Mars 29 2015

Jesaja 42

Herrens utvalde

42 Se på min tjänare, som jag uppehåller, min utvalde som jag har behag till! Jag ska låta min Ande vara över honom, och han ska uppenbara för världens folk vad rättvisa är.

2 Han ska gå stilla fram, och inte höja rösten.

3 Han ska inte krossa ett sönderbrutet strå och inte heller släcka en fIämtande låga. Han ska uppmuntra dem som är frestade att ge upp. Han ska se till att alla som behandlats orättvist ska få sin rätt.

4 Han kommer inte att vara nöjd förrän sanning och rättfärdighet råder över hela jorden, nej, inte förrän de avlägsna länderna bortom havet satt sitt hopp till honom.

5 Herren Gud, som skapade himlarna och bredde ut dem och som skapade jorden och allt som finns på den, och som ger liv och ande till alla i hela världen, han är den som säger till sin tjänare:

6 Jag, Herren, har kallat dig att uppenbara min rättfärdighet. Jag ska visa dig vägen och uppehålla dig. Jag har gett dig till mitt folk som en bekräftelse på mitt förbund med dem. Du ska också vara ett ljus, som ska visa alla nationer vägen till mig.

7 Du ska öppna de blindas ögon och befria de fångna ur mörker och ensamhet.

8 Jag är Herren! Det är mitt namn, och jag ska inte ge min ära till någon annan. Jag vill inte dela min ära med avgudar.

9 Allt som jag förutsagt har slagit in, och nu ska jag profetera nytt för dig. Jag ska tala om för dig vad som ska ske i framtiden.

10 Sjung en ny sång till Herren! Sjung hans pris från jordens alla ändar! Sjung, du hav! Sjung, ni alla som bor i länderna bortom havet!

Psalm 27

Vänta på Herren

27 Herren är mitt ljus och min frälsning. Vem behöver jag vara rädd för?

2 När onda människor kommer emot mig och anfaller mig ska de snubbla och falla!

3 Ja, även om en väldig armé skulle omringa mig, behöver jag inte känna någon fruktan! Jag är säker på att Gud kommer att rädda mig.

4 Det enda jag vill ha av Gud, det som jag längtar efter mer än något annat, är förmånen att få bo i hans tempel i hela mitt liv. Jag vill känna hans närvaro varje dag och få glädjas över hans fullkomlighet och ära.

5 När svårigheterna kommer tänker jag vara i hans tempel. Där kommer han att gömma mig. Han ska sätta mig på en hög klippa,

6 utom räckhåll för de fiender som omringar mig. Med glädjerop vill jag ge honom mitt offer och jag vill sjunga till hans ära.

7 Lyssna när jag ropar, Herre! Var barmhärtig och sänd mig den hjälp jag behöver!

8 Jag hörde när du sa: Mitt folk, vänd er direkt till mig, och jag svarade: Herre, jag kommer.

9 Göm dig inte för mig, så att jag får svårt att finna dig! Bli inte förargad på mig, och visa inte bort din tjänare. Hittills har du hjälpt mig i alla svårigheter. Lämna mig inte nu! Överge mig inte, min frälsnings Gud.

10 Nej, även om min far och mor skulle överge mig, så tar du hand om mig och tröstar mig!

11 Säg mig vad jag ska göra, Herre, och gör det helt klart för mig, för jag är omgiven av fiender!

12 Låt dem inte få tag på mig, Herre! Låt mig inte falla i deras händer! De anklagar mig ju för sådant som jag aldrig har gjort, och de är alltid så utstuderat grymma.

13 Men jag vet att Herren ska befria mig än en gång, och att jag ska få leva och se hur god han är.

14 Var inte otålig! Vänta på Herren, så ska han komma och rädda dig! Var stark och modig. Sätt ditt hopp till Herren, så ska han hjälpa dig!

Joh 12: 1-11

En kvinna smörjer Jesus med dyrbar olja

12 Sex dagar innan påskfirandet började kom Jesus åter till Betania där Lasaros bodde, mannen som han hade uppväckt från döden.

2 Då ordnade man med en fest för honom. Marta serverade, och Lasaros satt tillsammans med Jesus vid bordet.

3 Då tog Maria en flaska dyrbar olja, som var gjord av nardus, och smorde Jesu fötter med den och torkade dem med sitt hår. Och huset fylldes av en underbar doft.

4 Men Judas Iskariot, den av lärjungarna som senare förrådde honom sa:

5 Den där oljan var värd en förmögenhet. Man borde ha sålt den och gett pengarna till de fattiga.

6 Det var egentligen inte de fattiga han brydde sig om, men han hade hand om lärjungarnas kassa och brukade ofta ta pengar ur den för egen räkning.

7 Jesus svarade: Kritisera henne inte. Hon gjorde det som en förberedelse för min begravning.

8 Ni kan alltid hjälpa de fattiga, men jag ska inte vara kvar hos er länge till.

9 När folket i Jerusalem fick höra att han var där kom de för att se honom och Lasaros, mannen som hade återvänt till livet.

10 Då bestämde sig översteprästerna för att också döda Lasaros,

11 för fler och fler judar började tro på Jesus som sin Messias på grund av det som hade hänt med Lasaros.

Alla former kommer och går. Innebörden av denna obeständighet är: "Nu är det dags. Detta är Herrens dag. Sjung en ny sång till Herren. Tiden är kort. Ta vara på livsgåvan som ges idag !

En passage som ofta används i påskens liturgi är: "Vänd bort från synd, och tro evangelium" Synd står för allt som separerar oss från vår autentiska själv i Kristus, från varandra och från den gudomliga grunden för vår existens. Evangelium står för de goda nyheterna att Guds rike är nära, ja direkt inombords. Den världsordning som har Guds design bara väntar på oss för att bli till en verklighet här och nu.

Och hur låter vi Guds design bli konkret verklighet? Genom att övervinna synden i sina tre dimensioner: vi blir äkta genom att samla oss till en gemenska; vi firar vår tillhörighet i universum genom att dela med varandra; vi tar Gud inom oss genom att låta oss vila ner i Guds tystnad.  Då kan vi dricka från fontänen med livets vatten, själva källan till vår existens.

