Antikatolicism

Här är några intressanta rader från The Eclectic Review, som visar en antikatolicism som fortfarande lever och frodas i Europa, även om den inte är lika självklar som 1864, det år som denna tidskriftsida trycktes. Så sent som år 2005 hörde jag svenska besökare i Assisi säga om flera målningar som grafiskt visade korsfästelsen: hu så hemskt ! Hur kan man vilja visa grymma detaljer på detta sätt? Är inte det väldigt hedniskt?

Ungefär samma reaktioner fick Mel Gibson's Kristusfilm för några år sedan. Det kan inte vara särskilt kristet att skildra de hemskheter Jesus utsattes för på ett så grafiskt ingående sätt, menade många. Det är så katolskt och - hedniskt! Ja, så var vi där igen.

Men det ska noteras att ortodoxa kyrkan i kanske ännu högre grad drabbas av den här typen av kritik. Jag glömmer aldrig en kommentar på båten från Talinn till Stockholm. Vi hade firat ortodox helig liturgi i den ryska katedralen i Talinn. Kring matbordet på båten var flera upplysta svenska lärare överens om följande: den ortodoxa liturgin har mer gemensamt med ett kräftkalas än det kristna evangeliet.

Och vad svarade jag? Tja, jag överreagerade som vanligt och fällde kommentarer om att helighet inte når in i hjärtat på vissa människor och att protestantism är en andefattig snöpning av både kultur och konst och andlig fest.....förlåt.

Det kosmiska intellektet

Det är skönt att Gud låter folk komma på olika sätt till Honom. Min konfirmationspräst såg oss ligga och läsa böcker om astronomi och satte sig ner för att prata med oss på lägret i Sunne, sommaren 1964. Han sa ungefär så här:

Människan gör ett kort besök på jorden, i bästa fall 80-90 år. Men händelser i tiden koncentreras i hennes känslor för nutid, förgången tid och framtid. Det är ett väldigt egocentrtiskt perspektiv. När vi tittar ut på stjärnhimlen tittar vi bakåt i tiden. Tid och rum är en enda process. Ska vi prata nutid, alltså lokal mänsklig tid, så finns inte många av de stjärnor vi tittar på. Det är ju konstigt att säga att saker inte finns bara för att vår lokala tid ska bestämma vad existens är. I själva verket har vi fyra dimensioner i rumtiden och ingenting i världen "händer" utan är ett enda vara i Fadern, som vi kan se som det kosmiska intellektet.

När vi därför säger "Fader vår..." så tänk på att den verkliga världen inte ordnar sig efter våra lokala känslor utan är ett evigt medvetande, en evig kärlek och en evig frälsning av allt liv. När Fadern skapar och är medveten om sin skapelse händer inte först A och sedan B. Det är våra egocentriska "förseningar" som skapar detta förlopp. Hos Fadern är allt mycket verkligare än så. Och när vi kommer till Fadern får vi vara med om detta. Hos honom sammanfaller total kärlek med total kunskap. Då får ni lära er den verkliga astrologin, pojkar.

Tack pastor Thorvald !

Naturen - platsen för återställelsen

När en gammal elev dyker upp och vi tar en promenad i solnedgången med hundarna, kommer gamla minnen tillbaka, särskilt ett minne. Vi ser ut över ett fantastiskt Ångermanland och min vän säger: Den här naturen är verkligen underbar, hit vill man ständigt återvända! Varför är det så vackert?

Minnet är ett konfirmationsläger för över fyrtio år sedan. Djupt inne i de värmländska skogarna har vår präst dragit oss ut på en lång vandring mitt i sommarnatten. Jag står bredvid prästen och ser ut över ett fantastiskt nattlandskap i slutet av juni. Jag säger något liknande det min egen elev säger om skönheten i landskapet. Varför är det så vackert. Min präst säger: Därför att det handlar om vår synd och återställelsen i Jesus Kristus!

Han menade att naturen inte är något därutanför oss. Allt vi ser i landskapet är en plats för min synd och befrielsen i Jesus Kristus. Naturen är den plats där vår Herre undervisade apostlarna och skapade sin kyrka. Det finns ingen annan "sekulär" natur som är vacker isolerad och oberoende av religionen. Världen och naturen är platsen för vår Frälsares process för vår redemptiva omvandling, vår frälsning.

Jag förstod inte ett jota av detta. Inombords skakade jag bara på huvudet åt en gammal gråhårig präst som inte kunde skilja naturen från hans religiösa tankar.

Men idag sa jag detsamma till min gamla elev som dykt upp och ville prat om livet. Skönheten i en natur utanför oss och oberoende av Guds frälsning är helt ointressant. Fåfänga försök att göra naturen intressant som en sak för sig pågår ständigt men är alltid lika patetiska. Att göra en linneansk vandring bland de rara örterna ger ingenting när vi inser att allt handlar om frälsningsdramat. Naturen är den process där frälsning undan synden sker. Först då är det intressant.

Att försöka göra en yttre natur geologiskt eller biologiskt eller zoologiskt intressant kommer alltid att falla på att det inte är ytterst angeläget såsom vår räddning undan synden är ytterst angelägen. Att skilja på en neutral natur och vårt religiösa intresse för frälsning fungerar inte. Verkligheten är en. Det är i denna natur som Maria föder Gud. Det är i denna värld vi ser framför oss som den Helige Ande fyller våra bröst. Det är i naturen vår synd tvättas ren av Herrens operation på korset. Världen är platsen för den heliga liturgin.

Jag tror dock inte min elev insåg vad jag menade. Det går bra ändå.

Det absurda

På sid. 288 i Marcus Grodi's roman How firm a foundation försöker en protestantisk pastor förklara hur absurt det låter i Joh. 6 att Jesus verkligen är i brödet och vinet när det delas ut i mässan -- men hur oundvikligt det är, vi måste tro på det. För det är lika absurt att Jesus är Gud eller att Gud är tre eller att Maria är gudaföderska.

Det absurda -- eller det uppochnedvända som Chesterton kallar det -- är verkligen en "hård lära". Det finns all anledning att gå ifrån Jesus när han ska tvinga oss till att tro på det. Det är vad som sker i Joh. 6. Många går därifrån och skakar på huvudet. Precis detsamma gör många dissidenter genom historien. Man protesterar, blir protestant. "Mänskliga påfund" kallar de alla absurda saker som Jesus gör och säger, i synnerhet den oandliga materialiseringen i Joh. 6. Bröd och vin -- ja, det är djupa symboler, inget annat. Vi är väl inte vidskepliga. Svenska kyrkans bekännelseskrifter är tydliga på den punkten.

Men vi kan också lita på kyrkan. Just det uppochnedvända som stöter det naturliga förnuftet har en befriande verkan. Det tidiga kyrkan var inte vidskeplig. Ignatius av Antiokia är ingen fanatiker. Paulus menar allvar i ! Kor. 11 när han varnar för fel uppfattning om Joh. 6. Man drar en dom över sig.

Men Marcus Grodi's roman visar hur problematisk vägen till den befrielsen är. "Detta är mitt blod" säger Jesus. Kan vi inte få tänka metaforiskt här???? Snälla !! Kan vi inte få avgöra själva ?!

Missa sacra

Så får vi då åter tillbe på latinet utan att riskera snobberi eller fanatism - så skönt! Tack B16 för det! Det har visat sig att särskilt ungdomar och yngre medelålders kommer till tridentinska mässor och det är inte underligt. När Vaticanum II tolkades liberalt försvann inte bara latinet utan även meningen med liturgi - upplyftning. Det blev istället "vara tillsammans". Unga människor idag vet att tillsammans är vi bäst inför Gud och mysteriet.

Nu får vi hoppas att tridentinska mässor - eller extra ordinära som påven kallar dem i sitt Motu Proprio - erbjuds av alla präster som kan läsa latinet någorlunda och förstå det. Hela den klassiska mässan med alla läsningar finns att ladda ner i pdf från Musica Sacra och från Sancta Missa och säkert andra platser också. Själva ordinariet börjar på sid. 271. Fina ord som prästen säger när han närmar sig altaret: Ad deum qui laetificat juventutem meam - apropå ungdom.

Det som kan bli

En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.

Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.

Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.

Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.

När "ingenting händer"

Också C.S. Lewis kommenterar svårigheten i bön och läsning för andens lyftning. Detta fann jag i hans inledning till St Athanasius On the Incarnation:

"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."

Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.

Bönens närvaro och frånvaro

Min präst Monsignore Riccardo Bulloni och jag pratade ofta om bön och icke-bön -- vi hade båda återkommande perioder av det senare. Man blir ödmjuk av det! Just nu antyder folk i media att Moder Teresa var skenhelig, eftersom tvivel förmörkade många år av hennes liv. Therese av Lisieux påpekade hur bön kan vara att just vilja älska Herren, inte kunna, men vilja kunna.

Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !

"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.

Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.

Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.

Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!

Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?

Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"



Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos

Själens vandringar i ljus och skugga

Med andan i halsen lyssnade jag på Människor och tro för att höra något katastrofalt om Moder Teresa men ack så skönt ! Anders Piltz tog vackert hand om hela saken och till skillnad från hysteriska media i internationell press, satte han in Moder Teresas brev och bekännelser i god katolsk anda. Heder åt radioprogrammet som ofta vinglar ute i ingenstans. Och tack Anders Piltz.

Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.

Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17

Det vore så fanatiskt !

Det finns idag folk som är aggressiva mot kristendomen. Ofta är det faktiskt rent personligt, som i debatten om Biblar på hotell. Det är inte sakligt. Men många har en mer sober och eftertänksam motståndskamp mot tron. Vi finner dem bland de intellektuella, bland tjänstemän, bland konstnärligt verksamma. De har en rad goda kvaliteter som medmänniskor och som professionella. Upp till en viss nivå är de samvetsömma och till och med religiösa. Men de är inte uppmärksamma.

Deras uppfattning om religion är i korthet denna: älska gärna Gud men glöm inte att älska den här världen också. De gör inte i första hand vad man bör göra - och pratar inte om Guds vilja - utan finner sitt väsentliga livsvärde i de omständigheter som Gud behagat ge dem och vilar i dem, tar dem för givna och korrekta. De "äger" sina omständigheter, som man idag ibland uttrycker det. Att hävda något förutom dessa omständigheter, till exempel Givaren av dem, blir gärna grunden till fanatism och moralism -- se de första sidorna i Amos Oz "Hur man botar en fanatiker" som i ett nötskal fångar humanistisk pragmatism.

De tjänar Gud genom ett hyggligt och etiskt förhållningssätt till andra människor och till världsproblemen. Men de ser på sina omständigheter som om de var eviga och inte alls tillfälliga. De avnjuter sitt läge utan att egentligen kunna tänka sig att skiljas från dem, det vore ju fanatiskt. Det är inte så att de glömmer Gud för världen eller glömmer de viktiga etiska principerna för mänskligt liv men de älskar sina livsomständigheter för sin egen sak och blandar helst inte in Gud. De räknar med sin position som en lika permanent sak som plikten att vara god mot andra.

