Den nyttiga skulden

"Katolik? Men varför håller ni på så mycket med skuld?"

Ja kanske för att folk har fullt av det i sina dagliga liv? Och försöker låtsas som det inte är något problem.

Katoliken är som musikkännaren på konsert -- inte bara den övernaturliga magiska skönheten är uppenbar, men även villkoren för den. De grova synderna är kanske inte så svåra att upptäcka. De är som när navigatorn i bilen väljer en helt annan ort som slutmål. Men när bara störande omvägar eller onödigt krångliga vägar väljs av vår GPS, får vi de veniala synderna. De missar inte slutmålet, den övernaturliga kärleken från Gud och till Gud, men är nog så försenande och egentligen onödiga. Och problemskapare i vardagen.

En god gammal kristen, en mennonit, gav mig följande perspektiv: Sluta inte uppskatta den inbyggda sensitiviteten som varnar oss för veniala synder. Den är ett tecken på vår djupt liggande vilja att inte uppehålla oss på områden som är fientliga mot God.

Det är en stor gåva att inte förlora känslan för synd och efterkommande skuld. Framför allt gäller detta de många underlåtelser som får vår GPS att köra knäppa vägar. Rätt många är de underlåtelser som vi tycker är försumbara: bristande uppriktighet i våra intentioner, bristande medkänsla, slöhet, otålighet, tysta negativa ömdömen om andra, likgiltighet för andras smärtor, smygande avund, bitterhet i det tysta, fasthållande av saker och egendomar,  avsaknad av tacksamhet, distraktioner och rastlöst beteende, sensuella frestelser som visserligen avvisas, men endast kraftlöst avvisas, bristande hjälpsamhet mot de som behöver oss, låg grad av hjärtlighet till de nära och kära eller kollegor på arbetet, fåfänga i sina många utformningar, instängda perspektiv "inifrån lådan"....
Att uppfatta dessa dissonanser hör till musiknjutarens kunskap. Den största musiken spelas för oss varje dag --- sfärernas musik, Gud som får allt att röra sig.

Sekularismens varianter

Grovt sett verkar sekularismen ha minst tre ansikten. Det första är en stor grupp som är aktiva med de stora kristna värdena och skapar ett liv och ett samhälle med dem som grund. De vågar inte ha hopp om himmelen men jorden har de hopp om. De är i praktiken goda kristna men ser sig som sekulära. Ibland döper de sina barn och låter dem konfirmeras men förblir sekulära. Jag möter många av den här sorten och känner stor sympati för dem. Ibland kallas de "idealister" eller "humanister".

En annan, kanske ännu större grupp utgörs av de som saknar någon mening med själva tillvaron men istället skapar gedigna listor på kompensationer: en bra bostad, en rejäl och bra bil, bra skolor för barnen, mat med kvalitet och sund sammansättning, resor till bra hotell och fina alpina orter, bra sommarhus, kanske lite lyxiga, ett aktivt sällskapsliv med påkostade sammankomster. Man upplever att dessa kompensativa saker inte håller så länge, det gäller förnya dem, sikta högre och jaga upplevelser utöver det vanliga.

En tredje grupp som sannolikt inte är så stor som de båda föregående är de som är sekulära med en häftig lösning. Livet har ingen mening i sig men ett fanatiskt intresse kan ge något som liknar mening: politisk aktivism eller extremism, religiös aktivism och extremism, naturskyddsaktivism och extremism, spelaktivism, sportaktivism och intensiv "hejarklack" nära fotbollshuliganism. Man löser livets brist på övernaturlig mening med en nästan övernaturlig aktivism av något slag. Det är en sorts nihilism med religiös iver.

Under alla dessa tre former av sekularism finns sannolikt en djupt liggande besvikelse att livet inte har någon förankring i Guds kärlek som skapar och fyller oss. En besvikelse som liknar skuld. Det är bara rätt jobbigt att tänka på hur meningslöst det känns "när inget händer" och därför gäller det att inte tänka så mycket utan handla, vara aktiv, köpa saker, planera resorna, bygga husen, träna och vara igång. Som filosofen Charles Taylor skriver, de lever i en värld som saknar magi.

Och ändå finns magin i allt som pågår, genom Den som älskar oss och allt som skapas ! Eller som den gamle blinde munken i slutet av filmen Die Grosse Stille säger med ett leende: När man vet att Gud är oändligt god, kan man se glädjen i allt som sker i ens liv. Det är att vara lycklig.

Den goda trenden forts.

Det är en sorts reducering som protestantismen och humanismen utförde, i den goda tron att "rensa" bort medeltida magisk kyrkotro. De som först hängav sig åt denna reformering var ofta rätt gott beställda unga intellektuella män. Stort ego och arrogant självsäkerhet präglade många av dem. Att riva ner en kultur, den sakramentala katolska, verkade så nödvändigt och friskt. Begåvad medelklass i städerna gick i bräschen. Genever, Frankfurt, Strasbourg, Leyden, La Rochelle, Worms, Orleans och lilla Nyon -- här fanns den nya friska ungdomliga revolten. Det var ett tänkande som passade en ny ekonomisk grupp som aristokratin hatade. Den "protesterade" mot mystiken i naturen och mot mystiken i supernaturen i den sakramentala och kontemplativa kyrkan. Man kan inte lita på dessa former av "dolda" budskap. Predikan över ordet får ersätta mystiken. Människan får ersätta Guds hemligheter.

