Metafysik - vad är det?

Alla nybörjare i filosofi ville veta vad metafysik var för något när det var kursstart i Filosofi. Pojkarna från naturvetenskapliga programmet ville veta det för att kunna förkasta det och flickorna från samhälle ville veta det för att finna en bra grund att leva lite djupare på.

Jag började ofta med två olika förklaringar av ordet 'meta-fysik', den ena att man i Grekland ställde böcker av Aristoteles på ett visst sätt i bokhyllan och placerade fysiken först och andra efter, meta, fysikböckerna.

Den andra förklaringen att meta betyder omedelbar kunskap i kontrast till reflekterad eller ihågkommen kunskap, abstrakt kunskap. Metafysik är direkt, annan kunskap är konstruerad. Den är en "prefaktisk" kunskap som gäller vad vi vet direkt och omedelbart, till skillnad från vad vi vet genom reflektion, slutledning, och abstraktion. 

Till naturvetarna som tenderade åt nördhållet brukade jag säga: gillar du spelet memory? Och de flesta gjorde det. Ok, sa jag, där har du empirisk kunskap. Minne, jämförelse, val, hypotes. Livet är något helt annat än att spela memory, eller hur?

Metafysiken handlar dock inte om en sorts ännu icke tolkad värld av sinnesdata. Den är långt mer grundläggande än så. För själva begreppet "sinnesdata" som någon sorts  grund för erfarenheten är redan en rätt modern europeisk åsikt, en tolkning av erfarenheten baserad på minnet och det reflekterande tänkandet. 

Metafysiken är kunskapen om det som vi upplever innan vi bestämmer oss för vad det är, innan vi (tillsammans) förvissar oss om våra erfarenheter genom reflektion, genom att minnas, genom namngivning och genom klassificering. Människan är ett klassificerande djur. Överlevnaden behövde det.

Strängt taget har metafysiken inget språk. Dess innehåll är inte alldeles kommunikativt, det handlar om det outsägliga. Men samtidigt måste vi ofta medge att det inte finns något behov av att kommunicera metafysiska kunskaper. De utgör ju redan bakgrunden för vad varje människa vet. De behövs för vi ska veta något annat. 

Det vi vet metafysiskt är ursprunget, grunden för all annan kunskap. Men det är i vår förvirrade kultur samtidigt en försummad kunskap, eftersom sinnestillstånden hos de flesta är distraherade av saker som "kommer efter" det direkta livet. Vi kommer liksom för sent hela tiden på grund av dessa distraktioner. Vikan till och med säga att många är sjuka av dessa distraktioner. Filosofi och religion och poesi är medicinen -- se där en plugg för mina ämnen !!

Många distraheras av överväganden om det förflutna och tankar på framtiden, vilket tar oss bort från den omedelbara verkligheten. Därför kommuniceras metafysisk kunskap bäst och effektivast, inte genom direkt beskrivning, utan av en borttagning av distraktioner och hinder.  Ni vet, brukade jag skoja med eleverna "qui tollis peccata mundi" ! (Nej det visste inte och så fick vi en stund förklaring av latinet och den kristna teologin om "borttagande").

Det alltför trångt minnesbaserade och vetenskapliga sinnestillståndet behöver ta en paus, med andra ord. När dessa distraktioner är ur vägen, är det möjligt för oss att närvara i den enda verklighet som vi känner, på riktigt, genast, nu.

Nästan varje större kultur på jorden har hållit denna typ av kunskap i högsta aktning, även när det bara var något som elitens minoritet kunde syssla med. Sådan kunskap är nämligen väsentlig som ett korrigerande, en sorts ballast i fartyget för att hålla det i balans.

Människan är en art vars huvudinstrumentet i anpassningen till världen är just minnet och det jämförande, reflekterande tänkandet. Vi har nått enorma framgångar genom kraften i abstraktion. Men samma kraft har blivit djävulsk och och satt oss i slaveri. Istället för att vi behärskar denna kraft är det den som behärskar oss genom tankekonventioner tanke, genom ångest och förvirring. 

Det är nämligen oro, lidande och ångest som följer av att behandla vissa abstraktioner,   t ex "vi" och "dom" och "jag" och "du", som realiteter. Det mytiska och metafysiska tänkadet försätter därför vårt medvetande i kontakt med livet självt och bevarar oss från de emotionella frustrationer som uppstår dagligen i jakten på sådana rent abstrakta hägringar som "fritid","nöje", "njutning", "framtiden", eller "ett bra liv". 

En formell metafysisk doktrin som kristendomen eller vedanta eller innehållet i sufiernas sånger och poesi, använder därför ett negativt språk för att förmedla insikten att verkligheten, livet självt, inte kan utgöra något "faktum" eller mätbar "sak" eller matematisk formel. 

Filosofiskt sett är uppdelningen av erfarenheten i saker och ting, en konvention i språket och tanken. Sylten i skåpet är inte sylt därför att vi satt en etikett på burken. Vi kan inte ens peka på skillnaden mellan sylt och marmelad. Vi kan smaka på det som kallas "sylt" eller "marmelad, men på skillnaden -- för den finns inte, eftersom den är en abstraktion. 

Metafysiken menar att världen är differentierad, mångfaldigad, dock utan att hävda att den är numeriskt en enda. Eller att den är uniform. I samma anda, menar metafysiken att verkligheten är evig, det vill säga icke-temporal. Tiden är ett begrepp, en teori, abstraherad från minnet. Alltså är verkligheten på riktigt icke-tidslig. Den hävdar också att denna verklighet är oändlig, vilket inte innebär att den är "gränslöst stor", som psalmerna ofta låter oss sjunga, utan i verkligheten odefinierbar. 

Den fortsätter med att säga att från denna verklighet, eller ur denna verklighet, skapas allting differentieras allting. Ur logos eller Ordet kommer allt, för att använda ett kristet uttryckssätt.

Och där brukade jag avsluta med att läsa Johannesprologen i 1703 översättning som exempel på våra förfäders metafysik sedan flera tusen år:

"I Begynnelsen var Ordet, och Ordet var när Gudi; och Gud var Ordet.2 Det samma var i begynnelsen när Gudi. 3 Genom det äro all ting gjord; och thy förutan är intet gjordt, det gjordt är. 4 I thy var lifvet; och lifvet var menniskornas ljus; 5 Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret hafver det icke begripit. 6 En man var sänd af Gudi, som het Johannes; 7 Han kom till vittnesbörd, på det han skulle vittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom. 8 Icke var han Ljuset; men (han var sänd) till att vittna om Ljuset. 9 Det var det sanna Ljuset, hvilket upplyser alla menniskor, som komma i verlden. 10 I verldene var det, och igenom det är verlden gjord; och verlden kände det icke. 11 Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke. 12 Men allom dem,som honom anammade, gaf han magt att blifva Guds barn, dem som tro på hans Namn; 13 Hvilke icke af blod, icke heller af köttslig vilja, icke heller af någors mans vilja, utan af Gudi födde äro. 14 Och Ordet vardt kött, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet, såsom enda Sonsens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning. "

Tre bud för 60-talet (såvitt jag minns)

När  någon var kristen på 60-talet, bland de jag kände, startade man med jaget. I motsats till de tråkiga kyrkobesökarna som accepterar samhället och det "allmänna bästa" och godtog institutioner av olika slag, världsliga och kyrkliga, som en primär realitet, hävdade den kristne att det individuella jaget är den enda realiteteten.

Det var lite chockerande, men egentligen en gammal sanning. Den innebär en sorts "Myself in Christ I sing" Det var som ett första budord: Du ska inte göra dig själv skada !  Det vi såg i kyrkorna och i vår kyrkliga hierarki var ett självskadebeteende. Det som påven Franciskus I säger idag som ett varningens ord till biskoparna, var självklart för den troende på 60-talet.

60-talsmentaliteten gjorde det till en synd att tillåta sig blir instrumentell för något: för armén, för USA's imperialism i Indokina, för en stel överbyråkratiserad katolsk kyrka (med Vaticanum II som ett ljus i mörkret), för den multikapitalistiska konsumtionsapparaten. Det är en synd för en Jesustroende att tillåta sig bli en projektil byggd för att träffa något utifrån bestämt mål, vara en del av en organisation eller ett system. Och vi mötte många som ville "ut ur systemet", både präster och bakntjänstemän, politiker, militärer och tjänstemän. I Uppsala fanns flera amerikanska desertörer som fikade på Ubbo, trevliga människor.

Det var en synd att bli främmande för sig själv. Jesus var vår sanna identitet men kyrkan avlägsnade oss från den identiteten genom att vara systemlojal. Det var en synd att tillåta sig en splittrad bild av verkligheten, att bli schizofren varelse som väntar sig något meningsfyllt först av framtiden -- utbildning, yrke, himlen, status, erkännande. Man ska leva fullständigt i varje ögoblick, inte med reklamens hektiska numedvetande utan med den andliga helhet som Jesus är. 

Första budet var för den kristne att vara sann mot sig själv. Att utgå från sig själv innebar inte att vara självisk. Det innebar snarare, kände vi, att utgå från premisser grundade på mänsklig liv och det övriga i naturen, Guds skapelse, istället för från premisser som är kyrkans och samhällets artificiella produkter. Din är makten Herre, i mitt liv, inte kyrkans makt eller prästens eller statens makt. Jag minns affischen där det stod: Wanted och så en bild av Jesus. (Det var mer bra text där.)

Det rörde sig alltså inte om egoism utan om en radikal subjektivitet som var ute för att finna äkta värden i en värld vars officiella värden är falska och snedvridna. Den kristna tron på 60-talet är inte en en egocentrism, som den kallades i officiella organ för kyrkan och den etablerade kulturen (typ Credo , Ord och Bild, BLM m fl) utan en en ärlighet som uppträder i form av individuella egenskaper, inte i form av insititutioner och ämbeten inom kyrkan.

De kristna på 60-talet såsom jag mötte dem, förutsatte ett absolut värde hos varje mänsklig varelse -- varje jag. De trodde inte på doktrinen om livet som tävling eller fiendskap. Tävling accepterades i sportgrenar som bordtennis eller simning elle fotboll för nöjes skull (se filmen Tillsammans !), men utan lystnaden att vinna, den lystnad som ligger bakom varje dopingskandal och de mångåriga dopningar som aldrig kommer fram i rampljuset. Vi läste och citerade Ivar Lo-Johanssons "Jag tvivlar på idrotten". Han fick väl rätt?

De 60-talskristna tävlar helt enkelt inte, vare sig i kyrkan eller i sportgrenar eller i livet. De gör inte värderingr av andra, de ser inte andra som någonting att kämpa mot. Människorna är bröder och systrar och världen räcker till för alla. Alla hör till kyrkan, inte bara de som "tas upp" i kyrkan efter katekesundervisning. Det finns ingen gräns för "innanför" kyrkan och "utanför". Alla är kyrka. Jag skrev många år senare, 1985, en artikel "Att vara kyrka" för KK (Katolsk kyrkotidning) och förvånande nog togs artikeln in. Det skulle knappast ske idag ! Vi är långt ifrån de 60-talskristna.

Denna typ av kristen tro vill inte mäta folk efter standardmått. Dr. Phil säger idag till de unga: I want you to get an education and make a decent career. Det är självklart idag. För den 60-talskristen var detta att svära inför systemet. Jesus bad oss inte svära vid något, vare sig armén eller staten eller systemet. Den tron avvisade hela begreppskomplextet skicklighet och metitjämförelse och anpassning till världen. Man vägrade klassificera and analysera folk.

