Begär och fokus

Danske Tor Nörretrandes fortsätter forska i medvetandets natur. Idén är rätt klassisk: vårt medvetande är en liten del av all information som styr oss. När vi väljer en handling har vi redan känt begär att utföra den utan att veta om det. Vi kan därför inte kontrollera eller ens bedöma vår natur.

Sankt Benedict var väl medveten om det lilla fält vi fokuserar på, liksom flera av kyrkofäderna och ökenfäderna. Cassianus var en hejare på att beskriva omedvetna begär som sedan rationaliseras kognitivt. För Benedikt var det viktigt att så att säga vara medveten om det omedvetna, det som inte är här. Evigheten är det viktiga. Den är inte här nu. Det vi nu fokuserar på är inte den eviga saligheten. För Cassianus var den stora renheten på liknande sätt det Andra, inte det här. Men det enkla ordets bön kan vi be om nåden att liksom avfokusera detta för att plötsligt vara i Guds rike.

Men för sekularister som Nörretranders blir det viktigt att kristendomen har fel. Åtminstone har Jesus fel. (Nörretranders känns ibland som en modern Kierkegaard med stark calvinistisk inriktning). Varför? Jo Jesus säger att vi kan motstå våra begär efter vår nästas hustru. Det kan vi inte göra enligt Nörretrandes. Vårt medvetna kan inte kontrollera begären efter den vackra hustrun. Alltså har kristendomen och Jesus fel i sak. Nörretranders citerar Walter Kaufmann: Kristendomen har misslyckats, inte därför att folk inte varit kristna nog utan för att kristendomen sakligt sett har fel. (Se boken The User Illusion)

Så ser vi hur kulturkampen för och emot Guds rike fortsätter. St Benedikt och Cassianus vet hur lite vi vet. Sokrates visste det också. Modern neurologisk forskning bekräftar det. Det himmelska är ett större faktum än det jordiska. Det empiriska är en liten ö i den verklighet Gud är medveten om såsom oss. Så kristendomen får så att säga rätt genom att den tar saken ett steg längre: när du begär den vackra kvinnan som är din grannes hustru så leder kärleken till Kristus till ett halleluja: tack för all skönhet du skapar! Fokus utesluter inte utan leder rätt.

Visa mig Gud !

- Visa mig Gud ! säger en ung man trotsigt. Hans blick glöder. Han är uppenbarligen trött på alla påståenden om Gud, på alla traditioner, på alla distinktioner och tolkningar. En stor vanmäktighet hörs i hans röst och kanske till och med ett ursinne långt ner någonstans. Han har mot sin vilja hamnat på en kurs i religion.

Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.

Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.

Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!

The Secret

Ungdomar kommer med The Secret och menar att nu har en revolution ägt rum. Även några mammor ägnar sig åt "hemligheten". Vad går det ut på? frågar jag. Jo att det du tänker blir verklighet. Ok, jaha. Verkligen? Om jag tänker att jag flyger så flyger jag? Jag vet att Jesus går på vattnet för att han vill det. Men han är då gud och människa medan vi endast är människor. Petrus gick några steg med hjälp från Mästaren.

Aha, där är den springande punkte! Några vill gärna att vi är gudar/människor "egentligen"? Ja vi skapades nästan som gudaväsen, det stämmer. Men biten som är kvar, den som vi får hjälp med, är svår att hoppa över.

Men Moder Teresa är med i filmen om The Secret ! Tillsammans med Emerson och - Buddha? Härligt. Men låt oss då göra som Moder Teresa - fästa blicken vid Den Som Vill Vår Frälsning. Låt oss ta emot Hans intention.

Egentligen är det gammal katolsk bönekunskap. Genom helig ande blir vår böneintention kreativ, den skapar vår verklighet. Det är just därför Rosenkransen är så kraftfull. Vårt medvetande lever i en miljö som är den optimala - i de tjugo mysterierna. Det får effekter på hur vi lever i världen, särskilt hur vi berör andra i vår omgivning.

