Budskap i romaner

Vi pratade om hur subtilt propaganda kan fungera. Det är inte de höga skriken som påverkar effektivast.

Om den läggs i romanform och handlar om hur det var "förr" så fungerar det fantastiskt bra. En flicka visade mig ett avsnitt ur en ganska såpig irländsk roman från 1985 som otroligt nätt stoppar in lite liberal sexualmoral. Huvudpersonen är Elizabeth, en 19-årig engelsk flicka som just börjat ha sex utan någon fast relation:

"Hon och tant Eileen (mamman i en irländsk familj där flickan varit under de fem krigsåren 1940-45)skulle säkert ha skrattat gott åt detta vittnesbörd om en typisk dubbelmoral...och sedan insåg hon med en chock att tant Eileen aldrig skulle ha accepterat en sådan sak. Tvärtom skulle hon i hög grad ha ogillat att Elizabeth uppförde sig på det här viset. Hennes världsvisa tolerans, hennes nästan bottenlösa förståelse för alla mänskliga beteenden, skulle definitivt inte sträcka sig så långt som till detta. Det stod klart för Elizabeth att tant Eileen säkert skulle ha talat mycket öppet och rakt på sak om någonting som detta.

"Det du ägnar dig åt är syndigt och vrångt", skulle hon ha sagt. "Det är dåraktigt, oansvarigt och ont. Gud hade sina goda skäl när han instiftade äktenskapet. Han gjorde det för att två människor skulle kunna forma sitt liv tillsammans på bästa möjliga sätt, i skydd av regler och sedvanor...av lagar och bud, av vad människorna omkring oss betraktar som rätt och riktigt...

Tant Eileen skrev aldrig någonting sådant till henne men hennes reaktion stod ändå lika klar för Elizabeth som om hon hade uttryckt den i ord. För de där orden som Elizabeth lade i hennes mun var en blandning av klart och bestämda uttryckta åsikter och direkta varningar och muntlig tuktan och annat som sagts genom åren.

Men hon skakade av sig de där tankarna. Hon var ju en vuxen kvinna på nitton år nu. Och bodde i London, inte i en liten landsortshåla som Kilgarret. Hon var fri från alla dessa katolska skräckföreställnigar om synd och anständighet och oanständighet och renhet och okyskhet. Folk tänkte och reagerade bara inte på det viset numera. Tant Eileen var helt enkelt gammalmodig. En underbar människa, men gammalmodig."


Så snyggt kan en ganska katastrofal inställning till sex beredas en inte ont anande läsare 1985 på Irland, den gode St Columbas hemland. Elegant. Texten både säger sanning och ljuger. En blandning som på djupet duperar de flesta läsare. Fiktion som propaganda. Se kursiveringarna som jag gjort i texten.

Ändå hade min unga läsare upptäckt hela upplägget !! Härligt. Måtte ungdomar i Donegal, Irland, göra detsamma och återuppliva St Columbas gamla friska katolicism!

Återställa perspektivet i hednatider

Morgonteve, för ovanlighetens skull.

Göran Greider reagerar på Göran Skyttes bok : den faller in i en högertradition som är någon sorts kvardröjande reaktion på en ny andlighet som vuxit fram. En sorts otidsenlig kristendom.

Där har vi temat. Vi som varit med ett tag (60-talet och framåt...) vet vad den nya andligheten är. Det är den urgamla hedniska känslan av att vilja bestämma själv. Man ska kunna ta Bibeln som en mycket intressant text, delvis fruktansvärd i våld och rasism, delvis sublim i sin kärlekspoesi, delvis inkrökt i tidens sedvänjor och fördomar, delvis universell i sin visdom. Men vi ska inte låsa fast oss vid texten, inte låta oss styras av den eller använda den för våra maskerade politiska agendor. Vi ska helt enkelt vara öppna och demokratiska. Jesus är bara en röst och vi kan diskutera det han säger!

När man undervisar i religion är detta en självklar utgångspunkt. Det beror på att ungdomar idag kommer från hedniska hem. Sekulariseringen är inte öppen utan sluten. Likadant med Göran Greider. Han vill vara öppen och inbjuda Tomas-evangeliets gnostiska budskap. Men han är vänligt stängd i dogmatisk vänstertänkande eftersom han inte vill gå in i kristendomen och se den inifrån. Utifrån går det alltid bra att hantera kristendomen, vara så att säga klok domare av den - och av bekännare som Göran Skytte. Och det går jättebra att använda vänster-höger-positioneringen, den blir nästan universell. Man kan skarpsinnigt "förstå" folk som omvänder sig. En stor ängslan ligger bakom denna dogmatik: tänk om jag blir högerkristen om jag skulle pröva att se kristendom inifrån! Huvva!!

Göran Skytte tog snabbt hand om denna reaktion. Han visade på det självklara i perspektivet: detta är en text som de bästa huvudena i Europa ägnat tvåtusen år att tolka, älska, begrunda och meditera över. Han kunde ha tillagt: och som vi byggt vår värdegrund på, våra sjukhus och universitet, vårt familjeliv. Texten är tidlös och unik därför att den bär på en sanning som är betydligt mer radikal än politik, livsåskådning, etik, visdom eller spännande andlighet i allmänhet. Dess radikalism skakar om den som går in i kristendomen och ser den inifrån. Den är specifik och existentiell på ett sätt som är bjudande och utmanande. Det är omskakande, inte så andligt eller kulturellt gångbar.

Skytte pekade på att Jesus fortfarande är den mest kända enskilda gestalten i historien som väldigt många människor, oavsett politisk färg, kan citera relativt mycket av. Jag ser det dagligen. Inbitna anti-kristna citerar Frälsaren för att bevisa det storhetsvansinne killen lider av. Jag svarar: ja, antingen är han en dåre eller så talar han sanning.

Det korta samtalet mellan Greider och Skytte visar hur obehagligt allt blir när kristendomen tas på allvar. Det är problematiskt. Det blir strid. Samma sak i skolan: det går gesvint att djupdyka i varje annan religion, det är såååå intressant tycker de flesta elever och lärare. Men vad gör vi med kristendomen?? Han har verkligen kommit med ett svärd, Jesus.

Och så skönt att någon i tevesoffan en vanlig lördagmorgon återställer perspektivet, om än för några få minuter.

Nyheter

Nyheter är ju nästan alltid samma synder som dan innan, berättade med nya detaljer bara, nya exempla. Den dagliga bibelläsningen medför däremot alltid intressanta nya aspekter på tillvaron, riktiga nyheter så att säga.

Men ibland kommer nyheterna i en intressant och överraskande följd. Såsom häromdagen. Först hörde jag att HIV minskar i länder med förändrade sexualvanor - såsom t ex Uganda, Kenya och Haiti. Länder med ökad kondomanvändning visar dock ingen minskning. Överallt där det minskar finns en ökad betoning av trohet mot en partner och vanligen perioder med avstående från sexuell aktivitet.

Därefter kom en program om läget i Sverige. Där ökar rekordartat sexuellt överförda sjukdomar bland unga vuxna. Enligt en forskare beror det på en radikal liberalisering av det sexuella beteendet. Som en flicka sa: "Visst längtar man efter kärlek och ett fast förhållande. Men det hindrar inte att man sticker emellan med andra kontakter." Ingen i programmet tyckte det var något att orda så mycket om. Tvärtom. Felet var att folk inte använde kondomer......

Hmmm. Kära Afrika - lär oss.

Tankar - ska de stoppas?

På Second Life kan man gå i meditationsskola. Där får man lära sig att stoppa tankarna.

Varför i all världens namn skulle vi vilja stoppa tankarna? Jo det är mer spirituellt, vi kan till och med nå djupa insikter genom att stoppa tankarna. Entusiasmen är stor och frågestunderna är långa.

Artister, arkitekter, musiker, hantverkare, kemister, entreprenörer, slaktare, bagare, profeter - alla blir kreativa genom att kunna tänka. Vi kanske inte kan skapa galaxer eller ens en liten planet, men vi har den skapande aktiviteten i oss som en gåva från Fadern. Och allt händer i tankarnas domän. Den som vill bli fri tankarna gör något väldigt bakvänt. Tankar och föremål är delar av samma process. Vi kan nästan säga att föremål är aktualiserade tankar. Guds ord skapade universum och den energiska materian.

Detta är lätt att se när vi betraktar en motorcykel. Det är tankar bakom varje detalj. Det är anpassningar till lagar, det är tankar på funktioner. Men trots att det är lite svårare att se på träd, berg, vulkaner, mikrober, hav, djur och människor, är det samma sak där. Tankar bakom varje detalj, anpassningar till lagar, funktioner och finala orsaker. Och en stor magi i komplexiteten. Verkligheten är i hög grad tänkt.

Men just att allt sker i tankarnas värld förklarar också de krig som pågår. Gud inbjuder oss till att tänka Hans tankar, även om Hans tankar aldrig är våra tankar. Han inbjuder oss till att ta strid mot djävulska tankar, avgudadyrkande tankar, tankar som inte behagar Herren. Det sker i tankarnas domän och det är JOBBIGT. Konflikt och konfrontation följer nämligen.

Aha. Det är där skon klämmer. Om det är andligt att stoppa tankarna så är det ok att slippa tänka, för det är jobbigt att tänka. Om du tänker måste du välja. Du hamnar i konflikt. Kulturer hamnar i konflikt. Kulturkamp pågår. En lärare på Second Life betraktade det som outvecklat, omoget. Det är mer sofistikerat och upplyst att inte tänka.

Men är det mer moget att stoppa tankarna? Jesaja säger (55) ”Mina tankar är inte era tankar” och han inbjuder till att tänka Hans tankar: ”Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina tankar och vända om till Herren så skall Han förbarma sig över hon, vänd om till vår Gud för han ska beskära mycken förlåtelse.”

Men hur jobbigt är det inte att ta Jesaja på orden. Ska vi verkligen följa en Gud som har vissa tankar och låter det gå riktigt illa för hela folk som har andra tankar?

Jo för att det finns olika sorters tankar. Vissa tankar ger våld. Andra tankar ger evigt liv. Enligt Petrus får vi del av det gudomliga livet genom vissa tankar. (2 Pet 1:4) Andra tankar ger ohyggliga följder, som vi ser i de historiska partierna i GT och som Jesaja varnar för. Att stoppa tankarna ger förstås en sorts frid – tills man träffas av andras aktualiserade tankar.

Det känns genant att behöva säga det till alla meditatörer på kuddarna – men tankar betyder något. Det finns en poäng med att vi har tänkande medvetanden. Tankarna är inte producerade av tjattrande apor i huvudet, som den populära nidbeskrivningen är bland meditatörer. Hela det dramatiska förloppet i GT handlar om tänkesätt. Ett gott tänkesätt kontra ett mindre gott. Tänker man de goda tankarna drar man gärna till sig andras goda tankar. Spegelneuronerna sätter fart – lika attraherar lika. Tänker du Kains tankar får du gärna sådana tankar tillbaka från yttervärlden.

Paulus förtydligar vad det gudomliga livet handlar om – tankar och strid. ”Våra stridsvapen är nämligen inte av köttslig art, de är tvärtom så mäktiga inför Gud att de kan bryta ned fästen. Ja, vi bryter ned tankbyggnader och alla slags höga bålverk som man reser upp mot kunskapen om Gud, och vi tar alla slags tankefunder till fånga och lägger dem under Kristi lydnad.” (2 Kor. 10)

Att stoppa tankarna blir väl då att bara blunda och inte delta. Fridfullt? Nja.

Ungefär som att sitta med en gitarr i knät och se fridfull ut. Det hörs inget !

Bibeln säger: Kom igen nu då – spela! Ad Dei Gloriam.

Det andra livet

En bussväntsal i Indien för många år sen. Det är uppåt 40 grader varmt. En stor indier sitter bredvid mig och pustar i värmen. Han frågar var jag kommer från. - Europa? Wonderful. You have two great men there. Very great.
Jag gissar tyst på...Shakespeare...Newton...Augustinus...nej, inte tänkbart för en vanlig indier.
- Hitler and Jesus !

Full av iver förklarar han för mina stora misstroende ögon att Hitler förstod ariska kulturen och kämpade för den. Synd att han förlorade!

- Och Jesus?

Jo Jesus kom med det nya livet. Det andra livet. Inte detta. Inte dessa miljarder kroppar och öden, detta är bara död och pina. Här gjorde han en gest utåt torget i gamla Delhi, bilträngseln och cykelträngseln och kossorna som gick omkring, ljuden och skriken och dofterna. Jesus kom med något annat. Det nya livet, det andra, det perfekta. Jesus kom med det levande livet, inte det döda.

