one realizes one is among the gods…” (s421)

Lawrence’s roman visar den belastning vi alla får genom kulturella fördomar av olika slag. Och förvisso går den engelska kvinnan en väldig omväg till den rena oskulden, ungefär som alla européer som går genom hinduism eller buddhism för att finna renheten. Den finns förstås alldeles intill oss just där vi är om vi endast öppnar för Den som är Alfa och Omega.

Pedofilernas gömplats

Katolska kyrkan som pedofilernas gömplats...nu senast en Pell i Australien och säkerligen fler på gång. Jag påminns om några rader i The Greening of America om det Charles Reich kallar Consciousness II: "Consciousness II is thus profoundly anti-populist and, in a large sense, anti-democratic. It is no accident that the most succesful Consciousness II individuals surround themselves not with vulgar material display but with the signs of elegant style and taste; it is no accident that they show an impatient, intolerant and disdainful attitude towards individual members of the very groups they are 'trying to help' -- the less intelligent, the ill-educated, and above all the blue-collar 'boob'. For 'reason' has led Consciousness II to believe in an élitist society -- with never a doubt that the standards by which the élite is determined are the correct ones...The absolute worth of each individual is, to Consciousness II a mere religious doctrine, having no application in reality."

När pedofilbiskopen eller prästen börjar planera sin våldtäkt blir barnet, ofta ett osäkert barn, bruksvara och njutningsobjekt för ett sjukt medvetande, inte typiskt för endast en kyrka utan för ett sorts samhälle utan rot i Guds kärlek. Charles Reich skrev sin bok i början av 1970-talet och redan då var pedofila unga präster igång. Den tyske teologen Drewermann varnade för den typiska omogna katolska prästen på väg uppåt i hierarkin. Så här skriver Reich om sådana klättrare inom någon institution: "In one sense he is self-sacrificing, but in another sense his life is dedicated to personal success...Indeed he often seems to keep pushing beyond rational limits; the exterior goals consume the inner ones,and he has little time left for more intimate personal values. He becomes an oppressive person who does not enjoy himself while at work, who does not seem to have any personal distance from the hurdles that have been set for him. In some cases this even leads the individual to unethical or illegal behaviour, which he slips into because it all seems to be part of 'playing the game'."