Det "koherenta" självet

Folk som missförstår Lars Levi Laestadius brukar säga att han anser människan ond. Han talar ju ofta om de "sju djeflar som bo i hjärtegropen" och är allmänt hård på norbottningars dyrkan av hor och sprit. Och ambition också förresten, något som i vår tid tycks obegripligt.

Men det är inte så enkelt. Laestadius studerade noga den franske fysiologen Bichat, som hävdade att de flesta av våra passioner och begär styrs organiskt. Det onda vi gör är organiskt betingat. Slutsatsen av detta blir för Laestadius att människans jag är det som gör ont - när passionerna får styra, vill säga.

Inom Islam finns ett begrepp för detta passionsstyrda jag - nafs. Detta nafs är de negativa tendenser som utgör många människors egon. Grundläggande är här egoistiska impulser som till stor del är omedvetna - organiska som Bichat och Laestadius säger.

Många av dagens psykologer, teologer eller filosofer som anser sig vara auktoriteter på den mänskliga naturen, är människor som fortfarande domineras av nafs, och tenderar därför betrakta detta tillstånd som normalt. Stern kallar till och med detta ego för "koherent själv" i sin utvecklingspsykologi.

Att det varken är koherent eller normalt upptäcker vi förstås inte förrän de processer som benämns nådens verkningar blir uppenbara. Vi ser då att det handlar om en förvridning och en störning av värsta slag. Det handlar om ett tyranni, inte en normal utveckling.

Men om denna insikt kommer sent i livet, har demonerna fått härja rätt fritt och världen ser ut som den gör som direkt konsekvens av detta.

Gud och de lustfyllda objekten

En kristen hedonist (på Montaignes och Michel Onfrays grunder) som jag hörde på Sundsvalls gatufest i den varma julikvällen, menade att lust och njutning är vad Gud erbjuder oss hela tiden - och varför säga nej? Man kan svara med Milton:

"Wherefore
did he create passions within us, pleasures round about us, but that
these rightly tempered are the very ingredients of virtue?"

Vad hedonisten inte förmår greppa är att njutning hör ihop med dygd. Lösgjord från dygden blir njutningen som bäst tom och som regel elände i en eller annan form. Den upphäver sig själv och lämnar oss förvirrade. Den goda ordningen ger däremot en blomning av det goda som potentiellt ligger i alla former av njutning.

Man kan möjligen diskutera med Gud om varför slöseriet på lustfyllda objekt var nödvändigt i skapelsen. Förnuft är valfrihet i denna övermängd av möjligheter till nutning. Som Milton skriver:

"This justifies the high providence of God, who, though he command us temperance, justice, continence, yet pours out before us, even to a profuseness, all desirable things, and gives us minds that can wander
beyond all limit and satiety."

En del känner dygden spontant, andra får stava på läxan till sista andetaget. Och så är vi alla arbetare i vingården till slut.

Summum Bonum

På en färja till Finland läser jag Ibn Arabi medan regnet slår mot hyttfönstret. Han har fyra nivåer för sanningen om Gud. Jag översatte dem genast till vår katolska tro.

Den första är Sharia. Här är det den yttre ordningen, toran, Jesu etiska lära, den som Tolstoy ville göra till den enda vägen. Att inte bygga sitt liv med Gud på sharia är att bygga sitt hus på lösan sand. Detta är "böra-nivån".

Den andra nivån är tariqa som innebär att följa det spårlösa spåret i sanden mellan två oaser. Inga skyltar finns uppsatta, ingen snitsling av banan. Det gäller att ta sig fram utan katekes eller kommentarer till evangelierna. Jesus är den inre vägledaren och Marias förbön är nödvändig för tariqa. Det gäller att vara fakir, dvs fattig i anden. Att erkänna sitt direkta behov av Gud. Att imitera Kristus som Thomas a Kempis uttrycker det. Detta är "söka-nivån".

Den tredje nivån för det kristna livet är haqiqa, något som det sällan talas om i vår tid. Det är att inse sanningen i sharia och tariqa, förstå hur den sanningen ser ut, hur religiös sanning är en absolut sanning - den som inte kan betvivlas (hur gärna vi än vill vara tvivlare). Utan haqiqa blir både sharia och tariqa chansningar som naturligtvis i pluralismen kultur är helt ok. Själen saknar den efterlängtade fullheten, fullkomligheten som Jesus talar om, perfektionen i Fadern. Detta är "sannings-nivån".

Den fjärde nivån för det kristna livet är marifa. Det är den säkra insikten i den gudomliga naturen, där ingen väg eller mål för väg längre finns. Vissa människor har sen barnsben erfarenheten av att världen och universum är en usträckning av den Enda Personen. Men denna förening, eller kanske omnipotens, fostras bort av familj och skola. I Kristus återfinner vi oss själva. Det är "summum-bonum-nivån".

Mässan och dagen

Mässa kommer av missa - som har med sändning, utsändning, mission att göra.
Det är alltså något praktiskt, ett verktyg, ett informationsverktyg. Vi kan se mässan som yxan vi använder på väg till att få eld i vedspisen och kaffekitteln på spisen och lite senare frukost med kaffet som inspirerande dryck. Mässa är en daglig sändning av oss själva ut i den helige Andes inspiration.

Yxan är inte intressant i sig. Man "älskar" inte yxan eller smeker den som en fetisch, ungefär som Thomas Merton romantiskt älskar och smeker katolska kyrkans liturgi i den tidiga boken The Seventh Storey Mountain. Man använder yxan för att få till ved och senare eld.

Så praktisk är mässan i livet på landet, fjärran från storstadskatoliken som "springer i mässan båd' morgon och kväll", lika rastlöst och beskäftigt som allt annat.

När vi vaknar på morgonen och har 14 timmar framför oss av resa i det vi en smula nedsättande kallar profan vardag, passar hälsningsorden "I Faderns och Sonens och den helige Andens namn". Så slutar dagen vara profan och går in i evighetsperspektiv.

Innan dagen riktigt går igång är syndabekännelsen en realistisk insikt om var vi står. Bästa förberedelsen för att låta Anden medverka i dagens handling eller icke-handling.

Under dagen är det sedan lovsång (och rosenkranser) under sysslorna, paus för dagens texter och till äventyrs någon predikan - gärna väl vald på internets stora arkiv, t ex Jeremiah Taylor, den anglikanske mystikern. På Gallica.fr finns även de Bonald och Gratry.

När kvällen närmar sig är de eukaristiska bönerna helighetsframkallande och när vi börjar göra slut på dagen mediterar vi Agnus Dei och befinner oss i kommunion med den Herre som bevarar oss inom Sig.

I mörkret innan sömnen hör vi Ite missa est och svarar deo gratias.

Djävulen har de bästa låtarna

Djävulen har de bästa låtarna......vem sa det?

I alla fall tänker Milton på samma sak - och utvecklar det - när han skriver:

"Assuredly we bring not innocence into the world, we bring impurity much rather; that which purifies us is trial, and trial is by
what is contrary. That virtue therefore which is but a youngling in the contemplation of evil, and knows not the utmost that vice promises to her followers, and rejects it, is but a blank virtue, not a pure; her
whiteness is but an excremental whiteness."


Ändå håller jag inte med om att Helvetet är bättre än Paradiset eller att Paradise Lost är överlägsen Paradise Regained - eller att första hälften av Job är viktigare än slutet ("räddningen av Gud"). Däremot kan en teveserie som Mad Men förtrolla den som sett generationen av galna kontorsmän i form av sina pappor (som aldrig var hemma). Och Milton säger träffande därom:

"Since therefore the knowledge and survey of vice is in this world so necessary to the constituting of human virtue, and the scanning of error to the confirmation of truth, how can we more safely, and with
less danger, scout into the regions of sin and falsity than by reading all manner of tractates and hearing all manner of reason? And this is the benefit which may be had of books promiscuously read."

Keith Ward och reaktiv kunskap

Filosofen Keith Ward (på Fora.tv)
talar om "reaktiv" kunskap i distinktion till objektiv. Den objektiva är arrangerad, inlärd, metodisk, experimentell under vissa sofistikerade omständigheter. Den reaktiva är engagerande, kräver deltagande och visdom, moral och skönhetsförmåga, undran och kärlek, tillit och passion.

Det är en bristfällig distinktion men ändå intressant. Gud är engagemang, passion och tillitsfull kärlek. Psaltaren blir åter igen en lärobok i detta engagemang. Jesus engagerar oss, han föreläser inte eller visar några "data" vunna genom ett arrangerat experiment.

Men passion och engagemang finns naturligtvis i den objektiva kunskapen också. Den som läser vår egen filosof Boström eller Samuel Alexanders Space Time and Deity, eller lyssnar på Ken Miller när han pratar om Gud och intelligent design, vet att stort deltagande spelar stor roll för kunskapen.

Ändå har Ward rätt. Medan den arrangerade objektiva observationen, liksom buddhistisk meditation och populär mindfulness kräver icke-reaktivitet och distans, väntar Gud på just reaktion, svar på tilltal, ett givande av oss själva. För den tibetanska laman är himlen den orörliga och icke-reaktiva bakgrunden för alla tankar och känslor, för den kristne är himlen en fest och ett jubel, ett deltagande, en respons, en kärleksaffär.

Detsamma gäller andra mycket viktiga delar av det personliga livet - musiken, konsten, kärleken till andra människor, äktenskapet, familjen, resan, äventyret. Den viktigaste kunskapen, även i den kristna kontemplationen, är denna reaktivitet. Du är inte död i rabblande av rosenkransen, du deltar i varje episod tillsammans med Maria. Episoderna är mysterier och får evig räckvidd för dig. Allt är delaktighet och deltagande.

Den relativa skapelsen

Ibland när troende fysiker ska tala om skälet för sin tro tar de till resonemang om sannolikhet. Det är föga sannolikt, om inte helt osannolikt, att liv skulle uppstå om t ex solen kunde producera kol vid något lägre temperatur än som är fallet. Det är föga sannolikt att liv kunde uppstå om gravitationen var något annorlunda, eller om den mörka energin var mindre. Det finns en liten grupp talförhållanden som möjliggör liv i universum. Det är mycket osannolikt att vårt solsystem, med sina nio planeter, med en planet som inte blev till utan är ett asteroidbälte, skulle uppstå en gång till, även om vi hade exakt samma planetariska nebulosa med exakt samma massa och elementära sammansättning. Nästan inte en chans. Således finns skäl att tro på Gud?

Det är något som skaver i detta. Gud är inte något sannolikt, såvitt jag förstår. Han är, som filosofen Boström alltid sa, det Absoluta. Att en sannolikhetsresonemang skulle leda mig till Gud är naturligtvis möjligt - att titta in i ett hästöga ledde Martin Buber till Gud. Maxwells ekvationer har lett en och annan intelligent människa till Gud, han själv möjligen inkluderad. Men Gud själv är snarare det som på ett absolut sätt utgör grunden till både matematiken och osannolikheterna i hur universum uppför sig, den absoluta grunden för att den sällsynta planeten Jorden är här (läsa t ex Rare Earth om denna rara blomma).

Materien är något relativt, som Boström säger, och är till för vårt medvetande som är en liksom en avbild av Guds. Skaparen ska inte behöva stå i en relation till något eftersom en relativ verksamhet då införs och vi står där med en bristfällig analogi - hur fylld av astronomisk eller kemisk kunskap den än är.

Karl Ove Knausgård - Skandinaviens Marcel Proust

Knausgårds "Min kamp" i fem delar är som landskap utan gräns där det sekulära sökandets ständiga oro skildras på ett skickligt sätt. Precis som hos Proust är texten som havsvågor, utan konventionell uppbyggnad av innehåll eller intrig, utan trist schablonisering av vad det är att "berätta", utan medelmåttigheten som dominerar vår tids nordiska litteratur.

Och som hos Proust finns en underliggande (fenomenologisk?) filosofi. En programförklaring finns i del 1 (av tills nu 5 delar) där författaren har stött på Nietzsche, som säger:

"vi har tilmålt verden en verdi ved hjelp av kategorier, som gjelder for en rent fingert verden".

Och Knausgård fortsätter:

"En fingert verden?
Ja, verden som overbygning, verden som ånd, vektlös og abstrakt, av samme stoff som tankene er vevet av, og derfor noe de kan bevege seg uhindret gjennom. En verden som etter trehundre år med naturvitenskap ligger mysterielos tilbake. Alt er forklart, alt er begrepet, alt ligger innenfor det menneskeliges forståelseshorisont, fra det aller storste, universet, hvis eldste observerbare lys, altets ytterste grense, stammer fra dets fodsel for femten milliarder år siden, til det aller minste, atomkjernens protoner og neutroner og mesoner. Selv de fenomener som dreper oss, for eksempel alle de bakterier og virus som trenger inn i kroppene våre, angriper cellene våre og far dem til å vokse eller do, kjenner vi til og forstår.

