Kontemplativ kyrka?

Vit text för en rätt så katolsk blogg

Ett email kommer från en god vän under studieåren, som blev prästvigd men som senare lämnade kyrkan:

"Jag var präst under fem år och hade mycket med ungdomar och soldater att göra. Samtidigt studerade jag komparativ religion. Jag kom efter några år till slutsatsen att av alla former av tro som finns på jorden är varje form av ortodox, konservativ och fundamentalistisk kristendom är det svåraste att förklara för en intelligent person. Det går men det tar timmar av förklaring och det kräver ett teologiskt system, omfattande historiekunskaper och avsevärda insikter i en symbolik som är lika fjärran som inkakulturens. En del goda försök har gjorts av sådana som Jacques Maritain, C.S. Lewis, William Temple och även Dorothy Sayers. Men när jag läste dessa och en del andra fick jag intrycket att med deras brillianta och levande förklaringar skulle de kunna göra något bra av vad som helst.

Kyrkorna har under lång tid försökt locka ungdom till denna bisarra kyrkliga lära. Vi gjorde det också i min kyrka. Konserter, drama, resor, diskussionsgrupper, bibelgrupper, bingo, film. Du känner till det där. Ibland lyckas det att göra som Hillsong, ibland inte. Men när det kommer till att omfatta läran och bli medlem är det lika omöjligt som alltid.

Problemet vi har upptäckte jag under ett besök i Tallins ryska  ortodoxa kyrka. Under den tre timmar långa gudomliga liturgin -- stående, för det fanns inga sittplatser -- förstod jag ingenting, men kände Kristi närvaro starkt. Vårt problem är att vi försöker förstå vad som inte kan eller ska förstås genom att prata och repetera det vi säger ad nauseam.

Vi pratat moral, estetik, teologi, psykologi i kyrkorna och motarbetar Kristi närvaro, Guds mysterium. Vi talar om för Gud vad Han ska göra och inte göra, vi ger honom en massa information om saker och tillstånd som han redan känner mycket bättre till än vi gör. Vi försöker fira hans härlighet genom en mängd infantila sängkammartexter till sentimentala melodier eller marscher. Naturligtvis dras inte många till detta och för mig framstår det alltmer som oförskämt.

Men om vi inte ska använda ord och förklarande prat, vad gör vi då? För många människor kommer kontemplationen av Kristi närvaro enklast genom ett rent ljud, en kort stavelse, en kort bönesuck, såsom Cassianus föreslog på 300-talet och många traditioner följt intill vår tid, t ex John Mains kontemplativa rörelse. Då håller vi oss i centrum för Guds närvaro och inget ord eller koncept tar oss ett steg bort från det heliga och pekar på något annat.

Jag kan endast tänka mig tjäna en kontemplativ kyrka där meditation och tystnad står i centrum. Och var finns den?"

Birgitta vårt stora helgon och Europas skyddspatron

"Modern talar: »Dotter, du bör ha fem invärtes ting och fem utvärtes. Du bör utvärtes ha en mun, som är ren från baktaleri; öron, som är stängda för fåfängligt tal; blygsamma ögon; händer, som är verksamma i det goda; du bör draga dig bort från världsligt umgänge. Du bör invärtes ha fem ting, nämligen: att älska Gud ivrigt; att åstunda honom visligen; att giva timliga ting med rättvis och riktig avsikt och på förståndigt sätt; att ödmjukt fly världen; samt att långmodigt och tåligt förbida mina löften.»" (Ur femte boken av Uppenbarelser)

Det är Birgitta-firande idag i den katolska världen. Det betonades i spanska mässan i förmiddags att hon inte bara är helgon och klostergrundare utan Europas skyddspatron ! Det är starkt !

Ateisten

-- Jag har kommit fram till att jag är ateist, säger en vän som är uppvuxen i ett varmt frireligiöst hem.

-- Det är nog inget att komma fram till, svarar jag. Vi är alla ateister när vi vaknar på morgonen. Vi behöver alla lämna sfären "jag-mig-mitt" under förmiddagen och komma in i det som är större och verkligare. 

Vi får ett fint och långt samtal om Gud och om att vara utan Gud. Jag får tillfälle att citera Balthasar flera gånger, vilket alltid är så trevligt. Vi finner att ateisten tror på sinnenas vittnesbörd, med andra ord Gud i sin skapelse. Att ateisten inte lämnar "jag-sfären" och inte märker det större, det sannare, det godare. Många lever utan det. Adamsnaturen fungerar så. En instängning, en inbillning. Och att det finns goda skäl att be för dem alla. En del snubblar in i det större. Andra måste mer eller mindre mosas.

Guds rike -- igen !

En väckarklocka var för mig och andra på 1970-talet Hjalmar Sundén när han gick igenom vad Jesus säger om Guds rike. Mitt i ekumenikens och kontra-kulturens "all you need is love" visade Sundén att Jesus talar om ett konkret rike, ett tillstånd, en värld, ett rum för en helt annan sorts närvaro än krama-alla-andligheten. Det blev ett uppvaknande för många med mig.

Det stämde också märkligt bra med Hans Urs von Balthasar när han på 1960-talet talar om tro och dogma. Såklart var vi alla anti-dogmatiker och rebelliska tomtar, fast pacifister. Men kunde den kristna tron göra sig trovärdig i gemenskapstänket? Alla andra religioner, även Islam på den tiden, bjöd på en religiös tolerans. Alla kunde på något sätt förstå varann och vår svenske Nathan Söderlom var en pionjär på området. I hans lägenhet vid Domkyrkotrappan i Uppsala fanns ett rikt bibliotek där vi studenter kunde upptäcka Sri Aurobindo och Shinran Shonin och Bahagavata-purana och Walther Eidlitz i en positiv anda. Men med den katolska tron verkade det omöjligt. Den höll fast vid det unika och egentartade i Kristi undervisning om Guds rike, ej möjligt att ekumeniskt "in-förstå".