Den goda trenden idag till katolicismen är säkerligen en längtan tillbaka till inkarnationens stora mysterium, men inte endast en regressiv längtan utan också en prospektiv. Mässan är i centrum och i centrum för den är sakramentet vid altaret. Men inte som medeltida nativ magi utan som levande verklighet för oss alla. Fortfarande, precis som förr inom protestantismen, känns mässan främmande för många. Svenska kyrkan använder numera tydligt termen "Mässa" och försöker komma närmare mysteriet. Men samma skepsis finns kvar: hur kan någon med sitt tänkande bevarat vara säker på att brödet som ser ut som en oblat, verkligen är Kristi kropp? Hur kan man psykologiskt verkligen erfara att vinet är Kristi blod utgjutet för oss? Många slipper ur det med: det är ju bara symboler, vi kan ha juice istället. Men kvar är tvivlet. Precis som 1500-talets reformatörer är många i kyrkan mer bekväma med att slippa lita på mysterier och istället lita på sin egen "tro" och det som står på pappret i den Heliga Skrift och som predikanten säger så att vi hör det i realtid.

Historiskt sett var det också en logisk utveckling att affärsmännens och humanisternas religion måste vara en som beror på individens egen vilja, egen tro, och inte lita på Guds osynliga och dolda verksamhet. Ibland har jag mött elever som kommit hem från två veckor i Taizé och har blivit betydlig mer katolska i sin öppenhet. Kanske har de snart fallit tillbaka i leden i sin frikyrkoförsamling igen.

Jag uppfattade nog redan tidigt protestantismen som en ängslig religion. På samma sätt som en tonåring som gör uppror mot mamma och går sin egen väg, säkert ibland känner osäkerhet, hamnar protestanten från början i en skakig situation. Fundamentalism behövs för att säkra sin tro, men också den leder till oro. Mamma vet mycket, ofta har hon rätt. När nu protestanter allt oftare konverterar är det nog fråga om att komma hem till Moderkyrkan -- därför att livet på egen hand och endast det predikade ordet är ett ängsligt liv.

Den goda trenden till katolicismen

Idag är det nästan trendigt att konvertera till katolska kyrkan bland frikyrkofolk men på 1970-talet var det inte på det viset. Däremot hade vi som studerade i Nathan Söderbloms bibliotek ovanför Domtrappkällaren i Uppsala många diskussioner om vart protestantismen var på väg. Vi var imponerade av det katolska, dels 40-talskonversionerna bland poeter och författare i Sverige, dels arbetarprästerna i Frankrike, dels befrielseteologin i Sydamerika. Men också av Tolkien, som i sin Ringentrilogi egentligen tänkte på det katolska sakramentet vid altaret.

Protestantismen, både den lutherska varianten och den anglikanska, men främst den calvinistiska och senare de olika varianterna av pingstkyrkorna i väst, tedde sig för många av oss som mindre attraktiva.  De gav ett tråkigt, avmystifierat, nästan juridiskt intryck. Men vi fördömde varken protestantismen eller humanismen för de tedde sig som nödvändiga, när de startade i Noyon och Wittenberg. De behövdes för att det sakramentala katolska livet skulle växa ur sin barnsliga medeltida utformning som inte riktigt förmådde inse inkarnationens mysterium. Vid vissa tidsperioder firade folk mässa en gång om året, så omgärdat av magisk mystik var sakramentet. Författare som Eckhart och Johannes av Korset kunde ser djupet i inkarnationen men hade kvar den grekiska distansen till det jordiska och befann sig som en överklass över de stora massornas naiva katolicism. Idag romantiserar vi gärna denna naivitet, men den var utan tvekan en omogenhet och en tvångströja. Så protestantismen behövdes.

Men protestanterna överlag missade hemligheten med sakramenten och slog så att säga sönder nöten både med skal och den frukt som fanns innanför skalet. Skalet skyddade nöten och skulle tas bort för att ta del av innehållet, men istället förstördes alltihop. Sedan försökte man under seklerna som kom att pussla ihop fragmenten men lyckades aldrig. När man läser den unge Calvins tankar ser man en ivrig humanist som beundrar Seneca, inte alls i opposition till katolicismen, men med renässansens energi inom sig. När han sedan ansluter sig till reformen och använder sitt intellekt till att ledan den, ser vi just hur krossandet av sakramentens mystik tar sin början. I sina brev visar Calvin att han inte längre är intresserad av det verkliga innehållet i sakramenten och inkarnationen. Protestantismen bryter upp den ärvda symboliken, de ärvda bilderna och figurerna som utgjorde nyckeln till Jesu mysterium och reducerar den kristna religionen, re-formerar den till en mänsklig affär. Några sekel senare ger de upp alltihop i en psykologisk liberalism. Medan katolska kyrkan ängsligt bevarar sin sakramentala syn på tillvaron och tillber inkarnationens mysterium.

Protestantismen är intressant, såsom en tonårings uppror mot föräldrarna är det. I Calvins hemstad Noyon bröt man ner korset från St Pierre-katedralen och drog det i gatsmutsen och hängde det på skampålen mitt på torget. Vi vet inte om han själv var med att göra detta, men det verkar inte som om han protesterade. Luther spikade upp teser på en kyrkport, betydligt mer beskedlig. Men det är den humanistiska revolten mot både naturen och supernaturen. Man kan se den gamla katolska medeltiden i Dantes beskrivning av universum, medan vi lätt finner den nya ungdomliga stilen i Shakespeare.