Den traditionella terminologin för att samlas är Fastan (som naturligtvis är mycket mer än en disciplin i att äta och dricka måttligt). Att dela med andra kallas Allmosor. Och för grunda oss i Varat, lever vi i bön (som betyder mer än att säga böner, det är ett sätt att leva). Fasta, allmosa och bön -- de tre sätten att anpassa oss själva och vår värld till Guds design, tre stigar in i glädjen som fasta och påsk handlar om. Uppståndelsen är den ultimata glädjen, den som definierar oss för all framtid. Vi är uppståndna.

De tre är oskiljaktigt sammanflätade. Hur kan jag vara äkta om jag inte grundade mig i Gud och delade med mig av detta? Hur kan jag verkligen dela med mig om jag inte hittar mitt äkta Själv jordat i Gud? Hur kan jag grunda mig i Gud om jag inte hittade mitt autentiska Själv i Gud? Det själv som är ett med allt och med glädje kan dela sig med andra? Dessa sammanflätade stigar hjälper var och en av oss att hitta vår egen skräddarsydda form på fastan och påsk.

En alert uppmärksamhet på det som sker i mig och i min direkta omgivning såsom gåvor att vara tacksam för -- där är fastans och påskens mening. Det är vårt eget sätt att hälla dyrbar balsam över Mästarens fötter. Det är en intim och personliga form av  engagemang, men det tar sig uttryck i gemenskap med andra.

Mars 27 2015

Än en gång Jesus är på väg att bli stenad ! Han frågar dem för vilken av alla de goda Guds gärningar han låtit dem se han nu ska bli stenad. Den godaste gärningen är förstås att Sonen står med himmelriket framför dem. Det är egentligen detta som är trons kärna: tacksamheten för vad som kommer gratis från Fadern.

Men "judarna" är distraherade av teologi. Man får inte häda. De som hädar bör stenas. Jesus dömdes till döden, liksom Johannes döparen, på grund av denna teologi och makten hos de som bedrev denna teologi. Hat, maskerad teologiskt, ersatte tacksamheten för att Guds rike kommit nära. Under hela sitt liv,  var hans enda önskan var att ge oss sin Fader, den Fader som redan gett oss den primära livsgåvan.

Han säger också något märkligt: om ni inte kan tro på vad jag är, så tro på de gärningar och gåvor ni fått ! Att ha förmågan att se Faderns godhet i det som redan givits till oss människor, är oändligt mycket viktigare för vår frid och lycka än doktrinär kunskap om en viss tradition. Fortfarande idag ser vi dagligen predikanter bete sig som astmatiker inför en doktrin de vill övertyga oss om. Faderns gåvor som ges till oss varje dag är helt bortom sikte för den typen av religiös aktivitet.

Han hänvisar också till psalm 82, vars inre mening är att Gud i historien hade kallat folket till ett evigt gudomligt liv. Men eftersom lagen inte kan ge liv utan endast död, föll projektet och beredde väg för Den som räddar och frälser.

Några av de lärda judarna har erkänt Honom och kommit till honom, kanske lite diskret. Det är de som  har uppfattat Faderns ande i alla gåvor,  som berörts av djup tacksamhet i djupet av sina hjärtan. De som varit ödmjuka nog för den upptäckten. Nu blir de ytterligare stärkta i tron och kan erkänna att Jesus är i Fadern och Fadern är i honom.

I dessa sista dagar innan passionshistorien börjar uppmuntrar oss vår kyrka att med full och kärleksfull tro, leva i tacksamheten för "den som Fadern helgar och sänder till världen."

Joh 10:31-39

Då tog judarna på nytt upp stenar för att stena honom.  Jesus sade till dem: ”Jag har låtit er se så många goda gärningar som kommer från Fadern. För vilken av dem stenar ni mig?”  Judarna svarade: ”Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa.”  Jesus sade: ”Står det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?  Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas.  Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son. Om jag inte gör min faders gärningar skall ni inte tro på mig.  Men om jag gör de gärningarna, så tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig. Då skall ni fatta och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern.”  De försökte återigen gripa honom, men han kom undan.

Psalm 18

2 Han sade:
    Hjärtligt kär har jag dig, Herre, min starkhet,
3 Herre, mitt bergfäste,
    min borg och min räddare,
min Gud, min tillflykts klippa,
    min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
4 Till Herren, den högtlovade, ropar jag,
och från mina fiender blir jag räddad.

5 Dödens band omgav mig,
    fördärvets strömmar förskräckte mig.
6 Dödsrikets band omslöt mig,
    dödens snaror föll över mig.
7 I min nöd åkallade jag Herren,
    till min Gud ropade jag.
Från sitt tempel hörde han min röst,
mitt rop till honom nådde hans öron.

Jeremia 20: 10-13

10 Jag hör många förtala mig,
    det är skräck från alla håll:
    "Ange honom!"
"Ja, vi skall ange honom!"
    Alla som stått mig nära
väntar på att jag skall falla.
    "Kanske låter han lura sig,
så att vi blir honom övermäktiga
    och kan hämnas på honom."

11 Men Herren är med mig
    som en mäktig hjälte.
Därför skall mina förföljare komma på fall
och inte bli mig övermäktiga.
    De skall stå där med stor skam,
ty de har handlat utan förstånd.
    De skall drabbas av evig vanära,
som ej skall glömmas.
12 Herre Sebaot, du prövar den rättfärdige,
du ser hjärtan och njurar.
    Jag skall få se din hämnd på dem,
ty till dig har jag överlämnat min sak.
13 Sjung till Herren, lova Herren,
    ty han räddar den fattiges själ
ur de ondas hand.