Lenge var det bare naturen og dens lover som slik ble abstrahert og gjennomlyst, men nå, i bildestormenes tid, gjelder det ikke lenger bare for naturens lover, men også for dens steder og mennesker. Hele den fysiske verden har blitt loftet opp i denne sfaeen, alt har blitt innlemmet i det imaginaees veldige rike, fra Sor-Amerikas regnskoger og Stillehavets oyer ti l Nord-Afrikas orkener og Öst-Europas grå og slitte byer. Tankene våre er overflommet av bilder av steder vi aldri har vart på, men likevel kjenner, mennesker vi aldri har truffet, men likevel er fortrolige med, og langt på vei lever vårt liv i forhold til. Folelsen det gir av at verden er liten, tett omsluttet om seg selv, uten åpninger mot noe annet, er nesten incestuos, og selv om jeg visste at den var dypt usann, siden vi egentlig ikke vet noen ting om noe, kom jeg likevel ikke unna den. Den lengselen jeg alltid kjente, som noen dager var så stor at den nesten ikke lot seg kontrollere, sprang ut fra dette.

Det var delvis for å lindre den at jeg skrev, ved å skrive ville jeg åpne verden, for meg selv, samtidig som det også var det som gjorde at jeg mislyktes. Folelsen av at framtiden ikke finnes, at den bare er mer av det samme, betyr at enhver utopi er meningslos.

Litteraturen har alltid vaert beslektet med det utopiske, så når det utopiske mister mening,gjor også litteraturen det. Det jeg forsekte på, og som kanskje alle forfattere forsoker på, hva vet jeg, var å bekjempe fiksjon med fiksjon. Det jeg burde gjore, var å bejae det eksisterende, bejae tingenes tilstand, altså boltre meg i verden istedenfor å lete etter en ve, ut av den, for på den måten ville jeg utvilsomt få et bedre liv, men det klarte jeg ikke, det kunne jeg ikke, i meg hadde noe stivnet, en overbevisning stod fast, og selv om den var essensialistisk, dvs. utidsenlig, og i tillegg romantisk, kom leg ikke forbi den, av den enkle grunn at den ikke bare var tenkt, men også erfart, gjennom disse plutselige tilstandene av klarsyn, som vel alle kjenner, hvor man i noen sekunder ser en helt armen verden enn den man bare oyeblikket tidligere befant seg i, hvor det er som om verden trer fram og en kort stund viser seg, for den faller inn i seg selv igjen og etterlater alt som for ..."

Att vara rädd för "essentialismen" - det är problemet som Knausgård skildrar på ett utomordentligt känsligt sätt. Den moderna fördomen säger "otidsenligt" eller "utopi" om det som inte anpassar sig till modernitetens sekulära meningslöshet. Samma problem finns i skolsalarna, på universiteteten. Jag brukar förskriva lite Nyblaeus eller Boström i lagoma doser för den sjukdomen. Och räcker inte det tar vi Hegel. Det finns naturligtvis ingenting otidsenligt när det gäller Summum Bonum, det goda livet i Kristus, dynamiken i sanningen.

Den levande naturvetenskapen

Inom skolvärlden undrar många varför naturvetenskap är så tråkigt för eleverna. På nästan alla NV-program är det kris med elevtillströmningen.

Det beror på, brukar jag säga, att kristendomen inte längre är den självklarar filosofin. Sålänge den var det, fanns spänningen i den kosmiska teater som Gud skapat. Ta en forskare som Pasteur - att be rosenkransen och forska flöt samman i en enda attityd av förundran inför mikrobernas liv i skapelsen. Ta Malthus och hans 30 000 ärtor - skaparens märkliga sätt att föra vidare dominerande egenskaper i allt biologiskt liv - fantastiskt!

Den empiriska realism som ligger under verklig forskningsiver och kärlek till det magiska universum inne i atomerna och ute i galaxernas enorma antal stjärnor (10 upphöjt till 82?) har idag tyvärr tunnats ut så att naturkunskap är bland de tråkigaste ämnena som överhuvudtaget finns till.

Tyvärr kan inte många lärare i naturvetenskapliga ämnen rätta till saken - de är för lurade av en reduktiv form av materialism (som saknar stöd i vetenskaplig logik) för att visa eleverna vad det egentligen handlar om. Istället flockas de flesta elever kring estetiska ämnen och mediainriktade program. Och så kockutbildningarna förstås - de är mer levande än NV.

Vi skulle införa ett obligatoriskt år av filosofi och teologi innan man fick gå vidare på högskolan. Genom att inse hur lockande och märklig den biologiska, kemiska, fysiska och matematiska verkligheten är - ur kristet perspektiv alltså - kan läraren i NV-ämnen få en annan grund att stå på. Fakta är då inte dödande som nu utan levande i ett sammanhang som får den tråkige reduktionisten att förtvivla men får alla drömmande ungdomar att jubla.

Biblisk realism

För icke-kristna (och värdsliga liberala kristna) är åldrandet och döden ett trist fenomen. De har inte insett förfallets genialitet. De tittar på sina åldrande händer och ansikten och fylls av förnedran och avsky. De är som bortskämda barn som jublat för att få åka berg- och dalbanan och som plötsligt efter halva banan börjar skrika "Nej ! Det får inte ta slut !" Och längre fram grips de av fasa för att det faktiskt tar slut.

Men hur trögt måste det vara? Fatta poängen - resan bygger på att det tar slut ! Det börjar, det blomstrar, det förfaller, det tar slut. En dos Predikaren. Gräs vissnar. Allt liv är halm. Biblisk realism.

Istället körs i vår innevarande kultur dokumentär efter dokumentär om det melodramatiska åldrandet och smärtan och döden. Eutanasin diskuteras i oändlighet och ibland i obehagligt andaktsfulla former. Hur mycket ska till för att den kristna enkla realismen ska höja siktet tre millimeter? Där uppe syns några sunda förnuftiga sanningar: livsprocesser fungerar så att de förfaller och tar slut. Förvandling sker. Himmelriket väntar. Hur kinkigt får det vara?

Eller är det viktigare att det inte får finnas några "stora berättelser" som vissa postmodernister säger?

Alan Watts och fantom-jaget

På sextio- och sjuttiotalet var Alan Watts rätt populär, även i kristna kretsar. Jag minns en zen-frälst teologiprofessor i Uppsala som talade varmt om det mesta som kom från Watts produktiva skrivstuga i Californien (en båt i Sausalito om jag minns rätt).

Det som var intressant för många var synen på egot. Som egon kan vi inte förändra vad vi känner och inte heller effektivt undvika att förändra vad vi känner. Det som är utgör helt enkelt allt som är. Detta inkluderar våra partikulära tankar, våra föreställningar och bilder och våra spänningar, konflikter, problem. Alla dessa hänvisar vi till ett fantom-jag, en en fiktiv tänkare "därinne" och en "utåtriktade" görare.

Enligt den här synen utgör det mesta vi tänker och känner endast ekon eller brus. Och när vi är intelligenta nog att förstå detta förlorar det mesta sitt intresse och faller åt sidan. Vi behöver inte ens hoppas att det faller bort, det sköter detta av sig själv.

Förstår vi bara det här, tänkte man sig, så befinner vi oss i kontemplation på ett naturligt sätt. Vi ser att det som sker helt enkelt sker. Men vi tror inte att det är "vi" som ser det, eller att "jag" kontemplerar. Snarare inser vi att "det som sker" använder sig av vår organism för att betrakta sig själv.

Detta "det som sker" kan vi förstås kalla Gud eller Universum men det är inte nödvändigt att alls skapa koncept. Det kan vara roligt och det kan ge oss jobb som teologilärare i skolan. Men det viktiga är inte koncepten utan känslan. Vi lever i känslan av att "det som sker" använder vår kropp och vår hjärna och hela kosmos för att tänka på sig själv, se sig själv. Att sätta ord på detta behövs egentligen inte. Ord är endast specialverktyg i form av ljud i luften, tecken på papper eller skärm, vibrationer i de neurologiska systemen.

Men vad finns då kvar att göra? Ja, alla ansträngningar att "frälsa sig" eller "förverkliga sig" kollapsar om vi förstår allt detta. Kollapsar gör också illusionen om ett separat medvetande som tar emot eller får ta del av en värld av erfarenheter. Det finns helt enkelt inga sådana separata entiteter i "det som sker".

All is One.

När man idag möter människor som brann för det här synsättet ser man ofta en besvikelse. Världen fattade aldrig det subtila i detta. Istället bråkar man alltmer om miljöförstöringen, civilisationens pågående självdestruktiva maktspel, politiska omvälvningar, ekonomiska krascher, religiös terrorism.....Och de allt färre andligt intresserade som finns kvar bevakar konservativt de gamla sanningarna. Ingen tycks fatta att allt detta bara är ekon av fantomer. Tvärtom betonar man ansträngningen, kampen, arbetet.

I konservativ anda vänder jag mig till Gregorius av Nyssa som säger i dagens (27 juni) läsning:

"Detta är vad vi lär: den som renar sitt hjärta från all skapelse och från alla bindningar ser den gudomliga naturens bild i sin egen skönhet...Ni män och kvinnor som har lusten att kontemplera det Sanna Goda, ni har hört att det gudomliga majestät finns upphöjt ovan himlarna, att härligheten är ofattbar, att skönheten är omöjligt att beskriva och har en oändlig natur. Men tappa inte hoppet! Kontemplera vidare på objektet för era begär!"

Den friska antitesen

En god vän som är buddhist sa på sitt sofistikerade upplysta sätt: "Ni kristna kämpar mot det onda och ni försöker vinna kampen mot det onda. Vi buddhister vänder oss till det upplysta tillståndet, där liv och död har upphört och med det även kampen att vinna något. Ansträngningen blir redundant."

Ansträngningen blir redundant....ekon av Alan Watts där. Ja vi kristna tar på oss rustningen varje morgon, det är sant. Vi lever i den stora antitesen.

Som Viktor Rydberg en gång skrev i sin fortfarande intressanta "Till läran om det yttersta tingen":

"Det är den stora antitesen: synd och död genom den förste Adam; nåd och liv genom den andre, en antites uttryckt på det skarpaste och bestämdaste sätt, som lemnar intet tvivel öfrigt att nåden och livet skola genom den himmelska människan varda lika omfattande som synden och döden äro det genom den psykiska människan, en antites, som, när helst hon återkommer, lägger tonvigt derpå, att såsom alla kommit genom vår jordiske stamfader under dödens välde, skola alla genom vår himmelske stamfader komma under lifvets."

Den stora antitesen - ja det blåser friskt kring den!

Attmars kyrka

Attmars kyrka i Medelpad. Försommardag på den underbara udden ut i sjön. Vid kyrkan en runsten som slutar sin långa textorm med ord "Gudh och Gudhs Modher" (eller kuth muthir) som ombeds hjälpa de dödas själar.

Vi tittar in i den protestantiserade kyrkan - ingen Guds moder där inte. Återigen tänker vi på den retardering som reformationen innebar. Var den tidiga kristna världsbilden för stor och för rik på innehåll. Måste sinnena trängas samman för att åstadkomma den europeiska industrialiseringen några sekel framöver?

Min fru konstaterar nyktert: Modern kommer alltid tillbaka. Så lätt är det inte. Det går inte att bara vitmena väggarna i kyrkorummet. Under den döda vita färgen lever det.

Dagens läsning i mässan: Guds Moder besöker Elisabeth. Orden som skrivs såsom Marias svar på Elisabets utrop är mästerliga:




39 -40 Några dagar senare skyndade sig Maria upp till den stad i Judeens berg där Sakarias bodde för att hälsa på Elisabet.

41 När Elisabet hörde Marias hälsningsord sparkade barnet till i henne av glädje, och hon blev fylld av helig Ande.

42 Hon blev så glad att hon ropade högt till Maria: Gud har utvalt dig framför alla andra kvinnor, och ditt barn är förutbestämt för Guds särskilda välsignelse.

43 Vilken ära för mig att min Herres mor kommer på besök.

44 I samma ögonblick som du kom in och hälsade på mig och jag hörde din röst, gick det som en stöt av glädje genom barnet i mig!

45 Du trodde att Gud skulle göra vad han har sagt, och därför har han gett dig denna underbara välsignelse.

46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!

47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!

48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.

49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.

50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.

51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.

52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.

53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.

54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.

55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.



Magnificat kan vara framtida seklers programförklaring. Där finns politiken, där finns transcendensen, där finns det heliga Namnet - allt mänskligheten behöver.

Och det finns redan på runstenarna.

