Birgitta Trotzig -- vår moderna kyrkolärare

Hittade i biblioteket det underbara förordet av Birgitta Trotzig till Härdelins Birgittaöversättningar. Det är stort, detta förord. Birgitta Trotzig skulle kunna vara vår moderna svenska kyrkolärare. Läs bara och läs långsamt denna i bästa mening poetiska teologi:

"Byggnaden 

Byggnaden ligger där på marken, tung, ren klar. En hemlighet -- än blågröngrå av sjövattnets skuggor, än askgrå som den hårda fastan.

Klippa, sten, kristall ?

Men fysisk sten är formad av naturens eget liv, den är avtryck av naturens egna rörelser, lagar. Med det väldiga stenväsendet där på jordkanten vid den djupa osäkra sjön förhå1ler det sig på ett annat sätt. Den klara evighetens stentecken är motsats- världen till den djupa sjöns oberäkneligt skimrande rörelse- värld, till tidens vandringar, kroppars födelse och upplösning. 

Stenvarelsens obevekliga sublima varande är ett skört segt människoredskaps, en outtröttligt jordisk lidelsefull trettonhundratalsmänniskas idé/utopi/vision i stenkroppen gestaltad.

Hur? 

Birgitta fick aldrig i sin livstid se sin vision ta gestalt annat än i de inre synernas värld, i den inre världens drömlika sällsamhet. 

Men sedan? 

Vem högg stenen? Vem höll i mursleven? 

I den fysiska världen blev förverkligandet århundradenas verk. Olika generationer och människor, skikt på skikt av stenarbe-tarbomärken på murarna. Sten för sten, valv för valv, altare för altare, växte Blåkyrkan, Mariakyrkan, fram -- idén/visionen förblev, dominerade, skapade, bemästrade människorna, arbetskollektiven, stenen, murbruket, bjälkarna. Generationer av byggmästare och murare följde den, präglades av den så starkt och tydligt tydligt som om den verkligen varit ett levande viljestarkt, särskilt och säreget väsen. Ur stenarbetarmyllrets dagliga möda steg den enhetliga gestaltningens väsen fram, bönen i sten. Föddes  cirstercienser- varandets sträva  renhetstyngd, sublimt anonym och på samma gång bild och avtryck av en särskild individs särskilda råmaterial.

Och hon som visionen och uppenbarelserna steg fram ur, Bir-gitta Birgersdotter, hörde till den art av stora mystiker, som medeltidens grymma livsvillkor då och då skulle kalla fram, färglysande i det obarmhärtiga mörkret. Präglade av verklig-hetskänsla, inte av senare epokers vita verklighetsflykt, instru-ment som spände över det mänskligas hela register. 

Hildegard av Bingen på 1100-talet såg in i naturens alla mysteries, växter, djur, musik, gav politiska råd åt furstar och påvar -- Birgitta av Sverige öppnade sig utan rädsla för samma slags vidsträckta öde. Med fullkomlig oräddhet, den öppnaste nyfikenhet på allt, medkänsla för allt. Som barn? -- kanske människor som helt enkelt är och förblir vad det verkliga barnet är. 

När jag 1äser Birgittas Uppenbarelser eller ser in i Hildegards  i verklig mening surrealistiska bildvärld (illustrationerna till Sci Vias) tänker jag ofta att detta är den barnvärld vi har förlorat, underbar, vild, skön. Hildegard och Birgitta, dessa stora gestalter, varken vuxna eller barn, en ny sorts verklighet, para- disiskt förvandlad.

Vad vill då denna själs kropp uttrycka? -- vad är det som byggnaden/idén, det väldiga tecknet, vill förmedla? 

Somliga ser världen som kristall --  fulländad, fullbordad. Som syn, vision, kan det vara verklighetsintuition. Som utopi -- kan det bli kristallpalatset.

För andra är världen primärt kaos.  (Men inne i kaos finns ändå alltid möjligheten av ordningens begynnelse.) Ser den som tillblivelse, den apokalyptiska. Tillblivelsens början.

Och liksom hela den historiska samtid av kaos som 1300-talsmänniskan Birgitta tillhörde (hundraårskriget, digerdöden, social nöd utan gräns, religionens förfall och kyrkans korruption, påvar och motpåvar) -- bar hon bägge upplevelsesidorna i sig. Det ena jaget: den hårda kristallen, stenjaget, det klara cisterciensiska. Det andra: det nattliga födandet, djurdrömmarna, avgrunderna. 

Det är den döde riddarens värld -- den praktfulle riddaren som när hans rustning öppnas visar ett dött kött, myllrande maskar, ett skrumpnat ansikte, käke och läppar bortfallna, en dürersk dödsvärld. Den förstörda byggnaden, den förstörda kroppen, kyrkans babyloniska fångenskap. Världen som blivit det förödda templet, den skändade brudkammaren. 

Motmedlet mot detta: utopin, den renade livsformen. Att skapa bilden av den nya människan. Det himmelska Jerusalem, den nya byggnaden. 

Denna arkitektur vill återge det innersta i tillvaron, den för- lossade och verkliga tillvarons innersta struktur i dess nakenhet, i dess väsenliga kärna. En sorts själens funktionalism. 

Medlet var enkelhet, avklädnad, lydnad - klosterregelns fattigdom, ödmjukhet, lydnad. Byggnadens lydnad -- vara till efter tillvarons helade och återställda lagar, efter en ödmjukhetens utopi om harmoni, riktighet. 

Birgittas ord: »Så att ingenting synes där som inte doftar av ödmjukhet.» Lydnad -- att leva så tätt som möjligt intill strukturcns hårdhet, följa tillvaron som den verkligen är. 

Begreppet fattigdom upplevt som både moralisk och estetisk livsprincip utan åtskillnad dem emellan. 

Rösten säger till den lyssnande:

>> Jag är alla tings Skapare och av ingen skapad. << 

Denna skapare älskar sin skapade värld, och i den mest av allt människan. Också den varelse som har gjort honom mest sorg.

>> Bland alla varelser finns det ingen som till den grad uppväcker min vrede som människan: alla andra följer mina bud.<<

Och avståndet mellan människovärlden som den nu är, som den har blivit, och en återställd botad värld -- är en avgrund som kräver drastiska åtgärder för att överbryggas. En död.  

Frälsarordens, Birgittas ordens klosterregel är en del av denna återförenande död. Tänkt som ett helt kontemplativt kloster, med det monotonas svåra stränghet.

Men utan fanatism, allt inriktat på det möjliga mänskliga. Till exempel --  >> ta hänsyn till sin kropp som till ett svagt arbets-djur. <<

(Och också till det mänskligas skapande möjligheter -- Vad-stena blev under senmedeltiden ett lärdomscentrum, nunnorna också specialister på bildbroderier.)