Det är förstås en härlig "hemlighet".

Leve den kristna feminismen !

Idag är det S:ta Agatha!

Å nej säger en elev, tillika feminist och lite anstruken av Wicca. Du tjatar om dina helgon jämt och ständigt. Det går inte en dag utan...

Nu är det fest igen, säger jag. Idag är det den sista av de fyra stora festerna i den kristna feminismen: St:a Agathas fest. Låt oss fira !

De tidigare festerna var som du vet S:ta Cecilia i november, S:ta Lucia i december, S:ta Agnes i januari. Fyra grundjungfrur för den kristna feminismen. Princip: älska Gud ända in i martyriet. (Gör man det i Wicca?) Metod: icke-våld och ståndaktighet. S:ta Agatha lämnade inte cellen hos kastats i, trots att Petrus var där, utsänd av Kristus, för att läka hennes sönderskurna bröst och lämnade dörrarna öppna efter att fångvaktarna sprungit sin väg. Om vi får tro Legenda Aurea.

I Älvros gamla (katolska) kyrka står S:ta Cecilia gömd inne i en skrubb/sakristia bakom altaret. Kanske det är dags att ta fram de stora kristna feministerna igen? Det finns något underbart galet i deras kompromisslöshet, deras jihad. Vilken motkultur!

Här en kampsång av S:ta Agatha för den kristna feminismen:

Jesus Kristus, alla tings Herre!
Du ser mitt hjärta.
Du känner till mina begär.
Äg allt jag är - endast Du.
Jag är ditt får. Gör mig värdig
att besegra djävulen!

Den pedagogiska klyftan

"Viktigare än politik och miljöfrågor är problemet med vilka som kommer till himlen!"

Mitt hjärta skuttade till av glädje när en ung man sa detta rakt ut i en diskussion. Vem kunde tro att sekulariseringen skulle gå bet trots en så massiv support under förra seklet. Peter L. Berger har förresten en intressant genomgång av sekulariseringen i februarinumret av First Things.

Men den unge mannen blev genast konfronterad. (Det är bra.) Vilka kommer till himlen? Hur kvalar man in? Kan vi inte tänka oss att alla är välkomna utan krav?

Nej menade han. Det är som att hoppa över en rätt farlig bergsklyfta. Du måste satsa. Du måste ge dig hän, du måste vilja. Och det innebär att en stor del av mänskligheten inte kommer till himlen. De kommer inte att satsa. Av en rad olika skäl kommer de inte att vilja satsa.

Andra försökte konstruera ett alternativ. Varför inte tänka sig klyftan som en pedagogisk klyfta. Det bästa är att satsa. Vi talar därför om en klyfta, Jesus talar därför om rättfärdiga och orättfärdiga, får och getter. Men rent faktiskt är Guds kärlek också hans svaghet, han kan inte stå emot sin egen kärlek. Och det betyder att varje människa blir medveten om himlen när det är dags. Kanske inte medveten på samma sätt, men alla är där.

Alternativet har inte den bibliska texten med sig, det ska erkännas.

Men: vore det typiskt Gud att låta sin Son använda en pedagogisk klyfta mellan agnar och korn, fruktbärande och fruktlösa träd? En kärlekspedagogik? En förlossningskonst?

Blogged with Flock

If I am wrong I win !

Goda filmer är det ont om, men denna vinter finns både Away from her och The Bucket list att njuta av. Välgjorda, gott hjärta i manuset, scener som kan ses om flera gånger. Repliker som är intressanta hållpunkter. Som den här:

- If I am wrong I win.

Pascal skulle tycka om resonemanget bakom. Det här är scenen. Två dödsjuka män med några månader kvar att leva, sitter i ett plan över nordpolen, den ena troende, den andra cyniker som försöker hålla sig borta från alla trosföreställningar, koncentrera sig på att leva och dö och köra loppet så intressant som möjligt. Han förnekar Guds existens och den himmel som väntar på oss. Den troende frågar cynikern: tänk om du har fel? Han svarar:

- I love to be wrong. If I am wrong I win !