Monstret

Underbar dialog på en flygplats. En fransman sitter rakt emot mig när vi väntar på att få stiga ombord på det kraftigt försenade planet. Jag inleder ett samtal med honom, eftersom han läser om Whitehead (Stengers bok):

- Är ni historiker eller filosof? (min stapplande franska tål inte avskrift...)
. Filosof. Och ni?
- Samma här. Vilken utgångspunkt har ni i ert filosoferande?
- Monstret.
- Monstret?
- Ja totaliteten av tekniskt sett idiotiska partikulära påståenden.
- Ok, alltså Barthes, Deleuze, Stenger osv.??
- Exakt. Även Rorty.
- Låt mig se om jag fattar. Monstret är totaliteten av påståenden som inte kan vara något annat än partikulära, enskilda, och i den meningen idiotiska, utan grund, utan sanning?
- Alldeles riktigt. Men "sanning" för många behöver inte vara mer än repetition av idiotiska påståenden. Det räcker för att deras dröm om verklighet ska te sig påtaglig, åtminstone tills vidare.
- Men för er som filosof är det annorlunda?
- Nej, inte nödvändigtvis. Jag är också människa som försöker repetera påståenden som ska representera verkligheten. Även om jag som filosofi avslöjat självbedrägeriet i allt detta, kan jag inte låta bli att fortsätta med spelet. Det blir en lek med slöjor men vi har ju alla lärt oss den sen barndomen.
- Men blir det inte en schizofren situation: ni tvingas leva ett liv som ni som filosofi vet är falskspel?
- Ja sa aldrig falskt spel - jag sa spel. Varför är inte kreativt spel något respektingivande?
- Jag vet inte. Det borde vara det. Men åter tillbaka till monstret - är det ett ont monster?
- Ja i någon hegelsk mening är det som entropin - om vi inte kämpar emot så upplöser monstret oss som tänkande varelser. Vi måste dagligen kämpa emot denna ondska. Det är djävulen som är verksam i minsta uttalande vi gör om verkligheten och vår längtan efter att något ska vara "sant".
- Är ni katolik?
- Ja det hörs väl (skratt).

Påstigning på planet och ett hjärtligt farväl. Leve fransmännen!

John Lennox, Whitehead och sekulära humanister

En intressant debatt sändes med John Lennox, den engelske matematikern, kring tro och vetenskap, i teve nyligen, på Ur Samtiden. Det var uppfriskande att höra Lennox visa hur integrerat rationellt tänkande är i den kristna tron. Motståndarna, de svenska humanisterna missade som vanligt att argumentera mot rationaliteten i kristendomens historia - om de läste Kierkegaard skulle de kunna hämta argument. Istället valde de fel häst och ville visa att vetenskapligt tänkande skiljer sig från kristen tro. Det blir ju att arbeta i motvind eftersom den kristna traditionen låtit just vetenskapligheten växa fram ur en viss gudsuppfattning. Vill de besegra kristen tro måste de naturligtvis börja i andra ändan - att den aldrig varit rationell. Genom att ensidigt referera till mystiker, tokiga helgon och kättare skulle de kunna få argumenten att något så när fungera en bit på vägen.

Filosofen Whitehead skulle varit nöjd med John Lennox sätt att resonera. Som Whitehead en gång påpekade var kristen teologi huvudansvarig för vetenskapligheten i Europa - i kontrast med det faktum att icke-krista religioner faktiskt hindrade en sådan vetenskaplighet att uppstå. Det största bidraget i medeltidens kristendom var en personlig Gud som gett oss en gåta, en hemlighet att utröna - skapelsen. Hur kan denna idé om rationellt upptäckbar gåta har kommit in i just det europeiska kristna tänkandet? Jo, menar Whitehead, genom munkarnas och teologernas envisa insisterande på att Gud är förnuftig. Denna Person är dessutom energisk i sitt skapande, vill saker med oss, både moraliskt och intellektuellt. Allting i naturen, som Linné tänkte, är ytterst detaljplanerat av denna rationella Person. Att empiriskt och metodiskt rota i denna skapelses minsta detaljer kan endast leda till en allt större tro på gudomlig rationalitet.

Det är detta de sekulära humanisterna alltid missar. En kunskapsmiss. De borde läsa religionhistoria. Jämför vi med de gudsbilder vi finner annorstädes, finner vi att de icke-kristna bilderna är opersonliga eller vimsiga. En vimsig eller irrationell Gud, ungefär som de grekiska eller hinduiska, kan vi inte lita på som en rationalitet. En opersonlig helhet, som i buddhismen, saknar helt enkelt rationalitet - varför skulle vi då söka efter en sådan i skapelsen? En del religioner saknar en rationell skapelse helt och hållet - en irrationellt hjul av födelse och död snurrar utan mening. Universum blir en obegripligt mysterium, inkonsistent, godtyckligt. För sådana religioner - som ju många sekulära humanister flirtar med - finns endast visdomen i att meditera och få insikter. Det finns ingen andledning att fira förnuftet eller den rationella hemligheten i skapelsen.

Ska sekulära humanister och ateister komma nånstans med vår kristendom måste de ta till några sådana icke-kristna visioner av tillvaron. Men kruxet är att då försvinner även den iver och hemliga glädje för vetenskapen som vi så väl behöver i forskningen. Så de hamnar i ett problematiskt läge hur de än gör. Den enda kultur vi känner till som direkt lett till empirisk metod är den kristna. Och det är en troende kultur.

Förr i tiden såg man naturvetenskap som en tjänarinna till teologin. Vi kommer nog dithän igen, ju längre forskningen tränger i skapelsen hemligheter. Var det inte HUGO-projektets ledare Francis Collins som kallade en av sina böcker "Gods language"?

Pie Iesu

Flera gånger om året får jag frågan om vad Pie Jesu betyder - eftersom jag har en son som sjunger Pie Jesu land och rike runt och för övrigt för in den andliga skönheten på popmusikens otaliga arenor. Och jag kan inte låta bli att svara med lite filosofi kring av denna Jesu frid kan tänkas innebära.

I den äldsta kristna kyrkan tänkte man sig Kristi inträde i sinnevärlden, inte som ett människotagande eller mandomsanammelse utan som ett antagande av "kött" eller sarx som det heter i grekiskan. För de apostoliska fäderna utgjordes Kristi fullständiga persolighet - liksom människans i allmänhet (!) - av ren ande och orent kött. Anden är den där friden som Pie Jesu handlar om. Denna ande och frid var Kristi "preexistenta princip" om vi så vill. Men samma preexistenta princip har även vi alla som människor.

När sångaren därför vackert sjunger Pie Jesu till en månghövdad publik, vare sig de lyssnar med tårarna rinnande eller med fyllan skrålande, refererar sången till något vi alla har i ren ande genom de enkla faktum att vi finns till. Kristologi och antropologi sammanfaller i denna den äldsta kristna uppfattningen. Kristus och logos blev kött (Joh 1.14), inte människa. Paulus säger (Rom 83) att det som är omöjligt genom lag och kött blev möjligt genom att sända sin son i köttet. Den frid Jesus ger blev möjligt genom ren ande iklädde sig kött.

Friden är möjlig genom att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnesmänskliga naturen och genom att han redan i preexistensen ägde den översinnliga anden - som vi alla måste ha för att kunna ta emot friden i Jesus, Pie Jesu. Det är alltså den preexistenta mänskliga anden som "kom i kött" och på så sätt skapade en fullständig mänsklig natur. Den peccata mundi som Jesus tar bort från oss är alltså den isolerade sinnestillvaron, där förstås inte mycket till frid finns att hämta.

Och på grund av sinnestillvarons alltid närvarande ofrid behöver vi sångaren som sjunger Pie Jesu.

Eller som Paulus säger: "Han uppenbarades som köttslig varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten". (1 Tim 3.16)

Att desarmera G.K. Chesterton

G.K. Chesterton, en av de viktiga katolska apologeterna under 1900-talet, skrev en rad berättelser, pjäser, journalistiska artiklar och mer teologiska verk med en mycket individuell och genialisk karaktär. Hans katolicism genomtränger på ett varmt sätt allt han skriver. Tänk så ofta man önskat nytryck av hans verk och översättning till svenska.

Men när svensk sekulär kultur ska göra en pjäs av Mannen som var Torsdag har man ingen aning om allt detta utan finner en typisk engelsk paradoxmakare som gillar det osäkra framför det säkra. Ett kulturprogram i radions P1 (söndag 18 april) låter några programdeltagare tala om hur "intressant" Chesterton är i våra tider när bomber smäller varje dag - han förutser ju att det finns flera sidor av saken, allt är inte självklart. Man till och med nämner böckerna om Fader Brown utan med en andning låta antyda att det rör sig om en mycket tydligt kristen apologet.

Så går det till när aningslösheten går hand i hand med ett närmast epidemisk skyggande för kristna värden och engelsk litterär kristen apologetik när den är som bäst. Vilket kulturland vi lever i !!

Marie tårars segerdag - påskafton

Många katoliker med mig uppfattar påskafton som en stor Maria-dag. Det är dagen då hon i bedrövad och bedjande tystnad väntar i sina tårars seger.

Den heliga lördagen - så heter denna dag egentligen - dagen för mörkrets heliga väntan, dagen då Väntan på Herren får vara i kyrkans fokus. För det är ingen gudomlig hjälte som skendött. Det är en människa. Han har verkligen dött. (1 Kor. 15)

Det finns en enorm vila i den heliga lördagens energi. Väntan i mörkret, helig väntan i sorgen. Religionen har upphört för Messias har försvunnit i döden. Allt är slut. Men vi fylls med det som fyller Maria - löftet. Hon vet något i sitt mörker och sin väntan.

Där kan man finna hela människolivet, när trötthet, ålder och död ligger nära. Helig väntan i mörkret när allt är över.

Den levande filosofin - och den döda

När jag började med filosofi i Uppsala hösten 1969 hamnade jag i ett gäng av unga kvinnor och män som skrattade ut akademiska filosofer, liksom akademiska karriärister över huvud taget. Vi lyssnade noggrant på deras föreläsningar men log åt deras öden. Ingen av oss trodde att filosofi hade med akademin att göra - den akademi Platon hade handlade om livet, inte om en profession eller en akademisk karriär.

Det var inte så att den enskilda lärarna var platta typer (Stig Kanger och Thorild Dahlqvist var INTE platta personligheter). Platt var istället hela idéen om vad en filosof gör och vad en filosofi är ägnad att göra i människors liv. Det var som Alistair MacIntyre säger i början av sin Edith Stein-bok - filosofi handlar om den skillnad på ens livspraktik som filosofistudiet åstadkommer i jämförelse med ett liv där filosofistudier inte ingår.

När vi i vårt gäng möttes för att diskutera den senaste veckans lektioner och läsningar var inte filosofi inte en specialiserad eller professionaliserad diciplin och filosofer var inte alls socialt och kulturellt definierade av något statusbärande socialt spel på några universitet eller några filosofiska institutioner. Tvärtom betraktade vi med misstänksamhet den "borgerliga" tendensen att knyta filosofi till någon statlig eller kommunal institution. På väggen hade vi bilden av Arne Naess läsande Spinoza i ett tält någonstans på ett berg han besteg. Filosofi görs på berg och kanske nån gång på ett kafé som Sartre och Camus.

Drygt fyrtio år senare, nära pensionen, är det fortfarande sant och gott. Filosofi handlar om livsavgörelse, ingenting annat. De ungdomar jag undervisat under trettio år känner detsamma - livsavgörelse eller så kan det kvitta. Grymt besvikna blir några elever som prövar universitets kurser i filosofi där fjantig topologisk exercis fortfarande pågår med någon ny smart "-ism" som etikett. Filosofi kräver sin man - det handlar om vårt liv.

Egentligen handlar det om vad Platon och Konfutse före honom hävdade, och som uttrycks underbart roligt i Iris Murdocks "platonska" dialog Above the Gods - att filosofera är att direkt utöva kritik mot vardagens alla handlingar och välja Korsets väg, för att använda kristet språk, och därmed välja bort den borgerliga världen, eller den slappa världen, eller universitetsfilosofins värld, eller karriärismens väg.

Och varför? Varför blir aldrig verklig filosofi akademisk? Det är nog så att våra dagliga aktiviteter inklusive våra politiska handlingar ofta förutsätter och ger ofta uttryck för tron på vissa föreställningar som redan har en uppenbar filosofisk karaktär.