Flera hinder förelåg. Dels den johanneiska-paulinska egenarten i tron: just denna människa är Gud. Inte en av avatarerna, en av buddhorna, en av löftesgivarna. Denna att-sats: Jesus från Nasaret är Gud. Dels den katolska grunden i Petrus och apostlarna: här är Guds rike framställt på jorden. Inte en parallell församling till andra religioners församlingar. Inte ett judiskt uttryck för "sanatana dharma", inte en Maitreya från Palestina.

En vän på den tiden sa: kan du inte bara göra "drop out, tune in, turn on" vilken religiös språklig dräkt du än använder? Var ödmjuk ! Alla vägar leder till samma mål vet du väl ! Använd Tim Learys guide till tibetanska dödsboken om du vill !

Men som för många muslimer som idag konverterar till kristendomen, väntar ständigt Kristi kärleksfulla blick på oss. Ändå har dessa muslimer haft en gudstro, en trosiver som inte var att ta miste på. Jesus är mer. Jag är Alfa och Omega. Jag är den Ende, den Unike, som är före Abraham var. Och som för de många miljoner kineser som idag samlas kring Kristus, lagligt eller olagligt, är evangeliet, det skrivna och lästa evangeliet, helt omistligt. Det finns ingenting ekumeniskt i Jesu undervisning -- han pekar med hela handen på Fadern. Guds rike är nära. Vi börjar där evangeliet börjar. Vi börjar inte med globaliseringen, eller ekologin, eller UNICEF eller feminismen eller internets kommunikationsgud.

Och var börjar vi? Jo i omvändelsens glädje. Se Markus 1:14. Vänd om, Guds rike är nära. Se Matteus 3:2 där Döparen får säga orden. Jesus skapar direkt kontinuitet: om ni tror på Moses då tror ni på mig. (Joh 5:31-47). Han lägger några grundstenar -- rättfärdighet (gr. krisis, heb. mischpat) barmhärtighet (gr. eleos, heb. chesed) tilltro (gr. pistis, heb. emeth). Lägg till dessa Bergspredikan och vi har det unika och genomträngande goda, som ingen ekumenik eller allmän tro kan omfatta. Det kan inte enkelt "in-förstås" i det religiös rummet.

Tilltron, pistis, gäller ett absolut "ske din vilja", ett våga-lita-på som inte återfinns i en maklig universell mantra som "all you need is love" eller "the power of now" eller "vill bara väl". Istället det vågade valet att helt lita på den enhet, enkelhet, ja enfald som finns i ske Din vilja, nu och i evighet.

I katolska mässan, innan Vatikanum II och Novus ordo, sa man alltid tre gånger orden "Jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott er ord så blir jag helad", strax före kommunionen. Och man slog sig för bröstet varje gång man sa det för att mena det även kroppsligt. Det kommer av den romerske kaptenen i Matt. 8:8 vars tro Jesus kraftfullt upphöjer: ingenstans i Israel har jag funnit en sådan tro, säger han om den romerske militärens tro. Det är tilltron, pistis. Det är inte allmän religion eller judendom, eller skriven mosaisk lag. Det är inte den sköna rockalans tro som på ett välproddat Hillsongmöte eller förtjusande evangeliskt myspys som på ett möte med Joseph Prince, där man sitter i sköna fåtöljer och trivs. Det är den nakna omvändelsens förtroende, inifrån och ut. Endast: ske din vilja. Om du vill blir jag helad.

I Kristus skapas en identitet mellan Guds allmakt och trons våga-välja. Det är inte individens ansträngning utan Hans omvandling av oss, samtidig med vår omvändelse. Det är en sällsam identitet. Se Matt. 17:20 -- ingenting är omöjligt för den, allt tvivel är undanröjt, det kära mänskliga tvivlet, tillbett i filosofin, förgiftande mångas livssyn. Det är identiteten mellan att bedja om och ha fått det vi bett om. Samtidigheten i att söka och få, törsta och dricka av Guds levande vatten.

Katolsk mystik, säger någon. Nej inte bara, det är kyrkans verksamhet, Guds moders verksamet, kärlekens verksamhet. Som Hjalmar Sundén fick oss att upptäcka: Guds rike är nära.

Den kontemplativa katolska traditionen är inte en blöt filt !

Såg nyligen i den svenska pastorsbloggosfären hur katolicismen lagt sig som en blöt filt över Sverige de senaste åren.  Men jag tror det är den kontemplativa strömmen som lockar allt fler svenska präster till djupare källor än de vi fick genom Gustav Vasas och Olaus Petersons nedrivning av katolsk kultur i landet. Till exempel liturgins kontemplativa karaktär. Att sjunga sig genom mässan, som Don Riccardo i Gävle alltid gjorde, är en form av meditation. Att sjunga sig genom psalmerna, gärna på latinet, är att som Jakob finna platsen där en port till himlen öppnar sig. Istället för en evangelisk predikant som springer som Mick Jagger fram och tillbaka på en scen, finner vi stillhet, djup, klarhet i psalmerna.

