Kristus är liv !

Efter upprepade mess och mail från kristna elever jag haft under åren, som frågat om råd i den kristna tron skrev jag ner det följande essä och sände som svar. Kanske fler av mina elever kan läsa om jag lägger det här i bloggen. Må det bygga upp !!

*****

 

Hur skulle det vara om det Paulus säger med orden "Kristus i er, härlighetens hopp", var en daglig realitet i våra liv? Är det ens möjligt? Finns det något vi kan göra för att få det att hända? De allra flesta kristna jag frågat om detta skakar svävande på huvudet. De flesta, inklusive präster och teologer, har inte ens tänkt på frågan "Är det något vi kan eller bör göra för att få det att hända?"

Det finns inget vi kan göra, för det är redan ett färdigt faktum! Om vi ​​läser Johannesevangeliet, finner vi att Kristus verkligen har blivit ett med den troende. Tron på Jesus är inte som en tro på Julius Caesar eller Karl XII, där man anser sig veta eller tro att någon har levt och att vissa saker har hänt. En sådan tro förändrar ingenting. Men tron på Jesus Kristus är en förändring, han blir mig som tror, han förenar sig med mig som tror.

Det finns därför en viss livskvalitet som han förmedlar till oss genom att bli oss, ett visst liv som spontant flyter ut ur oss och som kan beröra andras liv på ett visst sätt. Detta liv som jag får av Jesus är helt annorlunda än vad som sker om du endast tror på ett påstående om Jesus, eller flera påståenden om honom, eller en religiös och kyrklig lära om honom. Jag hade hört talas om kristendomen i rätt många år utan att alls fatta något om detta nya liv. Och jag ser många kristna som endast tror på en lära och kämpar med den. Vad ska jag tro, hur ska jag tro, vad ska jag göra?

För trettiotre år var jag en som ansåg att jag själv är den som gör vad som bör göras i det kristna livet. Och jag gjorde det för Gud. Jag var i Guds tjänst i hans kyrka. Jag hoppades och nästan visste att det jag gjorde gladde Gud. Jag hoppades att det jag gjorde hedrade honom. Jag bad, var god mot andra, läste de heliga texterna, gick i kyrkan, mediterade, argumenterade för den kristna läran, visade upp det kristna livet för andra. Jag var engagerad. Gud borde vara nöjd. Fast säker var jag inte.

Så småningom började dock den helige Ande, som är vår enda lärare, tala i mitt inre om att Gud är egentligen den ende som handlar, och eftersom Gud är den verkliga upphovsmannen till allt, är  det faktiskt inte något en kristen kan eller bör göra för Gud förutom att vara tillgänglig. 

 

Vad är vår del i det kristna livet ? Tillgänglighet.  Endast det. Vi kan helt enkelt säga, "Ja, Herre, gör det Du," och se att han gör det.

Allt för enkelt? Allt för slappt? Allt för vilsamt? Ja jag erkänner att det är enkelt, avslappnat och vilsamt. Tack Gud för det ! Jag hade inte kunnat föreställa mig hur ljuvligt vilsamt och gott det är att låta Gud vara den som gör allt. Jesus Kristus gör allt för mig. Halleluja ! 

Hur känner vi igen detta liv? Inte genom yttre formerna. Inte genom ord och doktriner. Vi känner igen det från hjärtat. Det är inte vårt gamla jordiska hjärta. Vi har ett nytt hjärta, så vi ser i det nya hjärtat att Gud i Jesus Kristus är vår innersta väsen. Jesu Kristi Ande har förenat sig själv till vår ande och tillsammans är dessa två som en enhet i rörelse. De är två, men de lever och andas som en enhet. Det här kan ni ha som er utgångspunkt.

 

En kort men fundamental mening i första Johannes säger: "Gud är kärlek." Det står inte "Staffan har kärlek", och det står inte "Staffan är kärlek". Orden säger att Gud är kärlek. Det måste finnas något sätt att få detta att gå ihop: om jag inte kan älska, och Gud är kärlek, hur får jag Guds kärlek i mig? Det enda sättet att få till stånd att Gud blir älskad som jag vill men inte kan älska honom, är för Gud att vara den kärleken i mig och älska sig själv - Gud gör det verkligt kärleksfulla med hjälp av mig som ensam endast kan sakna kärlek och vara eländig. Om detta är sant, är de flesta troende fortfarande fångade i den smärtsamma cirkeln "Jag måste, jag måste, jag bör och jag ska." Precis som jag var.

 

Förr i tiden fanns det dagar då jag kände att jag borde göra vissa saker som god kristen, men jag ville inte. Och det fanns andra dagar då jag kände att jag faktiskt måste, men jag ville inte då heller. Hur kan man lösa detta problem? Hur kan jag sluta oroa mig för alla måsten, alla borden, alla skullen? Det hjälper inte att man ser andra som man känner inom kyrkan som är likadana och försöker trösta en. Problemet är kvar.

 

Jag var tvungen att lära sig matte enligt Paulus. Jag var tvungen att lära mig att ett plus ett är lika med ett. I 1 Kor 6:17 säger Paulus, "Han som är förenad med Herren är en ande i Honom." Paulus säger dock inte att "han" var Jesus Kristus. Han säger att "han" är förenad med Herren. Så det finns två personer, en "han" Paulus och Jesus Kristus, Guds Son. Endast i hjärtats tro innebär Jesu död någonting - när jag tror att han var Guds Smorde och att hans död var inte bara en fysisk död på korset utan en död med mig och därefter ett nedgående i helvetet med mig och därefter en uppståndelse med mig. 

Hans död var för mig, för dig, för världen. Hans död var för varje individ i världen som någon gång sträcker ut handen och säger "Jag tar emot Jesus Kristus." Och du, kära elev som läser detta får honom när du säger det.

 

När du tar emot har du Jesus som din Frälsare. Det vet du. Nu går vi vidare. Hur kommer du till tron att Kristus bor i dig? Fråga dig själv: Hur fick du någonsin tron att han dog för dig? Om han kan dö för dig, kan han då inte leva i dig och genom detta föra dig till sin värld, sin dimension, Guds rike?  

Det är det jag vill prata om som svar på era frågor - Kristus bor i varje kristen människa. Inte alla kristna vet detta; vad som är viktigt är att du vet det. Vi kan inte ansvara för andra människor, men vi kan öppna våra egna hjärtan. Han har kommit in där för att ge liv i överflöd. Den som går in i Kristus genom att låta honom komma in, ska bli frälst säger Jesus i Joh. 10:10. Det handlar om det viktiga i att du känner honom, såsom han känner Fadern och att därigenom är allting fullbordat. Du behöver ingenting mer göra. Jag har hört Joh. 10:1-10 användas som en sorts uppmaning till mission. Men läs själv och se vilket underbart sammanhang Jesus förklarar: han känner dig som den gode herden, du känner honom, såsom han känner Fadern. Ordet är "ginosko", att lära känna, uppfatta, veta, ha direkt känning av.

Notera Filipperbrevet 1:21: "Att leva är för mig Kristus." För mig är det att leva att Kristus lever genom mig. Det är vad Paulus menade, tror jag. Det är Kristus som lever ut sitt liv i Paulus när han reser omkring till alla möjliga platser i Turkiet och Grekland, när han talar till människor på marknader, eller till dem som han tillfälligt bodde hos, eller ibland i synagogan. Så länge de lyssnar på honom, är det Kristus de hör. Genom Paulus.

 

En omskrivning av Paulus i 2 Kor 5:20 skulle kunna låta: "Det är Kristus som utför Guds försoning av oss." Inte att vi försonar oss för eller med honom, men att Gud genom Kristus försonar oss genom att bli ett med oss. Om det är sant, vem går till mataffären och handlar i morgon? Vem ska till jobbet? Vem ska ut och fiska i helgen? Vem ska koppla av i solen på verandan? Kristus är det. Om det är vad du kommer att göra i morgon, är det vad han kommer att göra, eftersom han är  i en oerhörd gemenskap med dig. Det är detta som är kyrkan, inte något annat. Vad är han intresserad av? Vad du är intresserad av ! Vad gör han? Vad du ska göra ! Vad är han ute efter? Vad du är ute efter ! Vad är han bekymrad kring? Vad du är bekymrad kring ! Varför? Eftersom du och han är en.

 

Du kanske säger "Men jag är inte alltid särskilt andlig. Jag är väldigt världslig ibland, ja otroligt världslig ! Och jag syndar också !" 

Underbart ! Inte heller är han! I evangelierna är han sällan bekymrad om "religiösa" saker. Han är inte särskilt kyrklig. Han verkar mer intresserad av att vara med människor. Han var nere vid sjön; människor såg honom där nere. Han var hemma hos Maria, Marta och Lasarus;  han är ute och går bland byar och städer. Folk har hört talas om att han varit här eller där, gjort något, sagt något. Han var hemma hos Simon Petrus; folk pratar om vad han gjorde med någon där. Varje gång de hörde att han skulle vara i kyrkan/synagogan skulle de be honom att tala ! Vad är det han säger egentligen?

 

Jesus var inte kyrklig eller ens religiös. Han pekade på de tempelanställda och de religiösa lärarna och sa: "Ni hycklare. Kroppen är ren på utsidan, men inuti är orenlighet." Han ville inte betona religionen. Men han gjorde allt av kärlek till människor, även då kallade de intellektuella för hycklare. Han blir till och med ett med vår synd, han som inte vet vad synd är ! Han gjorde sig ett med helvetet då han ropade: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?", den yttersta övergivenheten, varefter han blev ett med det ondaste för att frälsa det. Det är den kärlek han lever i dig och i mig, som dig och som mig. 

Och han har det levande ordet för alla sorters människor. Hörde inte kvinnan vid Sykars brunn livets ord? Hörde inte Nicodemus livets ord i det hemliga nattliga samtalet med Jesus? Visste inte tjuven på korset att det var gudomligt liv han fick höra och se sin sista timmar i jordelivet? Visst gjorde de, och otaliga andra genom historiens generationer, vars namn inte är kända för oss. De svarade på livets ord genom Kristus i dem. Han är Immanuel, Gud med dig och med mig och du kan ingenting göra åt det. Vi är livet, det är allt. Det är fullbordat. Bara bärare av livet i Kristus är vi. Vi är med liv ungefär som en kvinna är med barn !