Det normala är ju att vi följer livspraktiska regler som endera är underförstådda eller explicita och uttryckta regler som leder oss till att dra slutsatser från det förflutna till framtida förväntningar och som utgör grunder som vi litar på när vi beskriver vad andra tänker och gör, tankar och handlingar och känslorsom vi reagerar emot eller stödjer och dessa regler blir till ramverk inom vilka vi ordnar våra erfarenheter inom vilka vi ger auktoritet till vissa moraliska hållningar eller förnekar vissa moraliska hållningar, livsfilosofiska ramverk inom vilka vi stödjer eller avvisar politiska och religiösa påståenden och relationerna mellan dessa hållningar som vi endera stödjer och efterlever eller avvisar och kämpar emot.

Vårt språk, vårt vardagliga språk och de idiom vi dagligen använder är redan i sig själv filosofiskt och inte på ett oskyldigt sätt utan med en signifikant nivå av filosofiskt arv av teorier om verklighet om moral och kunskap vars närvaro vi ofta inte är medvetna om. Det vi kallar sunda förnuftet, som MacIntyre säger, är ofta nog fragment av filosofiska teorier, som fortfarande bär med sig vissa förutsatta uppfattningar
från vissa sammanhang ur vilka de är abstraherade.

Men bland unga människor som jag filosoferar med märks vissa hållningar och anslutningar till teorier och idéer som inte direkt kommer från arv av vissa särskilda filosofier, men som inte desto mindre är operativa i deras personliga liv. Och en sak är säker: det spelar roll, det är seriöst (även om dagens ungdomar skrattar mycket mer än vi gjorde....)

De akademiska filosofer vi ibland bjuder in missar i regel detta helt och hållet och blir först positivt förvånade över hur aktiva ungdomarna är: "Oj då så intresserade de är!" Sen återgår de till något helt annat ("utvecklar ett problem") och folk smiter snart ut om de kan, helt
ointresserade av de "svårigheter" eller "paradoxer" som presenteras och kallas för filosofi. Har de laptopen framför sig slår de kanske på den utmärkta radiostationen The Guerrilla Radio Show.

Katolsk entusiasm

En amerikansk vän ville ha något att läsa om Sverige och katolicismen. Han misstänkte att lutherska Sverige alltid hatat katoliker. Ingalunda. Jag rotade och hittade "den nya skolan" under tidig svensk romantik, 1810 och framåt. I Grunddragen af svenska vitterhetens historia av Malmström kan vi läsa en hel del roande stoff om kritik av denna "nya skolan".

"Åtskilliga af katholicismens åsigter sägas grunda sig på oförgängliga sanningar t ex den af heliga Jungfrun eller Maria När denna urbild af förnuftets och försynens verldsordning som af Gud instrålas i varelsernas föreställningskraft vid Kristi födelse antog historisk individualitet framträdde ock i Försonarens moder den historiska gestalten af naturens försonade själ skönhetens eviga oskuld (virgo mater ex spiritu concipiens) och i glorian af qvinnlighetens högsta förklaring den moderliga ömheten vördades hon af Sonens församling såsom en mild förmedlarinna emellan hans oupphinneliga helighet och det bräckliga jordlifvets förvillelser (Poetisk Kalender 1816 föret s 30)

Och åter på ett annat ställe: Måleriet har ej skildrat något högre än Guds Moder den eviga himla jungfrun som med sitt barn ur hvars oskuldsögon blickar en öfvernaturlig glans uttrycker hela kristendomens innehåll. Grekerna kände att under stjernorna ingenting heligare finnes än en moders kärlek men kristendomen satte den äfven ofvan stjernorna i en lära der hvar och en måste varda barn för att inkomma i fadrens rike är den moderliga kärleken det enda förmedlande bandet mellan himlen och jorden och har rättast det närmaste sätet intill Guds thron. (Phosphoros 1813 sid 375)

Men hon är tillika symbolen af gudomens qvinnliga princip materien af den eviga Matrix rerum som med en ursprunglig metafor kallas natur Natura Physis och hvars etymologiska betydelse är moderlighet och hvars allmänna karakter är en gränslös motsvarighet af längtan bildbarhet och modersfröjd. (Företalet till Poetisk Kalender 1816 sid 29)

Hon svarar ej allenast mot Egyptiernas Isis och den Efesiska Diana utan äfven emot Frigga eller Disa Phosphoros 1811 (sid 9) och Freja i vår gamla gudalära hvilken föreställdes såsom öfverlemnad åt demoniska inflytelser och lustar samt oupphörligen sökande sin gemål dvs såsom en brännände och otillfredsställd trånad. (Poetisk Kalender 1816 Företalet)

Men dessa och många andra loford som den heliga Jungfrun erhåller på prosa kunna likväl ej jemföras med dem som egnas henne i de nymodiga poemerna. Hon kallas der ömsom Dufva ömsom Planta i henne utstämplades den stora syndaskatt som ej fick tryta men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde den dygdedoft som ångade från henne tvingade att Guds kärlek anförtrodde neder i hennes sköte sin starka låga att uppenbara der sitt allts förmåga.

Men se här sjelfva verserna (Phosphoros 1810 sid 88):

Du är den dufva hvilken himlen sände
Från evighet är den trolofda bruden
Som på det Adams fall till sällhet lände
Åt ordet gaf ditt kött du Mor af Guden
Är Herrans arm som mäktig från oss vände
Den stränga knif som Abraham blef buden
Och till det offer hvilket denne ämnat
Har du det skuldelösa lammet lemnat
Väx sköna planta låt oss tidigt bryta
Din frukt att själn som hoppet redan glädde
Må högtidsskrud mot doket sig tillbyta
Hvarmed det bistra fallet henne klädde
Den stora syndaskatt som ej fick tryta
Men för hvars fulla gärd allt folk sig rädde
Blef stämplad uti dig hell Herrskarinna
Du som är verldens Återlösarinna
Från Empyreiska gudasalar svingar
Bevingad Paranymfen ren och breder
I stilla vågor sina gyllne vingar
Och på sitt hulda budskap sig bereder
Den dygdedoft som ångar från dig tvingar
Prisvärda mö att i ditt sköte neder
Guds kärlek anförtror sin starka låga
Att uppenbara der sitt allts förmåga


Och ännu i det sista poemet (i det sista häftet af Phosphoros 1813 sid 387) äfven undertecknadt A:

Ur korets framgrund der i gyllne skålar
De tusen ljus försprida stjernors dag
Mot gudasonen vid sitt sköte strålar
Guds Moders oförgängliga behag
I hennes blick sig himlens kärlek målar
En morgon gryr i hvarje anletsdrag
Ack bor en moder ej i stjerneringen
Hvad vore Gud och menniskan och tingen


Till bevis att icke denna enthusiasm för katholicismen, dess helgon och åsigter är verkad af någon ögonblicklig känsla men af en verklig öfvertygelse torde den konseqvens få tjena hvarmed beständigt sådana skrifter tadlas som betrakta den ur ett mindre fördelaktigt ljus och sådana åter berömmas och föreslås som gynna densamma.

Så klandras t ex Münschers Kyrkohistoria ehuru allmänt erkänd såsom en god skrift (Svensk Litt Tidn 1815 N o 12) äfvenså Hänleins Inledning till Nya Testamentets skrifter (Svensk Litt Tidn 1814 No 40) och så upphöjes och föreslås till öfversättning på svenska grefve Stolbergs Geschichte der Kristus Religion hvars författare affällig från protestantiska trosbekännelsen söker ställa sig in hos sina nya trosförvandter genom en öfverallt synbar nitälskan för katholicismen hvilken går så långt att han påstår det Petrus verkligen var biskop i Rom. Man dömmer ännu mera huru blindt detta nit för katholicismen är hos våra nya skribenter då de ej låta sig hindras att föreslå denna bok till öfversättning på svenska ehuru den icke går längre än till år 136 efter Kristi födelse

Medeltiden fortfar författaren och dess anda samt påfveväldet upphöjas vid alla möjliga tillfällen Den kallas ett tidehvarf som hade en bestämd form af lif i motsats till reformationens som säges ha saknat den (Sv Litt Tidn 1814 No 17 sid 255) ett tidehvarf fullt af kraft ett tidehvarf i hvilket den varmaste religiositet och den redligaste tro uppeldade alla till tappra bragder och i hvilket de första riddarlöften gjordes till värnlöshetens försvar ett tidehvarf af andaktens kärlekens och riddarärans herravälde.

Som det romantiska är det innerliga friska och nästan omedvetna sträfvandet efter det oändligen högsta i religion i tapperhet i kärlek med ett ord i allt ädelt och stort så måste naturligtvis den tid hvars karakter detta romantiska utgjorde och som derföre kallas romantikens epok vara den rätta upplysningens och den tid deremot som vi tillegna detta anspråksfulla namn vara den egentliga medeltiden enligt det mindre gynnande begrepp vi dervid vanligen fästa och detta säges uttryckligen. (Svensk Litteratur Tidning 1814 N o 17 sid 255)

Häraf följer äfven att denna tid dess anda bruk seder och tänkesätt måste utgöra föremålet för de nya författarnes högsta vördnad och beundran och deras framställande i all sin liflighet det yttersta målet för deras bemödanden Man går så långt i sin kärlek för denna tid att man i offentliga skrifter öfver lemnar sig åt sina lifliga förhoppningar om dess återkomst och sina önskningar att dertill kunna bidraga utan att besinna hvad allt detta innebär i ett protestantiskt land."


För att korrigera "den nya skolan" - de svenska romantikerna - visar andra uttalanden vid denna tid dock lite förnuft i skildringen av katolsk medeltid:


"Huru stor andakten och religiositeten annars var på denna tid af andakt och religiositet derpå
lemnar följande yttrande af en fransk andlig i medeltiden Clamenge ett bevis:

'Många tycka det vara nog då de inkomma i kyrkorna om de stänka sig med vigvatten i ansigtet andra om de med ett knäfall helsa den heliga Jungfrun de flesta om de kyssa någon helgonbild men de som betrakta den af pre stens händer upplyftade bilden af Frälsaren tro att Kristus för denna uppmärksamhet bör vara dem mycket förbunden och göra sig högligen till deröfver framför andra liksom öfver ett stort offer. Folket strömmar hoptals till marknaderna som nu endast hållas på helgdagarne. Gycklare sysselsätta en del bollspel en del och tärningspel en del. Hopen firar högtiden på krogarne. Då tager den fattige glömsk af sina tillgångar sig rus under det den olyckliga hustrun och de arma barnen för hvilka denna dag icke är någon högtidsdag i fasta och hunger nödsakas tillbringa den och den följande veckan samt med tårar och suckar och ofta med hugg och slag få umgälla detta husfadrens nit att fira helgedagen.

På högtidsdagar valfärdas också till långt aflägsna helgons kyrkor mera för att äga tillfälle till friare lefnad än af upprigtig andakt. Och hvem kan uppräkna de många och de stora brott hvar till sådana valfärder föranleda. Liderliga qvinnspersoner äro der närvarande som förföra de oerfarna
ynglingarnes lätt förledda hjertan Allt tjuter af glädje af dans och musik hus byar och gator de upprörda sinnena förvekligas och vänjas vid öfverdåd och fräckhet. Der förlorar den första åldern sin oskuld der lära yng lingarne utsväfningar af alla slag der förderfvas redan gossen och der meddelas dem ofta de ohyggligaste sjukdomar. Man skulle tro att Veneris Floralia eller Bacchi orgier eller till och med Martis och Bellonaa fester der firades.

Hvem inser ej huru mycket anständigare och nyttigare det vore att icke fira någon högtid än att fira den på detta sätt. Hvilkens hjerta är väl så främmande för sanningen att han ej finner det vara ett mindre ondt att på helgonens högtider plöja, grafva och så. Och likväl genomströfva spioner och kunskapare orterna för att utforska om någon vingårdsägare eller åkerbrukare arbetat på någon helgdag eller då forslat något. Det är ganska få och mycket dyg diga menniskor som väl kunna använda sysslolösheten. Hvarföre skall det då ej vara bättre att genom arbete i vingården icke fira helgedagen än att vanhelga den genom laster. Henke anmärker att detta ännu gäller om många katholska länder och i flera tyska tidningar klagas öfver det sedeförderf som i anseende till de åter i kredit komna valfärderna begynt inrota rota sig hos de arbetande klasserna."

Ja, så fick vi lite balans där....

Gråbergs kateketiska barnalära

Samtal på snöigt torg i Sundsvall:
- Jag tror som Gary Wills att någon systematik inom kristendomen inte är aktuell längre. Det blir bara maktdominans av ett eller annat slag.
- Håller inte med.
- Nähä. Så du vill ha tillbaka nån form av katekes?
- Ja, vad sägs om Olof Gråbergs Kateketisk barnalära, jag citerar:

"Hwad bör wara wår förnämsta omsorg här i lifwet?
Svar: Att komma till saligheten.
Kunna wi ock af egen erfarenhet öfwertyga oss därom att den heliga Skrift är Guds ord?
Svar: Ja ty wi får röna däraf en kraft som är öfwernaturlig och guddomlig, när wi gifwe dess sanningar rum under bön till Gud, och med uppsåt att lyda honom.
Hwar finnes i kort begrep både lagen och evangelium?
Svar: I katekesen."

