Pedofilernas gömplats

Katolska kyrkan som pedofilernas gömplats...nu senast en Pell i Australien och säkerligen fler på gång. Jag påminns om några rader i The Greening of America om det Charles Reich kallar Consciousness II: "Consciousness II is thus profoundly anti-populist and, in a large sense, anti-democratic. It is no accident that the most succesful Consciousness II individuals surround themselves not with vulgar material display but with the signs of elegant style and taste; it is no accident that they show an impatient, intolerant and disdainful attitude towards individual members of the very groups they are 'trying to help' -- the less intelligent, the ill-educated, and above all the blue-collar 'boob'. For 'reason' has led Consciousness II to believe in an élitist society -- with never a doubt that the standards by which the élite is determined are the correct ones...The absolute worth of each individual is, to Consciousness II a mere religious doctrine, having no application in reality."

När pedofilbiskopen eller prästen börjar planera sin våldtäkt blir barnet, ofta ett osäkert barn, bruksvara och njutningsobjekt för ett sjukt medvetande, inte typiskt för endast en kyrka utan för ett sorts samhälle utan rot i Guds kärlek. Charles Reich skrev sin bok i början av 1970-talet och redan då var pedofila unga präster igång. Den tyske teologen Drewermann varnade för den typiska omogna katolska prästen på väg uppåt i hierarkin. Så här skriver Reich om sådana klättrare inom någon institution: "In one sense he is self-sacrificing, but in another sense his life is dedicated to personal success...Indeed he often seems to keep pushing beyond rational limits; the exterior goals consume the inner ones,and he has little time left for more intimate personal values. He becomes an oppressive person who does not enjoy himself while at work, who does not seem to have any personal distance from the hurdles that have been set for him. In some cases this even leads the individual to unethical or illegal behaviour, which he slips into because it all seems to be part of 'playing the game'."

Anglokatoliken Alan Watts

Läser de samlade breven av Alan Watts, utgivna och sorterade av döttrarna Joan och Ann och intressanta är särskilt breven från 1940-talet med teologistudier, vigning till diakon och präst i Anglikanska kyrkan i Chicago som bakgrund. Watts är djupt entusiastsk inför den katolska kristna teologin och dess möjlighet till mystik och barnslig tillägnelse — i stark kontrast till legalistisk och fanatiskt tråkig kristen dogmatik, särskilt protestantisk sådan. Många med mig känner nog att detta är höjdperioden i Alan Watts liv som filosofi och teolog, eftersom mycket av det som hände på 50- och 60-talet kan te sig som en glidande bana utför till en rätt utvattnad och förvirrad hippie-tid. Samtidigt är Watts inkörsport för många som är unga på hippie-tiden och liksom jag själv genom honom kom hem till katolska kyrkan.

Mycket intressanta är 40-talsbreven för dagens andliga vurmande inför “non-duality”, olika former av terapilikande “icke-dualismer” och mindfulness-varianter i det oändliga — varav youtube är knökafull. För Watts är det helt poänglöst med en icke-dualistisk Enhet där vi försvinner som individuella subjekt eftersom Gud älskar att skapa subjekt och gå in i dem. Om inte det avskilda subjektet fanns där hade Gud ingen anledning att förena sig med det och leva som det. Jesus, Guds Son, lever oss genom att vara just oss i vår originella individuella form i vardagens handlingar. Att då försöka “vara i nuet” eller “bli ett med det gudomliga” blir som att försöka lyfta sig i håret. Och det blir poänglöst i längden, förutom att det ger trötthet och bekymmer. Gud lever oss från start. Slappna av och njut som ett barn, menar Watts.

Många som levt med Watts’ skrifter från den kristna tiden och senare har undrat varför inte den anglikanska Fader Watts verkade vidare inom den kristna kyrkan. Hans egna förklaringar i “In my own way”, självbiografin från slutet av 1960-talet räcker kanske inte, eftersom den utgörs av ratonaliserande blickar i efterhand.

Breven visar en mer genuin historia. När han började sina teologistudier trodde han att han hade “inside information on the True meaning of Christianity which was just what the Church needed”. Det var hans motivation till att bli präst. Han märkte snart att det var tvärtom: “..in truth the Church had just what I needed”. Detta var Guds nåd säger han, mest kanaliserad genom Thomas Aquinas.

Mer speciellt gällde detta den vaga “new-age-iga” andligheten där det gudomliga finns till på ett panteistiskt sätt, så vanligt idag igen. Watts skriver i ett brev till föräldrarna hemma i England från oktober 1943:

“I used think that the highest conception of God lay in some kind of pantheism. The Meaning of Happiness (1939) is full of the notion of God as a vague force which everything is. I felt that God as a person was a limited and inadequate God, a mere caricature of the unthinkable mystery of reality. But I have found that this reality is still more caricatured by an idea which denies to it even the attributes of man — intelligence, consciousness, personality — and makes God look something like an electric current, a thing undoubtedly inferior to man, a thing which could never have produced man. That which produced me must have at least all my qualities; if it does not, where do those qualities come from? If my cause is a mere law or force, I, as a part or consequence of it, am also a mere law and a mechanism, for which reason my ideas are as meaningless as any other purely mechanical process. But because I did not want to degrade everything to mechanism, I took refuge in vagueness.

Then, too, I said that all things were identical with this God because I felt that our union with God was a given fact and not a product of our own manufacture. I overlooked the truth that in becoming aware of this union one did not become aware of God’s own interior knowledge; and if I am really God you would expect that to happen. Therefore this given-ness of union with God cannot be explained by identity, and if not it must have a more exciting explanation. It is a free gift from another, given out of perfect love and generosity — not something you can take for granted like so much water from a tap. The more I tried to explain away the personal, the free, the spontaneous and living quality in the giver, the more I found I was like a person sawing off the branch of a tree on which he is sitting. In denying the personality of God I was denying my own.

Furthermore I could never explain satisfactorily why the realisation of union with an impersonal God should have certain definite results. A person filled with the power of such a God might become either a saint or a devil, but I maintained in The Meaning of Happiness that such realisation would produce gratitude and love. But why should it if there is just as much wrath, darkness and demonism in the nature of God as there is love and light? If God is not preeminently good, what on earth is the use of making any fuss about him at all? And if he is less personal than I am, could he possibly be very interesting?” One might read The Meaning of H through to the end, and simply comment “So what?” Or, “If there is nothing better than the acceptance of everything just as it is, why did you bother to say so?” It was much to Eleanor’s credit that she pestered me with such comments until I had to be honest, and really think out what I meant.”

Ändå gav han senare upp och lämnade kyrkan. Varför? Mitt okunniga tips är äktenskapsproblem, skilsmässa från Eleanor, ny kärlek, lämnande av barnen. Watts fastnade kanske i den yttre kyrkans värderingar av hands handlingar och han kastade ut barnet med badvattnet.

