Filosofen Hegel sa att vi måste lägga bort det naiva bildtänkandet i Bibeln och istället konceptualisera verkligheten. Likadant tänkte Marx och en rad andra filantroper. Man menade att Bibelns värden är bra, vi tar dem och lägger undan Bibeln och den naiva tron och bygger samhälle på de värden vi tog. Knyckte skulle Lars Levi Laestadius säga. Nådetjuvar.
Många gör likadant idag. De knycker medvetet eller omedvetet bra värden ur Jesu undervisning och praktiska liv, lägger bort tron på Honom och kör en ideologi på sekulärt vis. Stöld som lägger oärlighet till feghet.
Hegel har fel. Bilderna, eller snarare clipsen, i enkel kristendom har intressanta funktioner. De ger liv. Rosenkransen som innehåller ett urval på tjugo bilder eller clips, fungerar som en bensinstation. Du åker in för att tanka. När du använder ett clip -- vi kan ta födelsen i Betlehem som exempel -- öppnar du ett källsprång för vissa värden, allt som har med den unga jungfrun Maria att göra, barnet som är Gud, innehållet i psalmen Nu tändas tusen juleljus osv. Djupt kända innehåll och mycket hållbara värden. Om du inte hade ägnat tid åt bilden eller clipsen kring födelsen den där natten i Betlehem, hade du inte tankat riktigt.
Att konceptualisera och göra ideologi blir att inte längre tanka direkt på macken, utan snarare att sitta och prata om det och sen börja en kamp kring pratet och åsikterna. Många är rädda för ett religiöst samhälle. Vänd på det: vilka bra alternativ har vi?
torsdag, augusti 10, 2006
torsdag, maj 25, 2006
St Barbara
I dessa tider då sekulär fundamentalism blir allt aggressivare i många länder får vårt helgon Sankta Barbara välsigna City-Tunneln i Malmö ! Vi ropar av glädje. I Älvros gamla kyrka i Härjedalen göms hon undan tillsammans med Sankta Cecilia och andra helgon. Fortfarande.
Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.
Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.
onsdag, maj 24, 2006
Gertrud von Le Fort
Så hittade jag då till sist efter decenniers förstrött sökande en volym av Gertrude von Le Fort: Veronikas svetteduk. Härlig roman från tjugotalets Rom. Den romantiska sidan av katolicismen: vackra små kyrkor med bedjande nunnor, människor som är på väg till konversion, liksom Le Fort själv då hon skrev romanen 1928, samtal och diskussioner med pittoresk psykologisk analys - sånt som får en att le och trivas med läsningen.
Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.
De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.
Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:
"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."
Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:
"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."
Veronika säger själv s.263:
"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."
Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:
"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."
Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !
Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.
De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.
Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:
"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."
Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:
"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."
Veronika säger själv s.263:
"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."
Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:
"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."
Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !
fredag, maj 19, 2006
Lars Levi - igen !
Laestadius vill (Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet) dela in människor i tre kategorier: sovande, väckta och benådade. Sovande och väckta är lätta att beskriva. De flesta i världen sover och går miste om riket - förmodligen. Några är väckta och tar korset på sig och lider av sin orenhet hela tiden och längtar efter Brudgummen.
Men den tredje kategorin är svår att beskriva för Laestadius. Det verkar som benådningen dels är tillfällig -- vilket är katolskt och realistiskt -- dels är den osäker även när den faktiskt sker. Här är Laestadius sund ! All väckelse och exstas till trots ser han att benådning säkrast bör vänta till Domen och Hemkonsten, hur den nu blir. Låt oss koncentrera oss på sovandet i världen och väckandet av de Några.
Får mig att tänka på Lukas 13: Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som blir frälsta?» Då svarade han dem:»Kämpa för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, försöker att komma in och ska dock inte förmå det.
Men den tredje kategorin är svår att beskriva för Laestadius. Det verkar som benådningen dels är tillfällig -- vilket är katolskt och realistiskt -- dels är den osäker även när den faktiskt sker. Här är Laestadius sund ! All väckelse och exstas till trots ser han att benådning säkrast bör vänta till Domen och Hemkonsten, hur den nu blir. Låt oss koncentrera oss på sovandet i världen och väckandet av de Några.
Får mig att tänka på Lukas 13: Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som blir frälsta?» Då svarade han dem:»Kämpa för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, försöker att komma in och ska dock inte förmå det.
Thomas Hobbes
Filosofen Thomas Hobbes är fascinerad av att människan erfar föremål.
Wow! Det är jag också. En härlig filosofisk fråga. Hobbes säger: "Antag att alla ting förintas. Då kan man fråga sig vad en människa skulle ha kvar att filosofera om. Och veta något om. " (De Corpore II,7)
Här ser vi barnet som förundras över skapelsen. Hobbes har en kristen realism när han förundrar sig över den Artefakt som Gud erbjuder oss, naturen, skapelsen. Att erfara föremål i ett stort tum: Guds första mirakel för varje levande skäl.
Men vad är föremålen för Hobbes? Inte i första hand mentala fenomen utan realistiska yttre föremål, fakta som "naturen erbjuder oss" (ibid. IX,25) Orden "naturen erbjuder oss" handlar om en ytterverklighet, objektiv och med absoluta värden genom liv och död. När Hobbes också talar om "fantasmata" menar han de inryck vi får, de idéer vi på sant eller falskt sätt får om verkligheten runt omkring oss.
Efter att vi fått kunskap om naturen kan "alla föremålen förintas" och kvar blir då förstås minnen och fantasmata att filosofera över. Men det är ett tänkt efteråt. Därför kan också rummet i sig för Hobbes vara accidentalt utanför medvetandet som föreställer sig det. Accidentalt -- det är avgörande, alltså det är realistiskt där utanför oss men måste inte vara det. Det är inte heller privat accidentalt utan på ett universellt och allmänt sätt.
Alla föremål har någon sorts struktur och därför finns det sanna och falska definitioner av dem. Kunskap är se generering som leder till verkning eller tvärtom se en verkning som leder oss till dess generering. Två vägar till kunskap alltså. Någon verkar i naturen - Gud - och denna verkan kan vi veta något om på ett sant sätt. Kan vi veta något om Generatorn? Ja, det som verkan ger vid handen.
Denna Generator, eller som Hobbes kallar honom i Leviathan: Artefaktor. Denna Generator arbetar med en biomekanisk verklighet som vi ser i våra kroppar och i naturen. Big Bang sker enligt mekaniska fysiska lagar - dvs själva lagen är inte mekanisk men genereringen och dess verkan är det. Det är alltid samma princip: actio och reactio.
Detsamma gäller människans organiska passioner -- biomekanisk generering och synd som verkan. Synd? Ja det skadliga och smärtsamma erfarenheter vi ständigt gör. Hobbes är mycket medveten om dessa, liksom den kristna realismen.
All organisk-mekanisk generering av passioner utifrån Hobbes är en modifiering av motus vitalis i blodet och i hjärnan som sedan projicerar modifieringen på yttervärlden. Motus vitalis brukar översättas med vitalkraft eller liknande. Men vi kan säga Livet i oss (bios) och vara medvetna om det Nya Livet (zoe) i kontrast och i underbar frälsning genom Jesus Kristus. Men observera: bios är grunden för zoe. Gud älskar sin biomekaniska maskin människan och hatar synden våra passioner producerar dagligen och stundligen.
Guds skapelse är ett mirakel -- även enligt Hobbes. Varför? Jo, det mest mirakulösa han känner till är människosjälens erfarenhet av föremål. Hur kan fysiska föremål bli mentalt liv i oss? Endast ordet mirakel passar där enligt Hobbes.
Genereringen av denna erfarenhet -- alltså Generatorns Acitio -- är nämligen totalt obegriplig. Helt i enlighet med kristen realism och en god utgångspunkt för att ta emot uppenbarelsen som fulländar förnuftet i kunskapen om verkligheten.
Hobbes tar fram syndens verkningar: lust, olust, drifter, laster, begär, affekter, viljeakter -- alla är de retningar från föremålen i det yttre rummet, kombinerat med egenrörelser i kroppen. Här finns både en objektiv en subjektiv sida av synden. Det leder dock inte till frånvaron av absoluta värden som någon kanske tror. Hobbes pekar på det absoluta negativa värdet -- döden. I kristen realism målar Jesus ut detta med kraft: elden som brinner i Gehenna. Hobbes pekar på det maximalt positiva värdet -- livet, livskraften. I kristen realism är detta det Nya Livet (zoe).