Många har glömt varför de gamla liturgiska formerna för bön och psalmsång kom till. Det är ett helande av våra många passioner och inre krav på tillfredsställelse, det är en sorts kosmisk gudomlig terapi i själva sjungande av bönerna -- och mässan är en destillat av denna terapi. Att prästen får säga några ord i en predikan ibland är väl ok, men som Gregorio Lopez sa i 1600-talets Spanien: bättre tystnaden och friheten från "el ruido de la palabras". Katolsk liturgi, både den i mässan och den i öknens ensamhet (kanske mitt i stan) är en sjukstuga där alla mänskliga känslor och mentala yrväder kan iakttas, läkas, förstås.

Boccacio O increata Maestá di Dio !

Boccacio skriver inte bara skabrösa historier om naturliga frestelser utan härliga saker som denna:

I.

O increata Maestá  di Dio, 

O infinita ed eterna potenza, 

O Gesú santo giusto forte e pio, 

Il qual se' pieno di somma sapienza: 

Spirito Santo, a lo intelletto mio 

Dona virtú fontana di clemenza, 

E con la grazia tua in me discendi: 

De la santa Passione il cor m'accendi. 

II. 

Acciò ch' io possa dire in versi e in rima 

Divotamente con amaro pianto 

(A' Vangelisti cominciando prima) 

L' ordine de la storia tutto quanto, 

Pigliando da lo piè fino a la cima. 

E de' Dottor' devoti lo dir santo 

Invoco; e chiamo per maestro e duce 

Quella Donna che stea giusta la cruce. 

III. 

Per lo peccato che commise Adamo 

Mandò Iddio il suo unico figlio 

Da cielo in terra per l' uom ch' era gramo. 

Ciascuno andando a lo eterno periglio. 

De la salute nostra fu sì bramo , 

Che prese carne e fessi a noi simiglio. 

De la Vergine nacque, e fecesi uomo 

Per lo peccato del vetato pomo. 

....

VI. 

L' odor di quelio unguento tanto caro 

E più la nostra gran fragilitade 

Vinse i discepol'  si che mormoraro , 

Freddi di cor, con poca caritade. 

Giuda corrotto di veneno amaro . 

Partita giá  da lui ogni pietade, 

Che perdimento é questo ! prese a dire: 

Poteasi d'esso ai pover sovvenire. 

Dubbelt lidande

En bekant fick höra att vi bad för alla sekulära humanister i mässan. "Be inte för oss, vi har valt ett liv utan religion!" sa hon.

I kyrkan ber vi alltid för de som inte fått tron eller vågar leva trons liv. För de lider dubbelt. Dels får de lidandet i form av sjukdomar, motgångar, problem i familj och i sitt eget psyke, olyckor i det yttre sammanhanget. Men dels får de ett lidande till: lidandet över att de lider. De bär helt enkelt på dubbla problem hela tiden. De kanske tror att de är fria humanister som inte bryr sig om religion, men vi ber för dem eftersom det är dubbelt så tungt att leva på det sättet.

I den katolska tron blir det annorlunda. Livets motgångar och svårigheter kommer från Gud och visar hela tiden vägen till djupare gudskärlek. Vi lider men gläds i lidandet, vilket är paradoxalt för alla som inte delar tron. Vi möter motgångar men ser glädje och frid växa i dem och genom dem. Vi blir sjuka och dör men tackar Gud för det som alltid sker, vissa om vår verkliga identitet. Vi kanske förföljs och fängslas men växer i tron och ser mer ljus än tidigare.

Även detta verkar orättvist för de som saknar tro. Ska nu de religiösa känna mindre av motgångarna? Höjden av orättvisa. Ja det är faktiskt lite orättvist. De som lider dubbelt har det värre. Somliga religiösa lägger ibland på sig yttre former av lidandet, tuffa bönescheman, dicipliner, för att kanske mildra kontrasten. Men "min frid ger jag er" säger Fridsfursten och det är ändå grunden.

Läs HELA Bibeln i dagsportioner !

http://humlebo.nu/bibeln365.html

Den naturliga skärselden

En vän skriver om en tragisk bortgång i familjen. Vad säger min tro om de godas gemenskap, de heligas gemenskap, skärselden och livet efter detta? frågar han. Jag hade under en resa berätta för honom att min präst, som upptog mig i kyrkan, sagt: för en katolik finns inte döden ! Och att skärselden är en kärleksmedicin.

Vi är alla med om dödsfall. Men vi tänker olika om de avlidna. Ibland kan jag höra min katolska syn betraktas som lite lättfärdig och orealistisk — att döden egentligen inte finns, att den är en dörr och på andra sidan dörren finns mor och far och förfäder, de nära och kära, syskon, barn som dött och som sannolikt får medicinen skärselden för de vill bi helt goda, helt rena. De finns där alla tillsammans med alla trossyskon som satt sin tro till godheten, sanningen, förlåtelsen, Kristus. 

Ändå tycker de flesta om denna syn. På något sätt faller den sig naturlig. Hur naturligt förtjusande och tröstande är det inte också att lära sig av vår katolska tro? Den lär oss att vi kan erbjuda alla våra släktingar och våra vänner i skärselden samma förbön som vi ber om från dem som är i himlen. Det är en stor glädje. 

Vi på jorden är liksom den förenande länken som bildar de heligas gemenskap, denna apostoliska bekännelse med vilken katoliker förstår de heliga som dröjer sig kvar en stund i skärselden, helgonen som kämpar för oss på jorden. Vi är alla sammanfogade i det ömsesidiga utbytet av vänliga tjänster som vi kan göra varandra. 