8 

Återfinna kontinenten

"I en intervju i tidningen  Sändaren för ett tag sedan nämnde jag att det har känts lite grand som att komma ifrån en trevlig men mindre insjö ut på en stor ocean att bli katolik. Det är en bild av det hela. Det finns flera.  En annan bild är at ha klättrat i höga berg, gått igenom djupa raviner och så kommit ut på en oändligt stor slättmark med vida horisonter. Varje bild haltar naturligtvis lite och behöver kompletteras men med lite villighet och inte för mycket pedanteri kring detaljerna kan man nog förstå bilderna och den allmänna känslan."

Så skriver Uffe Ekman i sin blogg för ett tag sedan (Nov. 2014). Härliga bilder som jag förstår. För mig var en annan bild mer direkt --- efter många år på havet och landkänningar över hela den andliga och filosofiska världen, återkommer jag en morgon till en fantastisk kontinent där jag genast känner mig hemma. Det var Europa och den gamla katolska kyrkan. Där fanns....ja allt mellan himmel och jord. Och ingenting verkade övervinna den i sin innersta godhet.

Mars 26 2015

1 Mos 17:3-8 

Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom:  ”Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk.  Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk.  Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig.  Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud.  Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.”

Ur Psalm 105

Tänk på de under han har gjort,

hans tecken och hans domslut,

ni barn till Abraham, hans tjänare,

söner till Jakob, hans utvalde.

...

Ty han tänkte på sitt heliga löfte

till sin tjänare Abraham

och lät sitt folk dra ut med fröjd,

sina utvalda dra ut med jubel.

Joh 8:51-59

"Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.”  Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” 5Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud.  Ni vet inte vem han är, men jag känner honom, och om jag säger att jag inte känner honom, så blir jag en lögnare som ni. Men jag känner honom, och jag bevarar hans ord.  Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.”  Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.”  Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet."

För att inte dö, andligt sett, behöver vi rikta oss med vilja och med hjärta till Herren och lovsjunga i hängivenhet -- att bevara Hans ord. Att bara observera Jesu undervisning, iaktta den och kanske lyssna till predikan kring den räcker inte. Det är söndagstro eller död tro. Hur många gånger försöker vi inte göra ett gott intryck, som om vi ber om ursäkt, inför andra och oss själva, då vi säger att vi respekterar denna kristna lära, men bara till del ! Vi nickar gillande så att säga. De kristna värdena, etiken och så där. Men vi riktar varken vilja eller hjärta till Herren, vi faller inte ner på ansiktet som Abraham.

Utan "riktadheten" känner vi inte Gud, eftersom vi inte ser Hans verkliga attraktion. Nya Testamentet är en ny väg, det nya vinet i nya vinsäckar, inte ett mekaniskt uppfyllandet av den gamla religiösa lagen, inte en reformation av undervisningen i det gamla förbundet. Vi kan inte använda det Nya Testamentet för att "förstå" hela det Gamla Testamentet, eftersom "Se! Jag har gjort allting nytt!" Men det Nya Testamentet kan inte heller förstås utan att vår vilja och vårt hjärta riktas till hängivenheten inför den Högste, den som är uppstånden och förhärligad. 

I en judisk miljö vill Yeshua ta fram Abraham som "jublade över att han skulle få se min dag" -- att alltså Abraham var en hängiven, han "föll ner på sitt ansikte". Detta betyder inte att judisk religion per se förkunnas av Yeshua. Eller att GT och NT säger samma sak. När en hängiven läser psalmerna och profeterna kan de läsa in sin tro på Yeshua, som ju är verklig Gud, inte den gamla föreställningen om en hämnande förargad gudomlighet, som vi ser i texterna i GT. Tack vare sin tros hängivenhet, såg Abraham in i framtiden, mot Yeshua HaMaschiash. Jesus är den utlovade Messias, som till sin natur ÄR före Abraham var till. Liksom vår ande är Guds avbild och evig är Yeshua det eviga livet, vår Herre. För att ta emot detta eviga liv, måste vi vända oss med vilja och hjärta till hängivenhetens livspraxis.

Mars 25 2015

Mars 25

Psalm 40 För körledaren. Av David, en psalm.

Länge väntade jag på Herren,

och han böjde sig ner till mig

och hörde mitt rop.

Han drog mig upp ur fördärvets grop,

ur slam och dy.

Han ställde mig på fast mark,

mina steg gjorde han trygga.

Han lade en ny sång i min mun,

en lovsång till vår Gud.

Många skall se det och bäva

och sätta sin lit till Herren.

Lycklig den som litar fast på Herren

och inte vänder sig till de trotsiga

och dem som avfaller till lögnens makter.

Stora är de ting du har gjort,

dina under, Herre, min Gud,

och dina planer med oss.

Ingen kan mäta sig med dig.

Jag vill tala och berätta om dem,

men de är fler än jag kan räkna.

Slaktoffer och matoffer önskar du inte,

du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer och syndoffer begär du inte,

därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står vad jag skall göra.

Gärna gör jag din vilja, min Gud,

jag har din lag i mitt hjärta.

Jag bär bud om din trofasta hjälp

till den stora tempelskaran.

Jag håller inte tillbaka mina ord,

det vet du, Herre.

Jag tiger inte om din hjälp,

att du är trofast och räddar förkunnar jag.

Jag döljer inte din godhet och trohet

för den stora tempelskaran.

Du, Herre, håller inte tillbaka

din barmhärtighet mot mig,

din godhet och din trohet

skall alltid bevara mig.

Jag hotas från alla håll

av olyckor utan tal.

Mina synder har hunnit upp mig,

jag förmår inte se dem.

De är fler än håren på mitt huvud,

och modet sviker mig.

Jag ber dig, Herre, befria mig!

Herre, skynda till min hjälp!

Skam och smälek må drabba alla

som vill beröva mig livet.

Låt dem vika tillbaka med vanära,

de som vill mig ont.

Må de rysa av skam,

de som nu skrattar hånfullt åt mig.

Men alla som kommer till dig

skall jubla av glädje över dig.

De som längtar efter din hjälp

skall alltid säga: ”Herren är stor.”

Jag är betryckt och fattig.

Herre, skynda till mig!

Min hjälp och min räddare är du.