Angående det gudomliga, två visioner, två aspekter:

Det bortom-mänskliga, bortom-fysiska -- mot det fysiska, mänskliga, i och genom det jordiska uppenbarade; 

dvs. det gamla problemet, striden mellan det transcendenta och et immanenta

(som alltför ofta förvandlas till den fanatiska striden mellan det rena och det orena)

Ett är Sinairöstens >> mitt ansikte kan du inte se, ty ingen människa kan se mig och leva.<<

Ett annat -- det är just detta ansikte. >> Och de skola se hans ansikte och hans namn skall vara på deras pannor. <<

Det ena vetter in öknen och tystnaden -- den väsentliga avgrunden, det avklädda transcendentas rena rymd. Det andra är ordet som blir kött. inkarnationens gestalt, nedstigandet i det dödliga föränderliga mänskliga. 

Olika epoker, kulturer, olika psyken också, lever sig in i den en ellen andra visionen starkare. Än transcendensens syn av en Gud, som är >> outtalbar, oförklarbar, osynlig, onåbar, evigt varande, ständigt densamme << - än är dominanten inlevelsen i Människosonen, den inkarnerades jordiska historia och fysiska lidande. Alla kristna mystiker, så även Birgitta, spänner över bägge. Det  >> cisterciensiska <<, som präglade hennes bakgrund och värld (cistercienserklostren var Sveriges första lärdomscentra), ville det absolute, det Rena, det gudomliga naket. Både den villkorslösa strängheten och Bernhard av Clairvaux' brinnande brudmystik. Kroppen och själen en varelse, en byggnad.  

Byggnaden och sjön, den oroliga, samtalar."

Brev från en messianist?

En god ungdomsvän från konfirmationslägret, som jag inte hört av på tre decennier, sände mig denna utförliga bekännelse. Jag vet ännu inte om han är en av de allt fler "messianisterna", men anar att det är så. Visst är hans ord intressanta och relevanta? Och provocerande ! Tar gärna emot kommentarer ! Kanske någon rentav känner igen sig?

"Jag har följt  Yeshua (Jesus) från Nasaret sedan jag var tretton år gammal. Jag vigdes till präst 1972, och har tillbringat mer än trettio år i tjänsten. Jag känner därför att jag har en etablerad förståelse av vad kristendomen lär, och jag kan tala öppet om vår tro. Utan minsta tvekan kan jag säga att jag älskar Jesus och respekterar hans undervisning.

Men var Yeshua en "kristen"? Denna fråga väcker förmodligen skratt från några, och andra skulle utropa med förakt: "Det är klart han var ! Den kristna religionen bygger på Jesus och hans lära ! Den katolska kyrkan är den kyrka han grundade - på Kephas ! Och han heter faktiskt Jesus på vårt språk."

Kristendomen som institutionell religion var inte grundad på Yeshua eller hans läror. Han var en judisk snickare eller byggnadsarbetare från Nasaret som aldrig gav minsta tecken på att han avsåg att lämna den judiska tron eller införa en ny religion. Tvärtom följde Yeshua den judiska lagen och uppmuntrade andra att göra det. Han blev omskuren på den åttonde dagen och deltog i judiska högtiderna i Jerusalem. Han skulle i själva verket komma att dö under en påskhögtid i Jerusalem. När han renade spetälska, sa han till dem att gå till templet och göra korrekta religiösa offer enligt den judiska lagen. Även när han var äcklad av hyckleriet hos ledarna för sin religion, sade han till sina anhängare att lyda översteprästen eftersom han '... satt på Moses plats.'

Den enda motivet för Yeshua verkar ha varit en egen autentisk form av den judiska toratron. När han konfronterades med en icke-judisk kvinna som sökte hans välsignelse och helande kraft, säger han henne att han var sänd till Israels förlorade får. NT lär att det var hans vana att närvara vid synagogan på sabbatsdagen ... en vana som han bevarade fram till sin död. För Yeshua var det som psalm 11 säger: Herrren är i sitt heliga tempel.

De människor som följde honom var också judar. När han dog togs hans kropp bort från korset tidigt, eftersom den judiska sabbaten var på väg att börja, en tydlig indikation på att hans närmaste anhängare var fortfarande hängivna judar. Hans anhängare begravde honom i en judisk gravplats, enligt judiska seder. Senare, när apostlarna hade en diskussion med Paulus av Tarsus, var det frågan om omskärelse och hållande av den judiska lagen. Återigen, är väl detta bevis på att apostlarna var mycket ortodoxa judar utan avsikt att lämna sin religion.

Om Yeshua hade tänkt starta en ny religiös sekt, skulle han säkert varit praktisk och ordnat skriftliga dokument, skapat rutiner, byggt upp en troslära. Inga sådana handlingar föreligger. I själva verket finns det inte det minsta tillförlitligt tecken på att Yeshua någonsin skrivit något, även om vi vet att han kunde läsa och skriva, att hans sannolikt utbildades i den judiska lagen såpass att han kunde imponera de lärda i Jerusalem när han var 12 år gammal.

Det fanns ett antal judiska sekter i den region där Yeshua levde. En judisk sekt fungerar som en samfund. Där fanns fariséerna,  saducéerna, esséerna, herodianerna, och ett antal andra. Det är uppenbart, tänker jag, att Yeshua inte hade för avsikt att starta en ny religion. Han sågs uppenbarligen som ledare i sin grupp, men tanken på att inleda en ny religion skild från den judiska tron var otänkbar.

Om så är fallet, måste tre frågor ställas. Först, om Yeshua inte skapade kristendomen, vem gjorde det? För det andra, vilka formulerade teologiskt den centrala tron i den kristna kyrkan? Och för det tredje, vad hade Yeshua för avsikt att lära ut i sin judiska grupp?

För mig är det uppenbart att varje ärlig person som studerar den kristna religionen, måste se Paulus från Tarsos som grundaren av kristendomen. Hans brev är stor andlig och litterär konst, han är en retoriker av djup kvalitet. Han började sitt liv som en stel, hängiven farisé, förmodligen av den mest konservativa sorten. Det finns inte den minsta indikation  NT att Paulus någonsin såg Yeshua eller hörde fysiskt en enda lektion av honom.

Paulus hade däremot en "vision" på vägen till Damaskus om vi får tro Apg. Även i visionen finns inget som tyder på att han faktiskt såg Yeshua, men han såg ett "ljus". Denna vision, likt visionen om mormonkyrkan grundare Joseph Smith, var en viktig vändpunkt i hans liv. Paulus sökte inte upp Yeshuas apostlar efter denna vision, vilket man skulle förvänta sig. Han sökte inte instruktioner i grunderna för Yeshuas undervisning. Han visade inget intresse för denna nya judiska sekt. Istället gav han sig iväg till vildmarken där han tillbringade många år. Sannolik utvecklade han nu sin egen, unika, aldrig tidigare hörda lära om att "vara i Kristus" som blev grunden för en ny religion i hela  Medelhavsområdet.