 

Hur kan detta ske? Det är den vanligaste frågan bland troende när de får höra detta glada budskap. Hur kan jag som är så likgiltig, få bära detta Kristi liv? Det verkar så okritiskt, så lättsinnigt fritt från omdöme om min egen karaktär? Så amatörmässigt ensusiastiskt för mina egna syften? 

Eftersom livet i Jesus är spontant. Innan du blev kristen, steg du aldrig upp ur sängen och sa, "Jag ska försöka att misslyckas med allt i dag !" Finns det någon som går omkring och säger: "Var är den där boken om hur man säkert kan misslyckas med allt och bli olycklig? Jag ska försöka vara olycklig i dag"? Ungefär som de kritiker i Frankrike som var missnöjda med Mattieu Ricards bok om lycka: vi vill inte bli påminda om lycka, vi vill vara olyckliga och bara nån gång ibland bli lite lyckliga när mörkret skringras. Hur gör friska barn?  När de vaknar stiger de upp och försvinner för att leva sin dag. Det finns inte några svårigheter i att spontant sätta igång, eftersom vi är födda på det sättet. Det är så Jesus menar när han säger: jag har kommit för att ni ska få liv i överflöd.

 

Många av er tror att det är svårt att vara kristen, eller hur? Och flera av er söker er till andra livsstilar på grund av detta? Jag trodde det var svårt, därför att Bibeln för mig var en  bok som berättar hur man ska vara kristen. Det var helt enkelt fel. Bibeln är som ett brev från Gud till mig om hur han vill leva mitt liv och tänker göra det genom Jesus Kristus. Vissa dagar är ett speciellt avsnitt av detta långa brev mer talande än andra. Andra dagar är det ett annat avsnitt. Brevet räcker hela mitt liv på jorden att dagligen njuta av. Observera: njuta av. Det är en som älskar mig som skriver brevet. Det är redan så, jag kan inte ändra den saken. Ett kärleksbrev njuter man av, eller hur? Visst, om jag skulle fortleva mitt liv på en öde ö och fick ha tre avsnitt av Bibeln med mig, skulle jag ta Johannes evangelium, Hebreerbrevet och Johannes uppenbarelse. Men nu får jag ha hela brevet i min hand varje dag, jag får ha det i min telefon och min iPad med hebreisk text och grekisk text och lexikon och konkordans. Hur otroligt är det inte? I Jerusalem mötte jag 2006 en amerikansk evangelist, Stephen Ray, och på en restaurant kunde vi dela denna digitala glädje fullt ut. Han hade betydligt fler saker än jag och delade glatt med sig.

Men innan jag såg kärleksbrevet såg jag en bok om uppgifter för mig. Jag läste inte att Jesus älskade mig, jag läste ett bud: "Du skall älska din nästa som dig själv !", vilket var uteslutet från start. Jag trodde ändå att "Det är vad jag ska göra för Bibeln säger det !" Det är det som är "vägen, sanningen och livet". Absurt.

Jag skulle gå budvägen i alla fall. Att vara kristen var svårt. Jag läste snart om något annat bud "Du skall inte göra så och så." Jag läste syndakatalogerna i Pauli brev. Så skulle jag inte göra, allt det där skulle jag inte göra. Folk kommer inte att se mig göra det för jag är kristen. Jag älskar Gud. Jag tjänar Gud. Jag kommer inte att göra det allt det där. Ge mig några år av bön och mässor och bibelstudier och snart ska jag vara riktigt kristen. Så är det. Katastrof att läsa ett kärleksbrev på detta sätt.

 

Kristna reagerar på olika sätt i frustrationen att inte kunna vara kristen på det sättet. En del gömmer sanningen och spelar andliga, en del ger upp kristendomen helt och hållet eftersom de har uppnått den sanna slutsatsen, "jag kan inte göra det." Andra håller sig tillsammans med andra frustrerade och försöker "hålla ut". Men de som uppriktigt älskar Gud och vill tjäna honom brukar hamna i väldiga depressioner. Och det är smart. Precis det bör hända. Det är som ett litet preliminärt nedstigande i helvetet. Alla vi måste komma till insikt om att vi helt enkelt inte kan göra det på egen hand. Och att det inte handlar om det.

 

När Gud och Mose talade tillsammans och Gud gav Moses lagen, sade han, "Ge denna lag till dem där nere. Detta är vad jag vill, och om de kommer att hålla denna lag, jag kommer att vara deras Gud och de skall vara mitt folk ".  Mose gick ner,  läste lagen för dem. Givetvis borde de ha sagt på en gång och högljutt: "Är du dum? Vi kan inte göra detta ! Vad tror du om oss. Det där är vad Gud kan göra, det är hans egenskaper som buden beskriver." Men de sa, "Oj, jaja vi ska göra det. Vi ska göra det. Vi måste göra det !" Gjorde de det? Under tusen år? Gamla testamentet är en historia om att de inte kunde göra det. Alltså en historia om sanningen.

 

Vi är inte annorlunda än dessa hebreer på väg till Kanaan. När vi blev frälsta eller kom till tro, tog vi Bibeln och sa, "Vi gör det! Vi ska göra det ! Vi måste göra det !" Och vi har inte gjort det heller. Eller hur?

 

För trettiotre år sedan upptäckte jag att jag var bara trodde på en Gud som var "där uppe." På avstånd. Där borta var min Gud. Han var "där uppe." Hur  tjänar man en sådan Gud? Genom att hålla kyrkolagen, hålla sig till kyrkotukten och erbjuda sina personliga uppoffringar och regelbundet be för sina synder att bli förlåtna. Man sköter sina böner. Man sköter sina mässor. Man sköter sig. Hur gjorde jag? Precis detta. Försökte tjäna Gud genom att hålla "katekesens lag", församlingslivets lag,  erbjuda mina uppoffringar i församlingsarbetet och be om förlåtelse varje kväll för dagens exempel på misslyckanden. Var det någon skillnad mot folket som hade Mose lag? Nej, jag var bara en av dem i vår tid. Jag hade inte tagit emot någon god herde som ger sitt liv för mig och till mig.

 

Det kristna livet kommer i ditt hjärta lika spontant som barnet som vaknar på morgonen och vill upp för att göra dagen lycklig. Innan dess har du bara religion och kyrklighet. Du vet ännu inte att Kristus fungerar som du. Men många av Israels profeter visste det. De visste att Gud ville inte ha blod av tjurar och getter, men ett förkrossat hjärta som tar emot Gud. Han sa genom profeter som Jeremia och Jesaja att han skulle ge dem ett nytt hjärta, att lagen skulle skrivas inte på tavlor av sten - eller i katekeser - utan på de köttsliga tavlorna i hjärtat; och att ingen skulle behöva en lärare eller präst, eftersom alla skulle undervisas av Herren direkt. Vilket bara sker när Kristus får leva som dig. Alla skulle känna Herren på det sättet.

 

Kan du ha tillit till Kristus ? Kan du lita på hans gemenskap med dig och mig ? Kan du förtrösta på att han vill leva det liv vi lever? Jag kan nu säga ja. Men jag kunde inte alltid säga ja, eftersom jag såg en stor risk i ett sådant ja-sägande. Och många präster och biskopar och församlingsduktiga kommer att upprepa den risken för dig också. Att du gapar efter för mycket. Att du slarvar iväg utan ansvar och mognad. Jag kunde inte säga ja förrän jag kastat ut mig själv ur templet, liksom Jesus kastade ut månglarna. Jag ropade med Jesus: Min Gud, varför har du övergivit mig ? Och strax, mitt i utkastadheten, höll han mig i sina armar.

 Men är vi Guds-älskare om vi överger Gud-därute och Gud-däruppe och Gud-där-i-kyrkan ? Jo. Eftersom Gud har gett oss ett nytt hjärta - den verkliga kyrkan i Kristi person, där mässan firas hela dagen. Vi är inte samma gamla personer. Vi är nya personer. I samma ögonblick som du och jag tar Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare och sanna kyrka, är vi en ny person som kom in. Den har aldrig funnits i oss tidigare, eftersom Gud sätter en ny person i hjärtat på oss. Gud sätter Kristi Ande i oss. Detta är det verkliga dopet. En helt ny varelse har fötts. Är det inte underbart? Det är evangeliet. Det är de goda nyheterna. Det är Guds egen kyrka. 

Inte bara är vi ständigt för alltid räddade från synd, begången och framtida, men  Gud tar över våra liv så som de är just idag. En helt ny person har kommit till stånd som går till ditt jobb, tar hand om din familj, sover och äter och pratar som du. Gud lever ut sitt liv genom oss för att han själv ska erfarar sann gudskärlek, sann god vilja. Paulus skrev: "Ty det är Gud som verkar i er båda, som får er att vilja och att göra hans goda vilja."

 

Nu när ditt kristna liv är lätt kan du intyga, utifrån din erfarenhet att Kristus är en kärleksfull nära Gud som vill leva och agera i mitt liv. Och du kan byta alla böner mot ett enkelt: Tack Herren Jesus Kristus. Det blir den nya och eviga Jesus-bönen. Den kan vi använda när vi faller ner i synd emellanåt, för vi önskar inte att göra vad som är fel, vi önskar inte att vi misslyckas. Jesus dömer oss inte och vi dömer oss inte utan skyndar oss att tacka för det nya liv han ger oss.

 

När vi hade Gud på avstånd gjorde vi fromma saker som såg ut som äkta tjänande av Gud. Vi mådde bra på något sätt. Men det var självets rättfärdighet - eftersom vårt förbund var fel. Nu när vi är frälsta och det är fullbordat ska vi ofta göra saker som inte ser särskilt fromma ut men blir helt oskyldiga - eftersom Gud bor i oss. Felsteg blir bara felsteg, ungefär som om vi snubblar. Vi rätar upp oss och går vidare.

 

Många elever fråga: Hur ska vi veta säkert när vi gör något fel? Men jag vill svara er med en fråga: "Behöver du nödvändigtvis någon för att tala om det? Nej, för Anden sköter det åt oss och övertygar oss om felaktigt liv som inte ger glädjen. Anden kommer aldrig misslyckas med att styra oss på Guds eget sätt. När någon berättar om något han inte gillar eller något som han känner är inte är särskilt kristet, måste jag säga, "Ja, jag hör vad du säger, men jag får nog vänta på Anden för att förstå det där inuti mig själv. Jag tänker inte bestämma vad som är gott och vad som inte är gott baserat på hur det ser ut, eller hur det låter, eller hur det känns.