Många protestanter och frikyrkliga jag mött har försökt se sin tradition som bibelordets försvarare emot den katolska kulturen. Som Miguel Servet gjorde: finns det stöd för sakramenten i texterna? Naturligtvis är frågan upprorisk och frisk på sitt sätt, men den glömmer att sakramenten och den katolska liturgin bygger på den underbara hemligheten som döljer sig i texterna, det som allt handlar om. Och vi kan historiskt förstå denna "glömska" eller direkta ointresse. Agrar kultur försvinner i den nya tidens Europa och ersätts alltmer av en merkantil stadskultur. Det är helt enkelt mossigt att vara nunna eller munk i ett kloster ute i ödemarken eller högt upp i Chartreuse-bergen. Det är i staden, bland maskiner och tryckpressar och tavernor som den nya reformerade tron ska göra sig hörd. Folk ser i sin omgivning saker som människan skapar, det är människors sociala liv som är intressant. Man handlar och säljer och vill se på pappret att man äger saker. Samma sak med tron -- hur står det skrivet? Människans egentillverkade tro och det skrivna ordet är den nya tidens melodi. Vem kan lita på vad en präst viskar bakom altaret så att ingen hörd det? Vem kan lita på mysterier med bröd och
vin?

St Ignatii

Enligt Dahlbys "Helgondagar" från 1959 är det festdag för St Ignatius av Antiokia idag (även St:a Brigida av Irland).

Han är en viktiga apostoliska fader för oss alla. Särskilt hans betonande av Jesu namn i hjärtat är högaktuellt idag. I höstas lär en kurs i meditation på Jesu Namn gått på Berget, med Johanna Schulenburg från Wien. Hoppas den gick fint.

Kejsar Trajanus dömde Ignatius till döden. Trajanus hade respekt för kristna med som en tacksägelse till sina romerska gudar för segrar över dacier och skyter ville han göra något tydligt och valde ut biskopen i Antiokia. Han hade enligt legenden följande intressanta samtal först med Ignatius:

- Vem är du, onda ande, som vågar trotsa mina kejserliga bud och som inspirerar andra till att göra detsamma?
- Ingen kallar Teofer en ond ande.
- Vem är nu Teofer?
- En som bär Kristus inom sig.
- Vill du med detta påstå att vi romare inte bär gudar inom oss som hjälper oss i vår kamp mot fiender?
- Du misstar dig när du säger "gudar" om de som endast är djävlar. Det finns endast en Gud, som skapade himlarna och jorden och alla ting; och det finns endast en Kristus, till vars rike jag verkligen längtar att få tillträde till.
- Refererar du till den som korsfästes under Pontius Pilatus?
- Ja till Honom som genom sin död korsfäste all synd, så att den som ger sig till Honom får all sin synd besegrad.
- Med andra ord ger du dig själv till denne Kristus inom dig?
- Ja. Och det är skrivet att han kommer att leva med oss och gå med oss.

Ladda ner -- servern stängs !

Vill påminna om dagliga läsningar av HELA BIBELN på 365 dagar,

humlebo.nu/bibeln365.html

och rekommendera nedladdning om du trivs med läsningen, då jag stänger ned servern snart. Det är 12 pdf-filer, en för varje månad. Med ett bra citat för varje dag, ofta från den katolska kvinna eller man vi firar den dagen.

Pålsmäss 2017

Idag 25 jan. firar vi Pauli omvändelse på vägen till Damaskus och detta är historiskt sett ett välkänt och kärt tema som otaliga romaner, teaterpjäserr och dikter tagit upp och personifierat. Att ramla av en häst, bli bländad och blind och höra Herrens röst är helt enkelt en kulturell "gestalt" för omvändelse. Vi katoliker brukar även göra mycket av att Herren säger att Paulus förföljt Honom själv när han förföljt de kristna. Alltså är vår kyrka Herren själv.

Den begåvade författaren till de skrifter som senare fick namnet Lukas som "name-tag" på papyrusrullen, alltså ett evangelium ooch en berättelse om tiden efter uppståndelsen, hade sannolikt aldrig träffat Paulus och kunde inte ha fått den drastiska versionen från honom. Inte heller hade han läst några av Pauli brev. Han visste inte personligen vem det var och hade dålig ordning på vad han gjort. Att han skulle ha studerat för Gamaliel stämmer inte alls med tiden för de bådas jordiska levnad. Att han skulle ha jagat kristna med våld stämmer inte, för i det romerskt kontrollerade samhället kunde judar gärna kriga med ord och profeterande, inte med blanka vapen om de inte ville bli arresterade och fängslade. Det är mycket äventyrlig fantasi i de lukaniska texterna, en fantasi som är berömvärd i sig och gett oss ett mytiskt material för en stor del av det kyrkliga kalenderårets högtider. Vad vore julen utan Lukas evangelium? Eller bebådelsen? Eller pingsten?