Många inslag i hans lära var 180 grader bort från Yeshuas förkunnelse, som han ju hade aldrig hört. Han var aldrig utsedd till apostel av någon i Jerusalem, han skröt faktiskt om detta faktum i det första kapitlet i Galaterbrevet. Han hävdade att utnämningen till vara apostel var en handling av Gud, inte av Yeshuas lärjungar.

Baserat enbart på hans rika personliga andliga och psykologiska insikter och hans egen logik, blev han en produktiv författare och en mycket karismatisk talare och förmsamlingsledare. Men han omdefinierade den sekt som Jesus hade lett. Han predikade nu en radikal ny idé om rättfärdighet -- det var inte längre ett krav för frälsning. Han sade att rättfärdighet var nu en fråga om rätt "tänkande" snarare än riktiga "åtgärder." Det handlar om vad du "tror" snarare än vad du "gör." Detta var naturligtvis raka motsatsen till budskapet som Yeshua hade: upprepade gånger uppmanar han folk till praktiska handlingar, medkänsla, kärlek, äkta inre rättfärdighet. Han varnar åhörarna att om deras rättfärdighet inte överstiger de skriftlärdas och fariséerna, de skulle inte "se" himmelriket.

Mest påtagligt är att Paul förordar ett nytt sätt att få sina synder förlåtna. Han predikar att du måste acceptera Yeshua som ingen annan än "Gud" om du vill få dina synder förlåtna. Han hade naturligtvis inte hört Yeshua, eller de som hade stor kännedom om honom, när han gör denna nya definition av syndernas förlåtelse.

Yeshua hade sagt att ingen var god utom "Fadern" i himlen, knappast något som han skulle ha sagt om han tänkte på sig själv som Gud. Han hade aldrig påstått sig ha Guds egenskaper. Han växte i "visdom", precis som andra barn gjorde. Han lärde sig att gå, prata, arbeta, köra häst och vagn och roa sig precis som alla andra barn i Nasaret. Han var tvungen att få "sitta-på-potta-träning" precis som de andra barnen, och hans mor Maria torkade näsan och rumpan på honom. När han var hungrig en dag i Jerusalem, vandrade han över till ett fikonträd för att se om det fanns några fikon på det. Hade han varit Gud, skulle han ha vetat om det hade några fikon. När det inte hade fikon, tappade han tillfälligt humöret precis som du och jag skulle kunna göra.

Paulus nya och attraktiva formel för syndernas förlåtelse var sannolikt helt i strid med Yeshuas undervisning. Yeshua hade sagt att om du vill att din Fader i himlen ska förlåta dig för dig dina syndiga handlingar, måste du helt enkelt förlåta dem som handlar så emot mot dig. Det är ingen metafysisk eller teologisk förlåtese, den är praktisk. När han tillfrågades av en ung man vad som var nödvändigt för att få evigt liv, svarade Yeshua: "Älska Gud av hela ditt hjärta, och älska din nästa som dig själv. Gör det och du kommer att få evigt liv." Denna mycket enkla och judiska inställning hos Yeshua, är i drastisk motsats till den tidiga kristna kyrkans mycket exklusiva trosformel om att bli döpt, gå i katekesundervisning, acceptera Yeshua som "Gud",  bli "bekräftad", alltså konfirmationen, att bli mogen att fira eukaristin, ha rätt trrosformel för denna eukaristi, etc. etc. etc.

Det är uppenbart för var och en som tar sig tid att ärligt studera vad Yeshua säger i de tre synoptiska evangelierna, trots att senare tillägg  förekkommer, att Yeshua och vad han lärde, inte liknar den senare kristendomen och vad den lär i sina många varianter. Paulus religion är attraktiv och spännande, men är fortfarande en primitiv offerbaserad  religion med en gudom som kräver ett bokstavligt "människooffer" på korset. Paul gjorde om rabbin Yeshua till att vara offret i hans teologi.

Frågorna ett och två ovan, kan därför besvaras med ett ord, tänker jag -- Paulus. Han grundade den kristna religionen under sina resor och med sin karisma. Han började predika att dopet ska ta över platsen för omskärelse. Detta koncept var främmande för den officiella gruppen av apostlarna i Jerusalem även om judiska baptister fanns i regionen. Själva det faktum att dessa apostlar fortfarande håller på den judiska omskärelsen, är återigen ett tecken på att de var judar utan avsikt att lämna den judiska tron. De ville däremot ta del i en ny "rörelse" eller ny "sekt" i den bredare judiska kulturen.

För de, som var anhängare av deras Yeshua-rörelse, fanns det inget som hindrade dem från att delta i varje judisk rit, ritual, och fest. Det är ungefär som en baptist idag också är medlem i Lions. Det ena har mycket lite att göra med det andra i deras ögon. Att tillhöra deras Yeshua-sekt skulle bara göra dem till bättre judar och medlemmar av synagogan.

Paul hade dock andra idéer. Han kom till den första kyrkomötet i Jerusalem och hävdade att greker och icke-judar bör ingå i den nya sekten. Han hävdade vidare att dessa nya medlemmar inte ska omskäras eller bli judar. Apostlarna hade inga problem med sina nya medlemmar så länge utomstående blev judar. Paulus, den vältalige karismatikern och lysande debattören vann lätt diskussionen, tror jag. En helt ny religion, utanför den judiska tron, föddes i Jerusalem.

Eftersom Paulus var överlägset en mer utbildad man än fiskarna och hantverkare som utgjorde det apostoliska brödraskapet efter Yeshua, och eftersom Paul var lysande på den retoriska arenan, och framför allt, eftersom Paul var en produktiv författare av brev som spred den nya kristna religionen mer än något annat. Paulus nya religion spred sig som en löpeld, medan den smala judisk sekt som hade hoppats att vara en reformrörelse i judendomen vissnade ner till ingenting. Många av dem flyttade till Pella strax innan det romerska kriget mot judarna som ledde till Jerusalems ödeläggelse år 70.

312 e.Kr. hade Paulus nya religion anhängare i hela riket, främst på grund av de outtröttliga ansträngningarna i att evangelisera från ena änden av riket till den andra. När Konstantin gjorde kristendomen till statsreligion i romarriket, absorberar den nya tron snabbt många av de hedniska seder, ritualer, fester och högtiidsdagar för de olika religionerna i riket och kristendomen vann massiva befolkningsgrupper för sin tor och kyrka.

Den sista frågan: Vad hade Yeshua för avsikt att undervisa om i sin nya judiska sekt?