Se mer på katolskmission.com/psykofysiskkristendom.html -- om någon vecka eller så.
lördag, maj 13, 2006
Polynesiskt
När jag kom hem från tre månaders arbete på Hawaii var min tro "polynesisk". Omedelbart märkte jag skillnaden: hemma i det kalla Norden njuter man inte lika självklart av den stora Gåvan - skapelsen. Vi kämpar mer än polyneserna, tror vi. Men det är en illusion. Att leva i skönheten Gud skapat och där livet är enkelt som på Hawaii blir nödvändigheten av äkta tacksamhet ännu större. Hawaii är den stat som kanske spårat ur mest, tillsammans med Californien, i träsken där relativism och likgiltighet frodas. Samtidigt vet vi att många församlingar runt om i Polynesisen är mycket kyrkliga och kyska i jämförelse med Europa.
Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.
Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.
När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.
Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.
Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.
Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.
När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.
Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.
Ikonostasen
Kyrkan måste andas med två lungor, sa JPII och menade att östkyrkan måste befrukta västkyrkan i vår tid. Det begriper inte alla kristna. Många i väst är irriterade på arrogans och självsäkerhet hos ortodoxa och bysantinska katoliker. En sorts spirituell hybris. Men det gäller att gå in bakvägen till ortodoxin, genom Gud och genom Skriften och Traditionen. Det är verkligen två lungor, men jag vill använda en annan bild: hjärtat och hjärnan. Hjärtat är mysteriet, hjärnan analysen. Båda behövs men analysen vilar till slut i hjärtat.
Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.
När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.
Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.
När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.
måndag, maj 01, 2006
Det nio mysterierna - Herrens bön
Den levande Anden gör mysteriet i all liv till erfarenhet i oss. Vi glömmer så lätt. Som JP II sa måste vi låta båda lungorna i Kyrkan andas -- den västliga formulerade och den östliga mysteriebevarande. All vår tillvaro är nuptial -- det älskande mysteriet. St Bernard skrev mycket om det i sina Sermones över Höga Visan. Men även Herrens bön saknar den rationella självklarhet vi ofta tar för given.
Herren bön har egentligen nio mysterier:
1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?
Herren bön har egentligen nio mysterier:
1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?
onsdag, april 26, 2006
Bra sagt Umberto Eco !
Karl Keating skriver i sitt sista veckomail om Umberto Eco och citerar den italienske filosofen:
"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"
Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.
"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"
Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.
torsdag, april 20, 2006
Innanför ikonen
När jag kom till Israel hösten 2005 för första gången i mitt liv, slogs jag av den bysantinska närvaron.
All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.
Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.
Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.
När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.
I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.
All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.
Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.
Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.
När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.
I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.
onsdag, april 12, 2006
Den stora liturgin - och den lilla
Samtal med elever efter fyra visningar av Mel Gibsons film The Passion of the Christ på Härnsösands gymnasium ledde till detta i kort sammanfattning:
Jesus är liturgisk i hela sitt liv och kallade oss till denna liturgi - bebådelsen, födelsen, frestelsen, undervisningen, miraklerna, förföljelsen och hatet, arresteringen, tortyren och döden, uppståndelsen -- allt är liturgi för den som lever med Kristus. Detta är främmande för den sorts kristendom som på 1600-talet och framåt blev en ord-religion eller en skrift-religion.
Den stora liturgin är vårt år -- nu är det påsken och vi lever påsken dag och natt, på jobbet, hemma, i kyrkan. Snart är det pingst och himmesfärdstid. Kalendern från vår svenska kristna medeltid finns kvar och kan upplivas för alla. Hösten kommer och Kristi Konungs dag. Sedan närmar vi oss Jesu födelse och de tre vise männens besök, tempelupptagningen och snart är det fasta igen. Så lever vi den stora liturgin som alltid är Honom i Hans essens.
Men det finns en liten liturgi också. Det är dina knäfall på morgonen framför korset du har på väggen. När du sitter på bussen eller cyklar till jobbet är den Rosenkransen som anknyter dig till hela Hans liv genom Maria Guds Moder. Det är middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, den dagliga tidebönen, så som du utformar den eller låter den utformas i en gemenskap.
Det blir två liturgiska hjul som rullar oss mot evigheten, det lilla hjulet på 24 timmar som snurrar i det stora årshjulet. I båda fallen är det inte fråga om ord-religion eller predikan-religion. Det är Jesus själv.
torsdag, april 06, 2006
Varför motvilja och äckel?
Bibeln beskriver friheten i Guds gläjde och mörkret i lustens härjningar. Varje sund människa känner till det. Men europeisk psykoanalys har problem. Läs följande märkliga formulering:
”Resonemanget i Spielreins arbete börjar med frågan om varför den så mäktiga könsdriften vid sidan av själva njutningen ger upphov till negativa känslor som oro, motvilja och äckel”.
(s 243 i Aleksandr Etkind, En omöjlig passion, 1993.)
20 miljarder omsätter barnpornografin idag år 2006. Det har mycket med freudianismens och darwinismens beskrivningar av ”den mäktiga könsdriften” att göra. Hur kommer det sig att vi känner sådan oro och motvilja? Ja till och med äckel !?
Perfektionerna är gåvor
Platon visar oss tre perfektioner: det goda, det sköna och det sanna. Det mesta vi tänker handlar om dem. De är inte bara ledstjärnor utan gåvor i sig som vi kan njuta av.
Thomas lägger genialt till två: vara och enhet. Dessa är ännu mer fundamentala och måste finnas för att det goda, det sköna och det sanna ska kunna existera. Vara är dessutom Guds namn och natur. Enhet är kanske en mer svångfångad perfektion. Alla de andra perfektionerna ingår i enheten. Men även alla accidenser i den sinnliga verkligheten ingår i den stora Enheten, i Guds perfektion.
St Alfonso av Liguoro lägger till en sjätte perfektion: uniformitá alla volontá di Dio. Jag har just upptäckt denna perfektion genom St Alfonso och behöver tid för att läsa och ruminera mig fram i hans skrift om uniformitá.
onsdag, mars 29, 2006
De tre stationerna på alla människors vandring
1. Alla människor längtar och söker efter det perfekta.
Det gäller dig och mig och alla andra, vi vill verkligen ha det som är bättre än allt annat, vi vill ha det bästa, i vilken form detta än kommer att visa sig. Vi kan uttrycka det på så många sätt - det roligaste, det skönaste, det viktigaste, det sannaste - men vi vet alla att vi vill ha det. Den som resignerar, vill fortfarande. Han har bara fegat ur.
2. De söker på hundra olika vägar efter detta perfekta.
Här finner du aktiviteter, sociala, politiska, religiösa, estetiska, vetenskapliga. Du finner alltid motiv för dessa aktiviteter, du finner alltid propaganda för dem och försökt att marknadsföra dem under en rad ärbara namn. All utbildning handlar om detta. Alla yrkesval handlar om det. Hela familjegrejen är detta sökande. Alla skickliga beskrivningar av naturen eller människan är sådana aktiviteter. Även här fegar vissa ut och kallar det likgiltiga val. Men de vill fortfarande.
3. Till sist måste de möta verkligheten själv, den Person som är det perfekta.
När du hittat någon i historien som säger som du tänker eller som lär dig viktiga grunden för din egen väg till perfektinen, måste du gå längre. Många kommer inte ens så långt. Men när du söker i vår egen 2000-åriga tradition, den klassiska kristna, kommer du ytterst sannolikt att hitta dina favoriter, de mentorer som leder till framöver. Nu måste du komma vidare och inte bara repetera det Augustinus säger, eller det Newman talar om, eller det som står i katekesen. Du måste lämna det bakom dig för att träffa Personen som allt handlar om, perfektionen i den högsta Personen, Jesus Kristus. Här blir du ensam, för endast du står framför honom, även om änglar och helgon finns i bakgrunden. Du måste gå fram till Honom, gå ner på knä och låta Honom välja.
Endast Hans val gäller.
fredag, mars 10, 2006
Den dubbla exklusiviteten i kristendomen
Ungdomar idag har aldrig haft kristendomskunskap. Själv fick jag det både i söndagsskolan varje sönda och flera gånger i veckan i skolan. Att veta hur det fungerar.