Sannolikt mötte Paulus den Uppståndne som många andra gjorde. Det är starkt, det är underbart. Han kom till tro på den Uppståndne och på löftet om återkomsten, ett liv i glädjefullt hopp om det nya livet. Horisonten blev oändlig i Kristus. Han försvann flera år i ökenområden för att i stillhet begrunda detta, meditera och få klarhet. Detta säger han själv i sina brev. Han besöker de andra apostlarna i Jerusalem -- han är inte kallad till en koncilium som Lukas antyder. Han kommer överens med dem att sprida det nya livet i den uppståndne Kristus norrut och västerut.

De sju äkta paulusbreven är en stor skatt för oss troende. Men vi kan nog avstå från dramatiska händelser där han faller av hästen och blir blind, även om det är bra underlag för film och roman. Och för att fira pålsmäss ! Och för att kalla hästar för Pålle !

CTV.VA

På denna länk


http://www.ctv.va/content/ctv/it/livetv.html

kan vi se direkt vad som sker i St Peterskyrkan i realtid -- och utan de jobbiga kommentatorer som alltid dyker upp i andra kanaler, svenska som utländska -- och jag vill rekommendera denna kanal och kamera. De sänder flera gånger i veckan och naturligtvis under större helger.

Något nytt som skett de senaste tre åren är en förändring i musikens kvalitet. Någon eller några mycket begåvade orkesteratörer har fått ta hand om julsånger och mässans musikinslag och gjort det hela till en stor glädje för varje musiköra. Starkare körer och blåssektioner höjer kvaliteten ännu mer. Julnattens mässa låg jag utmattad och orkade endast lyssna -- men vilken behållning ! Storslagen orkestrering och harmonisering av de kända julmelodierna.

Alltmedan bloggar och nätsidor rasar över vår påves mediavänlighet och sant katolska utstrålning i budskap och framtoning, kan vi njuta av denna videokanal, smakfull, skicklig, relevant. Som ikväll på nyårsaftonen 2016.

Varför byta religion?

På youtube florerar konversionera -- oftast till eller från islam, mer sällan från buddhism till kristendom. Nyss såg jag en intressant konversionsbekännelse från en irländsk katolsk präst till islam, där han upprepade gånger betonade att han inte lämnat den katolska tron. Jag minns hur vi på religionshistoriska biblioteket över Domtrappan i Uppsala diskuterade konversioner med Hjalmar Sundén som inspiration. Det gick ungefär så här i stil:

Våra föräder skapade poesi och myter alldeles som vi gör. De använde mytens form därför att de inte hade nåon annan, lisom vi gör i filmer, romaner, noveller och draman. Myten är den mest lämpliga uttrycksformer. Religionerna består i tolkningar av livet, som symboliskt återger den aspiration från vilken livet utgick. Det är denna som myterna vill förtydliga. De som allra minst förstår detta är uppenbarligen teologerna. De flesta av dem tror nämligen att religionens poetiska illuminationer är information om en verklighet på någon annan plats, eller annan dimension, en information som ska på något märkligt sätt ersätta de defekter vår erfarenhet lider av här i livet.

Var och en av mänsklighetens stora religioner har sin egen mytologi som uttrycker stiftarnas moraliska upptäckter och behoven hos de anhängare som var lojala mot dessa poetiska uttryck. Emedan vissa behov, begär, lidanden och besvikelser är allmänt mänskliga, lär alla religioner i långa stycken ut samma visdom men i myter av olika beskafffenhet. Religionerna skiljer sig inte på det sättet att vissa skulle vara bättre än andra, vissa mer sanna än andra, vissa sanna och andra falska -- utan endast så att de erbjuder bättre eller sämre förvaringsrum åt vad förnuftet insett om värderingar och värden i livet. (Jag minns hur populära Sundéns term "förvaringsrum" var !)

Och därför vinner man ingenting på att byta ut sin egen religion mot någon annan. Den godtagna mytens moraliska sanningar har ett djupt grepp om människan som det inte finns någon anledning att försöka ge upp. Idag skulle vi kanske kunnat ta fram flera konversioner som mer eller mindre oegentliga, såsom när vi t ex hör Ajahn Brahm predika typisk evangelisk kristendom på ett bra och humoriskt sätt, under buddhistisk flagga.

Kristendomen slog ut alla sina medtävlare i den forntida världen eftersom den växte fram i ett på ett alldeles särskilt sätt religiöst och litterärt begåvat folk. Den lärde ut en supranaturalism som lämnade utrymme för poetiskt skapande. Dess heliga skrifter åtnjöt efter en viss rensning i materialet en så stor vördnad att den kristna tron kunde bevara sin identitet genom kritiska århundraden -- och fortfarande, t ex på den kinesiska landsbygden har en direkt kontakt med de många miljonerna av nya kristna, växande för varje år. Kristendomen har alla fördelar: en ny poesi som inspirerar det individuella livet och gemenskapslivet, ett nytt moraliskt ideal, en gammal Gud, vars världsregering pågår i evighet.

Men framför allt segrade kristendomen genom Kristi död på korset som kopplar till den erfarenhet varje människa måste göra. Han dog inte som en syndabock eller som ett offer. Fattar man saken så har man missförstått det hela. Endast till den som lever tron ger korsfästelsen frälsning i det att genom försoningsdramats kraft hennes eller hans hjärta frigörs alltmer från världsliga omsorger. Det verkliga tidlösa varat blir synligt.