Naturligtvis finns det en hake, skulle Pascal säga. Men om vi glömmer den en stund så kan vi medge att repliken är bra. Många cyniker och ängsliga akademiker ("intellektuellt hederliga") är ofta livrädda för att det ska vara så bra som 80-90% av mänskligheten tror. Det är en behjärtansvärd rädsla. En sorts asketism rentav. Hur underbart vore det inte då att upptäcka hur fel man hade !!

Att se uppåt - altartjänsten

En tanke från Chesterton kom flygande denna morgon ute i regnet med hundarna: den hedniska prästen må sakna förbindelse med Kristus men han har dock ett altare. Vid detta altare riktade han blicken uppåt och folket följde honom med sina blickar. Trots alla konstiga offer han förrättar på detta altare (och som i regel decimerar den unga befolkningen då och då) ser vi ändå ett altare och en präst där.

Humanisten och sekularisten tar bort altaret och prästen. Oförlåtligt. Vad får vi istället: en biolog? En sociolog? En föreläsare i zoologi? En lärobok i kemi? En politiker? Naturligtvis tröttnar folk. Det går ju inte att andas till slut. 1900-talet är en provkarta på vilka offer dessa präster erbjöd - betydligt grövre saker än Baals präster, en decimering av befolkningar utan mostycke i historien. Och de pågår nu...

Man förstår den katolske missionären i naturfolksområden. -Ta inte bort altaret säger han. Ta bort djurgudarna och de blodiga människooffren. Men ta inte bort altaret.

En kultur som inte tittar uppåt är en döende kultur.

Moto Boy och Jungfru Marie visthusbod

Yngste sonen släpper äntligen, efter mycket arbete, sin första skiva (Moto Boy) och får fina recensioner i de stora tidningarna för sin sakrala musik som samtidigt har element av rock och pop från den senaste fyra decennierna. Han talar i radio om Maria-mystiken och tar upp den gamla traditionen hos sjömän som kallade havet Jungfru Marie visthusbod.

Kanske detta är den katolska mission vi alla behöver: sången som genom seklerna tränger in i våra hjärtan, utan större hänsyn till genrer, stilar, kändisskap, skivmarknad och kritikerspalter. Inte mossig teologi (pappa) utan scenframträdanden som berör!

Du nya sköna fosterfördrivning

En aborthistoria har i dagarna kommit ut i Sverige och med ödets bitska ironi kallas ibland 1930-talets svenska kvinna för den "nya kvinnan" - en parallell till Aldous Huxleys Brave New World, Du nya sköna värld. Det "nya" är då att lagligt få döda mycket små barn, fördriva foster som man sa i dåtiden. Som författaren visar är det naturligtvis en gammal synd, även om den först 1975 fick juridiskt skydd i Sverige.

Att av olika sorters skäl fördriva foster har av tradition, särskilt kristen tradition, ansetts vara kränkande och djupt inom oss känns det väl så fortfarande. Men idén om social hygien, rasism och familjeplanering slog igenom i intellektuella kretsar redan i början av 1900-talet i Europa och USA. Det var ett paket med obehagliga vapen: preventivmedel, sterilisering, fosterfördrivning, ideologi om att "äga sin kropp" och "kärlek utan barn". Sådan rasideologi är inte comme-il-faut idag men rester av paketet lever kvar och tycks vara seglivade. Den "nya kvinnan" fick stå för en dödskultur som visserligen är i blåsväder idag men till och med försvaras av organisationer som RFSU. Eländet är så att säga inte över.

Visst är det märkligt? Margret Sanger, en föregångare i USA för den "nya kvinnan" var helt öppen om raspolitiken i tankarna om preventivmedel, sterilisering och fosterfördrivning. Hon var också öppen om "friheten" till tillfällig sex utan risk för barnalstring. Först efter nazismens nederlag döptes allt om till "familjeplanering". Detsamma skedde i Sverige. Efter en kuppartad kampanj gick så Roe vs. Wade igenom 1973 vilket gjorde aborterandet legalt. Och Sverige hakade på dödstrenden två år senare. En sorts massutrotning följde och offren var rätt oskyldiga.