Min Gud, dröj inte!

 

 Heb 10:4-11

 

"...ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus när han inträder i världen:

Offer och gåvor begärde du inte,

men en kropp har du danat åt mig.

Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.

Då sade jag: Se, här är jag.

Som det står skrivet om mig i bokrullen

har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.

Först säger han: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen. Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så upphäver han det första för att låta det andra gälla. Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla."

Luk 1:26-31

I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.” Maria sade till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Men ängeln svarade henne: ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” Maria sade: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Och ängeln lämnade henne."

Vad som är slående i bebådelsen, är att en "ren andlighet", som inte är kyrklig eller religiös, kräver en levande och kontinuerlig dialog mellan Gud och alla människor. I bebådelsen ger Gud sitt sista ord till Maria, eftersom det Ordet skulle fullbordas nu, det ord som, i Israels historia, gavs till Abraham, till Moses och profeterna.

Dessa tidigare trospatriarker hade hört ordet och blivit hängivna Herren. De hade släppt in ordet in i sina liv, låtit det tala i sina handlingar och gjort det levande i sna öden i tid och rum.
Profeterna ersätter i stort sett sina egna idéer med Guds Ord.  Maria lät också Guds Ord ersätta de föreställningar som tillhörde hennes religiösa judiska övertygelse.

Inför detta nya Ord var förstås Maria "mycket orolig". Tillvägagångssättet för en oändlig Gud måste alltid djupt störa den varelse som träffas av det så direkt, även om hon är "full av nåd". Absolut extraordinärt är då att denna Gud inte bara kommer i närheten av Maria, utan erbjuder henne sin egen Son. Vi kan fråga: Hur kommer det sig att "Sonen till den Högste" blir hennes son?Jag hörde en guide i Israel säga: Gud hade försökt med många andra flickor innan henne, men ingen sa ja ! Vi åhörare log och en äldre troende man tog guiden åt sidan och hade ett samtal med honom. Jag hörde inte vad de sa.

"Den helige Ande skall komma över dig." Vi kan tänka oss ett skapande kaos i samband med skapandet av universum och här igen en Ny skapelse när den Helige Ande kommer över Maria. Trädet som vissnade genom Israels historia kommer nu att blomma igen.

"Låt det vara med mig som du har sagt" säger den unga judiska flickan. Bebådelsen är den typ av dialog som Fadern skulle vilja ha med var och en av oss. I var och en av oss ska Yeshua födas till vårt nya liv i Honom. Bebådelsen gäller Guds födelse i människan.

Erfarenheten som Maria i Nasaret har får vi alla som andlig sanning. Hennes "ja" som svar på erbjudandet om gudomlig och dramatisk förändring i livet som skulle följa, visar födelsen av Gud inom oss och mitt ibland oss -- en radikal förändring.

Men, viktigare, Marie bebådelse konfronterar oss med en stor sanning: alla har haft en personlig bebådelse. En överdrift? Absolut inte. Om du tittar på ditt tidigare liv, kommer du sannolikt  hitta en upplevelse som var avgörande; kanske hade den just då inte några omedelbara konsekvenser, eller åtminstone som det verkade. Men ser du tillbaka nu, inser du att var avgörande, en skola du gick i, en bok som du läste, ett samtal, en bibelfras, några vänner som du kände, en resa du gjorde. För mig var det en resa till Rom.

Mars 23 2015

23 En psalm av David.

Herren är min herde,

ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar,

han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft

och leder mig på rätta vägar,

sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal

fruktar jag något ont,

ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig

i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja

och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig

varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem

så länge jag lever.

Alla gick hem, var och en till sitt, men Yeshua gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. 5I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Yeshua böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Yeshua såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.”] (Joh 8:1-11)

Yeshua undervisar på Oljeberget och senare i templet. Olika människor samlas runt honom, vissa som lyssnar uppmärksamt och villigt, andra som försöker på sitt eget sätt att kringgå religionens lag och auktoritet. Den här rabbounin tar dem på något sätt utanför all religion, till en direkt relation med Gud. En och annan, säkerligen inte många, tar emot ett djupare budskap som spränger alla gränser. Författaren visar nu i skarp belysning vad som är helt unikt för denne lärare. Han låter de skriftlärda försöka fälla Jesus genom att hämta en kvinna som har överraskats just när hon har samlag med en man hon inte är gift med. Hon har alltså begått äktenskapsbrott, vilket religionen straffar strängt -- med döden. Yeshua visar ett helt annat värde hos varje människa i Guds ögon, även och kanske särskilt gällande de som gör felsteg av olika slag. Den gudomliga lagen går över all religiös lagstiftning. Guds kärlek respekterar mänsklig värdighet och dömer inte på människovis. Han säger till kvinnan, sedan han fått alla med stenar i händerna att lämna platsen: "Jag fördömer dig inte. Gå fri nu och synda inte mer." Även om vi vet att hon kanske syndar på samma sätt igen, vet vi att förlåtelsen redan är given. Liksom för oss är förlåtelsen given för alla framtida synder -- när förlåtelsen skedde genom Yeshuas död var ju alla våra synder framtida synder. 

Detta är dagens evangelium: det onda är ont, synd är synd, men människan är ständigt kallad till helighet genom förlåtelse från den som är Älskaren. Religion är att ständigt tro sig behöva arbeta för förlåtelsen, en sorts förtvivlad kamp för övergången från den gamla människans själv, det vill säga från syndaren, till den nya människan. Men i Yeshua har vi redan regenererats genom Anden. Återstår endast att ta emot detta i dagligt liv. Det finns ingen i världen som är utan synd. Men det är synden, inte vi. Vi själva hör hemma hos Honom som alltid redan tagit bort all synd. Många stenar kastas av religiösa människor runt omkring oss i världen. Hur många möter Hans barmhärtighet? De som gör det kan instämma i dagens psalm: mig fattas inget !

Mars 22 2015

Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek. (Heb. 5:7-9)

Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.

Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Yeshua sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. (Joh 12:20-33)

Dagens evangelium följer omedelbart efter berättelsen om det triumfatoriska intåget in i Jerusalem. Alla verkar ha hälsat honom. Kanske några greker som passerade visade sin respekt.
Det är i detta sammanhang som Johannes börjar passionshistorien. Som i naturen vetekornet måste dö för att generera nytt liv, så leder Yeshua med sin död allt tillbaka till liv i Fadern. Det är inte uppskattningen av människor som leder till Guds Rike, det är Faderns vilja. Yeshuas liv och undervisning vittnade om att han kom från Fadern. Att öppna sig för Honom, innebär ett medvetande om vad han har sagt om vem Han är och vad han gjort för vårt accepterande av tron. Rösten kom från himlen för att ta oss tillbaka till Transfigurationen på Förklaringsberget. Men en del människor hör denna röst, andra hör inte och erkänner inte alls detta budskap, åter andra skänker det en vag form av godkännande. Detta är en påminnelse för oss: om vi inte är redo att höra Guds ord kommer vi också förbli opåverkade.

Alla som vill följa Yeshua, som accepterar denna det Nya Förbundets väg, väljer att vara öppna för att Han lever i oss och som oss. Den verkliga betydelsen av dessa ord -- alltid vara levd av honom vart vi än är och vad vi än gör -- införs i undervisningen och som andlig näring i fastan. Vid firandet av påskmysteriet, som präglar hela det kristna livet, bär vi inom oss vissheten att Yeshua lever oss i Fadern.

Metafysik - vad är det?

Alla nybörjare i filosofi ville veta vad metafysik var för något när det var kursstart i Filosofi. Pojkarna från naturvetenskapliga programmet ville veta det för att kunna förkasta det och flickorna från samhälle ville veta det för att finna en bra grund att leva lite djupare på.

Jag började ofta med två olika förklaringar av ordet 'meta-fysik', den ena att man i Grekland ställde böcker av Aristoteles på ett visst sätt i bokhyllan och placerade fysiken först och andra efter, meta, fysikböckerna.

Den andra förklaringen att meta betyder omedelbar kunskap i kontrast till reflekterad eller ihågkommen kunskap, abstrakt kunskap. Metafysik är direkt, annan kunskap är konstruerad. Den är en "prefaktisk" kunskap som gäller vad vi vet direkt och omedelbart, till skillnad från vad vi vet genom reflektion, slutledning, och abstraktion. 

Till naturvetarna som tenderade åt nördhållet brukade jag säga: gillar du spelet memory? Och de flesta gjorde det. Ok, sa jag, där har du empirisk kunskap. Minne, jämförelse, val, hypotes. Livet är något helt annat än att spela memory, eller hur?

Metafysiken handlar dock inte om en sorts ännu icke tolkad värld av sinnesdata. Den är långt mer grundläggande än så. För själva begreppet "sinnesdata" som någon sorts  grund för erfarenheten är redan en rätt modern europeisk åsikt, en tolkning av erfarenheten baserad på minnet och det reflekterande tänkandet. 

Metafysiken är kunskapen om det som vi upplever innan vi bestämmer oss för vad det är, innan vi (tillsammans) förvissar oss om våra erfarenheter genom reflektion, genom att minnas, genom namngivning och genom klassificering. Människan är ett klassificerande djur. Överlevnaden behövde det.

Strängt taget har metafysiken inget språk. Dess innehåll är inte alldeles kommunikativt, det handlar om det outsägliga. Men samtidigt måste vi ofta medge att det inte finns något behov av att kommunicera metafysiska kunskaper. De utgör ju redan bakgrunden för vad varje människa vet. De behövs för vi ska veta något annat. 

Det vi vet metafysiskt är ursprunget, grunden för all annan kunskap. Men det är i vår förvirrade kultur samtidigt en försummad kunskap, eftersom sinnestillstånden hos de flesta är distraherade av saker som "kommer efter" det direkta livet. Vi kommer liksom för sent hela tiden på grund av dessa distraktioner. Vikan till och med säga att många är sjuka av dessa distraktioner. Filosofi och religion och poesi är medicinen -- se där en plugg för mina ämnen !!

Många distraheras av överväganden om det förflutna och tankar på framtiden, vilket tar oss bort från den omedelbara verkligheten. Därför kommuniceras metafysisk kunskap bäst och effektivast, inte genom direkt beskrivning, utan av en borttagning av distraktioner och hinder.  Ni vet, brukade jag skoja med eleverna "qui tollis peccata mundi" ! (Nej det visste inte och så fick vi en stund förklaring av latinet och den kristna teologin om "borttagande").

Det alltför trångt minnesbaserade och vetenskapliga sinnestillståndet behöver ta en paus, med andra ord. När dessa distraktioner är ur vägen, är det möjligt för oss att närvara i den enda verklighet som vi känner, på riktigt, genast, nu.

Nästan varje större kultur på jorden har hållit denna typ av kunskap i högsta aktning, även när det bara var något som elitens minoritet kunde syssla med. Sådan kunskap är nämligen väsentlig som ett korrigerande, en sorts ballast i fartyget för att hålla det i balans.

Människan är en art vars huvudinstrumentet i anpassningen till världen är just minnet och det jämförande, reflekterande tänkandet. Vi har nått enorma framgångar genom kraften i abstraktion. Men samma kraft har blivit djävulsk och och satt oss i slaveri. Istället för att vi behärskar denna kraft är det den som behärskar oss genom tankekonventioner tanke, genom ångest och förvirring. 

Det är nämligen oro, lidande och ångest som följer av att behandla vissa abstraktioner,   t ex "vi" och "dom" och "jag" och "du", som realiteter. Det mytiska och metafysiska tänkadet försätter därför vårt medvetande i kontakt med livet självt och bevarar oss från de emotionella frustrationer som uppstår dagligen i jakten på sådana rent abstrakta hägringar som "fritid","nöje", "njutning", "framtiden", eller "ett bra liv". 