Medan vi hedrar de välsignade personerna vi kallar helgon genom vår tro, genom att be om deras förböner och fira minnet av deras förtjänster — ofta uppblandade med olika sorters äventyr, mänskliga svagheter och tillfälligheter — vet vi att alla dygder de uppenbarligen fick under sina jordeliv, endast var gåvor genom Kristus. Av Honom var de belönade trots de vanliga svåra lidandena de gick genom. 

I gengäld erhåller vi genom helgonen från Guds frikostighet en riklig nåd som underlättar kampen vi upplever genom våra passioner, vårt självskapade elände. De som dör i nåd och i vänskap med Gud, oberoende av synd, får genom botens sakrament sin befrielse så snart de transporteras till de välsignade regionerna. De som är där gynnar oss som ännu lever på jorden och vi kan njuta av vissheten om deras böner inför vår Frälsare. 

Detta är det typiskt katolska — vi som lever på hitsidan om graven och de som har gått till den andra är tillsammans i bön med kärleksfulla band av medkänsla och välgörenhet. Vilken underbar uppfattning. Protestanten, som inte har den, vill gärna ha den, var så säker.

Dessa band är genom Gud starkare än döden, alltså ingen död skall mer råda över oss, all död är redan delvis avväpnad sin makt genom Honom som erövrade synd och död på korset. När våra vänner dör är deras kroppar verkligen åtskilda från oss genom att inte ha livet lokaliserat i sig. Men inte deras andar. Jag kände detta starkt min far dog. Jag var 21 och inte klar med mitt sökande. Men jag kände tydligt hur min far levde. Men inte där i denna cancerhärjade kropp. Det var en vilsam tanke. Den var också naturlig. 

Det är sant att kroppens död stjäl något från vår syn, stjäl form och egenskaper. De svaga bilder som minnet allt sämre bevarar av våra nära och kära med åren, kan inte ge ljudet av deras röst till örat, inte ge upplevelse av deras speciella närvaro i rummet, inte ge den konkreta tacksamheten för den godhet vi fick av dem. 

Men i vår tro kan denna stöld inte sträcka sig så långt för den kan inte kan spränga dessa heliga länkar som godheten skapar för att förena oss till en heliga gemenskap. Stölden av den yttre formen kan inte hindra våra själar från samtal i bön med varandra. Vi kan tala med helgonen likaväl som med våra nära och kära. Vi kan vila i ett utbyte av de högre andliga välsignelser som påskynda och säkrar evig lycka tillsamman med de vi älskar. 

Hur tröstande är inte den katolska läran ? Den överensstämmer med de finaste känslor människohjärtats erfar. Det finns något — vad vi kallar det — i det naturliga sinnet som älskar att kommunicera med en avliden vän och har ett varmt intresse för vad som händer med dem på andra sidan. Denna känsla följer oss alla bortom de kulturella gränser vi föds in i och bortom de omständigheter som samhällets öppenhet eller slutenhet inför livets viktigaste frågor erbjuder oss. 

Denna känsla gör att vi ber mamma eller pappa om deras hjälp, fast de är avlidna, som om de är i stånd att ge den. Vi ber vår bortgångs hustru eller man eller syster eller bror om tröst som om hon eller han är i ett tillstånd för att kunna ge eller ta emot den. Har jag förlorat en mamma eller en fru som jag ömt älskat, finns det inte något finare för att lugna min sorg för hennes död, än att tro att min ande fortfarande kan följa hennes och vara med henne för att vittna om min kärlek och min tacksamhet för hennes handlingar med deras ovärderliga vänlighet och hjälpsamhet. 

Har du förlorat en kär vän och välgörare vars hjälp du inte kan övervärdera, dämpas din sorg av att relationen inte är över. Du kan i samvaro med honom eller henne lindra bådas  lidande genom den tacksamhet du känner och nu kan visa i ditt eget liv — inte i svarta sorgekläder under lång tid, inte i suckar och tårar som ju inte gynnar din vän på andra sidan. Snarare i vilan och glädjen över att hon eller han lever, att du kan sända böner och be om den andres böner för dig. 

Denna tacksamhet som gör att vi kan glädjas mitt i döden blir till och med mer värdefulla än de som kunde ges under livet i tid och rum. Hur ljuvlig och lugnande är det inte för katoliken på hans dödsbädd genom tron att den egna anden äntligen skall flytta hemöver. Och att få leva vidare i hjärtat hos de nära och kära, särskilt när de kommer att minnas henne eller honom i sina böner, sina tankar, sin inre kommunikation. Innan katoliken löper hemåt, kan hon eller han se på de gråtande kring sängen och citera Job: Be för mig för Herrens hand har berört mig !

Men är det så här för alla kristna? Ibland tänker jag att det kanske är tvärtom för protestanter och evangeliska kristna. Hur mörka och dystra tycks inte utsikterna vara som den klassiska protestantiska tron ger till sina troende? När döden har ryckt vännen från den jordiska samvaron — hur kan de kan hitta något i sin religion som kan lugna sorgen? Död enligt klassisk protestantism är ett ytterst ont, en total separation från min vän. Allt umgänge är avskuret. De kan ringa för de döda i söndagens gudstjänst och visa sin respekt genom dyr pompa och vacker avskedsliturgi. De kan sätta en vacker sten på graven, kanske, som i vissa länder, uppföra ett fint gravmonument. Vilket trosmotiv har de som katoliker, att besöka gravar? Ändå ser vi på alla helgons natt hur tusentals människor tänder ljus på sina anhörigas gravar, som om de visste något annat.