Troende idag?

Är folk troende idag? Åjo.

Polyteismen håller fortfarande gator och torg. Vi kanske har kristna kyrkor att gå till men på gatan gäller de vanliga många gudarna: Venus, Mars, Narcissus, Mammon, Dionysios.

Du gör vad du tror på, vilket är din gud. Och det enda som spelar roll i livet är vilken gud du tillber. Din gud är vad du lever för och du måste leva för någon eller något, om det så är endast Dagens Lunch, vilket är magens gud och en väldigt vanligt gud sedan många sekler. 

En verklig ateist behöver inte begå självmord, han eller hon är redan död. En verklig ateist är som gamla soldater som inte dör, bara tynar bort. Om du lever måste du leva för något och det du lever för är din gud. Dina dagliga handlingar baseras på denna gud, på det du tror på, din verkliga tro. Narcissus är den vanliga guden för de flesta som tror sig vara ateister, ihop med ett halvdussin andra gudar.

Den som dricker har en verklig gud. Trosbekännelsen är: Jag tror på en Allsmäktig alkohol som skänker frid, helar och läker minnenas sår, ger styrka åt den svage, får den stumme att tala -- in vino veritas -- torkar alla tårar och och ger den trötte vila.

Den som spelar krigsspel på datorn eller i verkligheten har en verklig gud. Trosbekännelsen är: Jag tror på en Allsmäktig strid, en kamp i fantasin och i den fysiska verkligheten som ger liv åt mig, skänker energi och rörelseförmåga, förenklar tillvaron till att göra så många "kills" som möjligt, nedgöra så många fiender som möjligt, ger rörelsens fascination tillbaka till den passive, skapar identifikation åt den som inte vet vem han eller hon är.

Människor är naturligt polyteister. Det var så det började. De tenderar dyrka allt som rör dem, som engagerar dem, som får dem att känna sig "levande". Det som upplyfter dem en smula ur vardagen. Reklamen för mat och spel är en god provkarta på gudarna.

Den som gör det som skapar trivsel har en verklig gud med sig själv i centrum. Vi må har rivit Bacchus tempel men på gatorna och i hemmen tillbes  denna gud: "Ta ett glas vin och ha det lite trevligt nu !" Eller som jag hörde på en camping: "En stor stark på förmiddan gör hela dagen bra !"

Vi må ha rivit de flesta Venus-tempel men på gatorna och i klubbarna över hela världen, i var och varannan film eller roman, i den alltmer omfattande trafficking-industrin, dyrkas lusten utan större inskränkningar. Ibland tillbes lusten även av kyrkans tjänare som då lever ett liv i lögn.

Den som ser en kraft i att ha pengar och öka inflödet och omsättningen har en verklig gud. Vi må ha rivit Mammons tempel och glömt namnet Krösus, men den nya internationella starka kapitalismen är Herren på täppan i de flesta länder och antalet fattiga ökar.

Vi må ha rivit Mars-templen och förvandlar Tors hammare till smycken, men gudens hesa röst når många i varje generation till kriget framför datorn eller i fysisk verklighet -- samma mentala scen. Vapentillverkning och vapenförsäljning sker alltid i tjänst hos Mars och krigsfeber är en vanligt förekommande sjukdom idag. Denna gud har vunnit överraskande många tjänare bland de unga i vår tid, inte bara under islams täckmantel. Varje julklappsutdelning innehåller termer som "strike", "war", "battle" plus namn på vapen. Rasterna på skolan visar ibland marsianska ritualer där barnen föreställer figurer ut Star Wars. Denna gud är inte nöjd förrän människor är krigsmaskiner.

De flesta människor är fortfarande polyteister och sålänge vi är det förblir vi genomsnittliga konformister som gör vad andra gör, säger vad andra säger, tänker vad andra tänker och lyssnar girigt på varje ny liten innegrej som dyker upp, varje upptäckt av ett personligt behov, varje spännande projekt, varje kittling till dyrkan av någon av den vanliga gudarna.

Jakobsbrevet, den mest buddhistiska skriften i Bibeln, har en intressant diskussion: "Varifrån kommer all kamp och strid ibland er? Är det inte från begären som för krig i era lemmar? Ni vill ha, men får ingenting." Det är den utbredda polyteismens dilemma.

Var bor du?

Dagens evangelium (4 januari) skildrar första mötet med de första efterföljarna där Han frågar: Vad söker ni? Och istället för ett trevligt teologiskt svar frågar de: Var bor du?

Två bra frågor. Folk vet i regel inte vad de söker. De kollar på nätet och på teve. Ingenting håller. Bättre svara med frågan: Var bor du? Eller: var är du?

Filosofen Louis Lavelle ser tillvaron för oss som ett intervall. En osäkerhet, en passage. Vi vill hem och omedvetet frågar vi: Var bor du? De svårigheter vi har är enligt Lavelle ett motstånd vi behöver för att mogna.

Tre former av verklighet möter oss, menar Lavelle, i detta intervall: de materiella tingen, tankarnas värld och det individuella medvetandet. Både tingen och idéerna separerar saker, liksom särar på det som är ett helt. Medvetandet däremot är ett med Gud som är själva det absoluta medvetandet.

Det är detta vårt individuella medvetande, atman som indierna säger, som ställer frågan: Var bor du? Vi kan det där med separation, nu vill vi hem till Honom. Och han svarar enkelt: Kom och se !

Sekularismen och Facebook

Den som finansierade Facebook i början var James Thiel som filosofiskt var elev till René Girard, katolsk litteraturkännare av särskilt Dostojevskij. Den kristna synen på vår mänsklig natur är förstås, som alla kan se varje dag, att den är “fallen”, dvs inte i den form vi vet att vi borde vara. De flesta i det sekulära samhället vet inte vad de vill eller vilka de är. Utan tro har vi människor egentligen inte några egna värderingar och övertygelser. Det vi har istället är en instinkt att kopiera och jämföra. Vi är homo mimeticus. 

Enligt Girard är den sekulära konsumtionsmänniskan en varelse som inte vet vad man ska begära, och vänder sig till andra för att komma på något. Vi önskar vad andra önskar för att vi efterliknar deras önskningar. Anledningen till att Thiel satsade stora pengar på Facebook var att han såg en verksamhet som var byggd på människors djupa behov att
kopiera andra. 

Facebook är en djupt tragisk verklighet för den bygger på oförmågan till trons värden. Om det mesta alla människor vill göra är att titta på andra människor och kopiera, behövs inget ansvar för vad som sägs eller görs. Det är kanske av den anledningen att Facebook, mer än något annat företag i sin storlek, har en sorts ondska som löper genom sin historia. Den högprofilerade tabloidversionen av detta har kommit i form av incidenter som live-streaming av våldtäkter, självmord, mord och polismord.