Kanske Söderbloms ande en våning upp, fanns kvar även i biblioteket?

Hur bad vår Herre?

"Så hände det uti de dagar, att han utgick uppå ett berg till att bedja; och blef der övfer nattena i bönen till Gud."

Det är Lukas 6:12 och början på dagens mässtext. I all enkelhet är det en underbar liten vers. För hur många är vi inte genom historien som vill hålla stilla här och fråga: Hur bad du Herre? Vilka ord använde du? Repeterade du ord eller verser ur Psaltaren? Stod du upprätt eller på knä eller satt eller promenerade du? Sov du något? Bad du med hög röst? Eller viskade? Eller tyst med läpprörelser? Eller var din bön den tysta ordlösa bönen? Var den lik den kontemplation i tystnad som vi lär ut nu för tiden och allt fler dras till medan de ordrika kyrkorna töms på folk? Kom din bön någonsin till det "nada" som Miguel de Molinos talar om? Eller det "tigande" som Meister Eckehart predikade.

Vi har en rik tradition, särskilt inom katolska och ortodoxa bönesätt. Men hur gjorde vår Herre?

Enkelhet, omedelbarhet, verklighet

Mina möten med personer under fyrtio år av undervisning och experiment med kollektiv har övertygat mig om att bakom de mest skilda livsstilar finns ett sökande efter Gud som ligger på djupet och pågår. Då och då finner människor att kyrkornas strukturer är för komplicerade, opraktiska och artificiella för att vara till någon verklig hjälp i sökandet. Ofta hindrar samma strukturer tillgängligheten på möte med Gud. Folk söker egentligen något enkelt, något omedelbart och verkligt.

Men behövs något nytt?

Jag har ofta läst högt för deltagare i meditationskurser, ur "The Way of Pilgrim" från 1850-talets Ryssland, för att visa att vi har vad som söks i den kristna traditionen, bara vi söker:

"What is prayer? And how does one learn to pray?

Upon these questions, primary and essential as they are, one very rarely gets any precise enlightenment from present-day preachers. For these questions are more difficult to understand than all their arguments that I have just spoken of, and require mystical knowledge, not simply the learning of the schools. And the most deplorable thing of all is that the vain wisdom of the world compels them to apply the human standard to the divine.

Many people reason quite the wrong way round about prayer, thinking that good actions and all sorts of preliminary measures render us capable of prayer.

But quite the reverse is the case, it is prayer which bears good fruit in good works and all the virtues. Those who reason so, take, incorrectly, the fruits and the results of prayer for the means of attaining it, in this is to deprecate the power of prayer.During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."

He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."

We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."

And it is contrary to Holy Scripture, for the Apostle Paul says, "I exhort therefore that first of all supplications be made" (1 Tim 2:1)  The first thing laid down in the Apostles words about prayer is that the work of prayer comes before everything else: "I exhort therefore that first of all..."

The Christian is bound to perform many good works, but before all else what he ought to do is to pray, for whithout prayer no other good work whatever can be accomplished. Whithout prayer he cannot find the way to the Lord, he cannot understand the truth, he cannot crucify the flesh with its passions and lusts, his heart canot be enlightened with the light of Christ, he cannot be savingly united to God.

None of those thing can be effected unless they are preceded by constant prayer.

I say 'constant', for the perfection of prayer does not lie within our power; as the Apostle Paul says: "For we know not what we should pray for as we ought" (Rom 8:26).  Consequently it is just to pray often, to pray always, which falls within our power as the means of attaining purity of prayers which is the mother of all spiritual blessings. "Capture the mother, and she will bring you the children" said St. Isaac the Syrian. But those who know little of this from practical experience and the profoundest teaching of the holy Fathers, have no clear knowledge of it and speak of it but little.

During this talk, we had almost reached the monastery. And so as not to lose touch with this wise old man, and to get what I wanted more quickly, I hastened to say: "Be so kind, Reverend Father, as to show me what prayer without ceasing means and how it is learnt ! I see you know all about these things."

He took my request kindly and asked me into his cell. "Come in" said he, "I will give you a volume of the holy Fathers from which with Gods help you can learn about prayer clearly and in detail."

We went into his cell and he began to speak as follows. "The continuous interior Prayer of Jesus is a constant uninterrupted calling upon the divine Name of Jesus with the lips, in the spirit, in the heart, while forming a mental picture of His constant presence, and imploring His grace, during every occupation, at all times, in all places, even during sleep."

Ann-Mari Henschen-Dahlquist

I somras gick Ann-Mari Henschen-Dahlquist vidare, 92 år gammal.Hon föddes 9  maj som dotter till Tord Henschen och hans maka Hildur, båda lärare vid realskolan i Höganäs. Senare läste hon språk och filosofi i Uppsala, blev amanuens vid filosofiska institutionen på Villavägen i Uppsala och började snart undervisa där. Hon var den första person jag fick som lärare när jag började läsa filosofi hösten 1969. Och vilken introduktion ! Hon talade i över en timme om Platons grottliknelse. Kan lugnt säga att denna timme blev avgörande för mitt kommande liv. Det var ett uppvaknande.