En formell metafysisk doktrin som kristendomen eller vedanta eller innehållet i sufiernas sånger och poesi, använder därför ett negativt språk för att förmedla insikten att verkligheten, livet självt, inte kan utgöra något "faktum" eller mätbar "sak" eller matematisk formel. 

Filosofiskt sett är uppdelningen av erfarenheten i saker och ting, en konvention i språket och tanken. Sylten i skåpet är inte sylt därför att vi satt en etikett på burken. Vi kan inte ens peka på skillnaden mellan sylt och marmelad. Vi kan smaka på det som kallas "sylt" eller "marmelad, men på skillnaden -- för den finns inte, eftersom den är en abstraktion. 

Metafysiken menar att världen är differentierad, mångfaldigad, dock utan att hävda att den är numeriskt en enda. Eller att den är uniform. I samma anda, menar metafysiken att verkligheten är evig, det vill säga icke-temporal. Tiden är ett begrepp, en teori, abstraherad från minnet. Alltså är verkligheten på riktigt icke-tidslig. Den hävdar också att denna verklighet är oändlig, vilket inte innebär att den är "gränslöst stor", som psalmerna ofta låter oss sjunga, utan i verkligheten odefinierbar. 

Den fortsätter med att säga att från denna verklighet, eller ur denna verklighet, skapas allting differentieras allting. Ur logos eller Ordet kommer allt, för att använda ett kristet uttryckssätt.

Och där brukade jag avsluta med att läsa Johannesprologen i 1703 översättning som exempel på våra förfäders metafysik sedan flera tusen år:

"I Begynnelsen var Ordet, och Ordet var när Gudi; och Gud var Ordet.2 Det samma var i begynnelsen när Gudi. 3 Genom det äro all ting gjord; och thy förutan är intet gjordt, det gjordt är. 4 I thy var lifvet; och lifvet var menniskornas ljus; 5 Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret hafver det icke begripit. 6 En man var sänd af Gudi, som het Johannes; 7 Han kom till vittnesbörd, på det han skulle vittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom. 8 Icke var han Ljuset; men (han var sänd) till att vittna om Ljuset. 9 Det var det sanna Ljuset, hvilket upplyser alla menniskor, som komma i verlden. 10 I verldene var det, och igenom det är verlden gjord; och verlden kände det icke. 11 Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke. 12 Men allom dem,som honom anammade, gaf han magt att blifva Guds barn, dem som tro på hans Namn; 13 Hvilke icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro. 14 Och Ordet vardt kött, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet, såsom enda Sonsens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning. "

Tre bud för 60-talet (såvitt jag minns)

När  någon var kristen på 60-talet, bland de jag kände, startade man med jaget. I motsats till de tråkiga kyrkobesökarna som accepterar samhället och det "allmänna bästa" och godtog institutioner av olika slag, världsliga och kyrkliga, som en primär realitet, hävdade den kristne att det individuella jaget är den enda realiteteten.

Det var lite chockerande, men egentligen en gammal sanning. Den innebär en sorts "Myself in Christ I sing" Det var som ett första budord: Du ska inte göra dig själv skada !  Det vi såg i kyrkorna och i vår kyrkliga hierarki var ett självskadebeteende. Det som påven Franciskus I säger idag som ett varningens ord till biskoparna, var självklart för den troende på 60-talet.

60-talsmentaliteten gjorde det till en synd att tillåta sig blir instrumentell för något: för armén, för USA's imperialism i Indokina, för en stel överbyråkratiserad katolsk kyrka (med Vaticanum II som ett ljus i mörkret), för den multikapitalistiska konsumtionsapparaten. Det är en synd för en Jesustroende att tillåta sig bli en projektil byggd för att träffa något utifrån bestämt mål, vara en del av en organisation eller ett system. Och vi mötte många som ville "ut ur systemet", både präster och bakntjänstemän, politiker, militärer och tjänstemän. I Uppsala fanns flera amerikanska desertörer som fikade på Ubbo, trevliga människor.

Det var en synd att bli främmande för sig själv. Jesus var vår sanna identitet men kyrkan avlägsnade oss från den identiteten genom att vara systemlojal. Det var en synd att tillåta sig en splittrad bild av verkligheten, att bli schizofren varelse som väntar sig något meningsfyllt först av framtiden -- utbildning, yrke, himlen, status, erkännande. Man ska leva fullständigt i varje ögoblick, inte med reklamens hektiska numedvetande utan med den andliga helhet som Jesus är. 

Första budet var för den kristne att vara sann mot sig själv. Att utgå från sig själv innebar inte att vara självisk. Det innebar snarare, kände vi, att utgå från premisser grundade på mänsklig liv och det övriga i naturen, Guds skapelse, istället för från premisser som är kyrkans och samhällets artificiella produkter. Din är makten Herre, i mitt liv, inte kyrkans makt eller prästens eller statens makt. Jag minns affischen där det stod: Wanted och så en bild av Jesus. (Det var mer bra text där.)

Det rörde sig alltså inte om egoism utan om en radikal subjektivitet som var ute för att finna äkta värden i en värld vars officiella värden är falska och snedvridna. Den kristna tron på 60-talet är inte en en egocentrism, som den kallades i officiella organ för kyrkan och den etablerade kulturen (typ Credo , Ord och Bild, BLM m fl) utan en en ärlighet som uppträder i form av individuella egenskaper, inte i form av insititutioner och ämbeten inom kyrkan.

De kristna på 60-talet såsom jag mötte dem, förutsatte ett absolut värde hos varje mänsklig varelse -- varje jag. De trodde inte på doktrinen om livet som tävling eller fiendskap. Tävling accepterades i sportgrenar som bordtennis eller simning elle fotboll för nöjes skull (se filmen Tillsammans !), men utan lystnaden att vinna, den lystnad som ligger bakom varje dopingskandal och de mångåriga dopningar som aldrig kommer fram i rampljuset. Vi läste och citerade Ivar Lo-Johanssons "Jag tvivlar på idrotten". Han fick väl rätt?