För René Girard handlar det om en tidsepok där endast trons värden kan rädda oss. Kristendomen behöver återkomma med kraft, ungefär som i Kina idag. De politiska ideologierna är trötta, vetenskapens projekt att göra världen god att leva i verkar ha tunnats ut rejält och tappat fart. Sekularismens spöklika frihet att bestämma värdena själv innebär just Facebook --- att imitera de man tror är inne. Hu så det ekar i servrarna och så konstig världen blir...Dags att läsa om Boethius “Filosofins tröst”!

Vad är katolsk mission?

Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver. 

Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?

Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?

När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp. 

Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.

Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?

Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.

Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.

Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.

Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!"  När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.

Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom. 

Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.

Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.

Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.   

Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.

När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.

Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta  "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.

Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!" Jag hör till dem som älskar gamla missionberättelser, särskilt de om Kina alltifrån de syriska munkarna på 600-talet som etablerade den första stora kristna kyrkan i världen, fram till 1800-talets protestantiska pionjärer som "blir kineser", lär sig regionens språk, lever nära befolkningen och ofta får alltfler fiender, både kinesiska och muslimska, och till sist misslyckas med sin mission eller inser att missionen är imperialism och ingenting annat -- men ändå lägger grunden för kommande spridning av de goda nyheterna, som vi ser från 1980-talet framöver. 

Men vad är kristen mission, förutom de fantastiska äventyr jag älskar att läsa om?

Katolicismen växer nu explosivt i Afrika, Brasilien, Kina, medan lilla Europa liksom fryser inne i sin sekularism. Ett utmärkt område för islamisering på ett stillsamt sätt med stora barnskaror ! Men alltså, vad är mission? När det gäller Gud och att tillhöra hans kyrka, är det detsamma som att gå in i ett parti? Eller ansluta sig till en ideologi? Eller höra till en grupp med en övertygelse? Är det inte detta all missionshistoria handlar om? Fabrice Hadjadj och många andra försöker formulera ett svar. Rony Akikis föreläsningar på youtube om "Demonernas tro" är väldigt belysande just om detta. Sekularismen är kanske en demons verk? Eller den givna reaktionen på en mission som inte är vad den ska vara?

När du går med i ett politiskt parti, bör du först följa en doktrin eller grupp intresserade, sedan bör du väl göra propaganda för ideologin, försöka samla så många människor och förändra världen i enlighet med de värden som hyllas i din grupp. 

Denna modell kan användas för att beskriva den historiska utbyggnaden av kyrkan, eftersom det är modellen för alla ideologiska företag. Den militanta eller arroganta sekularismen i Europa använder denna beskrivning. De vill stänga ner denna kristna ideologi, åtminstone nedbetona den och av hänsyn ta bort korset i vissa kyrkor när troende från andra religioner är där. Vissa vill säga att den är som en cancer som utvecklar sina metastaser men andra menar modigt att det är som en turbin som elektrifierar staden.

Ett problem är emellertid att denna modell är världslig. Den försöker anta att kyrkans mission något som inte bara sker i världen, men är av världen. Många inom kyrkoplanterarnas skara idag, liksom inom den historiska kristna missionen, tänker att evangelisation sker främst genom återvinning av världsliga saker, ungefär som man går över från socialdemokrati till Jesus Kristus. Det är som med alla andra företag, med en viss fördröjning av processen. Men eftersom "denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör" (Luk 16: 8) kommer vi alltid att hitta en pastoralteologisk professor som förklarar: "Om Paulus levde idag, är det ingen tvekan om att han skulle använda Internet och Facebook för att sprida sitt budskap !" Ok. Men är detta det viktigaste? Är evangeliet ännu ett "meddelande" att kommunicera på Twitter?

Den kristna missionen är egentligen inte en militant propaganda som de kinesiska kommunisterna påstod på 1950-talet eller en anti-intellektuell ideologi som Hedenius och andra i Sverige kallade den vid samma tid. Det är radikal skillnad mellan kristendom och ideologisk mission.

Att vända sig till Kristus, är att vända sig till Någon, inte ansluta sig till ett ideologiskt parti som ansluter sig till en doktrin, ett budskap som kan förstås. Men vi kan faktiskt aldrig helt förstå någon, även om det bara är en annan människa. Därför är inte det kristna ordet något som säger något om något annat -- det är inte världslig information. Det är att berätta för någon med någon. Det är ett samtal, där du namnges av den som berättar. Du kallas med ditt namn. Först senare kommer ord som förklarar eller imponerar, kanske med teologiska e ler filosofiska koncept.

Detta är en "Följ mig!" -- situation, inte en förklaring av vem du är eller vad du ska göra eller tänka eller veta vad som "står i Bibeln". Utan tvekan är detta anledningen till att prostituerade går in i Riket före fariséerna och de skriftlärda. De prostituerade hör "Följ mig!", medan de skriftlärda och kultiverade hör bara: "Det här är den lag som du måste följa". Lagen är nödvändig, men inte tillräcklig, den är inte det första, eftersom den är opersonlig. Men samtalet är personligt. Det är en levande omständighet som du inte kan fatta. Dagens messianister har problem här. De vill inordna Kristus under lagen, om än som fullkomningen av lagen, ungefär som en mer attraktiv sharia.

Vi kan dra slutsatsen att evangelisation inte kommunicerar meddelanden, som kallas "goda nyheter", men däremot ger en gemenskap med någon -- kommunion. Den kommunicerar inte något som ska prackas på andra eller tjatigt inbjuda andra till, men något ger kommunionens gemenskap. Kristus är inte ett varumärke som annonseras bland andra i konsumtionssamhället, t ex i form av häftiga rockevenemang eller mysiga retreater i lantlig miljö. Han är en person som kommer till oss med det oväntade, det okontrollerbara, något som är omöjligt att packetera . Det handlar inte om sola scriptura, bara ha Skriften, eller sola fide, bara ha tron, utan om mötet med det oväntade, hörandet av "Följ mig!"  När kinamissionären Samuel Pollard blev antastad av kineser och de ropade: "Bota alla sjuka här i stan, du som följer Kristus ! Visa oss nu !" så mötte han de människor som Gud älskar, bara i en fientlig version, vilket Pollard var klart medveten om och gick vidare med ett leende under glåporden.

Kristus är Gud - inte en profetisk person vilken som helst som motsätter sig samhällets värderingar, andra personers åsikter och har ett nytt befriande budskap. Han är den som finns här för alla som vänder sig till honom i sitt hjärta, han är inte bara djupt obegriplig utan också den som innehåller oss alla, utan undantag, som vänder sig till honom. 