Det man från den protestantiska tron kan säga om den döde, både vid begravningen och senare, kan knappast mildra sorg. Kanske talar prästen om att den bortgångne kära vännen har gått till en avlägsen strand eller ett avlägset land, ”bortom bergen, bortom sången”där de inte mer kan umgås med oss. Detta ger knappast varken tröst eller lättnad när de återvänder till hemmet. 

Men finns det ett känsligt hjärta hos någon, som trots den dystra protestantiska bekännelsen och människosynen, som kan hindra sig själv från att be en innerlig tyst bön till den älskade som hon eller han har förlorat? Tror knappt det. Kommer inte en bön ofrivilligt från hjärtat till nådens flöde hos Gud? Kommer inte fantasin att älska tankar på den bortgångna kära människan? Kommer vi att i anden se mamma fortfarande i soffan, eller lutad över sina sovande barn? Kommer inte känslan av vännens närvaro i rummet bli oändligt viktig? Och orden riktade till henne eller honom, blir inte de fyllda av ärlighet? Kanske förlåtelsens ärlighet !

En vän skriver om en tragisk bortgång i familjen. Vad säger min tro om de godas gemenskap, de heligas gemenskap, skärselden och livet efter detta? frågar han. Jag hade under en resa berätta för honom att min präst, som upptog mig i kyrkan, sagt: för en katolik finns inte döden ! Och att skärselden är en kärleksmedicin.

Vi är alla med om dödsfall. Men vi tänker olika om de avlidna. Ibland kan jag höra min katolska syn betraktas som lite lättfärdig och orealistisk — att döden egentligen inte finns, att den är en dörr och på andra sidan dörren finns mor och far och förfäder, de nära och kära, syskon, barn som dött. De finns där alla tillsammans med alla trossyskon som satt sin tro till godheten, sanningen, förlåtelsen, Kristus. 

Ändå tycker de flesta om denna syn. På något sätt faller den sig naturlig. Hur naturligt förtjusande och tröstande är det inte också att lära sig av vår katolska tro? Den lär oss att vi kan erbjuda alla våra släktingar och våra vänner i skärselden samma förbön som vi ber om från dem som är i himlen. Det är en stor glädje. 

Vi på jorden är liksom den förenande länken som bildar de heligas gemenskap, denna apostoliska bekännelse med vilken katoliker förstår de heliga som dröjer sig kvar en stund i skärselden, helgonen som kämpar för oss på jorden. Vi är alla sammanfogade i det ömsesidiga utbytet av vänliga tjänster som vi kan göra varandra. 

Medan vi hedrar de välsignade personerna vi kallar helgon genom vår tro, genom att be om deras förböner och fira minnet av deras förtjänster — ofta uppblandade med olika sorters äventyr, mänskliga svagheter och tillfälligheter — vet vi att alla dygder de uppenbarligen fick under sina jordeliv, endast var gåvor genom Kristus. Av Honom var de belönade trots de vanliga svåra lidandena de gick genom. 

I gengäld erhåller vi genom helgonen från Guds frikostighet en riklig nåd som underlättar kampen vi upplever genom våra passioner, vårt självskapade elände. De som dör i nåd och i vänskap med Gud, oberoende av synd, får genom botens sakrament sin befrielse så snart de transporteras till de välsignade regionerna. De som är där gynnar oss som ännu lever på jorden och vi kan njuta av vissheten om deras böner inför vår Frälsare. 

Detta är det typiskt katolska — vi som lever på hitsidan om graven och de som har gått till den andra är tillsammans i bön med kärleksfulla band av medkänsla och välgörenhet. Vilken underbar uppfattning. Protestanten, som inte har den, vill gärna ha den, var så säker.

Dessa band är genom Gud starkare än döden, alltså ingen död skall mer råda över oss, all död är redan delvis avväpnad sin makt genom Honom som erövrade synd och död på korset. När våra vänner dör är deras kroppar verkligen åtskilda från oss genom att inte ha livet lokaliserat i sig. Men inte deras andar. Jag kände detta starkt min far dog. Jag var 21 och inte klar med mitt sökande. Men jag kände tydligt hur min far levde. Men inte där i denna cancerhärjade kropp. Det var en vilsam tanke. Den var också naturlig. 

Det är sant att kroppens död stjäl något från vår syn, stjäl form och egenskaper. De svaga bilder som minnet allt sämre bevarar av våra nära och kära med åren, kan inte ge ljudet av deras röst till örat, inte ge upplevelse av deras speciella närvaro i rummet, inte ge den konkreta tacksamheten för den godhet vi fick av dem. 

Men i vår tro kan denna stöld inte sträcka sig så långt för den kan inte kan spränga dessa heliga länkar som godheten skapar för att förena oss till en heliga gemenskap. Stölden av den yttre formen kan inte hindra våra själar från samtal i bön med varandra. Vi kan tala med helgonen likaväl som med våra nära och kära. Vi kan vila i ett utbyte av de högre andliga välsignelser som påskynda och säkrar evig lycka tillsamman med de vi älskar. 

Hur tröstande är inte den katolska läran ? Den överensstämmer med de finaste känslor människohjärtats erfar. Det finns något — vad vi kallar det — i det naturliga sinnet som älskar att kommunicera med en avliden vän och har ett varmt intresse för vad som händer med dem på andra sidan. Denna känsla följer oss alla bortom de kulturella gränser vi föds in i och bortom de omständigheter som samhällets öppenhet eller slutenhet inför livets viktigaste frågor erbjuder oss. 