Vi måste i vilket fall alltid avgöra om något är gott utifrån den inre Anden. Som filosofen Maine de Biran tänkte: Vi är den andre och den andres lidande är vårt. Medlidande är det första Anden vill oss. Om vi inte är den andre, kan vi aldrig avgöra det goda. Och vi är inte snara att döma när vi är den andre mitt i dennes smärta eller olycka. När Anden ger oss medlidande och medkänsla  tar vi emot förlåtelse från Gud åt oss alla, inte bara för mig. 

Låt oss nu gå vidare i livet med vilka vi verkligen är i Kristus Jesus! Ett nytt hjärta. En ny person. Ett nytt liv. Ett nytt ändamål. En ny enhet. Ett nytt intresse. Gud är bättre på att hålla oss lyckliga än vi själva. Gud är bättre på att producera vad som kommer att behaga honom än vi. Det vi själva gör är från köttet, och köttet tjänar ingenting andligt. Anden har alltid liv. Ja just det, liv ! Kristus är liv !

Boström uppläst i början av sjuttiotalet

I början av sjuttiotalet diskuterades ofta straffets innebörd på våra filosofiseminarier på Villagatan i Uppsala. En gång när Hedenius var med vill jag minnas, läste en student upp ett genmäle på uppfattningen att straff alltid är vedergällning. För mig som ung och obeläst var texten han läste helt främmande men jag tilltalades starkt av vissa delar i den. Den lät så här:

"Att utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ont för ont är att utöva en sinnlig och förnuftsstridig hämd, vilket för människan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode själv inte en gång möjligt, såsom redan är nämnt. De förra kunna väl få tillfoga en människa vissa lidanden, när det är oundgängligen nödvändigt för hennes högre och högsta väl, t ex den opererande läkaren för att rädda den skadades timliga liv och hälsa, och det straffande samhället befordran av den brottsliges eviga liv och salighet. Samhället åsyftar nämligen med straffet närmast ingenting annat än att betaga den brottslige lusten, eller om detta inte är tillräckligt, förmågan att yttra sin sinnliga vilja i rättskränkande handlingar, med vilka han likaså mycket motverkar sitt eget förnuftiga ändamål, som han motverkar samhällets och dess medlemmars, emedan det ena icke är möjligt utan det andra. Men att det därmed endast befordrar hans sanna bästa, ja att det till och med icke gör annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid livet, dvs när det blott befriar honom från sinnlighet, över vilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt, och med vilken han därför endast kan skada sig själv och alla andra, det kan inte sättas i fråga eller förnekas av någon, som inte är alltför okunnig om varuti människans sanna och högsta goda består. Då nämligen samhällets övriga medlemmar inte vidare hindras genom den brottsliges förnuftsstridiga sinnlighet, så kan de inte nuvarande livet lättare utveckla sig till högre fullkomlighet, vilket medför den viktiga förmånen för honom själv att han åtefår dem såsom fullkomligare i nästa livsform, varigenom där hans egen högre fullkomlighet måste befrämjas. Han förhindras således inte av det straffande samhället att bättre uppnå sitt sanna och högsta ändamål, utan han tvärtom verkligen understöds och förhjälps därtill, på sätt det kan och bör ske grenom detta, när det är givet att han inte själv kan hjälpa sig. Härvid förutsätts visserligen att människans själ är odödlig och att vi alla måste gemensamt fortgå till vårt mål genom allt högre och högre livsformer. Men utan dessa förutsättningare vore ju också hela det mänskliga livet rent ändamålslöst och i själva verket en ren orimlighet."

För den som inte alls känner igen texten, handlar det om Boström, ur hans kritik av Helvetesläran. Jag läste denna uppsats några år senare och efter att ha läst Hedenius kritik av helvetesläran. Jag fann tveklöst Boströms mer givande på vissa punkter för min egen själsliga hälsa.

- Ja men det är ju rent ändamålslöst? Eller hur? avslutade någon seminariet den gången. Ja, i själva verket en ren orimlighet !

Bra kritik av katekesen

En elev påpekade att vi humaniserar kyrkan allt mer och mer. Han hade jämfört några katekeser från olika tidpunkter och tyckts sig lägga märker till hur våra katoslak kyrka, liksom andra, har tagit avstånd från det himmelska genom humanistiska mellanled och blivit fariseriska i den mening som Jesus varnade starkt för. Ett bra exempel är 2565 i den senaste versionen av katolska kyrkans katekes där det sägs att vår enhet med Kristus sker genom våra kyrkobruk, genom dopet som genomförs av en präst på ett visst sätt. Det mänskliga dopet blir villkor för Gud ! Detta är just humanisering, vi sätter Gud på plats. Naturligtvis är vi ett med Kristus långt före någon präst utför ett dop.

På ett annat plan sker en humanisering när man som i paragraf 2563 påstår att hjärtat är det psykiska livets djupaste grund där människan fattar sina avgöranden, att det är sanningens plats där vi väljer mellan liv och död. Naturligtvis är Sanningen Gud och inte vårt fladdrande hjärta. Det pyskiska livet är det jordiska livet och inte det andliga livet. Här ser vi i katekesen en effekt av att anpassa sig till världen. Kyrkan vill bli lik goda humanistiska terapeuter. Men vår himmelska identitet är något som hör till Gud som så att säga omfamnar oss in i denna enhet som finns där från början. 

Bra kritik av en ung människa som söker. Sök vidare !

En värld utan buddhaskatten - Mappo

I japansk rena-landet-buddhsim dyker ett begrepp om den fallna världen - Mappo tomyoki - upp på 1200-talet, först hos Honen och sedan mycket starkare hos Shinran och Nichiren och andra prominenta lärare i Kamakura. Traditionellt brukar man hänföra begreppet om mappo-världen till Saicho (767-822) men någon stor genomslagskraft har det inte förrän fyrahundra år senare.

Mappo betyder en värld, vår värld närmare bestämt, där sanningen inte är tillgänglig på samma sätt som i en tidigare guldålder. Munkar kan inte längre följa buden, de många buddhistiska föreskrifterna och löftena. Det enda som kan frälsa oss är tillite till Amitabha och sägandet av Namnet. Detta ingår i ett slags försvar av den monastiska gemenskapen inför den kritik av munkarnas och nunnornas dåliga moral och hyckleri kring att ändå vara heliga som kejsaren Kanmu riktade mot klostren. Försvaret går ut på att eftersom sanningen inte längre är tillgänglig och vi lever i en förvirrad tidsålder, så kan vi inte förvänta oss att munkar och nunnor ska kunna hålla sina löften.

I det kristna Europa har vi kanske något liknande. Den heliga Birgitta kritiserade skarpt både påvar och biskopar och enskilda munkar för att hyckla sin fromhet och i själva verket leva med Venus, Mammon och Mars som gudar, inte en Kristus som ger oss sitt uppstånda liv i kärlek och renhet. Men till skillnad från buddhismen kunde kristendomen, med just sådana som Birgitta och Julian av Norwich och Richard Rolle och Henrik Suso och en rad andra, hävda att den verkliga sanningen hela tiden är närvarande och tillgänglig i Jesus Kristus.

Vi har ju syndafallet som en sorts tidig markering av en Mappo-tidsålder men genom korset och uppståndelsens ljus är all synd renad och borttagen av Guds lamm som borttager världens synder. Shinran brukar ju kallas Japans Martin Luther men han vidhöll att den verkliga buddhaskatten faktiskt var borta, vilket vore främmande för både katolska och protestantiska medeltiden.

Hegels återkomst?

Hegel är väl inte på väg tillbaka ännu, men tiden kommer tror jag. Hegel har allt samlat i en enda filosofi, som min filosofilärare på gymnasiet uttryckte det. Först det logiska stadiet universalitet - Gud i sig själv innan någon skapelse finns. Sedan kommer det logiska stadiet partikularitet - Gud skapar världen, evolutionen, historien. Nu förbereds det tredje stadiet. Sedan kommer singulariteten - människan ande förenar genom förstånd och filosofi och teologi det universella och det partikulära. Separationen och konflikten överkomms - negeras - och singulariteten, slutmålet, frälsningen blir ett faktum. Fredsfursten kan komma och det nya Jerusalem kan uppstå.

När man studerar det som skrivs och sägs om Hegel idag, märker man att endast smulor av hans filosofi uppmärksammas. Den franska neo-hegelianismen gör det till en politisk humanism, främmande för den ursprungliga hegelianska filosofin. Postmodernismen finner hegelska gester i metafysiska berättelser men missar att Hegel alltid tänkte i termer av begriplig materialitet som grund för den slutliga negeringen in i singulariteten, konceptet Själv. Det är som om varje filosofisk teknikalitet eller tematisk version av Hegel missar vad han själv var ute efter.

En gammal introduktion till Hegel - Stirlings The Secret of Hegel från 1890-talet - kan nog i sinom tid bli en uppfriskade väg tillbaka till den evigt friska Hegel och då får säkerligen teologin också ett uppsving. (https://archive.org/stream/secrethegelbein02stirgoog#page/n208/mode/2up) Kristendomen har chansen att lämna det psykologiska och humanistiska och åter närma sig Guds koncept för -- allt.

The Law of Attraction -- nytt??

Nu för tiden möter vi law-of-attraction-folk lite överallt. De finns i företagsutbildningar och i alpha-kurser, bland unga predikanter och i samtalsterapi för åldringar.

Det är nya kläder på en gammal visdom. Jesus sa: Knacka och det ska öppnas för dig, be och du ska få. Alla som ber Hans Namn, inte bara på kommando eller under mässan utan som ett eget liv när som helst, vet hur Kristus fyller upp perfektion och stämning och atmosfär och vibrationsläget. Jesus-bönen som praktiserats i över tusen år attraherar Anden och vi får mer och mer ju mer vi sjunger den eller viskar den.

Naturligtivs finns det en aura av reklamjippo över mycken aktivitet som bygger på attraktionslagen och en inte så lite intellektuell självrättfäridgthet i användandet av termen med sina underkategorier. Det är roande att höra hur Esther Hicks menar att hon är "simplistic" när hon i själva verket är avsevärt mer komplicerad och pretentioös i sina resonemang är hon alls behöver vara.