Jag tycker det självklara svaret  utifrån de flesta av hans uttalanden är detta: han avsåg att lära det enkla budskapet vi ser i början av evangelierna, en väg till frid med Gud som inkluderade endast två delar -- älska Gud och älska varandra. En sak kan fastställas med säkerhet: han hade inte för avsikt att skapa en skriftlig trosbekännelse eller en fixerad troslära. Hade han tänkt detta för sin rörelse, ter det sig uppenbart att han skulle ha skrivit detta själv. Ingen annan möjlighet har någon form av logisk mening.

Han var förmodligen intelligent, skolad, kunde läsa och skriva. Han öppnade rullar i synagogan när det var hans tur att undervisa och han läste skrifterna. Han hade ingen ny trosbekännelse för sin rörelse eftersom han inte skrev eller dikterade någon. Han skrev ingenting eftersom ingenting behövde skrivas. Hans undervisning var om att leva med troende intuition och praktisk godhet, utan skriftliga bud och regler men innanför judendomens kultur.

Yeshuas undervisning sker med exempel. Han levde mycket enkelt. Han sade till sina anhängare att gå ut och sprida sitt budskap utan  stora förberedelser, bara visa enkelt och praktiskt, hjälpa folk i nöd, vara goda, vara ödmjuka. Han sade att medan rävar hade gryt, hade han ingen plats att kalla sitt hem. Han utövade stor enkelhet. När han var hungrig, plockade han korn på fälten för att äta när de gick längs vägen. Detta är inte en romantisk föreställning om den enkla gallileiska profeten utan realism ur NT och vad vi känner till om den tiden.

Detta liv som kringvandrande rabbi i stor enkelhet upprepas i de flessta skildringar i evangelierna. Handling och ödmjukhet i enkelhet.  Yeshua lärde ödmjukhet. Han sa att den minste bland dem bör räknas som störst. Han undervisade genom att tjäna, inte genom att utbilda och kräva gensvar. Det grämde honom när några försökte manövrera sig till positioner med högre myndighet eller känsla.

Kunde han möjligen föreställa sig att en religion ett sekel senare skulle fastställas i hans namn? Vars ledare skulle bo i palats? Och slåss om trosläror? Och utdela bannlysningar? Kunde han har drömt om de stora skatter av rikedom och konst som en dag skulle hamstras i Vatikanens valv? Nej, Yeshua lärde ödmjukhet, fattigdom, enkelhet.

Yeshua lärde enkelt, ja ibland även irrationellt, förtroende för Fadern. Han beskrev detta förtroende som att inte oroa sig för vad de skulle ha på sig eller vad de skulle äta. Han sade till dem att inte förbereda svar på tal, när folk ifrågasatte tro, inte bedriva apologetik. Han beskrev denna tillit till Fadern som inte oroa sig för morgondagen, den har tillräckligt med problem med sig själv. Hur ovanligt detta än är i den kristna kyrkan, talade Yeshua om att bara leva i nuet. Förtroendet för Gud -- den älskande grunden till all existens - är centralt i hans undervisning.

Yeshua lärde att teologisk kunskap utan intuitiv reflektion av tillit till Fadern, var utan värde. Han sa till sina anhängare att begrunda liljorna på marken, fåglarna i luften för att de själva skulle praktisera bekymmersfrhet. På så sätt skulle de leva varje dag. Vi är i Guds ögon klädda i kunglig glans. Ingen av oss behöver kämpa för att vara i Gud, vi bara är -- just såsom blommorna.

Yeshua talade om hur vi kan leva på intuition inför Fadern utan tvång eller medveten diciplin. Han tog även fram ett litet barn framför dem, okunnigt och olärdt, och sa till sina åhörare att de måste vara som barnet för att se himmelriket.

Han såg inget värde i det lärda intellektet, i den teologiska skarpsinnighheten, i den vältaliga karismatiska retoriken. Upprepade gånger lyfter han fram undervisningen genom goda exempel och sunt förnuft, drivet av äkta medlidande. Denna sanning, att de saker som är värda att veta och tro på, är kända intuitivt i djupet av det mänskliga hjärtat. Där finns toran och den kan inte läras ut via skriftlärda eller karismatiska predikanter.

Jesus praktiserade en enkel leva tillit till Fadern. När greker och romare kom fram till honom, har vi inte en enda instans av den typiska kristna inställningen "Du måste vara frälst på det sätt som föreskrivs för att komma till himlen." Det finns inga exempel på att han kräver av någon utanför sin egen tro att de behöver anta hans tro. När en hednisk romersk centurion närmade sig honom, angelägen om sitt sjuka barn, beviljade inte bara Yeshua romarens begäran, utan när han går därifrån utbrister han "Jag har inte sett sådan tro som denna i hela Israel."

Vi finner inte många indikationer på en exklusivitet i fråga om andlighet  och tro hos Yeshua. Han visste, menar jag, att andlig frid inte är en fråga om att rada upp trossatser utanett liv i ödmjuk enkelhet och tjänande av andra.

Att följa Yeshua är således ett liv i ödmjukhet där goda gärningar utförs utan önskan om erkännande eller religiöst beröm. Ett liv i enkelhet där "mindre är bättre", i ett liv i spontanitet där vi litar på Gud Fader för att tillhandahålla och styra loppet av dagens händelser; och slutligen i ett liv i medkänsla mot andra, så att de kan utvecklas andligen i sin egen tid och sätt. Har denna väg låter bekant?

Under större delen av mitt liv har jag levt som präst i den kristna kyrkan, dagligen tvingade jag min mun att säga saker som mitt hjärta inte riktigt trodde. Detta sätt att leva förde med sig mycket elände och även en påverkan på min hälsa. Det läckande fartyg som min kristna och kyrkliga tro är svårt att leva på.

Han var definitivt inte en kristen i den vanliga meningen, min mästare Yeshua. Han levde sitt liv som en judisk rabbi. Han var dock i så stark konflikt med sin kultur att dess ledare slutligen dödade honom för hans krav på reformer. Han säger i Markus 7: "Hur rätt hade inte profeten Jesaja när han skrev om er, era hycklare: 'Dessa människor talar vackert om Gud, men i verkligheten känner de honom inte. Deras tillbedjan är rena skämtet, för de påstår att han kräver att människorna ska lyda deras egna påhittade regler.' Jesaja hade verkligen rätt!"

Det är min mästare, den verklige Yeshua. Fyrtioett år efter att officiellt ha blivit en kristen, gjorde jag ett medvetet beslut att leva livet såsom han undervisar om det. Det är just därför jag inte längre, i mitt hjärta, kan vara en del av den kristna religionen." 