De förstår med andra ord inte den kristna synen på pilgrimsfärden, att vi är kallade till att vara främlingar på jorden och stadda på vandring upp mot fjälltopparna. Det skulle ju bli lite fanatiskt. De förstår inte att det tillfredsställande läget i deras liv och arbete och bekantskapskrets mer är tillfälligheter och inga privata egendomar. Därför har de också sitt hjärta i dessa egendomar, vare sig de är obetydliga eller rätt så omfattande. De saknar inte religiös känsla men utövar i praktiken idolatri.

Problemet är alltså inte öppen religionsfientlighet eller aggressiv ironi utan en identifikation av Gud med denna värld såsom de upplever den i sina egna omständigheter. Det finns i det läget inget verkligt motiv till att söka Gud eftersom Han så att säga ändå återfinns i det rätt så goda liv man har. De har goda och medkännande insikter i det sociala och politiska livet, de är goda familjeskapare, de har hjärtat på rätt ställe. Men de skulle hata att bli skilda från sina positioner och skulle gärna vilja ha mer av det goda än de just för tillfället har. Om de så fick leva i flera sekel skulle de aldrig lämna den här världens atmosfär eller ha siktet inställt på himlen. Det vore så fanatiskt.

Vad göra med guldet? Var praktisk.

Har jag hittat en guldklimp på två kilo så får jag problem. Ska jag berätta om det? Ska jag dölja den? Säg nu att guldklimpen utstrålar goda saker och förändrar mig på ett glädjefullt sätt. Ska jag berätta det? Är det självklart att jag ska försöka få andra att hitta en guldklimp på samma sätt.

Det här är ett trosproblem. Det som gör mig lycklig medför problem i samhället. Om guldklimpen är en inre så går det inte att skära av en bit och ge till alla som vill ha. Samtidigt vill förstås alla ha.

Det är provocerande att anse sig ha en guldklimp. Folk blir förbannade på Jesus Kristus. Ibland när man hör debatter märker man hur enskilda journalister och andra pratare verkligen personligen hatar köret med Gud och Jesus och kyrkan. Det är inte ett lugnt eller sakligt samtal, det är folk som är jäkligt provocerade. Det är aggression i luften; analysen är en jakt på skyldiga. Intressant.

Jesus är ju grov i sin berättelse om mannen som hittar en skatten i åkern. Jag skakar på huvudet och ler varje gång jag hör den. Den är så på. I vår sociala värld där vi ska dela allt säger Jesus: den som hittar en skatt gräver ner den igen och går sedan för att köpa marken! Wow. Det är farligt att hitta pärlor. Man håller tyst om det. Man fixar för att säkra det hela. Är han praktisk, vår Herre!

Röken och Hans ansikte

Vad står det på den tomma sidan i boken? frågade mig en dag min zenlärare i klostret jag bodde i under en 90-dagarsperiod. Jag svarade:

- Där lyser Kristus!

- Mycket rök, lite eld, svarade läraren.

Och visst kan han ha rätt i det. Synden och röken försvinner inte så lätt. Men enda vägen är Han som renar helt och hållet.

När nu min gamle vän Al Bloom fått en hjärtattack och går mot sämre hälsa får jag fundera över alla de kristna som intresserat sig för buddhismen. Alla som läst religionshistoria har ju sett hur mycket gott Gud ger åt alla traditioner och fått lära sig den ödmjukhet den kunskapen innebär -- om man läser med hjärtat levande och inte för att diskrimena bort intresset.

Vaticanum II har mycket gott att säga om de andra religionerna. Samtidigt finns det bara ett Ansikte på den absoluta Personen som själv levt som människa. Där sker ett kvalitetsbrott med alla andra traditioner. Som Balthasar skildrar det i i första delen av sitt monumentala verk Herrens Härlighet, är Jesus det enda levande Gudsansiktet som ger oss nåden att se det gudomliga i det mänskliga. Därmed öppnas himlens dörr.

Jag kände alltid under timmarna av zazen att Hans ansikte står ut med hur mycket rök som helst.

Blomsterspråk på Nationalmuseum

Titta på en målning av blommor och frukter från 1500-1600-talet och du ser kristendom: blommorna är ofta symboler, solrosen den katolska kyrkan, nejlikan uppståndelsen, det gula plommonet Jesu kyskhet, smultronen Jungfru Maria, där renhet och fruktbarhet kombineras och där det treflikiga bladet symboliserar treenigheten. I skrivande stund (på Nationalmuseum) minns jag inte fler av de många symbolerna.

Blommorna är ibland nästan knoppar, ofta fullt utblommade men även övermogna blommor och frukter ser vi på målningarna – vanitas vanitas, livet är förgängligt. Samtidigt försöker konstnären lura döden genom sin målning. Ändå kommer sanningen fram: skapelsen, vars skönhet in i detaljerna, leder oss till Skönheten. Redan på 1700-talet införs mer vulgära teman, det sinnliga blir mer fetisch och mindre förmedlare av visdom. Klassicismen är över.

När ska vi mötas?

Till protestantiska vänner brukar jag dra upp synen på kyrkan, nu när den ska drivas som eget företag oskyddat ekonomiskt av svenska statsmedel. Med glimten i ögat drar jag gärna fram kyrkan som ”nuptialt kärlekstempel” eller ”tempel för nuptial kärlek” och är noga med att förklara det äktenskapliga i denna kärlek.

Protestanten ryser kanske lite av tankar på hedniska orgier i venustempel eller egyptiska tempeltärnor. Det är en bra utgångspunkt för samtal och diskussion. För den tidiga kyrkan var teologiskt sett just det: en kropp som älskas av den störste Älskaren. När Paulus förföljer de kristna är det Kristus själv han förföljer, enligt Apg. Det betydde förr att den enskilde kristne på ett mystiskt sätt är ett med Kristus. Metaforen kropp-tempel är mycket vanlig bland våra kyrkofäder. Men ack så fjärran protestantisk och reformerad kristendom, åtminstone huvudfårorna. Man får göra undantag för pietistiska fickor här och var.

Vidare säger vi ungefär så här. Den kristnes kropp är ett tempel och är egentligen Kristi kropp. Detta gör att den kristna tron kommer från Gud själv för att genomföra en deifikation, ett förgudligande. Detta förgudligande är inte människoverk utan det som framför allt sker i eukaristin. I den tidiga skriften Didache möter vi detta tema.
Hermas herden är ett annat tidigt dokument där de kristna liknas vid stenar som bildar en enda sten, skapad före allting annat.

Hos St Ignatius an Antiokia ser vi bilden av de kristna som korn som blir söndermalda av en grym värld som förföljer de kristna, till mjöl som ska bakas till ett härligt Kristusbröd. Det är starka bilder av den nuptiala kärleken och deifikationen. Hos Paulus finns också bilden av Kristus som ett levande vatten inom oss som tror, ett vatten som talar inom oss och säger: Kom till Fadern.

Allt detta verkar gammalt och lite egendomligt, kanske lite ”hedniskt” på mången reormerad eller evangelisk kristen. När ska vi mötas?

Klockklangen i Klövsjö: påskotta

Påskdagen – att vara Herre och Kung, sådan är Han. Och sådan är vår seger, vi blir drottningar och kungar på uppståndelsens dag. Detta hörde jag i klockklangen då Klövsjö kyrka ringde ut påskdagens budskap och jag själv stod i solljuset nedanför kyrkan på hembygdsgården och såg ut över Herrens vackra land.

Det är så viktigt att inte göra Kungen till en ”annan” och främmande gestalt. En dag frågade någon ärkebiskopen Eckehard av Köln, vad Gud gör i sin himmel? Han svarade: han föder sin son och denna handling är så glädjefull och fullständig att han inte gör något annat i sin himmel. Och Sonen tillsammans med Fadern utger den helig Ande
som ren födande kärlek.

När detta sker i en människa gör Gud oss alla till sina barn. Då finner vi oss själva såsom vi verkligen bör vara. Vi är då inget ”annat”. Det är i själva verket påskens stora seger efter lidandet, att vi inte är något annat än det barn som Gud föder i sin himmel. Vår seger i Kristus är att vi genom tron ärver/föder tron till vårt barnaskap. Vi är hemma. Det är därför denna vecka efter påskdagen är Ljusets vecka då barriären mellan himmel och jord är genombruten. Ikonostasen har alla sina dörrar öppna denna lysande vecka. Sanningen befriar oss på just detta sätt.

Ärkebiskopen lägger till på sitt oförbätterliga sätt: ”Der die wahrheit bekennet, der weiz daz vol”. Det ligger seger i de orden.

Frälsningen

Skärtorsdagsmässan påminde mig om att det är rätt ofta talet om frälsning kommer upp i filosofiska sammanhang nu för tiden. Förr skrattade filosofiskt intresserade hedningar åt något så osofistikerat. Men tiden går.

Nu handlar det inte sällan om relationen mellan vad frälsning är och vad en frälst människa är. Vi kan ju säga att frälsning finns i den frälsta människan. Men samtidigt är en frälst människa i frälsningen. Det båda är inte skilda åt. Den frälsta personen är hans eller hennes frälsta livshandlingar, själva det dynamiska livet. De frälsta handlingarna är på samma gång frälsningen.

Det är klart att det finns en skillnad mellan frälsningen och den frälsta personen men det är en skillnad i relationen mellan de båda och beroende på den. Frälsning och en frälst person inkluderar varandra reciprokt. På samma sätt som Guds tankar sker i Guds tänkande och därmed är Hans tänkande, är den frälsta människan i själva frälsningen och är därmed frälsning.

För en frälst person finns egentligen inget syfte, mål eller någon särskild mening för den frälsta handlingen eftersom syftet och meningen ligger i själva frälsningen och i den frälsta personen själv. Därför har den frälsta människan egentligen inget mål utanför sig själv som frälst. Meningen och målet är just den frälsta personen.

Sen kan vi också se hur det saknas flerfaldighet eller pluralism här. Frälsning är en enda sak tillsammans med den frälsta personen. Frälsning och en frälst person är ett enda sammanhang. Naturligtvis finns det väldigt många frälsta människor. Men som frälsta är de alla ett enda. De är så att säga frälsningen.

Frälsning är alltså den frälsta personen och därför går det inte att säga när eller var frälsning äger rum. Många tycker ju om att tala om när de mötte Jesus, hur det var, vad de tänkte och kände. Men det är minne, inte frälsning. Ofta är det ett i efterhand konstruerat minne. Frälsning är inte något i tid eller rum, inte något som har storlek eller mängd eller kvalitet. Frälsning är ingenting inombords eller utombords, inget högre eller lägre. För så fort vi gör bestämningar av frälsningen talar vi om något annat än den frälsning tron på Jesus Kristus innebär.

Frihet och frälsning hör ihop. Jag brukar alltid påminna om ”fri-halsning” , ordet som ligger bakom ordet frälsning. Fångar hade ett halsjärn och när de blev fria frihalsades de. Bra ord, bra bild. Men själva frälsningen i sig är inte något som syftar vidare utan dess syfte ligger i sig själv, vilket är den frälsa personen själv.