Det är därför omvändelsen är själva missionen. Se serien "Jesus in China" på youtube -- det handlar huvudsakligen om personer som berättar om sin omvändelse. Genom att vända sig till Jesus vänder vi oss nödvändigtvis till alla andra människor, även de som inte "har öron att höra med". När du vänder sig till en konstnär, är du tvungen att vända sig till till hans verk. Lovprisning av Herren är lovprisning av universum som han skapat. Därför är Daniel 3:34-100 en viktig och älskad text för katoliken, en text som ofta inte finns med i protestantiska biblar, som om man tvekar inför Artistens verk. I omvändelsen möter vi Gud och hela universum med Honom, det är kristen tro. Som i katoliken Tolkiens verk är träden levande och skogarna magiska.

Mer specifikt, genom att vända sig till Honom vänder vi oss också till varandra som syndare. Vi sitter i samma båt och kan räddas på samma sätt. Tolstoy använder en bild: många som håller på att drunkna tar inte fast räddningsringarna som kastas till dem från båten. De tror att de flyter bra, de har det bra som de har det. Men kläderna blir allt tyngre av vattnet och de sjunker. Men det väsentliga är att vi naturligt vänder oss till dessa andra när vi vänder oss till Hans räddning.

Mose historia visar mycket om detta. Den berömda uppenbarelsen av Guds namn i Exodus 3, 14, är inte en del av en teologikurs som visar hur metafysiskt lyckat namnet "JAG ÄR" kan vara i olika sammanhang. Det är inte en privat extas. Det fungerar i ett uppdrag, ett livsuppdrag. "Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de fråga mig 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?» Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare: »Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig till eder." Det är således omvändelsen hos Moses som visar vad Gud sänder till folk, inte ett koncept som inbjuder till flytande mystiska spekulationer. Han vänds till de andra genom mötet med Herren.   

Tecknet på att vi vänt oss till Gud och inte till någon teologi eller subjektiv dröm, är att denna omvandling innehåller uppdraget att de ge de fattigaste och mest olyckliga nådens rike, de för vilka livet är mestadels ett lidande. När Gud är en idol, den Gud som Nietzsche ville skulle vara död, är omvandlingen snarare en fascination, en energi som avleder, förflyttar, distraherar, ger ett avbrott i vardagen. Tyvärr är det just sådan tro som saluförs av kyrkor. Ta en paus i vardagen, kom till stillheten i kyrkan! Implicit: återvänd sedan till världens bekymmer.

När det handlar om en ideologi skiljer sig propagandan i tiden från tidpunkten för anslutningen: vi går från teori till praktik, och strävar efter att anpassa verkligheten till idealet -- många klosterregler gör detta. Eller vi förökar den lilla gruppen engagerade till ett stort antal -- väckelsernas demografiska dynamik. Vi strävar efter att införa vissa kriterier för behörighet -- vi håller kyrkotuktens uppsikt över irrlärorna, magisteriets auktoritet.

Men kristen mission är i grunden något helt annat. Det är inte tillväxt av en församling eller kyrka, det är inte pionjärromantik. Det är inte ett kunskapsprogram eller seminarium. Det är inte en sektbildning. Alla dessa aktiviteter handlar om att eliminera, absorbera, mångfaldiga. Om kyrkan beter så sig får vi genast ett utanför och ett innanför, som med alla ideologier. Folk utanför sekten är utanför, och detta utanför finns inne i oss. Folk och händelser utanför kyrkan är fortfarande inne i oss därinne i kyrkan, eftersom detta  "utanför kyrkan" fortfarande skapas av kyrkan själv, särskilt hos dess ledare, dess biskopar och präster. Varje expansion är först lyssning: att "lyssna på rörelsen", lyssna på väljarna, medlemmarna, gräsrötterna. När partiet/kyrkan kan annektera grupper växer det genom receptionen. Partiet kräver erövring, missionären exponerar Gud, för att finna de dolda som måste upptäckas och föras till fullkomlighet i församlingen.

Följaktligen bör kristen och katolsk mission vara något annat: en universalitet genom omvändelsen, en konkret allmängiltighet i det egna livet. Medan den ideologiska universaliteten endast är en abstrakt universalitet, typ "arbetare i alla länder, förena er!" 

Den nyttiga skulden

"Katolik? Men varför håller ni på så mycket med skuld?"

Ja kanske för att folk har fullt av det i sina dagliga liv? Och försöker låtsas som det inte är något problem.

Katoliken är som musikkännaren på konsert -- inte bara den övernaturliga magiska skönheten är uppenbar, men även villkoren för den. De grova synderna är kanske inte så svåra att upptäcka. De är som när navigatorn i bilen väljer en helt annan ort som slutmål. Men när bara störande omvägar eller onödigt krångliga vägar väljs av vår GPS, får vi de veniala synderna. De missar inte slutmålet, den övernaturliga kärleken från Gud och till Gud, men är nog så försenande och egentligen onödiga. Och problemskapare i vardagen.

En god gammal kristen, en mennonit, gav mig följande perspektiv: Sluta inte uppskatta den inbyggda sensitiviteten som varnar oss för veniala synder. Den är ett tecken på vår djupt liggande vilja att inte uppehålla oss på områden som är fientliga mot God.

Det är en stor gåva att inte förlora känslan för synd och efterkommande skuld. Framför allt gäller detta de många underlåtelser som får vår GPS att köra knäppa vägar. Rätt många är de underlåtelser som vi tycker är försumbara: bristande uppriktighet i våra intentioner, bristande medkänsla, slöhet, otålighet, tysta negativa ömdömen om andra, likgiltighet för andras smärtor, smygande avund, bitterhet i det tysta, fasthållande av saker och egendomar,  avsaknad av tacksamhet, distraktioner och rastlöst beteende, sensuella frestelser som visserligen avvisas, men endast kraftlöst avvisas, bristande hjälpsamhet mot de som behöver oss, låg grad av hjärtlighet till de nära och kära eller kollegor på arbetet, fåfänga i sina många utformningar, instängda perspektiv "inifrån lådan"....
Att uppfatta dessa dissonanser hör till musiknjutarens kunskap. Den största musiken spelas för oss varje dag --- sfärernas musik, Gud som får allt att röra sig.

Sekularismens varianter

Grovt sett verkar sekularismen ha minst tre ansikten. Det första är en stor grupp som är aktiva med de stora kristna värdena och skapar ett liv och ett samhälle med dem som grund. De vågar inte ha hopp om himmelen men jorden har de hopp om. De är i praktiken goda kristna men ser sig som sekulära. Ibland döper de sina barn och låter dem konfirmeras men förblir sekulära. Jag möter många av den här sorten och känner stor sympati för dem. Ibland kallas de "idealister" eller "humanister".

En annan, kanske ännu större grupp utgörs av de som saknar någon mening med själva tillvaron men istället skapar gedigna listor på kompensationer: en bra bostad, en rejäl och bra bil, bra skolor för barnen, mat med kvalitet och sund sammansättning, resor till bra hotell och fina alpina orter, bra sommarhus, kanske lite lyxiga, ett aktivt sällskapsliv med påkostade sammankomster. Man upplever att dessa kompensativa saker inte håller så länge, det gäller förnya dem, sikta högre och jaga upplevelser utöver det vanliga.