Senare fick jag även som lärare hennes make Thorild Dahlquist i flera kurser. De båda hade gift sig 1955 efter att ha träffats som filosofistudenter i Uppsala. De var kända profiler i Uppsala och fick man se någon av dem på stan blev det filosofiska samtal. Thorild försökte mitt i en trafikerad korsning säga en massa viktiga saker om T.H. Green som jag skulle hålla trebetygsseminarium om. Jag var fascinerad men hörde ingenting. Sen klappade han mig på axeln och vi skildes åt.

Ann-Mari var fantastisk som intuitiv och känslig lärare. Thorild, som gick vidare 2009, var mer analytiskt inriktad och därmed tråkigare, eller rättare sagt, mer instängd i ramar. Ann-Maris studier i Karl Jaspers filosofi följde jag med glupande intresse och hennes rekommendation av Jaspers introduktion till filosofin var ett lyckokast för mig. Jag sökte mig till Oslo Universite för att läsa mer i den "kontinentala filosofin" än som var möjligt i Uppsala vid denna tid. Minnet av Ann-Mari är stor tacksamhet.

Kontemplativ kyrka?

Vit text för en rätt så katolsk blogg

Ett email kommer från en god vän under studieåren, som blev prästvigd men som senare lämnade kyrkan:

"Jag var präst under fem år och hade mycket med ungdomar och soldater att göra. Samtidigt studerade jag komparativ religion. Jag kom efter några år till slutsatsen att av alla former av tro som finns på jorden är varje form av ortodox, konservativ och fundamentalistisk kristendom är det svåraste att förklara för en intelligent person. Det går men det tar timmar av förklaring och det kräver ett teologiskt system, omfattande historiekunskaper och avsevärda insikter i en symbolik som är lika fjärran som inkakulturens. En del goda försök har gjorts av sådana som Jacques Maritain, C.S. Lewis, William Temple och även Dorothy Sayers. Men när jag läste dessa och en del andra fick jag intrycket att med deras brillianta och levande förklaringar skulle de kunna göra något bra av vad som helst.

Kyrkorna har under lång tid försökt locka ungdom till denna bisarra kyrkliga lära. Vi gjorde det också i min kyrka. Konserter, drama, resor, diskussionsgrupper, bibelgrupper, bingo, film. Du känner till det där. Ibland lyckas det att göra som Hillsong, ibland inte. Men när det kommer till att omfatta läran och bli medlem är det lika omöjligt som alltid.

Problemet vi har upptäckte jag under ett besök i Tallins ryska  ortodoxa kyrka. Under den tre timmar långa gudomliga liturgin -- stående, för det fanns inga sittplatser -- förstod jag ingenting, men kände Kristi närvaro starkt. Vårt problem är att vi försöker förstå vad som inte kan eller ska förstås genom att prata och repetera det vi säger ad nauseam.

Vi pratat moral, estetik, teologi, psykologi i kyrkorna och motarbetar Kristi närvaro, Guds mysterium. Vi talar om för Gud vad Han ska göra och inte göra, vi ger honom en massa information om saker och tillstånd som han redan känner mycket bättre till än vi gör. Vi försöker fira hans härlighet genom en mängd infantila sängkammartexter till sentimentala melodier eller marscher. Naturligtvis dras inte många till detta och för mig framstår det alltmer som oförskämt.

Men om vi inte ska använda ord och förklarande prat, vad gör vi då? För många människor kommer kontemplationen av Kristi närvaro enklast genom ett rent ljud, en kort stavelse, en kort bönesuck, såsom Cassianus föreslog på 300-talet och många traditioner följt intill vår tid, t ex John Mains kontemplativa rörelse. Då håller vi oss i centrum för Guds närvaro och inget ord eller koncept tar oss ett steg bort från det heliga och pekar på något annat.

Jag kan endast tänka mig tjäna en kontemplativ kyrka där meditation och tystnad står i centrum. Och var finns den?"

Birgitta vårt stora helgon och Europas skyddspatron

"Modern talar: »Dotter, du bör ha fem invärtes ting och fem utvärtes. Du bör utvärtes ha en mun, som är ren från baktaleri; öron, som är stängda för fåfängligt tal; blygsamma ögon; händer, som är verksamma i det goda; du bör draga dig bort från världsligt umgänge. Du bör invärtes ha fem ting, nämligen: att älska Gud ivrigt; att åstunda honom visligen; att giva timliga ting med rättvis och riktig avsikt och på förståndigt sätt; att ödmjukt fly världen; samt att långmodigt och tåligt förbida mina löften.»" (Ur femte boken av Uppenbarelser)

Det är Birgitta-firande idag i den katolska världen. Det betonades i spanska mässan i förmiddags att hon inte bara är helgon och klostergrundare utan Europas skyddspatron ! Det är starkt !

Ateisten

-- Jag har kommit fram till att jag är ateist, säger en vän som är uppvuxen i ett varmt frireligiöst hem.

-- Det är nog inget att komma fram till, svarar jag. Vi är alla ateister när vi vaknar på morgonen. Vi behöver alla lämna sfären "jag-mig-mitt" under förmiddagen och komma in i det som är större och verkligare. 

Vi får ett fint och långt samtal om Gud och om att vara utan Gud. Jag får tillfälle att citera Balthasar flera gånger, vilket alltid är så trevligt. Vi finner att ateisten tror på sinnenas vittnesbörd, med andra ord Gud i sin skapelse. Att ateisten inte lämnar "jag-sfären" och inte märker det större, det sannare, det godare. Många lever utan det. Adamsnaturen fungerar så. En instängning, en inbillning. Och att det finns goda skäl att be för dem alla. En del snubblar in i det större. Andra måste mer eller mindre mosas.