Den som följt med så pass långt ser förstås att detta blir något av ett omvänt perspektiv mot vad folk utanför tron tänker. Normalt tänker de –- och ofta vi själva också – att en kvalitet återfinns hos en subjekt som ligger bakom. Men med andliga perfektioner är det annorlunda. Subjektet, alltså den frälsta personen, befinner sig redan inne i frälsningen, inne i perfektionen. Den frälsta personen blir frälsningen.

Att vara frälsning är alltså vad frälsningen är. Det är inte ett led till något tidigare eller senare. En frälst person besitter inte någon särskild kvalitet eller egenskap utan är istället själva frälsningen. Den som genom frälsningen är frihalsad är i sig själv friheten. Det är inte en person som nu har en egenskap ”fri”. Personen och friheten är detsamma genom att halsjärnet är borta.

Alternativet, det som moderna hedningar oftast tänker på, är att vissa troende äger en egenskap och är frälsta därmed, skulle betyda att frälsning är något externt, vilket ju upphäver själva friheten som frälsningen innebär.

I detta finns stor påskglädje för den som tänker igenom det och en rad missförstånd som bildar underlag för mången debatt mellan kristna grupperingar, upplöses på ett högst behagligt sätt.

Passionstid utan passion?

Dessa dagar har man uppmärksammat mig på Martin Palmer, en engelsk forskare och konservatist som arbetar i Kina. Han har funnit manuskript, tempel, statyer från den tidiga kristna kinamissionen på 600-talet. I boken The Jesus Sutras skildrar han bl a skriften Jesu Kristi undervisning från 645, bestående av fyra rullar.

En två tons sten vid Xian berättar om den kristna missionen. Alopen heter uppenbarligen en persisk kristen biskop som anländer till Kina år 635. Han kommer längs Sidenvägen och har präster med sig och dessutom skrifter och ikoner. Kristendomen etablerar sig tämligen snabbt och välkomnas i regeringskretsar, får tydligen mark och egendom att bygga tempel på. Ett sådant tempel med tillhörande pagoda har upptäckts av Martin Palmer 1998, vilket han skildrar dramatiskt i sin bok.

Detta är naturligtvis intressant och fordrar mer studier och utvärdering. Man kan reflektera lite på den synkretism som tydligen uppstår i mötet med Kina. (En bok som tar upp ämnet "kontextuella teologier" finns här )Jesus uppfattas som Ljuset. Officiellt kallas kristendomen Ljusets religion. Jesus Kristus är frälsaren från all karma och all reinkarnation. Han är Ljuset som lyser upp karmas mörker och ger oss ett nytt liv. De tolv apostlarna var de första som fick detta nya liv av Ljusets Herre. Av dem och deras kyrka kan alla människor ta emot samma nya liv av Jesus Kristus.

Vardagslivet är viktigt och Bergspredikan är grunden för hur vi lever detta liv varje dag. Det finns en ond ande som vi ständigt behöver hjälp från apostlarnas kyrka för att avvärja. Alla som har det nya livet kan hjälpa oss undvika den onda anden. Det finns en Ljusets lag som vi alla måste tro på och följa. Det kommer en dom som baserar sig på denna lydnad. Vi måste hjälpa varandra att följa Ljusets lag.

Ingenting i texten motsäger den ortodoxa kyrkan i väst enligt Palmer. Men betoningen är annorlunda. Människan har förmågan att följa Jesu lag och den dagliga etiken i Bergspredikan, de tio budorden och i hedrandet av Gud, kejsaren och föräldrarna. Reinkarnation och karma påstås inte vara dogmer utan den kinesiska kontext i vilken Messias måste förstås -- som Frälsaren från världen och synden. Men synden och skulden i relation till Jesu lidande och död betonas inte. Det blir en passionstid utan passion -- kan vi estimera detta i påsktiden vi har just nu?

Den heligen Ande beskrivs ofta som skapande och aktiv alltifrån universums början, genom Adam och fram till Jesu uppståndelse och det nya livet i apostlarna. Anden är aktiv i vår tro och vår lydnad av Ljusets lag. Anden befriar oss från karmas lag och återger oss vår ursprungliga natur (det nya livet?) Anden är en Enda och densamma för oss alla. Vi måste låta Anden verka i oss.

Texterna bygger i hög grad på liturgin och är teologiska på samma sätt som den byzantinska och syriska kyrkans texter. I en text säger prästen: "Du store helige laggivare, Du återger oss vår ursprungliga natur..." De troende i liturgin uppmanas "rena sina sinnen och lägga bort alla begär och handlingsprojekt". De uppmanas också "samla alla goda människor, be och sjung ! Ljuset ska komma och upplysa er. Då upptäcker ni den allförbarmande kunskapen, mysteriet som ska leda er till frid och lycka".

Enligt stenen i Xian kallas Guds treenighet "tre-i-en-renheten". Möjligtvis avses mässan med orden "ansiktet-mot-öst-riten". Kloster nämns på stenen. Även förföljelse och smädande ord från buddhister. En kejsare citeras: "Dessa läror är som en flotte som bär frälsning, välsignelser och god vilja till folket i mitt land".

Trots dessa kejserliga ord hotades den kristna kyrkan år 841 av en statligt sanktionerad förföljelse och ett edikt kom 845 som beordrade förstörelsen av 4.600 buddhisttempel och tvångsmässigt återförande av Ljusreligionens munkar till lekmän. Därefter finns inga teken på några kristna kloster. Endast enskilda munkar och nunnor i små kommuniteter kan ha överlevt. När Tangdynastin faller år 906 försvinner alla spår. Men med sådana ivriga forskare som Martin Palmer kanske vi går många nya upptäckter till mötes?

Den mystiska upplevelsen som kanske alla har - men undviker

Människor har säkerligen mystiska upplevelser utan att de blir särskilt medvetna om det. Jag hade en som nittonåring på en buss i Uppsala, hösten 1969. Jag märkte att det tomma sätet framför mig såg mycket egendomligt ut. Jag stirrade och verkligen såg hur det var obegripligt. Det pågick en lång stund och risken blev uppenbar att allt omkring mig skulle bli oförklarligt och märkligt. Jag blev inte rädd utan lycklig. Jag sa högt: vad är det här egentligen? och skakade sätet lite grann. En del av yttervärlden var helt oförklarlig för mig. Min kamrat satt i andra tankar och hörde nog inte vad jag sa. Jag försökte förklara senare hur egendomligt det var och han var lugnt intresserad men kunde inte relatera till upplevelsen.

Hela 70-talet förblev denna uppevelse grunden för en rad förändringar i mitt liv. Vad var viktigt? Att se en annan värld gjorde mig lycklig över all beskrivning, en obegriplig ren och märklig värld -- endast ordet gudomlig kunde passa på denna gestaltning. Jag började några år senare att forska i fenomenologi (Husserls) och troligen var det för att komma närmare perceptionen som jag upplevt på bussen. Jag märkte att två olika medvetanden fluktuerade fram och tillbaka: ett världsligt där alla saker har funktion och mening, ett gudomligt där alla saker var givna i en obegriplighet och renhet som gjorde min själ lycklig och hoppfull. I det världsliga fanns en problematiskt subjekt, i det gudomliga en lycklig själ.

Först mot slutet av 70-talet kom jag att läsa Johannes av Korset och märkte att mycket av mina upplevelser fanns där. Jag rådfrågade en katolsk präst om detta. Han sa: det där är ganska centralt i katolsk mystik. Johannes Paulus (påve 1978) skrev sin doktorsavhandling om Johannes av Korset. Jag närmade mig katoska kyrkan och några år senare hade jag mitt intellektuella och andliga hem där.

Kanske alla människor har denna perception, trots att de inte hinner bli medvetna om det. Att gräset oförklarligt är grönt, vad än växtbiologin säger. Att himlen är förunderligt och obegripligt blå, att människor är märkvärdigt okända för oss hela tiden, hur vi än försöker ordna upp relationerna. Att funktionsmedvetandet är en mindre skygglapp som vi sätter framför oss för att undvika Gud. Folk blir - för det mesta - inte på det klara med att detta är vad de faktiskt erfar. De undviker det för effektivt.

Gå till kyrkofäderna !

Under många år har eleverna och jag haft svårighet med Jesus avvisande av mannen som inte hade rätt kläder på sig på bröllopsfesten. Det verkade så kärlekslöst att slänga ut någon på grund av klädsel, även om denna klädsel naturligtvis inte var passande och personen själv kanske skulle vilja ha en bättre.

Äntligen har jag hittat en förklaring. Hos St Cyrillus av Jerusalem. Det handlar om att han inte har vita kläder på sig, alltså äkta kärlek till Brudgummen. Utan den fungerar inte frälsningen. Naturligtvis. Så här låter St Cyrillus i engelsk översättning:

A certain man in the Gospels once pried into the marriage feasts, and took an unbecoming garment, and came in, sat down, and ate: for the bridegroom permitted it. But when he saw them all clad in white, he ought to have assumed a garment of the same kind himself: whereas he partook of the like food, but was unlike them in fashion and in purpose. The bridegroom, however, though bountiful, was not undiscerning: and in going round to each of the guests and observing them (for his care was not for their eating, but for their seemly behaviour), he saw a stranger not having on a wedding garment, and said to. him, Friend, how camest thou in hither? In what a colour! With what a conscience! What though the door- keeper forbade thee not, because of the bountifulness of the entertainer? what though thou weft ignorant in what fashion thou shouldest come in to the banquet?—thou didst come in, and didst see the glittering fashions of the guests: shouldest thou not have been taught even by what was before thine eyes? Shouldest thou not have retired in good season, that thou mightest enter in good season again? But now thou hast come in unseasonably, to be unseasonably cast out. So he commands the servants, Bind his feet, which daringly intruded: bind his hands, which knew not how to put a bright garment around him: and cast him into the outer darkness; for he is unworthy of the wedding torches. Thou seest what happened to that man: make thine own condition safe.

MAN SKA GÅ TILL KYRKOFÄDERNA !!

Att lyssna på GT

Vi vet alla hur små korta våra citat är från GT - de som passar in i vår mer spirituella syn på religiös tro. Och hur vi rynkar på näsan åt så mycket som står i Moseböckerna. Det är nog dags att vi återvänder till GT, de skrifter Jesus lärde känna som pojke.

När vi lyssnar oss genom GT -- vilket är lätt med dagens internet -- märker vi att vissa teman kommer igen hela tiden. Det är teman som gör oss medvetna om vad Gud är för oss människor:

1 att äga land och strida för sin rätt med Guds hjälp
2 att ha en lagstiftning för brott och straff byggd på Guds vilja
3 att ägna kroppen och det kroppsliga noggrann uppmärksamhet
4 att ha RÄTT Gud som Gud, att peka ut fel gudsuppfattningar och krossa deras idoler
5 att ha ordning på folk, veta vilka som är Guds profeter och präster
6 att särskilja man och kvinna och inte blanda ihop könen
7 att inte skilja Guds kärlek från hans politiska och moralisk vilja
8 att inte skilja Guds kärlek från Guds historiska handlingar på jorden
9 att leva inför en social Gud som lovar det goda men har krav på sitt folk

Många glömmer bort dessa teman och upplever GT som delvis oanvändbara böcker med historiskt värde där endast psalmerna och utvalda delar av de andra skrifterna passar för oss kristna. Vi spiritualiserar vår tro och känner motvilja när vi ser hur jordiskt grundad den är, den tro Jesus hade från barnsben. Vi kallar vissa ultraortodoxa för "gammaltestamentliga" och menar att de inte hängt med i utvecklingen. Vi plockar ut korta verser som endast handlar om individens tro och undviker sammanhanget, den sociala och politiska grunden för verserna.