En tredje grupp som sannolikt inte är så stor som de båda föregående är de som är sekulära med en häftig lösning. Livet har ingen mening i sig men ett fanatiskt intresse kan ge något som liknar mening: politisk aktivism eller extremism, religiös aktivism och extremism, naturskyddsaktivism och extremism, spelaktivism, sportaktivism och intensiv "hejarklack" nära fotbollshuliganism. Man löser livets brist på övernaturlig mening med en nästan övernaturlig aktivism av något slag. Det är en sorts nihilism med religiös iver.

Under alla dessa tre former av sekularism finns sannolikt en djupt liggande besvikelse att livet inte har någon förankring i Guds kärlek som skapar och fyller oss. En besvikelse som liknar skuld. Det är bara rätt jobbigt att tänka på hur meningslöst det känns "när inget händer" och därför gäller det att inte tänka så mycket utan handla, vara aktiv, köpa saker, planera resorna, bygga husen, träna och vara igång. Som filosofen Charles Taylor skriver, de lever i en värld som saknar magi.

Och ändå finns magin i allt som pågår, genom Den som älskar oss och allt som skapas ! Eller som den gamle blinde munken i slutet av filmen Die Grosse Stille säger med ett leende: När man vet att Gud är oändligt god, kan man se glädjen i allt som sker i ens liv. Det är att vara lycklig.

Den goda trenden forts.

Det är en sorts reducering som protestantismen och humanismen utförde, i den goda tron att "rensa" bort medeltida magisk kyrkotro. De som först hängav sig åt denna reformering var ofta rätt gott beställda unga intellektuella män. Stort ego och arrogant självsäkerhet präglade många av dem. Att riva ner en kultur, den sakramentala katolska, verkade så nödvändigt och friskt. Begåvad medelklass i städerna gick i bräschen. Genever, Frankfurt, Strasbourg, Leyden, La Rochelle, Worms, Orleans och lilla Nyon -- här fanns den nya friska ungdomliga revolten. Det var ett tänkande som passade en ny ekonomisk grupp som aristokratin hatade. Den "protesterade" mot mystiken i naturen och mot mystiken i supernaturen i den sakramentala och kontemplativa kyrkan. Man kan inte lita på dessa former av "dolda" budskap. Predikan över ordet får ersätta mystiken. Människan får ersätta Guds hemligheter.

Den goda trenden idag till katolicismen är säkerligen en längtan tillbaka till inkarnationens stora mysterium, men inte endast en regressiv längtan utan också en prospektiv. Mässan är i centrum och i centrum för den är sakramentet vid altaret. Men inte som medeltida nativ magi utan som levande verklighet för oss alla. Fortfarande, precis som förr inom protestantismen, känns mässan främmande för många. Svenska kyrkan använder numera tydligt termen "Mässa" och försöker komma närmare mysteriet. Men samma skepsis finns kvar: hur kan någon med sitt tänkande bevarat vara säker på att brödet som ser ut som en oblat, verkligen är Kristi kropp? Hur kan man psykologiskt verkligen erfara att vinet är Kristi blod utgjutet för oss? Många slipper ur det med: det är ju bara symboler, vi kan ha juice istället. Men kvar är tvivlet. Precis som 1500-talets reformatörer är många i kyrkan mer bekväma med att slippa lita på mysterier och istället lita på sin egen "tro" och det som står på pappret i den Heliga Skrift och som predikanten säger så att vi hör det i realtid.

Historiskt sett var det också en logisk utveckling att affärsmännens och humanisternas religion måste vara en som beror på individens egen vilja, egen tro, och inte lita på Guds osynliga och dolda verksamhet. Ibland har jag mött elever som kommit hem från två veckor i Taizé och har blivit betydlig mer katolska i sin öppenhet. Kanske har de snart fallit tillbaka i leden i sin frikyrkoförsamling igen.

Jag uppfattade nog redan tidigt protestantismen som en ängslig religion. På samma sätt som en tonåring som gör uppror mot mamma och går sin egen väg, säkert ibland känner osäkerhet, hamnar protestanten från början i en skakig situation. Fundamentalism behövs för att säkra sin tro, men också den leder till oro. Mamma vet mycket, ofta har hon rätt. När nu protestanter allt oftare konverterar är det nog fråga om att komma hem till Moderkyrkan -- därför att livet på egen hand och endast det predikade ordet är ett ängsligt liv.

Den goda trenden till katolicismen

Idag är det nästan trendigt att konvertera till katolska kyrkan bland frikyrkofolk men på 1970-talet var det inte på det viset. Däremot hade vi som studerade i Nathan Söderbloms bibliotek ovanför Domtrappkällaren i Uppsala många diskussioner om vart protestantismen var på väg. Vi var imponerade av det katolska, dels 40-talskonversionerna bland poeter och författare i Sverige, dels arbetarprästerna i Frankrike, dels befrielseteologin i Sydamerika. Men också av Tolkien, som i sin Ringentrilogi egentligen tänkte på det katolska sakramentet vid altaret.

Protestantismen, både den lutherska varianten och den anglikanska, men främst den calvinistiska och senare de olika varianterna av pingstkyrkorna i väst, tedde sig för många av oss som mindre attraktiva.  De gav ett tråkigt, avmystifierat, nästan juridiskt intryck. Men vi fördömde varken protestantismen eller humanismen för de tedde sig som nödvändiga, när de startade i Noyon och Wittenberg. De behövdes för att det sakramentala katolska livet skulle växa ur sin barnsliga medeltida utformning som inte riktigt förmådde inse inkarnationens mysterium. Vid vissa tidsperioder firade folk mässa en gång om året, så omgärdat av magisk mystik var sakramentet. Författare som Eckhart och Johannes av Korset kunde ser djupet i inkarnationen men hade kvar den grekiska distansen till det jordiska och befann sig som en överklass över de stora massornas naiva katolicism. Idag romantiserar vi gärna denna naivitet, men den var utan tvekan en omogenhet och en tvångströja. Så protestantismen behövdes.

Men protestanterna överlag missade hemligheten med sakramenten och slog så att säga sönder nöten både med skal och den frukt som fanns innanför skalet. Skalet skyddade nöten och skulle tas bort för att ta del av innehållet, men istället förstördes alltihop. Sedan försökte man under seklerna som kom att pussla ihop fragmenten men lyckades aldrig. När man läser den unge Calvins tankar ser man en ivrig humanist som beundrar Seneca, inte alls i opposition till katolicismen, men med renässansens energi inom sig. När han sedan ansluter sig till reformen och använder sitt intellekt till att ledan den, ser vi just hur krossandet av sakramentens mystik tar sin början. I sina brev visar Calvin att han inte längre är intresserad av det verkliga innehållet i sakramenten och inkarnationen. Protestantismen bryter upp den ärvda symboliken, de ärvda bilderna och figurerna som utgjorde nyckeln till Jesu mysterium och reducerar den kristna religionen, re-formerar den till en mänsklig affär. Några sekel senare ger de upp alltihop i en psykologisk liberalism. Medan katolska kyrkan ängsligt bevarar sin sakramentala syn på tillvaron och tillber inkarnationens mysterium.