En parallell idag är när vi klassificerar någon som "homosexuell" medan påven Franciskus vill tänka på personen istället och får mycken kritik för sin "svävande" inställning. På 60-talet var det "min knäppe kompis här" som inte gillar tjejer" eller något liknande. Allas egenheter och knäppheter var "coola" därför att de var ärliga i sin egenhet. Synden var att döma någon. Varje broder och syster har sina egeneheter, låt dem bli älskade i vilket fall. Idag har vi en "catholic uprising" emot Rom och Franciskus därför att synoden hösten 2014 inte tog tydlig ställning i en teknisk fråga om huruvida homosesuella ska få plats i vår kyrkan och annat liknande.

Därför hade således de 60-talskristna inte så bråttom att ta reda på sina medmänniskors eller medkristnas bakgrund, sexuella läggning, skolor, meriter, teologisk hemvist, sitt CV här i världen. Allt sådant är sekundärt och man ville hellre lära känna vedebörande "outsmyckad" med dessa yttre placerande beskrivningar. Jag minns hur Karol Wojtyla, innan han blev kardinal, gärna vistades inkognito i Tatrabergen som fiskare och skogsmänniska. Han kunde basta med folk som inte hade en aning om vem han var. Frihet i 60-talsstil. Hans "Kärlek och ansvar" var påverkad av 60-talet märkte vi senare, då den kom 1978. Han mötte säkerligen många 60-talskristna som lärare i Lublin.

Eftersom det för den 60-talskristne inte finns några erkända normer blir ingen avvisad från kyrkan. Alla människor har rätt att vara stolta över sig själva, ingen ska behöva uppträda stelt, "uptight" eller känna sig underlägsen eller låta sig behandlas som vore man underlägsen. Jämför med dagens sinnesjuka pyssel med protokoll inför sakramentet.

Det är på dessa premisser som 60-talets kristna tro var en föreställning om gemenskap i Gud och om personliga relationer. Istället för att se världen som en djungel där var och en skaffar sig sin utbildning och sin karriär och sin första internetbaserade miljon som idag, såg man den som ett fält av blommor där alla har sin egen skönhet. Istället för att se kyrkan som en stor meritokrati med antikverade officiella organ (typ Zenit, Signum och KM med undantag för en liten bris under Berit Bylund senare på 90-talet) där strikt avgränsade relationer finns i den kyrkliga hierarkin och vad som är anständigt i lutirgin (EWTN fullkomligt älskar att experter på Code of Canon Law kommer till studion och "reder ut" livet som katolik...) För de 60-talskristna hör alla människor till samma familj, samma verkligt katolska kyrka, samma sangha som buddhisterna säger, antingen de har träffats under anständiga former eller inte. Så ekelt är det.

Ungdomar inom denna kristna tro var inte så tuffa. "Velourpappor" blev senare ett skällsord för dem. När de liftade runt i landet log de mot annalkande bilar, de ler mot varandra på gatan, de har upptäckt sitt behov av bröder och systrar. Man tar inte i hand. Man kramas med hela kroppen. (En del av det sitter kvar idag !) De tycks se sin kristna tro som ett sätt att utöva kärlek direkt mot alla. En sorts kärlekens jihad. Ingenting för First Things spalter ! Dessa kristna ville inte vara ett huvud högre än någon annan i världen. Ingen dömer någon annan. Det är det andra budordet.

De 60-talskristna ville inte använda någon som ett medel. Vid en bikt tog det emot att låta någon annan ge det Jesus ger direkt. Bikten är ok, det goda samtalet. Auktoriteten är inte ok. Lika fel är det att ändra sig själv för någon annans skull. Genom att visa sitt rätta jag ger man mest åt andra. Man ger dem någonting som är ärligt och äkta. Särskilt gäller detta tron. Efter mässan sitter man inte och pratar strunt över kaffet. Man ger av sig själv istället. Man ger någonting andra kan svara på och påverkas av. Ett konstverk uppskattas inte för att det ändrar sig alltefter den som ser på det, det behåller sin egen integritet och kan på så vis vara något unikt och underbart för alla som ser det. Att vara sig själv som Guds konstverk är enligt denna syn det bästa och egentligen enda sättet att missionera vår kristna tro i en värld full av manipulation och annonser på youtube.

Denna 60-talskristendom avvisar det mesta av vad som sker mellan människor i vår värld: politisk fanatism med religiös mantel, övervåld och tvång, att tvinga någon att göra någonting mot sin vilja, att utnyttja andra för sina egna syften. Även de flesta former av ironi och sarkasm och defensiv reservation är sådant som denna tro avvisar. Varför smutsa ner hjärnan med dessa ändlösa serier på teve som bygger på eländets ironi och sarkasm? Även relationer mellan maktutövande kyrklig auktoritet och underdånighet från lekmän måste avvisas. En ärlig troskultur vill varken ge eller lyda order. Tvångsmässiga relationer mellan människor är helt oacceptabla, särskilt i andliga sammanhang.

Man avvisade också alla relationer som helt grundas på kyrkliga eller politiska roller och som hålls inom strikt opersonliga funktionärslinjer. En läsare av KM ringde upp mig efter en artikel jag skrev om prästerna som ofta är mycket omogna funktionärer i kyrkan, ibland psykologiskt neurotiska personer som, enligt dåvarande ärkebiskopen Bergoglio i Buenos Aires, söker sig till kyrkan och prästämbetet för att få ett yttre skydd för sin inre osäkerhet. Hon var över sig av tacksamhet för att någon sa sanningen om de flesta präster hon mött i sitt liv. För de kristna på 60-talet var det självklart att påpeka sådana saker med ogillande. Men med icke-aggressiv och leende attityd, som Ghandi.

Det kunde bli en radikal subjektivism. Det fanns inga situationer där man har rätt att handla opersonligt. Det tredje budet var således: använd aldrig någon andra som medel. Förhållandet chef-anställd, passagerare-konduktör, student-vaktmästare, nunna-lekman, munk-lekman, påve-lekman, får aldrig vara opersonligt. Som när påven Johannes Paulus II hade skakat hand med mina två söner i Uppsala vid Sverigebesöket 1989, och jag sa till dem strax efteråt: han är filosofilärare från Polen, en vanlig människa.

Lojalitet värdesattes, men inte konstlad plikt. Därför såg de som var kristna på 60-talet med misstänksamhet på "plikter" och kontraktsenliga relationer människor emellan. De trodde att ärlighet alstrar mer äkta relationer än de kontrakterade och sterila som ofta finns i kyrkan, både idag och i historien. De flesta människor tycker dock det är en skrämmande tanke att ingen ed och ingen lag, inga löften och ingen tacksamhetsskuld ska hålla samman folk. Ändå är det ett enkelt ord från Jesus, att inte svära vid någon auktoritet. 

Det enda löfte vi skulle hålla på som 60-talskristna var det som Jesus gav till rövaren på korset: Vi ska vara tillsammans i paradiset.

Vi firar Epifania !

Ikväll och i morgon firar vi den gamla Epifania-festen. Tre vise män kommer från Österlandet. Är de kungar? Eller magiker - på andra språk kallas Magi. Är de trollkarlar? Är de potentater? Magi? Plural av latinska magus; grekiska magoi.

Somliga ser det hela som mytisk fiktion; somliga insisterar på ett faktiskt historiskt narrative och pekar på alla manuskript och många versioner som finns, och  citat från många gäder. Andra klassar berättelsen om de tre vise som "barndomslegender" som behövdes i den tidiga romerska kyrkan. 

Låt oss nöja oss i vår historiska girighet med att de står för en universell insikt i betydelsen av Jesu födelse. De tre anländer inte tomhänta i Betlehem. De anser att barnet är kungen av universum, som nu visar sig i världen (epifani).

Det betyder åtminstone, tror jag att Namnet på denna kung bör sjungas och vördas i våra hjärtan. Det spelar mindre roll vad som hände en gång och huruvida vi kan identifiera någon historisk verklighet bakom berättelsen. Att det finns en kung som är en räddare -- det är det centrala för vår respons.

Vilken respons? Att vi litar på räddningen och sjunger Räddarens Namn, dag och natt, minut för minut. Det handlar om gåvor, och gåvor som presenteras med stor ära: guldet, vilket indikerar kungligheten hos Jesus räddaren, rökelsen, hans prästadöme, myrra, som används vid begravningen av Honom då Han utförde gåvan försoning för allas synder i alla tider genom döden.

De tre såg en stjärna i öster -- det kan vi se som Löftets stjärna inom oss. Vi sjunger Hans namn i tacksamhet för Löftets stjärna. Denna stjärna rör sig framför oss, liksom för de tre Magi. Vart leder stjärnan oss? Till det lilla barnet. Löftets givare. Istället för en vis gammal man som förkunnat en räddande lära för oss, kommer vi till ett barn. Stort !

Sjungandet av Namnet sker i mycket stor glädje ! Det är epifania-festens innebörd. De tre vise fylldes av stor glädje när de kom till barnet.  Augustinus skriver om detta:

"För några dagar firade vi födelsen av Herren och vi firar i dessa dagar med inte mindre högtidlighet hans manifestation, som började bli känd av hedningarna ... Han föddes  som en hörnsten för freden mellan omskärda och från oomskärda, vilket beror på att de var eniga i honom som vår fred och som har gjort de båda till en. Allt detta förebådades av de judiska herdarna, till de visa hedningarna.... De judiska herdarna ledde till Honom genom tillkännagivandet av en ängel, de tre vise männen visades genom uppkomsten av en stjärna" (Predikan 201,1; PL 38 1031).

Denna trettondag handlar därför om firandet av universalitet: Immanuel, "Gud med oss", kommer till jorden varje minut för att kalla alla till förtroende och glädje, inte till sekteristisk religion. Sanningen är välgörande och med oss alla för frid och tacksamhet i sjungandet och mediterandet på Namnet. Det som Jesus lärde ut med bönen Fader vår.

Kanske de tre Magi tillhörde den prästerliga kasten i persisk zoroastrisk religion. De trodde ju på himmelska tecken. I psalm 19 sägs det att "Himlarna vittnar om Guds härlighet". Vi kan dechiffrera detta som tecken på stor glädje inför löftet om räddning i Χριστός ο Βασιλιάς, Kristus Konungen.

År 614 blev Palestina ockuperat av perserna under ledning av kung Khosrow II. Ockupanterna  förstörde nästan alla kristna kyrkor men sparade basilikan Födelsekyrkan i Betlehem, kanske för att på fasaden fanns en mosaik föreställande Magi klädda i traditionella persiska kläder.

Den 6 januari ska vi väl inte direkt imitera dessa Magi. Men att sjunga Immanuels eviga Namn kan vi göra. Det blir vårt guld, vår rökelse, vår myrra. Inför Stjärnan som vi följer.

Skapelseberättelsen - igen !