De 60-talskristna tävlar helt enkelt inte, vare sig i kyrkan eller i sportgrenar eller i livet. De gör inte värderingr av andra, de ser inte andra som någonting att kämpa mot. Människorna är bröder och systrar och världen räcker till för alla. Alla hör till kyrkan, inte bara de som "tas upp" i kyrkan efter katekesundervisning. Det finns ingen gräns för "innanför" kyrkan och "utanför". Alla är kyrka. Jag skrev många år senare, 1985, en artikel "Att vara kyrka" för KK (Katolsk kyrkotidning) och förvånande nog togs artikeln in. Det skulle knappast ske idag ! Vi är långt ifrån de 60-talskristna.

Denna typ av kristen tro vill inte mäta folk efter standardmått. Dr. Phil säger idag till de unga: I want you to get an education and make a decent career. Det är självklart idag. För den 60-talskristen var detta att svära inför systemet. Jesus bad oss inte svära vid något, vare sig armén eller staten eller systemet. Den tron avvisade hela begreppskomplextet skicklighet och metitjämförelse och anpassning till världen. Man vägrade klassificera and analysera folk.

En parallell idag är när vi klassificerar någon som "homosexuell" medan påven Franciskus vill tänka på personen istället och får mycken kritik för sin "svävande" inställning. På 60-talet var det "min knäppe kompis här" som inte gillar tjejer" eller något liknande. Allas egenheter och knäppheter var "coola" därför att de var ärliga i sin egenhet. Synden var att döma någon. Varje broder och syster har sina egeneheter, låt dem bli älskade i vilket fall. Idag har vi en "catholic uprising" emot Rom och Franciskus därför att synoden hösten 2014 inte tog tydlig ställning i en teknisk fråga om huruvida homosesuella ska få plats i vår kyrkan och annat liknande.

Därför hade således de 60-talskristna inte så bråttom att ta reda på sina medmänniskors eller medkristnas bakgrund, sexuella läggning, skolor, meriter, teologisk hemvist, sitt CV här i världen. Allt sådant är sekundärt och man ville hellre lära känna vedebörande "outsmyckad" med dessa yttre placerande beskrivningar. Jag minns hur Karol Wojtyla, innan han blev kardinal, gärna vistades inkognito i Tatrabergen som fiskare och skogsmänniska. Han kunde basta med folk som inte hade en aning om vem han var. Frihet i 60-talsstil. Hans "Kärlek och ansvar" var påverkad av 60-talet märkte vi senare, då den kom 1978. Han mötte säkerligen många 60-talskristna som lärare i Lublin.

Eftersom det för den 60-talskristne inte finns några erkända normer blir ingen avvisad från kyrkan. Alla människor har rätt att vara stolta över sig själva, ingen ska behöva uppträda stelt, "uptight" eller känna sig underlägsen eller låta sig behandlas som vore man underlägsen. Jämför med dagens sinnesjuka pyssel med protokoll inför sakramentet.

Det är på dessa premisser som 60-talets kristna tro var en föreställning om gemenskap i Gud och om personliga relationer. Istället för att se världen som en djungel där var och en skaffar sig sin utbildning och sin karriär och sin första internetbaserade miljon som idag, såg man den som ett fält av blommor där alla har sin egen skönhet. Istället för att se kyrkan som en stor meritokrati med antikverade officiella organ (typ Zenit, Signum och KM med undantag för en liten bris under Berit Bylund senare på 90-talet) där strikt avgränsade relationer finns i den kyrkliga hierarkin och vad som är anständigt i lutirgin (EWTN fullkomligt älskar att experter på Code of Canon Law kommer till studion och "reder ut" livet som katolik...) För de 60-talskristna hör alla människor till samma familj, samma verkligt katolska kyrka, samma sangha som buddhisterna säger, antingen de har träffats under anständiga former eller inte. Så ekelt är det.

Ungdomar inom denna kristna tro var inte så tuffa. "Velourpappor" blev senare ett skällsord för dem. När de liftade runt i landet log de mot annalkande bilar, de ler mot varandra på gatan, de har upptäckt sitt behov av bröder och systrar. Man tar inte i hand. Man kramas med hela kroppen. (En del av det sitter kvar idag !) De tycks se sin kristna tro som ett sätt att utöva kärlek direkt mot alla. En sorts kärlekens jihad. Ingenting för First Things spalter ! Dessa kristna ville inte vara ett huvud högre än någon annan i världen. Ingen dömer någon annan. Det är det andra budordet.

De 60-talskristna ville inte använda någon som ett medel. Vid en bikt tog det emot att låta någon annan ge det Jesus ger direkt. Bikten är ok, det goda samtalet. Auktoriteten är inte ok. Lika fel är det att ändra sig själv för någon annans skull. Genom att visa sitt rätta jag ger man mest åt andra. Man ger dem någonting som är ärligt och äkta. Särskilt gäller detta tron. Efter mässan sitter man inte och pratar strunt över kaffet. Man ger av sig själv istället. Man ger någonting andra kan svara på och påverkas av. Ett konstverk uppskattas inte för att det ändrar sig alltefter den som ser på det, det behåller sin egen integritet och kan på så vis vara något unikt och underbart för alla som ser det. Att vara sig själv som Guds konstverk är enligt denna syn det bästa och egentligen enda sättet att missionera vår kristna tro i en värld full av manipulation och annonser på youtube.

Denna 60-talskristendom avvisar det mesta av vad som sker mellan människor i vår värld: politisk fanatism med religiös mantel, övervåld och tvång, att tvinga någon att göra någonting mot sin vilja, att utnyttja andra för sina egna syften. Även de flesta former av ironi och sarkasm och defensiv reservation är sådant som denna tro avvisar. Varför smutsa ner hjärnan med dessa ändlösa serier på teve som bygger på eländets ironi och sarkasm? Även relationer mellan maktutövande kyrklig auktoritet och underdånighet från lekmän måste avvisas. En ärlig troskultur vill varken ge eller lyda order. Tvångsmässiga relationer mellan människor är helt oacceptabla, särskilt i andliga sammanhang.