Protestantismen är intressant, såsom en tonårings uppror mot föräldrarna är det. I Calvins hemstad Noyon bröt man ner korset från St Pierre-katedralen och drog det i gatsmutsen och hängde det på skampålen mitt på torget. Vi vet inte om han själv var med att göra detta, men det verkar inte som om han protesterade. Luther spikade upp teser på en kyrkport, betydligt mer beskedlig. Men det är den humanistiska revolten mot både naturen och supernaturen. Man kan se den gamla katolska medeltiden i Dantes beskrivning av universum, medan vi lätt finner den nya ungdomliga stilen i Shakespeare.

Många protestanter och frikyrkliga jag mött har försökt se sin tradition som bibelordets försvarare emot den katolska kulturen. Som Miguel Servet gjorde: finns det stöd för sakramenten i texterna? Naturligtvis är frågan upprorisk och frisk på sitt sätt, men den glömmer att sakramenten och den katolska liturgin bygger på den underbara hemligheten som döljer sig i texterna, det som allt handlar om. Och vi kan historiskt förstå denna "glömska" eller direkta ointresse. Agrar kultur försvinner i den nya tidens Europa och ersätts alltmer av en merkantil stadskultur. Det är helt enkelt mossigt att vara nunna eller munk i ett kloster ute i ödemarken eller högt upp i Chartreuse-bergen. Det är i staden, bland maskiner och tryckpressar och tavernor som den nya reformerade tron ska göra sig hörd. Folk ser i sin omgivning saker som människan skapar, det är människors sociala liv som är intressant. Man handlar och säljer och vill se på pappret att man äger saker. Samma sak med tron -- hur står det skrivet? Människans egentillverkade tro och det skrivna ordet är den nya tidens melodi. Vem kan lita på vad en präst viskar bakom altaret så att ingen hörd det? Vem kan lita på mysterier med bröd och
vin?

St Ignatii

Enligt Dahlbys "Helgondagar" från 1959 är det festdag för St Ignatius av Antiokia idag (även St:a Brigida av Irland).

Han är en viktiga apostoliska fader för oss alla. Särskilt hans betonande av Jesu namn i hjärtat är högaktuellt idag. I höstas lär en kurs i meditation på Jesu Namn gått på Berget, med Johanna Schulenburg från Wien. Hoppas den gick fint.

Kejsar Trajanus dömde Ignatius till döden. Trajanus hade respekt för kristna med som en tacksägelse till sina romerska gudar för segrar över dacier och skyter ville han göra något tydligt och valde ut biskopen i Antiokia. Han hade enligt legenden följande intressanta samtal först med Ignatius:

- Vem är du, onda ande, som vågar trotsa mina kejserliga bud och som inspirerar andra till att göra detsamma?
- Ingen kallar Teofer en ond ande.
- Vem är nu Teofer?
- En som bär Kristus inom sig.
- Vill du med detta påstå att vi romare inte bär gudar inom oss som hjälper oss i vår kamp mot fiender?
- Du misstar dig när du säger "gudar" om de som endast är djävlar. Det finns endast en Gud, som skapade himlarna och jorden och alla ting; och det finns endast en Kristus, till vars rike jag verkligen längtar att få tillträde till.
- Refererar du till den som korsfästes under Pontius Pilatus?
- Ja till Honom som genom sin död korsfäste all synd, så att den som ger sig till Honom får all sin synd besegrad.
- Med andra ord ger du dig själv till denne Kristus inom dig?
- Ja. Och det är skrivet att han kommer att leva med oss och gå med oss.

Ladda ner -- servern stängs !

Vill påminna om dagliga läsningar av HELA BIBELN på 365 dagar,

humlebo.nu/bibeln365.html

och rekommendera nedladdning om du trivs med läsningen, då jag stänger ned servern snart. Det är 12 pdf-filer, en för varje månad. Med ett bra citat för varje dag, ofta från den katolska kvinna eller man vi firar den dagen.

Pålsmäss 2017

Idag 25 jan. firar vi Pauli omvändelse på vägen till Damaskus och detta är historiskt sett ett välkänt och kärt tema som otaliga romaner, teaterpjäserr och dikter tagit upp och personifierat. Att ramla av en häst, bli bländad och blind och höra Herrens röst är helt enkelt en kulturell "gestalt" för omvändelse. Vi katoliker brukar även göra mycket av att Herren säger att Paulus förföljt Honom själv när han förföljt de kristna. Alltså är vår kyrka Herren själv.

Den begåvade författaren till de skrifter som senare fick namnet Lukas som "name-tag" på papyrusrullen, alltså ett evangelium ooch en berättelse om tiden efter uppståndelsen, hade sannolikt aldrig träffat Paulus och kunde inte ha fått den drastiska versionen från honom. Inte heller hade han läst några av Pauli brev. Han visste inte personligen vem det var och hade dålig ordning på vad han gjort. Att han skulle ha studerat för Gamaliel stämmer inte alls med tiden för de bådas jordiska levnad. Att han skulle ha jagat kristna med våld stämmer inte, för i det romerskt kontrollerade samhället kunde judar gärna kriga med ord och profeterande, inte med blanka vapen om de inte ville bli arresterade och fängslade. Det är mycket äventyrlig fantasi i de lukaniska texterna, en fantasi som är berömvärd i sig och gett oss ett mytiskt material för en stor del av det kyrkliga kalenderårets högtider. Vad vore julen utan Lukas evangelium? Eller bebådelsen? Eller pingsten?

Sannolikt mötte Paulus den Uppståndne som många andra gjorde. Det är starkt, det är underbart. Han kom till tro på den Uppståndne och på löftet om återkomsten, ett liv i glädjefullt hopp om det nya livet. Horisonten blev oändlig i Kristus. Han försvann flera år i ökenområden för att i stillhet begrunda detta, meditera och få klarhet. Detta säger han själv i sina brev. Han besöker de andra apostlarna i Jerusalem -- han är inte kallad till en koncilium som Lukas antyder. Han kommer överens med dem att sprida det nya livet i den uppståndne Kristus norrut och västerut.

De sju äkta paulusbreven är en stor skatt för oss troende. Men vi kan nog avstå från dramatiska händelser där han faller av hästen och blir blind, även om det är bra underlag för film och roman. Och för att fira pålsmäss ! Och för att kalla hästar för Pålle !