I den vackra filmen Noah (2014) får vi en rätt fräsch och spännande skapelseberättelse. Särskilt om man ser bildmontagen när man hör Russell Crowes röst läsa följande:

"Let me tell you a story, the first story my father told me. In the beginning there was nothing. Nothing but the silence and the infinite darkness. But the breath of the Creator flooded against the foil of the spring: let there be light, and light it was. And it was good. The first day. And then the formels life began to take on substance, shape. Second day. Now our world was born, a beautiful, fragile home. And a great warming light nurtured its days, and a lesser light ruled the nights. And it was evening and morning. Another day. And the waters of the world gathered together. And in their midst emerged dry lands. Another day passed. And the ground put forth the growing things. A trick blanket of green, stretching across all creation. And the waters too teamed with life, great creatures of the deep that are no more, vast multitudes of fish, some of which still swim beneath those seas. An so the sky was streaming with birth. And it was evening. And there was morning. The fifth day. Now the whole world was full of living beings. Everything that creeps, everything that crawls and every beast that walks upon the ground. And it was good, it was all good. There was light and air and water and soil, clean and unspoiled, plants and fish and foul and beast, each after their own kind and part of the greater whole, all in their place, all in balance. It was paradise. The jewel of the Creators path. And the Creator made man. By his side woman. Father and mother of us all. He gave them a choice: follow the temptation of darkness or hold on to the blessing of liht. The day they ate from the forbidden fruit their innocence was extinguished. So for ten generations Adams sin has walked within us. Brother against brother. Nation against nation. Man against creation."

Noah ger sin familj denna berättelse när de varit ombord arken många veckor och regnet har upphört. Ingen vet ännu om de ska finna nytt land. Noah tror meningen är att människan för gott lämnar jorden och hans familj är de sista människorna. Men hans hustru är av annan mening, liksom en flicka de fått med sig, som är med barn.

Kristus är liv !

Efter upprepade mess och mail från kristna elever jag haft under åren, som frågat om råd i den kristna tron skrev jag ner det följande essä och sände som svar. Kanske fler av mina elever kan läsa om jag lägger det här i bloggen. Må det bygga upp !!

*****

 

Hur skulle det vara om det Paulus säger med orden "Kristus i er, härlighetens hopp", var en daglig realitet i våra liv? Är det ens möjligt? Finns det något vi kan göra för att få det att hända? De allra flesta kristna jag frågat om detta skakar svävande på huvudet. De flesta, inklusive präster och teologer, har inte ens tänkt på frågan "Är det något vi kan eller bör göra för att få det att hända?"

Det finns inget vi kan göra, för det är redan ett färdigt faktum! Om vi ​​läser Johannesevangeliet, finner vi att Kristus verkligen har blivit ett med den troende. Tron på Jesus är inte som en tro på Julius Caesar eller Karl XII, där man anser sig veta eller tro att någon har levt och att vissa saker har hänt. En sådan tro förändrar ingenting. Men tron på Jesus Kristus är en förändring, han blir mig som tror, han förenar sig med mig som tror.

Det finns därför en viss livskvalitet som han förmedlar till oss genom att bli oss, ett visst liv som spontant flyter ut ur oss och som kan beröra andras liv på ett visst sätt. Detta liv som jag får av Jesus är helt annorlunda än vad som sker om du endast tror på ett påstående om Jesus, eller flera påståenden om honom, eller en religiös och kyrklig lära om honom. Jag hade hört talas om kristendomen i rätt många år utan att alls fatta något om detta nya liv. Och jag ser många kristna som endast tror på en lära och kämpar med den. Vad ska jag tro, hur ska jag tro, vad ska jag göra?

För trettiotre år var jag en som ansåg att jag själv är den som gör vad som bör göras i det kristna livet. Och jag gjorde det för Gud. Jag var i Guds tjänst i hans kyrka. Jag hoppades och nästan visste att det jag gjorde gladde Gud. Jag hoppades att det jag gjorde hedrade honom. Jag bad, var god mot andra, läste de heliga texterna, gick i kyrkan, mediterade, argumenterade för den kristna läran, visade upp det kristna livet för andra. Jag var engagerad. Gud borde vara nöjd. Fast säker var jag inte.

Så småningom började dock den helige Ande, som är vår enda lärare, tala i mitt inre om att Gud är egentligen den ende som handlar, och eftersom Gud är den verkliga upphovsmannen till allt, är  det faktiskt inte något en kristen kan eller bör göra för Gud förutom att vara tillgänglig. 

 

Vad är vår del i det kristna livet ? Tillgänglighet.  Endast det. Vi kan helt enkelt säga, "Ja, Herre, gör det Du," och se att han gör det.

Allt för enkelt? Allt för slappt? Allt för vilsamt? Ja jag erkänner att det är enkelt, avslappnat och vilsamt. Tack Gud för det ! Jag hade inte kunnat föreställa mig hur ljuvligt vilsamt och gott det är att låta Gud vara den som gör allt. Jesus Kristus gör allt för mig. Halleluja ! 

Hur känner vi igen detta liv? Inte genom yttre formerna. Inte genom ord och doktriner. Vi känner igen det från hjärtat. Det är inte vårt gamla jordiska hjärta. Vi har ett nytt hjärta, så vi ser i det nya hjärtat att Gud i Jesus Kristus är vår innersta väsen. Jesu Kristi Ande har förenat sig själv till vår ande och tillsammans är dessa två som en enhet i rörelse. De är två, men de lever och andas som en enhet. Det här kan ni ha som er utgångspunkt.

 

En kort men fundamental mening i första Johannes säger: "Gud är kärlek." Det står inte "Staffan har kärlek", och det står inte "Staffan är kärlek". Orden säger att Gud är kärlek. Det måste finnas något sätt att få detta att gå ihop: om jag inte kan älska, och Gud är kärlek, hur får jag Guds kärlek i mig? Det enda sättet att få till stånd att Gud blir älskad som jag vill men inte kan älska honom, är för Gud att vara den kärleken i mig och älska sig själv - Gud gör det verkligt kärleksfulla med hjälp av mig som ensam endast kan sakna kärlek och vara eländig. Om detta är sant, är de flesta troende fortfarande fångade i den smärtsamma cirkeln "Jag måste, jag måste, jag bör och jag ska." Precis som jag var.

 

Förr i tiden fanns det dagar då jag kände att jag borde göra vissa saker som god kristen, men jag ville inte. Och det fanns andra dagar då jag kände att jag faktiskt måste, men jag ville inte då heller. Hur kan man lösa detta problem? Hur kan jag sluta oroa mig för alla måsten, alla borden, alla skullen? Det hjälper inte att man ser andra som man känner inom kyrkan som är likadana och försöker trösta en. Problemet är kvar.

 

Jag var tvungen att lära sig matte enligt Paulus. Jag var tvungen att lära mig att ett plus ett är lika med ett. I 1 Kor 6:17 säger Paulus, "Han som är förenad med Herren är en ande i Honom." Paulus säger dock inte att "han" var Jesus Kristus. Han säger att "han" är förenad med Herren. Så det finns två personer, en "han" Paulus och Jesus Kristus, Guds Son. Endast i hjärtats tro innebär Jesu död någonting - när jag tror att han var Guds Smorde och att hans död var inte bara en fysisk död på korset utan en död med mig och därefter ett nedgående i helvetet med mig och därefter en uppståndelse med mig. 

Hans död var för mig, för dig, för världen. Hans död var för varje individ i världen som någon gång sträcker ut handen och säger "Jag tar emot Jesus Kristus." Och du, kära elev som läser detta får honom när du säger det.

 

När du tar emot har du Jesus som din Frälsare. Det vet du. Nu går vi vidare. Hur kommer du till tron att Kristus bor i dig? Fråga dig själv: Hur fick du någonsin tron att han dog för dig? Om han kan dö för dig, kan han då inte leva i dig och genom detta föra dig till sin värld, sin dimension, Guds rike?  

Det är det jag vill prata om som svar på era frågor - Kristus bor i varje kristen människa. Inte alla kristna vet detta; vad som är viktigt är att du vet det. Vi kan inte ansvara för andra människor, men vi kan öppna våra egna hjärtan. Han har kommit in där för att ge liv i överflöd. Den som går in i Kristus genom att låta honom komma in, ska bli frälst säger Jesus i Joh. 10:10. Det handlar om det viktiga i att du känner honom, såsom han känner Fadern och att därigenom är allting fullbordat. Du behöver ingenting mer göra. Jag har hört Joh. 10:1-10 användas som en sorts uppmaning till mission. Men läs själv och se vilket underbart sammanhang Jesus förklarar: han känner dig som den gode herden, du känner honom, såsom han känner Fadern. Ordet är "ginosko", att lära känna, uppfatta, veta, ha direkt känning av.

Notera Filipperbrevet 1:21: "Att leva är för mig Kristus." För mig är det att leva att Kristus lever genom mig. Det är vad Paulus menade, tror jag. Det är Kristus som lever ut sitt liv i Paulus när han reser omkring till alla möjliga platser i Turkiet och Grekland, när han talar till människor på marknader, eller till dem som han tillfälligt bodde hos, eller ibland i synagogan. Så länge de lyssnar på honom, är det Kristus de hör. Genom Paulus.

 

En omskrivning av Paulus i 2 Kor 5:20 skulle kunna låta: "Det är Kristus som utför Guds försoning av oss." Inte att vi försonar oss för eller med honom, men att Gud genom Kristus försonar oss genom att bli ett med oss. Om det är sant, vem går till mataffären och handlar i morgon? Vem ska till jobbet? Vem ska ut och fiska i helgen? Vem ska koppla av i solen på verandan? Kristus är det. Om det är vad du kommer att göra i morgon, är det vad han kommer att göra, eftersom han är  i en oerhörd gemenskap med dig. Det är detta som är kyrkan, inte något annat. Vad är han intresserad av? Vad du är intresserad av ! Vad gör han? Vad du ska göra ! Vad är han ute efter? Vad du är ute efter ! Vad är han bekymrad kring? Vad du är bekymrad kring ! Varför? Eftersom du och han är en.

 

Du kanske säger "Men jag är inte alltid särskilt andlig. Jag är väldigt världslig ibland, ja otroligt världslig ! Och jag syndar också !" 

Underbart ! Inte heller är han! I evangelierna är han sällan bekymrad om "religiösa" saker. Han är inte särskilt kyrklig. Han verkar mer intresserad av att vara med människor. Han var nere vid sjön; människor såg honom där nere. Han var hemma hos Maria, Marta och Lasarus;  han är ute och går bland byar och städer. Folk har hört talas om att han varit här eller där, gjort något, sagt något. Han var hemma hos Simon Petrus; folk pratar om vad han gjorde med någon där. Varje gång de hörde att han skulle vara i kyrkan/synagogan skulle de be honom att tala ! Vad är det han säger egentligen?

 

Jesus var inte kyrklig eller ens religiös. Han pekade på de tempelanställda och de religiösa lärarna och sa: "Ni hycklare. Kroppen är ren på utsidan, men inuti är orenlighet." Han ville inte betona religionen. Men han gjorde allt av kärlek till människor, även då kallade de intellektuella för hycklare. Han blir till och med ett med vår synd, han som inte vet vad synd är ! Han gjorde sig ett med helvetet då han ropade: "Eloi, Eloi, lema sabachtani?", den yttersta övergivenheten, varefter han blev ett med det ondaste för att frälsa det. Det är den kärlek han lever i dig och i mig, som dig och som mig. 

Och han har det levande ordet för alla sorters människor. Hörde inte kvinnan vid Sykars brunn livets ord? Hörde inte Nicodemus livets ord i det hemliga nattliga samtalet med Jesus? Visste inte tjuven på korset att det var gudomligt liv han fick höra och se sin sista timmar i jordelivet? Visst gjorde de, och otaliga andra genom historiens generationer, vars namn inte är kända för oss. De svarade på livets ord genom Kristus i dem. Han är Immanuel, Gud med dig och med mig och du kan ingenting göra åt det. Vi är livet, det är allt. Det är fullbordat. Bara bärare av livet i Kristus är vi. Vi är med liv ungefär som en kvinna är med barn !