Man avvisade också alla relationer som helt grundas på kyrkliga eller politiska roller och som hålls inom strikt opersonliga funktionärslinjer. En läsare av KM ringde upp mig efter en artikel jag skrev om prästerna som ofta är mycket omogna funktionärer i kyrkan, ibland psykologiskt neurotiska personer som, enligt dåvarande ärkebiskopen Bergoglio i Buenos Aires, söker sig till kyrkan och prästämbetet för att få ett yttre skydd för sin inre osäkerhet. Hon var över sig av tacksamhet för att någon sa sanningen om de flesta präster hon mött i sitt liv. För de kristna på 60-talet var det självklart att påpeka sådana saker med ogillande. Men med icke-aggressiv och leende attityd, som Ghandi.

Det kunde bli en radikal subjektivism. Det fanns inga situationer där man har rätt att handla opersonligt. Det tredje budet var således: använd aldrig någon andra som medel. Förhållandet chef-anställd, passagerare-konduktör, student-vaktmästare, nunna-lekman, munk-lekman, påve-lekman, får aldrig vara opersonligt. Som när påven Johannes Paulus II hade skakat hand med mina två söner i Uppsala vid Sverigebesöket 1989, och jag sa till dem strax efteråt: han är filosofilärare från Polen, en vanlig människa.

Lojalitet värdesattes, men inte konstlad plikt. Därför såg de som var kristna på 60-talet med misstänksamhet på "plikter" och kontraktsenliga relationer människor emellan. De trodde att ärlighet alstrar mer äkta relationer än de kontrakterade och sterila som ofta finns i kyrkan, både idag och i historien. De flesta människor tycker dock det är en skrämmande tanke att ingen ed och ingen lag, inga löften och ingen tacksamhetsskuld ska hålla samman folk. Ändå är det ett enkelt ord från Jesus, att inte svära vid någon auktoritet. 

Det enda löfte vi skulle hålla på som 60-talskristna var det som Jesus gav till rövaren på korset: Vi ska vara tillsammans i paradiset.

Vi firar Epifania !

Ikväll och i morgon firar vi den gamla Epifania-festen. Tre vise män kommer från Österlandet. Är de kungar? Eller magiker - på andra språk kallas Magi. Är de trollkarlar? Är de potentater? Magi? Plural av latinska magus; grekiska magoi.

Somliga ser det hela som mytisk fiktion; somliga insisterar på ett faktiskt historiskt narrative och pekar på alla manuskript och många versioner som finns, och  citat från många gäder. Andra klassar berättelsen om de tre vise som "barndomslegender" som behövdes i den tidiga romerska kyrkan. 

Låt oss nöja oss i vår historiska girighet med att de står för en universell insikt i betydelsen av Jesu födelse. De tre anländer inte tomhänta i Betlehem. De anser att barnet är kungen av universum, som nu visar sig i världen (epifani).

Det betyder åtminstone, tror jag att Namnet på denna kung bör sjungas och vördas i våra hjärtan. Det spelar mindre roll vad som hände en gång och huruvida vi kan identifiera någon historisk verklighet bakom berättelsen. Att det finns en kung som är en räddare -- det är det centrala för vår respons.

Vilken respons? Att vi litar på räddningen och sjunger Räddarens Namn, dag och natt, minut för minut. Det handlar om gåvor, och gåvor som presenteras med stor ära: guldet, vilket indikerar kungligheten hos Jesus räddaren, rökelsen, hans prästadöme, myrra, som används vid begravningen av Honom då Han utförde gåvan försoning för allas synder i alla tider genom döden.

De tre såg en stjärna i öster -- det kan vi se som Löftets stjärna inom oss. Vi sjunger Hans namn i tacksamhet för Löftets stjärna. Denna stjärna rör sig framför oss, liksom för de tre Magi. Vart leder stjärnan oss? Till det lilla barnet. Löftets givare. Istället för en vis gammal man som förkunnat en räddande lära för oss, kommer vi till ett barn. Stort !

Sjungandet av Namnet sker i mycket stor glädje ! Det är epifania-festens innebörd. De tre vise fylldes av stor glädje när de kom till barnet.  Augustinus skriver om detta:

"För några dagar firade vi födelsen av Herren och vi firar i dessa dagar med inte mindre högtidlighet hans manifestation, som började bli känd av hedningarna ... Han föddes  som en hörnsten för freden mellan omskärda och från oomskärda, vilket beror på att de var eniga i honom som vår fred och som har gjort de båda till en. Allt detta förebådades av de judiska herdarna, till de visa hedningarna.... De judiska herdarna ledde till Honom genom tillkännagivandet av en ängel, de tre vise männen visades genom uppkomsten av en stjärna" (Predikan 201,1; PL 38 1031).

Denna trettondag handlar därför om firandet av universalitet: Immanuel, "Gud med oss", kommer till jorden varje minut för att kalla alla till förtroende och glädje, inte till sekteristisk religion. Sanningen är välgörande och med oss alla för frid och tacksamhet i sjungandet och mediterandet på Namnet. Det som Jesus lärde ut med bönen Fader vår.

Kanske de tre Magi tillhörde den prästerliga kasten i persisk zoroastrisk religion. De trodde ju på himmelska tecken. I psalm 19 sägs det att "Himlarna vittnar om Guds härlighet". Vi kan dechiffrera detta som tecken på stor glädje inför löftet om räddning i Χριστός ο Βασιλιάς, Kristus Konungen.

År 614 blev Palestina ockuperat av perserna under ledning av kung Khosrow II. Ockupanterna  förstörde nästan alla kristna kyrkor men sparade basilikan Födelsekyrkan i Betlehem, kanske för att på fasaden fanns en mosaik föreställande Magi klädda i traditionella persiska kläder.

Den 6 januari ska vi väl inte direkt imitera dessa Magi. Men att sjunga Immanuels eviga Namn kan vi göra. Det blir vårt guld, vår rökelse, vår myrra. Inför Stjärnan som vi följer.