I vår postmoderna tid är vi lika barnen. Vi behöver en kateketisk barnalära. Precis som på den gode Schartaus tid.

Det lilla fönstret och Evelyn Underhill

Evelyn Underhill var på sin tid en tongivande skribent, vad gällde beskrivningen av tron utifrån psykologi och biologi. Hon blir aldrig reduktivist i sin beskrivning utan reserverar ständigt ett stort område åt trons genuina liv. Hon hyllar von Hügel som i början av 1900-talet verkade i England och betraktades med blandade reaktioner från katolska teologer. Vår egen Nathan Söderblom hyllade honom emellertid som "en av vår tids störste religionskännare" i uppsatsen om Sundar Singh.

En grundidé hos Underhill är att det mänskliga (biologiska) psyket är som ett stort rum med många värdefulla ting men ett ganska litet fönster ut mot yttervärlden. Detta fönster är vår medvetna liv.

Vi ser implikationen här. Det är inte bra om vi ständigt stirrar ut genom det lilla fönstret och glömmer allt vi har i rummet. Och Kristus själv som är Gäst hos oss, som vill tala med oss, som har en hel del att säga till oss, som vill lyssna och hjälpa oss - står och väntar tills vi slutar stirra ut genom fönstret.

I detta resonemang finns förstås både Plotinos, Dionysios Aeropagita och Jakob Boehme, Agnes av Foligno, Theresa av Avila, Julian av Norwich och en rad andra kristna. Men är det en utdöende ras? Är det den afrikanska fundamentalismen som är framtidens kristna tro? Den som vuxit med 600% det sista decenniet.

Har inte nyfundamentalismen klivit ut genom det lilla fönstret och börjat leva på savannen där maten och helandet är det centrala i Kristus?

Väl omgärdad kyskhet

Någon hade sett en dokumentär om Plato's Retreat i New York och tyckt sig förstå att det är naturligt och rätt och sunt att alla får ligga med varandra - under samtycke förstås. Så var det väl bland hedningar och vikingar innan den ängsliga och skuldbeläggande kristendomen kom hit !!

Ja, det tror nog många om vår förkristna tid. Men Tacitus skriver om germanerna:

"Sålunda lever de med väl omgärdad kyskhet, inte förförda av några skådespelens lockelser, inte av några gästabudens retelser; om hemlig brevväxling är män och kvinnor okunniga. Ytterst sällan bland ett så talrikt folk förekomma äktenskapsbrott, vilkas bestraffande sker ögonblickligen och är överlåtet åt de äkta männen. Han (den äkta mannen) jagar henne (äktenskapsbryterskan) med avklippt hår, oklädd, i släktingarnas närvaro ut ur huset och driver henne med gissel genom hela byn. Ty för kyskhetens prisgivande (för kyskhetsbrott) finnes ingen tillgift: varken genom skönhet eller ungdom eller rikedom lär en sådan (som prisgivit sin kyskhet) kunna finna en (ny) man. Ingen skrattar nämligen där åt lasterna och att förföra och låta sig förföras kallas ej tidens anda. Ännu bättre är tillståndet i de samhälen, där blott jungfrur gifter sig och där man en gång för alla gör upp räkningen med en hustrus hopp och önskan."


Så ser det tydligen ut bland våra hedniska förfäder. Skådespelens lockelser och gästabudens retelser - det är väl vår tids teve, vårt porrtäta internet, som ju även biskopar och präster lär kika på ibland. Om hundra år kanske det inte längre är tidens anda, som Tacitus uttrycker det.

Materialismen

Tolstoy framför en märklig synpunkt:

"Materialismen med sina hänförda påståenden att människan är en naturlig process och ingenting vidare, är äkta barn av denna lära som predikar att livet här nere är ett förnedringstillstånd." (Vari min tro består, s 124)

En modern och bildad materialist skulle rynka på näsan: Va? Förnedringsstillstånd?

Men skrapa lite på ytan och det stämmer. All materialism är en metafysik som sitter ihop med ett större sammanhang. Prata med materialisten om alla religiösa svärmare, alla visioner om ett fint samhälle - marxistiska eller inte - och berör varje människa ångestnätter inför döden, eller konstens ständiga sökande efter det Sköna, så märker vi snart att Tolstoy har en poäng. Materialisten måste rent logiskt förklara allt detta som osanning, osaklighet och på sin höjd roande fenomen (som det går att tjäna pengar på!) Även den mest respektfulla humanist med materialistisk bakgrund måste hyckla. Det handlar om en förnedring.

I stort sett är gnosticismen den helhetsbild som ger oss materialismen. Nu försöker förstås zoologer och naturalister lura sig själva att detar materialism är väldigt självständig. Men minsta bildning i frågan visar det nativa i detta. Materialism är en av bitarna i den gnostiska helhetssynen, vare sig kunskap om detta finns eller inte. I en annan värld, säger gnostikern, finns kanske allt detta goda vi drömmer om, men här handlar det om naturliga processer.

Julefrid är ju t ex egentligen bara lite lugn och ro med en glögg och några klappar ! Och man kan ju följa med till kyrkan om så är, det är ju vackert...

Arcanabiblioteket bjuder på fynd

När det anrika Arcanabiblioteket i Härnösand plötsligt ger bort sina böcker kan man verkligen tala om att fynda! Jag bar med mig en hel flyttlåda (och fick ont i artritknäna igen...)

Vad sägs om Hjalmar Sundéns essäsamling från 1956:
Sjuttiotredje psalmen
Att välja livsåskådning
Ett samtal med Henri Bergson
Carl Gustav Jung
Omvändelserna till katolicismen
Helvetet då och nu
Bevisen för Guds existens
Arbetarprästerna
Den röda domprosten
Om ödestro och gudstro
Jeanne d'Arc
Om den religiösa erfarenheten

Lite kommentarer. Samtalet med Henri Bergson är inte fiktivt, det ägde faktiskt rum den 23 april 1934. Essän är ett utdrag ur ett brev som Sundén skrev strax efter mötet. Den röde domprosten är engelsmannen Hewlett Johnson, domprost i Manchester, som fick Stalins fredspris.

Men intressantast är förstås essän Omvändelserna till katolicismen. Att Sverige fick en våg av konvertering under mellan- och efterkrigstiden beror enligt Sundén dels på prästbristen i den svenska kyrkan, dels på ett starkt kulturellt inflytande från Lammenais och Nathan Söderblom. Den franska kultur som J.A. Eklund varnade för - eftersom den skulle leda till sekularisering - kom istället med oanad kraft in över Sverige, förmedlad av bl a den unge Söderblom. Även för anglikansk högkyrklighet betydde Lammenais en viktig impuls.

Sundén skriver: "Då man i våra dagar finner hur gamla kamrater från skol- och studentåren låter sig upptagas i den katolska kyrkan, hör man ibland liksom ett eko av de Augustinska versionerna i det som berättas."

Skulle vara roligt att veta vilka kamrater han tänker på.

Vidare: "Svenskars omvändelse till katolicismen sammanhänger, tror jag, främst med den kontakt med franskt andligt liv som förmedlades av Söderblom och sedan förnyats på många andra vägar."

Sundén nämner även att predikanterna i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen vill iföra sig den svenska kyrkans prästdräkt utan att prästvigas. Denna företeelse "kastar ... ett skarpt ljus över den svenska kyrkan själv, vars präster så gärna tycks vilja iföra sig den romerska skruden utan att vara vigda enligt Roms riter. Företeelsen visar att den svenska lutherska ordningen tillhör en svunnen tid..."

Hmm. Även idag har vi gott om "katoliserande tendenser" bland det svenska prästerskapet.

Sundén citerar även den åldrande Lammenais: "Jag är inte förvånad över att ni lämnat protestantismen, en ren negation, där det är omöjligt för förnuftet att finna vila och som lika litet kan tillfredsställa hjärtat."

Även G.K. Chesterton i England betonade förnuftets roll i den katolska världsbilden. Men Sundén visar också Lammenais kritik:

"Mitt (samvete) befaller mig att marschera med mänskligheten, som Gud leder...Såsom Kristi lärjunge, icke kyrkans, skiljer jag mig helt från den senares dogmatism för att hålla mig till den förres undervisning, till hans lag, som han kallade livets lag, den oföränderliga, eviga, emedan den icke är någon annan än naturens suveräna, oföränderliga och nödvändiga lag."

Nazianzen om kyrkan

Gregorius Nazianzen tycks se naturligt på hierkarki och kyrkan (Oratio 2). Han hänvisar till kroppen. En del av kroppen (hjärnan antagligast) regerar och presiderar över resten. Alltså ett biologiskt och naturligt faktum. Gud ordinerar på samma naturliga sätt kyrkan både genom försyn och genom jämlikhet, säger Gregorius. Försyn eller jämlikhet? Det betyder ju i princip allt och ingenting - alltså inte så likt den biologiska kroppen. Eller?

Därefter tar han upp pastoral verksamhet. Den är till endast för de som kan få ut något av det. Likadant med kyrkliga regler. Endast för de som mår bra av det. Gud har vävt samman allt så att den som får ut något av det kan använda sig av pastorala omsorger och pastorala bruk. Detta måste betyda att de som inte så väl kan tillägna sig detta inte heller berörs så mycket av kyrkan.

Han tänker sig en tvådelning av människor: de som mår väl av ledning i ord och handling och de som står så nära Gud och har en tillräcklig moralisk nivå att de passar som lärare och pastorer. De senare utför andliga funktioner i kroppen, de utför intellektuella funktioner i själen. Målet för hela verksamheten är enheten, alltså enheten mellan de som saknar och de som har. Denna enhet ska sikta på att vara värdig Kristus. Och huvudmannen för oss alla är Kristus.

Ovan där

"Man ska inte lura i barn att det finns en himmel som mormor kommer till när hon dör" - hör man ibland sägas i olika varianter. Och mången präst är försiktig med sinnliga beskrivningar av ovan där.

Annorlunda då med buddhisterna. "Den mindre sutran" eller THE SMALLER SUKHAVATIVYUHA SUTRA som är en helig skrift för alla buddhister inom Jodo Shin eller Rena Landets inriktning - vilket är de flesta - tvekar inte med de sinnliga beskrivningarna av Buddhalandet.

Efter en lång presentation av intressanta personligheter som bor där följer tämligen exakta beskrivningar av allt vackert vi kan se när vi kommer till Sukhavati. Ädelstenar och vacker natur, musikinstrument och levande musik, vars skönhet trollbinder sex gånger om dygnet, god och riklig förtäring, fåglar som sjunger de heliga namnen.

Sutran är noga med att betona avsaknaden av allt fult, all ont, allt lågt och smått. Över allt skiner det obegränsade Ljuset från Amitayus ändlösa medkänsla.
Den kristne himmelslängtaren trivs i denna miljö och undrar över den försagda blygheten i väst.

Den gamla vanliga märkliga världen

Iris Murdoch har en välbehövlig antidot till den rätt så populära föreställningen om att att vi har lämnat ett "förtrollad värld" där religion fungerade väl med sitt metaforiska och mytiska språk, att vi omöjligen kan återgå till denna "enchanted world". Så här skriver hon i sin "Above the Gods":

""We have not been driven out of a brightly coloured mythical world which now belongs to a false illusioned past, leaving us with many facts, an imageless striving and an expressive language...We still live in the old familiar mysterious world and explain and clarify and celebrate it in the old endlessly fertile and inventive modes of speech..."

Man ser där en ordentlig känga åt voluntarister och postmoderna läsarter, men också åt hela föreställningen om att världen på något sätt skulle vara uttömd på betydelse eller att vi moderna människor inte är intresserade längre.

Tvärtom, säger Murdoch, är universum mer fantastisk och intressant och fullt av gudomliga innebörder och hierarkier, framför allt i den ökande matematiska kunskapen om det. Det högsta goda blir alltmer nödvändigt att lära känna i en värld som inte fixar rättvisa på ett elementärt plan ens. Och den verkliga skönheten har vi bara börjat upptäcka.

Vi kan alltså läsa Dante med full behållning även idag !

Trons högskola

Två gamla gubbar möts utanför ICA.
- Men tjenare Emil, hur är det. Jag trodde du var död !
- Det är lugnt, hör du du. Jag hade int' tänkt dö jag.
- Nähä. Vad ska du göra istället?
- Högskola. Om du har tron så.
- Ja då behöv jag inte sörja den dagen då !
- Så sant så.