 

Hur kan detta ske? Det är den vanligaste frågan bland troende när de får höra detta glada budskap. Hur kan jag som är så likgiltig, få bära detta Kristi liv? Det verkar så okritiskt, så lättsinnigt fritt från omdöme om min egen karaktär? Så amatörmässigt ensusiastiskt för mina egna syften? 

Eftersom livet i Jesus är spontant. Innan du blev kristen, steg du aldrig upp ur sängen och sa, "Jag ska försöka att misslyckas med allt i dag !" Finns det någon som går omkring och säger: "Var är den där boken om hur man säkert kan misslyckas med allt och bli olycklig? Jag ska försöka vara olycklig i dag"? Ungefär som de kritiker i Frankrike som var missnöjda med Mattieu Ricards bok om lycka: vi vill inte bli påminda om lycka, vi vill vara olyckliga och bara nån gång ibland bli lite lyckliga när mörkret skringras. Hur gör friska barn?  När de vaknar stiger de upp och försvinner för att leva sin dag. Det finns inte några svårigheter i att spontant sätta igång, eftersom vi är födda på det sättet. Det är så Jesus menar när han säger: jag har kommit för att ni ska få liv i överflöd.

 

Många av er tror att det är svårt att vara kristen, eller hur? Och flera av er söker er till andra livsstilar på grund av detta? Jag trodde det var svårt, därför att Bibeln för mig var en  bok som berättar hur man ska vara kristen. Det var helt enkelt fel. Bibeln är som ett brev från Gud till mig om hur han vill leva mitt liv och tänker göra det genom Jesus Kristus. Vissa dagar är ett speciellt avsnitt av detta långa brev mer talande än andra. Andra dagar är det ett annat avsnitt. Brevet räcker hela mitt liv på jorden att dagligen njuta av. Observera: njuta av. Det är en som älskar mig som skriver brevet. Det är redan så, jag kan inte ändra den saken. Ett kärleksbrev njuter man av, eller hur? Visst, om jag skulle fortleva mitt liv på en öde ö och fick ha tre avsnitt av Bibeln med mig, skulle jag ta Johannes evangelium, Hebreerbrevet och Johannes uppenbarelse. Men nu får jag ha hela brevet i min hand varje dag, jag får ha det i min telefon och min iPad med hebreisk text och grekisk text och lexikon och konkordans. Hur otroligt är det inte? I Jerusalem mötte jag 2006 en amerikansk evangelist, Stephen Ray, och på en restaurant kunde vi dela denna digitala glädje fullt ut. Han hade betydligt fler saker än jag och delade glatt med sig.

Men innan jag såg kärleksbrevet såg jag en bok om uppgifter för mig. Jag läste inte att Jesus älskade mig, jag läste ett bud: "Du skall älska din nästa som dig själv !", vilket var uteslutet från start. Jag trodde ändå att "Det är vad jag ska göra för Bibeln säger det !" Det är det som är "vägen, sanningen och livet". Absurt.

Jag skulle gå budvägen i alla fall. Att vara kristen var svårt. Jag läste snart om något annat bud "Du skall inte göra så och så." Jag läste syndakatalogerna i Pauli brev. Så skulle jag inte göra, allt det där skulle jag inte göra. Folk kommer inte att se mig göra det för jag är kristen. Jag älskar Gud. Jag tjänar Gud. Jag kommer inte att göra det allt det där. Ge mig några år av bön och mässor och bibelstudier och snart ska jag vara riktigt kristen. Så är det. Katastrof att läsa ett kärleksbrev på detta sätt.

 

Kristna reagerar på olika sätt i frustrationen att inte kunna vara kristen på det sättet. En del gömmer sanningen och spelar andliga, en del ger upp kristendomen helt och hållet eftersom de har uppnått den sanna slutsatsen, "jag kan inte göra det." Andra håller sig tillsammans med andra frustrerade och försöker "hålla ut". Men de som uppriktigt älskar Gud och vill tjäna honom brukar hamna i väldiga depressioner. Och det är smart. Precis det bör hända. Det är som ett litet preliminärt nedstigande i helvetet. Alla vi måste komma till insikt om att vi helt enkelt inte kan göra det på egen hand. Och att det inte handlar om det.

 

När Gud och Mose talade tillsammans och Gud gav Moses lagen, sade han, "Ge denna lag till dem där nere. Detta är vad jag vill, och om de kommer att hålla denna lag, jag kommer att vara deras Gud och de skall vara mitt folk ".  Mose gick ner,  läste lagen för dem. Givetvis borde de ha sagt på en gång och högljutt: "Är du dum? Vi kan inte göra detta ! Vad tror du om oss. Det där är vad Gud kan göra, det är hans egenskaper som buden beskriver." Men de sa, "Oj, jaja vi ska göra det. Vi ska göra det. Vi måste göra det !" Gjorde de det? Under tusen år? Gamla testamentet är en historia om att de inte kunde göra det. Alltså en historia om sanningen.

 

Vi är inte annorlunda än dessa hebreer på väg till Kanaan. När vi blev frälsta eller kom till tro, tog vi Bibeln och sa, "Vi gör det! Vi ska göra det ! Vi måste göra det !" Och vi har inte gjort det heller. Eller hur?

 

För trettiotre år sedan upptäckte jag att jag var bara trodde på en Gud som var "där uppe." På avstånd. Där borta var min Gud. Han var "där uppe." Hur  tjänar man en sådan Gud? Genom att hålla kyrkolagen, hålla sig till kyrkotukten och erbjuda sina personliga uppoffringar och regelbundet be för sina synder att bli förlåtna. Man sköter sina böner. Man sköter sina mässor. Man sköter sig. Hur gjorde jag? Precis detta. Försökte tjäna Gud genom att hålla "katekesens lag", församlingslivets lag,  erbjuda mina uppoffringar i församlingsarbetet och be om förlåtelse varje kväll för dagens exempel på misslyckanden. Var det någon skillnad mot folket som hade Mose lag? Nej, jag var bara en av dem i vår tid. Jag hade inte tagit emot någon god herde som ger sitt liv för mig och till mig.

 

Det kristna livet kommer i ditt hjärta lika spontant som barnet som vaknar på morgonen och vill upp för att göra dagen lycklig. Innan dess har du bara religion och kyrklighet. Du vet ännu inte att Kristus fungerar som du. Men många av Israels profeter visste det. De visste att Gud ville inte ha blod av tjurar och getter, men ett förkrossat hjärta som tar emot Gud. Han sa genom profeter som Jeremia och Jesaja att han skulle ge dem ett nytt hjärta, att lagen skulle skrivas inte på tavlor av sten - eller i katekeser - utan på de köttsliga tavlorna i hjärtat; och att ingen skulle behöva en lärare eller präst, eftersom alla skulle undervisas av Herren direkt. Vilket bara sker när Kristus får leva som dig. Alla skulle känna Herren på det sättet.

 

Kan du ha tillit till Kristus ? Kan du lita på hans gemenskap med dig och mig ? Kan du förtrösta på att han vill leva det liv vi lever? Jag kan nu säga ja. Men jag kunde inte alltid säga ja, eftersom jag såg en stor risk i ett sådant ja-sägande. Och många präster och biskopar och församlingsduktiga kommer att upprepa den risken för dig också. Att du gapar efter för mycket. Att du slarvar iväg utan ansvar och mognad. Jag kunde inte säga ja förrän jag kastat ut mig själv ur templet, liksom Jesus kastade ut månglarna. Jag ropade med Jesus: Min Gud, varför har du övergivit mig ? Och strax, mitt i utkastadheten, höll han mig i sina armar.

 Men är vi Guds-älskare om vi överger Gud-därute och Gud-däruppe och Gud-där-i-kyrkan ? Jo. Eftersom Gud har gett oss ett nytt hjärta - den verkliga kyrkan i Kristi person, där mässan firas hela dagen. Vi är inte samma gamla personer. Vi är nya personer. I samma ögonblick som du och jag tar Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare och sanna kyrka, är vi en ny person som kom in. Den har aldrig funnits i oss tidigare, eftersom Gud sätter en ny person i hjärtat på oss. Gud sätter Kristi Ande i oss. Detta är det verkliga dopet. En helt ny varelse har fötts. Är det inte underbart? Det är evangeliet. Det är de goda nyheterna. Det är Guds egen kyrka. 

Inte bara är vi ständigt för alltid räddade från synd, begången och framtida, men  Gud tar över våra liv så som de är just idag. En helt ny person har kommit till stånd som går till ditt jobb, tar hand om din familj, sover och äter och pratar som du. Gud lever ut sitt liv genom oss för att han själv ska erfarar sann gudskärlek, sann god vilja. Paulus skrev: "Ty det är Gud som verkar i er båda, som får er att vilja och att göra hans goda vilja."

 

Nu när ditt kristna liv är lätt kan du intyga, utifrån din erfarenhet att Kristus är en kärleksfull nära Gud som vill leva och agera i mitt liv. Och du kan byta alla böner mot ett enkelt: Tack Herren Jesus Kristus. Det blir den nya och eviga Jesus-bönen. Den kan vi använda när vi faller ner i synd emellanåt, för vi önskar inte att göra vad som är fel, vi önskar inte att vi misslyckas. Jesus dömer oss inte och vi dömer oss inte utan skyndar oss att tacka för det nya liv han ger oss.

 

När vi hade Gud på avstånd gjorde vi fromma saker som såg ut som äkta tjänande av Gud. Vi mådde bra på något sätt. Men det var självets rättfärdighet - eftersom vårt förbund var fel. Nu när vi är frälsta och det är fullbordat ska vi ofta göra saker som inte ser särskilt fromma ut men blir helt oskyldiga - eftersom Gud bor i oss. Felsteg blir bara felsteg, ungefär som om vi snubblar. Vi rätar upp oss och går vidare.

 

Många elever fråga: Hur ska vi veta säkert när vi gör något fel? Men jag vill svara er med en fråga: "Behöver du nödvändigtvis någon för att tala om det? Nej, för Anden sköter det åt oss och övertygar oss om felaktigt liv som inte ger glädjen. Anden kommer aldrig misslyckas med att styra oss på Guds eget sätt. När någon berättar om något han inte gillar eller något som han känner är inte är särskilt kristet, måste jag säga, "Ja, jag hör vad du säger, men jag får nog vänta på Anden för att förstå det där inuti mig själv. Jag tänker inte bestämma vad som är gott och vad som inte är gott baserat på hur det ser ut, eller hur det låter, eller hur det känns.

Vi måste i vilket fall alltid avgöra om något är gott utifrån den inre Anden. Som filosofen Maine de Biran tänkte: Vi är den andre och den andres lidande är vårt. Medlidande är det första Anden vill oss. Om vi inte är den andre, kan vi aldrig avgöra det goda. Och vi är inte snara att döma när vi är den andre mitt i dennes smärta eller olycka. När Anden ger oss medlidande och medkänsla  tar vi emot förlåtelse från Gud åt oss alla, inte bara för mig. 

Låt oss nu gå vidare i livet med vilka vi verkligen är i Kristus Jesus! Ett nytt hjärta. En ny person. Ett nytt liv. Ett nytt ändamål. En ny enhet. Ett nytt intresse. Gud är bättre på att hålla oss lyckliga än vi själva. Gud är bättre på att producera vad som kommer att behaga honom än vi. Det vi själva gör är från köttet, och köttet tjänar ingenting andligt. Anden har alltid liv. Ja just det, liv ! Kristus är liv !