Det är också roande att se hur man inte riktigt vill medge hur gammal denna visdom är. Att Jesus insisterar på din uppmärksamhet, din tro, din vilja till fokusering är något som gärna undviks -- det måste vara mer modernt än så.

Undvikandet är också något vi känner igen i den lagiska mentaliteten. Att förklara saker som "lagar" är ett medgivande till frestelsen om självrättfärdighet. Kristus är nytt liv, befriande från Tora och lag, vare sig i gammal eller moderniserad form. Det blir en kreativ skillnad mellan att låta helig Ande forma vår verklighet och att tro sig själv om att med tanken forma den. Det senare är lite en kantiansk fälla och maskering för "jag-mig-mitt" och det bästa i det läget är att ropa Abba !! Då brukar det lossna.

Vakna upp

Ingrid Michaelson sjunger i en av sina låtar (Soldier, 2009) följande inledande rader:  

I don't believe in anything but myself

I don't believe in anything but myself

but then you opened up the door

but then you opened up the door

and i start to believe in something else

vilket mycket bra anger också vad som händer när Kristus får fokus i oss och lever vårt liv istället för oss. Det finns så att säga två vägar: tro på sig själv eller tro på Honom. Nu är Jesus all skapelses operativa vilja så naturligtvis kommer Han först i vilket fall som helst. Vi kan lugnt konstatera att folk som endast tror på sig själva ändå befinner sig i Kristus. Vi behöver alltså inte skriva det på deras näsor. En dag går det upp för dem. Som Julian of Norwich skrev: All shall be well and all shall be well.

När drömmen om jaget med sitt öde stannar, blir det tidlöst. Vi vilar med Kristus "på Faderns högra sida". I denna rymd som har egenskapen HÄR och egenskapen NÅD vet vi inte just någonting.  Det lever, det är den livgivande Anden.

Frans av Sales' dag idag

St Frans av Sales levde för skönheten hos Gud i en tid av kamp (21 aug. 1567 -- 28 dec. 1622). Han hatade inte protestanter, trots att de kallade honom Satan, utlovade  dödsstraff för honom om han tog sig in i Genéve, där han var faktiskt var katolsk biskop. Han blev dock för både protestanter, kalvinister och katoliker ett ganska fint exempel på kristen mildhet.  Han ville visa att Herrens ok är lätt att bära och hans börda är lätt, vilket lockade många själar från olika läger under 1600-talet, vilket har fortsatt in i vår tid.

Och det är faktiskt en ren vila för själen att begrunda Frans av Sales såsom vi möter honom i hans. Det som främst lyser fram är en egenartade intensitet av kärlek, tålamod och optimism. Källan till denna andliga sötma tycks vara ett stort hopp i Gud.

I sin ungdom levde han en tid i fruktansvärda prövningar när han kände sig avvisad av Gud, förlorad i hoppet om frälsning. Kanske lite smittad av kalvinska tankegångar om godtycklig utvaldhet? Han bad mycket och bönelivet tycks ha lett fram till att han äntligen insåg friheten i Kristus, den som fortfarande av många kristna inte tillåts komma hur som helst till en syndare.

Efter frigörelsen var han beredd och började framhäva det ljuvliga och lätta i sann tro. Oavsett hur  kapabla vi är att gå vilse, är vi alla lovade perfektion, kärlek, frälsning, och denna insikt gjorde honom välkomnande för alla han träffade. Medan omgivande protestanter kunde betona den straffande guden lärde Sales ut den godhet som Herren älskar oss med. Gud "häller ut sin kärlek i våra hjärtan".

Frans av Sales predikade inte, han snarare jublade av glädje när han predikade. Han framhävde ständigt tanken att hela lagen sammanfattas i kärleksbudet. Vi behöver inte frukta något. I en tid då helvetspredikningar var vanliga och skulle fortsätta att vara populära i protestantiska kretsar skriver han en lång avhandling om Guds kärlek: "Introduktion till det fromma livet" (1609). Senare skrev han en uppföljning "Avhandling om Guds kärlek" (1616) Båda är idag älskade klassiker bland många olika olika denominationer. Här finns hans verk på nätet i originalspråket.

Det är intressant (och underbart) att se hur enkelt evangeliet kan framställas, och även med vilken rikedom av bilder han skriver. Gud inte är en uppdragsgivare utan Älskaren par exellence. När denna Fader hittar ett villigt hjärta, fyller Han det med frid. Det är kärnan i Frans av Sales tidlösa budskap.

Han levde ett fysiskt krävande liv i det iskalla alpklimatet, där han kämpade ute på vägarna för att nå de människor som ännu fanns kvar i den katolska kyrkan i området. Dessa vintriga färder tycks ha varit ett av de stora glädjeämnen i hans liv.

Texter och adresser

För de som frågat efter min Kristen i gymnasiet och Katekes för hedningar, så finns de nu i pdf-format.

http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf

http://humlebo.nu/katekes.pdf

Båda är lästa av lektörer i stiftet och si så där gillade. Men jag vet inte...de passade för ungdomar på gymnasiet, kanske lite äldre också. Men ja ja. Skrivna är de i alla fall. Vatikan-radion har använt en del (det som handlar om Gollum....) och en del tidskrifter har använt annat. När man skriver något så har man strax lämnat det...

Sedan jag jag rekommendera kristnabloggar.com som är ett mycket trevlig plats för en brokig samling frispråkiga kristna. Där får vi katoliker veta vilka misstag vi gör :-))

Fastetiden - den sanna tiden

När fastetiden kommer börjar det vårvintras ! De första gassiga soldagarna mitt i snön och isen, kanske de underbaraste dagarna på året ! Det är inte pingstens överflödande blomsternåd utan den försiktiga antydan om våren. Människor som inte lever i Norden missar detta, de har det inte i sina årstider.

Men den inre fastetiden är ännu bättre. Chrysostomos säger goda ord om fastan. Det är inte bara en yttre fasta, att vi undviker kött och festmat. Det är också en inre fasta. Vi låter ögonen fasta genom att inte springa efter lustens bilder. Vi låter öronen fasta genom att inte lyssna på struntprat, vare sig det verkar positivt eller negativt. Vi låter tungan fasta genom att inte kritisera andra eller upphöja sig själv, den gamla onda människan. Vi låter händerna fasta genom att inte jaga efter ting och ägodelar. Vi låter tänkandet fasta genom att inte tänka strunt och ha negativa minnen av något slag. Vem behöver minnas något? Inför det Heliga behöver vi endast vara.

Minoror i julnatten

En religiös institution i Sundsvall lyser i julnatten med inte mindre än 65 minoror, förkunnande att det Heliga inte bara finns i templet utan har kommit till oss i Messias. Det är glädjerikt när man går på hundpromenaden, sista för dagen.

Och namnet är underbart : Mitt Hem. Jag Messias är i Jesus Kristus verkligen vårt hem -- om vi låter det komma till oss. Men vänta nu….de har dragit samman orden till Mitthem. Är inte det ett bostadsföretag?

Hittade en fin text på bloggen Hållplats 2013 som säkert ställde om mina ögon så att jag såg sanningen i den mörka staden:

"Kring advent och jul är vi omgivna av traditioner, kristna traditioner. Men de allra flesta vet inte ens om det. Vi tänder våra adventsljusstakar på bordet och i fönstren, hänger upp stjärnor och inväntar julen. Men hur många vet varför adventsljusstaken egentligen pryder våra fönster? Här kan man verkligen fråga sig hur det kommer sig att kyrkan är så dålig på att berätta. Här finns något som alla har hemma i sin vardag, det borde vara ett guldläge för berättelsen. För den där sjuarmade ljusstaken i våra fönster är ju mer än bara vacker och mysig, den bär en berättelse med sig. Den sjuarmade ljusstaken har sin bakgrund i den ljusstake som fanns i templet i Jerusalem. Den brann där för att vittna om det heligas närvaro i det judiska templet. Den sjuarmade ljusstaken, Menorah, hör hemma i templet och judarna väntar på att få tända den där igen när templet är återuppbyggt och Messias har kommit. Vi som är kristna, vi menar att Messias redan har kommit i Jesus. Därför tänder vi våra ljusstakar i fönstren för att alla ska veta och få del av det glada budskapet. Adventsljusstaken är ju bara en av de saker som bär en berättelse värd att berättas, adventsstjärnan, Lucia, stjärngossarna, tomten är andra exempel."

Ljuset på avstånd

Det verkar som många kristna inom olika denominationer aldrig kommer längre än till en erfarenhet av syndernas förlåtelse och ett hopp om en framtida härlighet i Herren. Men trons löfte gäller mycket mer än så. Kristus vill sätta bo inom oss här och nu och medleva våra liv. Vi ska bli ett såsom Sonen är ett med Fadern och det handlar inte om en enbart intellektuell tro på kateketiska påståenden. Att leva med saknaden av full glädje i Kristus är som att bära med sig ett tomt hål och vänja sig vid denna rätt låga livskänsla. Knappast vad Paulus berättar om i sina brev.

Troligen lär sig människor, som är troende och duktiga kyrkobesökare, att känsla av saknad och framskjutet hopp är ett religiöst liv de vill leva. Naturligtvis är det inte så. De vill leva i stor glädje med Kristus, de vill dela den härlighet som givits åt dem på korset och genom uppståndelsen. Faktum är att många som vet sig helt förlåtna av Kristus, renade och rättfärdiggjorda, ändå lever i elände, andligt sett. Det religiösa livet blir gester och riter som inte ändrar detta elände. Man är inte säker i sin frälsning, man upplever inte att Jesus Kristus är med i livet utan lyser endast på avstånd.

Detta blir ett misstroende emot Herren. Det är som om man säger: Ja tack för allt du gjort Herre, men det räcker inte. Jag är inte nöjd.

Säkerheten i Gud

När vi säger att det finns en Kristi rike som väntar på oss, eftersom Han räddar oss ditt - vad menar vi då? Många judar menar att vi inte ska spekulera för mycket om detta. Andra traditioner spekulerar desto mer, skildringarna av Sukhavati inom Amitabhabuddismen t ex och Bhaktitraditionen med Vrindavan där kärlekslekarna hos Gud skildras med hänförd förtjusning.