Det är en oehörd sanning, som Hjalmar Sundén sa på sin tid, att döden inte finns för en katolik eller för en kristen med ortodox tro. En elev som ville vara materialist och ateist, sa nyligen i ett seminarium att det är mycket tuffare att vara materialist och se döden i vitögat. En kristen elev instämde. Det är tuffare. Lite mer bestämt och ganska heoriskt. Som kristen försvann ju döden en påskmorgon för länge sen. Det blir liksom ett mer öppet och generöst slut på kroppens liv. Det vore som tuffare att ha en definitiv avslutning som är lite scary. Lite mer ordning och reda.

Gamla gubbar och unga filosofer. För en del finns döden, för andra inte. Vilket är tuffast?

Brentanos förnyelse

Mäster Brentano skrev på sin tid den revolutionerande satsen, som skulle påverka ett sekel av psykologer, filosofer och teologer:

"Varje psykisk fenomen karaktäriseras av vad skolastikerna på medeltiden kallade den intentionella icke-existensen hos ett objekt, vilket vi skulle vilja kalla - inte helt utan vaghet - referensen till ett innehåll, riktadheten (Richtung) gentemot ett objekt (som i det här sammahanget inte förstås som något verkligt) eller den "immanenta förmålsligheten".

Egentligen är detta ett tema från Thomas av Aquinas och andra kristna tänkare på medeltiden. Att människan siktar och därmed orienterar sig på det kommande eller på det värdefulla i den närmaste eller fjärmaste framtiden - det är intentionalitet i en av dess betydelser.

Varför är denna insikt så revolutionerande? Jo för att det kommande, det tillblivande, den skapande verkligheten är en riktad-het. Översatt till trons dynamik är det maranata - kom Herre! I trosbekännelsens slutord "den kommande världens liv" kan vi se, inte en empirisk exptrapolering som ett sekventiellt
"sedan", vilket vore rätt platt, utan en orientering i nuet, som hjärtats kompassnål mot norr.

En av Brentanos elever var Edmund Husserl, grundare av den "rena" fenomenologin. Husserls sekreterare och elev var Edith Stein, en viktig person för oss katoliker. Genomgående är intentionaliteten en central kvalitet i den heliga verkligheten där våra psyken är inbäddade som projekt. Genom riktadheten skall himmelriket komma, ja det är redan här.

Men hans revolutionerande insikt angår också alla som är intresserade av människans intellektuella och andliga liv. Varje psykisk akt - alltså både vårt vakna medvetna liv och omedvetna drömliv - har ett intentionellt objekt av något slag. När vi föreställer oss något finns objektet där som representation, när vi fäller ett omdöme är det intentionella objektet något som avvisas eller accepteras, när vi begär något så har det intentionella objektet en rad begärsegenskaper. I alla fallen är det fråga om referensens icke-existens.

Alla som har hund, vet hur starka intentionella objekt (en bit stek som fallit på gräsmattan) är för hunden. Genom att vi inte har en ljudlig språklig ridå mellan hundens psyke och begärandet av objektet, syns det tydligare för oss som observerar. Köttbiten är icke-existerande i sin intentionella objektform, långt senare kommer den fysiska köttbiten in i munnen på hunden. Där upphör snarast dess begärsform och nya intentioner dyker upp i hundens intentionalitet, t ex en varm solplats att smälta maten på eller husse som en väg till fler icke-existerande intentionella objekt (köttbitar).

Referensens icke-existens är det som möjliggör handling och kreativitet. Därför kan aldrig empiriometriska metoder säga något om det andliga livet. Eftersom icke-existerande intentionella objekt ännu inte materialiserats (hunden äter upp köttbiten) kan inte observationer av fysiska ting inte säga något om denna centrala verklighet. Eftersom intentioner inte heller är sinnesdata, kan psykologisk empirism inte behandla dessa vitala processer.

Att Brentano lånar från kristen filosofi är väl uppenbart, det är helt ok för mig. Han förnyar ändå intentionalitetsbegreppet och ser till att det inte blir ren psykologi i behandlingen av de fenomen som betyder mest för människans skapande verklighet. Om det icke-existerande intentionella föremålet var helt inbäddat i det mänskliga psyket skulle det bli psykologiskt; frågan är om detta var Thomas tanke. Hos Kant är det säkerligen så. Hos Brentano är det dock inte så, där är fenomenet självständigt och likaså referensen i människans intentioner. Husserl skulle gå vidare på samma väg.

Gud som reservdäck

Hur mår kyrkan idag? Oasrörelsen tycks på ett vettigt sätt ställa denna fråga.
Hur mår kyrkan? Beror på gudsuppfattningen, kantänka.

Hörde i en predikan så pricksäker bild. Du kör med din bil och tänker humanistiskt. Det är jag, det är bilen och vår mänskliga verklighet där vi förverkligar oss efter bästa förmåga. Vi har en bra värdegrund att stå på.

Så får vi punktering nånstans långt mellan orterna i Västerbotten. Bara myrar så långt ögat kan se. Vi känner oss ensamma och drabbade. Humanismen hjälper inte här.

MEN! Nu har vi dock Gud i bakluckan som ett reservdäck! Och vi förväntar oss att detta reservdäck ska vara i bra form och pumpat med rätt ringtryck. Vi får nu tillbe och tacka, vi får bekänna vår synd och vår sorg och prisa Frälsaren. Sakramenten tar hand om alltihop, framför allt i form av reservdäcket. Ja, vi samarbetar förstås och monterar med domkraft och nycklar.

Jojomen. Gud som reservdäck.

Bara däcket är på kan vi fara vidare och åter koncentrera oss på att förverkliga den exklusiva humanismen.

Guds överrumplande skönhet

"Oförmåga att förstå religionens kraft är oförmåga att förstå den moderna världen" lär Tony Blair ha sagt.

Jag brukar rekommendera elever att se en scen i filmen The Reader där konduktören Hanna (spelad av Kate Winslet) sitter i en sommarkyrka och gråter av en helt överväldigande glädje medan en barnkör tränar och hennes unge pojkvän på avstånd förundras över hejdlösheten i hennes glädjegråt.

Så överrumplar oss Guds skönhet, ibland fullständigt utan all förvarning.

Religion är det vackraste, starkaste och varmaste en ynklig människa kan känna och vara. Men detta kommer inte att vara uppenbart för mediakulturen och "den säkra hopen" som Laestadius uttrycker det, förrän den glättiga krampen hos den sekulära fundamentalismen och den exklusiva humanismen börjar släppa - den dagen, den dagen, när får vi se den dagen?

Och så sjunger vi: SKINGRA, GUD, ALL TVIVLETS DIMMA, / låt mig ljus i Ljuset se. / Låt i tron mig få förnimma, / att blott du kan frälsning ge.

Eller som John F. Haught skriver i en uppsats om religionens framtid:

"I en postdarwinistisk värld kan våra moraliska liv finna en trygg grundval och religionen gå en ny framtid till mötes, om vi bara sätter dem samman med universums egen målmedvetna strävan efter ökad skönhet."

Rigid försvarsinriktad katolicism?

För den som lyssnar på EWTN och läser The Rock eller First Things kan ett leende sprida sig över läpparna när följande rader från Robert Bellah lyser fram på datorskärmen (särskilt de sista som jag kursiverat):

"following Taylor's argument in "A Catholic Modernity?" we can see that it is a continuing engagement with modernity, including for Americans the deeply Protestant form of our modernity, that is necessary. It is my belief that this is potentially a Catholic momen in American cultural history and that Protestants and Catholics alike badly need an infusion of the analogical imagination to help us overcome the cultural confusion into which we have fallen. Whether, in actuality, an increasingly defensive and doctrinally rigid Catholicism can take advantage of that moment remains to be seen." (s467, The Robert Bellah Reader)


Bland unga idag är det knappast en brottning med moderniteten som är aktuell. Det är snarare en väckning ur en törnrosa-sömn till en post-modern och post-liberal verklighet. Skulle kanske tro att Bellah, liksom Taylor och MacIntyre, redan är "historiskt intressanta" snarare än aktuella. Den katolicism som Bellah uppfattar som "increasingly defensive" är väl ungefär vad Ignatius av Antiokia, Ireneus och Origines står för, alltså vår gamla - och rikligt diversifierade - tro. Alla vägar bär till Rom. Och beroende på hur man kör kan den nog upplevas som läromässigt rigid.

Som en superliberal frimiklare och god vän en gång utbrast i chockerad ton: "Menar du att du lyder Rom på 2000-talet!?"

Materialistisk heroism

Att naturvetenskap fungerar som personlig religion är ingenting nytt. Men i vår tid är det en smula roande när vi ser starka uttryck för det. Vic Mansfield berättar i sin "Head and Heart" om en vän som fått den allvarliga formen av Parkinson och avvisar alla sympatiyttringar med: "Snart vet vi hur vi ska bota den!" Jag hörde talas om en man som någon dag innan han dog i cancer sa till sina barn: "Jag ska upplösas i mineraler, underbart! All kärlek borta!"

Nu stöts förstås många bort av den stöddiga och självupptagna attityden hos reduktiv vetenskaplig religiositet. Ofta höggljudd, kaxig och ganska ful i sitt uppträdande, är nog fortfarande denna form av religion ganska vanlig i vår tid. Kanske är den ändå på upphällningen eftersom ny forskning ständigt stöter på andliga faktorer och måste ta dem på allvar.

Men kan man inte tänka sig att Herren på domens dag ser sympatiskt på själva allvaret och hängivelsen hos de religiöst materialistiska? Det är ändå ganska heroiskt. Liksom coolt.

Bibelskafferiet

Förr i tiden kunde folk mer om Gamla Testamentet. Det innebar mer bilder, mer "guided imagery" och en mer innehållsrik "mindfullness" än den som serveras nu för tiden som ju är en sorts lättmjölksbuddhism kanske. En masugnsarbetare i Viktor Rydbergs "De vandrande Djäknarne" referererar behändigt till Jakob som hade en sten som huvudkudde när de entusiastiska djäknarne från Växsjö gymnasiium berättar hur de sover när de är ute och vandrar på sina lov. Och korporal Brant, en av romanens stora figurer, tolkar brukspatronens ondska med hjälp av de bibliska psalmerna för att förstå rätt vad som drabbar en levande människa.

Bibelkunniga har ett veritabelt skafferi att hämta perspektiv från. Bilder, citat, topologiska perspektiv, bönesuckar (rejäla mantras) och förebilder både i nöd och lust finns i det skafferiet. En god vän till mig hade god tillgång till detta skafferi - i tid och otid. Minns särskilt en gång då vi i en av Londons parker stupade rakt in i en gayparad. Vännen skrattade högt och ropade på Glommersk västerbottniska:

"Man byggde offeraltaren, obelisker och avgudar på höjderna och under alla stora träd. Det fanns till och med manliga tempelprostituerade i landet, och folket i Juda blev lika moraliskt förfallet som de hednafolk Herren hade drivit bort för att bereda dem plats."

Ingen tog illva vid sig. Det var ju på svenska. Och han var hejdlöst munter, kanske för att Skriften verkligen beskriver världen. Eller så var han en sån där glad-tokig fanatiker som hyser ålderdomliga åsikter. Men det som stämde.

Kristendomen och den sexuella samtiden

Charles Taylor (läser honom långsamt...) har stora besvär med kyrkan och sexualiteten i sin skrift A secular Age (2007):

"In fact the present position of the Vatican seems to want to retain the most rigid moralism in the sexual field, relaxing nothing of the rules, with the result that people with irregular sexual lives are supposed to be automatically denied the sacraments, while as-yet-convinced mafiosi, not to speak of unrepentant latifundistas in the Third World, and Roman aristocrats with enought clout to wangle an anullment, find no bar." (s. 503)

Vad han tycks glömma, och det genomgående i sin ordrika skrift, är att Gud, kvinnan och mannen är en triad som alltid genomsyrat det goda sexuella livet integrerat i äktenskap och familj - till skillnad från alla de andra formerna av sex. Dessa andra former kom inte på 1920-talet som Taylor tycks tro, eller kanske lite tidigare genom Freud och andra. De andra formerna tycks efter syndafallet alltid ha funnits närvarande i hedniska eller halvhedniska samhällen: sex som isolerad njutning, sex som härskarmakt, sex som självförhärligande, sex som gudomlig makt, antingen kvinnlig ller manlig, alltså fallosdyrkan i gammal känd hednisk mening, sex som ett sätt att begära världen, begära livet, begära sin egen existens. Det är denna sexualitet som alltid tycker att man borde "relax the rules" eller vara tolerant mot alla sexuella intressen, eller göra sex heligt som tantran och taoismen. Naturligtvis i det sunda syftet att "bekämpa det kristna föraktet för kroppen"
och liknande deviser.