Mina elever skriver varje år om abort under sina filosofistudier. Allt fler unga flickor är uppriktiga i sin avsky för dubbelmoralens blomsterspråk om "fri kvinna" eller "äga sin kropp" eller "frihet att välja" eller "familjeplanering" och liknande. Var finns kärleken? undrar de. Alltså, den riktiga.

Det verkar som hjärtat ändå kommer att segra med tiden.

För en mer idehistoriskt riktig skildring av fosterfördrivningens bakgrund och historia läs De Marco Architects of the Culture of Death.

Trettondagens fakta

Den kaldeiske biskopen pratar med f Mitch Pacwa (ewtn.com) och det hörs att han är stolt över de tre vise männen. Andligt utvecklade män, liksom tidigare Abraham, med profetisk förkänsla kommer från det kaldeiska området till Palestina för att se Gud i en människa och se Guds Moder Maria. Världshistorien är förändrad. Guds handlande bevittnas. Maria har tidigare gjort detsamma i sitt Magnificat.

Biskopen är ivrig och stolt för det var hans kaldeiska förfäder som gjorde detta, tänkte detta, såg Herren som barn i Betlehem, deltog i världshistoriens förändring. Det är helig historia, heliga fakta, objektiv tro. Liksom kyrkan grundad av Kristus och liturgin på arameiska är realistiska och heliga fakta. Politiskt mycket farliga fakta dessutom, sådant som leder till förföljelse, slakt på barn, dödstraff, kristet hårdnackat mostånd mot alla andra religioner. De tre vise männen flyr på hemliga rutter österut. Stor risk för häktning och tortyr. Fakta.

Annorlunda då en predikan i protestantisk kyrka på Trettondagen 2008: det handlar nu om saga och symbol. Religion är metafor och poesi om en helighet vi hittar i vardagen. De tre vise männen finns inom oss. Gåvorna tre står för saker hos oss själva, mottagna i nåd. Rökelsen står för bön och ”vi är bön”. Tron som terapi för den trasiga människan. Evangeliet som bilder ”att ta till sig”. Texterna metaforkällor.

Och inte alls den kalediske biskopens ivriga och sakliga röst över att dessa heliga fakta verkligen hänt. Ungefär som Steve Rays snubblande faktiska iver när han pekar på stenar Jesus verkligen gått på i Jerusalem! Istället prästens utstuderat lugna diktion som är så vanlig i protestantisk homiletik, den med långa pauser. En sökande poetisk diktion, varsam med det metaforiska materialet, medvetet skapande en andlig stämning. För oss. För vårt symboliska djup.

Gnostiska problem inför 2008

Fick under en metafysiskt upplagd bikt insikten att jag är anstucken av gnosticism. Trist. Som kristen ska man ha övervunnit allt gnostiskt.

Kärnan är det här: allt som existerar står ut (ex + istere) och är främmande, mer eller mindre, inför det rena och oberänsade, Gud. Därför ska allt återvända till källan, komma hem till Gud. Därför är vi på främmande plats. Vi bor i jämmerdalen som farmor sa ibland. Livet på jorden är som en natt på ett obekvämt hotell. Vi kan stå ut, vi ska ju vidare nästa morgon. Det fick jag från Theresa av Avila.

Men detta är väl inte kätterskt? Hmmm. Jo. Det betyder ju att Gud inte existerar, dvs. inte står ut som begränsad form av vara. Och vad som är värre: att endast Gud är verklig, dvs. allt som sticker ut och existerar är (relativt) overkligt.

Det här måste lösas. Helst under året.

Om pappan går i mässan

Tydligen - om man får tro artikeln The Truth About Men & Church - är just pappan en avgörande faktor för barnens tro och kyrksamhet:

In short, if a father does not go to church, no matter how faithful his wife’s devotions, only one child in 50 will become a regular worshipper.