Boström uppläst i början av sjuttiotalet

I början av sjuttiotalet diskuterades ofta straffets innebörd på våra filosofiseminarier på Villagatan i Uppsala. En gång när Hedenius var med vill jag minnas, läste en student upp ett genmäle på uppfattningen att straff alltid är vedergällning. För mig som ung och obeläst var texten han läste helt främmande men jag tilltalades starkt av vissa delar i den. Den lät så här:

"Att utan det goda till ändamål blott och bart vedergälla någon med ont för ont är att utöva en sinnlig och förnuftsstridig hämd, vilket för människan och samhället aldrig kan vara tillåtligt, och för den Allgode själv inte en gång möjligt, såsom redan är nämnt. De förra kunna väl få tillfoga en människa vissa lidanden, när det är oundgängligen nödvändigt för hennes högre och högsta väl, t ex den opererande läkaren för att rädda den skadades timliga liv och hälsa, och det straffande samhället befordran av den brottsliges eviga liv och salighet. Samhället åsyftar nämligen med straffet närmast ingenting annat än att betaga den brottslige lusten, eller om detta inte är tillräckligt, förmågan att yttra sin sinnliga vilja i rättskränkande handlingar, med vilka han likaså mycket motverkar sitt eget förnuftiga ändamål, som han motverkar samhällets och dess medlemmars, emedan det ena icke är möjligt utan det andra. Men att det därmed endast befordrar hans sanna bästa, ja att det till och med icke gör annat, när det genom dödsstraffet rättvisligen skiljer honom vid livet, dvs när det blott befriar honom från sinnlighet, över vilken förnuftet hos honom har visat sig sakna all makt, och med vilken han därför endast kan skada sig själv och alla andra, det kan inte sättas i fråga eller förnekas av någon, som inte är alltför okunnig om varuti människans sanna och högsta goda består. Då nämligen samhällets övriga medlemmar inte vidare hindras genom den brottsliges förnuftsstridiga sinnlighet, så kan de inte nuvarande livet lättare utveckla sig till högre fullkomlighet, vilket medför den viktiga förmånen för honom själv att han åtefår dem såsom fullkomligare i nästa livsform, varigenom där hans egen högre fullkomlighet måste befrämjas. Han förhindras således inte av det straffande samhället att bättre uppnå sitt sanna och högsta ändamål, utan han tvärtom verkligen understöds och förhjälps därtill, på sätt det kan och bör ske grenom detta, när det är givet att han inte själv kan hjälpa sig. Härvid förutsätts visserligen att människans själ är odödlig och att vi alla måste gemensamt fortgå till vårt mål genom allt högre och högre livsformer. Men utan dessa förutsättningare vore ju också hela det mänskliga livet rent ändamålslöst och i själva verket en ren orimlighet."

För den som inte alls känner igen texten, handlar det om Boström, ur hans kritik av Helvetesläran. Jag läste denna uppsats några år senare och efter att ha läst Hedenius kritik av helvetesläran. Jag fann tveklöst Boströms mer givande på vissa punkter för min egen själsliga hälsa.

- Ja men det är ju rent ändamålslöst? Eller hur? avslutade någon seminariet den gången. Ja, i själva verket en ren orimlighet !

Bra kritik av katekesen

En elev påpekade att vi humaniserar kyrkan allt mer och mer. Han hade jämfört några katekeser från olika tidpunkter och tyckts sig lägga märker till hur våra katoslak kyrka, liksom andra, har tagit avstånd från det himmelska genom humanistiska mellanled och blivit fariseriska i den mening som Jesus varnade starkt för. Ett bra exempel är 2565 i den senaste versionen av katolska kyrkans katekes där det sägs att vår enhet med Kristus sker genom våra kyrkobruk, genom dopet som genomförs av en präst på ett visst sätt. Det mänskliga dopet blir villkor för Gud ! Detta är just humanisering, vi sätter Gud på plats. Naturligtvis är vi ett med Kristus långt före någon präst utför ett dop.

På ett annat plan sker en humanisering när man som i paragraf 2563 påstår att hjärtat är det psykiska livets djupaste grund där människan fattar sina avgöranden, att det är sanningens plats där vi väljer mellan liv och död. Naturligtvis är Sanningen Gud och inte vårt fladdrande hjärta. Det pyskiska livet är det jordiska livet och inte det andliga livet. Här ser vi i katekesen en effekt av att anpassa sig till världen. Kyrkan vill bli lik goda humanistiska terapeuter. Men vår himmelska identitet är något som hör till Gud som så att säga omfamnar oss in i denna enhet som finns där från början. 

Bra kritik av en ung människa som söker. Sök vidare !

En värld utan buddhaskatten - Mappo

I japansk rena-landet-buddhsim dyker ett begrepp om den fallna världen - Mappo tomyoki - upp på 1200-talet, först hos Honen och sedan mycket starkare hos Shinran och Nichiren och andra prominenta lärare i Kamakura. Traditionellt brukar man hänföra begreppet om mappo-världen till Saicho (767-822) men någon stor genomslagskraft har det inte förrän fyrahundra år senare.

Mappo betyder en värld, vår värld närmare bestämt, där sanningen inte är tillgänglig på samma sätt som i en tidigare guldålder. Munkar kan inte längre följa buden, de många buddhistiska föreskrifterna och löftena. Det enda som kan frälsa oss är tillite till Amitabha och sägandet av Namnet. Detta ingår i ett slags försvar av den monastiska gemenskapen inför den kritik av munkarnas och nunnornas dåliga moral och hyckleri kring att ändå vara heliga som kejsaren Kanmu riktade mot klostren. Försvaret går ut på att eftersom sanningen inte längre är tillgänglig och vi lever i en förvirrad tidsålder, så kan vi inte förvänta oss att munkar och nunnor ska kunna hålla sina löften.

I det kristna Europa har vi kanske något liknande. Den heliga Birgitta kritiserade skarpt både påvar och biskopar och enskilda munkar för att hyckla sin fromhet och i själva verket leva med Venus, Mammon och Mars som gudar, inte en Kristus som ger oss sitt uppstånda liv i kärlek och renhet. Men till skillnad från buddhismen kunde kristendomen, med just sådana som Birgitta och Julian av Norwich och Richard Rolle och Henrik Suso och en rad andra, hävda att den verkliga sanningen hela tiden är närvarande och tillgänglig i Jesus Kristus.

Vi har ju syndafallet som en sorts tidig markering av en Mappo-tidsålder men genom korset och uppståndelsens ljus är all synd renad och borttagen av Guds lamm som borttager världens synder. Shinran brukar ju kallas Japans Martin Luther men han vidhöll att den verkliga buddhaskatten faktiskt var borta, vilket vore främmande för både katolska och protestantiska medeltiden.

Hegels återkomst?

Hegel är väl inte på väg tillbaka ännu, men tiden kommer tror jag. Hegel har allt samlat i en enda filosofi, som min filosofilärare på gymnasiet uttryckte det. Först det logiska stadiet universalitet - Gud i sig själv innan någon skapelse finns. Sedan kommer det logiska stadiet partikularitet - Gud skapar världen, evolutionen, historien. Nu förbereds det tredje stadiet. Sedan kommer singulariteten - människan ande förenar genom förstånd och filosofi och teologi det universella och det partikulära. Separationen och konflikten överkomms - negeras - och singulariteten, slutmålet, frälsningen blir ett faktum. Fredsfursten kan komma och det nya Jerusalem kan uppstå.

När man studerar det som skrivs och sägs om Hegel idag, märker man att endast smulor av hans filosofi uppmärksammas. Den franska neo-hegelianismen gör det till en politisk humanism, främmande för den ursprungliga hegelianska filosofin. Postmodernismen finner hegelska gester i metafysiska berättelser men missar att Hegel alltid tänkte i termer av begriplig materialitet som grund för den slutliga negeringen in i singulariteten, konceptet Själv. Det är som om varje filosofisk teknikalitet eller tematisk version av Hegel missar vad han själv var ute efter.

En gammal introduktion till Hegel - Stirlings The Secret of Hegel från 1890-talet - kan nog i sinom tid bli en uppfriskade väg tillbaka till den evigt friska Hegel och då får säkerligen teologin också ett uppsving. (https://archive.org/stream/secrethegelbein02stirgoog#page/n208/mode/2up) Kristendomen har chansen att lämna det psykologiska och humanistiska och åter närma sig Guds koncept för -- allt.

The Law of Attraction -- nytt??

Nu för tiden möter vi law-of-attraction-folk lite överallt. De finns i företagsutbildningar och i alpha-kurser, bland unga predikanter och i samtalsterapi för åldringar.

Det är nya kläder på en gammal visdom. Jesus sa: Knacka och det ska öppnas för dig, be och du ska få. Alla som ber Hans Namn, inte bara på kommando eller under mässan utan som ett eget liv när som helst, vet hur Kristus fyller upp perfektion och stämning och atmosfär och vibrationsläget. Jesus-bönen som praktiserats i över tusen år attraherar Anden och vi får mer och mer ju mer vi sjunger den eller viskar den.

Naturligtivs finns det en aura av reklamjippo över mycken aktivitet som bygger på attraktionslagen och en inte så lite intellektuell självrättfäridgthet i användandet av termen med sina underkategorier. Det är roande att höra hur Esther Hicks menar att hon är "simplistic" när hon i själva verket är avsevärt mer komplicerad och pretentioös i sina resonemang är hon alls behöver vara.

Det är också roande att se hur man inte riktigt vill medge hur gammal denna visdom är. Att Jesus insisterar på din uppmärksamhet, din tro, din vilja till fokusering är något som gärna undviks -- det måste vara mer modernt än så.

Undvikandet är också något vi känner igen i den lagiska mentaliteten. Att förklara saker som "lagar" är ett medgivande till frestelsen om självrättfärdighet. Kristus är nytt liv, befriande från Tora och lag, vare sig i gammal eller moderniserad form. Det blir en kreativ skillnad mellan att låta helig Ande forma vår verklighet och att tro sig själv om att med tanken forma den. Det senare är lite en kantiansk fälla och maskering för "jag-mig-mitt" och det bästa i det läget är att ropa Abba !! Då brukar det lossna.

Vakna upp

Ingrid Michaelson sjunger i en av sina låtar (Soldier, 2009) följande inledande rader:  

I don't believe in anything but myself

I don't believe in anything but myself

but then you opened up the door

but then you opened up the door

and i start to believe in something else

vilket mycket bra anger också vad som händer när Kristus får fokus i oss och lever vårt liv istället för oss. Det finns så att säga två vägar: tro på sig själv eller tro på Honom. Nu är Jesus all skapelses operativa vilja så naturligtvis kommer Han först i vilket fall som helst. Vi kan lugnt konstatera att folk som endast tror på sig själva ändå befinner sig i Kristus. Vi behöver alltså inte skriva det på deras näsor. En dag går det upp för dem. Som Julian of Norwich skrev: All shall be well and all shall be well.

När drömmen om jaget med sitt öde stannar, blir det tidlöst. Vi vilar med Kristus "på Faderns högra sida". I denna rymd som har egenskapen HÄR och egenskapen NÅD vet vi inte just någonting.  Det lever, det är den livgivande Anden.

Frans av Sales' dag idag

St Frans av Sales levde för skönheten hos Gud i en tid av kamp (21 aug. 1567 -- 28 dec. 1622). Han hatade inte protestanter, trots att de kallade honom Satan, utlovade  dödsstraff för honom om han tog sig in i Genéve, där han var faktiskt var katolsk biskop. Han blev dock för både protestanter, kalvinister och katoliker ett ganska fint exempel på kristen mildhet.  Han ville visa att Herrens ok är lätt att bära och hans börda är lätt, vilket lockade många själar från olika läger under 1600-talet, vilket har fortsatt in i vår tid.