Därför är många unga intresserade. Vad lärdes ut? Hur fungerar det? Och vi kan lära oss om Guds väsen, hans skapelse, människans fall, Guds förbund som bröts av människor, Guds inkarnation och det Nya förbundet, möjligheten till frälsning.
Men sen kommer det som ungdomar blir tvärtysta inför: du blir inte frälst av kunskap. Du kan minnas hela Bibeln och veta katekesens alla delar. Du är fortfarand en naturlig människan. Du håller inte Gud helig ännu.
Här blir många kvar. De vet att Gud är helig. Men de håller honom inte helig. Det är skillnad på hur det fungerar och att du håller något heligt.
Hur många håller heligt? Vi fick lära oss som barn att nästan inga människor i vår tid håller Gud helig. Det var förr, helgonen och apostlarna. Men sen dess är det bara kristendomskuskap. Vi kan veta allt om helighet och frälsning men inte själva hålla något heligt eller vara frälst. Vi kan rädda alla sjuka och fattiga och älska vår nästa i konkret handling. Men vi håller ingenting heligt för vårt hjärta är inte utbytt.
Därför är många unga intresserade. Vad lärdes ut? Hur fungerar det? Och vi kan lära oss om Guds väsen, hans skapelse, människans fall, Guds förbund som bröts av människor, Guds inkarnation och det Nya förbundet, möjligheten till frälsning.
Men sen kommer det som ungdomar blir tvärtysta inför: du blir inte frälst av kunskap. Du kan minnas hela Bibeln och veta katekesens alla delar. Du är fortfarand en naturlig människan. Du håller inte Gud helig ännu.
Här blir många kvar. De vet att Gud är helig. Men de håller honom inte helig. Det är skillnad på hur det fungerar och att du håller något heligt.
Hur många håller heligt? Vi fick lära oss som barn att nästan inga människor i vår tid håller Gud helig. Det var förr, helgonen och apostlarna. Men sen dess är det bara kristendomskuskap. Vi kan veta allt om helighet och frälsning men inte själva hålla något heligt eller vara frälst. Vi kan rädda alla sjuka och fattiga och älska vår nästa i konkret handling. Men vi håller ingenting heligt för vårt hjärta är inte utbytt.
Så ingen får sitt hjärta omvänt och utbytt? Nej nästan ingen. Som katekesen säger: Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde. Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd.
Det fick vi lära oss som barn i kristendomskunskap. Kristendomen är exklusiv redan i att den ska vara den ENDA sanningen. Så tänker ingen idag. Men sedan är kristendomen exklusiv också i den meningen att nästan ingen dör från det egna jaget. Det sker inte genom den naturliga människan utan ENDAST genom Gud.
Dubbel exklusivitet alltså. Tål att tänka på för nutidsmänniskan.
Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår Stora rådets tragiska misstag när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare.
Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att inte många blir Guds barn på riktigt, hur mycket vi andra än vill det och gillar det. Hur mycket vi än studerar det och undervisar om det.
Den kristna trosakten kan man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd. Och nästan ingen vi känner till har gått genom denna hemlighetsfulla död. Jag kan tänka mig att Johannes Paulus hör till den fåtaliga skaran. Men vem mer?
Att någon är troende betyder idag bara "intresserad". Skulle vi fråga: är du född ovanifrån? skulle alla säga: Va? Och vid närmare förklaring: Nej nej, inte alls.
Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår att sekularismen och hedendomen med sina andliga rörelser kommer att bestå en avsevärd tid framöver. Allt annat är nämligen mer realistiskt och mer naturligt.
Men sant? Nej. Sanningen förblir dubbelt exklusiv.
Bed mer! Längta mer ! Sök mer för att en gång födas ovanifrån !
Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet”[70] och därför att de var ”förstockade”[71] och ”inte trodde”.[72] [526; 574]
lördag, mars 04, 2006
Orenhet och renhet
Elever frågar ofta om renhet och orenhet, om synden och kampen mot synden. Det blir allt viktigare frågor nu för tiden. Särskilt när islamismen trycker på med jahili, orena tankebyggnader, synd. Och alla de gamla hedniska religionerna sysslade med orenhet och renhet till vanvettets gränser.
Jag pekar oftast på de två personerna Johannes Döparen och Jesus Kristus. Folk i stora mängder gick ut till Johannes Döparen. De ville framför allt bli fria från synden, få Johannes dop. Det var en folkrörelse. Det viktiga var inte vad han predikade utan vad han gjorde: han gjorde dem rena med vattendopet.
Är vi kvar där? Ibland när predikanter går löst på hur vi ska tro och tänka verkar det så. Att allt handlar om att Gud ska göra oss rena. Islamismen är inne på just detta. Sharia är en följd av detta tänkande. Renheten blir en kamp, både inre och yttre. Många har tagit kristendomen på samma sätt: en kamp mot orenheten.
Men med Jesus Kristus kom en ny era. Ett nytt förbund som gör något helt annat med orenheten. Vi syndar alla, vi är nästan ständigt orena. Men Jesus säger något annat än Johannes. Nu är allt koncentrerat i Honom som Person. Därmed försvinner kampen mot orenheten och kampen för renheten; istället blir horisonten så mycket större för nu gäller det: Kom till mig. Nu finns det ett Mig och vi behöver inte definiera orenheten längre. Vi kan lämna den hedniska tvättningstanken och äntligen ge oss till Gud. Nåden har blivit gratis.
Jag pekar oftast på de två personerna Johannes Döparen och Jesus Kristus. Folk i stora mängder gick ut till Johannes Döparen. De ville framför allt bli fria från synden, få Johannes dop. Det var en folkrörelse. Det viktiga var inte vad han predikade utan vad han gjorde: han gjorde dem rena med vattendopet.
Är vi kvar där? Ibland när predikanter går löst på hur vi ska tro och tänka verkar det så. Att allt handlar om att Gud ska göra oss rena. Islamismen är inne på just detta. Sharia är en följd av detta tänkande. Renheten blir en kamp, både inre och yttre. Många har tagit kristendomen på samma sätt: en kamp mot orenheten.
Men med Jesus Kristus kom en ny era. Ett nytt förbund som gör något helt annat med orenheten. Vi syndar alla, vi är nästan ständigt orena. Men Jesus säger något annat än Johannes. Nu är allt koncentrerat i Honom som Person. Därmed försvinner kampen mot orenheten och kampen för renheten; istället blir horisonten så mycket större för nu gäller det: Kom till mig. Nu finns det ett Mig och vi behöver inte definiera orenheten längre. Vi kan lämna den hedniska tvättningstanken och äntligen ge oss till Gud. Nåden har blivit gratis.
söndag, februari 19, 2006
Ängslighet
Nathan Söderbloms far Jonas var född i Orsta, i närheten av Söderala. I Jon Olssons hem i Orsta samlades på 1840-talet de väckta och fromma till gemensam uppbyggelse. Den andliga atmosfär som härskade var den äldre pietistiska väckelsens: en stark känsla av syndens förskräcklighet, en rannsakan av det onda hjärtat. Detta onda hjärta fanns i alla människor världen över. Det kallades ofta "det gamla ormboet" och det var fullt av svek och illfundigheter.
När Tor Andrae skriver om detta i sin bok om Nathan Söderblom, påpekar han att talet om det gamla ormboet lätt kan urarta till ängslighet. Men välkommen till verkligheten Tor Andrae! Idag när den gamla islamismen allt fräckare sticker upp sin fräcka ideologi om jahili (orena och otrogna) och förklarar det demokratiska Europa för Dar-ul-Harb (fiendeland) skulle vi behöva Nathans farfar och hans pietistiska vänner. Ormboet är ett faktum.
Studera ormboet på följande bloggar:
http://michellemalkin.com/
http://www.littlegreenfootballs.com/weblog/
http://jihadwatch.org/
http://muttawa.blogspot.com/2006/01/cartoons-offense-level-raised.html
http://anglican.tk/
http://coxandforkum.com/
och en svensk:
http://basun.poluha.se
När Tor Andrae skriver om detta i sin bok om Nathan Söderblom, påpekar han att talet om det gamla ormboet lätt kan urarta till ängslighet. Men välkommen till verkligheten Tor Andrae! Idag när den gamla islamismen allt fräckare sticker upp sin fräcka ideologi om jahili (orena och otrogna) och förklarar det demokratiska Europa för Dar-ul-Harb (fiendeland) skulle vi behöva Nathans farfar och hans pietistiska vänner. Ormboet är ett faktum.