Påven Franciskus har en intressant tanke om detta. När vi säger att vi tror på livet hos Gud när döden inträtt, menar vi att vi har säkerhet och trygghet i Gud. Tron är vila i Gud, säkerhet i denna vila. Det är mindre ett teoretiskt teologiskt påstående.

Och så får man intrycket av att Franciskus ser på de flesta av våra viktiga teologiska grunde. Vi menar att vi kan leva i visshet, alltså i Gud. Det är Guds liv i oss i vår tro som är huvudsaken.

Som Gud ser oss

En tanke från påven Franciskus: vad händer med vår värdighet om vi ser oss som Gud ser oss? Gud älskar oss och sätter oss högt i värde. Så ska vi ses oss själva. Franciskus minns hur hans farmor i sin kammare hade en skylt på väggen med dessa ord om att se dig själv såsom Gud ser dig, och att han aldrig glömt de orden.

I våra lutherska nordeuropeiska länder har vi lärt oss något annat. Vi har sett oss identifierade med synden. Även i min kyrka finns ett ganska rättvist rykte om "skuld" som katolikens främsta kännetecken. Därav springandet i biktstolarna för att "bli av" med denna skuld. Men när vi ser oss som Gud ser oss, betänker Hans uppfattning om oss, händer något annat med vår värdighet. Vi erfar den och växer i den.

Franciskus påpekar också att den dom som Kristus ska hålla över oss är en kärleksdom. Vid den domen är det just Guds uppfattning om oss som Hans älskade, som kommer att råda i den kärleksfulle domarens hjärta. Vi kan dö när som helst. Men den kristne som har dessa ord i sinnet kan vara lugn.

Döden som pekare

Gud är liv, inte död, säger påven Franciskus I i skriften "Sobre el cielo y la terra". Det finns ingen död i Guds liv och han ger oss endast liv, inte död. 

Men hur kom då döden in i vår existens? Franciskus säger att det är en reaktion på att vi är perfekta skapelser. Det är mycket intressant - det är själva perfektionen i oss som är orsaken till en reaktion från en avundsjuk demonisk makt. Gud gör oss till sin perfekta avbild och först en demonisk reaktion kan införa döden, fast den från början är besegrad i Kristus.

Sedd så blir döden en pekare på vår perfektion såsom Gud vill ha oss och på vår frihet. Ett väldigt uppfriskande perspektiv från vår biskop i Rom.

Kan inte vara partisk

I dagen bibelläsningar står i Predikaren:  "Herren är en Gud som inte kan vara partisk." (35:12) och det är ett intressant påstående. Det stämmer endast om vi inte externaliserar Gud till en lagledare. Så har människor gjort i alla tider. Gud är på vår sida, eller Gud är med mig i detta känner jag. Gud är med vår kyrka mer än andras, vår tradition mer än andras, jajamen. Det går att bevisa...

Men när Gud flyttar in i ditt liv faller hela frågan om Gud är med oss eller inte, om vi utför Guds vilja eller inte. Hela denna religiösa värld där vi tolkar och utrönar Guds vilja för att i akt och mening utföra den, faller undan som en dimma upplöses i solen, den sanna sol som Kristus är - fint skildrad i påven Franciscos första encyklika Lumen fidei. Gud lever som denna sol i ditt liv och endast kärlek är för handen i alla manifestationer av tillstånd och handlingar. Du tar ansvar för allt som sker genom att låta Herren vara den opartiske Tvättaren av allt som inte är äkta.

Legendernas socialrealism

Katolska kyrkan är historiska kyrkan. Just de här dagarna i oktober innehåller en del intressant helgonhistoria. Legenderna är ju alltid överdrifter men ibland finns en historisk kärna. Den 21 oktober kallades förr Elvatusen Jungfrur och syftar på de kvinnor som under återfärden från Rom under S:ta Ursulas ledning led martyrdöden i Köln omkring år 304.

Legenden har, säger Frithiof Dahlby, historiska rötter. På 100-talet grävde man på "Ursula-åkern" fram ett stort antal martykroppar. Säkerligen är dock siffran 11 000 betydligt överdriven. Det torde vara så att förkortningen XI.M.V. som betyder elva (XI) jungfruliga (Virgines) martyrer (Martyres) av misstag tolkats som XI Milia Virgiinum, dvs elva tusen jungfrur.

Ursula var enligt legenden dotter till en from kristen konung Nothus eller Maurus av Brittanien. En hednisk prins vid namn Ethereus begärde henne till maka och hon svarade att hon kunde tänka sig att trolova sig på tre villkor. Kungen skulle till tröst ge henne tio jungfrur, av vilka var och en i sin tur skulle ha tiotusen jungfrur i följe. Vidare borde man ge henne elva skepp och tre års frist. Och för det tredje måste ynglinge låta gifta sig innan fristen var ute.

Prinsen gick med på villkoren och Ursula begav sig med alla jungfrur sjöledes på väg till Rom. Under färden blev de alla omvända och döpta. När de kom till Köln visade sig en Herrens ängel för Ursula och sa att de alla på återvägen skulle samlas i denna stad där martyrkronan väntade dem.

Anlända till Basel lämnade de fartygen och fortsatte till fots. I Rom blev de mottagna av påven Cyriacus som själv härstammade från Brittanien. Sedan jungfrurna besökt martyrernas gravar i den heliga staden följde påven med dem på återvägen. Men när de kom till Köln hade staden belägrats av hunnerna som med vilda tjut kastade sig över jungfrurna och dödade dem allesammans. Endast Ursula var ännu vid liv. Hunnernas kung Guan beundrade Ursula för hennes skönhet och ville gärna göra henne till sin maka. När hon vägrade la Guan en pil på sin båge och dödade henne med en pil. I samma ögonblick som martyriet var fullbordat jagades hunnerna på flykten av elvatusen änglar. De befriade innevånarna i Kölln jordade martyrerna och byggde en kyrka till deras ära.

S:ta Ursula framställs med pil, korsfana och fartyg. Sin mantel breder hon beskyddande ut över sina jungfrur. Hon är skyddshelgon för ungdom, lärarinnor och äktenskapet samt anropas om en salig död, mot barnsjukdomar och om en mildring av den növdändiga skärselden.

Den 22a oktober firar kyrkan Cordula, det lilla hjärtat, som enligt legenden tillhörde de elva tusen jungfrurna men gömde sig på skeppet över natten. Följande morgon, när hon hört vad som hänt under natten, skämdes hon så över sin feghet och gav sig frivilligt till känna och blev strax dödad av en pil eller en lans. Hon firades dock inte tillsammans med de andra så hon visade sig en tid därefter i en vision för en kvinnlig eremit och kungjorde då att hennes fest skulle firas dagen efter de elva tusen jungfrurna. Hon avbildas med ett litet skepp i handen, där hon gömde sig, och med lans eller pil, krona och palm.

Man kan tänka sig dessa legender som en sorts dramatiserade socialreportage för de som lyssnade till dem under medeltiden. Jag finner dem fortfarande intressanta. Grymheter och svagheter blottas friskt, liksom längtan efter martyriet. Saga och realism blandas. Men det fina är att tron alltid finns med som det innersta i dem.

Vara katolik 7

7. 

Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.

Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.

Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid hade varit en utåtriktad person som bedömde allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 

Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

Den nya kyrkan

Vi ser varje dag lite av påven Franciskus' vision för kyrkan. Vi har anat dem en tid - den primära godheten, miljöengagemanget, kritiken av kapitalismen, hjärtat tro på Kristus snarare än teologins, och den stora evangeliska uppgiften att förnya vår katolska kyrka. I somras kom en lång intervju med La Civilta Cattolica, den italienska jesuitiska tidningen. Den publicerades samtidigt i jesuitiska tidskrifter i 16 länder, inklusive USA magazine i USA.

I en artikel jag skrev då som KM inte ville ta in, tog jag upp några punkter sedan jag läst intervjun.  Jag skrev: 

I den 12.000  ord långa artikeln utvecklar Franciskus I sina banbrytande kommentarer under sommaren om homosexualitet och erkänner några av sina egna fel. Han talar om sina favoritkompositörer, konstnärer, författare och filmer (t ex Mozart, Caravaggio, Dostojevskij och Fellinis " La Strada "). Han talar om bön och säger att han ber även hos tandläkaren!

Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar  mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.

Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.

"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").

På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker !  Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.

Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.

Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet.  Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.

En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.

Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's  tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.

Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet.  Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.

Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.

"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .

"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem"  säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.

"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner  homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"

Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker  inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.

Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.

Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.

Barnprat om Gud

Hittade det här samtalet på en blogg ("herrensamtal") och fann det rätt tänkvärt:


- Herre ska man lära små barn att Du finns?

- Det är ok vilket du än gör. Om du inte gör det mister de 80% av sin historia. Det som är Gud för Sokrates, Moses, Jesus, Franciskus, Kepler, Newton, Linné, Pasteur, Martin Luther King, Ghandi och Moder Teresa för att ta några, är fortfarande Gud för många människor. Om barnen inte lär sig vad Gud är mister de kontakten med mänsklighetens historia.

- Men det räcker väl med nutidshistoria?

- Jodå, det räcker strängt taget med att du är en god far eller mor åt dina barn, du behöver inte lära dem någonting annat om du inte vill. Men de flesta barn frågar förr eller senare om Gud. Ska du inte svara någonting då?

- Jo man kan ju säga att förr i tiden trodde folk på en gud. Precis som man säger vid jul och påsk och pingst och Kristi himmelsfärd.

- Och att en del människor fortfarande tror? Eller ska du tiga om det?

- Fast om man berättar det blir det en sådan diskussion förr eller senare. Och då säger jag snart saker jag inte vill säga.

- Och är inte säker på vad du vill eller tänker?

- Precis. Jag är osäker.

- Då säger du till barnet: jag vet inte vad jag själv tänker om Gud, jag är osäker. Vad tänker du?

Fader vår

Under de trettiofem år jag undervisade i kristendom, denna radikala lära som omöjliggör modernism och humanism, använde jag mycket ofta Nicolas av Cusa's utläggningar om bönen, fint översatt av Knut Hagberg, säkerligen med hjälp av Daniel Andrae.