Guds rike -- igen !

En väckarklocka var för mig och andra på 1970-talet Hjalmar Sundén när han gick igenom vad Jesus säger om Guds rike. Mitt i ekumenikens och kontra-kulturens "all you need is love" visade Sundén att Jesus talar om ett konkret rike, ett tillstånd, en värld, ett rum för en helt annan sorts närvaro än krama-alla-andligheten. Det blev ett uppvaknande för många med mig.

Det stämde också märkligt bra med Hans Urs von Balthasar när han på 1960-talet talar om tro och dogma. Såklart var vi alla anti-dogmatiker och rebelliska tomtar, fast pacifister. Men kunde den kristna tron göra sig trovärdig i gemenskapstänket? Alla andra religioner, även Islam på den tiden, bjöd på en religiös tolerans. Alla kunde på något sätt förstå varann och vår svenske Nathan Söderlom var en pionjär på området. I hans lägenhet vid Domkyrkotrappan i Uppsala fanns ett rikt bibliotek där vi studenter kunde upptäcka Sri Aurobindo och Shinran Shonin och Bahagavata-purana och Walther Eidlitz i en positiv anda. Men med den katolska tron verkade det omöjligt. Den höll fast vid det unika och egentartade i Kristi undervisning om Guds rike, ej möjligt att ekumeniskt "in-förstå".

Flera hinder förelåg. Dels den johanneiska-paulinska egenarten i tron: just denna människa är Gud. Inte en av avatarerna, en av buddhorna, en av löftesgivarna. Denna att-sats: Jesus från Nasaret är Gud. Dels den katolska grunden i Petrus och apostlarna: här är Guds rike framställt på jorden. Inte en parallell församling till andra religioners församlingar. Inte ett judiskt uttryck för "sanatana dharma", inte en Maitreya från Palestina.

En vän på den tiden sa: kan du inte bara göra "drop out, tune in, turn on" vilken religiös språklig dräkt du än använder? Var ödmjuk ! Alla vägar leder till samma mål vet du väl ! Använd Tim Learys guide till tibetanska dödsboken om du vill !

Men som för många muslimer som idag konverterar till kristendomen, väntar ständigt Kristi kärleksfulla blick på oss. Ändå har dessa muslimer haft en gudstro, en trosiver som inte var att ta miste på. Jesus är mer. Jag är Alfa och Omega. Jag är den Ende, den Unike, som är före Abraham var. Och som för de många miljoner kineser som idag samlas kring Kristus, lagligt eller olagligt, är evangeliet, det skrivna och lästa evangeliet, helt omistligt. Det finns ingenting ekumeniskt i Jesu undervisning -- han pekar med hela handen på Fadern. Guds rike är nära. Vi börjar där evangeliet börjar. Vi börjar inte med globaliseringen, eller ekologin, eller UNICEF eller feminismen eller internets kommunikationsgud.

Och var börjar vi? Jo i omvändelsens glädje. Se Markus 1:14. Vänd om, Guds rike är nära. Se Matteus 3:2 där Döparen får säga orden. Jesus skapar direkt kontinuitet: om ni tror på Moses då tror ni på mig. (Joh 5:31-47). Han lägger några grundstenar -- rättfärdighet (gr. krisis, heb. mischpat) barmhärtighet (gr. eleos, heb. chesed) tilltro (gr. pistis, heb. emeth). Lägg till dessa Bergspredikan och vi har det unika och genomträngande goda, som ingen ekumenik eller allmän tro kan omfatta. Det kan inte enkelt "in-förstås" i det religiös rummet.

Tilltron, pistis, gäller ett absolut "ske din vilja", ett våga-lita-på som inte återfinns i en maklig universell mantra som "all you need is love" eller "the power of now" eller "vill bara väl". Istället det vågade valet att helt lita på den enhet, enkelhet, ja enfald som finns i ske Din vilja, nu och i evighet.

I katolska mässan, innan Vatikanum II och Novus ordo, sa man alltid tre gånger orden "Jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott er ord så blir jag helad", strax före kommunionen. Och man slog sig för bröstet varje gång man sa det för att mena det även kroppsligt. Det kommer av den romerske kaptenen i Matt. 8:8 vars tro Jesus kraftfullt upphöjer: ingenstans i Israel har jag funnit en sådan tro, säger han om den romerske militärens tro. Det är tilltron, pistis. Det är inte allmän religion eller judendom, eller skriven mosaisk lag. Det är inte den sköna rockalans tro som på ett välproddat Hillsongmöte eller förtjusande evangeliskt myspys som på ett möte med Joseph Prince, där man sitter i sköna fåtöljer och trivs. Det är den nakna omvändelsens förtroende, inifrån och ut. Endast: ske din vilja. Om du vill blir jag helad.

I Kristus skapas en identitet mellan Guds allmakt och trons våga-välja. Det är inte individens ansträngning utan Hans omvandling av oss, samtidig med vår omvändelse. Det är en sällsam identitet. Se Matt. 17:20 -- ingenting är omöjligt för den, allt tvivel är undanröjt, det kära mänskliga tvivlet, tillbett i filosofin, förgiftande mångas livssyn. Det är identiteten mellan att bedja om och ha fått det vi bett om. Samtidigheten i att söka och få, törsta och dricka av Guds levande vatten.