Och det är faktiskt en ren vila för själen att begrunda Frans av Sales såsom vi möter honom i hans. Det som främst lyser fram är en egenartade intensitet av kärlek, tålamod och optimism. Källan till denna andliga sötma tycks vara ett stort hopp i Gud.

I sin ungdom levde han en tid i fruktansvärda prövningar när han kände sig avvisad av Gud, förlorad i hoppet om frälsning. Kanske lite smittad av kalvinska tankegångar om godtycklig utvaldhet? Han bad mycket och bönelivet tycks ha lett fram till att han äntligen insåg friheten i Kristus, den som fortfarande av många kristna inte tillåts komma hur som helst till en syndare.

Efter frigörelsen var han beredd och började framhäva det ljuvliga och lätta i sann tro. Oavsett hur  kapabla vi är att gå vilse, är vi alla lovade perfektion, kärlek, frälsning, och denna insikt gjorde honom välkomnande för alla han träffade. Medan omgivande protestanter kunde betona den straffande guden lärde Sales ut den godhet som Herren älskar oss med. Gud "häller ut sin kärlek i våra hjärtan".

Frans av Sales predikade inte, han snarare jublade av glädje när han predikade. Han framhävde ständigt tanken att hela lagen sammanfattas i kärleksbudet. Vi behöver inte frukta något. I en tid då helvetspredikningar var vanliga och skulle fortsätta att vara populära i protestantiska kretsar skriver han en lång avhandling om Guds kärlek: "Introduktion till det fromma livet" (1609). Senare skrev han en uppföljning "Avhandling om Guds kärlek" (1616) Båda är idag älskade klassiker bland många olika olika denominationer. Här finns hans verk på nätet i originalspråket.

Det är intressant (och underbart) att se hur enkelt evangeliet kan framställas, och även med vilken rikedom av bilder han skriver. Gud inte är en uppdragsgivare utan Älskaren par exellence. När denna Fader hittar ett villigt hjärta, fyller Han det med frid. Det är kärnan i Frans av Sales tidlösa budskap.

Han levde ett fysiskt krävande liv i det iskalla alpklimatet, där han kämpade ute på vägarna för att nå de människor som ännu fanns kvar i den katolska kyrkan i området. Dessa vintriga färder tycks ha varit ett av de stora glädjeämnen i hans liv.

Texter och adresser

För de som frågat efter min Kristen i gymnasiet och Katekes för hedningar, så finns de nu i pdf-format.

http://humlebo.nu/kristenigymnasiet.pdf

http://humlebo.nu/katekes.pdf

Båda är lästa av lektörer i stiftet och si så där gillade. Men jag vet inte...de passade för ungdomar på gymnasiet, kanske lite äldre också. Men ja ja. Skrivna är de i alla fall. Vatikan-radion har använt en del (det som handlar om Gollum....) och en del tidskrifter har använt annat. När man skriver något så har man strax lämnat det...

Sedan jag jag rekommendera kristnabloggar.com som är ett mycket trevlig plats för en brokig samling frispråkiga kristna. Där får vi katoliker veta vilka misstag vi gör :-))

Fastetiden - den sanna tiden

När fastetiden kommer börjar det vårvintras ! De första gassiga soldagarna mitt i snön och isen, kanske de underbaraste dagarna på året ! Det är inte pingstens överflödande blomsternåd utan den försiktiga antydan om våren. Människor som inte lever i Norden missar detta, de har det inte i sina årstider.

Men den inre fastetiden är ännu bättre. Chrysostomos säger goda ord om fastan. Det är inte bara en yttre fasta, att vi undviker kött och festmat. Det är också en inre fasta. Vi låter ögonen fasta genom att inte springa efter lustens bilder. Vi låter öronen fasta genom att inte lyssna på struntprat, vare sig det verkar positivt eller negativt. Vi låter tungan fasta genom att inte kritisera andra eller upphöja sig själv, den gamla onda människan. Vi låter händerna fasta genom att inte jaga efter ting och ägodelar. Vi låter tänkandet fasta genom att inte tänka strunt och ha negativa minnen av något slag. Vem behöver minnas något? Inför det Heliga behöver vi endast vara.

Minoror i julnatten

En religiös institution i Sundsvall lyser i julnatten med inte mindre än 65 minoror, förkunnande att det Heliga inte bara finns i templet utan har kommit till oss i Messias. Det är glädjerikt när man går på hundpromenaden, sista för dagen.

Och namnet är underbart : Mitt Hem. Jag Messias är i Jesus Kristus verkligen vårt hem -- om vi låter det komma till oss. Men vänta nu….de har dragit samman orden till Mitthem. Är inte det ett bostadsföretag?

Hittade en fin text på bloggen Hållplats 2013 som säkert ställde om mina ögon så att jag såg sanningen i den mörka staden:

"Kring advent och jul är vi omgivna av traditioner, kristna traditioner. Men de allra flesta vet inte ens om det. Vi tänder våra adventsljusstakar på bordet och i fönstren, hänger upp stjärnor och inväntar julen. Men hur många vet varför adventsljusstaken egentligen pryder våra fönster? Här kan man verkligen fråga sig hur det kommer sig att kyrkan är så dålig på att berätta. Här finns något som alla har hemma i sin vardag, det borde vara ett guldläge för berättelsen. För den där sjuarmade ljusstaken i våra fönster är ju mer än bara vacker och mysig, den bär en berättelse med sig. Den sjuarmade ljusstaken har sin bakgrund i den ljusstake som fanns i templet i Jerusalem. Den brann där för att vittna om det heligas närvaro i det judiska templet. Den sjuarmade ljusstaken, Menorah, hör hemma i templet och judarna väntar på att få tända den där igen när templet är återuppbyggt och Messias har kommit. Vi som är kristna, vi menar att Messias redan har kommit i Jesus. Därför tänder vi våra ljusstakar i fönstren för att alla ska veta och få del av det glada budskapet. Adventsljusstaken är ju bara en av de saker som bär en berättelse värd att berättas, adventsstjärnan, Lucia, stjärngossarna, tomten är andra exempel."

Ljuset på avstånd

Det verkar som många kristna inom olika denominationer aldrig kommer längre än till en erfarenhet av syndernas förlåtelse och ett hopp om en framtida härlighet i Herren. Men trons löfte gäller mycket mer än så. Kristus vill sätta bo inom oss här och nu och medleva våra liv. Vi ska bli ett såsom Sonen är ett med Fadern och det handlar inte om en enbart intellektuell tro på kateketiska påståenden. Att leva med saknaden av full glädje i Kristus är som att bära med sig ett tomt hål och vänja sig vid denna rätt låga livskänsla. Knappast vad Paulus berättar om i sina brev.

Troligen lär sig människor, som är troende och duktiga kyrkobesökare, att känsla av saknad och framskjutet hopp är ett religiöst liv de vill leva. Naturligtvis är det inte så. De vill leva i stor glädje med Kristus, de vill dela den härlighet som givits åt dem på korset och genom uppståndelsen. Faktum är att många som vet sig helt förlåtna av Kristus, renade och rättfärdiggjorda, ändå lever i elände, andligt sett. Det religiösa livet blir gester och riter som inte ändrar detta elände. Man är inte säker i sin frälsning, man upplever inte att Jesus Kristus är med i livet utan lyser endast på avstånd.

Detta blir ett misstroende emot Herren. Det är som om man säger: Ja tack för allt du gjort Herre, men det räcker inte. Jag är inte nöjd.

Säkerheten i Gud

När vi säger att det finns en Kristi rike som väntar på oss, eftersom Han räddar oss ditt - vad menar vi då? Många judar menar att vi inte ska spekulera för mycket om detta. Andra traditioner spekulerar desto mer, skildringarna av Sukhavati inom Amitabhabuddismen t ex och Bhaktitraditionen med Vrindavan där kärlekslekarna hos Gud skildras med hänförd förtjusning.

Påven Franciskus har en intressant tanke om detta. När vi säger att vi tror på livet hos Gud när döden inträtt, menar vi att vi har säkerhet och trygghet i Gud. Tron är vila i Gud, säkerhet i denna vila. Det är mindre ett teoretiskt teologiskt påstående.

Och så får man intrycket av att Franciskus ser på de flesta av våra viktiga teologiska grunde. Vi menar att vi kan leva i visshet, alltså i Gud. Det är Guds liv i oss i vår tro som är huvudsaken.

Som Gud ser oss

En tanke från påven Franciskus: vad händer med vår värdighet om vi ser oss som Gud ser oss? Gud älskar oss och sätter oss högt i värde. Så ska vi ses oss själva. Franciskus minns hur hans farmor i sin kammare hade en skylt på väggen med dessa ord om att se dig själv såsom Gud ser dig, och att han aldrig glömt de orden.

I våra lutherska nordeuropeiska länder har vi lärt oss något annat. Vi har sett oss identifierade med synden. Även i min kyrka finns ett ganska rättvist rykte om "skuld" som katolikens främsta kännetecken. Därav springandet i biktstolarna för att "bli av" med denna skuld. Men när vi ser oss som Gud ser oss, betänker Hans uppfattning om oss, händer något annat med vår värdighet. Vi erfar den och växer i den.

Franciskus påpekar också att den dom som Kristus ska hålla över oss är en kärleksdom. Vid den domen är det just Guds uppfattning om oss som Hans älskade, som kommer att råda i den kärleksfulle domarens hjärta. Vi kan dö när som helst. Men den kristne som har dessa ord i sinnet kan vara lugn.

Döden som pekare

Gud är liv, inte död, säger påven Franciskus I i skriften "Sobre el cielo y la terra". Det finns ingen död i Guds liv och han ger oss endast liv, inte död. 

Men hur kom då döden in i vår existens? Franciskus säger att det är en reaktion på att vi är perfekta skapelser. Det är mycket intressant - det är själva perfektionen i oss som är orsaken till en reaktion från en avundsjuk demonisk makt. Gud gör oss till sin perfekta avbild och först en demonisk reaktion kan införa döden, fast den från början är besegrad i Kristus.

Sedd så blir döden en pekare på vår perfektion såsom Gud vill ha oss och på vår frihet. Ett väldigt uppfriskande perspektiv från vår biskop i Rom.

Kan inte vara partisk

I dagen bibelläsningar står i Predikaren:  "Herren är en Gud som inte kan vara partisk." (35:12) och det är ett intressant påstående. Det stämmer endast om vi inte externaliserar Gud till en lagledare. Så har människor gjort i alla tider. Gud är på vår sida, eller Gud är med mig i detta känner jag. Gud är med vår kyrka mer än andras, vår tradition mer än andras, jajamen. Det går att bevisa...

Men när Gud flyttar in i ditt liv faller hela frågan om Gud är med oss eller inte, om vi utför Guds vilja eller inte. Hela denna religiösa värld där vi tolkar och utrönar Guds vilja för att i akt och mening utföra den, faller undan som en dimma upplöses i solen, den sanna sol som Kristus är - fint skildrad i påven Franciscos första encyklika Lumen fidei. Gud lever som denna sol i ditt liv och endast kärlek är för handen i alla manifestationer av tillstånd och handlingar. Du tar ansvar för allt som sker genom att låta Herren vara den opartiske Tvättaren av allt som inte är äkta.