Cusanus börjar med orden:

"En 'fader' är enligt sin natur det första och översta ursprunget och han är ensam upphovet till oss alla. Det visar ordet "vår". Ty 'vår' betecknar inte ental utan 'vår' är flertal. Men mångfalden har ETT ursprung, som talen visar oss: tio eller tjugo är mer än ett och är en mångfald. Men att tio är tio och tjugo är tjugo, det har de från enheten. Tio är ingenting annat än enheten tio gånger och därför kunde tiotalet inte finnas om enheten inte funnes. Och alltså har tiotalet sin tillvaro av enheten och inte av sig självt, och vad det är, det är det genom enheten och ingenting existerar i det annat än enheten.

Därför finns vi alla till genom enheten, hur många vi än är, och av oss själva är vi ingenting. Och vad vi är, det är vi i Fadern, utan vilken vi inte kunde finnas till.

Sålunda ser vi av orden 'Fader vår' att alla skapelser existerar i det ena och i en Fader."

Läst så räcker det med de två första orden i bönen: Fader Vår ! Efter uppståndelsen av Herren är dessutom det mesta obsolet i bönen, som är pre-kors-situerad. Vi har t ex redan blivit förlåtna, redan räddade från det onda. Vi behöver inte skjuta upp livet i Kristus, vi har redan fått vattnet som gör oss helt otörstiga.

Vara katolik 6

6.  

För Paulus och den tidiga rörelsen är det inte en ny religion eller livsfilosofi som är central för livet i Kristus. Det är snarare en passionerad intimitet med den Uppståndne. Detta är lite främmande för många moderna kristna som tror att det handlar om etik och tro på en bekännelse, en kyrkoform, en tradition. Här är det endast en sak som förkunnas - Messias som uppstånden och nu levande i dig själv.

Det är som om senare kyrkor inte klarar denna magra kost. Man bygger en religion såsom de såg ut i antikens värld. De hade mytologier, berättelser, episoder att minnas, lärostycken, dogmer, liturgi och ritual, formella sakrament. Allt detta byggs under de kommande seklerna uppå den tidiga enkla tilliten till Messias som uppstånden i våra liv. 

Vi kan förstå svårigheterna. Att tillsammans, utan alltför mycket regler och ordningar för mötena, finna att Kristus lever i oss, snarare än vi själva, alltså ett nytt liv mitt i världen men inte av världen - det är svårt att närma sig. Hur många människor idag kan göra det? Kristendomen har bara börjat, som C.S. Lewis uttryckte det. I den tidiga Kristusrörelsen var det just denna enkla intimitet som var det nya, att Gud använde din livsform för sitt liv. För det behövdes ingen ny kyrka eller religion, det var Gud och den enskilda människan tillsammans med andra likasinnade.

Den märkliga känslan av att Kristus är den aktive inom var och en av oss, den aktive i dessa tidiga husmöten, är fortfarande det mest levande i att leva i Kristus. Vi är förflyttade ut ur bilden och därför är det inte aktuellt att skapa en religion, vare sig för nationen eller internationellt. Det är inte heller en privat fromhet, en som passar för eremitens grotta såsom för St Antonius. Det är en sak tillsammans med andra, där älska din nästa inte är i första hand etik utan ett sätt att låta Messias leva i oss.

Den mystik och bönepsykologi som senare kommer att utvecklas i den kristna kyrkans namn är något tämligen främmande för Paulus och den tidiga rörelsen. Även om var och en säkerligen går undan för att låta Anden i oss be i stillhet någon gång under dagen, är livet i den uppståndne huvudsakligen en samvaro. Inte precis en arbetsgemenskap men en helig samvaro med andra "heliga". Heligheten är just detta att vara i den levande Messias, inte det som senare kom att karaktärisera helgon, alltså ett fromt liv med eller utan martyrdöd.

Denna tidiga heliga samvaro är naturligtvis för radikal för sin tid. Kyrklighet eller tempelaktivitet är dagens tecken på god religiositet. För romarna var det dygd att offra i flera tempel, tillhörande olika religioner. Det tidiga beteendet i den paulinska rörelsen var inte acceptabelt i denna religiösa miljö. Även om man prisade beteendet för att man tog hand om fattiga, var det inte en ordnad religion och kunde därmed inte respekteras och skyddas som andra sekter och religioner i romarriket.

Att vara närvarande i den uppståndne Kristus kan också kallas imitation, men med betydelsen av inlevelse, inte efterapning. Paulus säger att vi bör imitera honom såsom han imiterar Messias. Det är snarare en identifikation med Honom som är aktiv i oss som oss, den Uppståndne i oss, så att jag korsfästs och uppstår med honom. I denna mening, ingen annan, är vi döpta in i Messias efter att ha blivit begravda med honom. I den tidiga rörelsen var detta det centrala och ingen övrig lära behövdes vid den tiden. Den "nyhet" som detta nya liv innebär (gr. kainótes) är det som Jesus Messias ger oss inom oss och tillsammans med oss. Det är inte moralisk nyordning eller en ny ordning på jorden eller en ny kyrka på jorden. Det är något gammalt som är slut, självets liv, och det nya börjar, Kristi liv.

För Paulus och de andra judiska medlemmarna i de tidiga husförsamlingarna behövde inte detta nya liv fasas in i det gamla judiska religiösa livet. Något sådant vore omöjligt, ett återfall i adamitisk lagreligion och förättringsandlighet. Vi kan kanske säga att den senare skapelsen av religion och teologi är just ett sådant återfall, ett arbete med denna infasning från det gamla till det nya, ett ben i det gamla och ett i det nya. 

Men alla icke-judiska personer kunde förbigå detta kombinationstänkande och ta emot det nya livet direkt. Det var också Paulus synsätt. Det var på ett sätt mycket enklare för den icke-judiska rörelsen att vara i Messias den uppståndne, för de behövde inte sammanjämka sitt gamla med det nya.  De behövde inte tänka att Jesus är Messias som fullföljer Toran och fulländar den gamla judiska lagen. De kan möta Kristus direkt utan sådana föreställningar. De kan nöja sig med att se Kristus som död och uppstånden "efter skrifterna" och inte ägna den gamla judiska religionen någon större uppmärksamhet. De behöver inte tillfoga ett "nytt testamente" till dessa etablerade skrifter.

Vad som sedan händer är just att en religion byggs på den gamla judiska. En rad berättelsesamlingar kring Jesus skapas och en ny kanonisk skrifts läggs till den gamla på slutet av 300-talet, med Augustinus som aktiv deltagare.

För den tidiga rörelsen för liv i Messias skulle en trosbekännelse som den apostoliska vara teologi och lära som inte behövde utläggas eller undervisas för att leva det nya livet. Den niceanska trosbekännelsen blir en hel katekes som alldeles tappat det fokus som den tidiga paulinska Jesus-rörelsen hade. Endast raderna "...lidit och blivit begraven, på tredje dagen uppstått efter skrifterna..." påminner om det som var helt centralt för den tidiga Messias-rörelsen. Det övriga blir mer eller mindre traditionell teologi och filosofi, där grekiska begrepp spelar största rollen. Detta var historiskt nödvändigt för den nya kristna religionen och kyrkan existens.

Att Jesus var Messias och uppstod för att ge alla människor en ny existens är för Paulus den alldeles avgörande livsmeningen. De kristologiska frågorna behövde inte ställas. Kristus är Kristus - den smorde Messias. Att fråga teologiska och filosofiska frågor kring vilken natur han hade och relationen mellan gudomligt och materiellt och mänskligt var inte alls nödvändigt. Tilliten till de första vittnena räckte. Själva kärlekslivet tillsammans i Kristus var den fullkomliga praktiken. Teologisk utveckling blir närmast en distortion, särskilt om den ligger som bas för en ny religion och en utbyggd kyrklighet. Den helige Ande lär oss direkt, inte genom teologisk utveckling. Anden undervisar både genom uppenbarelse och erfarenhet. Uppenbarelsen är omedelbar och direkt, utan att överföras genom någon formell undervisning. Paulus använde alltid informell passionerad och personlig undervisning. Anden använder sedan sett och temporala erfarenheter att arbeta som uppenbarelse i oss . Avslöjandet blir etablerad i oss genom personlig erfarenhet inför varandra, inte helt olikt hur zenmästare arbetar med sina hängivna elever.

Vissa människor har svårt med detta, eftersom de förknippar ordet lärare med en skolsal där vi bara förmedlar faktakunskap. Men den Helige Andes undervisning är erfarenhetsbaserat undervisning som använder den ärliga sanningen om oss själva. Självklart bör vi lära fakta, t ex om den kronologiska ordningen av Pauli brev, av vilka inte alla är skrivna av honom. Men den process där man blir ett med Kristi verk i oss är direkt erfarenhet. Vi blir ett med sanningen i helig Ande genom erfarenhetsmässig undervisning.

Denna erfarenhetsmässiga kunskap anges i de bibliska orden för veta, "pistis". Både grekiska och hebreiska ord för "veta" avser att jag talar om erfarenhetsmässig förståelse och enhet med Gud. När "Adam kände sin hustru" var det förstås inte en intellektuell sak. Adam upplevde enhet med sin fru. Det är precis vad inneboende Kristus handlar om. Jag är i Honom och Han i mig när jag går omkring i min vardag och försöker göra något vettigt av min dag. Det finns ingen verklig oro för det som sker, men jag tar allting som det kommer. Så ofta jag får tillfälle endast glädjer jag mig, står där med det fåniga leendet tills min fru säger till mig att äntligen komma och gå vidare. Kristus är inte predikad eller tänkt utan levd.

När Gud ger insikt i hans närvaro i oss själva sker ett igenkännande som är fantastiskt. Allt annat , från och med då , är bara en vidareutveckling på denna gåva. Du skulle behöva göra en medveten ansträngning för att gå tillbaka till vad den Helige Ande visade dig - vilket sker när någon frågar dig och verkligen vill veta hur det kändes. Det är svårt att gå tillbaka till sanningen . Sanningen befriar. Det som försvann är svårt att återgestalta. Därför blir vi ibland anklagade för att vara slarviga när vi talar om heliga ting. "Beskriv övergången..." kan krävas. Men vi har ju fullt upp av Kristus i varje ny stund, att låta Honom leva oss varje ny stund. Vi har svårt att teoretisera.