If a father does go regularly, regardless of the practice of the mother, between two-thirds and three-quarters of their children will become churchgoers (regular and irregular).

If a father goes but irregularly to church, regardless of his wife’s devotion, between a half and two-thirds of their offspring will find themselves coming to church regularly or occasionally.

Tack för tipset på artikeln. Hoppas Werner Haug and Phillipe Warner på Neuchatels statistiska kontor har rätt, det är deras undersökning i Schweiz som ligger bakom slutsatserna refererade i artikeln.

Funderar vidare på varför männen inte är i kyrkan. "Jag och 30 pantertanter" sa en god vän och präst i Svenska Kyrkan som svar på frågan från en elev om vilka som kom till hans gudstjänster.

Om man begravs av en tantpräst betyder det att mannen varit omhändertagen av tanter sedan dagis.

Är det därför jag älskar Heliand, det saxiska eposet där Kristus är hövding och apostlarna en stark hird som följer med sin hövding runt om i landet? Rättvisa, på knä i bön, goda, men definitivt män. Och män i rörelse.

Den smala nichen

Nyårsdagsläsning: E.O. Wilson "The Creation" - en underbar bok av den amerikanske biologen och sociobiologen med många goda budskap för alla kristna. Den är formad som brev till en baptistpastor med rop på hjälp att rädda planeten från människans girighet.

Ett budskap är tydligt: människan med sin själsliga medvetenhet om evigheten lever på en ytterligt smal biologisk nich. Vi lever våra korta år inne i en mikroskopisk bubbla av livsuppehållande system, kroppen. Med Guds och biologins hjälp har vi lärt oss leva i de mest ogästvänliga biotoper. Men hela tiden skyddas vi av en exakt kalibrerad atmosfär där minsta obalans skulle slunga oss ut i icke-existens.

Låt oss vara försiktiga och använda de två starkaste krafter vi känner, religionen och vetenskapen, för att lära oss leva i tacksamhet och smart förvaltning. Vägen dit: kunskap och vördnad.

Något vi försöker få fram på utställningen Upptäck Jorden ! på Technichus i Härnösand.

En man som sa att han var Gud.

Vad handlar julen om? En ovanlig födelse? Feliz Navidad!

Enligt Luigi Giussani är det detta: en man som sa att han var Gud.

”Then his friends, those who knew where he was from, knew his mother, would go with him almost every day (by this time, they would go along with him almost every day), were often at home with him, terrified, were asking each other, “Who is this man?”

What did they mean, who is he? You know his father, you know his mother, you visit him at home, you know very well who he is! But he was so extraordinarily exceptional, that all they knew of him faded away; it didn’t answer. He was truly mysterious, he was a mystery.”

Och mer:

"But it’s not just the miracles that the Gospels are full of; there was another miracle that he carried, that he had brought to Zacchaeus, that he brought to the sinful woman: forgiveness–because man is incapable of forgiveness; there is no mother or father who is able to forgive.

For us to forgive is to forget, for us to forgive is to cover up, for us to forgive is to let things go, for us forgiveness is trying to forget. Here, forgiveness was bringing to rebirth–transformation...

An event, a man, who called himself God: “I am the way, the truth and the life.”

I am God, I am the Mystery who makes all things; I am the principle and the aim of everything; I am the meaning of the aspiration to happiness, to truth, to justice, and to love that constitute the nucleus of your “I,” the nature of your “I,” your heart.

Our natural religiosity comes across an event of history in which a man, born in the womb of a young girl of fourteen or sixteen, once grown up, says, “I am God.”

Att nå upp

Att älska Gud är som att åka skidor upp till en våffelstuga i fjällen. Mitt i backen står skylten: Våffelstuga 2km. Lätt tänker man. Jag är lite trött men 2 km är ju ingenting.