Sekularismen

Märkligt att på svenska P1 höra ett inlägg (Obs Kulturkvarten?) om att sekularismen som teori håller på att förlora innebörd. Wow. Det lär inte som ironi, det verkade vara på allvar. (Recension av någon bok.) 

Som katolik på 1980-talet mötte man många ”sekulära” humanister och filosofer som vänligt överlägset tyckte det var pittoreskt att en intelligent människa kunde sälla sig till den gamla romerska kyrkan, den var ju faktiskt värdekonservativ och stabil, trots Vatikanum II. Och det fanns ju faktiskt några katoliker i Svenska Akademin. Men det måste ju ändå vara efterklanger från en tid som filosofen Charles Taylor kallade ”enchanted”. Eller som en elev, barn till sekulära humanister, uttryckte det apropå kristen tro: ”Det är ju ett lite ålderdomligt sätt att tänka på…”

Det slår mig att redan C.S. Lewis i sin Screwtape låter djävulen lita på ”töntstämpeln” som det verkningsfullaste emot tron och kyrkan. Hur många sekulära värdeförkämpar har man inte mött som aldrig skulle våga visa sig bland töntarna i de kristna församlingarna. Tro kan man väl göra lite privat, om det nu ska vara nödvändigt. Det är en privatsak, som Palme sa. I Kina omfattar idag miljoner nya unga kristna denna tro som deras gemensamma räddning och källa till glädje. Och inte verkar töntstämpeln fungera längre.

Jag har säkert redan refererat till denna artikel i The Atlantic för några år sedan, men den säger på ett mycket uttrycksfullt sätt hur ”the secularist habit” ser ut i daglig verksamhet:

http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2003/03/kicking-the-secularist-habit/302680/

Jag minns hur jag själv log medlidande åt en kristen flicka på Västgöta Nation i Uppsala 1969. Hon försökte tappert argumentera mot Hedenius som var där, i egenskap av prefekt. Hon menade att moraliska värden bygger på en andlig tilltro och ett religiöst förtroende. Vi sekulära språkfilosofer tyckte den teorin var pinsam. Precis vad Screwtape sa.   

Pannelli solari

Den italienska tjänst jag oftast använder för dagliga läsningen (lachiesa.it) har ofta tråkiga kommentarer före och efter texterna. Men idag -- riktigt bra ! "Così è un momento decisivo nella nostra vita quando ci rendiamo conto che la preghiera è innanzi tutto adorazione! Essa è come quei pannelli solari che producono energia semplicemente dal loro essere stesi ed esposti alla luce. La preghiera è prima di tutto questa adorazione, questa gioia che noi esprimiamo nella più splendida parola d’amore che possa esistere: “Noi ti rendiamo grazie”."

-- alltså att bönen framför allt är adoration, se Gud, ta emot. Och att vi är som solpaneler ! "Pannelli solari". Bra bild. Vi endast tar emot Ljus och får energi och glädje av detta, att använda för allt gott under dagen. Och att som papa Fransisco så ofta säger se bönen som en glädjeform, inte en plikt eller doktrin.

Ställa ut och ställa in...

Hittade under städning av torpet anteckningar från seminarium från 70-talet med Anders Jeffner (kan det verkligen stämma? Med tanke på innehållet?) på teologen i Uppsala, just då beläget över kemtvätten på S:t Johannesgatan, mitt emot Fjellstedska...

”Människor ställer sig ut ur varat och lider till dess de återställer sig.

Det flesta projekt är ställa-ut-projekt och endast några få bygger på intentioner att ställa in och återställa till ursprungliga varat. Den store Återställaren Jesus Kristus låter den troende i en kärleksakt släppa alla ställningar och falla tillbaka till Ljusets vara -- som är en skandal för världen.

Utställningens procedur kan bestämmas på många olika sätt: praxis varierar från kultur till kultur. Lösgörandet och återställandet blir därför diversifierat. Men språket i Bibeln torde fungera för ett stort antal människor: nästan alla kan fira påsk och ta emot uppståndelse och möta domen.

Den som ställer sig ut ur varat förlorar sitt namn och sitt ansikte. Att leva många år i ställning utan namn och ansikte – utan person – är helvetets livsform."

Idag fyrtio år senare skulle jag vilja tillägga att återställandet är att gå förlorad, möta frånvaron av allt vi önskar på jorden, bli fria på verkligt. "Sono obligato di essere in la nullità " hörde jag nyligen en italiensk föreläsning om Eckhart säga.

Eller som i en kinesisk tradition:

          "Ofantligt djup! Ofantligt mörker ! I dessa finns det stora livets egen natur,
          i denna natur finns all sanning.

          Från begynnelsen har dess namn alltid funnits,
          så vi kan se Fadern i vilken allt har sitt ursprung.

          Hur vet jag att sådan är Faderns form?

          Lovad vare Han !"

Nyårslöfte 2016

Det här fungerar utmärkt som nyårslöfte -- har just upptäckt ett underbart helgon, Marie de l'Incarnation, även kallad la "Mère de l'Église canadienne" :


PRIÈRE APOSTOLIQUE DE MARIE DE L'INCARNATION

"C’est par le Coeur de mon Jésus, ma voie, ma vérité et ma vie que je m’approche de vous, ô Père éternel.

Par ce divin Coeur je vous adore pour tous ceux qui ne vous adorent pas ;
je vous aime pour tous ceux qui ne vous aiment pas ;
je vous adore pour tous les aveugles volontaires qui par mépris ne vous connaissent pas.

Je veux par ce divin coeur satisfaire pour tous les mortels.

Je fais le tour du monde pour y chercher toutes les âmes rachetées du Sang très précieux de mon divin Epoux : je veux vous satisfaire pour elles toutes par ce divin Coeur. Je les embrasse toutes pour vous les présenter par lui. Je vous demande leur conversion ; voulez-vous souffrir qu’elles ne connaissent pas mon Jésus ? Permettrez-vous qu’elles ne vivent pas en Celui qui est mort pour tous ? Vous voyez, ô divin Père, qu’elles ne vivent pas encore. Ah ! faites qu’elles vivent par ce divin Coeur...  


Vous savez, mon bien-aimé, tout ce que je veux dire au Père par votre divin Coeur et par votre sainte âme : en lui disant je vous le dis parce que vous êtes en votre Père et que votre Père est en vous. Faites donc que tout cela s’accomplisse et joignez-vous à moi pour fléchir par votre Coeur celui de votre Père. Faites selon votre parole que comme vous êtes une même chose avec lui, toutes les âmes que je vous présente soient aussi une même chose avec lui et avec vous." 

Läsa HELA Bibeln....

Följande härliga rader stötte jag på av en slump i verket The Idea of a University, av John Henry Newman:

"This kind of writing (den världsliga litteraturen) is for the most part much 

affected and admired by the people of weak judgement and viscious taste; 

but it is a piece of affectation and formality the sacred writers are utter strangers to. 