Vi måste tillbaka till Egypten och förstå löftet om det Nya Landet.

Det vi får om vi omfattar GT's tematik är en jordad tro, en grundad och fast tro som blandar in Gud i allt som händer socialt och historiskt. Vi får en materialiserad tro där vi inte skäms för Guds detaljerade intresse för människor, kroppar, familjer och egendomar. Hur ska vi annars förstå vad Guds kärlek är?

Den pragmatiska nivån

För många är det svårt att begripa tron och religionen. Det kommer nog alltid att vara så. Olika hindr lägger sig i vägen, intellektuella, allmänt moraliska.

Men en elev sa så här: det första man gör på morgonen är att hitta en miljö man trivs med. Inte bara fysisk utan känslomässig och tankemässig. Vilken miljö mår jag fint i, vilken miljö känns riktigt.

Låt oss kalla det den pragmatiska nivån. Att öppna Sagan om ringen är att gå i i en miljö. Vill du vara där? Att öppna Bibeln är att gå in i en miljö. Vill du leva där, tänka där, känna där? Om svaret är JA så gör det och försök inte försvara din handling, bara gör det. Du kommer också att hitta andra människor som gör det. Men gör det själv först.

Den pragmatiska nivån. Det är naturligtvis inte bara så det fungerar. Men när jag vaknar på morgonen och sträcker efter Tidegärden så stämmer det: jag vill vara där, i den miljön av hopp och tro och kärlek.

Vad är Kyrkan?

En evig fråga är: finns det en massa kyrkor eller finns det en Kyrka? Jag brukar säga att Jesus grundar en kyrka, den Enda kyrkan. Men redan Abraham kallades till den. Jag ser alltid kyrkan definieras i de ord från Genesis 12 där Herren kallar Abraham till att lämna sitt land, sin fars hus, sin familj, för att bege sig till det nya landet. Detta Nya Land är kyrkan, den enda kyrkan. Det är också ett nytt tänkande, ett nytt kännande och en ny livsordning. Tidlös och En är denna nya Kyrka, den som, paradoxalt nog, Jesus grundade.

I begynnelsen var ordet - tänk bara efter

När vi talar utför vi i själva verket ett märligt bevis för det Absoluta. Talandet är en mekanisk process som sker med en rad organiska instrument, talorganen, som med sina mekaniska rörelser skapar vissa ljudvågor i luften både inne i vårt huvud och utanför i fria atmosfären. Genom ytterligare andra mekaniska processer i lyssnarens organ produceras det vi kallar ljud genom att uppfånga vibrationerna i lufte och omvandla dem till upplevda ljud.

Betyder det att materialisten har rätt, att vårt tal endast är en mekanisk och organisk process? Utesluter denna mekaniska process ett absolut innehåll i ett absolut medvetande som inte har något med de mekaniska instrumenten att göra?

Tänk själv. Tro inte på fördomar. Inte bara är det absoluta innehållet oberoende av de mekaniska talprocesserna, utan dessutom är faktiskt de mekaniska och organiska processerna helt beroende av detta innehåll ! När du talar styrs organen direkt av vad du vill säga. Dina idéer styr valet av de ljud och fonem som ska uttrycka det absoluta innehållet.

När vi ser skådespelare på en scen eller i en film kan vi mycket väl medge att vi ser mekaniska rörelser utföras, hör organiska organ producera ljud som vi omvandlar till begripliga satser. Processerna är determinerade och beroende av mekaniska lagar. Så långt allt rätt. Men dramat som berättas är inte bara något helt annat än de mekaniska processerna utan dessutom helt bestämmande för vilka ljud som ska produceras av organen och vilka rörelser som ska utföras av skådespelarna. Dramats innehåll är absolut, de organiska och mekaniska processera relativa. Information kommer före processerna.

Detta är en vardagligt giltig logik. Alla kan se det när vi tänker efter lite. I begynnelsen är Ordet, det absoluta personliga medvetandet. Platon har fortfarande rätt på den punkten. Innehållet är Kung. Eller som Heidegger en gång skrev: i det egentliga ordet manifesteras alltid ett och detsamma "worauf wir uns einigen".

Solovievs val

Den ryske tänkaren Soloviev ställer i sin Lectures on Divine Humanity oss alla inför ett val: antingen bygger vi samhället på mänsklig vilja eller så bygger vi på gudomlig vilja.

Där emellan finns egentligen inget val. Och 1900-talet visar en politisk provkarta på alternativet mänskliga vilja. Franska revolutionen verkade införa fina mänskliga värden, befriade från Gud. Det tycks dock vara en naturlag, som Chesterton också påpekat, att mänsklig vilja blir totalitär stat. Den som kan sin Bismarck vet att även en kristen nationell vilja blir totalitär.

Poängen med Gud för Soloviev är att historiskt och kosmologiskt visar det sig nödvändigt med teokrati. I våra islamistiska dagar skrämmer ordet teokrati. Men om de viktigaste värdena kollapsar i fascism, återstår alternativet att grunda samhället på Guds vilja.

Hur ska det gå till? Genom att individen ges full frihet att välja Gud som värdegrund. Den friheten finns emellertid inte när religion påtvingas utifrån. Alltså måste definitionen på sann religion börja med den mänskliga personen och dess fria vilja.

En fri person som väljer att förena sig med den gudomliga principen för värden och värdigt liv upptäcker att detta är möjligt bara om vi har del -- redan har del alltså -- i det gudomliga. Det har vi enligt Bibeln. Den som till äventyrs placerar det gudomliga och perfekta utanför oss gör alltså sakligt fel enligt både enligt Bibel och Koran. Som skapade har vi del, vi är delaktiga. Externalisering går alltid fel.

Den mänskliga personen får genom denna teokratiska utgångspunkt ett oändligt värde. Därmed är det otänkbart med fascistiska eller kommunistiska system, vare sig i skarp form eller i någon sorts beta (t. ex. socialdemokrati). Finns det någon form av islamism som är förenlig med detta? Kanske.

Personens oändliga värde innebär en absolutism. En sådan aboslutism garanterar det viktigaste för oss människor, kärleken, den obetingade. Den utesluter förstås sådana halkiga saker som abort, preventivmedel, eutanasi, dödskult, eugenik, sexuell mångfald och konstiga former av samliv.

Man får väl välja vilket som är bäst. Solovievs val är tänkvärt.

Sagan om den onde prinsen

Så berättade Irene:

"Det var en gång en elak prins. Han fick människor runt om i sin stora värld att slåss, ljuga och svika varandra på allehanda sätt. Han låtsades vara smart, modern och välinformerad men ville bara ha människor till att hata och tjäna pengar på varandra. Allt vackert Gud skapat använde han för sin verksamhet. Men några människor såg igenom honom och bildade en rörelse emot honom. Särskilt efter att Gud själv blivit människa under ett kort men intensivt liv växte denna rörelse till en stor motkultur. Då började prinsen arbeta inom rörelsen och lyckades göra den till sin - nästan.
Och där är vi nu."

Irene var en kompis under gymnasietiden. Hon var kristen på ett annorlunda sätt. Medan jag var van vid att kyrkan fanns i samhället som en del av det, berättade Irene om en ond prins som behärskade världen. Hon kunde utveckla den med många exempel och variationer. Hon var inte fanatiskt utan lugn och saklig. Jag tyckte hon var otroligt vacker och hennes världsbild otroligt häftig och när vi hade franska ihop satt jag alltid vid henne och vi fikade efteråt för det var håltimme. Jag ville dela hennes personliga skönhet och hennes fantastiska bild av verkligheten åtminstone en dag i veckan! Resten av veckan var jag som vanligt ytlig och omedveten.

Nu trettio år senare minns jag detta med förundran. Idag delar jag Irenes berättelse på riktigt och ser god teologi i den. Vad gör Irene idag? Vet inte. Det är viktigt att minnas möten.

Vara i tjänst

Den här julen, med högt blodtryck och yrsel, går tankarna tillbaka till mina besök hos den gamle tempelmålaren i den lilla byn Laxmanjula i norra Indien. Den artige och stillsamme mannen med den kvillrande glädjen i ögonen förutsatte ständigt att jag tjänade Kristus som han tjänade sitt gudapar (var det Siva-Shakti?), vars tempel fanns i byn. Aldrig tvivlade han på att glädjen kommer bara från detta tjänande. Det var i december och han undrade om jag skulle fara hem för att fira Födelsen på jorden av min käre Gud.

Många kvällar satt jag nere vid Ganges i mörkret och lyssnade på ljuden och funderade: har jag missat något i det där med tjänsten? Att vara i tjänst? Att det skulle vara så enkelt istället för all den yoga och insiktsmeditation jag ivrigt sökte där i Indien, att det bara handlade om min inställning vad gällde frågan: vem tjänar du?

Många många år senare hemma i väst har Gud genom väghinder och tillkortakommanden hos mig själv lett mig tillbaka till samtalen med tempelmålaren, tillbaka till en ödmjukhet. Det är som Gud hostar lite och pekar försiktigt på en ikon med Gudaförderskan och det lilla barnet. Han säger det inte rent ut men menar att jag bara behöver vara i tjänst. Det räcker.

Det är också det juletiden (som BÖRJAR på julafton och sträcke sig fram till fastan !) handlar om.

Mening -- så hemskt !

En elev fick häromdagen veta att ledaren för HUGO-projektet (Francis Collins) var kristen och blev alldeles chockad. Varför så chockad? frågade jag. - Men det betyder ju att han hela tiden såg någon mening i hela utvecklingsläran ??!!

Ja. Hemskt. Han såg en verklig mening med alltihop.

Det närmar sig jul och födelse !

Livet på jorden har en Första Scen som är den verkliga skönheten -- en ung kvinna och en ung man får sitt första barn! Detta är den magiska kärlekens höjdpunkt, ständigt upprepad, ständigt firad, den ursprungliga gudstjänsen. Och Gud är ju biolog så den troende kan bara peka överallt i naturen för att se samma underbara Första Scen överallt. Det är full harmoni med Skriften som hyllar samma sak och avskyr det motsatta, barnlösheten, steriliteten, aborttänkandet, förlust av liv.

Och när det blir jul så firar vi hur den Högste själv gör det. Krubborna kommer fram, skolavslutningarna sker i kyrkan, alla sekulära elever sjunger "Och i vart hjärta mörkt och armt sänd Du en stråle blid...." och vi firar den magiska fortplantningen i den lilla staden Betlehem då alla livsformers Herre för första gången gör människans resa för att iscensätta Akt 2 -- räddningen.