Tio minuter senare i den branta backen är man slut. En oändlighet senare står skylten: Våffelstugan 500m.
En sak vet man i det läget: det här går aldrig…

Det är Herren som kan älska, inte vi.

”Christianity holds that man, no matter how hard he tries, cannot reach God.” (Dinesh D’Souza)

Termen "sodomi" uppgraderad

Många invandrare blir upprörda redan av förslag till äktenskapsliknande ceremonier för människor med attraktion för samma kön. Både kristna och muslimer känner samma sak: upprörande och emot både natur och samhälle och familjeliv. Och emot religionen. Den nigerianska kyrkan som är näst störst inom anglikanismen har t ex helt brutit med moderkyrkan och strukit alla referenser till dess liberalism inför homosexualitet. Och det är den afrikanska kristendomen som växer snabbast, det är morgondagens kristendom.

Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.

En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.

Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.

Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.

Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?

Välkommen till världen

En ung flicka spyr i snön utanför den lilla fjällkyrkan, strax innan midnattsmässan ska börja. Även andra i kyrkan är runda under fötterna. En ölburk smäller upp efter en stund. Stjärnhimlen gnistrar, fjällen lyser i månskenet och Gud ska strax födas till jorden, denna heliga natt. En märklig blandning.

Det är till en värld där folk spyr som Guds Son beger sig. Det är en värld där man firar jul genom att köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka…Och ibland spy eftersom det blir för mycket. Julen är en jobbig tid. I det sekulära samhället finns ingen undertext, ingen kod som ger mening åt det jobbiga.

Allsmäktige Gud du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återtällt din bild i henne. (Tidegärden på juldagen.)

Jodå.

Dietrich von Hildebrand

Hittade vid ett besök på Ad Nukums undervisningsblogg dessa intressanta rader om den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand, vars hustru Agnes von Hildebrand fortfarande är aktiv inom katolsk filosofi i USA:

Värdeområdet för tjänande kärlek

I västerländsk filosofi behandlas sällan hängivenheten till Gud men hos Dietrich von Hildebrand finns en fenomenologi som är värdefull. Vi kan ta lite från den.

På vanlig icke-filosofisk svenska kan vi säga att den välkända behovspyramiden är ett lån från Bibelns syn på människans behov, men man har skurit bort den översta delen av pyramiden. Socialismen och senare kommunismen satte den välanpassade medborgaren högst i pyramiden. Men Bibeln sätter detta behov i den första delen av pyramiden.

Om vi tänker oss tre värdeområden så handlar det första om mat, värme sexualitet och social gemenskap. Där är vi alla ganska lika och Bibeln talar ofta om tacksamhet till Gud som den riktiga responsen för dessa goda gåvor.

Det andra värdeområdet är de aktiviteter vi utövar när vi bygger upp en civilisation: sådant som infrastruktur, kunskap, yrkesaktivitet, samhällsorganisation, ekonomi och militär.

Det tredje området är former av kärlek som går utöver den sociala gemenskapen. Vänskap, äktenskap och gudskärlek är det tre viktigaste här. Den högsta är gudskärleken som sprider sig till alla de andra områdena när den en gång är aktiverad. Till och med de basala behoven som mat och sexualitet färgas på olika sätt av denna högsta värde form.

Men vi måste se pyramidformen framför oss. Den högsta spetsen är den tjänande gudskärleken men det är inte många människor som når den eller lyckas aktivera den. Den förblir abstrakt för de flesta. Mammor och pappor har i alla tider sökt sig till himmelen för den renhet och godhet de ville ge sina barn. När mänskliga förebilder sviker, blir helgonen viktiga. Men oftast tjänade föräldrarna i allt sina barn, inte den Herre de fått barnen av. På liknande sätt söker sig människor i stor fara till Gud men när faran är över är de inte så intresserade av att tjänande älska Gud.

Von Hildebrand säger också att denna kärlek förekommer sällan därför att den inte kan grundas i något annat värdeområde. Du kan inte direkt från mat eller sexualitet gå till gudshängivenhet. Du kan inte göra medborgaren till en utgångspunkt för denna kärlek. En statlig kyrka som rekommenderar kyrklighet hos medborgarna fungerar således inte som aktivator av tjänande gudskärlek.