Jag har alltid gillat ordet "medvetenhet" mer än ordet "tillväxt". Vad betyder egenligen "växa i anden" - Anden är ju Sig själv och perfekt i sin Kristuskärlek för min frälsning. Jag kan bara möta Anden. För vad händer egentligen i oss ? Vårt medvetande expanderar helt enkelt . Vi blir mer medvetna om vem som redan fanns, det är hela tillväxten. För varje morgon då jag ställer frågan till Honom: hur vill du leva mig idag? sker en större medvetenhet om vad somsker. Vi ser mer och mer av Kristus. Han är lugn. Han är glädje som känns i hela kroppen och syns i ansiktet. Han är livet och det känns i blodet. Han är kärleken och jag är älskad.

Tills vi ser detta och lever med det, kommer vi alltid till Gud med petitioner. Många kristna lever där, i petitionsvärlden:  "Gud, förlåt mig, förbarma Dig, ge mig nu  något!" Ibland när jag går till en mässa eller gudstjänst verkar hela tillställnignen handla om detta. Men när du är älskad har vi redan livet i överflöd, det vore absurt att önska mer. Jag har redan Honom genom Hans blod och löfte. Det är som ett transplanterat Nytt hjärta. Visst är det den gamla kroppen men nytt blod och nytt hjärta.

När Gud ger din ande uppenbarelsen att Han är i dig och vill leva i din livsform reagerar du säkerlige med  "Kätteri ! Varning ! Det kan inte vara så. Det är säkert inte katekesen !" Men din ande säger "Det är så. Han älskar mig och vill leva här i mig. Det är underbart men sant ! Och så säger du inte så mycket till de andra på ett tag. En sorts smekmånad inträder. Senare kan du dock ta upp det när det verkligen behövs och stämmer. Ibland kan du ha tur. Min präst, Don Riccardo Bulloni, blev bara fnittrande glad när jag talade om det hela. Tänk om alla präster var sådana !

När jag verkligen ser att Kristus är mitt liv upphör tiden att vara en avgörande faktor i ditt liv. Allt är just nu. Du bor i presens av Gud. Jag skrev en sång och tonsatte den med texten: "Det finns ingen framtid, det fanns aldrig något förflutet. Det finns denna heliga här-varo och du är välkommen Hem." Du lever utifrån Kristus som ditt "jag", inte från "jag kommer nog en gång att bli."

Kristi Ande har som vår lärare tid att vara en enskild instruktör till var och en av oss. Han har inte en enda lektion som passar alla. Han har skräddarsydda lektioner just utifrån våra individuella erfarenheter, behov och önskemål. Det är av ringa värde för mig att säga: "Så här fick jag lära mig" till er som läser eller lyssnar.  För i all sannolikhet har han aldrig lärt dig på det sättet. Han undervisar dig i sitt sätt just för dig. Lika verklig undervisning och gällande för dig. De omständigheter och livserfarenheter som vi har är den miljö ur vilken Anden hämtar undervisningen. Kristus får agera just med de här familjemedelammar, just i den här bilen, på de här välkända platserna där du tillbringar tid i ditt liv. För mig är det alltid så spännande att se hur Herren väljer att leva mig i vanliga kända omständigheter. Jag nästan frågar Honom: Och vad kan du göra här på den här platsen, med de här människorna? Svaret kommer i själva handlingarna, i vad Han gör med mig.

En uppmuntrande nyhet för oss är att Gud alltid har full kontroll över hela denna process: både när det ska ske och vad som kommer att hända samt vilka som blir berörda av det. Det är nämligen nästan alltid fråga om att människor blir berörda. Jesus Kristus har valt att uppenbara sig i ditt hjärta och i andra vanliga människors hjärtan. Det är på markrotsnivå Hans liv manifesterar sig.

"Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig." (Matteus 11:25-26)

Det verkar vara en konstig sak för Gud att göra, att dölja ett viktigt budskap. Paulus förstår det . Han berättade för korintierna att Gud har valt  dåraktiga fenomen i världen för att förbrylla de kloka och visa. Om du ser på dig själv, du är inte den klokaste i världen. Du är inte den smartaste. Du är troligen inte någon person med stor makt. Men Gud har valt dig och skänkt dig tro, den sorts tro som ger liv, den som Abraham fick samtidigt med löftet om en avkomma som skulle frälsa oss till evigt liv, Jesus Kristus.

Varje uppenbarelse kommer enligt Guds eget välbehag och Hans egen timing. Så är det världshistoriskt, så är det i ditt korta liv. Timing är så viktigt. I mitt liv handlade det om årtionden av felaktig (religiös) strävan, felaktig bedömning, felaktig syn på tron i vårt hjärta. Det var för tidigt att träffa Jesus Kristus. Det skulle vara som att skörda något omoget. Det måste växa till full mognad innan det är någon poäng att öppna dörren och låta Frälsaren kliva in. På sitt eget sätt , i sin egen tid, knackar Gud på och blir inbjuden.

Vad är det som den Helige Ande främst avslöjar för oss ? Jo han förhärligar Jesus Kristus. "Förhärliga" är ett gammalt svenskt ord med lite lustiga bismaker. Tänk så här: i ditt liv, för dig och för andra som möter dig, sker något härligt. Det härliga heter Kristus och hans aktivitet i dig. Men det är verkligen härligt. Det är fridfullt, det är stort, det är mäktigt. I Joh. 16 säger Jesus en hel del om vad Anden verkar inom oss.

Anden visar oss Fadern och Sonen i oss, Gud verksam i vårt hjärta i våra egna omständigheter, i vår egen livsform. Anden söker ingen glorifiering av sig själv. Liksom Guds Moder Maria pekar han på Kristus. Han pekar inte på trons frukter eller trons gåvor, han pekar på Frälsaren. Anden, liksom Maria, är det medel genom vilket livet av Fadern och Sonen kommer fram, hjälparen, livgivaren. Han vill att vi ska veta att vi manifesterar Kristi liv.

Franciskus I och att se Guds ansikte

Vår nye påve, Franciskus I, har ett favoritcitat i Jobs bok: "Tidigare kände jag dig endast via hörsägen, men nu ser jag dig Herre!" och Jorge Bergoglio, som är hans argentiska namn, menar att detta är det viktigaste i gudstron - att verkligen i sitt hjärta SE ansiktet hos Gud. På en fråga om tron på Gud verkligen fungerar i vår moderna sekulariserade tid, svarar han att det alltid handlar om hjärtats spegel. Vi måste se in i vårt hjärtas spegel för att finna tron.

Han är en folklig påve, Franciskus I och han ser på tron som en vandring, en väg med sökande och upptäckter. Alla människor har i sitt hjärta denna impuls att vandra för att hitta det stora, det viktiga, säger han i den lilla boken Sobre el Cielo y la Tierra, som bygger på samtal med rabbinen Abraham Skorka.

Han säger om religiöst ledarskap att endast ödmjukhet fungerar inför Gud, inte självsäkerhet eller en föreskrivande attityd. Att ge plats för hjärtats rörelse mot Gud är det viktigaste hos en andlig ledare. Det handlar inte om att alltid ha svar på frågor och kritik, det handlar inte om att argumenterande försvara tron utan om att visa ödmjukhet för det som rör sig i hjärtat hos medmänniskorna. Den självsäkra slagfärdigheten är, säger han, ett tecken på att Gud inte när närvarande.

Något för alla självsäkra apologeter att tänka på, kanske särskilt de lätt aggressiva amerikanska nyortodoxa katolikerna. Vi har fått en påve som behövs i vår tid verkar det som. En man som likt Franciskus ser heligheten som det väsentligaste i hjärtats dynamik, inte argumentationen eller anpassningen till den sekulära diskursen. Bergoglio säger på ett ställe att ordet "helighet" är en trampolin till Gud, ett instrument som vi fått att använda istället för ideologi eller apologetik. Denna helighet är det första mandatet, det som Abraham fick när Gud kallade på honom.

Mot denna bakgrund är det begripligt att Franciskus I inför problemet med de sexuella skandalerna inom kyrkan säger: se till heligheten i kyrkan istället för att fokusera helt på synderna eller försvaret mot anklagelserna.

Vår nye påve har en intressant kyrkosyn. Han ser inte kyrkan som en karriär där någon väljer att börja som präst för att sedan ta sig uppåt. Istället handlar det återigen om helighet. Det första som gäller är det andliga livet, att lära sig leva i bön. Innan någon svarar på kallet till prästvigning är detta liv i bön det viktiga. Det pastorala ansvaret kan inte tas om inte livet i bön först är utvecklat hos individen. Det är när många väljer att göra kyrklig karriär som vi får en kyrka i synd och inre självmotsägelse. Det är också vad vi har idag. Vi måste återvända till den första heligheten, livet i bön.

Detta liv i bön är en första av fyra pelare som den religiösa utbildningen bygger på enligt Franciskus I. Den andra är gemenskapen. Livet med Gud är inte ett solitärt liv utan ett liv med andra, en kommunitet, ett folk, folkets gemenskap. Det är intressant att han från balkongen på kvällen den 13 mars hade en önskan till alla människor på St Petersplatsen, och även alla människor i världen, att under några tysta minuter be för honom och hans kollegor, under det att han bugade stilla för alla under tystnad.

När heligheten som finns i det bedjande livet finns i en person kan han lära sig vara ledare för en religiös gemenskap; i den tidiga paulinska messianismen var många kvinnor i denna ledande andliga ställning. Men det väsentliga är att bönelivets helighet leder till ett äkta ledarskapt. Franciskus I har mycket att säga om falskt ledarskap, där folk på grund av dålig utbildning väljer fel ledare. I militärjuntornas Argentina finns säkerligen mycket som kardinal Bergoglio kan hänvisa till för att exemplifiera detta.

Den tredje pelare i den religiösa utbildningen menar Franciskus I vara studier i filosofi som grund för teologin. Som jesuit har han minst sex års filosofisk och teologisk utbildning. Det handlar, tycks han mena, om att med språket och de filosofiska begreppen kunna förklara talet om Gud, talet om evangeliet, om Kristus och frälsningen genom Honom.