Bakom Taylors problem ligger säkert flera faktorer, bl a hans märkliga historiska inställning:

"The fateful feature of Reform-clericalism, which eretcs such a barrier between the Church and contemporary society..."

Just det, kristendomen har aldrig varit så förtjust i samtidens definition av ett gott samhälle. Synd att Taylor inte kikat lite på kristendomens radikala karaktär från början av dess historia. Att organisation, politik och lärobyggnad genomfarit många äventyrliga turer ändrar inte detta ursprung. "Mitt rike är inte av denna världen".

Att hedniska former för sexuellt kul, med passande stöd från medicin och sexologi, Playboy och RFSU, har återvänt med stor kraft i vår tid - särskilt med internets stöd - är inte så märkvärdigt ur kristen synpunkt. Det är snarare det gamla vanliga. Och ungefär lika tråkigt som vanligt när spänningen lagt sig och frestelsen är avslöjad. Taylors försök att göra intressant historia av det hela är förståelig ut skrivarsynpunkt. Det låter som om det händer något nytt. Men Från Petronius, över de Sade till Henry Miller är det rätt enahanda. Medan Gud som Schillebeckx sa "alltid är ny".

Dock menar Taylor att sådana 1600-talskatoliker som Frans av Sales, Fenelon och Pascal "offered an incomparably deeper vision " - bra brasklapp, väldigt självmotsägande (särskilt vad gäller Pascal!). Men genomgående i kristendomen finns samma budskap: när sexualitet är integrerad med Gud är allt glädje och inga moralistiska regler kan beröra detta. Och inte lär kristendomen någonsin passa in i den tid som Taylor kallar Age of Authenticity, förmodligen för att det mest autentiska finns i Kristus, inte i samtiden.

Taylor kan inte förstå kyrkans triad Gud-kvinna-man - vilket han i ett rannsakande ögonblick medger: "I can't pretend to be able to explain this..." (s. 498)

Nej just det. Kom in i kyrkan ett tag får du se. Världen blir väldigt stor därinifrån.

Albertus Magnus i nutiden

- Man måste ju vara kärnfysiker för att klara den här A-kursen i religion, sa den stora killen som jobbade på en isbrytare i Bottenviken och skulle pröva upp ett betyg. (Vi jobbade via msn och webbstöd).
- Jodå, sa jag. Men du är väl smart?
- Till exempel det här med själen – var finns en sån?

Och jag tog Albert Magnus metod, för den är kort och koncis. (Alla Ok. är från isbrytaren i Bottenviken, alla Ok? Från mig).

Du märker just nu att allt som händer i din skalle och din kropp börjar och slutar. Tankar startar och upphör. Känslor dyker upp och försvinner. Sensationer i din kropp kommer och går. Ok. Men ingen process är kontinuerlig som fenomen i ditt medvetande, eller hur? Ok. Ingenting går på utan förändring. Allting växlar och börjar och slutar och dyker upp igen lite annorludna – och så vidare. Ok. Detta kallar Albert Magnus begränsade processer. Nu ska du frigöra Gud från dessa begränsade processer. Du ska städa i farstun. Gud kan inte vara något sinnligt, inte någon lite kroppsligt process, inget synligt eller hörbart. Ok? Ok. Gå till nästa nivå. Gud kan inte vara något med egenskaper som ditt tänkande hittar på, varken högt eller lågt, stort eller litet, ont eller gott, vackert eller fult. Alla de där egenskaperna är intellektuella processer som tar slut och börjar igen och tar slut osv. Gud är inget av det. Ok. Gå till nästa spelnivå. Gud kan inte ha någon essens, eller någon varaform – det blir för begränsande. Om en sån form finns kan den också inte finnas. Så ta bort vara från Gud. Han är inget som är i denna begränsade betydelse. Ok? Ok. Vad har du nu kvar? Jo du har glappen mellan alla processer. När en process tagit slut och ingen annan har hunnit börja – där är det ett glapp, ett fönster, en tystnad och en fullständighet. Det är din själ i kontemplation, säger Albert Magnus. Själen är denna kontemplation hela tiden, det är en operation som pågår utan inblanding av något annat. Själen är ett operativt deltagande av Gud i frihet från alla de andra nivåerna av händelser. När du städat i hallen kan du gå in i finrummet och vara med Gud dag efter dag på din isbrytare. Ok? Ok.

- Jaha, sa isbrytarkillen efter en lång paus. Ska man köpa det här? Får jag G på kursen då?
- Upp till dig, sa jag.

Sekulärradions monopol

En syrisk kristen ringer in till Täppas Fogelberg en kväll och provocerar honom lite grann med att jämföra Sverige med Turkiet vad gäller att förfölja kristna. I turkiet gjorde man det med buller och bång, i Sverige sker det mer "fisförnämt" säger han.

Och stackars Täppas faller direkt i fällan. Som den säkre och trolöse sekularist han är börjar han genast prata om vidskepelse och att vårt land inte håller på med sånt längre.

Det är precis så det fungerar. En sekulär fundamentalism, sinnesjukt fri från tron på värdegrunden i kristendomen, sitter i telefonprogrammen på Sverige Radio och har monopolet i sina pratsjuka munnar.

Tänk om nån hackare kunde låta t ex Solace Radio eller Ancient Faith Radio överströmma alla kanaler i sekulärradion under några heliga timmar ! Sen kunde de få fortsätta sitt tunna babbel igen.

Apolytrosis

Var egyptierna besatta av döden? Nej men de längtade efter himmelriket! Gravbilderna visar präktiga matbord och ett gott liv efter döden. Likaså skildrar koranen häliga njutningar hos Gud efter en positiv dom – en religion för hedonister, säger en elev.

Men religiös intuition pekar ofta på det goda himmelriket – för det mesta villkorligt. För egyptierna var det en rent materiell överföring av gods härifrån till himlen. I kristendomen är det mer subtilt. ”Apolytrosis” är ett kristet juridiskt begrepp som används av de nytestamentliga författarna – människan är friköpt, priset är ”betalt”.

Många ryggar tillbaka lite för juridiska begrepp men Jesus använder dem ofta. Målet för frälsningen är: människan blir försatt i ett annat rättsläge. Hon tillhör inte längre detta jordiska område av förbannelse, död, dödsrike – som hon väl rätteligen borde hamna i !? – utan är förflyttad in i Sonens rike.

Är vi besatta av förbannelse, död, dödsrike och alldeles gratis räddning – ja
kanske för att rätt känna människan. Vad människan är för något kanske för att
i verklig förlåtelse. Det blir en torftig människosyn utan insikten i
rätt känna människan. Vad människan är för något förstår ingen som saknar insikt
att priset är betalt för oss, att vi inte längre längre är av Gud anklagade, vi
är frikända.

Den glada vetenskapen

Naturvetenskapliga nördar finns i alla tider. De har snöat in på magin i att observera, ställa upp hypoteser, testa dem och hitta häftiga samband – sen tror de på den absoluta sanningen i detta och går in i nördtillståndet. Verkliga forskare inser att vi endast kan göra smarta gissningar. Allt är endast sannolikheter – vilket är ett ord för vår föreställningsförmåga – och att vi egentligen inte förstår vad verkligheten handlar om. Just därför blir den så stor och alldeles för svår för nörden.

Vi kan se det som arbetsfördelning, förvisso. Observationerna görs ute på gårdsplanen, man testar och prövar och vissa saker funkar, andra inte. Man jobbar, man testar och prövar, man pysslar. Inne i finrummet sitter teologerna och filosoferna. De tänker. Ibland kommer observatörerna in och berättar om något nytt samband de hittat och får svaret: ”Bra gjort! Häftigt! Vi noterar det.” Och så går de ut igen och fösöker hitta fler samband att laborera med.

Lite retsamt och lite ”gammalmodigt” kanske är det faktum att fritiden och njutningen för observatörerna ofta är harmlösa – man går och fiskar i nån sjö eller jagar efter något djur. Man går på hockey och håller på något fotbollslag. Det räcker och blir över som njutning och avkoppling. Teologerna och filosoferna i finrummet kan väl nån gång också fiska lite eller promenera i naturen, och som Bertil Gärtner hållas på IFK. Men i deras liv är njutning och arbete exakt detsamma. Formatet på glädjen är en helt annan än för dem ute på gårdsplanen. Alla rapporter om nördarnas samband fogas in i en kosmisk vision och blir en gestalt som närmar sig Guds vetande och Guds oerhörda glädje. En annan dimension av mening, urskillning och värdemedvetande konkretiseras och vi närmar oss ett annat sätt att leva på jorden. Arbete och lovsång blir ett och detsamma.

Därför inte så konstigt att en viss språkförbistring ändå alltid råder. När observatörerna ”forskar” stannar allt vid smarta gissningar – som delas ut till höger och vänster och ofta hamnar hos fel personer. Sen räcker inte språket eller tänket till för mer. Inget fel i det men vi talar om två världar och det ena saknar mycket i termer av meningsfullhet och hjärtats etik. Ofta kan unga elever utbrista inför en labbrapport: ”Men det här är ju bara meningslöst beskrivande av vad vi gör i labbet!” Precis. Meningen finns nån annanstans, i den verkliga vetenskapen, den ”glada vetenskapen” för att fräckt stjäla Nietzsches uttryck.

Just nu och sedan en tid är humanistiska ämnen mindre prioriterade. Teologin har i Sverige ibland blivit en grå skugga av livsåskådningsvetenskap. Men korta tidspassager räknas inte i det långa loppet. När den verkliga sigfnifikansen i tid-rummet, i kausalitet och interaktivitet börjar uppskattas igen får aktiviteretena mer proportion. De som forskar i samband ute på gården kan då sitta en stund i funrummet och stava på den sakrala läxan.

Vi måste räkna med en viss motsättning. När observatören forskar fram något fint och kommer för att visa det, finns där ett behov att total leitimering. _Se vilken sanning vi har hittat här! När man antyder den metodiska begränsingen i fundet kan forskaren bli alldeles röd i ansiktet av ilska och indignerat springa ut på gårdspalenn igen. Det får an le åt och vänta in den ödmjukhet som riktiga forskare ofta hinner nå – om inte förr så på ålderdomens dagar. Jag tror inte vi ska tycka illa om denna motsättning. Den är så att säga teologiskt försvarbar – det tar tid att forma Guds folk. – Hur lång tid, frågadee en elv. Räkna gärna med 10 000 år till innan vi ser en avgörande skillnad ta form i mänsklighetens öde på jorden. Saker tar tid. ”I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn.”

Ont om tid

De flesta har ont om tid och även på sin fritid är det ont om tid, även efter pensioneringen är det förvånansvärt ont om tid säger pensionerade vänner.

Hmm. ”Ont om tid”.

Det har kanske med synd att göra? "Det är synd att man har så ont om tid!" Minns hur jag i en utländsk biktstol (passar alltid på att bikta mig för präster utomlands, många lokala pratar så mycket strunt, försöker anpassa sig och vara "pastorala") ärligt bekände mig till en annan tid än världens – av rent inre nödtvång. Att det är på liv och död man måste välja rätt tid. Att byta ”ont om tid” till Hans tid torde vara biktens inre mening.

Den verkliga tiden är hos Messias, sittande på Faderns högra sida.Vi människor däremot, lever den overkliga, ändlösa tiden i vilken vi aldrig har tid. Klippa du som brast för mig, får jag gömma mig i Dig? – vi får gömma oss i Hans tid som inte är vår, inte har egenskapen ”ont-om-tid”.

Vi kan också tala om ond tid och god. Den goda är Hans tid. Den onda står det om i tidningen. Minns en storskäggig ortodox präst-munk på ett kloster på den lilla ön Simi. Han hade gårdagens tidning i knät, som just kommit med båten från Rhodos. ”Det här är ondskan” sa han och pekade på tidningen.

Ond tid. Ont om tid.

Prästen i bikstolen lyssnade förvirrat på mina utläggningar om tid på knackig spanska – fanns det nån synd i detta? Eller har bikten redan skett i den goda tiden?

Stava på läxan

Ska man verkligen tro på ”avlad av den helige Ande”? säger en ung kanske-kristen. Kan inte det få vara en ”öppen” fråga? Är det inte min upplevelse som är viktigast? Min relation till Gud?

Det har vid konceptionen av vår Herre inte gått till såsom de går till då en mänsklig existens börjar. Jesu jordiska existens börjar i friheten hos Gud själv, den frihet i vilken Fadern och Sonen är ETT genom kärlekens band, i den helige Ande.

Men varför vill en kanske-kristen, eller en liberal biskop för den delen, inte behöva tro så exakt här? Och hade inte Jesus biologiska bröder? Är det inte lite väl dogmatiskt?