Studera ormboet på följande bloggar:
http://michellemalkin.com/
http://www.littlegreenfootballs.com/weblog/
http://jihadwatch.org/
http://muttawa.blogspot.com/2006/01/cartoons-offense-level-raised.html
http://anglican.tk/
http://coxandforkum.com/
och en svensk:
http://basun.poluha.se
lördag, februari 11, 2006
Två former av kärlek
Många känner till CS Lewis fyrfaldiga analys av kärlek: storge, philia, eros och agape. Men det finns en mer fundamental indelning som inte förvirrar lika mycket: den hebreiska tudelningen mellan ahab - att med häftig andning begära - och chashaq - att förena sig med och bli ett med.
Enligt det hebreiska lexikonet som finns på nätet via den utmärkta Blue Letter Bible (http://www.blueletterbible.org/tmp_dir/words/2/1139662282-8679.html) handlar chashaq om att bygga en förening som innebär en helt annan enhet än den som ahab kan skapa. Ahab kan endast nå tillfällig tillfredsställelse, chashaq är gjort för evigheten.
Ett starkt ställe för chashaq är Jesaja 38:17 "I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg."
Genom att använda GT's äldre och enklare indelning, faller både storges familjära vardagskärlek och eros begärande hetta inom ahab, medan philias får en lite annorlunda innebörd: den handlar inte om männens kamratskap utan snarare om äktenskapets förening. Och agape's kristna kärlek är en utveckling av chashaq genom vår Herres nyskapande.
Enligt det hebreiska lexikonet som finns på nätet via den utmärkta Blue Letter Bible (http://www.blueletterbible.org/tmp_dir/words/2/1139662282-8679.html) handlar chashaq om att bygga en förening som innebär en helt annan enhet än den som ahab kan skapa. Ahab kan endast nå tillfällig tillfredsställelse, chashaq är gjort för evigheten.
Ett starkt ställe för chashaq är Jesaja 38:17 "I din kärlek räddade du min själ ifrån förintelsens grop, i det du kastade alla mina synder bakom din rygg."
Genom att använda GT's äldre och enklare indelning, faller både storges familjära vardagskärlek och eros begärande hetta inom ahab, medan philias får en lite annorlunda innebörd: den handlar inte om männens kamratskap utan snarare om äktenskapets förening. Och agape's kristna kärlek är en utveckling av chashaq genom vår Herres nyskapande.
onsdag, februari 08, 2006
Utvecklingslärans märkliga läsning av Descartes
Om det finns en yttervärld - vilket inte är säkert alls - så måste den vara en transient utsträckt själlös substans med ständiga lokala konfigurationer - menar Descartes i sin femte mediation.
Det märkliga är att utvecklingsläran på 1800-talet hakar på här. Man glömmer Descartes tvivel på att den över huvud taget existerar. Man glömmer att det är själens och Gud som är det enda verkliga. Istället tar man fasta på en ständig utsträckning som måste vara i ständig omformation. Alla arter är lokala konfigurationer. Tiden är trollspöt som låter allt möjligt konfigureras ur allt möjligt.
Märklig felläsning av Descartes där. Man fastnar för själlösheten, utsträckningen och konfigurationerna. Hmmm. Varför?
Det märkliga är att utvecklingsläran på 1800-talet hakar på här. Man glömmer Descartes tvivel på att den över huvud taget existerar. Man glömmer att det är själens och Gud som är det enda verkliga. Istället tar man fasta på en ständig utsträckning som måste vara i ständig omformation. Alla arter är lokala konfigurationer. Tiden är trollspöt som låter allt möjligt konfigureras ur allt möjligt.
Märklig felläsning av Descartes där. Man fastnar för själlösheten, utsträckningen och konfigurationerna. Hmmm. Varför?
söndag, februari 05, 2006
Mänskliga rättigheter och äktenskapet
Ofta undrar elever varifrån äktenskapet kommer. Urgammalt tror vissa. Så är det inte. Det sitter ihop med den kristna tanken på mänskliga rättigheter.
Enklast är att gå till "Dignum est" från 1155. Påven Hadrianus IV skriver där tydligt att varje mänsklig person har unika egna rättigheter att ge sitt rationella samtycke till ett äktenskap. Det definieras som en av de mänskliga rättigheterna.
Och varifrån kommer då de mänskliga rättigheterna. Från kristna kanonister och teologer under skolastiken. Man tänker på Genesis och människan som Guds avbild. Man tänker på Johannes Damascenus som menar att den individuella personens förmåga till tänkande och självstyrning utgör grunden för jämlika rättigheter för individer - de mänskliga rättigheterna.
Mycket senare -- under upplysningens tidevarv -- degraderas dessa mänskliga rättigheter till rent politiska kontrakt. Men ursprunget är klart och måtte vi återvända till äktenskap som just en värdighet och rättighet till denna värdighet. Det behövs i vår tid !!
Enklast är att gå till "Dignum est" från 1155. Påven Hadrianus IV skriver där tydligt att varje mänsklig person har unika egna rättigheter att ge sitt rationella samtycke till ett äktenskap. Det definieras som en av de mänskliga rättigheterna.
Och varifrån kommer då de mänskliga rättigheterna. Från kristna kanonister och teologer under skolastiken. Man tänker på Genesis och människan som Guds avbild. Man tänker på Johannes Damascenus som menar att den individuella personens förmåga till tänkande och självstyrning utgör grunden för jämlika rättigheter för individer - de mänskliga rättigheterna.
Mycket senare -- under upplysningens tidevarv -- degraderas dessa mänskliga rättigheter till rent politiska kontrakt. Men ursprunget är klart och måtte vi återvända till äktenskap som just en värdighet och rättighet till denna värdighet. Det behövs i vår tid !!
söndag, januari 22, 2006
Polyteismen i Bolivia
På nyheterna ser vi hur Bolivias nye president offrar åt gudarna i det gamla polyteistiska templet. Katolska katekesen skriver i §87:"Denna mänsklighet ville ena sig i sin förvändhet,[12] den ville skapa sin egen enhet på Babels sätt.[13] På grund av synden[14] hotar polyteismen liksom stats- och härskardyrkan alltid att förvanska Guds frälsningsplan."
Hmmm. Tänk om det blir en trende att återinföra polyteismen lite här och var?!
Hmmm. Tänk om det blir en trende att återinföra polyteismen lite här och var?!
Tidig historia före historien
Chesterton har i Everlasting Man en tilltalande romantisk syn på förhistorien. De tidigaste historiska fynden vi har, ca 3000 f Kr vittnar om en gammal civilisation på nedgång. Den skildrar utvecklade institutioner som kungar, prinsar, präster, ritualer, ekonomisk ordning, krig och förvaltning -- kort sagt en gammal civlisation. Det finns inga tecken på en grottmänniska eller en vilde i skogen, det är snarare moderna vildar i Australien eller Afrika vi tänker på, alltså ett modernt fenomen.
Sätter vi ned foten ca 100 000 f Kr, vad finner vi då? Troligen en historia där demokratisk landsbygd har varirerat med despotiska envåldshärskare, vi finner uppgång och nedgång för olika dynasiter, vi finner tider av kolonisation och tider av slaveri och sedan revolutioner mot detta och befrielsekrig. Vi finner utvandringar och invandrgingar, stora kärlekhistorier med spännande intriger, vi finner profeter och präster som försöker få grepp om människans öde.
Gammal indisk litteratur stöder en sådan syn på en lång och rik historia. Även kinesiska och egyptiska skrifter tyder på det. Bibeln säger inte emot men koncentrerar sig målmedvetet på en sentida händelse: ett litet nomadiserande folk som talar tydligare än alla andra om Gud och hans löften för framtiden. Detta lilla folk kommer från en stor och redan trött civilisation: den kaldeiska. Bibeln kan alltså helt acceptera en lång och väldig civilisationshistoria. Den säger bara: det viktigaste är att ca 1800 f Kr börjar det Nya livet förberedas genom en man som utvandrade från Kaldéen till Palestina. Genom Abraham uppstår en förberedelse för en stor omändring i människans själ. När Gud blir människa i Jesus sker den förändringen som nu ligger slumrande i mänskligheten och väntar på att aktiveras.