Teoretiskt och praktiskt

En person sa: egentligen är det väl ingen idag som tror på att Jesus var Guds son och att han levde vid en viss tid i ett visst land ! De kyrkliga accepterar bara sådana påståenden som rutin. Inte är det väl någon som tror på riktigt?

Nej i vår sekulära tid är det nog så. Sekularismen fungerar som en fundamentalism.

Men en enskild person kan gå två vägar till verklig tro. Dels studerar man historia. Ett teoretiskt lärande alltså. Det visar sig då att Jesus verkligen levde och var den han säger sig vara. Men detta inser man bara genom ganska djupgående historiska studier. Och vem i vår sekulära tid hinner undersöka saken historiskt?

Den andra vägen är praktisk. Jesus är en utmaning och ett drama för den som vågar ge sig in i det. Det gör inte många i vår sekulära tid. Vem hinner med det och vem ser det som något att prioritera? Börjar man se tillvaron dramatiskt utifrån Jesus och frälsningen kanske stressen blir ännu högre. Ingen vill väl det?

Det blir som Kierkegaard sa: folk unnar sig inte det bästa av allt, det verkligt goda, frälsning genom Jesus Kristus, genom trons dramatik och kunskap i historia.

Den kristna in-bildningen

En underbar självaård lyssnade jag till häromdagen. Det var två unga personer, den ena kristen och den andra inte. Jag skrev upp vad jag hörde på datorn jag satt vid i rummet intill.Ungefär så här lät det:

- Men jag är inte troende. Jag tror inte på allt det där du säger.
- Men har du prövat det?
- Nej det kan jag väl inte om jag inte från början tror det minsta på det?
- Jovisst kan du pröva det ändå! Precis som du kan pröva alla andra tankar.
- Nej det kan jag inte, för mig är det bara inbillning!
- Ja det är inbillning ! Du ska inbilla dig -- eller in-bilda dig.
- Va?
- Jo men tänk på någon människa som älskar dig, som tycker om dig, som ställer upp för dig.
- Ok
- Så tänker du på Gud som en större person som älskar dig mer ändå. För alla människor minskar ju sin kärlek om du t ex beter dig väldigt illa. Men Gud kan du tänka dig älskar dig ovillkorligen. Det är bibliskt att tänka så.
- Men det är ju bara inbillning?
- Javisst. Inbilla dig att Gud är närvarande nu och älskar dig oändligt mycket mer än alla andra varelser kan göra. Om du gör den inbildningen under en period av ditt liv, säg ett eller två år, så hamnar du i en tradition av människor som är den mest överlägsna som funnits på jorden.
- Hur då?
- Det är den kristna som inbillat sig detta och de har skapat det mesta i vår civilisation: barnsjukhus, universitet, åldringvård, kyrkor och bibliotek, lyrik och musik osv. En hel kristen kultur har byggts på denna inbillning. Du blir ett med denna tradition när du lever med den inbillningen. Bilden av en Gud som ger dig mer gott än du kan tänka dig bygger upp även ditt liv.
- Men det är ju bara ett påhitt?
- Absolut, men det bygger upp ett andigt liv, det kan du inte förneka. Inbillning och bilder, påtsåenden och påhitt bygger upp högre former av värden. Börja i den änden. Studera Bibeln och lär din inbildningarna.
- Men det har ju inte med fakta att göra !
- Gör inbillningarna några år och sen kan vi tala om trons faktiska innebörd. Först då har du ett eget liv som utgör denna faktiska innebörd. Börja bygg!

Gyllene sidor i Prévosts "Bröderna"

Jean Prévost skildrar i sin roman Bröderna (Les frères Bouquinquant) från 1930 ett liv som är eländigt och vackert på samma gång. Det är en sann skildring, så levande jämfört med de senaste decennierna europeiska skönlitteratur (väldig generalisering där...) med mycket Paris-känsla. Flickan Julie gifter sig med fel bror, blir misshandlad och föga älskad av sin make, medan hans bror utvecklar allt djupare kärlek till henne, en kärlek hon besvarar.

Men mitt i den realistiska skildringen dyker så två vackra och väsentliga sidor upp för varje katolik. Julie är tills vidare häktad för misstanke om mord på sin make. Hennes nyfödda barn är hos Pierre, brodern till hennes döde make. I cellen genomgår Julie kval:

"Hon kramade sina händer än
hårdare: "Min Gud, min Gud, förlåt mig," och
tillade mekaniskt: "att hava brutit mot Dig." Till
en början endast för att pröva sitt minne men
sedan av ett verkligt behov att be, sökte hon erinra
sig för länge sedan glömda böner, men blandade
bara ihop syndabekännelsen och de olika bönerna.
Ave Maria var den enda bön, som hon utan svå-
righet erinrade sig tack vare de otaliga gånger
hon läst den, då hon som liten flicka gått i pro-
cessionerna till den Heliga Jungfruns ära. Hon
ville nu läsa den och begrunda varje ord, men
denna välsignelse var föga avpassad efter hennes
känsla av fruktan och ånger. Då hon kom till
orden "och i vår dödsstund", protesterade hon
med dov stämma: "Nej, nej."

Hon beslöt sig då att för sitt barn läsa tre rosen-
kransar Ave Maria (utan att tänka, bara rabbla dem)
dem) och räkna bönerna på fingrarna. För förs-
ta gången på två dagar var detta det enda, som
skänkte henne ro, varför hon fortsatte att läsa
för sitt barn många Ave Maria utöver dem hon
från början bestämt. Det var nu tid att lägga
sig att sova, och hon kände då behov av att läsa
en bön för egen räkning. Men hon kunde omöj-
ligen påminna sig syndabekännelsen, och hon upp-
repade bara gång på gång: "Detta är min skuld,
min stora skuld, min stora, svåra skuld." Hon
blygdes inför Gud att inte finna de rätta orden
och fruktade att därför gå miste om syndaförlå-
telsen. Hon visste inte hur hon skulle fortsätta
och upprepade därför bara sitt stackars: "Förlåt,
förlåt."

Dagen därpå talade man om för henne, att
Pierre hade fått tillstånd att besöka henne, och
att han skulle komma med barnet. Hon hade
just läst på fingrarna en hel rosenkrans Ave Maria
för den lille. Hon smålog hjälplöst och såg häri
en första bönhörelse."

Gud som en Shakespeare

Ibland slår det mig att hela materien och antimaterien, hela det fysiska universum med andliga själar är en teater för Gud. Liksom Shakespeare har Herren först fått pjäsens centrala idé: återlösningen.

Därefter har allting annat byggs upp som rekvisita kring den centrala idén. All evolution, allt drama på den lilla planeten jorden, alla filosofiska problem och andliga lidanden som mänskligheten utstått, hela den dramatiska Inkarnationen i Palestina, vår Herres lidande och död -- allt behövs för att realisera pjäsens centrala motiv: återlösningen.

Och samtidigt är det otroligt märkligt för den enskilde: var och en har vi som är med i pjäsen intim och direkt kontakt med regissören. Vi kan välja att delta, säga ja, för varje ny dag vi lever. Vi kan också, naturligtvis, göra som filosofen Don MacKinnon i sin uppsats Prolegomena to Christology, förundra oss över hur det hela är möjligt, hur den Evige kan gå ner i pjäsen och driva det centrala temat. Och vad menar vi när vi säger allt detta?

Bedjarens vardag

Många kristna ber yttre bön men inte inre. Det är inte fel med yttre bön, den är alltid ett bättre alternativ till ingen bön alls. Jag brukar lite slarvigt kalla den inre bönen katolsk bön, mest för att det är pedagogiskt och kräver fler förklaringar! Och så tänker jag mest på rosenkransen.

Men den som får smak för den inre katolska bönen ser skillnaden: man byter under en halvtimme ut två saker.

Första saken. Man byter ut den yttre omgivningen med alla sina relationer och attraktioner till fem av de tjugo verkligheterna i rosenkransen. Istället för att vara bland folk och datorer är jag i Nasaret och ser en ung judisk flicka vara i kontakt med Gud genom en ängel. Jag byter alltså ut realtidsfenomenet mot ett valt fenomen med Herren i centrum.

Detta utbyte är inte lätt och många människor får aldrig vara med om det. Det är till och med så att i vissa omständigheter är detta kontroversiellt. Man får alltså teologiskt och psykologiskt försvara denna bön tid till annan. För många som vill gäller: all vår början bliver svår. Att byta ut den ständiga strömmen av stimulans från tv, internet, folk som vill prata med en, eller folk man vill prata med, all extern stimulans från skärmar och människor och högtalare -- i vår tid är detta kanske svårare än någonsin tidigare. Detta gäller kristna likaväl som hedningar. Det finns präster och biskopar som aldrig riktigt kan göra detta byte under mer än någon kort minut.

Andra saken. Vi byter ut de egna minnena och framtidsplanerna. Alltså även korta minnen av det som skedde för någon timma sen och även korta planer inför dagen som nu börjat eller är i full gång. Istället rör vi oss med Maria mot Ein Karim eller står i templet och ser den tolvårige Jesus separerad från sina föräldrar. Vi ser och hör i denna minnestid, i detta mysterium istället för att minnas vår egen existens eller tänka på vad vi ska göra under dagen eller i morgon.

Detta är kanske något lättare. All koncentration på något brukar kunna åstadkomma detsamma. Man är fullt upptagen av något och hinner inte tänka för mycket. Skillnaden här är att det inte är någon stark yttre stimulans. Du måste med vilja och intention vara där Herren är och beröras av det Han gör. Och detta under en halvtimma. Ingen yttre stimulans förutom att andra kanske ber med dig och kanske kyrkorummet du befinner dig i med ikoner stimulerar dig till bönen. Är du på ett busshållplats eller på ditt arbete eller i ditt hem måste viljan och kärleken till Herren ersätta den yttre stimulansen.

Trots svårigheterna lever många med mig i daglig katolsk bön. Varför gör vi det? Värde, värde, värde. Vi får värdighet av Gud, vi får en rad värden av Gud. Tydligast är glädje och frihet. Så gott vi nu kan är vi med Honom. Inget slår det.

Tro apriori

Ofta märker vi under diskussioner om Gud att den som vet vad Gud är inte kan låta bli att tro. Bara när man har en tokig uppfattning om Gud eller aldrig fått veta vad Gud är, kan man påstå att man inte tror på Gud.

Förbluffande, säger någon, efter att vi gått genom några grunden för vad Gud är. För att kunna se något i världen och säga något om det, krävs en rad förutsättningar som vi själva inte är medvetna om. Det krävs ett rum, det krävs ett tidsförlopp, det krävs en form av intelligens och förståelse i en mycket komplicerad hjärna. Det krävs en rad materiella och icke-materiella processer som alla kommer FÖRE din uppfattning om någonting alls i världen. Gud är levande som operativ apriori, både vad gäller det materiella och det icke-materiella.