Har aldrig glömt denna dialog. Bussen till Hardwar anlände. Han vinkade åt mig och nickade när jag satt på bussen och for iväg.

Pratade han om Efesierbrevet 2?

- Kan man vara monist och teist samtidigt?? frågade en intelligent elev efter att vi sett Mel Gibsons The Passion som vanligt innan vi gick på påsklov.

- Hur skulle du då uppleva filmen, frågade jag.

Och så beskrev vi tillsammans på försök hur det skulle gå till. Då skulle Gud och världen egentligen vara samma process. Monismen går ju inte med på dualismen mellan Skapare och skapelse. Då skulle Gud själv genomföra alla händelser, även våra viljebeslut, även våra svek, även judarnas och romarnas tortyr av Jesus och hans avrättning på korset. Allt vi såg på filmen, både det underbara i frälsningen och i Guds kärlek och även allt det ohyggliga i våldet och sveket -- allt sker som som rörelser i Gud, påsken är Guds eget drama. Vi skulle som människor se det objektiva som ett med det subjektiva i Guds medvetande.

- Då skulle ju inget kunna vara direkt FEL i allt som skedde under påsken? sa eleven till slut. Fel och rätt, synd och helighet skulle gå samman i det stora gudsdramat?

- Detta är den gamla indiska visionen, den som fortfarande finns inom shaivaismen. Men det är inte kristendom. För oss gick något väldigt fel och påsken är räddningen ur det felet.

Den stabila gåvan

Att yttervärlden ter sig stabil framför oss är ett tämligen märkvärdigt faktum. De flesta empiriska metoder visar på ett eller annat sätt att så inte är fallet. Världen försvinner snabbt när sinnesintryck, observationer, samband och hyptoteser fyller vårt medvetande. Men likväl vet varje naiv realist att världen och tingen tycks vara där utanför oss, väldigt stabil dessutom.

Är man filosofiskt anstucken (särskilt med det husserlianska viruset) blir denna apparenta stabilitet ett viktigt moment i betraktelsen av livet. Om den stabila yttervärlden görs till absolut verklighet får vi endast naiv realism och den är lätt att knäcka. Men i husserlsk anda kan vi sätta parentes kring ontologisk absolutism och istället verkligen intressera oss för den apparenta stabiliteten, skåda dess märkvärdighet så att säga. Den är verkligen inte bara ett fenomen vi är med om genom ett givet förstånds former, utan är istället "tingen sådana de är". Men för att upptäcka detta måste vi se med ögon som tittar ut från en lite annorlunda vinkel.

Denna vinkel ligger faktiskt närma kontemplationen, den kristna i synnerhet, eftersom vi i kristen tradition har en realism i grunden. Hela medeltiden arbetar kristna teologer med en filosofisk realism: inkarnationen är verkligen där, på ett realistiskt sätt. Sakramenten är verkligen där på ett realpresent sätt. Men genom den husserlianska vinkeln blir det möjligt att undvika naiv realism som ju stannar i tänkandet, och istället nå en enkel - och tacksam - kontemplativ tillit. Skaparen har faktiskt givit oss denna stabilitet att vila i. Tack för denna kreativa vilja, Fader, denna primära uppenbarelse.

Första person

En gammal indelning - är det hos Augustinus? - tänker sig verkligheten i tre dimensioner: första person, andra person och tredje person. Ontologin brukar oftast syssla med den trejde dimensionen: det är så här verkligheten ser ut. Man talar om "det". Det är inte du, det är inte jag, det är det.

Men vi lever förstås alltid i första person. Det är där vi konstruerar tredje person som ett faktiskt "det". I viss mån konstruerar vi också andra person: du är den jag uppfattar dig som, fel eller rätt. Du är vad du är för mig, alldeles oavsett vad andra säger. Dialogen känns ibland verkligare är mitt liv i första person, och definitivt verkligae än en abstrakt treje person. Men det är i första person dramat sker när vi möter andra människor, andra själar.

Första person är en kontroversiell plats. Sakliga nördar avvisar helt dess existens. Men även vi som inte flyr kan uppleva kampen och dramat som plågsamt. Agneta Pleijel (en av våra filosofiskt mest begåvade berättare) låter en plågad person säga så här i romanen Lord Nevermore:

"Man får försöka betrakta sig själv som ett objekt. På distans. På tillräckligt avstånd och med tillräcklig svalka för att livets kaos inte ska göra en sjuk och förvirrad....Men det besynnerliga är...att närm man betraktar sig själv på avstånd, liksom genom en kikare, så avskärs man från något. Från vad? Man kunde säga att man avskärs från sig själv. Men vad är detta underliga sig själv. Jag blir förbanne mig inte klok på det."

Att erkänna att första person är primär verklighet är som att gå ut på ett slagfält. Jag tänker ofta på Jeus ord om att han kommer med svärd, inte frid. Det stämmer rätt bra. Första person är en sorts jihad.

Att föreställa sig verkligheten

Eleven kämpart med fysikläxan och den gamla vanliga frågan tränger sig på med kraft: varför är det så? Varför finns gravitation? Varför finns strålningsenergi som hela tiden beter sig på ett visst sätt? Fysikläraren säger: det är bara så. Lär dig. Men den jobbiga eleven fortsätter med ett halvkvävt: varför? Läraren: för att jag säger det! Tyst frågar sig eleven varför läraren och läroboken föreställer sig verkligheten så?

Ja. Någon säger det. Fysikbokens sägande, lärarens sägande, forskningens sägande, Guds sägande vid skapelsen. Föreställning och verklighet hör ihop. Ordet och varat hör ihop. När partikelfysiken utför experiment med mycket stora energier på mycket små partiklar under enormt korta tidsrymder, får man fram resultat som är mer eller mindre enigmatiska. Vad säger vi? Vad betyder resultatet? Vad säger vi att betydelsen är? Hur säger vi det? Hur föreställer vi oss verkligheten på mikronivå? Ordet och varat hör ihop.

Joseph Ratzinger skildrar i sin bok In The Beginning vad som händer när människor inför den poetiska skapelseberättelsen, den vi finner i Genesis 1. Sägandet av denna skapelsedikt innebär att en mening införs i universum. Tidigare var kosmos ett kaos av krafter som bekämpade varann. Demoner och nyckfulla vädergudar levde om och det gällde att hitta sätt att blidka dem. Kosmos var främmande och kaotiskt.

Med den poetiska skildring som nu återfinns i början av Genesis 1 skedde en revolutin. En final ordning tänktes nu. En etisk ordning tänktes nu. En utvecklingskraft tänktes nu. Världen blev annorlunda. Därmed börjar naturligtvis naturvetenskapen som en social konstruktion. Skapelseberättelsen är som en tidig variant av evolutionen i sitt poetiska veckoupplägg. Darwin som var teolog först och senare amatörbiolog såg säkerligen evolutionen som grundmönster i början av Bibeln. Gud behövde inte gå in med extrinsikala ingrepp i utvecklingen, som om han vore främmande för sitt skapande. Det räcker med denn inneboende evolutionära kraften.

Vi måste alltid, som eleverna, fråga VARFÖR? och aldrig nöja oss med fysikbokens eller fysiklärarens ovetenskapliga underkännande av syfte med frasen "det bara är så". Det underbara är att alla friska elever ställer denna filosofiska grundfråga om och om igen, generation efter generation. Vi vill alla veta vad som händer när vi säger att något är så, när vi föreställer oss.

Poänglöshetens makt

När poänglöshetens metafysik kom på 1700-talet (inledningen till modernismen) så var det en väldigt befriande kraft, tyckte många. Allt är fenomen, ingenting har intention eller mening i sig. Wow ! Då kan vi göra vad vi vill ! Endast vårt förnuft ska styra !

När sedan biologin hakade på denna poänglöshet femtio år senare och njöt av att människan endast är ett medelmåttigt utrustat djur så kändes befrielsens ännu mer förförisk. Varför ska vi inte avla på människor när vi gör det på djur? frågade sig Darwin. Det är ju ovetenskapligt. Och så ledde förnuftet till en rashygien som fortfarande styr motiven bakom allt från massaborter till etniska rensningar.

För en troende människa är detta som en bisarr mental sjukdom. Men man måste förstå det häftiga i att inget har en poäng och att vi kan göra vad vi vill. Ett universum utan mening är så att säga den religiösa grundsatsen för denna häftiga frihet. Vilket svängrum! Sen kan man koppla ihop den stora meningslösheten med allt man gillar: empirisk forskning, frigjord livsstil, begärens neutralitet, sexualitetens "naturliga" psykologi, "kärlek utan barn" som Hinke Berggren predikade, militär nödvändighet, ekonomisk marknad osv. Det är som med stamceller, du kan koppla till alla möjliga funktioner. Poängen är att det inte är någon poäng med någonting.

Den makt och njutning som man skaffar sig genom metafysisk meningslöshet som grund, vill man inte ge ifrån sig frivilligt, det förstår vem som helst. Därför blir det till sist en kulturkamp. De som söker och finner mening blir förr eller senare hot mot den poänglösa friheten. Att hitta djup mening med ansvar är en katastrof för friheten att göra vad man vill och det finns all anledning att hata denna farliga mening. Jantelagen är ursinnigt stark här. När skönheten kom till byn, då var klokheten där....sjöng Ferlin. Värde och skönhet, Gud och sanning är oerhört provocerande saker.

Även de som anser att universum saknar mening agerar till vardags som om väldigt mycket har mening: dagis, skolan, lönen på jobbet, vardagsetiken, rättvisan i samhället, krigen runt omkring i världen, klädmode och matvanor. Alla förutsätter att livet är meningsfullt. Och inte bara teoretiskt. Kropparna fylls av adrenalin när något är upphetsande meningsfullt och depressioner sätter in när livet blir tufft under längre perioder. Tårarna kommer när barnen visar sin obegränsade meningsfulla tillit till mamma och pappa; eller när ett barn hoppas på kärlek men får förakt. Fullt ut driver man livet som ett projekt med stark mening. Man har hårfina debatter om nyanser i rättvisan och argumenterar sig trött för sin uppfattning.

Ibland när en kristen person försiktigt påpekar att så mycket uppenbarligen har mening i ett meningslöst universum kommer ett härligt svar: - Ja men det är ju bara sånt vi hittar på! Det har ju ingen verklig mening! Är du religiös på nåt sätt?

Begär och fokus

Danske Tor Nörretrandes fortsätter forska i medvetandets natur. Idén är rätt klassisk: vårt medvetande är en liten del av all information som styr oss. När vi väljer en handling har vi redan känt begär att utföra den utan att veta om det. Vi kan därför inte kontrollera eller ens bedöma vår natur.

Sankt Benedict var väl medveten om det lilla fält vi fokuserar på, liksom flera av kyrkofäderna och ökenfäderna. Cassianus var en hejare på att beskriva omedvetna begär som sedan rationaliseras kognitivt. För Benedikt var det viktigt att så att säga vara medveten om det omedvetna, det som inte är här. Evigheten är det viktiga. Den är inte här nu. Det vi nu fokuserar på är inte den eviga saligheten. För Cassianus var den stora renheten på liknande sätt det Andra, inte det här. Men det enkla ordets bön kan vi be om nåden att liksom avfokusera detta för att plötsligt vara i Guds rike.

Men för sekularister som Nörretranders blir det viktigt att kristendomen har fel. Åtminstone har Jesus fel. (Nörretranders känns ibland som en modern Kierkegaard med stark calvinistisk inriktning). Varför? Jo Jesus säger att vi kan motstå våra begär efter vår nästas hustru. Det kan vi inte göra enligt Nörretrandes. Vårt medvetna kan inte kontrollera begären efter den vackra hustrun. Alltså har kristendomen och Jesus fel i sak. Nörretranders citerar Walter Kaufmann: Kristendomen har misslyckats, inte därför att folk inte varit kristna nog utan för att kristendomen sakligt sett har fel. (Se boken The User Illusion)

Så ser vi hur kulturkampen för och emot Guds rike fortsätter. St Benedikt och Cassianus vet hur lite vi vet. Sokrates visste det också. Modern neurologisk forskning bekräftar det. Det himmelska är ett större faktum än det jordiska. Det empiriska är en liten ö i den verklighet Gud är medveten om såsom oss. Så kristendomen får så att säga rätt genom att den tar saken ett steg längre: när du begär den vackra kvinnan som är din grannes hustru så leder kärleken till Kristus till ett halleluja: tack för all skönhet du skapar! Fokus utesluter inte utan leder rätt.