It is a vain and boyish eloquence; and as it has always been esteemed below 

the great geniuses of all ages, so much more so with respect to those writers 

who were actuated by the spirit of Infinite Wisdom, and therfore wrote with 

that force and majesty with which never man writ. The other sort of eloquence 

is quite the reverse to this, and which may be said to be the true characteristic 

of the Holy Scriptures; where the excellence does not arise from laboured and 

far-fetched elocution, but from a surprising mixture of simplicity and majesty, 

which is a double character, so difficult to be united that it is seldom to be met 

with in compositions merely human. We see nothing in Holy Writ of affectation 

and superfluose ornament...The natural conclusion from hence is, that in the 

classical authors, the expression, the sweetness of the numbers, occasioned by

the musical placing of words, constitute a great part of their beauties;

whereas in the sacred writings, they consist more in the greatness of the things

themselves, than in the words and expressions. The ideas and conceptions

are so great and lofty in their own nature that they necessarily appear magnificent

in the most artless dress. Look but into the Bible and we see them shine

through the most simple and literal translations."

Denna text och dessutom en elevs klagan till mig om att det endast läses snuttar i kyrkan och man inte tar sig tiden att läsa mer på egen hand --- fick mig att börja ägna pensionärens dagar åt att lägga ut HELA Bibeln på årets dagar. Här är så långt jag kommit:

http://humlebo.nu/bibeln365.html

Kramgo Gud på domsöndagen

Det är ibland en sällsam upplevelse att besöka en protestantisk kyrka på Domsöndagen. Någon dom talas det inte om, de flesta präster undviker ordet och denna Domsöndag 2015 tog prästen bort syndabekännelsen i början av gudstjänsten. Istället får vi ett budskap om en kramgo Gud som är som vinden och gräset och blommorna och ingen mörk dom finns som något oroande moln på himlen.

Som tur var hade jag med mig farmors gamla psalmbok (1819). Där finns de verkliga pärlorna: korsdöden, öppningen till paradiset genom den totala övergivenheten som sanningen om vårt liv. "Ej mer med blicken skum och svag jag leta skall Guds anletsdrag i världens dunkla spegel..." säger psalm 484 och jag känner att vägen håller. Det är inte kram eller mys utan sanning som befriar på riktigt.

Detta är den liberala protestantismen dilemma. Karl Barth chockade rejält den tyska evangeliska kyrkan 1918 med sin text om Romarbrevet. Gud kan inte fattas, sa han, kan inte beskrivas och fångas in i de trevliga dombefriade arrangemang vi älskar i kyrkan. Gud är blod, kors och övergivenhet. Alltså verkligt.  "Varför har du övergivit mig" ropar frälsaren på korset, för vår trevliga söndagsgud kommer att överge oss, liksom den ro vi försöker fixa till. Det är världens struktur. Domen är att vi hoppas på befrielse, som psalm 485 säger: "O när vill du kalla mig? Frälst ur tidens kval och våda längtar jag att nalkas Dig..." Domens dag kommer sannolikt att skilja på den mysiga självrättfärdigheten och de som drabbats av tron som inte ger oss något här på jorden utan befriar.

Det Barth såg som ett bedrägeri med Gud var förutsägbarheten och den konstgjorda tryggheten som teologin serverar på söndagen. Det blir som ett körsbär på toppen av gräddtårtan, religionen blir något sött och mysigt. Det blir Från tro till Ro. Sanningen är annorlunda. Som psalm 490 säger: "Du bygger hus, du önskar ro: se här det hus där skall bo, den bädd där du skall vila. I detta vansklighetens land du fåfängt lyckan söker. Men Herren Herren har befallt att du skall dö och lämna allt som fröjdat dig på jorden...." Lite mer saklig teologi.

Trösten finns inte i kramgoheten eller i mysreligiositeten. Inte heller i det lättsamma pratet i predikningarna. T.S. Eliot förvånade sig över den trevliga pratsamheten i anglikanska kyrkan och den förvåningen kan vi dela. "När stum är hjärtats trängtan och tungt är själens kval...." säger P. Gerhardt i den underbara och sanna psalmen 595, då kan vi fira Domsöndagen på ett mer sant sätt och instämma med vers 6 i samma psalm: "Ej lidandet och nöden, ej tidens lust och fröjd, ej livet eller döden, ej djuphet eller höjd, ej onda makters vilja, ej list om än så stor, kan från Guds kärlek skilja den som på Kristus tror".

Löftets tradition

Vad är nyckeln till vitalitet i det kristna troslivet? Och tillväxt i tron på löftet om födelse i himmelriket? 

Vad är det att ta sin tillflykt till Löftet i Kristus?

Det är ett underbart mysterium hur andligt inflytande rör sig genom seklerna. Det är ett mycket konkret och specifikt andligt budskap --- den obegränsade medkänslan. Det är inte bara abstrakta termer. Snarare är dessa egenskaper förkroppsligade, eller uttryckt i riktiga människor. 

Verkligheten är personen. Vi är alla inkarnationer av medkänsla. Själva förkroppsligandet av Guds medkänsla är sanningen i vårt liv. Allt handlar om hur mycket vi bejakar och stöder denna sanning.

Medkänsla har lite makt i praktiken om den inte förkroppsligas, får kött och blod i det personliga uttrycket, i våra mänskliga relationer och handlingar. Vår tro kommer att ha liten betydelse i vår moderna värld om vi inte uttrycker sanningen genom våra liv där vi befinner oss. 

Vilken glädje det är att jag lägger mitt sinne som ettt frö i löftets jord ! Jag låter mina tankar flöda in i den ofattbara sanningens ocean. Jag känner i hjärtat Guds medkänsla och jag uppskattar uppriktigt Mästaren Yeshuas välvilja i att instruera mig genom sina ord i NT. När min glädje ökar, blir min känsla av tacksamhet djupare. 

I dessa kortfattade uttalanden kan vi ange de egenskaper vårt andliga liv har i tron på löftet. 

1. Jag lägger ner min själ som ett frö i löftets jord.

2. Jag låter mina tankar rinna ut i medkänslans ocean.

3. När min glädje ökar, blir min tacksamhetskänsla djupare.

Låt oss på var och ett av dessa uttalanden. Jag lägger ner min själ som ett frö i löftets jord -- uttrycket "jord" kan innebära fotfästet, en plats att stå på. Marken är en förutsättning för tillväxt av utsädet. Den har näringsämnen. Det är en grund för kreativitet. När vi lägger vårt sinne i löftets jord, har vi en grund för vårt samliv, en grund för vår kristna reflektion. 