Detta är något du kan förstå men det krävs lite träning och en del mod. Så fort du inser att allt du tar för givet redan är etablerat och levandegjort av en apriori process som är personlig och intelligent, behöver du inte tveka om att du tror på Gud. Hur kan någon inte tro på Gud när man inser hur denna komplexa mängd apriori processer gör det möjligt för dig att fatta någonting alls? Ingen jag har mött hittils i livet.

Här finns det inga alternativ till Gud. Om någon säger att något annat än Gud gör vår uppfattning om världen möjligt så är detta återigen ett omdöme eller en uppfattning som redan är levandegjord och möjliggjord av precis det vi talar om, det vi känner som Gud -- alla de icke-materiella, logiska, personliga, mentala och fysiska processer som till sist blir ett omdöme hos dig i din livstid. Vad du än påstår kommer apriori först som potentialitet och formell möjlighet till aktualitet i ditt liv.

Kanske ska vi börja ha kurser i just detta område -- vad Gud alltid är innan vi kan påstå något annat. Skulle vara riktigt roligt !

Freeborns tro

När John Henry Newman ska beskriva en typisk evangelisk teologi i sin utmärkta roman Loss and Gain använder han sig av en person vid namn Freenborn. Vi får möta Freeborn i endast två kapitel men tack vare Newman genialiska förmåga och teologiska insikter skisserar han ett mycket imponerande och attraktivt porträtt av den evangeliska trosuppfattningen – så bra att åtminstone jag vinns för den !! Vilket inte var avsikten förstås. Newman vill visa att den är ogenomtänkt. Men även om Freeborns uppfattning om tro inte är tillräcklig så är den bra, den är mycket bra och man kan önska många protestanter och katoliker att ha den som grund i sitt liv. Vad går den ut på? En kort exhortation.

Du befinner dig i kungens trädgård, säger Freeborn. Du jobbar som dräng där, du sköter ditt jobb så gott du kan men är inte framgångsrik på något sätt. Du mår inte särskilt bra, befinner dig inte i några överdrivet heliga tillstånd. Du är sömnig när du är sömnig och hungrig när du är hungrig. Du uppför dig halvhyfsat mot andra, upplever lust ibland, olust ibland, har det någorlunda acceptabelt som andra. Men som för andra har tillvaron inte så mycket mening förutom en viss trevlighet, att ”ha det bra”. Du söker lyckan men den flyr undan så fort du försöker gripa den. Du vet att kungen finns men du har ingen möjlighet att göra något annat än jobba i trädgården. Så hör du ett rykte att kungen ska passera förbi, vilket han gör ibland. Du har ingen förväntan att han ska prata med dig eller ens se dig men du har god möjlighet att se honom passera. Han brukar aldrig stanna men du kan se honom köra förbi.

Så kommer verkligen kungen. Det finns gott om plats längs vägen att stå och du står där när kungen passerar. Du ser hans ansikte och kropp och du glömmer allt annat. Han kanske ger dig en kort blick men det räcker. Hans majestät är enormt, överväldigande. Kungen är enormt attraktiv på ett sätt som överstiger all annan attraktion. Du hinner bara få en glimt och kungens vagn är borta. Men du är full av Honom och allt annat har försvunnit. Han har borttagit dina synder. Du har hört att Han borttager alla världens synder. Men vad du vet är att han borttagit dina synder.

Han har också borttagit en massa andra saker. Borta är momentant ditt minne, din framtid, din bedömnng av dig själv och din siutation i livet. Borta är momentant alla dina realtioner till andra än Honom. Och när du tänker på andra under dagarna som kommer och går är det egentligen Honom du tänker på. Då blir relationerna plötsligt rätt, fast du egentligen tänker på Honom och inte någon människa. Men du förändrar inte ditt liv. Du blir inte helig eller kallad till något speciellt. Du fortsätter som dräng i trädgården. Inga meriter hos dig har ökat eller minskat. Enda skilnaden är att du vet att Han genom ett enda ögonblick tagit bort din synd, räddat dig och tagit sig till dig. Du fortsätter vara syndare som förut men dina handlingar bär nu frukt på ett osynligt sätt. Andra kanske säger att du är en god människa. Själv vet du att bara kungen är god, att du är precis som förut fast med borttagen synd. Du har tron.

Ungefär så skildrar Freeborn vad tron handlar om. Det finns ingen merit i tron, egentligen ingen helighet heller fast den är ett gripande av kungens helighet. Själva den korta anblicken av kungen är det avgörande. Du kommer aldrig högre, blir aldrig djupare, slutar inte vara syndare. Men du såg Honom och Han tog bort din synd. Även om du inte tänker på det så tog han bort din skuld – dimitte nobis debita nostra, säger latinet, vilket är bättre än den svenska översättningen om förlåtelse. Ta bort tyngd och skuld är vad kungen gör i ett enda moment. Och det är egentligen allt som sker. Alla handlingens eventuella frukter är just detta.

På teknisk kristianska heter detta appropiering utan meritering. Det betyder egentligen det som Laestadius och många andra kallar oskrymtad tro. Det är ursprunglig katolsk kristendom vill jag påstå. Vi är alla den blinde tiggaren som reagerar på ett rykte och ropar på Davids son att förmarma sig över honom. Vi är alla Freeborns trädgårdsjobbare som endast får en glimt av kungen när Han passerar. Allt annat blir skrymt. Själva ordet ”skrymt” har en moralisk innebörd men också en rent faktisk: det är osant. När vi tror gör vi ingenting själv utan griper som den blinde tiggaren efter anblicken av kungen som passerar. Skillnaden mellan oss och de tiggare som struntar i ryktet om att kungen ska komma förbi är naturligtvis helt avgörande. Den ena är kallad, den andra inte. Den ena söker livet, den andra inte. Det är en grym skillnad. Men den är faktisk.

Om någon gör det till en egen merit att vara frälst och hävdar en gång frälst alltid frälst, blir det osanning. Det är detta den katolska läran vill förbjuda. Varför? Jo det skadar dig och andra och det är osant. Det är aldrig någon merit hos dig att kungen for förbi och du såg honom. Inte heller efteråt finns någon merit hos dig, endast hos Honom. Tron är alltså, menar Freeborn, inte någon meriterande akt. Däremot förvandlar den hela ditt liv för din synd är borttagen. En operation har skett som är så omvandlande att ingenting annat kan jämföras med det.

Den oskrymtade tron är den effektiva borttagningen, skulle man kunna säga i Freeborns anda. Kungen är qui tollis peccata mundi. Ditt liv är alltid världens horisotn, du ser världen genom dig själv. Synden är borttagen i världen och dig. Att gå i kyrkan eller be eller utföra goda handlingar är ju allt tämligen meningslöst utan tro – det är det dagliga vanliga jobbet i kungens trädgård, det som hedningar gör lika bra om inte bättre än den kristne, ofat med större iver och pliktkänsla. Som en tjänsteman på RFHL sa en gång till mig: Det spelar ingen roll vem som gör arbetet, det får gärna vara djävulen själv.

Men det specifika händelseförloppet att du hör ryktet om att kungen kommer och du går till vägen för att se Honom passera och girigt griper anblicken av Honom under ett kort ögonblick, leder inte alls till att du blir ivrigare i trädgåren eller skickligare som hantverkare eller framgångsrik i världen. Det är snarare troligt att du föredrar ensamhet, gärna sitter i tystnad och adoration, gärna är tystlåten. Det stora har nämligen hänt dig och det är inte så lätt att tala om det. Det är något helt annat än ordrik framgångsteologi. Det är också i rätt tydlig kontrast till hurtig och käck apologetik, hur ärlig och spontan den än verkar vara.

Newman vill gärna få fram den oklarhet som Freeborns uppfattning om tro lider av. Det har han rätt i. Utan Jesu kyrka och tradition fungerar nämligen inte tron. Men grundinställningen hos Freeborn går ändå fram som riktig och kristen. Newman försöker också påvisa tvetydigheten i folk som anser sig frälsta men senare lämnar tron för gott. Det skulle inte vara möjligt om Freeborn hade rätt. Men detta är ett litet knep som är lätt att gå förbi. Folk som anser sig frälsta skrymtar nämligen. Det är inte tro. Den som förblir fattig arbetare i trädgården utan all framgång, skrymtar inte om sin anblick av kungen som for förbi. Han bara märker att synden är borttagen och måste därför prisa Honom närhelst han orkar.

Det finns mer kritik som Newman aldrig tar upp. Många skulle säga att det är en pessimistisk syn på människan. Hon är och förblir syndare, trots att kungen tar bort synden. Men det finns samtidigt en djup frid i det som Jeremia säger i lördagens tidegärd: ”Ett falskt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” I synnerhet förstår inte människor som vill meritera sig andligt, vinna någon sorts framgång och tillhöra rätt läger. Av samma skäl leder den oskrymtade tron till platser utan framgång, till aktiviteter med låg profil och relativ anonymitet. Det är egentligen det enda ett falskt och fördärvat hjärta kan göra. Och det är också där glädjen och lovprisningen blir störst.

Välja vara

Mötte en person som inte kunde tro trots att det säkert skulle "ge mycket" som hon sa. Diskussionen tog slut där. Som om "jag kan inte" innebär att saken är klar. Jag ville säga: men själva det faktum att du lever och har fri vilja innebär att du BÖR tro. Saken är inte klar. Men jag sa ingenting, blev så trött.

På kvällen mötte jag följande härliga ord av Bill May:

"John Paul II emphasizes this in Veritatis splendor. There he eloquently expresses the truth that it is in and through the actions we freely choose to do every day of our lives that we determine ourselves and give to ourselves our identity as persons; we make ourselves to be the persons we are."

Att vi alltså fått nåden att göra, välja, vilja, skapa. Att "jag kan inte" är en tveksam inställning. Vidare May:

"As the Pope says, “It is precisely through his acts that man attains perfection as man, as one who is called to seek his Creator of his own accord and freely to arrive at full and blessed perfection by cleaving to him” (no. 71). Our freely chosen deeds, he continues, “do not produce a change merely in the state of affairs outside of man but, to the extent that they are deliberate choices, they give moral definition to the very person who performs them, determining his profound spiritual traits” (ibid.)."

Moralisk definition ja ! Att förhärda i sekulär humanism innebär ett moraliskt ansvar. Att undvika tron är en moralisk definition som skär ner den mänskliga personen.

"In developing this great truth John Paul II calls attention to a beautiful passage from Saint Gregory of Nyssa’s Life of Moses that magnificently makes clear the existential, religious significance of our daily deeds:

All things subject to change and to becoming never remain constant, but continually pass from one state to another, for better or worse.... Now, human life is always subject to change; it needs to be born ever anew... but here birth does not come about by a foreign intervention, as in the case with bodily beings...; it is the result of a free choice. Thus we are in a certain sense our own parents, creating ourselves as we will, by our decisions (cited in VS, no. 71).

Thus each free choice a person makes to do something involves “a decision about oneself and a setting of one’s own life for or against the Good, for or against the Truth, and ultimately, for or against God” (no. 65).