Bibeln skildrar alltså en slutspurt för en lång historia. Det stora problemet under alla tidigare civilisationer har varit människans ondska och destruktiva läggning. Nu skedde genom Jesus en nedladdning av ett nytt program, det Nya livet. Det är ett installationsprogram som var och en måste aktivera själv. Visserligen kan man kanske tänka sig att Gud själv några sekunder efter var och ens död installerar det nya livet. Men meningen är att var och en ska söka en lösning på synden, hitta installationsprogrammet och köra igång det för att kunna använda det nya livet.
I historien kan det gå upp och ned även i framtiden -- det kan komma tider då väldigt få (fanatiker) berättar om hur man installerar det nya programmet men inte många lyssnar. Det kan komma perioder då nästan hela världen börjar installera och krigen försvinner, konflikterna omvandlas till kreativ energi. Inga garantier finns när den fria viljan är grunden. Men spännande historia är det !
Sätter vi ned foten ca 100 000 f Kr, vad finner vi då? Troligen en historia där demokratisk landsbygd har varirerat med despotiska envåldshärskare, vi finner uppgång och nedgång för olika dynasiter, vi finner tider av kolonisation och tider av slaveri och sedan revolutioner mot detta och befrielsekrig. Vi finner utvandringar och invandrgingar, stora kärlekhistorier med spännande intriger, vi finner profeter och präster som försöker få grepp om människans öde.
Gammal indisk litteratur stöder en sådan syn på en lång och rik historia. Även kinesiska och egyptiska skrifter tyder på det. Bibeln säger inte emot men koncentrerar sig målmedvetet på en sentida händelse: ett litet nomadiserande folk som talar tydligare än alla andra om Gud och hans löften för framtiden. Detta lilla folk kommer från en stor och redan trött civilisation: den kaldeiska. Bibeln kan alltså helt acceptera en lång och väldig civilisationshistoria. Den säger bara: det viktigaste är att ca 1800 f Kr börjar det Nya livet förberedas genom en man som utvandrade från Kaldéen till Palestina. Genom Abraham uppstår en förberedelse för en stor omändring i människans själ. När Gud blir människa i Jesus sker den förändringen som nu ligger slumrande i mänskligheten och väntar på att aktiveras.
Bibeln skildrar alltså en slutspurt för en lång historia. Det stora problemet under alla tidigare civilisationer har varit människans ondska och destruktiva läggning. Nu skedde genom Jesus en nedladdning av ett nytt program, det Nya livet. Det är ett installationsprogram som var och en måste aktivera själv. Visserligen kan man kanske tänka sig att Gud själv några sekunder efter var och ens död installerar det nya livet. Men meningen är att var och en ska söka en lösning på synden, hitta installationsprogrammet och köra igång det för att kunna använda det nya livet.
I historien kan det gå upp och ned även i framtiden -- det kan komma tider då väldigt få (fanatiker) berättar om hur man installerar det nya programmet men inte många lyssnar. Det kan komma perioder då nästan hela världen börjar installera och krigen försvinner, konflikterna omvandlas till kreativ energi. Inga garantier finns när den fria viljan är grunden. Men spännande historia är det !
lördag, januari 21, 2006
Människans design
Jag frågade eleverna: Har människan någon särskild design?
Visst, sa de. Typiskt för människan, liksom för djuren är att föda sig, försvara sig och föröka sig.
Tre f.
Ok, så det är hennes design? Jepp.
Jag funderade. Var är typiskt för den kristna människan?
Sex f.
Födan, försvaret, fortplantningen, fallet, förlåtelsen och frälsningen.
Hedningen har de tre första, den kristne alla sex. Hedningen är halv, den kristne hel.
Visst, sa de. Typiskt för människan, liksom för djuren är att föda sig, försvara sig och föröka sig.
Tre f.
Ok, så det är hennes design? Jepp.
Jag funderade. Var är typiskt för den kristna människan?
Sex f.
Födan, försvaret, fortplantningen, fallet, förlåtelsen och frälsningen.
Hedningen har de tre första, den kristne alla sex. Hedningen är halv, den kristne hel.
måndag, januari 16, 2006
Multikulti under apostlarnas tid
När apostlarna levde fanns många religioner. Samhället var pluralistiskt och en stor variation på livsåskådningar och andliga övningar fanns runt om. När kyrkan kom till Rom och Aten och Korint var utbudet ännu rikare. De intelligenta och välutbildade som anslöt sig till den kristna läran borde väl ha insett att religionsfrihet innebär att alla får bli saliga på sitt sätt: ett multikulti-samhälle, typ vårt idag.
Men kristendom är något annat.
Så svårt att acceptera. Jag hör varje år samma saker sägas av mina elever: naturligtvis leder alla de många religionerna till åtminstone ungefär samma mål. Vi är fria att välja bland dem -- så klart!
Men kristendom är något annat. Paulus gjorde ett försök att visa atenarna att NU är han här -- den gud de tillbett som den okände. Jesus säger något annat: om de inte tar emot nyheten om Guds rike, lämna dem och skudda till och med dammet av skorna som en markering.
Herren Jesus talar, som vanligt, mycket tydligt. Han är inte ute efter ett multikulti-samhälle. Det är en annan operation igång.
Men kristendom är något annat.
Så svårt att acceptera. Jag hör varje år samma saker sägas av mina elever: naturligtvis leder alla de många religionerna till åtminstone ungefär samma mål. Vi är fria att välja bland dem -- så klart!
Men kristendom är något annat. Paulus gjorde ett försök att visa atenarna att NU är han här -- den gud de tillbett som den okände. Jesus säger något annat: om de inte tar emot nyheten om Guds rike, lämna dem och skudda till och med dammet av skorna som en markering.
Herren Jesus talar, som vanligt, mycket tydligt. Han är inte ute efter ett multikulti-samhälle. Det är en annan operation igång.
torsdag, december 22, 2005
God jul -- tänk dig att bli hund?
Fulton Sheen har märkliga liknelser -- tänk dig att du kunde låta din själ ta en hunds form. Att sänka dig till att vara en hund bland andra hundar. Att gå ner i det begränsade tillståndet. Göra detta för att hjälpa dem. Att renovera hundlivet genom att som människosjäl ta hundens form. Att inifrån reformera de andra hundarnas liv, nå deras hjärta och arbeta i detta hjärta.
Jag gillar biskopens realistiska och "andligt materialistiska" bilder och liknelser. När Gud kommer till jorden är det lika realistiskt, lika materialistiskt, lika ödmjukt som när en mänsklig själ frivilligt går ner i hundlivet.
Jag gillar biskopens realistiska och "andligt materialistiska" bilder och liknelser. När Gud kommer till jorden är det lika realistiskt, lika materialistiskt, lika ödmjukt som när en mänsklig själ frivilligt går ner i hundlivet.
Min stund har inte kommit än
Vid bröllopet i Kana säger han det: Min stund har ännu inte kommit. Varför säger han det när Maria pratade om vinet som tagit slut på festen? Idag hörde jag en intressant förklaring av Jeff Cavins: Jesus tänkte på annat, inte på vinet utan på sitt blod. Det var inte dags att ge sitt blods vin ännu. Jag tycker det stämmer: så koncentrerad var säker Jesus på det som skulle ske.
tisdag, december 06, 2005
Birgitta och väktaren
Den heliga Birgitta är en av våra svenska kyrkolärare, kanske den främsta. Här är en lektion av henne (VII:5):
I ditt hjärta finns fröjder som du får av Kristus. Men du har en ovän. Denna ovän vill ta sig in i ditt hjärta och rensa undan dessa fröjder. Det gör han genom att vända ditt begär till andra fröjder, sådana som står i motsats till Kristus. Ovännen använder främst två vägar in till hjärtat: synen och hörseln. Men det finns en väktare. Det är förnuftet. Förnuftet använder tanke och språk. Det är viktigt att förnuftet säger till ovännen och till oss tydliga ord om vad som sker. Förnuftet identifierar, förstår. Liksom hos Thomas är de verkliga fröjderna förnuftiga, de kränkande fröjderna oförnuftiga. Den gamla riktiga kristendomen.