Vi vet var vi är, vad vi har tillsammans. Den som varit i ett stort köpcentrum har sett skylten "Du är här." Du måste veta var du befinner dig innan du kan hitta vägen till din destination. En karta blir bara meningsfull från den punkt där du befinner dig. När vår plats och ståndpunkt är frälsningens löfte om paradiset, kan vi bättre kartlägga vår väg genom livet. Detta frälsningslöfte pekar tydligt i riktning mot framtiden för oss själva och för alla levande varelser. 

2. Jag låter mina tankar rinna ut i medkänslans ocean. Växling till bilden av oceanen. Det betyder att vår tanke absorberas, förenas med havet. Bilden av havet innebär bredd, djup. Vi kan också tala om floden av passioner och begär vi lever med i våra hjärtan. Nu förenas vi i medkänslans ocean. Detta antyder den ovillkorliga medkänslans famn som aldrig överger oss. Sådan är den Fader som Yeshua beskriver för oss.

Då vår själ rinner ut i medkänslans ocean, får våra tankar genomsyras av visdomen och medkänslan i paradislöftet. När våra tankar får smak av medkänslans sanning, har vi fått fokus för våra liv. 

Det talas mycket i dag om att vara centrerad. Den katolska rörelsen för "centering prayer" har länge varit vital. Vissa människor gör dock rikedom, framgång, njutning till sitt centrum. Vi är vad vi gör till centrum av våra liv. Vi kan var och en fråga oss: Är en smak av gudomligt vara i mitt centrum? Tillbringar vi tid med att läsa, studera, tänka, diskutera innebörden av det gudomliga livets mening? 

3. När min glädje ökar, blir min tacksamhetskänsla djupare. Genom erfarenhet och självreflektion, blir vi djupt medvetna om den stora medkänslan, den Andra kraften som är ofattbar. Frukten av ett sådant liv blir en djup känsla av ansvar, engagemang, öppenhet. Jag erfar vad det är att vara rotad i den löftesrika jorden. Det är förtroende, en känsla av befrielse. Glädjen är något utöver den lycka som grundar sig på yttre förhållanden, som naturligtvis också är viktiga för oss. 

De människor som har insett detta ljusfyllda sinne kan också förverkliga insikten i uppvaknandet, och känna förtroende för detta vakna liv i Gud. Det handlar om hela människan där fröjden uttrycker sig i kropp och själ, i vilja och social samvaro med andra. Nåden av att ha stor glädje i våra hjärtan är omöjligt att överskatta. Glädje och förtroende är oskiljaktiga livskvaliteter när man sått sitt livs som frö i löftets jord.

Det lugna sinnet är en stor gåva, lugnet som härrör ur förtroendet för löftet, blir sanningens omfamning. Det är den visshet som uppstår i det ögonblick då vår löftestro blir verklig. Det är ett ögonblick av medvetenhet som upplyser oss själva och vår värld. I dagligt tal, är det vad som gör att vi vet vilka vi verkligen är, vår identitet blir säker; när vi står på löftets klippa mitt i världens alla växlingar, mitt i den turbulenta sandvinden, mitt i all förändring.

Det uppstår även ett sorts åtagande, en känsla av ansvar för vad som givits till oss av alla författare i den apostoliska traditionen som har gjort det möjligt för kyrkans undervisning för att nå oss. Vi uttrycker tacksamhet för Antonios och Makarios, för Origenes och Evagrius, för Dionysios och Basilius, för Gregorius av Nyssa och Cassianus, för Augustinus, Efraim Syriern och även Marcion, för så många som levt intensiva liv i förtroendet för löftet. De gav riktning och mening till undervisningen ända sedan den tidiga kristna trons förvirring. Innebörden i traditionen är att dela den tro som man har fått med andra. Detta är det sanna sättet att uttrycka tacksamhet.

Det himmelska och det seriella

För några år sen besökte jag ett läger för  humanetiker, en sorts icke-religiös variant av konfirmation, där några av mina elever gick. I ett samtal med lärarna som kan sägas vara skeptiska humanister med kritisk inställning till allt religiöst, fick jag frågan hur man ska förklara att religiositeten i världen ökar, att Gud spelar allt större roll för unga människor. De var troligen inte medvetna om att jag var katolik.  Jag sa ungefär:

- Det handlar om människan och vilken frihet och gränslöshet hon han uppleva i sitt liv. Vi tror ju ofta att gränslöshet är något negativt, jobbiga personer som inte fattar vad gränserna går i umgänget. Men det finns en sund gränslöshet, den som gör oss glada och fria i nuet och inte försöker kontrollera med språk eller ordningar och kategorier vad som sker.

- Detta gränslösa levande flöde inom  oss kan vi låta dominera vårt liv, istället för att låta den lilla seriella processorn dominera, som ordnar allt i språket, jämför allt i en seriel uppfattning om tiden -- det som hände tidigare, det som ska hända senare -- och när vi byter dominans så märker vi att vi börjar bli oss själva på en otroligt och lyckligt sätt. Vi blir som barn fast vi är vuxna och vi börjar leva livet i en himmelsk dimension. Det är nuet som helt dominerar och ett energiflöde i nuet som gör oss perfekta och alla andra också. Det finns inte skillnader mellan mig och någon annan. Ibland ropar vi ju: oohh det är himmelskt! Nu får vi del av det hela tiden. Det är betydelsen i att "Guds rike är nära" som Jesus säger.

Mina vänner så bekymrade ut. 

- Men varför upplever inte vi detta särskilt ofta? Eller aldrig? Och handlar inte religion om teologisk kontroll av tankarna?

- Därför att ni låter den seriella processorn i hjärnan dominera, ni ordnar och bestämmer vad verkligheten är och ni reglerar hela tiden hur fria ni själva och andra ska vara. Det är det som allegoriskt kallas "syndafallet" i början av Genesis. Oro och ängslan motiverar detta reglerande och kategoriserande, detta "vetande" som vi tränar barnen i allt från första klass och uppåt i skolan. Det är helt enkelt livsfarligt eftersom den där lyckliga friheten och gränslösheten försvinner och blir misstänkliggjord. Och där är ni nu. Det varar livet ut. Och visst, så kan teologi fungera också, den stänger in oss. Tänk på att Jesus aldrig gör teologi, aldrig kategoriserar eller analyserar. Han visar oss flödet i det obegränsade, han låter den processor som tar allting parallellt, inte seriet, dominera livet. Gränslös kärlek blir effekten av detta. Det är det som vår påve Franciskus talar om så ofta.

Stämningen var nu på botten. Man slog på teven och tittade vidare på en fotbollsmatch, som man pausat.