Wow ! Ingen kan säga det tydligare. Läs själv hela Mays artikel.

Rosenkransens bensinstation

Filosofen Hegel sa att vi måste lägga bort det naiva bildtänkandet i Bibeln och istället konceptualisera verkligheten. Likadant tänkte Marx och en rad andra filantroper. Man menade att Bibelns värden är bra, vi tar dem och lägger undan Bibeln och den naiva tron och bygger samhälle på de värden vi tog. Knyckte skulle Lars Levi Laestadius säga. Nådetjuvar.

Många gör likadant idag. De knycker medvetet eller omedvetet bra värden ur Jesu undervisning och praktiska liv, lägger bort tron på Honom och kör en ideologi på sekulärt vis. Stöld som lägger oärlighet till feghet.

Hegel har fel. Bilderna, eller snarare clipsen, i enkel kristendom har intressanta funktioner. De ger liv. Rosenkransen som innehåller ett urval på tjugo bilder eller clips, fungerar som en bensinstation. Du åker in för att tanka. När du använder ett clip -- vi kan ta födelsen i Betlehem som exempel -- öppnar du ett källsprång för vissa värden, allt som har med den unga jungfrun Maria att göra, barnet som är Gud, innehållet i psalmen Nu tändas tusen juleljus osv. Djupt kända innehåll och mycket hållbara värden. Om du inte hade ägnat tid åt bilden eller clipsen kring födelsen den där natten i Betlehem, hade du inte tankat riktigt.

Att konceptualisera och göra ideologi blir att inte längre tanka direkt på macken, utan snarare att sitta och prata om det och sen börja en kamp kring pratet och åsikterna. Många är rädda för ett religiöst samhälle. Vänd på det: vilka bra alternativ har vi?

St Barbara

I dessa tider då sekulär fundamentalism blir allt aggressivare i många länder får vårt helgon Sankta Barbara välsigna City-Tunneln i Malmö ! Vi ropar av glädje. I Älvros gamla kyrka i Härjedalen göms hon undan tillsammans med Sankta Cecilia och andra helgon. Fortfarande.

Dessutom väljer reportern i Sydsvenskan, Britt-Marie Bergström, att inte ironisera eller driva med vare sig helgon eller arbetarna i tunneln. Gud vare lov. Ibland blir det en paus i raljerandet. Heder åt tidningen. Se artikeln. Läs om Sankta Barbara.

Gertrud von Le Fort

Så hittade jag då till sist efter decenniers förstrött sökande en volym av Gertrude von Le Fort: Veronikas svetteduk. Härlig roman från tjugotalets Rom. Den romantiska sidan av katolicismen: vackra små kyrkor med bedjande nunnor, människor som är på väg till konversion, liksom Le Fort själv då hon skrev romanen 1928, samtal och diskussioner med pittoresk psykologisk analys - sånt som får en att le och trivas med läsningen.

Huvudpersonen Veronika, en 16-årig tysk flicka, får inte påverkas att bli kristen för hennes far.
Och så bor hon i Rom av alla platser, hos sin mormor och moster. Naturligtvis påverkas hon att bli inte bara kristen utan kristen i moderkyrkan. Vad annars kan ske i Rom, särskilt när hennes mormor och moster tar henne till kyrkorna! Jag var själv där som 20-åring och se hur det gick.

De flesta berättelser har ett krångel som utvecklar sig till kris och når ett klimax. Krånglet är att Gud drar henne till sig. Krisen är mormoderns och mosterns komplicerade relationer till varandra och till Veronika -- och till sina egna ouppklarade affärer med Gud. Dessutom dyker en ung man upp och fördjupar krånglet.

Många fina och sanna rader finns att minnas. Här ett fint citat på sid. 117 då mormodern, den nobla hedningen som visar kulturell respekt för katolsk tro:

"Jag har alltid hyst aktning för er kyrkas omvändelsenit, sade hon. Är jag övertygad om att äga ett medel till människor räddning så är det också min plikt att delge andra det. Åskådningar som låter var och en blir salig på sin fason, kan aldrig riktigt övertyga någon."

Här säger den unge diktaren på besök om sig själv, s.235:

"...ty vem är egentligen konstnären? Han har inga konturer. Konstnären är en trollkarl som kan förvandla sig till allt vad han vill och ofta även till det han sälv inte vill; men sedan är han heller inte värd ett ruttet lingon. Och därför är också av alla människor konstnären den som har svårast för att bli frälst -- eller att vara bli en personlighet, nämligen därför att han ständigt har skenfrälsningen och skenpersonligheten i sin konst."

Veronika säger själv s.263:

"Vad jag nu har att beätta om mig själv är egentligen blott en enda sak. Varje människa har en historia: den om hennes själv och hennes liv, men dessutom ännu en: om själen och Gud. Och denna sista är i grund och botten alltid enkel, hurkomplicerad den än förefaller. Ty det är ju när allt kommer omkring inte vi som kämpar oss fram till Gud. Det är Gud som kämpar sig fram till oss."

Mostern, som förnekar Gud till förmån för psykiatrin säger i en bikt, s.303:

"Istället för att fly till Sakramentet flydde jag till läkarkonsten. Jag biktade mig för läkaren och mottog av honom den enda absolution som världen kan ge, nämligen psykiaterns. För honom existerar ingen synd som inte kan förlåtas eftersom det ju inte finns någon själ som kan förneka Gud. Hans absolution gav mig den förfärliga frid vari tusenden i våra daga lever, tusenden vilkas sjukdom består i att de en gång har försmått Guds frid. Ty även de helt gudsfrämmande har ett alternativ till Gud; i annat fall skulle di inte leva. Från den dagen trodde jag inte längre på någonting, intens på Honom i vars våld jag var......Hela världsalltet var ingenting annat än en enda grå, blind materia."

Ska inte berätta hur det det går. Läs denna klassiker från 1928 !

Lars Levi - igen !

Laestadius vill (Predikan 8:e söndagen efter Trefaldighet) dela in människor i tre kategorier: sovande, väckta och benådade. Sovande och väckta är lätta att beskriva. De flesta i världen sover och går miste om riket - förmodligen. Några är väckta och tar korset på sig och lider av sin orenhet hela tiden och längtar efter Brudgummen.

Men den tredje kategorin är svår att beskriva för Laestadius. Det verkar som benådningen dels är tillfällig -- vilket är katolskt och realistiskt -- dels är den osäker även när den faktiskt sker. Här är Laestadius sund ! All väckelse och exstas till trots ser han att benådning säkrast bör vänta till Domen och Hemkonsten, hur den nu blir. Låt oss koncentrera oss på sovandet i världen och väckandet av de Några.

Får mig att tänka på Lukas 13: Och någon frågade honom: »Herre, är det allenast få som blir frälsta?» Då svarade han dem:»Kämpa för att komma in genom den trånga dörren; ty många, säger jag eder, försöker att komma in och ska dock inte förmå det.

Thomas Hobbes

Filosofen Thomas Hobbes är fascinerad av att människan erfar föremål.

Wow! Det är jag också. En härlig filosofisk fråga. Hobbes säger: "Antag att alla ting förintas. Då kan man fråga sig vad en människa skulle ha kvar att filosofera om. Och veta något om. " (De Corpore II,7)

Här ser vi barnet som förundras över skapelsen. Hobbes har en kristen realism när han förundrar sig över den Artefakt som Gud erbjuder oss, naturen, skapelsen. Att erfara föremål i ett stort tum: Guds första mirakel för varje levande skäl.

Men vad är föremålen för Hobbes? Inte i första hand mentala fenomen utan realistiska yttre föremål, fakta som "naturen erbjuder oss" (ibid. IX,25) Orden "naturen erbjuder oss" handlar om en ytterverklighet, objektiv och med absoluta värden genom liv och död. När Hobbes också talar om "fantasmata" menar han de inryck vi får, de idéer vi på sant eller falskt sätt får om verkligheten runt omkring oss.

Efter att vi fått kunskap om naturen kan "alla föremålen förintas" och kvar blir då förstås minnen och fantasmata att filosofera över. Men det är ett tänkt efteråt. Därför kan också rummet i sig för Hobbes vara accidentalt utanför medvetandet som föreställer sig det. Accidentalt -- det är avgörande, alltså det är realistiskt där utanför oss men måste inte vara det. Det är inte heller privat accidentalt utan på ett universellt och allmänt sätt.

Alla föremål har någon sorts struktur och därför finns det sanna och falska definitioner av dem. Kunskap är se generering som leder till verkning eller tvärtom se en verkning som leder oss till dess generering. Två vägar till kunskap alltså. Någon verkar i naturen - Gud - och denna verkan kan vi veta något om på ett sant sätt. Kan vi veta något om Generatorn? Ja, det som verkan ger vid handen.

Denna Generator, eller som Hobbes kallar honom i Leviathan: Artefaktor. Denna Generator arbetar med en biomekanisk verklighet som vi ser i våra kroppar och i naturen. Big Bang sker enligt mekaniska fysiska lagar - dvs själva lagen är inte mekanisk men genereringen och dess verkan är det. Det är alltid samma princip: actio och reactio.

Detsamma gäller människans organiska passioner -- biomekanisk generering och synd som verkan. Synd? Ja det skadliga och smärtsamma erfarenheter vi ständigt gör. Hobbes är mycket medveten om dessa, liksom den kristna realismen.

All organisk-mekanisk generering av passioner utifrån Hobbes är en modifiering av motus vitalis i blodet och i hjärnan som sedan projicerar modifieringen på yttervärlden. Motus vitalis brukar översättas med vitalkraft eller liknande. Men vi kan säga Livet i oss (bios) och vara medvetna om det Nya Livet (zoe) i kontrast och i underbar frälsning genom Jesus Kristus. Men observera: bios är grunden för zoe. Gud älskar sin biomekaniska maskin människan och hatar synden våra passioner producerar dagligen och stundligen.

Guds skapelse är ett mirakel -- även enligt Hobbes. Varför? Jo, det mest mirakulösa han känner till är människosjälens erfarenhet av föremål. Hur kan fysiska föremål bli mentalt liv i oss? Endast ordet mirakel passar där enligt Hobbes.

Genereringen av denna erfarenhet -- alltså Generatorns Acitio -- är nämligen totalt obegriplig. Helt i enlighet med kristen realism och en god utgångspunkt för att ta emot uppenbarelsen som fulländar förnuftet i kunskapen om verkligheten.

Hobbes tar fram syndens verkningar: lust, olust, drifter, laster, begär, affekter, viljeakter -- alla är de retningar från föremålen i det yttre rummet, kombinerat med egenrörelser i kroppen. Här finns både en objektiv en subjektiv sida av synden. Det leder dock inte till frånvaron av absoluta värden som någon kanske tror. Hobbes pekar på det absoluta negativa värdet -- döden. I kristen realism målar Jesus ut detta med kraft: elden som brinner i Gehenna. Hobbes pekar på det maximalt positiva värdet -- livet, livskraften. I kristen realism är detta det Nya Livet (zoe).

Se mer på katolskmission.com/psykofysiskkristendom.html -- om någon vecka eller så.