Visa mig Gud !

- Visa mig Gud ! säger en ung man trotsigt. Hans blick glöder. Han är uppenbarligen trött på alla påståenden om Gud, på alla traditioner, på alla distinktioner och tolkningar. En stor vanmäktighet hörs i hans röst och kanske till och med ett ursinne långt ner någonstans. Han har mot sin vilja hamnat på en kurs i religion.

Det är en situation vi ofta har i det sekulariserade samhället. Det är naturligtvis ett absurt krav att Gud ska synas på mänsklig nivå och bli ett föremål i världen. Det är också en väldig hybris att kräva slikt objektiverande av en oändlig Gud. Inte desto mindre är det ärligt sagt.

Men det speglar en verklig situation. Mitt akademiska svar om hur olika -ismer kan svara på frågan är naturligtvis helt vid sidan av saken; den unge mannen ignorerade också allt jag sa. Det handlar om något annat - en fruktansvärd brist. Det känns som ett elände, en erbarmerlig fattigdom. Ytan är hård och fundamentalistisk - det FÅR inte finnas en Gud. Men innanför är det en skriande fattigdom.

Muslimen bredvid honom reagerade bara med ett godmodigt: Gud är stor men det fattar du inte. Du måste skärpa dig!

The Secret

Ungdomar kommer med The Secret och menar att nu har en revolution ägt rum. Även några mammor ägnar sig åt "hemligheten". Vad går det ut på? frågar jag. Jo att det du tänker blir verklighet. Ok, jaha. Verkligen? Om jag tänker att jag flyger så flyger jag? Jag vet att Jesus går på vattnet för att han vill det. Men han är då gud och människa medan vi endast är människor. Petrus gick några steg med hjälp från Mästaren.

Aha, där är den springande punkte! Några vill gärna att vi är gudar/människor "egentligen"? Ja vi skapades nästan som gudaväsen, det stämmer. Men biten som är kvar, den som vi får hjälp med, är svår att hoppa över.

Men Moder Teresa är med i filmen om The Secret ! Tillsammans med Emerson och - Buddha? Härligt. Men låt oss då göra som Moder Teresa - fästa blicken vid Den Som Vill Vår Frälsning. Låt oss ta emot Hans intention.

Egentligen är det gammal katolsk bönekunskap. Genom helig ande blir vår böneintention kreativ, den skapar vår verklighet. Det är just därför Rosenkransen är så kraftfull. Vårt medvetande lever i en miljö som är den optimala - i de tjugo mysterierna. Det får effekter på hur vi lever i världen, särskilt hur vi berör andra i vår omgivning.

Det är förstås en härlig "hemlighet".

Leve den kristna feminismen !

Idag är det S:ta Agatha!

Å nej säger en elev, tillika feminist och lite anstruken av Wicca. Du tjatar om dina helgon jämt och ständigt. Det går inte en dag utan...

Nu är det fest igen, säger jag. Idag är det den sista av de fyra stora festerna i den kristna feminismen: St:a Agathas fest. Låt oss fira !

De tidigare festerna var som du vet S:ta Cecilia i november, S:ta Lucia i december, S:ta Agnes i januari. Fyra grundjungfrur för den kristna feminismen. Princip: älska Gud ända in i martyriet. (Gör man det i Wicca?) Metod: icke-våld och ståndaktighet. S:ta Agatha lämnade inte cellen hos kastats i, trots att Petrus var där, utsänd av Kristus, för att läka hennes sönderskurna bröst och lämnade dörrarna öppna efter att fångvaktarna sprungit sin väg. Om vi får tro Legenda Aurea.

I Älvros gamla (katolska) kyrka står S:ta Cecilia gömd inne i en skrubb/sakristia bakom altaret. Kanske det är dags att ta fram de stora kristna feministerna igen? Det finns något underbart galet i deras kompromisslöshet, deras jihad. Vilken motkultur!

Här en kampsång av S:ta Agatha för den kristna feminismen:

Jesus Kristus, alla tings Herre!
Du ser mitt hjärta.
Du känner till mina begär.
Äg allt jag är - endast Du.
Jag är ditt får. Gör mig värdig
att besegra djävulen!

Den pedagogiska klyftan

"Viktigare än politik och miljöfrågor är problemet med vilka som kommer till himlen!"

Mitt hjärta skuttade till av glädje när en ung man sa detta rakt ut i en diskussion. Vem kunde tro att sekulariseringen skulle gå bet trots en så massiv support under förra seklet. Peter L. Berger har förresten en intressant genomgång av sekulariseringen i februarinumret av First Things.

Men den unge mannen blev genast konfronterad. (Det är bra.) Vilka kommer till himlen? Hur kvalar man in? Kan vi inte tänka oss att alla är välkomna utan krav?

Nej menade han. Det är som att hoppa över en rätt farlig bergsklyfta. Du måste satsa. Du måste ge dig hän, du måste vilja. Och det innebär att en stor del av mänskligheten inte kommer till himlen. De kommer inte att satsa. Av en rad olika skäl kommer de inte att vilja satsa.

Andra försökte konstruera ett alternativ. Varför inte tänka sig klyftan som en pedagogisk klyfta. Det bästa är att satsa. Vi talar därför om en klyfta, Jesus talar därför om rättfärdiga och orättfärdiga, får och getter. Men rent faktiskt är Guds kärlek också hans svaghet, han kan inte stå emot sin egen kärlek. Och det betyder att varje människa blir medveten om himlen när det är dags. Kanske inte medveten på samma sätt, men alla är där.

Alternativet har inte den bibliska texten med sig, det ska erkännas.

Men: vore det typiskt Gud att låta sin Son använda en pedagogisk klyfta mellan agnar och korn, fruktbärande och fruktlösa träd? En kärlekspedagogik? En förlossningskonst?

Blogged with Flock

If I am wrong I win !

Goda filmer är det ont om, men denna vinter finns både Away from her och The Bucket list att njuta av. Välgjorda, gott hjärta i manuset, scener som kan ses om flera gånger. Repliker som är intressanta hållpunkter. Som den här:

- If I am wrong I win.

Pascal skulle tycka om resonemanget bakom. Det här är scenen. Två dödsjuka män med några månader kvar att leva, sitter i ett plan över nordpolen, den ena troende, den andra cyniker som försöker hålla sig borta från alla trosföreställningar, koncentrera sig på att leva och dö och köra loppet så intressant som möjligt. Han förnekar Guds existens och den himmel som väntar på oss. Den troende frågar cynikern: tänk om du har fel? Han svarar:

- I love to be wrong. If I am wrong I win !

Naturligtvis finns det en hake, skulle Pascal säga. Men om vi glömmer den en stund så kan vi medge att repliken är bra. Många cyniker och ängsliga akademiker ("intellektuellt hederliga") är ofta livrädda för att det ska vara så bra som 80-90% av mänskligheten tror. Det är en behjärtansvärd rädsla. En sorts asketism rentav. Hur underbart vore det inte då att upptäcka hur fel man hade !!

Att se uppåt - altartjänsten

En tanke från Chesterton kom flygande denna morgon ute i regnet med hundarna: den hedniska prästen må sakna förbindelse med Kristus men han har dock ett altare. Vid detta altare riktade han blicken uppåt och folket följde honom med sina blickar. Trots alla konstiga offer han förrättar på detta altare (och som i regel decimerar den unga befolkningen då och då) ser vi ändå ett altare och en präst där.

Humanisten och sekularisten tar bort altaret och prästen. Oförlåtligt. Vad får vi istället: en biolog? En sociolog? En föreläsare i zoologi? En lärobok i kemi? En politiker? Naturligtvis tröttnar folk. Det går ju inte att andas till slut. 1900-talet är en provkarta på vilka offer dessa präster erbjöd - betydligt grövre saker än Baals präster, en decimering av befolkningar utan mostycke i historien. Och de pågår nu...

Man förstår den katolske missionären i naturfolksområden. -Ta inte bort altaret säger han. Ta bort djurgudarna och de blodiga människooffren. Men ta inte bort altaret.

En kultur som inte tittar uppåt är en döende kultur.

Moto Boy och Jungfru Marie visthusbod

Yngste sonen släpper äntligen, efter mycket arbete, sin första skiva (Moto Boy) och får fina recensioner i de stora tidningarna för sin sakrala musik som samtidigt har element av rock och pop från den senaste fyra decennierna. Han talar i radio om Maria-mystiken och tar upp den gamla traditionen hos sjömän som kallade havet Jungfru Marie visthusbod.

Kanske detta är den katolska mission vi alla behöver: sången som genom seklerna tränger in i våra hjärtan, utan större hänsyn till genrer, stilar, kändisskap, skivmarknad och kritikerspalter. Inte mossig teologi (pappa) utan scenframträdanden som berör!

Du nya sköna fosterfördrivning

En aborthistoria har i dagarna kommit ut i Sverige och med ödets bitska ironi kallas ibland 1930-talets svenska kvinna för den "nya kvinnan" - en parallell till Aldous Huxleys Brave New World, Du nya sköna värld. Det "nya" är då att lagligt få döda mycket små barn, fördriva foster som man sa i dåtiden. Som författaren visar är det naturligtvis en gammal synd, även om den först 1975 fick juridiskt skydd i Sverige.

Att av olika sorters skäl fördriva foster har av tradition, särskilt kristen tradition, ansetts vara kränkande och djupt inom oss känns det väl så fortfarande. Men idén om social hygien, rasism och familjeplanering slog igenom i intellektuella kretsar redan i början av 1900-talet i Europa och USA. Det var ett paket med obehagliga vapen: preventivmedel, sterilisering, fosterfördrivning, ideologi om att "äga sin kropp" och "kärlek utan barn". Sådan rasideologi är inte comme-il-faut idag men rester av paketet lever kvar och tycks vara seglivade. Den "nya kvinnan" fick stå för en dödskultur som visserligen är i blåsväder idag men till och med försvaras av organisationer som RFSU. Eländet är så att säga inte över.

Visst är det märkligt? Margret Sanger, en föregångare i USA för den "nya kvinnan" var helt öppen om raspolitiken i tankarna om preventivmedel, sterilisering och fosterfördrivning. Hon var också öppen om "friheten" till tillfällig sex utan risk för barnalstring. Först efter nazismens nederlag döptes allt om till "familjeplanering". Detsamma skedde i Sverige. Efter en kuppartad kampanj gick så Roe vs. Wade igenom 1973 vilket gjorde aborterandet legalt. Och Sverige hakade på dödstrenden två år senare. En sorts massutrotning följde och offren var rätt oskyldiga.

Mina elever skriver varje år om abort under sina filosofistudier. Allt fler unga flickor är uppriktiga i sin avsky för dubbelmoralens blomsterspråk om "fri kvinna" eller "äga sin kropp" eller "frihet att välja" eller "familjeplanering" och liknande. Var finns kärleken? undrar de. Alltså, den riktiga.

Det verkar som hjärtat ändå kommer att segra med tiden.

För en mer idehistoriskt riktig skildring av fosterfördrivningens bakgrund och historia läs De Marco Architects of the Culture of Death.

Trettondagens fakta

Den kaldeiske biskopen pratar med f Mitch Pacwa (ewtn.com) och det hörs att han är stolt över de tre vise männen. Andligt utvecklade män, liksom tidigare Abraham, med profetisk förkänsla kommer från det kaldeiska området till Palestina för att se Gud i en människa och se Guds Moder Maria. Världshistorien är förändrad. Guds handlande bevittnas. Maria har tidigare gjort detsamma i sitt Magnificat.

Biskopen är ivrig och stolt för det var hans kaldeiska förfäder som gjorde detta, tänkte detta, såg Herren som barn i Betlehem, deltog i världshistoriens förändring. Det är helig historia, heliga fakta, objektiv tro. Liksom kyrkan grundad av Kristus och liturgin på arameiska är realistiska och heliga fakta. Politiskt mycket farliga fakta dessutom, sådant som leder till förföljelse, slakt på barn, dödstraff, kristet hårdnackat mostånd mot alla andra religioner. De tre vise männen flyr på hemliga rutter österut. Stor risk för häktning och tortyr. Fakta.