Legendernas socialrealism

Katolska kyrkan är historiska kyrkan. Just de här dagarna i oktober innehåller en del intressant helgonhistoria. Legenderna är ju alltid överdrifter men ibland finns en historisk kärna. Den 21 oktober kallades förr Elvatusen Jungfrur och syftar på de kvinnor som under återfärden från Rom under S:ta Ursulas ledning led martyrdöden i Köln omkring år 304.

Legenden har, säger Frithiof Dahlby, historiska rötter. På 100-talet grävde man på "Ursula-åkern" fram ett stort antal martykroppar. Säkerligen är dock siffran 11 000 betydligt överdriven. Det torde vara så att förkortningen XI.M.V. som betyder elva (XI) jungfruliga (Virgines) martyrer (Martyres) av misstag tolkats som XI Milia Virgiinum, dvs elva tusen jungfrur.

Ursula var enligt legenden dotter till en from kristen konung Nothus eller Maurus av Brittanien. En hednisk prins vid namn Ethereus begärde henne till maka och hon svarade att hon kunde tänka sig att trolova sig på tre villkor. Kungen skulle till tröst ge henne tio jungfrur, av vilka var och en i sin tur skulle ha tiotusen jungfrur i följe. Vidare borde man ge henne elva skepp och tre års frist. Och för det tredje måste ynglinge låta gifta sig innan fristen var ute.

Prinsen gick med på villkoren och Ursula begav sig med alla jungfrur sjöledes på väg till Rom. Under färden blev de alla omvända och döpta. När de kom till Köln visade sig en Herrens ängel för Ursula och sa att de alla på återvägen skulle samlas i denna stad där martyrkronan väntade dem.

Anlända till Basel lämnade de fartygen och fortsatte till fots. I Rom blev de mottagna av påven Cyriacus som själv härstammade från Brittanien. Sedan jungfrurna besökt martyrernas gravar i den heliga staden följde påven med dem på återvägen. Men när de kom till Köln hade staden belägrats av hunnerna som med vilda tjut kastade sig över jungfrurna och dödade dem allesammans. Endast Ursula var ännu vid liv. Hunnernas kung Guan beundrade Ursula för hennes skönhet och ville gärna göra henne till sin maka. När hon vägrade la Guan en pil på sin båge och dödade henne med en pil. I samma ögonblick som martyriet var fullbordat jagades hunnerna på flykten av elvatusen änglar. De befriade innevånarna i Kölln jordade martyrerna och byggde en kyrka till deras ära.

S:ta Ursula framställs med pil, korsfana och fartyg. Sin mantel breder hon beskyddande ut över sina jungfrur. Hon är skyddshelgon för ungdom, lärarinnor och äktenskapet samt anropas om en salig död, mot barnsjukdomar och om en mildring av den növdändiga skärselden.

Den 22a oktober firar kyrkan Cordula, det lilla hjärtat, som enligt legenden tillhörde de elva tusen jungfrurna men gömde sig på skeppet över natten. Följande morgon, när hon hört vad som hänt under natten, skämdes hon så över sin feghet och gav sig frivilligt till känna och blev strax dödad av en pil eller en lans. Hon firades dock inte tillsammans med de andra så hon visade sig en tid därefter i en vision för en kvinnlig eremit och kungjorde då att hennes fest skulle firas dagen efter de elva tusen jungfrurna. Hon avbildas med ett litet skepp i handen, där hon gömde sig, och med lans eller pil, krona och palm.

Man kan tänka sig dessa legender som en sorts dramatiserade socialreportage för de som lyssnade till dem under medeltiden. Jag finner dem fortfarande intressanta. Grymheter och svagheter blottas friskt, liksom längtan efter martyriet. Saga och realism blandas. Men det fina är att tron alltid finns med som det innersta i dem.

Vara katolik 7

7. 

Att leva i den uppståndne är också att se uppståndelsen för alla. Detta är den ursprungliga katolska nya existensen genom Kristus. Som Paulus skriver: om inte de döda uppstår ur döden så uppstod inte Kristus. Alltså har vi alla del i uppståndelsen genom Messias. Detta budskap avslutar den judiska religionen och egentligen all religion. Kristi uppståndelse är ett fait accompli som vi alla lever av och lever i den nya existensen som är evigheten.

Under historiens gång har den nya religionen och de många kyrkobildningarna förpassat denna centrala livssanning hos den tidiga husförsamligen till en väsentlig men ändå relativt skymd del av lärobyggnaden - eskatologin. Det som var själva kärnan i Messias-rörelsen har blivit en kontroversiell teologisk detalj. Allt mer har temat "komma till himlen" nedtonats till förmån för andra teologiska teman.

Man kan spekulera i varför det gick så här. Kulturell press på innehåll är troligaste orsaken. Det "räckte" inte med att höra till Messias och leva i denna tillhörighet. Men samtidigt kunde ingen hindra denna ursprunliga katolicism att fortleva i periferin. Så får vi kanske tänka oss denna periferi som det viktiga under historiens gång. Varje generation kan se människor som väljer detta liv i den uppståndne och inte tar den världsliga kyrkans aktiviteter på så stort allvar. En radikal ådra finns kvar i en mer och mer världslig institution.

Vittnena till den uppståndne var de som skapade denna Messias-rörelse som ger nytt liv i honom. Men vi som inte såg honom med våra egna ögon? Här är Paulus vår hjälpare, vår apostel. Han hade aldrig sett Jesus innan uppståndelsen. Detta tycks inte alls störa Paulus i sitt liv med Messias, den uppståndne. Detta är viktigt för oss att begrunda.

För både Paulus och alla andra som runt medelhavet och i Syrien dras till denna messianska rörelse är det inte avgörande att själv ha sett Messias som uppstånden och inte heller att ha sett honom innan hans uppståndelse. Jesus från Nasaret är den ännu icke uppståndne och det är inte nödvändigt att ha sett honom. Inte heller att känna till allt som hänt, alla anekdoter folk kunde berätta, alla uttalanden han gjort. Att dras till den stora tilliten är det väsentliga, en tillit som äger rum i en samvaro med andra heliga. 

Det är i den judiska diasporan som allting sker. Den består av minst fem miljoner judar, vilket är mer än de som fanns kvar i Palestina. I Alexandria finns 180 000 vid denna tid, i Rom 50 000. Det är utanför Palestina som denna messianska rörelse lever och växer. De senare evangelierna försöker sätta Jerusalem i centrum, men detta är ett tillrättaläggande för den nya kyrkans senare behov av Jerusalem som mittpunkt för den nya religionen. Både Jesus och Paulus behöver inte Jerusalem, och de tidiga hemförsamlingarna lever i Messias den uppståndne och inte i någon världslig geografi. Det är en demokratisk, egalitär och universell rörelse som inte likt en religion binds till en plats eller ens en tradition. Den bygger på att uppfatta det nya i att Jesus lever dig, snarare än att du lever och förbättrar dig - allt lag och förbättringsreligion.

Paulus ger oss en berättelse som säkerligen de första kristna tog fasta på. Gud lovar Abraham en avkomma. Denna avkomma skulle om vi trodde, ge oss liv. Lagen kom men gav inte liv. Till slut kom Jesus Kristus, avkomman och den tro som verkligen ger liv. Det är tron, inte förbättringen eller religiositeten som är det avgörande för detta nya som ger liv och liv i överflöd, ja i evighet.

Jag brukar försöka hålla mig till denna paulinska version av lag och nåd, eller gärningar och tro inför mina elever. Men det är svårt. Lag och nåd är dödsfiender. Löftet till Abraham är antingen giltigt genom tron eller genom lag. För många är det obegripligt att förstå varför lagen, eller den moraliska ordningen över huvud taget finns till. Den naturliga människan har endast lagen att gå till, förr som idag. När inte Jesus får leva i dig och forma ditt liv, behövs ordningar, hierarkier, värdemål och moraliska delmål för livet.  Och när vi har människor som är religiösa men inte har Jesus Kristus som motor får vi en religion som vill kombinra lagen och förbättringsanden med det nya förbundet i Jesus.

Kombinationsreligionen hävdar att moralisk upprustning och tro kan flyta samman. Alla katekeser har en moralisk avdelning. Församlingtro och församlingstukt hör ihop. Varje plats jag någonsin har varit på i den organiserade religion har jag upptäckt att tro finns. Men Paulus menar att de aldrig flyta ihop. De har alltid varit dödsfiender. De kommer alltid att vara dödliga fiender. Vi måste göra ett val.  Pauli första brev, Galaterbrevet, handlar om detta, liksom senare Romarbrevet. Ska du leva enligt lagen eller genom tron på det som löftet en gång avsåg?

Många som finner Kristus går tillbaka till förbättringsreligionen efter en tid av entusiasm för Jesus, en smekmånad så att säga. Sedan kan de stanna livet ut i religion som kombinerar Toran med tron på Kristus. Idag växer många messianska rörelser upp bland unga människor, som gör exakt på det viset. Ett steg tillbaka till det som är helt motsatt. Varför? Den naturliga adamnaturen i oss fungerar så. Paulus säger inte att om de klev tillbaka in i lagen skulle deras frälsning gå om intet. Men han säger att om du går tillbaka till lagen, ger du upp vägen för nåden. Och du drar nederlaget på dig för du kan aldrig fylla förbättringsreligonens krav, inte ens i den liberalaste och vagaste form.

Lagandligheten försöker plocka ut lagbitar de vill behålla. Det är vad jag brukade göra. Jag tände sabbatsljuset fredag kväll, läste vissa judiska böner jag fann i Siddur över mat och resa och tandborstning. Jag gjorde korsteckent inför vissa saker och företeelser. Jag höll fastor (inte så stränga) och letade trevliga dietregler att följa. Jag betalade tionde i form av kyrkoskatt.  Jag försökte följa de tio budorden. Förbättringsandligheten. Men som Paulus säger: antingen håller du hela lagen. Eller blir du enligt lagen själv fördömd. Det har ingenting med tro att göra, det har ingenting med att Jesus vill bo i dig och leva dig. 

Många plockar ut delar av Mose lag, av Bergspredikans lag, av katolicismens eller metodismens lag, min pastors lag och värderingar, min makes åsikter om rätt och riktigt inom trons värld. Och så vidare. Lag i all oändlighet. Jag såg inte att lag och nåd är dödsfiender när jag flirtade med sabbatsljuset. Jag såg inte att jag inte kan leva under båda. De utesluter varandra !

Det var vettigt för mig att vara religiös och katolik. Det löste många problem och många kan intyga detsamma i sina liv. Det var meningsfullt att vara en extern kristen, försöka hålla en extern uppsättning regler. Det var skönt att ha katekesen på arbetsbordet, bredvid Bibeln. Jag hade förkärlek för en katekes av pater Wehner från en tidigare epok i det katolska Sverige. Jag kunde dessutom inte göra något annat än vara förbättringsreligiös, eftersom jag alltid hade varit en utåtriktad person som bedömde allt efter deras frukter och konsekvenser. Alla jag kände, utom farmor, växte upp som externa personer. Vi definierade oss själva i förhållande till andra personer, saker och händelser som berättade vilka vi var. Jag definierades av musiken, bandet, människorna kring bandet, flickorna kring bandet. Längre fram som intellektuell filosof och lärare. Samma lag i meningen extern förbättring. Inför konversionen till katolicismen ställde jag därför externa frågor: "Vad ska jag göra? Vem blir jag nu?" och referensgruppen var de katoliker jag beundrade till det yttre. Jag hade ingen aning att detta är dödsfienden till tron, till att i tron låta Jesus leva mitt liv. Men lagen är genom sin smärta en pedagog, som Paulus säger.