I ditt hjärta finns fröjder som du får av Kristus. Men du har en ovän. Denna ovän vill ta sig in i ditt hjärta och rensa undan dessa fröjder. Det gör han genom att vända ditt begär till andra fröjder, sådana som står i motsats till Kristus. Ovännen använder främst två vägar in till hjärtat: synen och hörseln. Men det finns en väktare. Det är förnuftet. Förnuftet använder tanke och språk. Det är viktigt att förnuftet säger till ovännen och till oss tydliga ord om vad som sker. Förnuftet identifierar, förstår. Liksom hos Thomas är de verkliga fröjderna förnuftiga, de kränkande fröjderna oförnuftiga. Den gamla riktiga kristendomen.
lördag, december 03, 2005
Multikulti
Katoliker i Sverige startar en socialakademi Göteborg. När man tittar på första evenemanget tycks det handlar om pluralism och multikulti - om hur vi ska komma överens mellan alla religioner och kulturer. Trivas tillsammans, se de världen vi alla har att bidra till. Man hör tanken som Erwin Bischofsberger hade på 80-talet: en mötesplats, ett torg där alla "sanningar" kan mötas och ha dialog.
Situationen är drömlik och lite fantastisk - så olik det som Nya Testamentet och den kristna kyrkan tänker. Situationen är dessutom sorligt relativistisk i grunden. Varje enkel människa som ser realistiskt på Jesus märker att något sofistikerat pågår. När Paulus talar om vad som bör pågå i kyrkan, tänker han sig detta: de som kommer in i rummet och hör sanningen sägas blir träffade i hjärtat och alla ens hemligheter är avslöjade och man kan bara falla på knä och utropa att här finns den levande Guden. Se 1 Kor. 14.25 för detta sätt att se på kyrkan. Det handlar inte om dialog med andra trosuppfattningar.
En annan bild som känns en smula chestertonsk: I en liten stad finns tre tidningar. En av dem säger sanningen, de andra två säljer bättre. Nu startas tre tidningar till. De säljer bra, de har olika intressanta profiler. En glad ekumeniker och tidningsman säger nu: vi borde träffas i en social akademi för vi bidrar ju alla till sanningen? Men den enkle medborgaren med lite realism vet: fortfarande talar en tidning sanning och de andra säljer bättre.
Kanske religioner är som intressanta tidningar? Eller är det sanningen som är huvudsaken, den enkla och svårsmälta, den som träffar i hjärtat och får mig att gå ner på knä?
Situationen är drömlik och lite fantastisk - så olik det som Nya Testamentet och den kristna kyrkan tänker. Situationen är dessutom sorligt relativistisk i grunden. Varje enkel människa som ser realistiskt på Jesus märker att något sofistikerat pågår. När Paulus talar om vad som bör pågå i kyrkan, tänker han sig detta: de som kommer in i rummet och hör sanningen sägas blir träffade i hjärtat och alla ens hemligheter är avslöjade och man kan bara falla på knä och utropa att här finns den levande Guden. Se 1 Kor. 14.25 för detta sätt att se på kyrkan. Det handlar inte om dialog med andra trosuppfattningar.
En annan bild som känns en smula chestertonsk: I en liten stad finns tre tidningar. En av dem säger sanningen, de andra två säljer bättre. Nu startas tre tidningar till. De säljer bra, de har olika intressanta profiler. En glad ekumeniker och tidningsman säger nu: vi borde träffas i en social akademi för vi bidrar ju alla till sanningen? Men den enkle medborgaren med lite realism vet: fortfarande talar en tidning sanning och de andra säljer bättre.
Kanske religioner är som intressanta tidningar? Eller är det sanningen som är huvudsaken, den enkla och svårsmälta, den som träffar i hjärtat och får mig att gå ner på knä?
ISA - det intelligenta stödet
På arabiska heter Jesus ISA. Så heter också ett system för stöd i bilen - så att man inte kör för fort. På liknande sätt är det med Gud. Du behöver honom för anpassning till verkligheten. Intelligent Stöd för Anpassning. Du kör för fort av bara naturen. Det känns inte bra när du kör för fort, trots att kanske ingen olycka sker. Du inbjuder sorg och elände och du känner dig fri på ett falskt sätt. Du behöver ISA, intelligent stöd för anpassning, en tro som tar ner farten, lär dig rätt perspektiv på vad det är att färdas genom livet, lär dig vad färden går ut på, lär dig vilket glädje som väntar när färden är över. Utan ISA missar du allt det där, högst sannolikt.
söndag, november 27, 2005
Empirisk kropp
Många undrar hur verklig enhet mellan människor, enhet mellan troende och otroende, mellan kristna av olika denominationer, ska gå till. Ja, hur ska den kunna ske?
Det sker under mässans höjdpunkt: vi ser det konsekrerade brödet och vinet. Det är Jesu kropp och blod, inte oblat och vin. Utanför kyrkan hörs trafik. Därinne hörs människors närvaro och prästens ord. Något barn skriker lite, någon stol skrapar, någon hostar. Med ögonen ser vi som sitter nära nog hur vinet och brödet är där på altaret. Men det är inte bröd och vin. Det är Jesus. Mina ögon ser de tillfälliga egenskaperna, det som normalt är bröd och vin. Min själ ser Jesus. Det är här, i detta ögonblick, i det vi tänker, vill och tror som enhet med Gud uppstår. Kyrkan, historien, alla människor blir en enda enhet med Gud när vi empiriskt erkänner Gud här vid altaret: Jesu kropp och blod är här framför oss. Det är inte en symbolisk rit, det är empirisk närvaro. Renare än så kan det inte bli: maranata !
Det sker under mässans höjdpunkt: vi ser det konsekrerade brödet och vinet. Det är Jesu kropp och blod, inte oblat och vin. Utanför kyrkan hörs trafik. Därinne hörs människors närvaro och prästens ord. Något barn skriker lite, någon stol skrapar, någon hostar. Med ögonen ser vi som sitter nära nog hur vinet och brödet är där på altaret. Men det är inte bröd och vin. Det är Jesus. Mina ögon ser de tillfälliga egenskaperna, det som normalt är bröd och vin. Min själ ser Jesus. Det är här, i detta ögonblick, i det vi tänker, vill och tror som enhet med Gud uppstår. Kyrkan, historien, alla människor blir en enda enhet med Gud när vi empiriskt erkänner Gud här vid altaret: Jesu kropp och blod är här framför oss. Det är inte en symbolisk rit, det är empirisk närvaro. Renare än så kan det inte bli: maranata !
fredag, november 25, 2005
En-ordsbönen och tre-ordsbönen
Elever som inte tror på Gud brukar jag råda: om du inte absolut måste fortsätta som otroende så pröva en liten kort bön då och då. Bara tre ord, det går fort, ingen behöver se dig, bara säg: Gud säg något ! Om du känner att det är viktigt att du inte tror på Gud, så kanske du ska vänta ett tag. Du kan leva bland människor som inte gärna tolerera att du plötsligt börja tro. Det kan vara andra omständigheter som hindrar. Men om det är någorlunda fritt för dig så gör denna bön. Tre korta ord. Många har märkt stora förändringar i sitt liv efter ett tag. Om Gud finns där och är allsmäktig är det ytterst logiskt att något händer. Klart att du kan vara lite skraj för det. Men pröva!
Bernard Groeschel säger en märklig sak: alla människor utan tro men med många fina saker i sina liv, befinner sig i en märklig situation. De har fått en massa lycka, en stor mängd fina egenskaper, målsättningar, ambitioner och ögonblick - allt från Gud, allförbarmaren. De tackar inte. Otron är kanske mer en otacksamhet än direkt förnekelse. Groeschel menar nu, tycks det, att Jesus sannolikt fortsätter att skänka dem välsignelser också efter kroppens död. Ändå vill jag säga: du som är otroende och tar emot den ena fina stunden efter den andra, försök på prov göra en-ordsbönen. Det går snabbt, du kan göra det lite i skymundan så ingen hör dig. Säg bara: TACK ! Som Catarina Broomé sa en gång: vägen till verklig lycka är tacksamhet.
Jag möter otroende varje dag. Det är märkliga varelser. Vi måste ägna dem omsorg.