Annorlunda då en predikan i protestantisk kyrka på Trettondagen 2008: det handlar nu om saga och symbol. Religion är metafor och poesi om en helighet vi hittar i vardagen. De tre vise männen finns inom oss. Gåvorna tre står för saker hos oss själva, mottagna i nåd. Rökelsen står för bön och ”vi är bön”. Tron som terapi för den trasiga människan. Evangeliet som bilder ”att ta till sig”. Texterna metaforkällor.

Och inte alls den kalediske biskopens ivriga och sakliga röst över att dessa heliga fakta verkligen hänt. Ungefär som Steve Rays snubblande faktiska iver när han pekar på stenar Jesus verkligen gått på i Jerusalem! Istället prästens utstuderat lugna diktion som är så vanlig i protestantisk homiletik, den med långa pauser. En sökande poetisk diktion, varsam med det metaforiska materialet, medvetet skapande en andlig stämning. För oss. För vårt symboliska djup.

Gnostiska problem inför 2008

Fick under en metafysiskt upplagd bikt insikten att jag är anstucken av gnosticism. Trist. Som kristen ska man ha övervunnit allt gnostiskt.

Kärnan är det här: allt som existerar står ut (ex + istere) och är främmande, mer eller mindre, inför det rena och oberänsade, Gud. Därför ska allt återvända till källan, komma hem till Gud. Därför är vi på främmande plats. Vi bor i jämmerdalen som farmor sa ibland. Livet på jorden är som en natt på ett obekvämt hotell. Vi kan stå ut, vi ska ju vidare nästa morgon. Det fick jag från Theresa av Avila.

Men detta är väl inte kätterskt? Hmmm. Jo. Det betyder ju att Gud inte existerar, dvs. inte står ut som begränsad form av vara. Och vad som är värre: att endast Gud är verklig, dvs. allt som sticker ut och existerar är (relativt) overkligt.

Det här måste lösas. Helst under året.

Om pappan går i mässan

Tydligen - om man får tro artikeln The Truth About Men & Church - är just pappan en avgörande faktor för barnens tro och kyrksamhet:

In short, if a father does not go to church, no matter how faithful his wife’s devotions, only one child in 50 will become a regular worshipper.

If a father does go regularly, regardless of the practice of the mother, between two-thirds and three-quarters of their children will become churchgoers (regular and irregular).

If a father goes but irregularly to church, regardless of his wife’s devotion, between a half and two-thirds of their offspring will find themselves coming to church regularly or occasionally.

Tack för tipset på artikeln. Hoppas Werner Haug and Phillipe Warner på Neuchatels statistiska kontor har rätt, det är deras undersökning i Schweiz som ligger bakom slutsatserna refererade i artikeln.

Funderar vidare på varför männen inte är i kyrkan. "Jag och 30 pantertanter" sa en god vän och präst i Svenska Kyrkan som svar på frågan från en elev om vilka som kom till hans gudstjänster.

Om man begravs av en tantpräst betyder det att mannen varit omhändertagen av tanter sedan dagis.

Är det därför jag älskar Heliand, det saxiska eposet där Kristus är hövding och apostlarna en stark hird som följer med sin hövding runt om i landet? Rättvisa, på knä i bön, goda, men definitivt män. Och män i rörelse.

Den smala nichen

Nyårsdagsläsning: E.O. Wilson "The Creation" - en underbar bok av den amerikanske biologen och sociobiologen med många goda budskap för alla kristna. Den är formad som brev till en baptistpastor med rop på hjälp att rädda planeten från människans girighet.

Ett budskap är tydligt: människan med sin själsliga medvetenhet om evigheten lever på en ytterligt smal biologisk nich. Vi lever våra korta år inne i en mikroskopisk bubbla av livsuppehållande system, kroppen. Med Guds och biologins hjälp har vi lärt oss leva i de mest ogästvänliga biotoper. Men hela tiden skyddas vi av en exakt kalibrerad atmosfär där minsta obalans skulle slunga oss ut i icke-existens.

Låt oss vara försiktiga och använda de två starkaste krafter vi känner, religionen och vetenskapen, för att lära oss leva i tacksamhet och smart förvaltning. Vägen dit: kunskap och vördnad.

Något vi försöker få fram på utställningen Upptäck Jorden ! på Technichus i Härnösand.

En man som sa att han var Gud.

Vad handlar julen om? En ovanlig födelse? Feliz Navidad!

Enligt Luigi Giussani är det detta: en man som sa att han var Gud.

”Then his friends, those who knew where he was from, knew his mother, would go with him almost every day (by this time, they would go along with him almost every day), were often at home with him, terrified, were asking each other, “Who is this man?”

What did they mean, who is he? You know his father, you know his mother, you visit him at home, you know very well who he is! But he was so extraordinarily exceptional, that all they knew of him faded away; it didn’t answer. He was truly mysterious, he was a mystery.”

Och mer:

"But it’s not just the miracles that the Gospels are full of; there was another miracle that he carried, that he had brought to Zacchaeus, that he brought to the sinful woman: forgiveness–because man is incapable of forgiveness; there is no mother or father who is able to forgive.

For us to forgive is to forget, for us to forgive is to cover up, for us to forgive is to let things go, for us forgiveness is trying to forget. Here, forgiveness was bringing to rebirth–transformation...

An event, a man, who called himself God: “I am the way, the truth and the life.”

I am God, I am the Mystery who makes all things; I am the principle and the aim of everything; I am the meaning of the aspiration to happiness, to truth, to justice, and to love that constitute the nucleus of your “I,” the nature of your “I,” your heart.

Our natural religiosity comes across an event of history in which a man, born in the womb of a young girl of fourteen or sixteen, once grown up, says, “I am God.”

Att nå upp

Att älska Gud är som att åka skidor upp till en våffelstuga i fjällen. Mitt i backen står skylten: Våffelstuga 2km. Lätt tänker man. Jag är lite trött men 2 km är ju ingenting.

Tio minuter senare i den branta backen är man slut. En oändlighet senare står skylten: Våffelstugan 500m.
En sak vet man i det läget: det här går aldrig…

Det är Herren som kan älska, inte vi.

”Christianity holds that man, no matter how hard he tries, cannot reach God.” (Dinesh D’Souza)

Termen "sodomi" uppgraderad

Många invandrare blir upprörda redan av förslag till äktenskapsliknande ceremonier för människor med attraktion för samma kön. Både kristna och muslimer känner samma sak: upprörande och emot både natur och samhälle och familjeliv. Och emot religionen. Den nigerianska kyrkan som är näst störst inom anglikanismen har t ex helt brutit med moderkyrkan och strukit alla referenser till dess liberalism inför homosexualitet. Och det är den afrikanska kristendomen som växer snabbast, det är morgondagens kristendom.

Jag brukar ta det rent språkfilosofiskt. Förr i tiden var ”sodomi” en term för en handling. Vissa samhällen tolererade den, t ex det grekiska, vissa använde den i militära intressen, t ex Sparta, vissa avvisade och fördömde den, t ex de semitiska religionerna.

En handling är objektiv. Fina och goda personer kan temporärt utföra handlingen utan att sluta vara goda personer. Man kan älska personer som utför handlingen utan att alls godkänna handlingen som sådan. Handlingen ”sodomi” kan vara felaktig eller kränkande av djupa värden medan personen som av en rad anledningar utför den kan distansera sig från handlingen som begicks, ångra sig och försöka låta bli den, kanske tänka om. Den heliga Birgitta fick hålla efter kung Magnus som lätt föll för attraktion till unga personer av samma kön. Detsamma har alltid gällt folk inom hovet och överklassen, militären och artistvärlden.

Men mot slutet av 1800-talet börjar man i vissa kretsar använda termen ”sodomi” som beksrivning ett tillstånd. Tillståndet är att känna attraktion för personer med samma kön. Det tillståndet kan komma och gå, det kan vara mer elle mindre permanent och vara lättare att hamna i när man befinner sig i vissa kulturella miljöer. Sodomi som handling har nu språkligt sett involverats i en beskrivning av tillstånd hos gruppen eller personen. Det går inte längre att objektivt fördöma eller varna för handlingen för den har integrerats – språkfilosofiskt – i begreppet tillstånd.

Mot slutet av 1900-talet uppgraderas termen ”sodomi” ännu ett steg: nu blir det en identitet. Personen som känner attraktion till andra människor med samma kön befinner sig inte bara i ett tillstånd utan bygger upp sin identitet kring tillståndet och handlingen. Man börjar också tala om att denna uppbyggnad sker tidigt i livet. Det blir nu ännu svårare att förhålla sig avvisande till handlingen sodomi eftersom den är inlemmad både till aktuella tillstånd hos personen och dessutom i själva identiteten hos den personen. Det blir förstås rejält kränkande att varna för en viss identitet. Man är troligen homofob om man gör det.

Det här är språkfilosofisk powerplay. Men de flesta resonerande personer har tämligen lätt för att återvända till fakta som ligger under alltihop. Hur är det nu när någon känner sig frestad till sodomi? Är det ok? Är det en handling som samhället behöver? Är det en handling som naturen behöver? Är det en handling som religionen behöver? Är det en handling som familjen behöver? Är det en handling som jag behöver?

Välkommen till världen

En ung flicka spyr i snön utanför den lilla fjällkyrkan, strax innan midnattsmässan ska börja. Även andra i kyrkan är runda under fötterna. En ölburk smäller upp efter en stund. Stjärnhimlen gnistrar, fjällen lyser i månskenet och Gud ska strax födas till jorden, denna heliga natt. En märklig blandning.

Det är till en värld där folk spyr som Guds Son beger sig. Det är en värld där man firar jul genom att köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka, köpa-äta-dricka…Och ibland spy eftersom det blir för mycket. Julen är en jobbig tid. I det sekulära samhället finns ingen undertext, ingen kod som ger mening åt det jobbiga.

Allsmäktige Gud du som underbart har skapat människan och ännu underbarare har återtällt din bild i henne. (Tidegärden på juldagen.)

Jodå.

Dietrich von Hildebrand

Hittade vid ett besök på Ad Nukums undervisningsblogg dessa intressanta rader om den tyske filosofen Dietrich von Hildebrand, vars hustru Agnes von Hildebrand fortfarande är aktiv inom katolsk filosofi i USA:

Värdeområdet för tjänande kärlek

I västerländsk filosofi behandlas sällan hängivenheten till Gud men hos Dietrich von Hildebrand finns en fenomenologi som är värdefull. Vi kan ta lite från den.

På vanlig icke-filosofisk svenska kan vi säga att den välkända behovspyramiden är ett lån från Bibelns syn på människans behov, men man har skurit bort den översta delen av pyramiden. Socialismen och senare kommunismen satte den välanpassade medborgaren högst i pyramiden. Men Bibeln sätter detta behov i den första delen av pyramiden.

Om vi tänker oss tre värdeområden så handlar det första om mat, värme sexualitet och social gemenskap. Där är vi alla ganska lika och Bibeln talar ofta om tacksamhet till Gud som den riktiga responsen för dessa goda gåvor.

Det andra värdeområdet är de aktiviteter vi utövar när vi bygger upp en civilisation: sådant som infrastruktur, kunskap, yrkesaktivitet, samhällsorganisation, ekonomi och militär.

Det tredje området är former av kärlek som går utöver den sociala gemenskapen. Vänskap, äktenskap och gudskärlek är det tre viktigaste här. Den högsta är gudskärleken som sprider sig till alla de andra områdena när den en gång är aktiverad. Till och med de basala behoven som mat och sexualitet färgas på olika sätt av denna högsta värde form.

Men vi måste se pyramidformen framför oss. Den högsta spetsen är den tjänande gudskärleken men det är inte många människor som når den eller lyckas aktivera den. Den förblir abstrakt för de flesta. Mammor och pappor har i alla tider sökt sig till himmelen för den renhet och godhet de ville ge sina barn. När mänskliga förebilder sviker, blir helgonen viktiga. Men oftast tjänade föräldrarna i allt sina barn, inte den Herre de fått barnen av. På liknande sätt söker sig människor i stor fara till Gud men när faran är över är de inte så intresserade av att tjänande älska Gud.

Von Hildebrand säger också att denna kärlek förekommer sällan därför att den inte kan grundas i något annat värdeområde. Du kan inte direkt från mat eller sexualitet gå till gudshängivenhet. Du kan inte göra medborgaren till en utgångspunkt för denna kärlek. En statlig kyrka som rekommenderar kyrklighet hos medborgarna fungerar således inte som aktivator av tjänande gudskärlek.