Polynesiskt

När jag kom hem från tre månaders arbete på Hawaii var min tro "polynesisk". Omedelbart märkte jag skillnaden: hemma i det kalla Norden njuter man inte lika självklart av den stora Gåvan - skapelsen. Vi kämpar mer än polyneserna, tror vi. Men det är en illusion. Att leva i skönheten Gud skapat och där livet är enkelt som på Hawaii blir nödvändigheten av äkta tacksamhet ännu större. Hawaii är den stat som kanske spårat ur mest, tillsammans med Californien, i träsken där relativism och likgiltighet frodas. Samtidigt vet vi att många församlingar runt om i Polynesisen är mycket kyrkliga och kyska i jämförelse med Europa.

Så hur fungerar då en polynesiskt färgad tro och världsbild? Först och främst: glädjen över den stora Gåvan. Därefter vördnaden och fruktan inför Givaren. Dessa två premisser är den polynesiska grunden. När vi sen förstår att Jesus Kristus är den genom vilket allt detta blivit till och dessutom den som räddar mig till det himmelska Riket, den enda Sonen, som lever i sin egen kyrka genom apostlarna - då är vi framme vid den polynesiska tron. Kännetecken: "laid back" i jämförelse med europeisk puritanism, lyssnande och sjungande, leende och medkännande. Kärleken på korset och uppståndelsens ljus fulländar den stora Gåvan.

Gaugain är ett bra exempel på hur det inte ska gå till. Man tar inte med sig den europeiska själen och försöker hitta ett paradis på Tahiti. Det fungerar inte. Man byter istället. Efter att ha sett bergen, blommorna, ljuset, vågorna, valarna, stränderna, folket och den hedniska upptakten till kristendomen med alla vilda gudar och krafter så älskar man allt detta i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Därmed får vi på något vis den nya polynesiska själen.

När jag kom hem till Sverige läste jag mycket missionshistoria. Det ger en hel del. Uppenbart var att katolsk tro passar polynesisk livsstämning bra mycket bättre än protestantisk. Det sinnliga, det försonliga i synden, den goda skapelsen och friheten från arvssynd i dopet. Precis vad man vill ha efter en lång och tabufylld hedendom med godtycke och våldsam makt. Något av det mest intressanta jag läste mig till var att den gamla monoteismen i Polynesien är mycket lik den judiska ! Hade jag aldrig tänkt mig när jag kom dit. Men det stämmer på något sätt.

Ändå behöver man inte sakna det polynesiska. Istället går det att ta med sig ljuset till andra delar av planeten. Vågbruset från skapelsen kan höras överallt om man har en polynesisk själ.

Ikonostasen

Kyrkan måste andas med två lungor, sa JPII och menade att östkyrkan måste befrukta västkyrkan i vår tid. Det begriper inte alla kristna. Många i väst är irriterade på arrogans och självsäkerhet hos ortodoxa och bysantinska katoliker. En sorts spirituell hybris. Men det gäller att gå in bakvägen till ortodoxin, genom Gud och genom Skriften och Traditionen. Det är verkligen två lungor, men jag vill använda en annan bild: hjärtat och hjärnan. Hjärtat är mysteriet, hjärnan analysen. Båda behövs men analysen vilar till slut i hjärtat.

Östkyrkan är ikonostasen. Vad är det? Dels är det den skiljevägg i kyrkorummet som skiljer lekmännen från de apostoliskt vigda. Nuförtiden är denna ikonostas full av ikoner kring och över de tre portarna i väggen. Men ikonostas är också ett förhållningssätt till Guds tillvaro på jorden och i himlen. När man ser hela kosmos som ikonostas, Guds levande bild, andas man med den östra lungan. Då vilar dynamiken som finns mer i den latinska traditionen med aristotelisk tanke bakom den kristna filosofin. I den gudomliga liturgin som egentligen täcker in hela skapelsen, skrivs dynamiken in i en större ikon - Guds vara och skapelse. Det oskapade omskriver det skapade.

När det påpekas i NT att vi ska se det osynliga -- allt vad synligt och osynligt är, som vi säger i bekännelsen -- handlar det om ikonostasen. Det heliga vilar och inom sig finns all dynamik och förändring. Vår theosis, vår växt i Gud, leder oss till allt större vila i den gudomliga ikonen och den gudomliga liturgin. Lovprisningen övergår till lyssnande och seende. Lyssnandet till Ordet som också är tyst, seendet av det som osynligt är.

Det nio mysterierna - Herrens bön

Den levande Anden gör mysteriet i all liv till erfarenhet i oss. Vi glömmer så lätt. Som JP II sa måste vi låta båda lungorna i Kyrkan andas -- den västliga formulerade och den östliga mysteriebevarande. All vår tillvaro är nuptial -- det älskande mysteriet. St Bernard skrev mycket om det i sina Sermones över Höga Visan. Men även Herrens bön saknar den rationella självklarhet vi ofta tar för given.

Herren bön har egentligen nio mysterier:

1 Pater noster - märkligt, underbart, vad är det?
2 qui est in caelis - märkligt, underbart, vad är det?
3 santificetur nomen tuum - märkligt, underbart, vad är det?
4 advenitat regnum tuum - märkligt, underbart, vad är det?
5 fiat voluntas tua sicut in caelo et in terra - märkligt, underbart, vad är det?
6 panem nostrum supersubstantialem da nobis hodie - märkligt, underbart, vad är det?
7 et dimitte nobis debita nostra sicut et nos dimittimus debitoribus nostris - märkligt, underbart, vad är det?
8 ne nos inducas in tentationem - märkligt, underbart, vad är det?
9 sed libera nos a malo - märkligt, underbart, vad är det?

Bra sagt Umberto Eco !

Karl Keating skriver i sitt sista veckomail om Umberto Eco och citerar den italienske filosofen:


"We are supposed to live in a skeptical age. In fact, we live in an age of outrageous credulity. The 'death of God,' or at least the dying of the Christian God, has been accompanied by the birth of a plethora of new idols. They have multiplied like bacteria on the corpse of the Christian Church--from strange pagan cults and sects to the silly, sub-Christian superstitions of 'The Da Vinci Code.'"


Så riktigt och så skönt att höra från författaren till Rosens namn som ju är något ambivalent till den kyrka Eco växte upp med.

Innanför ikonen

När jag kom till Israel hösten 2005 för första gången i mitt liv, slogs jag av den bysantinska närvaron.

All vår katolska teologi, vår diskurs, vår katekes, liksom tystnade inför alla ikoner på mosaikgolven, på friserna, på väggarna. Ingen guide sa något mer än: här ser vi rester från den bysantinska tiden.

Snart insåg jag sanningen: det finns ingen speciell bysantinsk tid. Kristendomen är ikonisk från början. Vår latinska diskurs, vårt sätt att tala kateketiskt och apologetiskt måste skrivas in i ikonens mycket större omfång: det himmelska sensoriska.

Den sanningen fick jag hålla för mig själv. Ändå kände många av oss i sällskapet att det bysantinska trängde in överallt - i synnerhet i gravkyrkan.

När jag kom hem från Israel började jag forska i den första tidens palestinska kristendom. Mycket intressant. Så lätt att förbigå och hänvisa till en passerad historia.

I en text för undervisningen på mina kurser försöker jag formulera vad ikonens kristendom är. Enkelt kan det sägas så här: Jesus Kristus inte bara talar utan är och utstrålar det Gudomliga. Han är från början ikonisk och når många människor på ett fullödigare sätt än de som hör hans ord och förstår hans lära. Detta fortsätter genom den helige Ande sekel efter sekel. Det ikoniska, det himmelska i det sinnliga och kroppsliga, fortsätter vara den stora undervisningen, den som sker när brudtärnan kommer in till sin Brudgum.

Den stora liturgin - och den lilla

Samtal med elever efter fyra visningar av Mel Gibsons film The Passion of the Christ på Härnsösands gymnasium ledde till detta i kort sammanfattning:

Jesus är liturgisk i hela sitt liv och kallade oss till denna liturgi - bebådelsen, födelsen, frestelsen, undervisningen, miraklerna, förföljelsen och hatet, arresteringen, tortyren och döden, uppståndelsen -- allt är liturgi för den som lever med Kristus. Detta är främmande för den sorts kristendom som på 1600-talet och framåt blev en ord-religion eller en skrift-religion.

Den stora liturgin är vårt år -- nu är det påsken och vi lever påsken dag och natt, på jobbet, hemma, i kyrkan. Snart är det pingst och himmesfärdstid. Kalendern från vår svenska kristna medeltid finns kvar och kan upplivas för alla. Hösten kommer och Kristi Konungs dag. Sedan närmar vi oss Jesu födelse och de tre vise männens besök, tempelupptagningen och snart är det fasta igen. Så lever vi den stora liturgin som alltid är Honom i Hans essens.

Men det finns en liten liturgi också. Det är dina knäfall på morgonen framför korset du har på väggen. När du sitter på bussen eller cyklar till jobbet är den Rosenkransen som anknyter dig till hela Hans liv genom Maria Guds Moder. Det är middagsbönen, eftermiddagsbönen, kvällsbönen, den dagliga tidebönen, så som du utformar den eller låter den utformas i en gemenskap.

Det blir två liturgiska hjul som rullar oss mot evigheten, det lilla hjulet på 24 timmar som snurrar i det stora årshjulet. I båda fallen är det inte fråga om ord-religion eller predikan-religion. Det är Jesus själv.

Varför motvilja och äckel?

Bibeln beskriver friheten i Guds gläjde och mörkret i lustens härjningar. Varje sund människa känner till det. Men europeisk psykoanalys har problem. Läs följande märkliga formulering:

”Resonemanget i Spielreins arbete börjar med frågan om varför den så mäktiga könsdriften vid sidan av själva njutningen ger upphov till negativa känslor som oro, motvilja och äckel”.

(s 243 i Aleksandr Etkind, En omöjlig passion, 1993.)

20 miljarder omsätter barnpornografin idag år 2006. Det har mycket med freudianismens och darwinismens beskrivningar av ”den mäktiga könsdriften” att göra. Hur kommer det sig att vi känner sådan oro och motvilja? Ja till och med äckel !?

Perfektionerna är gåvor

Platon visar oss tre perfektioner: det goda, det sköna och det sanna. Det mesta vi tänker handlar om dem. De är inte bara ledstjärnor utan gåvor i sig som vi kan njuta av.

Thomas lägger genialt till två: vara och enhet. Dessa är ännu mer fundamentala och måste finnas för att det goda, det sköna och det sanna ska kunna existera. Vara är dessutom Guds namn och natur. Enhet är kanske en mer svångfångad perfektion. Alla de andra perfektionerna ingår i enheten. Men även alla accidenser i den sinnliga verkligheten ingår i den stora Enheten, i Guds perfektion.

St Alfonso av Liguoro lägger till en sjätte perfektion: uniformitá alla volontá di Dio. Jag har just upptäckt denna perfektion genom St Alfonso och behöver tid för att läsa och ruminera mig fram i hans skrift om uniformitá.