April 5 Uppståndelsens dag

Vad gör aposteln Johannes? Han springer till graven, snabbare än de andra ! Han levde sig genom hela påskens drama,  för han är mycket nära sin herre. Det förefaller märkligt att "de ännu inte förstod skriften". Ändå är det inte så inte förvånande att se okunskap -- på många sätt liknar det nutiden. Glad Påsk? Jaha, vad firar vi?

Guds planer är så olika mänskliga planer: Det händer att även de som befinner sig närmast Gud inte förstår och blir förvånade av händelserna. "Han såg och trodde." En tom grav -- eftersom alla problem nu är lösta? Det var inte så enkelt. Även i det värsta ögonblicket var Johannes nära sin herre. Anledningen förstår han inte, men kärleken hjälper hjärtat att öppna för seende. Det är denna intuition av kärlek som gör seende och tro. Uppståndelsen handlar om ett Rike som inte är av denna världen.  

Glädjen i påsken mognar genom trogen kärlek till Den som älskar oss. Uppståndelsen handlar om en vänskap som ingenting och ingen kan bryta. Är det möjligt? Världen tvivlar. Var kan man se något så gott?

Jag tror att livet lär denna kärleks omöjlighet -- endast Gud kan få oss att smaka den. Eller för den tänkande ateisten: det som får en sådan omöjlig kärlek att blomma, kan vi kalla Gud. Det är vittnesbördet denna dag.

Kolosserbrevet 3:1-4

Lev det nya livet

3 Ni fick liv igen när Kristus uppstod från döden. Rikta därför blicken mot glädjen och de rika skatterna i himlen, där Kristus sitter på hedersplatsen vid Guds högra sida.

2 Ha himlen i era tankar och använd inte er tid till att oroa er över saker och ting som hör jorden till, utan tänk på vad som ska komma.

3 Ni borde ha lika lite begär efter detta jordiska liv som en död människa har. Ert verkliga liv finns i himlen med Kristus och Gud.

4 Och när Kristus, som är vårt verkliga liv, kommer tillbaka, ska ni dela den härlighet som omger honom.

Joh 20: 1-9

Tidigt på söndagsmorgonen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och upptäckte att stenen var bortrullad från ingången.

2 Hon sprang då därifrån och letade reda på Petrus och den lärjunge som Jesus älskade och sa: De har tagit bort Herrens kropp från graven, och jag vet inte var de har lagt den.

3-4 Då rusade båda till graven för att se efter. Den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom dit först

5 och böjde sig och tittade in och såg linneduken ligga där, men han gick inte in.

6 Sedan kom Petrus och han gick in. Han lade också märke till linneduken som låg där,

7 medan den duk, som täckt Jesu huvud, var hoprullad i en rulle och låg för sig.

8 Sedan gick också den andre lärjungen in och såg och trodde att han uppstått -

9 för till dess hade de inte fattat att Skrifterna sa att Jesus skulle återvända till livet!

April 4 2015 Heliga lördagen

Min präst don Riccardo Bulloni sa en gång att denna dag, mellan långfredagen och påskdagen, var den kanske viktigaste i kyrkan. Det är nämligen allas dag. Yeshua går ner i helvetet för att hämta hem alla. Alla. Den franska radiostationen Radio L'Esperance kallar denna dag "Jour de plenitude". Alla får möta Gud och ta emot räddningen. Egentligen den största dagen i kyrkans festkalender. Tystnad råder, alla väntar, inget sägs, alla gömmer sig. Men Heren lever, han nedstiger till dödsriket för att rädda alla. Religionernas tid är över, nu är det Nya Förbundet i kraft. Alla är med.

För oss i Norden är det också likt en grå regnig dag då kylan än sitter i men under ytan pågår våren och mycket sker som ska ge nytt liv åt allt. Dessa dagar behövs och vi kan i stilla glädje stå ut med dem för att vi vet att Livet är på gång, liv för alla. Därför är skapelsemyten i Genesis 1 den givna texten för kyrkan.

På denna mest heliga natt och dag när Yeshua, vår Herre, övergår från döden till livet, kan vi tänka oss att kyrkan över hela jorden kallar alla sina barn att se med bönens ögon på Livet som kommer, ja är ett faktum redan nu. Sakramentet över alla sakrament: att alla får liv. Den Uppståndne kommer att bekräfta oss, ingen går förlorad. Det verkliga påskfirandet.

Genesis 1:1- 2:3

1I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.  2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 

3Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. 4 Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen. 

6Gud sade: "Varde mitt i vattnet ett valv som skiljer vatten från vatten!" 7 Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovan valvet. Och det skedde så. 8 Gud kallade valvet himmel. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen. 

9Gud sade: "Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att det torra blir synligt." Och det skedde så. 10 Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11 Gud sade: "Jorden skall frambringa grönska och fröbärande örter. Fruktträd, som efter sina slag bär frukt med frö i sig, skall växa upp på jorden." Och det skedde så. 12 Jorden frambringade grönska, fröbärande örter efter sina slag och träd som efter sina slag bär frukt med frö i sig. Och Gud såg att det var gott. 13 Och det blev afton och det blev morgon. Det var den tredje dagen. 

14Gud sade: "Varde på himlavalvet ljus som skiljer dagen från natten!" De skall vara tecken som utmärker särskilda tider, dagar och år, 15 och de skall vara ljus på himlavalvet som lyser över jorden." Och det skedde så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större att härska över dagen och det mindre att härska över natten, likaså stjärnorna. 17 Han satte dem på himlavalvet till att lysa över jorden, 18 till att härska över dagen och natten och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott. 19Och det blev afton och det blev morgon. Det var den fjärde dagen. 

20Gud sade: "Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet." 21 Och Gud skapade de stora havsdjuren och alla levande varelser som rör sig i vattnet och som vattnet vimlar av, alla efter deras slag, likaså alla bevingade fåglar efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 22 Gud välsignade dem och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll vattnet i haven. Också fåglarna skall föröka sig på jorden." 23 Och det blev afton och det blev morgon. Det var den femte dagen. 

24Gud sade: "Jorden skall frambringa levande varelser efter deras slag, boskapsdjur, kräldjur och jordens vilda djur efter deras slag." Och det skedde så. 25Gud gjorde jordens vilda djur efter deras slag, boskapsdjuren efter deras slag och alla kräldjur på marken efter deras slag. Och Gud såg att det var gott. 

26Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." 27 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 28 Gud välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!" 29 Och Gud sade: "Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda. 30 Men åt alla djur på jorden, åt alla fåglar under himlen och åt allt som krälar på jorden, åt allt som har liv ger jag alla gröna örter till föda." Och det skedde så. 31 Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. 

1Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. 2 På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. 3 Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.

Rom. 6: 1-11

1Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? 2 Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? 3Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? 4 Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. 5 Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. 6 Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. 7 Ty den som är död är friad från synd. 8 Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. 9 Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. 10 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. 11 Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.