Bernard Groeschel säger en märklig sak: alla människor utan tro men med många fina saker i sina liv, befinner sig i en märklig situation. De har fått en massa lycka, en stor mängd fina egenskaper, målsättningar, ambitioner och ögonblick - allt från Gud, allförbarmaren. De tackar inte. Otron är kanske mer en otacksamhet än direkt förnekelse. Groeschel menar nu, tycks det, att Jesus sannolikt fortsätter att skänka dem välsignelser också efter kroppens död. Ändå vill jag säga: du som är otroende och tar emot den ena fina stunden efter den andra, försök på prov göra en-ordsbönen. Det går snabbt, du kan göra det lite i skymundan så ingen hör dig. Säg bara: TACK ! Som Catarina Broomé sa en gång: vägen till verklig lycka är tacksamhet.
Jag möter otroende varje dag. Det är märkliga varelser. Vi måste ägna dem omsorg.
lördag, november 19, 2005
Notify Blogger about objectionable content.
What does this mean?
What does this mean?
En katolsk blogg för älskare av tillvaron som Gud vill ha den
måndag, november 07, 2005
Religion är politik?
Att skilja religion från politisk makt är en modern akademisk handling. Jesus skiljer dem inte åt när han talar om att ge Gud det som tillhör Gud och Caesar det som tillhör Caesar. Det är bara att studera historien: tron ger politisk makt, ibland obetydlig, ibland betydlig. Varje kristen frestas att upprätta ett politisk Gudsrike redan innan Hans Rike är ett faktum. Den frestelsen kan leda till att Henry VIII avrättar Thomas More --- men den kan också ledan till Gregorius den Store som i praktiken ledde en kristen teokrati under några år under en tid som förött hela Italien kulturellt och politiskt.
Så här skrev en anononym kristen till en hedning vid namn Diognetus, troligtvis en lärare till Marcus Aurelius, kejsare på 200-talet.
"De kristna kan nämligen inte urskiljas tydligt från resten av befolkningen, vare sig genom nationalitet, ras eller seder. De lever inte i städer för sig, de talar inte något speciellt sätt, de följer inte någon excentrisk livsform. Deras lära har faktiskt inte upptäckts av nyfikna eller vetgiriga; ändå har de en lära som inte är påhittad av människor och därför inte liknar de läror som andra har. Fast de lever både i grekiska och barbariska städer, allt efter omständigheterna, och följer landets seder vad gäller mat och kläder och annat som hör till det dagliga levernet, ger de ändå prov på en märklig och helt klart extraordinär gemenskap. De lever i olika länder men är egentligen främlingar. De tar del av samhället som andra medborgare men gör det som utlänningar. Varje främmande land är som ett hemland för dem men ändå är varje hemland som ett utland för dem. De gifter sig och får barn som alla andra men de lämnar inte bort sina barn eller offrar dem. De äter vid samma bord som alla andra men ligger inte i samma säng som dem. De lever med mänskliga kroppar men lever inte för dessa kroppar. De är aktiva här på jorden men är medborgare i himmelriket."
Detta skrevs vid en tid av förföljelser. I tider av politisk makt är de kristna också "aktiva på jorden men är medborgare i himmelriket."
tisdag, oktober 25, 2005
Emotivismen källa?
Emotivismen blev filosofisk teori först på 1800-talets mitt....men här är källan, eller hur?
Newman i The Idea of a University:
"Thus if you look into the Anglican Prayer Book, you will find definite credenda, as well as definite agenda; but in proportion as the Lutheran leaven spread, it became fashionable to say that Faith was, not an acceptance of revealed doctrine, not an act of the intellect, but a feeling, an emotion, an affection, an appetency; and, as this view of Faith obtained, so was the connexion of Faith with Truth and Knowledge more and more either forgotten or denied. At length the identity of this (so-called) spirituality of heart and the virtue of Faith was acknowledged on all hands."
lördag, oktober 22, 2005
Cum metu et tremore vestram salutem operamini
Det finns något befriande i realismen. En person som medger den reella möjligheten av det hon inte förstår eller räknat med är fri. Därmed kan en agnostiker som den kvinnliga advokaten i filmen The Excorcism of Emily Rose (utmärkt spelad av Laura Linney) kämpa för en större realism än den låsta åklagaren gör, fast han är trogen kyrkobesökare. Bra poäng där av paret Derrickson och Boardman! Genom realism är personen möjlig att tala med - för både Gud och demoner. Även om det kan bli fråga om att på ett drastiskt sätt arbeta på sin frälsning med fruktan och bävan. Som för Emily Rose.
Dramats världsbild
En elev som absolut inte ville kallas kristen utbrast förvånad: vad kristendomen ger är ett stort drama ! Han fortsatte ungefär så här:
"Vi försöker låtsas som universum är ett faktum men vi går och ser Sagan om Ringen och läser Änglar och Demoner för att bli levande inuti. Är det inte knäppt? Om kristendomen är sann LEVER VI REDAN i detta drama. Vi måste välja vilken makt vi stöder. Det valet är avgörande. I ett äventyr kan det gå illa. Det kan gå riktigt illa. Annars är det inget riktigt äventyr. Vad vi säger och tänker blir plötsligt mycket viktiga saker. Inte som sekulärfundamentalismen säger: det spelar ingen roll bara du är snäll. Eller bara du gör det politiskt korrekta. Kristendomen ger nytt spännande - och hemskt ! - äventyr där dina val spelar enorm roll. I en värld utan kristen tro måste vi ständigt läsa romaner, spela live eller rollspel, se filmer och lyssna på dramatisk musik för att täcka behovet. Varför inte fatta att äventyret är sant? Varför inte delta i det äkta maktspelet?"
Man kan tillägga: det är historien som är filmduken för detta stora drama. Och historien får en fortsättning i det som Dante skildrade: helvete, skärseld, himmel.
torsdag, september 22, 2005
Vill du?
Ibland tröttnar vi på att diskutera och argumentera. Vi kommer tillbaka till enkla saker.
Om du älskar Kristus uppstår ett särskilt tillstånd. Detta tillstånd är enligt NT förutsättningen för vidare öden för din själ. Det kan kallas det Nya livet som Paulus talar om.
Om du hoppas på en himmel med det särskilda Nya liv Jesus talar om uppstår ett tillstånd av hopp som är speciellt och inte uppnås på något annat sätt.
Om du tror på Gud och Jesus som Gud uppstår en särskild situation för dig som enligt NT krävs för att din själ ska leva på ett visst sätt både nu och efter kroppens död.
Utan de här tre specifika händelserna eller tillstånden – tro, hopp, kärlek – händer inte det som kallas Guds rike, frälsning, evig salighet.
Kristendom och indisk bhakti
Från den indiska teismen, ej att förblanda med den form av nihilism som går under namnet Advaita, kan den kristne lära mycket. Läser vi Isha upanishad pekar allt mot Kristus. Detsamma gäller delar av Bhagavatam. Den gamla Rigveda-kulturen hade en frisk realistisk ådra som tyvärr delvis begravdes under påverkan av kulturen i Harappa och Mohenjo Daro. Därifrån kom en gnosticism som tränger in och förklarar världen overklig och lidandet ett sken, skapelsen blir en skuggvärld. Men trots att den är angripen av denna gnosticism finns i den indiska bhakti-teismen somligt av det friska kvar.
Vilka element i denna religiositet kan den kristne få näring av?
- Gud som avatar. Jesus är förvisso den ende avataren i egentlig mening. Men indisk teism kan objektifiera helighet. En västerlänning som vistas en längre tid i Indien får en realistisk insikt i det heliga i vardagen. Det är då naturligt att tänka på Jesus som just Gud i en mänsklig kropp, som vi knäfaller inför såsom Gud. Jesus på förklaringsberget är här central bild. Han är ljus, han är en ljuskropp som bländar med sitt ljus. Att Jesus inte är en bland andra avatarer framgår av att han verkligen är människa och frälser genom att dela vår smärta, vår sorg, vår svaghet. Ingen indisk avatar gör det och ingen indisk avatar har den judiska synen på Fadern, såsom Jesus har den. Men indisk teism kan lära oss det realistiska i att det gudomliga tar kropp. För många sekulära i väst är det en stötande idé att helighet äger rum materiellt, ja till och med kristna kyrkor har tagit avstånd från detta och vädjat till en inre, intim, andlighet. Men indisk filosofi är här frisk och nyttig för oss: det heliga är ett hantverk här i vardagen där de tre kvaliteterna sattva, rajas och tamas erbjuder strukturer för handlingar och tillstånd och ställer oss inför valet att fokusera på Gud eller världen.