CTV.VA

På denna länk


http://www.ctv.va/content/ctv/it/livetv.html

kan vi se direkt vad som sker i St Peterskyrkan i realtid -- och utan de jobbiga kommentatorer som alltid dyker upp i andra kanaler, svenska som utländska -- och jag vill rekommendera denna kanal och kamera. De sänder flera gånger i veckan och naturligtvis under större helger.

Något nytt som skett de senaste tre åren är en förändring i musikens kvalitet. Någon eller några mycket begåvade orkesteratörer har fått ta hand om julsånger och mässans musikinslag och gjort det hela till en stor glädje för varje musiköra. Starkare körer och blåssektioner höjer kvaliteten ännu mer. Julnattens mässa låg jag utmattad och orkade endast lyssna -- men vilken behållning ! Storslagen orkestrering och harmonisering av de kända julmelodierna.

Alltmedan bloggar och nätsidor rasar över vår påves mediavänlighet och sant katolska utstrålning i budskap och framtoning, kan vi njuta av denna videokanal, smakfull, skicklig, relevant. Som ikväll på nyårsaftonen 2016.

Varför byta religion?

På youtube florerar konversionera -- oftast till eller från islam, mer sällan från buddhism till kristendom. Nyss såg jag en intressant konversionsbekännelse från en irländsk katolsk präst till islam, där han upprepade gånger betonade att han inte lämnat den katolska tron. Jag minns hur vi på religionshistoriska biblioteket över Domtrappan i Uppsala diskuterade konversioner med Hjalmar Sundén som inspiration. Det gick ungefär så här i stil:

Våra föräder skapade poesi och myter alldeles som vi gör. De använde mytens form därför att de inte hade nåon annan, lisom vi gör i filmer, romaner, noveller och draman. Myten är den mest lämpliga uttrycksformer. Religionerna består i tolkningar av livet, som symboliskt återger den aspiration från vilken livet utgick. Det är denna som myterna vill förtydliga. De som allra minst förstår detta är uppenbarligen teologerna. De flesta av dem tror nämligen att religionens poetiska illuminationer är information om en verklighet på någon annan plats, eller annan dimension, en information som ska på något märkligt sätt ersätta de defekter vår erfarenhet lider av här i livet.

Var och en av mänsklighetens stora religioner har sin egen mytologi som uttrycker stiftarnas moraliska upptäckter och behoven hos de anhängare som var lojala mot dessa poetiska uttryck. Emedan vissa behov, begär, lidanden och besvikelser är allmänt mänskliga, lär alla religioner i långa stycken ut samma visdom men i myter av olika beskafffenhet. Religionerna skiljer sig inte på det sättet att vissa skulle vara bättre än andra, vissa mer sanna än andra, vissa sanna och andra falska -- utan endast så att de erbjuder bättre eller sämre förvaringsrum åt vad förnuftet insett om värderingar och värden i livet. (Jag minns hur populära Sundéns term "förvaringsrum" var !)

Och därför vinner man ingenting på att byta ut sin egen religion mot någon annan. Den godtagna mytens moraliska sanningar har ett djupt grepp om människan som det inte finns någon anledning att försöka ge upp. Idag skulle vi kanske kunnat ta fram flera konversioner som mer eller mindre oegentliga, såsom när vi t ex hör Ajahn Brahm predika typisk evangelisk kristendom på ett bra och humoriskt sätt, under buddhistisk flagga.

Kristendomen slog ut alla sina medtävlare i den forntida världen eftersom den växte fram i ett på ett alldeles särskilt sätt religiöst och litterärt begåvat folk. Den lärde ut en supranaturalism som lämnade utrymme för poetiskt skapande. Dess heliga skrifter åtnjöt efter en viss rensning i materialet en så stor vördnad att den kristna tron kunde bevara sin identitet genom kritiska århundraden -- och fortfarande, t ex på den kinesiska landsbygden har en direkt kontakt med de många miljonerna av nya kristna, växande för varje år. Kristendomen har alla fördelar: en ny poesi som inspirerar det individuella livet och gemenskapslivet, ett nytt moraliskt ideal, en gammal Gud, vars världsregering pågår i evighet.

Men framför allt segrade kristendomen genom Kristi död på korset som kopplar till den erfarenhet varje människa måste göra. Han dog inte som en syndabock eller som ett offer. Fattar man saken så har man missförstått det hela. Endast till den som lever tron ger korsfästelsen frälsning i det att genom försoningsdramats kraft hennes eller hans hjärta frigörs alltmer från världsliga omsorger. Det verkliga tidlösa varat blir synligt.

Kanske Söderbloms ande en våning upp, fanns kvar även i biblioteket?

Hur bad vår Herre?

"Så hände det uti de dagar, att han utgick uppå ett berg till att bedja; och blef der övfer nattena i bönen till Gud."

Det är Lukas 6:12 och början på dagens mässtext. I all enkelhet är det en underbar liten vers. För hur många är vi inte genom historien som vill hålla stilla här och fråga: Hur bad du Herre? Vilka ord använde du? Repeterade du ord eller verser ur Psaltaren? Stod du upprätt eller på knä eller satt eller promenerade du? Sov du något? Bad du med hög röst? Eller viskade? Eller tyst med läpprörelser? Eller var din bön den tysta ordlösa bönen? Var den lik den kontemplation i tystnad som vi lär ut nu för tiden och allt fler dras till medan de ordrika kyrkorna töms på folk? Kom din bön någonsin till det "nada" som Miguel de Molinos talar om? Eller det "tigande" som Meister Eckehart predikade.

Vi har en rik tradition, särskilt inom katolska och ortodoxa bönesätt. Men hur gjorde vår Herre?

Enkelhet, omedelbarhet, verklighet

Mina möten med personer under fyrtio år av undervisning och experiment med kollektiv har övertygat mig om att bakom de mest skilda livsstilar finns ett sökande efter Gud som ligger på djupet och pågår. Då och då finner människor att kyrkornas strukturer är för komplicerade, opraktiska och artificiella för att vara till någon verklig hjälp i sökandet. Ofta hindrar samma strukturer tillgängligheten på möte med Gud. Folk söker egentligen något enkelt, något omedelbart och verkligt.

Men behövs något nytt?

Jag har ofta läst högt för deltagare i meditationskurser, ur "The Way of Pilgrim" från 1850-talets Ryssland, för att visa att vi har vad som söks i den kristna traditionen, bara vi söker:

"What is prayer? And how does one learn to pray?

Upon these questions, primary and essential as they are, one very rarely gets any precise enlightenment from present-day preachers. For these questions are more difficult to understand than all their arguments that I have just spoken of, and require mystical knowledge, not simply the learning of the schools. And the most deplorable thing of all is that the vain wisdom of the world compels them to apply the human standard to the divine.

Many people reason quite the wrong way round about prayer, thinking that good actions and all sorts of preliminary measures render us capable of prayer.