Denna känsla gör att vi ber mamma eller pappa om deras hjälp, fast de är avlidna, som om de är i stånd att ge den. Vi ber vår bortgångs hustru eller man eller syster eller bror om tröst som om hon eller han är i ett tillstånd för att kunna ge eller ta emot den. Har jag förlorat en mamma eller en fru som jag ömt älskat, finns det inte något finare för att lugna min sorg för hennes död, än att tro att min ande fortfarande kan följa hennes och vara med henne för att vittna om min kärlek och min tacksamhet för hennes handlingar med deras ovärderliga vänlighet och hjälpsamhet. 

Har du förlorat en kär vän och välgörare vars hjälp du inte kan övervärdera, dämpas din sorg av att relationen inte är över. Du kan i samvaro med honom eller henne lindra bådas  lidande genom den tacksamhet du känner och nu kan visa i ditt eget liv — inte i svarta sorgekläder under lång tid, inte i suckar och tårar som ju inte gynnar din vän på andra sidan. Snarare i vilan och glädjen över att hon eller han lever, att du kan sända böner och be om den andres böner för dig. 

Denna tacksamhet som gör att vi kan glädjas mitt i döden blir till och med mer värdefulla än de som kunde ges under livet i tid och rum. Hur ljuvlig och lugnande är det inte för katoliken på hans dödsbädd genom tron att den egna anden äntligen skall flytta hemöver. Och att få leva vidare i hjärtat hos de nära och kära, särskilt när de kommer att minnas henne eller honom i sina böner, sina tankar, sin inre kommunikation. Innan katoliken löper hemåt, kan hon eller han se på de gråtande kring sängen och citera Job: Be för mig för Herrens hand har berört mig !

Men är det så här för alla kristna? Ibland tänker jag att det kanske är tvärtom för protestanter och evangeliska kristna. Hur mörka och dystra tycks inte utsikterna vara som den klassiska protestantiska tron ger till sina troende? När döden har ryckt vännen från den jordiska samvaron — hur kan de kan hitta något i sin religion som kan lugna sorgen? Död enligt klassisk protestantism är ett ytterst ont, en total separation från min vän. Allt umgänge är avskuret. De kan ringa för de döda i söndagens gudstjänst och visa sin respekt genom dyr pompa och vacker avskedsliturgi. De kan sätta en vacker sten på graven, kanske, som i vissa länder, uppföra ett fint gravmonument. Vilket trosmotiv har de som katoliker, att besöka gravar? Ändå ser vi på alla helgons natt hur tusentals människor tänder ljus på sina anhörigas gravar, som om de visste något annat.

Det man från den protestantiska tron kan säga om den döde, både vid begravningen och senare, kan knappast mildra sorg. Kanske talar prästen om att den bortgångne kära vännen har gått till en avlägsen strand eller ett avlägset land, ”bortom bergen, bortom sången”där de inte mer kan umgås med oss. Detta ger knappast varken tröst eller lättnad när de återvänder till hemmet. 

Men finns det ett känsligt hjärta hos någon, som trots den dystra protestantiska bekännelsen och människosynen, som kan hindra sig själv från att be en innerlig tyst bön till den älskade som hon eller han har förlorat? Tror knappt det. Kommer inte en bön ofrivilligt från hjärtat till nådens flöde hos Gud? Kommer inte fantasin att älska tankar på den bortgångna kära människan? Kommer vi att i anden se mamma fortfarande i soffan, eller lutad över sina sovande barn? Kommer inte känslan av vännens närvaro i rummet bli oändligt viktig? Och orden riktade till henne eller honom, blir inte de fyllda av ärlighet? Kanske förlåtelsens ärlighet !

Det är naturen som talar i oss. Vi kan vara säkra på att den undervisning som sann tro ger oss inte kolliderar med de finaste känslor som naturen har inom oss, eftersom Gud som ordinerade både religionens medicin och naturens sanning, avsåg den ena som åt den andra. Det handlar om andlig medicin, som påven Franciskus talar  på sin resa i Mexico. 

Läran om skärselden är den underbara läran för varje tidsålder och varje kultur, varje land och varje religion — eftersom det är läran om naturen. Det är läran om människohjärtat som aldrig kan avyttra den. Den djupa rot som denna lära har utvecklat i nästan alla ”hedniska ”traditioner visar att den är sprungen ur fröet som ingjutits i hjärtats berättelse genom den gudomliga författaren. 

Skärselden är äldre än all hedendom och kristendomen. Den finns redan i naturreligionerna, utformad med olika former av myt och metafor. Medan de flesta andra sanningar med tiden deformerades till egendomliga maktsystem fanns hela tiden detta med ”själens odödlighet ”kvar, det levde vidare i varje kultur och religion. Till och med i ateistiska religioner som buddhismen, finns et Rena Landet och löftet om att komma dit för alla som längtar och tacksamt säger Om Namo Amitabha ! I både mer naturnära traditioner liksom i civiliserade högkulturella former, behöll trösten och skönheten sin form tills den kom att bli förankrad av apostlarna i den kristna koden och berättelsen. 

Skärselden blomstrar odödlig liksom som kyrkan själv. Den återspeglar den tron att varje själ förenas i ömsesidiga utbyten av godhet och hjälpsamhet med både nära och de mest avlägsna goda människor. Vi förenas i godheten och som länkar binder vi samman vår gemenskap som är för stark att söndras av avstånd eller genom någon form av  död.

En religion som antar denna de heligas gemenskap blir något annat än en religion som förkastar den gemenskapen. De ena kan jämföras med en torftig livsform där alla lever i ett tillstånd av tystlåten självständighet, man delar värden och värderingar men kan varken ge hjälp eller stöd eller tjänande bortom graven, de kan inte se till behoven hos varandra inför det eviga. Alla är dömda att skiljas åt, inget att göra åt det. Den andra liknar ett samhälle med hög civilisation som sammanför mest avlägsna regioner och mest olika folk. Man sprider godhet till alla och delar glädjen att vi aldrig kan skiljas åt, vi omfamnas i evighet i den yttersta godheten.