Von Hildebrand menar att tjänande gudshängivenhet är möjlig endast i det högsta värdeområdet. Den liknar mest den äktenskapliga kärleken. Men inte ens i denna kan den grundas. Den måste stå alldeles fri för själens rop efter Herren. Oavsett vilken situation en människa befinner sig i kan denna hängivenhet vakna och grundas då i den oberäkneliga nåden från Gud.

Det är alltså enklast att tänka sig Gud som initiativtagaren till den hängivna relationen, medan alla andra värdeområden i någon mening alltid följder av varandra. När mat och värme och sexualitet är aktiva kommer behovet att bygga familj och samhälle. Därefter kommer tendensen till ett mer väl fungerade samhälle och en kulturell civilisation. Men det högsta värdeområdet väcker Gud själv till liv i den enskilda själen.

Detta är nog inte så goda nyheter för många demokratiskt lagda. Det är så lätt att tänka sig Gud som en rättighet för varje person att utöva. Många lagstiftare tänker sig saken så. Den som vill ska få utöva sin religion och sin tro. Men i själva verket aktiveras det högsta värdeområdet på annat sätt, ett utväljande nådegivande sätt. Ingen kan äga något i detta högsta värdeområde, för Han är Ägaren. Ingen kan ta sig rätten att njuta av detta högsta värde för Han är Njutaren. Ingen kan på ett spontant sätt få en kärleksfull relation till Gud för Han är Älskaren. Ingen kan bjuda in sig själv till gudsgemenskapen för Han är den som inbjuder till Festen.

Sociologiska trick

Bland sociologer som intresserar sig professionellt för religion förekommer en del kategorier som kan förvåna. En är till exempel att tala om sekulära värderingar som ett alternativ till religiösa. Sannolikt finns förstås inga "sekulära värden", däremot människor som använder kristna värden fast de inte tror på dem egentligen. Eller människor som lånar värden och värderingar men förnekar eller betvivlar grunden för dem. Själva termen "sekulärt värde" eller "sekulär värdering" blir alltså ett akademiskt trick.

Ett annat trick jag skymtade i en av uppsatserna i Ungdomsstyrelsen nya antologi om ungdomar och nätkulturer är följande: man delar in religion i tre former. Först en "skillnads-religion" som har stark betoning på skillnaden mellan det gudomliga och det mänskliga och respekt för traditionella auktoriteter. Sedan en "humanistisk religion" som utgår från människans värde och håller tolerans och mänskliga rättigheter i fokus. Och slutligen en spirituell religion som fokuserar på individens jag som källa till det heliga.

Detta är en märklig och djupt missvisande kategorisering. På vanlig svenska står väl de tre formerna för troende, halvtroende och flummare. Men det låter som den första gruppen är mycket för att diskriminera medan den andra gruppen är hygglig och vidsynt. Att antyda större tolerans hos de som inte längre tror på Gud eller kyrkan, är ett vanligt grepp i sekulära sammanhang. Själva idén om en "humanistisk religion" är naturligtvis självmotsägande - religion är ju att INTE utgå från människans intressen och begär eftersom de leder käpprätt. Jesus och apostlarna blir självklart "skillnads-religiösa". Och Svenska Kyrkan blir "humanistisk". Eller?

Notera också det absurda i att första gruppen ser skillnader medan den andra gruppen fokuserar på människovärdet ! Här antyds att människovärdet dyker upp när man inte längre respekterar traditionella auktoriteter. Varifrån känner vi igen detta? Jo från upplysningstidens sekularisering och upproret mot auktoriteter, och ungefär som i filmen Guldkompassen. Sanningen är ju att människorvärdet bara finns i kristet tänkande, Gud skapar oss till sin avbild. Lösryckt från den äldsta och godaste auktoriteten blir människorvärdet i stort sett en politisk term, en slogan och en klyscha. Vi vet också genom 1900-talets blodiga historia hur det sekulära människovärdet fungerar. Den här delen av sociologens kategorisering blir alltså tämligen hycklande.

Dessutom är termen "skillnad" alldeles avgörande för all filosofisk grund för tron. Så fort en människa säger eller tänker att Gud existerar, lever, vill och har ett vetande om alla processer i universum, så måste vi alltid tillägga: men INTE på det sätt människan lever, vill och vet -- själva skillnaden är ytterst avgörande för all religiös tro. Annars tillämpas termerna leva, existera osv på en univokt sätt och vi reducerar Gud till att finnas på samma villkor som vi själva och alla tidsbegänsade ting. Vilket är ett sekulärt fenomen, just det. Filosoferna Maimonides och Thomas Aquinas visar tydligt redan på medeltiden hur detta logiskt hänger ihop.

Det är också skumt att låta en "spirituell" religion få upptäcka det heliga i oss själva, i vårt jag. Den vaga andligheten, inspirerad av New Age, får en egen sociologisk form. Att vara Guds barn är emellertid enligt den gamla kyrkan att igenkänna sig som delaktig i Guds väsen och ta emot nåd i ett pågående gudomliggörande, theosis. Så har det varit sedan kyrkan grundades av Jesus Kristus, omvittnat av en lång skara kyrkofäder, ökenfäder och helgon. Denna delaktighet förutsätter och sitter intimt ihop med skillnaden mellan gudomligt och mänskligt. Sociologen tycks alldeles ha missat detta sammanhang.

Det är synd att den här typen av akademiska kategoriseringar används t ex när ungdomars tro undersöks. Genom att använda en djupt förvirrande indelning av religiösa former, försvåras en vettig tolkning av det ungdomar säger. Dessutom antyds en progression från tradtionell tro (läs kristen höger) till en mer människotillvänd tro som gärna får bli lite mer "spirituell". Kategoriseringen blir här budskap, ett sekulärt budskap.

Det goda i livet, de goda värderna och den goda respekten är just de traditionella auktoriteter som bygger upp det religiösa livet. Omvändelse är just den skillnad som avgör livets kvalitet.

Var är männen?

Ny bok i brevlådan. Den frågar:hur kan en kyrka grundad av en man och hans manliga apostlar tilltala så många kvinnor idag men så ytterst få män? Det första århundradets kyrka var en magnet för män. Jesus starka ledarskap, hans rättframma yttranden och modiga handlingar fångade mäns uppmärksamhet och djupa intresse. En predikan av Petrus på cirka fem minuter fixade tretusen personer som döpte sig, de flesta män.

Idag fångar inte kyrkan uppmärksamheten hos några större flockar av män. De har testat, men återkommer inte. Snarare känns kyrkan ovärdig, motbjudande eller bara irrelevant, de män som går till gudstjänst eller mässa eller till gudomlig liturgi gör det för andras skull, för familjen. I USA går så få som 35% av männen till kyrkan en gång i veckan, i Europa knappt 5%. Det låter knappast som en patriarkal och mansdominerad religion.

Ännu märkligare är att ingen bryr sig. Har vi någonsin hört en predikan om varför så få män sitter och lyssnar? Har någon i kyrkan tagit upp denna sneda könsfördelning? Talar överhuvudtaget någon om varför så få män finns på bibelkurser, på retreater, på väckelsemöten, i kyrkan? Varför talas det inte om männens frånvaro?

Detta säger alltså boken Why Men Hate Going to Church, av David Murrow.

Jag räknade antalet män en söndag i mässan: ungefär 20 av drygt 200. Jag räknade männen på en gudstjänst i Svenska Kyrkan: ungefär 10 av 70. Jag räknade männen en kvällsmässa i katolska domkyrkan i Stockholm: tre av 25.

Jo det stämmer. Vi män är inte där. Nuförtiden.

Ska fundera vad det beror på.

Rosenkransens biokemi

En god vän sänder mig en bok där det står:

"Biokemiskt sett kan din kropp inte förstå skillnaden mellan en injektion av kemikalier som en objektiv hotsituation framkallar - till exempel att du blir jagad av en fiende med spjut - och en subjektiv hotsituation - till exempel ilska mot ledningen på ditt företag. Den biokemiska och genetiska effekten är vad kroppen beträffar, densamma. Din kropp kan inte förstå att det ena handlar om ett fysiskt hot och det andra om en mental repetition av en abstrakt idé. Båda skapar en kemisk miljö runt dina celler som är full av signaler till dina gener, bland vilka finns ett flertal grupper av gener som aktiverar proteiner som helar oss."

OK ! Nu förstår jag varför Rosenkransen alltid ger mig lycka när jag lämnar en hysterisk miljö på jobbet för en cykeltur och ave maria gratia plena dominus tecum benedicta tu in mulieribus....Genom Rosenkransens heliga bilder (verkliga) byggs en miljö upp på några sekunder kring mina gener, kortisolet minskar radikalt, adrenalinet likaså, och de helande generna får chans att läka - så vist Gud ändå har inrättat sin kroppens teologi och sin bönens livsväg!

Den nya intentionella neurobiologin får stjärna i kanten! Den gamla genetiska determinismen svettas...(Boken hette The Genie in your Genes av Dawson Church)

Guldkompassen och Hans mörka materia

Guldkompassen och Hans mörka materia
I dagarna har filmen Guldkompassen (The Golden Compass) premiär internationellt och en ny våg av entusiaster för fantasygenren väntas vakna. Om filmen går riktigt bra gör man film av de båda följande delarna i trilogin av Philip Pullman. Trilogins namn är Hans mörka materia. Premiären i USA har dragit in ungefär hälften av vad Narnia tjänade in den första dagen.

Det handlar om en kontroversiell film och många kyrkor har reagerat. Det är gammal gnosticism som dyker upp igen för att locka barn och ungdom till sig, menar några. Andra säger att det handlar om en aggressiv ateism där budskapet är en djup misstro mot den kristna världskyrkan. Men åter andra, även katoliker, menar att filmen bara handlar om ett äventyr mellan ont och gott där det onda är en auktoritär och lydnadskrävande kyrka - ordet kyrka nämns sällan i filmen, till skillnad från böckerna där det används ymnigt.

Men vad handlar egentligen filmen och böckerna om? Bakgrunden är denna. En god Gud har (kanske?) skapat universum med ett oändligt antal världar, men en mäktig ängel har tagit makten och kallar sig nu Jahve, Gud, Herren. Märkligt nog sägs aldrig vem eller vad som skapat änglarna. Kring sig har denna onda ängel byggt en kyrka som är lik den romerskt katolska, med avdelningar som t ex Oblatbyrån eller Konsistoriella diciplinnämnden.

En engelsk lord, lord Asriel, vill nu samla till uppror mot denna ängel som kallar sig Jahve och han lyckas vinna många anhängare. Deras mål är att avsätta denna onda ängel från makten. Men den Himmelsrepublik som ska upprättas istället får läsaren inte veta så mycket om. Lorden har fru och barn men de lever i ett spänningsfyllt särboförhållande och barnet har uppfostrats på ett engelsk college. En rad komplicerade relationer mellan barnet och de vuxna, mellan de vuxna själva och omvärlden upptar många sidor i böckerna. Familjesynen är splittrad och osammanhängande. Lycka är något tillfälligt individualistiskt.

Frun allierar sig tidigt med den mäktige ängelns egen kyrka och blir så vis motståndare till sin man, men på ett personligt plan tycks de inte ha så mycket emnot varandra. Barnet, flickan Lyra, får först i pubertetsåren veta vem mor och far är och tvingas ta ställning för endera parten, först modern, sedan fadern. Denna flicka blir så trilogins huvudperson får vi följa hennes äventyr uti hemlösheten fram till en förälskelse.

Så långt kan allting tyckas någorlunda enkelt att förstå. Men en stor kvantitet av förvecklingar äger rum, det mesta bestående av fysiska krig och allehanda strapatser i nordlig miljö - det mesta av trilogin "Den mörka materian" utspelas på Nordkalotten. Finska och svenska namn dyker upp på olika gestalter, det kan vara änglar, häxor eller schamaner och våra skogar och fjäll bildar bakgrund till många av färderna hit och dit. Huvudpersonerna rör sig mellan en rad olika världar, ungefär som hos författarna George MacDonald eller CS Lewis. För många biobesökare är säkert dessa helikopterfilmningar över Nordkalotten det finaste i filmen. Mycket snö och mycket is får man sig till livs och det tycker väl de flesta av oss svenskar känns hemtamt.

En speciell funktion ger Pullman åt djur av alla slag. Varje människa i en av världarna har ett eget djur med sig och man kan inte skilja dem åt. Det blir som en husdjur som fäster sig personligen till en enda människa. Av detta har reklamen för filmen gjort mycket: man kan på http://goldencompassmovie.com svara på tjugo frågor och få ett djur utvalt till sig. Pullman kallar djuren, något märkligt, för daemon, men det kan knappast syfta vare sig på det grekiska daemno eller det svenska ordet demon. Olyckligt val. Men säkerligen med avsikt: Pullman vill vända på begreppet, demoner ska vara goda, liksom häxor och den mäktigaste ängeln ska vara ond, liksom djävulen på Guds plats. Vi känner igen det.