Den fjärde pelaren är församlingslivet, att kunna leda en församling med alla de sociala frågor som dyker upp i den levande organism som en församling inför Gud utgör. Också här, menar Franciskus I, är heligheten det viktigaste för den karisma som prästen behöver ha för att leda församlingen. Den som tänker bli präst måste i församlingslivet praktiskt förstå vad som kan utvecklas i hans eget böneliv så att denna äkta karisma växer fram alltmer. Det är en prövning so visar både styrkor och svagheter som han kanske inte tidigare känt till hos sig själv.

Vara katolik 5

Omvändelse blir för vår tid, tror jag, en omstrukturering av tänkandet. Kontexten är inte längre en yttre hierarkisk kyrka med präster, biskopar, påvar och andra titlar (som naturligtvis finns till i sinnevärlden och just nu har "sedes-vakans"). Det handlar istället om en inre kyrka med endast bröder och systrar som möts i hemmen. Paulus kallar ingen kvinna för präst av den anledningen att han inte kallar någon präst. Det finns många gåvor och funktioner, säger han, men han talar aldrig om ämbeten. Endast i Hebreerbrevet som inte är paulinskt talas om präster och där sägs att Jesus Kristus är den ende prästen. Tiden är slut för präster, med andra ord, i den tidiga messianismen. 

Uppgiften är för dagens konvertit borde inte längre vara undervisning och mission utan att lära sig leva i Messias och lämna självets liv. Här är gemenskapen central för att hjälpa varandra. I stället för katekesundervisning får vi en praktisk och bönepräglad inlärningstid, såsom det torde ha varit i de tidiga messianska församlingar som Paulus startade och besökte runt Mindre Asien. Ensamma stunder för "kontinuerlig bön" behövs alltid med prästen/munken eller nunnan med sina fasta bönerutiner håller ofta självet vid liv, det religiösa självet. Den tiden är förbi genom den uppståndne Kristus. Nu gäller att tillsammans ge upp det själviska livet och vara Jesu kropp, den verkliga kyrkan.

Att mötas i hemmen kring den uppståndne betyder mer än bara sätta tilltro till de verkliga vittnena. Det betyder också att lita på denna Messias för ens egen skull. Vi ska alla ganska snart vara hos Messias, det eviga livet i hans rike väntar oss. Det blir en glad väntan förstås, en stor tillförsikt för det som komma skall. Just därför kan vi låta alla projekt och innehåll i våra själviska liv falla åt sidan, glömmas bort, lämnas därhän.

Många störs av att den tidiga Messiasrörelsen tycks ha haft ett kort tidsperspektiv, att hemkomsten till Messias genom hans återkomst, parousian, skulle ske inom kort. Men hemligheten i att lita på Messias är att det alltid är kort tid. Det betyder att det för varje människa inom kort kommer att ske. Inga av våra liv är särskilt långa och väntan på hans återkomst är alltid det glada tillstånd vi just nu har tillgång till. Det är som att väntan på den Älskade alltid är det optimala tillståndet för en människa och gudskelov får vi också ta del av det, vi som lever nu två tusen år efter vittnena såg Kristus uppstånden.

Reeling but Erect

Bloggar växer ju som svampar fortfarande och är väl den intressantaste formen av kommunikation idag, tillsammans med twitter. En underbar bloggtitel är "Reeling but Erect" med den trevliga adressen byzantinechesterton.blogspot.se (jag förstår inte detta .se dock) och bloggens namn kommer av ett lika förtjusande citat från Chesterton:

"...in my vision the heavenly chariot flies thundering through the ages, the dull heresies sprawling about and prostrate, the wild truth reeling but erect."

Vi är många som attraherats av förtjusningen hos Chesterton ( min egen text på http://humlebo.nu/aventyr.pdf är bara ett av många exempel i vår samtid ) och man frestas säga att Lewis i all ära, men Chesterton verkar ha en jämn stark renässans sedan flera decennier.

Bloggen Reeling but Erect visar också bredden i katolsk kristendom, något som behöver visas i en tid då religion betraktas som trång och fanatisk.

Dåliga katoliker de nya katolikerna?

En ung dam, Nicole Pandolfo, i New York skriver:

"It’s not easy being religious in a city like New York, where ashes on my forehead at lent elicits the type of gawking one would expect if I had excrement smeared across my face. Being religious is decidedly not cool, and complicate that with philosophical discrepancies between yourself and your religion’s establishment, and that makes for one extra-guilty Catholic."

Read more: http://communities.washingtontimes.com/neighborhood/holy-heck/2013/feb/23/bad-catholic-new-catholic/#ixzz2MIQhUN00

Jag minns flera gånger någon som stoppat mig och sagt: du har nån skit på pannan där! och jag glatt börjat berätta om Askonsdagen och vad den innebär. Det är inte helt fel i Sverige att vara religiös, tvärtom folk kan vilja passa på att fråga om saker när de ser en komma gående. Och dialogen börjar alltid med: visst är du katolik? Och så kunde man reflektera rätt länge över vad livets helighet kan innebära, vad kärlek i äktenskapet kan vara, vad moraliskt ansvar kan vara, osv.

När man läser amerikansk press och lyssnar på deras media känner man dock igen hennes beskrivningar. Det är mer slagord i heta frågor än lyssnande och begrundande. Och att katoliker är experter på skuld låter bekant. Jag brukade prata mycket med mina elever om skuldens geniala funktion i oss, liksom längtans roll och kärlekens roll. Amerikanarna tycks ha fattat skulden fel, som en personlig skam, en begränsning. Tvärtom ger den frihet, rätt fattad.

Men hennes titel frågar: är de dåliga katolikerna de nya katolikerna? Och ett svar är: nejdå, vi är alla ungefär detsamma, från antiken tills idag.

Att säga upp sig i Petri ämbete

Den 28 februari 2013, blev sista arbetsdagen för påven Benedikt XVI.

Hur kan han sluta? En påve ska väl offra sig för kyrkan och världen tills dess han dör? sa en ung människa till mig härom dagen.

Kommer att tänka på Jesus ord: Människan är inte skapad för sabbaten, det är sabbaten som är skapad för människan. Om man byter ut sabbaten mot kyrkan eller staten eller välfärdssamhället får vi en intressant koppling. Jag har svårt att tänka mig Jesus förespråkande att offra sig för det romerska riket eller för den judiska religionen, eller för FN eller EU. Eller det svenska välfärdssamhället. Eller för landstinget...

Ändå, som John Macmurray skrev för länge sen: "Yet by a masterpiece of strategy the Prince of this world might seem almost to have persuaded the Protestant Churches to identify their Christianity with the defence and maintenance of the earthly societies of which they are members."

Katolska kyrkan, kanske mer än någon annan idag, hävdar det absoluta värdet hos den mänskliga personen. Detta låter konstigt tycker många och det ligger bakom hävdandet av det mänskliga personliga livets okränkbarhet redan som foster. Och om den mänskliga personen är av högsta värde - är inte det en sorts egoism? Är det inte en modern personalism som kom med sådana som Geijer och Scheler och Levinas och togs upp av Joahnnes Paulus II? Alltså modern europeisk filosofi med andra ord?

Men katolsk lära om personen bygger på att den inte är begränsad av mig själv utan är objektiv. Person-egenskapen består i att inse värden som inte finns begränsas av egot. Personen är en dimension av förverkligande, men inte det självupptagna förverkligandet utan förverkligandet av det transcendenta. Personen blir det transcendenta när detta förverkligande sker. Därför är sabbaten till för människan och Frälsaren kom just för mig. De evangeliska slagorden stämmer därmed (fast på ett objektivt sätt): han är din personlige frälsare och Gud.

Benedikt XVI hör till de filosofer som inser att världen är djupt personlig, Gud är inte först och främst "därute" utan förverkligas i personen. Därmed är det naturligt att inte till varje pris offra sig för sitt arbete utan inse sin begränsning och sluta i tid.

Fastan - den alltid Nya Tiden

Fastan är här ! För östra katoliker har den börjat för länge sen, bland maronitiska katoliker var måndag 11 feb. första dagen, för oss romare var det onsdagen denna vecka. Många närmar sig fastan som ett litet elände som blir värre ända framtill påskdags morgon. Jag minns en kvinna som såg gråtfärdig ut mest hela fastan och kände sig kanske from. Somliga har kanske börjat avstå från choklad eller alla alkoholaktiga drycker eller kött över huvud taget under fastan. Många katoliker blir veganer, liksom Adam och Eva var före fallet. Hur skadligt är det? Inte alls. Tvärtom.

Men fastan är inte att "offra och ge upp" utan om nystart, den Nya Tiden är på väg in. Vi väntar i glädje på Undret då Vännen över alla vänner demonstrerar det himmelska livet. I den tidiga messianism som senare blev kristendomen var Herrens Dag alltid den uppståndnes dag. Året runt lever vi i Honom. Men fastan är en festväntan, en spirande förväntanstid, eller en "ny vårtid" som det heter i Stora Vespern i den bysantinska traditionen.

Fastan kan också ses som en helande period under året. Våra sår är nära den läkning som sker under påsken. Och liksom när kroppen läker efter sår och det känns allt bättre, så erfar vi läkningen allt godare ju närmare vi kommer påskveckan.

Egentligen är nyårsdagen inte en början för oss, snarare är det just fastan som är det Nya Året
där vi inte behöver göra nyårslöften eftersom Herren redan till sin natur är detta enda stora Nya Löfte vi behöver. Vår respons på detta löfte? Låt bönen röra sig på tungan och kanske i hela kroppen under fastan ! Låt radbandet bli en dansande fågel i denna glada väntan på uppståndelse !

En enastående moralisk megafon - Benedikt XVI

En klok biskop i Rom stiger ned från sitt ämbete för att lämna plats åt yngre och starkare efterträdare i en tid när kyrkan behöver det.

Intressant är att Wikileaks papper från USA visar hur respekterad påven och Roms uppfattning är i politiska lägen som gällde mänskliga rättigheter, orättfärdigt krig, rättvisa i fattiga länder, trafficking osv. I en så kallad avkristnad tid spelar den största kyrkan tydligen en väsentlig roll i sociala och politiska sammanhang. En enastående moralisk megafon lär någon senator har sagt.

Benedikt XVI, vars Introduktion till Kristendomen är en magnifik skrift, är mer intellektuell än sin föregångare och istället för att misströsta kan man känna lättnad att han får ägna mer tid åt läsning och skrivning åren framöver.