Det är naturen som talar i oss. Vi kan vara säkra på att den undervisning som sann tro ger oss inte kolliderar med de finaste känslor som naturen har inom oss, eftersom Gud som ordinerade både religionens medicin och naturens sanning, avsåg den ena som åt den andra. Det handlar om andlig medicin, som påven Franciskus talar  på sin resa i Mexico. 

Läran om skärselden är den underbara läran för varje tidsålder och varje kultur, varje land och varje religion — eftersom det är läran om naturen. Det är läran om människohjärtat som aldrig kan avyttra den. Den djupa rot som denna lära har utvecklat i nästan alla ”hedniska ”traditioner visar att den är sprungen ur fröet som ingjutits i hjärtats berättelse genom den gudomliga författaren. 

Skärselden är äldre än all hedendom och kristendomen. Den finns redan i naturreligionerna, utformad med olika former av myt och metafor. Medan de flesta andra sanningar med tiden deformerades till egendomliga maktsystem fanns hela tiden detta med ”själens odödlighet ”kvar, det levde vidare i varje kultur och religion. Till och med i ateistiska religioner som buddhismen, finns et Rena Landet och löftet om att komma dit för alla som längtar och tacksamt säger Om Namo Amitabha ! I både mer naturnära traditioner liksom i civiliserade högkulturella former, behöll trösten och skönheten sin form tills den kom att bli förankrad av apostlarna i den kristna koden och berättelsen. 

Skärselden blomstrar odödlig liksom som kyrkan själv. Den återspeglar den tron att varje själ förenas i ömsesidiga utbyten av godhet och hjälpsamhet med både nära och de mest avlägsna goda människor. Vi förenas i godheten och som länkar binder vi samman vår gemenskap som är för stark att söndras av avstånd eller genom någon form av  död.

En religion som antar denna de heligas gemenskap blir något annat än en religion som förkastar den gemenskapen. De ena kan jämföras med en torftig livsform där alla lever i ett tillstånd av tystlåten självständighet, man delar värden och värderingar men kan varken ge hjälp eller stöd eller tjänande bortom graven, de kan inte se till behoven hos varandra inför det eviga. Alla är dömda att skiljas åt, inget att göra åt det. Den andra liknar ett samhälle med hög civilisation som sammanför mest avlägsna regioner och mest olika folk. Man sprider godhet till alla och delar glädjen att vi aldrig kan skiljas åt, vi omfamnas i evighet i den yttersta godheten.

Birgitta Trotzig -- vår moderna kyrkolärare

Hittade i biblioteket det underbara förordet av Birgitta Trotzig till Härdelins Birgittaöversättningar. Det är stort, detta förord. Birgitta Trotzig skulle kunna vara vår moderna svenska kyrkolärare. Läs bara och läs långsamt denna i bästa mening poetiska teologi:

"Byggnaden 

Byggnaden ligger där på marken, tung, ren klar. En hemlighet -- än blågröngrå av sjövattnets skuggor, än askgrå som den hårda fastan.

Klippa, sten, kristall ?

Men fysisk sten är formad av naturens eget liv, den är avtryck av naturens egna rörelser, lagar. Med det väldiga stenväsendet där på jordkanten vid den djupa osäkra sjön förhå1ler det sig på ett annat sätt. Den klara evighetens stentecken är motsats- världen till den djupa sjöns oberäkneligt skimrande rörelse- värld, till tidens vandringar, kroppars födelse och upplösning. 

Stenvarelsens obevekliga sublima varande är ett skört segt människoredskaps, en outtröttligt jordisk lidelsefull trettonhundratalsmänniskas idé/utopi/vision i stenkroppen gestaltad.

Hur? 

Birgitta fick aldrig i sin livstid se sin vision ta gestalt annat än i de inre synernas värld, i den inre världens drömlika sällsamhet. 

Men sedan? 

Vem högg stenen? Vem höll i mursleven? 

I den fysiska världen blev förverkligandet århundradenas verk. Olika generationer och människor, skikt på skikt av stenarbe-tarbomärken på murarna. Sten för sten, valv för valv, altare för altare, växte Blåkyrkan, Mariakyrkan, fram -- idén/visionen förblev, dominerade, skapade, bemästrade människorna, arbetskollektiven, stenen, murbruket, bjälkarna. Generationer av byggmästare och murare följde den, präglades av den så starkt och tydligt tydligt som om den verkligen varit ett levande viljestarkt, särskilt och säreget väsen. Ur stenarbetarmyllrets dagliga möda steg den enhetliga gestaltningens väsen fram, bönen i sten. Föddes  cirstercienser- varandets sträva  renhetstyngd, sublimt anonym och på samma gång bild och avtryck av en särskild individs särskilda råmaterial.

Och hon som visionen och uppenbarelserna steg fram ur, Bir-gitta Birgersdotter, hörde till den art av stora mystiker, som medeltidens grymma livsvillkor då och då skulle kalla fram, färglysande i det obarmhärtiga mörkret. Präglade av verklig-hetskänsla, inte av senare epokers vita verklighetsflykt, instru-ment som spände över det mänskligas hela register. 