För en troende läsarkrests förbryllar trilogin eftersom en mängd kristna referenser används både som inledande citat till kapitlen och som idématerial i berättelserna, men saknar djupare innebörd innehållsmässigt. Då och då förutsätts läsaren känna till Gamla Testamentet, t ex när det hänvisas till änglar och jättar som faller för människornas döttrar. Ordet "kyrka" används i stort sett hela tiden som ett negatvt laddat ord och sådana viktiga bibliska ord som "löfte" eller "förbund" undviks helt. Men läsaren förväntas sedan vända upp och ner på begreppen, riktigt hur det ska gå till är oklart. Pullman är beläst och använder en rad hedniska och bibliska referenser. Det finns redan en bok ute som reder ut begreppen: Pied Piper of Atheism: Philip Pullman and Children's Fantasy. Intressant läsning för alla teologiskt intresserade.

Hur ser man att kyrkan attackeras i filmen? Ofta är det endast ganska vagt i yttre design. Magisteriet avbildas med gotiska byggnader, endast vagt kyrkliga, de anställda på Magisteriet har kläder en smula i stil med prästers, i någras scener ser ornamentala bägare och en vapenrock har ett stort "M" på sig för Magiesteriet, men kanske också syftande på påven Johannes Paulus vapenrock som hade ett "M" för Maria. Mest uttalat kyrkligt är helgonbilder utanför en prästbostad som påminner om en ortodox ikonostas. En isbjörn krossar denna vägg i en av striderna när han skall återta sin rustning som kyrkan tagit från honom.

Referenser till Jesus saknas i stort sett utom vid en oproportioneligt lång passage om en nunna som vill gå isäng med en äldre karl - märklig passage i en bok för ungdomar. Vid detta tillfälle lyssnar den nyss pubertetsmogna flickan Lyra och tar till sig nunnans sexuella bekännelser. Man undrar vilken stor visdom flickan kan få sig till livs genom detta. I filmen talas det om ett hemligt "stoft" eller "dust" på engelska. Det tycks vara den sexuella energin som Pullman vill föra fram som något värt att dyrka - och förbjuda för en elak kyrka. Trilogin avslutas med att den tolvåriga flickan, som är huvudperson, blir upptänd av detta stoft. Återigen märklig barnboksmaterial.

Kristen godhet motiverar dock den unga flickan att försöka rädda en kamrat som kidnappats av den hemska kyrkan. Men att det är kristet inspirerad kärlek talas det tyst om. Kyrkans kärlek, som Nicole Kidman, får ge uttryck för, är lismande och falsk och djupt förvirrad innerst inne. Det sägs också någonstans att "materian älskar stoftet" där stoftet åter tycks syfta på den sexuella lusten. Lyras mor, spelad av Nicole Kidman, har perioder av någon form av kärlek till sitt barn, vilket inte hindrar henne från att söva ner henne. Däremot citeras Johannes evangelium, William Blake och John Milton flitigt. Men någon motsvarande kristen mystik eller skönhetslängtan saknas helt i berättelserna. Citaten hänger luften.

Det är kort sagt problematiskt att säga något definitivt om den teologiska nivån på trilogin. Vid filmningen av den första delen avgick den första regissören eftersom New Line Cinema krävde att det antikyrkliga budskapet skulle tonas ner. Så har också skett. Eller rättare sagt: korten har blandats om rejälrt. Ibland är det nämligen kristna dygder som mod och uthållighet som framhålls, ibland betraktas kristendom som fiende till god moral, ibland framhålls någon sorts nominalistisk uppfattning där "gott" och "ont" bara är namn utan real grund. Man kan bara spekulera i Pullmans förhållande till religion. Det handlar knappast om en rationell ateism utan påminner mer om en pubertetsrevolt mot en förvanskad bild av en moralisk auktoritet. Pullamn lär själv ha deklarerat sitt förakt för C.S. Lewis och Narnia-serien, så det handlar kanske om någon sorts revolt.

Motsättningen mellan Lewis och Pullman har kanske blivit ett vanligt tema. Både är Oxford-akademiker och författare till fantasyböcker. Båda använder talande djur, häxor och vintriga landskap där religiösa teman beskrivs på ett levande konkret sätt. Lejonet i Narnia och Auktoriteten i Hans mörka materia är inte bara gudsfigurer, de är avsedda som fiktiga representationer för Gud såsom vi ser honom i den judiskt-kristna traditionen. Problemet i den här motsättningen mellan Pullman och Lewis är att Aslan hos Lewis är allsmäktig och god och till slut triumferande medan Auktoriteten hos Pullman är en bluffmakare, en mäktig ängel som felaktigt åberopar den högsta makten men som alltså ljuger om sig själv. Han dör också i sista delen av trilogin - vilken gud!

De flesta ungdomar som läser böckerna - de saluförs ju ofta som ungdomsböcker - bryr sig föga om teologin. De elever jag haft kan knappast minnas att en mäktig ängel tagit makten från Gud och etablerat sig som Javhe med egen kyrka. Vuxna som läser böckerna och är orienterade i kristendomen finner troligen resonemangen förvirrande, teologiskt sett. Filmen Guldkompassen upplevs av några äldre elever som mer äventyr än Narnia-filmen.

Men moralen i Hans mörka materia? Vi är ju vana vid Tolkien och CS Lewis där moralen är vår egen traditionella och ibland tämligen tydlig dessutom. I Pullmans epik är allt otydligt och varierat, betydligt mer är i Harry Potter-serien. Häxor är goda, präster är onda - en mördarpräst lik den i Da Vincikoden, fader Gomez, kan mörda genom att han får syndaförlåtelse i förtid...Barn är i regel goda och vissa djur, särskilt isbjörnar. Akademiker är ofta onda men en viss kärlek till gamla college och bibliotek ges uttryck för i första delen Den Gyllene Kompassen. Detta kommer dock inte fram i filmen som tämligen snabbt lämnar collgemiljön för norra Arktis.

Det är tveksamt om det är särskilt god litteratur för ungdomar eller vuxna. De dramatiska partierna har en konkretism som säkert gör överförandet till film relativt tacksamt. Men relationerna mellan splittrade egoistiska föräldrar och hemlösa barn, mellan människan och naturen, och relationerna mellan alla de talande djuren, häxorna och änglarna, är trubbiga och föga nyanserade. Efter alla kontroverser hade jag hoppats på en spännande teologisk epik, men budskapet är alltför ensidigt och utan djupare relevans.

Det mest roande i böckerna är dock isbjörnarna, eller pansarbjörnarna som de kallas; de är både listiga och inte utan en viss vilja till civilisation. Isbjörnarnas kung har ett norsktklingande namn dessutom: Iorek Byrnison. I filmen skildras detta bra och vi får vara med om en häftig uppgörelse mellan två ledande isbjörnar.

Det mest roande i filmen är huvudpersonen Lyras värld. Den är i sig mer intressant än händelsförloppet och kanske mer intressant än hon själv är. Filmen Guldkompassen liknar sin huvudfigur: kvick och fartfylld men utan inre sammanhang, kompetent men inte så engagerande. Lyra är brådmogen och modig, lite mer beslutsam än något av barnen i Narnia. Men någon inre riktning har hon inte och det känns i filmen. Action får ersätta motiv.

I kontrast till Narnia måste man säga att filmskaparna av Guldkompassen är ärligare än den undvikande och timida pesoner som skapade film av C.S. Lewis böcker. Regiössren Weitz har hållit tillbaka budskapet i denna första film men tänker vara trogen Pullmans böcker i fortsättningen, om det blir en fortsättning. Den agressiva ateismen och kyrkofientligeheten kommer alltså att synas tydligare om bara ekonomin tillåter det. Tänk om man varit lika motiverad med Narnia och gått på djupet med Lewis budskap!

Preferensbridge

Vi satt en gång och lyssnade på en opponent inbjuden från USA. Han opponerade på en doktorsavhandling om etik och min vän viskade efter en stund: är det här preferensbridge? Jag log stillsamt och tittade i taket. Svensk filosofi det senaste halvseklet, särskilt den praktiska, har dominerats av emotivism, utilitarism och preferensteorier. Alla etiska utsagor maskerar sig med principer och moraliska värden och handlar egentligen om personliga preferenser på emotiv grund.

This is great silliness of course, som Alasdair MacIntyre skriver i sin After Virtue men vi kan väl idag se emotivismen och även preferensutilitarismen som sofistikerade propagandreliker från ett tragiskt tvivlande skede som kanske startade med Moore i England i början av 1900-talet, men som föregicks av darwinism och nihilistisk nietzscheanism. Bokhyllorna är dock fortfarande fulla av sådan litteratur och det tar tid att hitta mark under all rök och dimma.

Vad det handlar om är två saker: förlust av mänsklig värdighet på det personliga planet och kulturell nedgång på det filosofiska planet. Långsamt är vi förhoppningsvis på väg tillbaka till en moralisk realism. I historien ser vi de här svängningarna: rigorism leder till liberalism leder till skepticism leder till upplösning leder till nedgång leder till holocaust leder till återvändande till en frisk dogmatisk grund.

För varje cykel av detta förlopp lär vi oss något. Guds historiska skola är tuff. De ideologiska nihilismerna på 1900-talet högg rätt häftiga sår i mänskligheten. Hur vi tänker är avgörande.

Målsökande titel

Böckers titlar är roliga ibland. Speciellt när fokuseringen på en viss läsargrupp är skickligt utformad. Vad sägs om "Äkta lycka: att använda den nya positiva psykologin för att förverkliga din potential till permanent tillfredsställelse" -- inte så dåligt va?

Orden är viktiga här. "Lycka" är naturligtvis det ursprungliga goda ordet. Kvalificeringen "äkta" visar att det finns en massa förslag på marknaden som minsann inte är ok, t ex sådana som helt plumt pratar om synd eller skuld. En pragmatisk ton anslås med "att använda", så att läsaren förstår att idéer är något som ska tillämpas. "Positiv" - naturligtvis. Och den "nya" positiva ännu bättre. Gammal och negativ, huga nej!

"Psykologi" är ett tveksamt ord som kanske bara har en nichad attraktion. Men tillsammans med så pålitiliga vapendragare som "ny" och "positiv" bör det funka. "Förverkliga" och "potential" kan verka överflödiga i sammanhanget. Men den senare termen är nödvändig för det oändligt viktiga ordet "din", som försäkrar läsaren att budskapet inte kommer utifrån eller från någon obehagligt missionerande tradition. Författaren tänker bara hjälpa dig att finna det du redan är.

"Permanent" är en garanti för produkten så att du inte behöver köpa någon enda mer bok i den här genren. När det gäller "tillfredsställelse" se ovan om "Lycka".

Den här boktiteln preciserar en hel epok av lyckosökande. Vi har ett underbart syndfritt jag som bara bara bara behöver den här lilla hjälpen för att upptäcka det förlovade landet. På baksidan av den här typen av skrifter finns några som fått sina liv förvandlade av budskapet. Grattis.

Nuläget för kristen historia

Den senaste Cambridge History of Christianity har en tänkvärd inledning:

Historians of modern Christianity in western Europe, writing amid the chill winds of secularism at the beginning of the twenty-first century, may be tempted to apologize for their subject. Why write about something of diminishing importance, which has been in decline since the French Revolution?

Jag tror att många mediamänniskor, journalister och akademiker, fortfarande har denna inställning i norra Europa. När man möter invandrarelever inser man hur provinsiell den attityden i själva verket är. Skilladen är stor jämfört med 1980-talet. För det var väl då ungefär det vände.

Cambridge History of Christianity fortsätter:

In fact, the historian of nineteenth-century need not be defensive about his or her theme, which still entered into the very fabric of the social and political conflicts of the era, and just as the creation of a united Italy was on one level a defeat of Catholicism, and the creation of the German Empire a victory for Protestantism, so the attack upon the churches, in what some have seen as the beginning of secularisation, maes a fascinating story which, at leas in the immediate term, led not only religious decline but also to renewal and revival.

Vet svenska akademici om detta? Finns det en journalist som anar det? Känner man inte bara till de där "fundamentalisterna" eller den där "kristna tok-högern"?