Von Hildebrand menar att tjänande gudshängivenhet är möjlig endast i det högsta värdeområdet. Den liknar mest den äktenskapliga kärleken. Men inte ens i denna kan den grundas. Den måste stå alldeles fri för själens rop efter Herren. Oavsett vilken situation en människa befinner sig i kan denna hängivenhet vakna och grundas då i den oberäkneliga nåden från Gud.

Det är alltså enklast att tänka sig Gud som initiativtagaren till den hängivna relationen, medan alla andra värdeområden i någon mening alltid följder av varandra. När mat och värme och sexualitet är aktiva kommer behovet att bygga familj och samhälle. Därefter kommer tendensen till ett mer väl fungerade samhälle och en kulturell civilisation. Men det högsta värdeområdet väcker Gud själv till liv i den enskilda själen.

Detta är nog inte så goda nyheter för många demokratiskt lagda. Det är så lätt att tänka sig Gud som en rättighet för varje person att utöva. Många lagstiftare tänker sig saken så. Den som vill ska få utöva sin religion och sin tro. Men i själva verket aktiveras det högsta värdeområdet på annat sätt, ett utväljande nådegivande sätt. Ingen kan äga något i detta högsta värdeområde, för Han är Ägaren. Ingen kan ta sig rätten att njuta av detta högsta värde för Han är Njutaren. Ingen kan på ett spontant sätt få en kärleksfull relation till Gud för Han är Älskaren. Ingen kan bjuda in sig själv till gudsgemenskapen för Han är den som inbjuder till Festen.

Sociologiska trick

Bland sociologer som intresserar sig professionellt för religion förekommer en del kategorier som kan förvåna. En är till exempel att tala om sekulära värderingar som ett alternativ till religiösa. Sannolikt finns förstås inga "sekulära värden", däremot människor som använder kristna värden fast de inte tror på dem egentligen. Eller människor som lånar värden och värderingar men förnekar eller betvivlar grunden för dem. Själva termen "sekulärt värde" eller "sekulär värdering" blir alltså ett akademiskt trick.

Ett annat trick jag skymtade i en av uppsatserna i Ungdomsstyrelsen nya antologi om ungdomar och nätkulturer är följande: man delar in religion i tre former. Först en "skillnads-religion" som har stark betoning på skillnaden mellan det gudomliga och det mänskliga och respekt för traditionella auktoriteter. Sedan en "humanistisk religion" som utgår från människans värde och håller tolerans och mänskliga rättigheter i fokus. Och slutligen en spirituell religion som fokuserar på individens jag som källa till det heliga.

Detta är en märklig och djupt missvisande kategorisering. På vanlig svenska står väl de tre formerna för troende, halvtroende och flummare. Men det låter som den första gruppen är mycket för att diskriminera medan den andra gruppen är hygglig och vidsynt. Att antyda större tolerans hos de som inte längre tror på Gud eller kyrkan, är ett vanligt grepp i sekulära sammanhang. Själva idén om en "humanistisk religion" är naturligtvis självmotsägande - religion är ju att INTE utgå från människans intressen och begär eftersom de leder käpprätt. Jesus och apostlarna blir självklart "skillnads-religiösa". Och Svenska Kyrkan blir "humanistisk". Eller?

Notera också det absurda i att första gruppen ser skillnader medan den andra gruppen fokuserar på människovärdet ! Här antyds att människovärdet dyker upp när man inte längre respekterar traditionella auktoriteter. Varifrån känner vi igen detta? Jo från upplysningstidens sekularisering och upproret mot auktoriteter, och ungefär som i filmen Guldkompassen. Sanningen är ju att människorvärdet bara finns i kristet tänkande, Gud skapar oss till sin avbild. Lösryckt från den äldsta och godaste auktoriteten blir människorvärdet i stort sett en politisk term, en slogan och en klyscha. Vi vet också genom 1900-talets blodiga historia hur det sekulära människovärdet fungerar. Den här delen av sociologens kategorisering blir alltså tämligen hycklande.