But quite the reverse is the case, it is prayer which bears good fruit in good works and all the virtues. Those who reason so, take, incorrectly, the fruits and the results of prayer for the means of attaining it, in this is to deprecate the power of prayer.During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."

He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."

We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."

And it is contrary to Holy Scripture, for the Apostle Paul says, "I exhort therefore that first of all supplications be made" (1 Tim 2:1)  The first thing laid down in the Apostles words about prayer is that the work of prayer comes before everything else: "I exhort therefore that first of all..."

The Christian is bound to perform many good works, but before all else what he ought to do is to pray, for whithout prayer no other good work whatever can be accomplished. Whithout prayer he cannot find the way to the Lord, he cannot understand the truth, he cannot crucify the flesh with its passions and lusts, his heart canot be enlightened with the light of Christ, he cannot be savingly united to God.

None of those thing can be effected unless they are preceded by constant prayer.

I say 'constant', for the perfection of prayer does not lie within our power; as the Apostle Paul says: "For we know not what we should pray for as we ought" (Rom 8:26).  Consequently it is just to pray often, to pray always, which falls within our power as the means of attaining purity of prayers which is the mother of all spiritual blessings. "Capture the mother, and she will bring you the children" said St. Isaac the Syrian. But those who know little of this from practical experience and the profoundest teaching of the holy Fathers, have no clear knowledge of it and speak of it but little.

During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."

He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."

We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."

Ann-Mari Henschen-Dahlquist

I somras gick Ann-Mari Henschen-Dahlquist vidare, 92 år gammal.Hon föddes 9  maj som dotter till Tord Henschen och hans maka Hildur, båda lärare vid realskolan i Höganäs. Senare läste hon språk och filosofi i Uppsala, blev amanuens vid filosofiska institutionen på Villavägen i Uppsala och började snart undervisa där. Hon var den första person jag fick som lärare när jag började läsa filosofi hösten 1969. Och vilken introduktion ! Hon talade i över en timme om Platons grottliknelse. Kan lugnt säga att denna timme blev avgörande för mitt kommande liv. Det var ett uppvaknande.

Senare fick jag även som lärare hennes make Thorild Dahlquist i flera kurser. De båda hade gift sig 1955 efter att ha träffats som filosofistudenter i Uppsala. De var kända profiler i Uppsala och fick man se någon av dem på stan blev det filosofiska samtal. Thorild försökte mitt i en trafikerad korsning säga en massa viktiga saker om T.H. Green som jag skulle hålla trebetygsseminarium om. Jag var fascinerad men hörde ingenting. Sen klappade han mig på axeln och vi skildes åt.

Ann-Mari var fantastisk som intuitiv och känslig lärare. Thorild, som gick vidare 2009, var mer analytiskt inriktad och därmed tråkigare, eller rättare sagt, mer instängd i ramar. Ann-Maris studier i Karl Jaspers filosofi följde jag med glupande intresse och hennes rekommendation av Jaspers introduktion till filosofin var ett lyckokast för mig. Jag sökte mig till Oslo Universite för att läsa mer i den "kontinentala filosofin" än som var möjligt i Uppsala vid denna tid. Minnet av Ann-Mari är stor tacksamhet.

Kontemplativ kyrka?

Vit text för en rätt så katolsk blogg

Ett email kommer från en god vän under studieåren, som blev prästvigd men som senare lämnade kyrkan:

"Jag var präst under fem år och hade mycket med ungdomar och soldater att göra. Samtidigt studerade jag komparativ religion. Jag kom efter några år till slutsatsen att av alla former av tro som finns på jorden är varje form av ortodox, konservativ och fundamentalistisk kristendom är det svåraste att förklara för en intelligent person. Det går men det tar timmar av förklaring och det kräver ett teologiskt system, omfattande historiekunskaper och avsevärda insikter i en symbolik som är lika fjärran som inkakulturens. En del goda försök har gjorts av sådana som Jacques Maritain, C.S. Lewis, William Temple och även Dorothy Sayers. Men när jag läste dessa och en del andra fick jag intrycket att med deras brillianta och levande förklaringar skulle de kunna göra något bra av vad som helst.

Kyrkorna har under lång tid försökt locka ungdom till denna bisarra kyrkliga lära. Vi gjorde det också i min kyrka. Konserter, drama, resor, diskussionsgrupper, bibelgrupper, bingo, film. Du känner till det där. Ibland lyckas det att göra som Hillsong, ibland inte. Men när det kommer till att omfatta läran och bli medlem är det lika omöjligt som alltid.

Problemet vi har upptäckte jag under ett besök i Tallins ryska  ortodoxa kyrka. Under den tre timmar långa gudomliga liturgin -- stående, för det fanns inga sittplatser -- förstod jag ingenting, men kände Kristi närvaro starkt. Vårt problem är att vi försöker förstå vad som inte kan eller ska förstås genom att prata och repetera det vi säger ad nauseam.

Vi pratat moral, estetik, teologi, psykologi i kyrkorna och motarbetar Kristi närvaro, Guds mysterium. Vi talar om för Gud vad Han ska göra och inte göra, vi ger honom en massa information om saker och tillstånd som han redan känner mycket bättre till än vi gör. Vi försöker fira hans härlighet genom en mängd infantila sängkammartexter till sentimentala melodier eller marscher. Naturligtvis dras inte många till detta och för mig framstår det alltmer som oförskämt.

Men om vi inte ska använda ord och förklarande prat, vad gör vi då? För många människor kommer kontemplationen av Kristi närvaro enklast genom ett rent ljud, en kort stavelse, en kort bönesuck, såsom Cassianus föreslog på 300-talet och många traditioner följt intill vår tid, t ex John Mains kontemplativa rörelse. Då håller vi oss i centrum för Guds närvaro och inget ord eller koncept tar oss ett steg bort från det heliga och pekar på något annat.

Jag kan endast tänka mig tjäna en kontemplativ kyrka där meditation och tystnad står i centrum. Och var finns den?"

Birgitta vårt stora helgon och Europas skyddspatron

"Modern talar: »Dotter, du bör ha fem invärtes ting och fem utvärtes. Du bör utvärtes ha en mun, som är ren från baktaleri; öron, som är stängda för fåfängligt tal; blygsamma ögon; händer, som är verksamma i det goda; du bör draga dig bort från världsligt umgänge. Du bör invärtes ha fem ting, nämligen: att älska Gud ivrigt; att åstunda honom visligen; att giva timliga ting med rättvis och riktig avsikt och på förståndigt sätt; att ödmjukt fly världen; samt att långmodigt och tåligt förbida mina löften.»" (Ur femte boken av Uppenbarelser)

Det är Birgitta-firande idag i den katolska världen. Det betonades i spanska mässan i förmiddags att hon inte bara är helgon och klostergrundare utan Europas skyddspatron ! Det är starkt !