Cambridgehistorikerna fortsätter:

Western Europe might, however, be considered something of an anomaly even in the present, in which Christianity continues to grow and expand elsewhere, in the Third World, in the United States and, with the collapse of atheistic communism, in eastern Europe.

Just det - det är känslan av anomali man haft i flera års tid !! Det där som gör att till och med biskopar och präster idag fortfarande pratar ironiskt och tillbakafallande om Gud. Den där tonen som både skrämmer och skämmer. Den där tonen som komikern Eddie Izzard så perfekt imiterar när han skildrar präster i Engelska Kyrkan på YouTube.

Rosenkransen

När någon stöter på Rosenkransen första gången och får den hastigt förklarad för sig, kan det säkerligen hända att det verkar arbetsamt och krångligt, svårt att minnas och omständligt.

Det är ingen idé att vifta bort dessa reaktioner. Det är bättre att jämföra med att lära sig köra bil: det är en del att tänka på i början. Men det automatiseras snart och vi kan börja njuta av färden.

Efter en tid börjar intressanta saker att hända inom oss. Under den halvtimma en dekad pågår -- kanske på en promeand eller en bussfärd eller i lugn och ro i kyrkan -- börjar kropp och ande slappna av eftersom ohjälpsamma emotioner håller sig borta från oss. Normalt attackeras vi ju nästan kontinuerligt av dem.

När vi slappnar av in i Rosenkransen känns det glädjerikt att ha en kropp, att finnas till som skapad varelse. Energi återvänder till oss, en ren och skön energi. Och eftersom vi inte är besatta av oroliga eller komplicerade tankar så kan vi märka vad som händer både inom oss och utomkring.

Rosenkransens bilder av Jesus i olika siutationer kan nu flöda fram inom oss och bilda levande ikoner som inspirerar oss. Vi analyserar inte precis dessa bilder utan låter dem vara stilla framför oss - meditation.

Vi blir inte tomma inuti som i utsläckande meditativa tekniker. Vi blir berikade så att det vanliga tänkandet som ofta tröttar oss med negativa omdömen om oss själva och andra, verkar nu ganska fattigt i jämförelse med Rosenkransens innehåll. Det är som att sitta och läsa en roman utomhus en sommardag. Vi ser upp från boksidan och upptäcker verkligheten själv, så rik, så fylld av perspektiv. Den grå texten i boken blir tunn och fattig på värdefulla intryck. Och jag är själv en riktigt bokslukare !

Ibland kan vi välja att tänka mer intensivt på någon av de tjugo bilder som vi har i Rosenkransen nu för tiden. Denna reflektion är inte ett strötänkande eller vandrande i tanken. Istället är det en vald fokusering: vi står still framför en tanke. Tankeströmmen flödar inte utan vi låter en av bilderna vara stilla framför oss. Vi går ingen annanstans, vi stannar framför vår Herre i någon av situationerna i Rosenkransen.

Detta är inte det vanliga tänkanet. Skillnaden är som att se på MTV med sitt ständiga skuttande mellan bilder och episoder och ett museum där du står stilla en lång stund framför ett konstverk eller föremål. På muséer står förstås folk ofta och läser febrilt i en katalog, men låt oss bortse från det just nu. Eller som att stå i den ortodoxa kyrkan framför en av ikonerna och vänta in dess påverkan på oss.

När detta är sagt om Rosenkransen kvarstår det svåra: ska jag pröva? Och hur länge ska jag pröva? Många besökare köper med sig rosenkransar från Rom eller Florens eller Assisi - men de blir liggande i någon låda eller hängda på väggen. Sverige är inte en rosenkranskultur. Under flera sekel var rosenkransar förbjudna mot rejäl fysisk bestraffning. Ska vi återerövra Rosenkransen? Vi är på god väg tror jag.

Varning för symptom

På 60-talet såg vi ibland affischer med efterlysning av upprorsmakaren Jesus. Det var en hippiebild och en flumkristendom. Idag finns den knappast kvar. Men jag såg en liknande sak på nätet som kan vara roande för vår tid:

Några signaler och symptom på gemenskap i Jesu kyrka -

* en tendens att tänka och handla frimodigt snarare än med rädsla byggd på tidigare erfarenheter
* en omisskännlig förmåga att njuta av stunden
* ett nedsatt intresse att döma andra människor
* ett nedsatt intresse att döma sig själv
* en nedsatt förmåga att tolka andras handlingar
* en nedsatt motivation till konflikt
* en nedsatt förmåga till oro (mycket allvarligt)
* frekvent och överväldigande episoder av uppskattning av allt möjligt
* frekventa känslor av samhörighet med andra och med naturen
* frekventa attacker av leenden
* ökad tendens att låta saker hända snarare än framtvinga dem
* ökad mottaglighet inför andras kärleksfulla handlingar
* dålig kontroll över impulser att förlänga andras sympatiska handlingar

VARNING: Om du har några eller alla av dessa symptom så sök hjälp. Det är inte säkert att tillståndet kan botas. Om du ser andra med dessa symptom så undvik exponering för dem.

Lysande utsikter för Gud

Det är några rader som de här, hämtade från D'Souza (What's so great about Christianity?) som svenska regeringstjänstemän och fackföreningsfolk borde får träna in utantill och använda som mantra. Kanske den sekulära ångesten för konfessionelt liv måste öka ett tag till? Så här skriver i alla fall D'Souza:

"God has come back to life. The world is witnessing a huge explosion of religious conversion and growth and Christianity is growing faster than any oterh religion. Nietzsche's proclamation "God is deaW in now proven false. Nietzsche is dead. The ranks of the unbelievers are shrinking as a proportion of the world's population. Secularism has lost its identification with progress and modernity, and consequently it has lost the main source of its appeal. God is very much alive, and His future prospects look to be excellent. This is the biggest comeback story of the twenty-first century."

Vi kommer väl att se den sega avvecklingen av det sekulära projektet framöver, segast här i Europa förstås. Desto mer glädje att se de andra stora kontinterna rycka fram även här i Sverige, som under en härlig konfirmationsmässa i Sundsvall den 28 oktober, då biskop Anders krismerade 16 nya kristna.

Vi älskar er, sa biskopen till konfirmanderna.

Ja vi älskar de nya framväxande kristna. Sekularismens grepp släpper, isen smälter, våren kommer. Det är lite Narnia över det hela.

Den sekulära inkvisitionen

Idag har det blivit populärt att jaga konfessionella element i skolan. Hela skolor ska kunna stängas om dessa konfessionella inslag är för många. Någon form av prickning ska kunna göras mot skolor som här och där verkar ha konfessionella element i undervisningen.

Idén är ganska ny, vi finner den populär under upplysningen och bland de entusiaster under franska revolutionen som snart införde en inhuman och förödande statsideologi. Är vi på väg till samma sak igen? Nyligen skrev tidningen Skolvärlden om inspektioner och ämnet är ganska hett i andra media också.

Naturligtvis finns inte det konfessionslösa samhället eller den konfessionslösa skolan. Det är en politisk myt som är farlig på längre sikt. Själv brukar jag använda Karl Barth som utgångspunkt för religionsstudiet och även filosofistudiet i skolan. Då utgår man från att apostlarna och deras Mästare är objektiva storheter i världens verklighet och historia. Det handlar inte om konfessionella element i ens världsbild. Stor skillnad.

Efter att ha utgått från en objektiv historisk existens av evangeliet går vidare till den Gud det talas om. Vi finner då en Gud som redan från start är med alla människor, sekulära eller inte. Möjligheten att vara utan Gud eller att vara konfessionslös finns helt enkelt inte. Sakernas natur är inte sådan att den föreställningen fungerar. Vi är med Gud hur vi än gör.

Frågan som kommer nu är förstås hur vi reagerar på detta. Att försöka vara emot Gud eller emot talet om Gud eller emot konfessionsfylld undervisning blir en av flera möjliga reaktioner. Det vanliga är att substitut för Gud införs i detta läge. Att enskilda som inte kommer till tro kan ha denna reaktion vet vi naturligtvis mycket om. Mycket pastoralt arbete ägnas dagligen åt detta och konsten skildrar ofta den kampen hos individen, tänk på Dostojevskij till exempel. Men att statsledningen i ett land väljer denna reaktion är rätt knepigt, för att inte säga fatalt. Sådana ideologier brukar leda käpprätt åt ett håll som beskrivs i konfessionella sammanhang.


Att undervisa i skolan om detta är konfessionellt men samtidigt objektivt och historiskt riktigt. Denna undervisning berikas av att det finns divergerande åsikter om vilken historiesyn som är den rätta. Här argumenterar man så rationellt som möjligt för det vi tror på men samtidigt ger vi inte upp själva sanningskriteriet. Att göra det blir nämligen att svika hela saken, svika eleverna, svika den mänskliga naturens sökande efter verklighet och sanning. Man hamnar då i ett gungfly som har flera namn: relativism, postmodernism, pessimism. Detta gungfly ska skolan undvika eftersom det gör ungdomar ordentligt ledsna.

Antikatolicism

Här är några intressanta rader från The Eclectic Review, som visar en antikatolicism som fortfarande lever och frodas i Europa, även om den inte är lika självklar som 1864, det år som denna tidskriftsida trycktes. Så sent som år 2005 hörde jag svenska besökare i Assisi säga om flera målningar som grafiskt visade korsfästelsen: hu så hemskt ! Hur kan man vilja visa grymma detaljer på detta sätt? Är inte det väldigt hedniskt?

Ungefär samma reaktioner fick Mel Gibson's Kristusfilm för några år sedan. Det kan inte vara särskilt kristet att skildra de hemskheter Jesus utsattes för på ett så grafiskt ingående sätt, menade många. Det är så katolskt och - hedniskt! Ja, så var vi där igen.

Men det ska noteras att ortodoxa kyrkan i kanske ännu högre grad drabbas av den här typen av kritik. Jag glömmer aldrig en kommentar på båten från Talinn till Stockholm. Vi hade firat ortodox helig liturgi i den ryska katedralen i Talinn. Kring matbordet på båten var flera upplysta svenska lärare överens om följande: den ortodoxa liturgin har mer gemensamt med ett kräftkalas än det kristna evangeliet.

Och vad svarade jag? Tja, jag överreagerade som vanligt och fällde kommentarer om att helighet inte når in i hjärtat på vissa människor och att protestantism är en andefattig snöpning av både kultur och konst och andlig fest.....förlåt.

Det kosmiska intellektet

Det är skönt att Gud låter folk komma på olika sätt till Honom. Min konfirmationspräst såg oss ligga och läsa böcker om astronomi och satte sig ner för att prata med oss på lägret i Sunne, sommaren 1964. Han sa ungefär så här:

Människan gör ett kort besök på jorden, i bästa fall 80-90 år. Men händelser i tiden koncentreras i hennes känslor för nutid, förgången tid och framtid. Det är ett väldigt egocentrtiskt perspektiv. När vi tittar ut på stjärnhimlen tittar vi bakåt i tiden. Tid och rum är en enda process. Ska vi prata nutid, alltså lokal mänsklig tid, så finns inte många av de stjärnor vi tittar på. Det är ju konstigt att säga att saker inte finns bara för att vår lokala tid ska bestämma vad existens är. I själva verket har vi fyra dimensioner i rumtiden och ingenting i världen "händer" utan är ett enda vara i Fadern, som vi kan se som det kosmiska intellektet.

När vi därför säger "Fader vår..." så tänk på att den verkliga världen inte ordnar sig efter våra lokala känslor utan är ett evigt medvetande, en evig kärlek och en evig frälsning av allt liv. När Fadern skapar och är medveten om sin skapelse händer inte först A och sedan B. Det är våra egocentriska "förseningar" som skapar detta förlopp. Hos Fadern är allt mycket verkligare än så. Och när vi kommer till Fadern får vi vara med om detta. Hos honom sammanfaller total kärlek med total kunskap. Då får ni lära er den verkliga astrologin, pojkar.

Tack pastor Thorvald !

Naturen - platsen för återställelsen

När en gammal elev dyker upp och vi tar en promenad i solnedgången med hundarna, kommer gamla minnen tillbaka, särskilt ett minne. Vi ser ut över ett fantastiskt Ångermanland och min vän säger: Den här naturen är verkligen underbar, hit vill man ständigt återvända! Varför är det så vackert?