Katolsk mystik, säger någon. Nej inte bara, det är kyrkans verksamhet, Guds moders verksamet, kärlekens verksamhet. Som Hjalmar Sundén fick oss att upptäcka: Guds rike är nära.

Den kontemplativa katolska traditionen är inte en blöt filt !

Såg nyligen i den svenska pastorsbloggosfären hur katolicismen lagt sig som en blöt filt över Sverige de senaste åren.  Men jag tror det är den kontemplativa strömmen som lockar allt fler svenska präster till djupare källor än de vi fick genom Gustav Vasas och Olaus Petersons nedrivning av katolsk kultur i landet. Till exempel liturgins kontemplativa karaktär. Att sjunga sig genom mässan, som Don Riccardo i Gävle alltid gjorde, är en form av meditation. Att sjunga sig genom psalmerna, gärna på latinet, är att som Jakob finna platsen där en port till himlen öppnar sig. Istället för en evangelisk predikant som springer som Mick Jagger fram och tillbaka på en scen, finner vi stillhet, djup, klarhet i psalmerna.

Många har glömt varför de gamla liturgiska formerna för bön och psalmsång kom till. Det är ett helande av våra många passioner och inre krav på tillfredsställelse, det är en sorts kosmisk gudomlig terapi i själva sjungande av bönerna -- och mässan är en destillat av denna terapi. Att prästen får säga några ord i en predikan ibland är väl ok, men som Gregorio Lopez sa i 1600-talets Spanien: bättre tystnaden och friheten från "el ruido de la palabras". Katolsk liturgi, både den i mässan och den i öknens ensamhet (kanske mitt i stan) är en sjukstuga där alla mänskliga känslor och mentala yrväder kan iakttas, läkas, förstås.

Boccacio O increata Maestá di Dio !

Boccacio skriver inte bara skabrösa historier om naturliga frestelser utan härliga saker som denna:

I.

O increata Maestá  di Dio, 

O infinita ed eterna potenza, 

O Gesú santo giusto forte e pio, 

Il qual se' pieno di somma sapienza: 

Spirito Santo, a lo intelletto mio 

Dona virtú fontana di clemenza, 

E con la grazia tua in me discendi: 

De la santa Passione il cor m'accendi. 

II. 

Acciò ch' io possa dire in versi e in rima 

Divotamente con amaro pianto 

(A' Vangelisti cominciando prima) 

L' ordine de la storia tutto quanto, 

Pigliando da lo piè fino a la cima. 

E de' Dottor' devoti lo dir santo 

Invoco; e chiamo per maestro e duce 

Quella Donna che stea giusta la cruce. 

III. 

Per lo peccato che commise Adamo 

Mandò Iddio il suo unico figlio 

Da cielo in terra per l' uom ch' era gramo. 

Ciascuno andando a lo eterno periglio. 

De la salute nostra fu sì bramo , 

Che prese carne e fessi a noi simiglio. 

De la Vergine nacque, e fecesi uomo 

Per lo peccato del vetato pomo. 

....

VI. 

L' odor di quelio unguento tanto caro 

E più la nostra gran fragilitade 

Vinse i discepol'  si che mormoraro , 

Freddi di cor, con poca caritade. 

Giuda corrotto di veneno amaro . 

Partita giá  da lui ogni pietade, 

Che perdimento é questo ! prese a dire: 

Poteasi d'esso ai pover sovvenire. 

Dubbelt lidande

En bekant fick höra att vi bad för alla sekulära humanister i mässan. "Be inte för oss, vi har valt ett liv utan religion!" sa hon.

I kyrkan ber vi alltid för de som inte fått tron eller vågar leva trons liv. För de lider dubbelt. Dels får de lidandet i form av sjukdomar, motgångar, problem i familj och i sitt eget psyke, olyckor i det yttre sammanhanget. Men dels får de ett lidande till: lidandet över att de lider. De bär helt enkelt på dubbla problem hela tiden. De kanske tror att de är fria humanister som inte bryr sig om religion, men vi ber för dem eftersom det är dubbelt så tungt att leva på det sättet.

I den katolska tron blir det annorlunda. Livets motgångar och svårigheter kommer från Gud och visar hela tiden vägen till djupare gudskärlek. Vi lider men gläds i lidandet, vilket är paradoxalt för alla som inte delar tron. Vi möter motgångar men ser glädje och frid växa i dem och genom dem. Vi blir sjuka och dör men tackar Gud för det som alltid sker, vissa om vår verkliga identitet. Vi kanske förföljs och fängslas men växer i tron och ser mer ljus än tidigare.

Även detta verkar orättvist för de som saknar tro. Ska nu de religiösa känna mindre av motgångarna? Höjden av orättvisa. Ja det är faktiskt lite orättvist. De som lider dubbelt har det värre. Somliga religiösa lägger ibland på sig yttre former av lidandet, tuffa bönescheman, dicipliner, för att kanske mildra kontrasten. Men "min frid ger jag er" säger Fridsfursten och det är ändå grunden.

Läs HELA Bibeln i dagsportioner !

http://humlebo.nu/bibeln365.html