- Sattvakvaliteten. Här kan vi kristna lära oss den praktiska hanteringen i det heliga livet. Sattva är den fokuserade akten, då vi riktar oss till Gud genom olika aktiviteter. Indisk teism kallar det yoga. Vi kristna ser det i vår liturgi och i vår bön. I praktiken är detta att leva inför Jesus. Renheten i sattva är nåd och kommer i riktning från Gud till oss. Vi kan inte ge oss själva nåd eller träna upp nåden. Den är direkt och endast given av Jesus själv genom den helige Ande.
- Rajaskvaliteten. Detta är aktivitetslustan som vi utför med vilja och intention. I kristendomen innebär denna kamp ett kulturarbete där Guds kyrka strider för seger. På alla nivåer som liv lever vårt liv bedrivs denna kamp, även i stillhet med bön och arbete av alla slag. Samtidigt finns en risk för otålighet, rastlöshet och utmattning på grund av alltför ivrig eller till och med girigt aktivitet.Hemligheten med god rajas är att knyta den till sattva.
- Tamaskvaliteten. Genom att känna igen våra låga tillstånd kan vi lättare och mer seriöst vända medvetandet till Gud. Tamas tränger ihop vårt perspektiv och låser ner oss till begär som inte ger oss något mer än tillfällig lättnad för själva begäret. Efter tillfredsställelsen vet vi att det var värdelöst för något mer än själva nedlugnandet av begäret. I väst har genom Freud och Reich och Kinsey denna tamas gjorts till en grund för vårt beteende, vilket har lett till perversitet och onödig förminskning av det mänskliga livet. I kristendomen har detta länge varit känt som djävulskt begär och vanlig degraderande synd. Hos Paulus är detta mycket tydligt. Men från indisk teism kan vi få inspiration till att behandla synden som just en objektiv kvalitet som uppmanar oss till fokusering på sattvakvaliteten: genom bön, genom knäfall, genom bugning, genom meditation och kontemplation, genom skriftstudier.
- Bhakti-hängivenhet. Inom hinduismens oerhört mångfaldiga religiösa liv är vaishnavarörelsen den som närmar sig kristendomen mest. Det vore inte osannolikt att kristna missionärer inverkat på ett avgörande sätt på denna hängivenhet. Den skiljer sig genom de element som fortfarande är den gamla Harappa-kulturens syn på reinkarnation, livet som illusion, upphovet till livet som en negativ faktor och därmed en ond skapelse i någon mening (gnosticism) och förhållandet till den fria bildningen av uppenbarade religiösa avatarer. Trots dessa skillnader ska vi direkt erkänna den gemensamma betoningen på kärleken till Gud. Den kristna uppenbarelsen visar dock att det är Gud som älskar oss. Inte tvärtom. När detta erkänns av en vaishnava-bhakti – att det är Guds kärlek till oss som är avgörande genom nåd och förlåtelse – är den kristne på samma väg som bhaktan. Jag har själv vänner bland vaishnava och kan intyga att närheten till kristendomen är påtaglig. Dessutom finns en saklighet som liknar den katolska.
- Karma. Den kristne tror inte på den karma som kommer från Harappa-kulturens gnosticism. Karma behöver inte heller kopplas till bhakti såsom en del som måste ligga till grund för bhakti. Tvärtom uppfattar många att karmaläran knyts till bhakti på ett onödigt och inte särskilt logiskt sätt. Att vara hängiven och leva i Guds namn, leva i sattvas energi, stöds inte direkt av tanken på karma. Men vad kan vi lära oss av karma? Ordet karma kan användas på tre olika sätt: 1) som konsekvenstänkande, 2) försyn, 3) determinism. Den första kan vi som kristna acceptera som egenskap i rum-tiden, skapad av Gud, alltså orsak-verkan och vår egen förmåga att göra prognoser byggda på vår begränsade kunskap om orsak-verkan. Den andra tror vi kristna direkt på, Gud känner till alla processer och är med oss hela tiden. Denna försyn bör vi lita på, det står nära bönens sätt att förhålla sig till allt som händer. Den tredje meningen är den kristne skeptisk till: det finns en nödvändighet hos Guds plan, men samtidigt är friheten i vår vilja central för Gud. Denna viljans frihet gör karma i meningen determinism mycket tveksam. En bhakta kan alltså tala om karma endast i de två första meningarna.
måndag, september 19, 2005
Vad ska jag ha NT till?
En god vän - nyhedning som så många andra i vår tid - fick ett utbrott när vi var på en skogspromenad. Han skällde ut evangelierna för att att vara rena påhittade sagor och ingenting annat. Efter en talande tystnad frågade han den efterlängtade frågan: Hur ska man egentligen läsa NT? Jag såg hans smärta och sa: först handlar det om dig. Vem är du? Du är Janne med kropp och själ. Behöver din själ hjälp med något eller är den perfekt? Den behöver hjälp för räddning. OK. Läs NT som medicin för din själ. Först då har du möjlighet att läsa rätt.
onsdag, september 07, 2005
Robert Louis Stevenson som teolog
Att han är en benådad berättare visste jag - men att det finns teologi om synden och djävulen hos Robert Louis Stevenson var en intressant överraskning. Se bara här i novellen Markheim:
"Alla synder är mord, liksom allt liv är ett krig. När jag ser din ras är
det som att se svältande sjömän på en flotte, alltid lika redo att livnära
sig på varandras liv. Jag följer en synd längre än det ögonblick den varar.
I varje synd ser jag döden som yttersta konsekvens. I mina ögon är den
söta flickan som fördunklar sin mor på en bal en minst lika blodtörstig
mördare som du. Sa jag att jag följer en synd? Jag följer dygden med lika
intresserade blickar. Den skiljer sig inte med en tumsbredd från synden.
De är båda två liar i dödsängelns hand. Jag lever för ondskan, och den
består inte i handling utan i karaktär. En dålig man är mig kär, inte hans
dåliga handling som kanske får mer välsignade följder än den mest full-
ändade dygd, vad det lider."
lördag, september 03, 2005
Tre världar
Människor lever olika. En del lever sekulärt med stor frihet men också stor meningslöshet. En del lägger till en droppe mystik och tänker att kanske kanske finns det ett liv till efter döden och kanske kanske finns det en god Gud. De har lite mindre frihet, de måste ta hänsyn till hur man bör leva för att komma vidare. Och en del lever som kristna, de har ett förhållande till en Person och kan alltså inte vara fria på samma sätt som de sekulära men älskar istället denna Person och försöker göra förhållandet så fint som möjligt.
De här tre världarna måste ju leva vid sidan av varandra, så vi måste prata med varandra och försöka förstå varann. Den första världen - den hedniska - är ju full av trevliga människor, sorglösa som Laestadius kallade dem. Den andra världen - den väckta - är full av härliga sökare, många av dem präster som är "öppna" för de stora frågorna som man säger. Den tredje världen - den kristna - är en typisk familj, vi är gifta med Jesus, vi är barn till vår Far, vi ber dagligen vår mor Maria om hjälp.
Utifrån sett är det provocerande med den kristna familjesituationen. Många som är utanför, både hedningar och väckta, irriterar sig. Men de kristna kan lätt sucka över hedningarna, de glada sekulära människorna i världen med alla sina smågudar, pengar, trivsel, framgång, nytta och nöje. De kan stöna över de väckta som inte kan bestämma sig och ingenting kan lova, ett sorts förräderi - nådetjuvar som Laestadius kallar dem. Och med all rätt ska vi kritisera varandra, för om vi är tysta blir det värre.
I skolan använder vi argument och personlighet: de tre världarna möts och det hela blir spännande!
Previous Posts
- Religion är politik?
- Emotivismen källa?
- Cum metu et tremore vestram salutem operamini
- Dramats världsbild
- Vill du?
- Kristendom och indisk bhakti
- Vad ska jag ha NT till?
- Robert Louis Stevenson som teolog
- Tre världar
- Det rena och klara Gudsordet: ho kan det fördraga?
Archives
- 2004/08 - 2004/08
- 2004/09 - 2004/09
- 2004/12 - 2004/12
- 2005/05 - 2005/05
- 2005/07 - 2005/07
- 2005/08 - 2005/08
- 2005/09 - 2005/09
- 2005/10 - 2005/10
- 2005/11 - 2005/11
View My Stats