Skälen till halvtro är väl enkla – inte att man vill vara otrogen den tidiga kyrkan utan att man inte riktigt vet vad det är att Herren var ”avlad av den helige Ande”. Att förstå innebörden är öppna dörren till Kristi kyrka. Sålänge det inte finns nån kunskap är det förstås inte så lätt.

Så – tillbaks till skolbänken. Hur var det nu? ”Jag tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande….” Vad betyder det? Hjälp nån!

Att stava på läxan som Anders Piltz en gång sa i en oförglömlig predikan i Västerås (för länge sen).

Torrt gräs

”Den gamla tråkiga mässan bekräftar inte de tre relationerna: till mig själv, till andra och till Gud… sättet att fira gudstjänst inte var tillräckligt tilltalande…” – så kan man tänka i vår tid.

Den exklusiva humanismens apoteos. Gud får vara med på ett hörn – om han får oss att lämna kyrkan med rakare ryggar, gladare och öppnare mot världen.

Humanismen har rätt. Man klarar sig väldigt bra utan Gud. Det går till och med bättre! En kinesisk missionär lär ha sagt, efter en resa till de stora glada evangeliska församlingarna runtom i Amerika:

”Det är otroligt vad mycket religion man kan göra utan Gud.”

Det handlar om att fira en mänsklig gudstjänst med varandra. Gud får faktiskt anpassa sig till oss. Vilken glädje har vi annars av det hela?

Det geniala med kristendomen är att tvärtom vända på steken och fråga: Vad gott kan Gud få ut av dina 85 år på jorden? Att vi äter nyttigt, tänker ekologiskt, når hög livskvalitet med fokus på relationer och dialog, är trogna varandra i äktenskapet och inordnar Gud i en mänsklig gudstjänstordning där vi skapar mänsklig värme, bryter upp stelheten, arbetar med delaktighetsstrukturer osv. ger honom absolut ingenting. Där finns ingenting att hämta. Det är torrt gräs som man eldar upp.

Men varje lite handling du gör för Hans ära betyder en smula återbetalning av den enorma kärlek han givit dig. Om det blod Han gjutit för oss får tränga ut i någon människa en kort liten stund på jorden, finns det mening med existensen. Annars blir vi som Albert Schweitzer: människoälskande andliga hjältar med stor vördnad för livet i alla dess former (även kackerlackors). Går mycket bra utan Gud.

Emotioner

-Men är inte frälsning en känslomässig process, hur mycket du än kommer dragandes med Laestadius? säger en vän (efter att ha läst ett tidigare blogginlägg och blivit lite konsternerade, om inte direkt missnöjd). Och vad är det för fel med poesi?

Jo men då ska vi ta det som Evagrius gör i sann Origenesanda där han sätter vissa tankar som källan till känslolivet:

”De mest allmänna tankarna som innehåller alla andra tankar, är åtta tillsammans. Först tanken på matens och dryckens njutningar, sedan tanken på sexuell lust, därefter tanken på girigt ägande, den fjärde tanken på oro,den femte tanken på irritation, ilska och vrede, sedan tanken på depression, den sjunde tanken på det fåfängliga och den åttonde tanken på stoltheten. Det är inte upp till oss att avgöra huruvida dessa tankar stör vår själ eller inte. Men det gäller för oss att välja huruvida dessa ska dröja (gr. khronizein) eller inte, huruvida dessa ska utveckla känslor eller inte.”

Laestadius kallar det ”djeflaren som bo uti hjärtegropen” och det är väl en oerhört träffande beskrivning av emotioner som är mycket mer än känslomässiga processer. Och poesin – ja när Simon den Nya Teologen skriver sina hymner till den gudomliga erotiken eller när Dante skriver sin komedi några sekel senare kan vi tala om poesi – det är sant.

Amistad

I filmen Amistad, som har några år på nacken, finns en underbar scen där en av av slavarna sitter i rättssalen och bläddrar i en bibel han fått av goda vita människor i 1839 års USA. Senare visar han denna bibel för sina vänner och de kan endast förstå bilderna, troligen etsningar som tryckts på pappret. De bläddrar fascinerade förbi bilder på Jesu födelse, han botande av människor till favoritbilden – Jesus går på vattnet. Med en hänfört gillande studerar de Vår Herre på väg ut mot båten.

Just denna bild är och detta mirakel är provocerande på rätt sätt i vår tid. Det är därför roligt att regissören Spielberg tar fram den och betonar den så starkt. Desssutom får filmen en koncentrerad brytpunkt här. Medan den svarta mannen talar till sina vänner om denna Jesus-handling går filmen över i den den ”köpte” domaren i en katolsk kyrka, bedjande Gud om råd inför domen av de anklagade 44 slavarna. Det klipps fram och tillbaka mellan domarens samtal med Gud nedanför korset och bilderna som slavarna studerar i bibeln. Mycket verkningsfullt. Medan de svarta i fängelset talar om korset ber domaren rosenkransen. Domarens viskande bön blandar sig med de svartas röster när de bläddrar i bibeln.

Tack för sådana filmer och sådana episoder Hollywood! Vi skulle ha en lista på sådana verk att konsultera. Decentfilms.com och Stephen Greydanus är en bit på väg.

Av och på

Flera bekanta har i någon sorts samlad tropp – utan att själva veta det – påvisat en svensk ”påkristning” som pågått flera år. Hade ingen aning, helt ignorant. Visserligen har jag noterat Skyttes upptäckt av Gud och blivit glad av en intervju om sin konvertering, efter vilken vi brevväxlade lite. Men nu får man läsa en hel hög artiklar, bla a denna om Elisabeth Sandlund kring hennes bok ”Drabbad av det oväntade”.

Det är underbart när människor i en sekulär och exklusivt humanistisk kultur vänder sig till Honom. När man lyssnar på Marcus Grodi’s oändliga intervjuer med katolska konvertiter (The Journey Home) är det alltid lika märkligt hur krokiga och oväntade stigar bär till fjällets topp. Även om det oftast handlar om vandringen från avsöndrade kyrkor hem till första kyrkan, den katolska.

Men ”den svenska påkristningen” – om den finns - har en märklig sida. Den verkar sekulär med kristna termer. Gudstron passas in som alternativ psykologi, alternativt engagemang, en spännande känslomässighet, poetiska tankesamlingar - hammarsköldska vägmärken så att säga. Eller som som en homiletisk terapi på eggehornska. Man får en känsla av att det egentligen är utflykter i symbol och metafor, inte en bekännande tro på att Jesus faktiskt är världens Herre - över samhälle och historia. Det verkar handla mer om att våga ett personligt självförverkligande. Rätt långt från Laestadius tänker mitt hemska hjärta. Var är nådevalparna?

Lagom häftigt alltså. På radiostationen New Dimensions (finns på Itunes) är detta med den poetiska påreligiositeten huvudtemat - ungefär som i romanen The Shack som just nu är trend i det intellektuella USA. Efter Hedeni fåniga svenska 50-talsdebatt om Tro och vetande är väl allt sådant mod trevligt och välbehövligt, åtminstone i trygga och ironiska intellektuella kretsar där det inte är rumsrent att vara kristen. ”Tron på vaggsånger får man respektera” som professor Hedenius sa en gång till mig på sitt ämbetsrum på Villavägen.

Men till kristen realism tycks det vara långt och Gamla Testamentet funkar nog inte för de flesta nypåkristnade – annat än väl valda humana bitar som i högmässorna (någon skrev i någon artikel: ”skildringen i Ps 22 är inte heller så "vacker"”). Jesu helvetspåminnelser i Bergspredikan och hans insisterande i Johannes 6 om brödets verklighet, blir kanske lite väl prövande saker för svensk påkristning på 2000-talet – liksom det faktum att ingen kvinna ännu blivit präst i den kristendom som helt dominerar världen och historien och ännu inte anpassat sig efter den moderna upplysta tiden (härlig kulturell motkraft där!).

En gång gjorde goda teologer en intressant skillnad på två olika uppfattningar om ”vår Herre”. Att Messias är vår Herre, det vet man i kyrkan. Men sanningen i uttrycket ”vår Herre” beror då inte på att vi vet om den, eller upptäcker den och erkänner den och upptäcker att det finns en kyrka som har insikt i den och förkunnar den.

Istället är det på grund av att Messias objektivt och realistiskt är vår Herre som det över huvud taget kan bli möjligt att erkänna och förkunna Honom. Vilket är något ganska annorlunda, helt avgörande annorlunda. Vi talar plötsligt om världens Herre, suveränt oberoende av en avkristning eller en påkristning. Hemma igen alltså.

De facto och realiter

Dagens text om Naaman (2 Kung 5) får mig att minnas en nyfrälst kollega som vid lunchbordet påpekade att Jesus botade alla han såg. - Inte då, sa jag, det fanns många som var sjuka som inte nåddes av något botande. Kollegan blev förvånad och sur och räknade mig inte till de pånyttfödda.

Denna krävande funktionalism - Messias botar alla, annars förstår du inte. Men Jesus säger själv i dagens evengelium (Luk 4) att änkor och leprasjuka inte blev botade på profeten Elisas tid. För detta vill judarna i synagogan ha ihjäl honom ute vid stupet i Nasaret.

Ändå kanske denna botar-alla-attityd är bättre än något jag såg på svenskakyrkan.se's forum: det där med undrens fakticitet får var och en ta ställning till själv, det är ganska likgiltigt för tron.

Det är som att gudsverksamheten i världen bara inte får accepteras såsom den skildras. Endera är den inte tillräckligt moralisk (tänka sig att Gud straffar?? Eller att Jesus hotar med att inte bota när han inte accepteras i hembyns synagoga??) eller så är det likgiltigt om den är faktisk eller inte.

Trösterikt nog antydde en ung kvinna som arbetar som präst i Svenska kyrkan i en predikan att ordet "arvsynd" faktiskt har sin viktiga plats i en diskussion om ondskan, trots att det hör till en förgången teologi.

Wow.

Tänk om den förgångna teologin om gudsskeendet som bryter in i världen alltifrån Abraham till Messias också kan återupptäckas! Ett skeende som inte kan fattas men är mer faktiskt än något annat.

Som det hette förr: de facto och realiter är detta Guds uppenbarelse i världen.

Levande dogmatik

- Men jösses så dogmatisk du låter! Värsta inkvisitonen ju! Är det här en konfessionell kurs???

Man hör detta ibland. För mig senast i samband med "rätten" att döda foster och konstruktionen av en etisk teori bakom denna. Ordet inkvisition är hett. Folk som läser Populär Historia och lär sig vad den spanska inkvisitionen höll på med - kunde kyrkan inte förstå det liberala multikulturella samhället?

Jag brukar svara: dogmatisk? Inkvisitorisk? Javisst. Och?? Vad är det för fel med att undersöka (vara inkvisitiv) och med dogmatik? Om det över huvud taget finns en kritisk och inkvisitorisk inställning som ständigt har att börja på nytt igen så är det just dogmatiken. Vi behöver dogmatiken och den kritiska inkvisitionen just därför att alla förkunnelser, även (kanske särskilt) kyrkans, riskerar att bli falska. Den liberala förkunnelsen om preventivemedel och abort är t ex höggradigt riskfyllda. I dogmatiken prövas kulturens och kyrkans lära och förkunnelse, inte godtycklig och utifrån en fritt vald - liberal - ståndpunkt, utan utifrån kyrkns ståndpunkt, som ju är den enda sakliga. Det sekulära samhället får finna sig i att ständigt bli bedömt dogmatiskt. Uppslutningen kring begravningen av JPII kanske antyder att det behövs och erkänns.

Konkret betyder detta att dogmatiken mäter alla förkunnelser, särskilt de kristna, med den heliga Skrift, alltså Bibeln, som måttstock. Bibeln är grunddokkumentet för vår civilisation - även den sekulära och relativistiska - och detta dokument anger kyrkans innersta liv, det enda dokumentet om kyrkans livsgrund.

Där kyrkan lever måste den därför alltid låta sig mätas med denna måttstock. Dogmatik kan inte bedrivas utan att denna måttstock kommer till synes. När elever ska tolka Deuteronomium eller Jesu liknelser, blir det ofta tokigt och förvirrat,men det är nödvändigt att möta Skriften, även i dagens skola. Frågan om vad vittnesbördet gäller måst ständigt på nytt ställas. Det gäller inte mina privata tankar eller mitt privata samvetes vittnesbörd utan apostlarnas och profeternas och Torans vittnesbörd om Guds vittnande om sig själv. Den sekulära exklusiva humanismen kan inte fälla omdömen eftersom den svävar i fria luften. Dogmatiken kan göra det eftersom det finns en saklig livsgrund i Skriften.

Detta i klar barthsk anda, förstås. Man får ta till den när ordet "dogmatisk" och "inkvisition" slängs omkring på det vanliga slarviga sättet.