Dessutom är termen "skillnad" alldeles avgörande för all filosofisk grund för tron. Så fort en människa säger eller tänker att Gud existerar, lever, vill och har ett vetande om alla processer i universum, så måste vi alltid tillägga: men INTE på det sätt människan lever, vill och vet -- själva skillnaden är ytterst avgörande för all religiös tro. Annars tillämpas termerna leva, existera osv på en univokt sätt och vi reducerar Gud till att finnas på samma villkor som vi själva och alla tidsbegänsade ting. Vilket är ett sekulärt fenomen, just det. Filosoferna Maimonides och Thomas Aquinas visar tydligt redan på medeltiden hur detta logiskt hänger ihop.

Det är också skumt att låta en "spirituell" religion få upptäcka det heliga i oss själva, i vårt jag. Den vaga andligheten, inspirerad av New Age, får en egen sociologisk form. Att vara Guds barn är emellertid enligt den gamla kyrkan att igenkänna sig som delaktig i Guds väsen och ta emot nåd i ett pågående gudomliggörande, theosis. Så har det varit sedan kyrkan grundades av Jesus Kristus, omvittnat av en lång skara kyrkofäder, ökenfäder och helgon. Denna delaktighet förutsätter och sitter intimt ihop med skillnaden mellan gudomligt och mänskligt. Sociologen tycks alldeles ha missat detta sammanhang.

Det är synd att den här typen av akademiska kategoriseringar används t ex när ungdomars tro undersöks. Genom att använda en djupt förvirrande indelning av religiösa former, försvåras en vettig tolkning av det ungdomar säger. Dessutom antyds en progression från tradtionell tro (läs kristen höger) till en mer människotillvänd tro som gärna får bli lite mer "spirituell". Kategoriseringen blir här budskap, ett sekulärt budskap.

Det goda i livet, de goda värderna och den goda respekten är just de traditionella auktoriteter som bygger upp det religiösa livet. Omvändelse är just den skillnad som avgör livets kvalitet.

Var är männen?

Ny bok i brevlådan. Den frågar:hur kan en kyrka grundad av en man och hans manliga apostlar tilltala så många kvinnor idag men så ytterst få män? Det första århundradets kyrka var en magnet för män. Jesus starka ledarskap, hans rättframma yttranden och modiga handlingar fångade mäns uppmärksamhet och djupa intresse. En predikan av Petrus på cirka fem minuter fixade tretusen personer som döpte sig, de flesta män.

Idag fångar inte kyrkan uppmärksamheten hos några större flockar av män. De har testat, men återkommer inte. Snarare känns kyrkan ovärdig, motbjudande eller bara irrelevant, de män som går till gudstjänst eller mässa eller till gudomlig liturgi gör det för andras skull, för familjen. I USA går så få som 35% av männen till kyrkan en gång i veckan, i Europa knappt 5%. Det låter knappast som en patriarkal och mansdominerad religion.

Ännu märkligare är att ingen bryr sig. Har vi någonsin hört en predikan om varför så få män sitter och lyssnar? Har någon i kyrkan tagit upp denna sneda könsfördelning? Talar överhuvudtaget någon om varför så få män finns på bibelkurser, på retreater, på väckelsemöten, i kyrkan? Varför talas det inte om männens frånvaro?

Detta säger alltså boken Why Men Hate Going to Church, av David Murrow.

Jag räknade antalet män en söndag i mässan: ungefär 20 av drygt 200. Jag räknade männen på en gudstjänst i Svenska Kyrkan: ungefär 10 av 70. Jag räknade männen en kvällsmässa i katolska domkyrkan i Stockholm: tre av 25.

Jo det stämmer. Vi män är inte där. Nuförtiden.

Ska fundera vad det beror på.