Det finns inget liv i lagen eller den moraliska förbättringen. Det enda lagen säger är vad du borde göra men inte kan göra. Förbättringsanden kommer aldrig att ge upp sitt krav på att du borde göra det och de och det. Det är en gudomlig auktoritet bakom detta "borde" som både Koranen och filosofen Kant säger.  Gud gav ju, via en ängel enligt Paulus, denna lag till Moses. Vi ska hålla oss under detta gudomliga "borde" och fördöma och döma till döden de som bryter lagen.  För det finns inget i vårt kött som erkänner "Jag kan inte göra det. Jag inte kan hålla lagen genom min egen insats! Hjälp!".  Allt i vår naturliga mänsklighet säger snarare: "Jag ska försöka ! Med Guds hjälp kanske jag kan klara av det. Jag tänker be om detta varje dag!" Så uppstår petitionsbedjandet som en ryggrad i förbättringsandligheten.

Allt i detta program för andlig förbättring är faktiskt utformat för frustration och misslyckande. Ändå finns det en poäng med detta. Genom att religionen visade mig hur andligt död min naturliga varelse är, kunde jag höra Herrens knackning och släppa in honom i mitt liv. Den verkliga eukaristin kunde börja. Sålänge Han fanns endast i en oblat välsignad av en vigd präst kunde jag förbli misslyckad utanför Gud och vara endast religiös och kyrlig. Men när Kristus själv flyttade in eukaristin i mitt hjärta kan äntligen mässan bli den festmåltid den ska vara, dess ursprungliga mening.

Jag minns att pratade med en grupp konfirmander i Härnösand och svarade på frågan om vad konfirmation egentligen konfirmerade. Att vi misslyckas med att vara goda, svarade jag. Och alla log. För trots att ingen av dem var över 15 insåg alla att så fungerar vi. Nu kan vi gå vidare med detta i bagaget sa jag, gå vidare till att låta Kristus leva oss istället. 

Många citerar Galaterbrevet 2:20 och bortser från dess sammanhang. Det följer omedelbart Paulus förmaning till Petrus angående lagen. När Paulus säger att han är korsfäst med Jesus syftar på lagen, inte någon sorts andlig självdöd, hur heroiskt och självutplånande detta än är i förbättringsandligheten. Paulus sa att en gammal inställning till religion och till Gud dog på korset med Kristus. Försöket dog, försöket att hålla lagen. Detta är så annorlunda mot det romantiska skimmer jag ofta mötte i katolska kretsar kring självförnekelse.  

Försöker vi hålla förbättringsreligionen lever vi efter köttet, bara i en religiös form. När mina eller dina andliga ansträngningar är referensen, handlar det om att leva efter köttet. Det är denna referenspunkt som dör på korset med Kristus, som är löftets uppfyllande, löftet om en tro som ger liv, det löfte som Abraham fick långt före någon förbättringlag kommit till. Nu är Kristus i mig min referenspunkt. Eukaristin har flyttat från det sakraliserade brödet i mässan in i mig, exakt det som brödet ursprunligen var, det livgivande, att få himlen på jorden. Jag minns ett samtal med Erwin Bischofberger, författare till boken "Guds födelse i människan" hur jag så gärna ville förstå (fast jag ännu inte var mogen för det) Enhetens bröd som Kristi enhet med mig i mitt hjärta. Han lever sitt levande bröds liv genom mig. 

Först många år senare kunde jag ta emot denna sanning, denna Guds födelse i människan. Istället för at externalisera Gud till ett sakrament kan sakramentet komma in i vårt hjärta. Vi vet först då vem som egentligen är vårt liv - Kristus . Vi litar på att Han leder oss , öppnar eller stänger dörrar för oss, talar direkt till oss , ge oss ett meddelande eller vad som behövs för tillfället. Vi litar på att Han lever genom oss. 

Den nya kyrkan

Vi ser varje dag lite av påven Franciskus' vision för kyrkan. Vi har anat dem en tid - den primära godheten, miljöengagemanget, kritiken av kapitalismen, hjärtat tro på Kristus snarare än teologins, och den stora evangeliska uppgiften att förnya vår katolska kyrka. I somras kom en lång intervju med La Civilta Cattolica, den italienska jesuitiska tidningen. Den publicerades samtidigt i jesuitiska tidskrifter i 16 länder, inklusive USA magazine i USA.

I en artikel jag skrev då som KM inte ville ta in, tog jag upp några punkter sedan jag läst intervjun.  Jag skrev: 

I den 12.000  ord långa artikeln utvecklar Franciskus I sina banbrytande kommentarer under sommaren om homosexualitet och erkänner några av sina egna fel. Han talar om sina favoritkompositörer, konstnärer, författare och filmer (t ex Mozart, Caravaggio, Dostojevskij och Fellinis " La Strada "). Han talar om bön och säger att han ber även hos tandläkaren!

Uppfriskande för många av oss katoliker sticker hans vision av kyrkan ut, framför allt eftersom den kontrasterar  mot många av prioriteringarna hos hans omedelbara föregångare, Johannes Paulus II och Benedikt XVI . De var båda intellektuella giganter, läran var avgörande, en orientering som styrde valet av en generation av biskopar och kardinaler runt om i världen.

Franciskus I säger att de dogmatiska och moraliska lärorna i kyrkan inte är i balans med varandra. Exegeter och teologer kan hjälpa kyrkan till goda omdömen, men normer och diciplilner är alltid sekundära. De var en gång viktiga men är idag utan värde ("una vez eficaces pero ahora sin valor ni significado") De skapar en monolitisk vision, utan nyanser, av kyrkans liv och lära.

"Kyrkan kan inte kan vara besatt av undervisning av en osammanhängande mängd läror som envist skall införas". "Vi måste hitta en ny balans, annars kommer kyrkans moraliska byggnad falla ihop som ett korthus, vi kommer att förlora evangeliets fräscha doft"("perder la frescura y el perfume del Evangelio").

På ett drastiskt sätt vill vår påve att kyrkan ska likna ett fältsjukhus. Efter striderna ska kyrkan läka såren efter sin trogna och gå ut för att hitta dem som har blivit sårade, som av olika skäl uteslutits eller har fallit bort. Det är meningslöst att fråga en allvarligt skadad person om han har högt kolesterol och om graden av hans blodsocker !  Man måste läka såren, hjälpa de lidande. Sedan kan vi prata om allt annat.

Påven ger luft åt det som många katoliker känt de senaste åren: kyrkan har låst in sig i små saker, i småaktiga regler, i en sorts trist och trotsig medelmåttighet. I Sverige kunde vi se det när Katolsk Magasin som under 1990-talet var en frisk fläkt i kyrklig press, plötsligt blev av med sin chefredaktör och bytte både format och perspektiv. Den blev tristare och trångsyntare. Franciskus I har en vidare himmel att operera under, Han säger i artikeln: "Det viktigaste är den första förkunnelsen: Jesus Kristus har räddat er !" Detta är huvudbudskapet i glädje och medkänsla. Biskopar och präster i kyrkan måste vara föregångare i barmhärtighet inför alla. Kyrkan måste vara inklusiv, inte exklusiv och självgod.

Uppmaningen från påven kommer sannolikt att reaktioner särskilt i USA, där en lite arrogant och aggressiv atmosfär gjort sig gällande sedan slutet av 1990-talet.  Säkerligen kommer vissa röster (t ex EWTN, Catholic Answers m fl) och vissa biskopar offentligt uttrycka bestörtning över att Franciskus inte hamra ut dogmatisk undervisning om abort, preventivmedel och homosexualitet. Istället talar han om godhet, godhet, godhet. Det står inte alla ut med. Samtidigt är Franciskus I älskad av kristna över hela världen, pressen hyllar honom, hans öppna mässor slår deltagarrekord i Rom och hans unika förmåga att beblanda sig med kreti och pleti vållar säkerhetspersonalsen gråa hår och vanligt folk känner sympati. Han är tämligen unik och kanske det som får vår kyrka att växa i den yngre befolkningen världen över.

En amerikansk programledare sa nyligen i ett radioprogram att den positiva pressen snart kommer av sig när det går upp för folk att Franciskus I är praktiserande katolik. En mycket märklig kommentar. Ville programledare att påven INTE ska vara omtyckt? Att skillnader och animositet måste betonas? I ett tydligt ögonblick hörde man den självgoda katolska nykonservativa strömningen ogilla att Franciskus är omtyckt av många för sin hjärtlighet och uppenbara naiva godhet.

Vissa amerikanska biskopar var också bakom Benedikts XVI's  tillslag mot amerikanska nunnor, som anklagades för att låta läran stå tillbaka till förmån för deras arbete med sociala rättvisaför de fattiga - just det som Franciskus tycker ska ha prioritet.

Franciskus I är den första jesuiten som blit påve. Han blev intervjuad av Civilta Cattolica redaktör Antonio Spadaro under tre dagar i augusti i Vatikanens hotell där Franciskus valt att leva snarare än i de påvliga lägenheterna. Ingenting Francis säger anger någon direkt förändring i kyrkans undervisning. Men han har lyft den moraliska tonen och breddat attityden till alla människor, icke-troende såväl som troende av alla denominationer. Han signalerar nya prioriteringar som ligger närmare evangeliets enkelhet och godhet.  Benedict XVI och Johannes Paulus II ter sig akademiska i jämförelse.

Den nya tonen är synlig i hans enkla stil, sin uppriktiga medkänsla med utsatta, hans uppsökande verksamhet till de mest marginaliserade och hans insisterande på att präster ska vara omhändertagande pastorer, inte byråkrater eller magistrar.

"Barmhärtighet har varit kännetecknande för hans påvedöme från dess tidigaste dagar" skriver pastor James Martin, redaktör för America Magazine. Intervjun visar en mild pastor som betraktar människor som individer, inte kategorier. Det visar också en mycket mänsklig Franciskus. Han har inga särskilda betänkligheter om att erkänna att hans tid som general i Argentinas jesuitorden under 1970-talet - var svår på grund av hans " auktoritära " temperament .

"Jag har aldrig varit ett högerkanten. Det var mitt auktoritära sätt att fatta beslut som skapade problem"  säger han. För två månader sedan orsakade Franciskus höjda ögonbryn under en presskonferens när han fick frågan om homosexuella präster . "Vem är jag att döma om sexuell läggning av präster, så länge som de söker efter Gud och har god vilja", svarade han.

"En person frågade mig en gång på ett provokativt sätt om jag godkänner  homosexualitet. Jag svarade jag med en annan fråga : "Säg mig: när Gud ser på en homosexuell person, stöder Han då existensen av denna person med kärlek eller förkastar och fördömer Han den här personen?"

Franciskus I menar att vi alltid bör tänka på personen. I livet följer Gud personer och vi måste stödja dem utifrån deras situation. Det är helt nödvändigt att vara med dem med barmhärtighet. När det sker  inspireras vi av den helige Ande att säga rätt sak.

Nyckelnormen är för kyrkan är enligt Franciskus att välkomna. Inte utesluta med magisterfasoner. Istället visa barmhärtighet och inte fördömande. Den katolska kyrkan bör vi tänka oss som ett hem för alla, även osäkra och icke-troende, inte som ett litet kapell som rymmer endast en fåtalig grupp av utvalda personer.

Franciskus I säger helt riktigt att vi är i fara när vi gör den universella kyrkan till en skyddad klubb för vår medelmåttighet ("No podemos reducir el seno de la Iglesia universal a un nido protector de nuestra mediocridad”). Inte desto mindre börjar nu grupper bildas i motstånd till Franciskus och vi får be för kyrkan framöver.