Minnet är ett konfirmationsläger för över fyrtio år sedan. Djupt inne i de värmländska skogarna har vår präst dragit oss ut på en lång vandring mitt i sommarnatten. Jag står bredvid prästen och ser ut över ett fantastiskt nattlandskap i slutet av juni. Jag säger något liknande det min egen elev säger om skönheten i landskapet. Varför är det så vackert. Min präst säger: Därför att det handlar om vår synd och återställelsen i Jesus Kristus!

Han menade att naturen inte är något därutanför oss. Allt vi ser i landskapet är en plats för min synd och befrielsen i Jesus Kristus. Naturen är den plats där vår Herre undervisade apostlarna och skapade sin kyrka. Det finns ingen annan "sekulär" natur som är vacker isolerad och oberoende av religionen. Världen och naturen är platsen för vår Frälsares process för vår redemptiva omvandling, vår frälsning.

Jag förstod inte ett jota av detta. Inombords skakade jag bara på huvudet åt en gammal gråhårig präst som inte kunde skilja naturen från hans religiösa tankar.

Men idag sa jag detsamma till min gamla elev som dykt upp och ville prat om livet. Skönheten i en natur utanför oss och oberoende av Guds frälsning är helt ointressant. Fåfänga försök att göra naturen intressant som en sak för sig pågår ständigt men är alltid lika patetiska. Att göra en linneansk vandring bland de rara örterna ger ingenting när vi inser att allt handlar om frälsningsdramat. Naturen är den process där frälsning undan synden sker. Först då är det intressant.

Att försöka göra en yttre natur geologiskt eller biologiskt eller zoologiskt intressant kommer alltid att falla på att det inte är ytterst angeläget såsom vår räddning undan synden är ytterst angelägen. Att skilja på en neutral natur och vårt religiösa intresse för frälsning fungerar inte. Verkligheten är en. Det är i denna natur som Maria föder Gud. Det är i denna värld vi ser framför oss som den Helige Ande fyller våra bröst. Det är i naturen vår synd tvättas ren av Herrens operation på korset. Världen är platsen för den heliga liturgin.

Jag tror dock inte min elev insåg vad jag menade. Det går bra ändå.

Det absurda

På sid. 288 i Marcus Grodi's roman How firm a foundation försöker en protestantisk pastor förklara hur absurt det låter i Joh. 6 att Jesus verkligen är i brödet och vinet när det delas ut i mässan -- men hur oundvikligt det är, vi måste tro på det. För det är lika absurt att Jesus är Gud eller att Gud är tre eller att Maria är gudaföderska.

Det absurda -- eller det uppochnedvända som Chesterton kallar det -- är verkligen en "hård lära". Det finns all anledning att gå ifrån Jesus när han ska tvinga oss till att tro på det. Det är vad som sker i Joh. 6. Många går därifrån och skakar på huvudet. Precis detsamma gör många dissidenter genom historien. Man protesterar, blir protestant. "Mänskliga påfund" kallar de alla absurda saker som Jesus gör och säger, i synnerhet den oandliga materialiseringen i Joh. 6. Bröd och vin -- ja, det är djupa symboler, inget annat. Vi är väl inte vidskepliga. Svenska kyrkans bekännelseskrifter är tydliga på den punkten.

Men vi kan också lita på kyrkan. Just det uppochnedvända som stöter det naturliga förnuftet har en befriande verkan. Det tidiga kyrkan var inte vidskeplig. Ignatius av Antiokia är ingen fanatiker. Paulus menar allvar i ! Kor. 11 när han varnar för fel uppfattning om Joh. 6. Man drar en dom över sig.

Men Marcus Grodi's roman visar hur problematisk vägen till den befrielsen är. "Detta är mitt blod" säger Jesus. Kan vi inte få tänka metaforiskt här???? Snälla !! Kan vi inte få avgöra själva ?!

Missa sacra

Så får vi då åter tillbe på latinet utan att riskera snobberi eller fanatism - så skönt! Tack B16 för det! Det har visat sig att särskilt ungdomar och yngre medelålders kommer till tridentinska mässor och det är inte underligt. När Vaticanum II tolkades liberalt försvann inte bara latinet utan även meningen med liturgi - upplyftning. Det blev istället "vara tillsammans". Unga människor idag vet att tillsammans är vi bäst inför Gud och mysteriet.

Nu får vi hoppas att tridentinska mässor - eller extra ordinära som påven kallar dem i sitt Motu Proprio - erbjuds av alla präster som kan läsa latinet någorlunda och förstå det. Hela den klassiska mässan med alla läsningar finns att ladda ner i pdf från Musica Sacra och från Sancta Missa och säkert andra platser också. Själva ordinariet börjar på sid. 271. Fina ord som prästen säger när han närmar sig altaret: Ad deum qui laetificat juventutem meam - apropå ungdom.

Det som kan bli

En thomistisk analys av satsen ”Jag kan älska Gud” skulle vara ungefär som följande. Satsen kan inte reduceras till aktuella satser som t ex ”Jag älskar Gud nu” eller ”Jag älskade Gud för några år sedan” eller ”Jag kommer att älska Gud i framtiden”. Empirikern som alltid vill ha aktuella tillstånd vid definitionen av det som är verkligt, kan inte förstå kapacitet. Alla människor, som Guds avbilder, har kapaciteten att älska Gud tillbaka. Jag kan älska Gud uttrycker denna potentiella möjlighet. Den är sann oavsett min tidigare eller senare aktuella kärlek till Gud.

Återigen erinrar jag mig Therese av Lisieux när hon säger: Jag vill kunna älska Dig, detta är min bön.

Den thomistiska analysen är därför trösterik förutom att vara gott förnuft och skarp analys. Verkligheten är så mycket större än de påtagliga skeenden som blir aktuella. Den potentiella verkligheten är förutsättningen och därför finns värdigheten där, även i de fall där aktualiseringen aldrig får ske, som vid abort. Det en människa kan bli är det vi ska vörda, allitfrån zygot direkt vid konceptionen till sista andetaget.

Inte minst är denna analys viktig för det vetenskapliga tänkandet. Kemiska ämnen har egenskaper som ger dem kapacitet till olika processer. Vi säger ”Substansen S reagerar si och så med substansen T” och menar att det potentiellt är så. Vi menar inte att det äger rum just nu, att det är ett aktuellt tillstånd. Det vetenskapliga språket talar hela tiden om Guds dynamik i alla potentiella former av verklighet. Det finns ingen vetenskap för ateisten.

När "ingenting händer"

Också C.S. Lewis kommenterar svårigheten i bön och läsning för andens lyftning. Detta fann jag i hans inledning till St Athanasius On the Incarnation:

"For my own part I tend to find the doctrinal books often more helpful in devotion than the devotional books, and I rather suspect that the same experience may await many others. I believe that many who find that "nothing happens" when they sit down, or kneel down, to a book of devotion, would find that the heart sings unbidden while they are working their way through a tough bit of theology with a pipe in their teeth and a pencil in their hand."

Med undantag för den sura pipan och tobaksröken i rummet förstår jag honom helt -- en torr rad av St Thomas Aquinas kan vara som en frisk vårvind för själen i jämförelse med liberala hyllmetrar av moderna teologiska kommentarer eller artiklar i tidskrifter som Signum.

Bönens närvaro och frånvaro

Min präst Monsignore Riccardo Bulloni och jag pratade ofta om bön och icke-bön -- vi hade båda återkommande perioder av det senare. Man blir ödmjuk av det! Just nu antyder folk i media att Moder Teresa var skenhelig, eftersom tvivel förmörkade många år av hennes liv. Therese av Lisieux påpekade hur bön kan vara att just vilja älska Herren, inte kunna, men vilja kunna.

Peter Wiberg i Uppsala sände följande av Bernanos, ord vi behöver. Tack Peter !

"Ack, jag begriper utmärkt väl att längtan efter att bedja redan den är en bön, och att Gud inte begär något mer av mig. Men det var inte en plikt jag uppfyllde. Bönen var just då lika oumbärlig för mig som luften för mina lungor, syret för mitt blod. Bakom mig låg inte det banala vardagslivet, som man i en handvändning lyfter sig ur, samtidigt med att man hela tiden mycket väl vet att man naturligtvis skall komma tillbaka dit när man behagar – bakom mig fanns bara tomhet. Framför mig en mur, en svart mur.

Vad vi i allmänhet gör oss för orimliga föreställningar om vad bönen är för någonting! Hur vågar sådana människor, som bara känner till bönen ytligt eller inte alls, tala så nonchalant om den? En trappistmunk eller en kartusianmunk arbetar i åratal på att bli en bedjande människa, men ändå tror vem som helst att han har kompetens att bedöma ett helt livs ansträngningar.

Om bönen verkligen var det som de inbillar sig, ett slags samtal, en tokig människas samtal med sin egen skugga eller något ännu befängdare – en maktlös, skrockfull anhållan om att få del av denna världens goda – skulle det då vara sannolikt att miljoner människor hela sitt liv i den bönen skulle finna – inte någon egentlig sötma, för den tröst man kan erfara mod sina sinnen är inte mycket att lita på men – en stadig, alltigenomträngande glädje.

Lärda herrar talar här om suggestion – utmärkt. De har med visshet aldrig råkat en sådan där gammal munk som är vis och förklarad, som betänker sig så noga, vars omdöme inte går att rubba – och som ändå strålar av medkänsla och förståe1se, av öm och mild mänsklighet. Vad är det för underverk som får sådana galningar, dagdrömmare, sömngångare att för varje dag som går leva sig in allt mera i andra människors nöd Det måste i sanning vara en egendomlig dröm, ett underligt opium, som inte får individen att sluta sig om sig själv och isolera sig från andra människor, men som tvärtom får honom att känna solidaritet med alla andra i en anda av världsomspännande kärlek!

Jag skall våga en jämförelse som jag först får be om ursäkt för, men den kan kanske hjälpa on hel del människor som inte själva kan komma till någon riktig insikt om de inte först får hjälp i starten av en oväntad, chockerande bild. Om en människa bara någon enstaka gång har försökt sig på att slå an tangenterna på ett piano med fingertoppen, kan hon då verkligen anse att hon är kapabel att tala hånfullt om musik? Och om en symfoni av Beethoven eller en fuga av Bach lämnar henne likgiltig, medan hon ser hög och exklusiv konstnärlig njutning speglas i andra människors ansikten, är det då inte lämpligt att söka orsaken hos sig själv?

Å, psykiatrikerna, man tror på deras ord, men helgonens enstämmiga vittnesbörd bryr man sig inte mycket – eller alls inte om! De får, hur mycket de vill, påstå att denna inre fördjupning inte påminner om någonting annat, att den i stället för att bara avslöja vårt komplicerade jag för oss fram till ett plötsligt framvällande ljushav, mynnande ut i den azurblå himlen – man rycker bara på axlarna åt slikt. Men har man någonsin hört en bedjande människa påstå att bönen har blivit en besvikelse för henne?"



Ur ”PrästmansDagbok” s 89-90 av Bernanos

Själens vandringar i ljus och skugga

Med andan i halsen lyssnade jag på Människor och tro för att höra något katastrofalt om Moder Teresa men ack så skönt ! Anders Piltz tog vackert hand om hela saken och till skillnad från hysteriska media i internationell press, satte han in Moder Teresas brev och bekännelser i god katolsk anda. Heder åt radioprogrammet som ofta vinglar ute i ingenstans. Och tack Anders Piltz.

Redan för några år sedan var dock innehållet i Teresas brev tämligen bekant för många katoliker -- att tomheten och utblottelsen är en del av kallelsen, att det är i en öken vi väljer tron, famlande och nästan döda inuti. Våra förebilder såsom St Augustinus och Moder Teresa känner själens vandringar i trons skugga - tvivlet.

Jag upptäckte nyligen A.Gratry, som så hälsosamt kristet skriver om själens kritiska tillstånd: "Allt detta kommer sig av en nästan osynlig och vanemässig tendens i centrum av själen som skiljer oss från Gud och låter själen släppa kontakten med sina rötter. Själen vill leva av Guds gåvor i sig men vägrar att leva av Gud inför Gud. Själen vill inte alls lämna sig själv som Fénelon och Bossuet tillsammans med alla sanna kännare av själen kräver...Det betyder, med kristet språkbruk att själen stöter bort Guds nåd för att stänga in sig i sin egen natur. Men denna natur, med sitt eget liv, är inte det mål för vilket Gud skapat människan. Det är lönlöst att förneka eller låtsas inte se hur denna natur idag är sjuk. Reducerad till sig själv har själen inte någon kraft att gå till Gud, den har varken ljus eller eld. Den är naken och tom..." (Philosophie de la connaissance de l'ame, s 17