Hildegard av Bingen på 1100-talet såg in i naturens alla mysteries, växter, djur, musik, gav politiska råd åt furstar och påvar -- Birgitta av Sverige öppnade sig utan rädsla för samma slags vidsträckta öde. Med fullkomlig oräddhet, den öppnaste nyfikenhet på allt, medkänsla för allt. Som barn? -- kanske människor som helt enkelt är och förblir vad det verkliga barnet är. 

När jag 1äser Birgittas Uppenbarelser eller ser in i Hildegards  i verklig mening surrealistiska bildvärld (illustrationerna till Sci Vias) tänker jag ofta att detta är den barnvärld vi har förlorat, underbar, vild, skön. Hildegard och Birgitta, dessa stora gestalter, varken vuxna eller barn, en ny sorts verklighet, para- disiskt förvandlad.

Vad vill då denna själs kropp uttrycka? -- vad är det som byggnaden/idén, det väldiga tecknet, vill förmedla? 

Somliga ser världen som kristall --  fulländad, fullbordad. Som syn, vision, kan det vara verklighetsintuition. Som utopi -- kan det bli kristallpalatset.

För andra är världen primärt kaos.  (Men inne i kaos finns ändå alltid möjligheten av ordningens begynnelse.) Ser den som tillblivelse, den apokalyptiska. Tillblivelsens början.

Och liksom hela den historiska samtid av kaos som 1300-talsmänniskan Birgitta tillhörde (hundraårskriget, digerdöden, social nöd utan gräns, religionens förfall och kyrkans korruption, påvar och motpåvar) -- bar hon bägge upplevelsesidorna i sig. Det ena jaget: den hårda kristallen, stenjaget, det klara cisterciensiska. Det andra: det nattliga födandet, djurdrömmarna, avgrunderna. 

Det är den döde riddarens värld -- den praktfulle riddaren som när hans rustning öppnas visar ett dött kött, myllrande maskar, ett skrumpnat ansikte, käke och läppar bortfallna, en dürersk dödsvärld. Den förstörda byggnaden, den förstörda kroppen, kyrkans babyloniska fångenskap. Världen som blivit det förödda templet, den skändade brudkammaren. 

Motmedlet mot detta: utopin, den renade livsformen. Att skapa bilden av den nya människan. Det himmelska Jerusalem, den nya byggnaden. 

Denna arkitektur vill återge det innersta i tillvaron, den för- lossade och verkliga tillvarons innersta struktur i dess nakenhet, i dess väsenliga kärna. En sorts själens funktionalism. 

Medlet var enkelhet, avklädnad, lydnad - klosterregelns fattigdom, ödmjukhet, lydnad. Byggnadens lydnad -- vara till efter tillvarons helade och återställda lagar, efter en ödmjukhetens utopi om harmoni, riktighet. 

Birgittas ord: »Så att ingenting synes där som inte doftar av ödmjukhet.» Lydnad -- att leva så tätt som möjligt intill strukturcns hårdhet, följa tillvaron som den verkligen är. 

Begreppet fattigdom upplevt som både moralisk och estetisk livsprincip utan åtskillnad dem emellan. 

Rösten säger till den lyssnande:

>> Jag är alla tings Skapare och av ingen skapad. << 

Denna skapare älskar sin skapade värld, och i den mest av allt människan. Också den varelse som har gjort honom mest sorg.

>> Bland alla varelser finns det ingen som till den grad uppväcker min vrede som människan: alla andra följer mina bud.<<

Och avståndet mellan människovärlden som den nu är, som den har blivit, och en återställd botad värld -- är en avgrund som kräver drastiska åtgärder för att överbryggas. En död.  

Frälsarordens, Birgittas ordens klosterregel är en del av denna återförenande död. Tänkt som ett helt kontemplativt kloster, med det monotonas svåra stränghet.

Men utan fanatism, allt inriktat på det möjliga mänskliga. Till exempel --  >> ta hänsyn till sin kropp som till ett svagt arbets-djur. <<

(Och också till det mänskligas skapande möjligheter -- Vad-stena blev under senmedeltiden ett lärdomscentrum, nunnorna också specialister på bildbroderier.)

Angående det gudomliga, två visioner, två aspekter:

Det bortom-mänskliga, bortom-fysiska -- mot det fysiska, mänskliga, i och genom det jordiska uppenbarade; 

dvs. det gamla problemet, striden mellan det transcendenta och et immanenta

(som alltför ofta förvandlas till den fanatiska striden mellan det rena och det orena)

Ett är Sinairöstens >> mitt ansikte kan du inte se, ty ingen människa kan se mig och leva.<<

Ett annat -- det är just detta ansikte. >> Och de skola se hans ansikte och hans namn skall vara på deras pannor. <<

Det ena vetter in öknen och tystnaden -- den väsentliga avgrunden, det avklädda transcendentas rena rymd. Det andra är ordet som blir kött. inkarnationens gestalt, nedstigandet i det dödliga föränderliga mänskliga. 

Olika epoker, kulturer, olika psyken också, lever sig in i den en ellen andra visionen starkare. Än transcendensens syn av en Gud, som är >> outtalbar, oförklarbar, osynlig, onåbar, evigt varande, ständigt densamme << - än är dominanten inlevelsen i Människosonen, den inkarnerades jordiska historia och fysiska lidande. Alla kristna mystiker, så även Birgitta, spänner över bägge. Det  >> cisterciensiska <<, som präglade hennes bakgrund och värld (cistercienserklostren var Sveriges första lärdomscentra), ville det absolute, det Rena, det gudomliga naket. Både den villkorslösa strängheten och Bernhard av Clairvaux' brinnande brudmystik. Kroppen och själen en varelse, en byggnad.  

Byggnaden och sjön, den oroliga, samtalar."